Just when I felt like giving up on us
You turned around, and gave me one last touch
That made everything feel better
And even then my eyes got wetter

So confused wanna ask you if you love me
But I don't wanna seem so weak
Maybe I've been California dreaming.

Likes

Comments

Idag börjar jag med LCHF igen.

06:00 åt mozzarella till frukost
07:00 40 min promenad med Lexi
08:00 lägga in nytvättade kläder i garderoben
08:30 dammsuga, städa duschen, bädda sängen
09.30 åka till gymmet
10:00 spinning
11:15 protein
12:00 lämna tillbaka kläder i Allum och köpa olivolja och hårinpackning
13:00 läsa kapitel 12 i juridikboken
14:00 whatever i feel like doing
15:00 åka till gymmet
16:00 boxning , sen ta en garcinia
17:30 träffa tommy vid centralen, handla, käka tacos utan bröd o maxa creme fraise, osv.
19:30 läsa kapitel 13 i juridikboken, ev. göra uppgift.
20:30 sovaaaa <3

Likes

Comments

Mitt första inlägg handlar om det jag avskyr mest. Det jag trodde inte ens att jag skulle skriva om. Men.. It just hit me.

Kärlek. Ordet som får mig att må illa. Jag mår illa när jag hör gulliga saker, när jag ser i princip vad som helst som handlar om detta ord, eller känsla. Värst av allt är när killar skriver sånt till mig. Kärlek är klyschigt. Skriv något om mina ögon och du kommer aldrig att höra från mig igen.

Men jag vill ändå skriva om honom. Innan jag kastar honom för alltid. Han hette alltid "han" i min telefon när vi var yngre. För det var han. Den enda.

Blä vad illamående jag blir när skriver detta. Det här är inte jag. Jag är självständig. Jag kan inte, jag får inte, jag ska inte, påverkas det minsta utav känslor.

Jag var 15 år när jag träffade honom.
Han var 16. Det var tidigt år 2010.
Jag gick igenom en fas då jag lekte med killar. Han hade fått min MSN av en gemensam kompis till oss som han gick i skola med. Jag var absolut inte intresserad men jag gick med på att träffa honom med villkoret att han skulle bjuda mig på mat. Som sagt så var det en lek. Vi träffades i Nordstan.
Han var allt annat än jag förväntade mig. Han var intressant, han var ärlig, han var snygg.
Det tog inte lång tid innan han kysste mig. Jag minns exakt vart vi var. Jag minns hur han kysstes och han gör det på exakt samma sätt idag.

Jag har inte så mycket minnen från den tiden men jag minns att jag var kär. Så kär. Jag minns också att jag ville inte bli tillsammans med honom.

Jag har alltidnt att han kommer ifrån en annan värld än mig. Hans familj har en annan kultur än vad jag är van vid. Språket han pratar liknar inte alls de språk som jag pratar. Hans familj har andra värderingar än vad jag är van vid. På ett sätt var det det som gjorde honom extra spännande, men jag ville ha en pojkvän som jag kunde vara hemma hos, sova med. Det kunde jag inte göra med honom. Det var den enda anledningen till att jag inte ville bli tillsammans med honom.

Vid ett tillfälle, när vi satt vid Centralstationen. Längs bort där tågen stannar, där det inte finns några människor. Så föreslog han att vi skulle ta "nästa steg" som han kallade det. Och ha ett officiellt förhållande. Han pratade om hur han skulle skaffa en lägenhet till oss. Jag avslog det, först och främst pga förenämnd anledning men också för att jag hade börjat träffa en kille som jag höll på o bli seriös med. En svensk. Fast han var alltid den jag mest ville ha. Det var något som drog mig till honom. Vi kom från för olika världar.

Jag ser ofta tillbaka till det ögonblicket. En del av mig önskar att jag hade sagt ja. Vad hade hänt då? Hade det funkat? Min familj hade troligtvis haft svårt att acceptera honom också pga hans ursprung, speciellt mina bröder men inte lika mycket som hans föräldrar hade inte accepterat mig. Hade vi kämpat emot? Vunnit?
Förmodligen inte.

Jag tror att hade vi blivit tillsammans hade det blivit katastrof. Även bortsett från våra familjer.
Jag var 16 år vid det tillfället. Jag skulle precis börja gymnasiet. Jag började snart festa varje helg. Jag var envis och självständig även då. Ingen kunde säga åt mig vad jag skulle göra och han hade nog inte tyckt om allt festande. Jag var inte mogen nog för att få det att hålla, hur jag än kände för honom. Jag tror också att jag inte riktigt förstod de känslorna jag hade för honom.

Jag minns att jag hela tiden lyssnade på
"akon-don't matter" och tänkte på hur vi skulle kämpa mot våra fa
miljer för att få vara tillsammans.

Jag har sedan dess haft 2 långa förhållanden. Jag och han har träffats mellan relationerna. Vi går alltid tillbaka till varandra.

År 2013 flyttade jag till den del av Göteborg där han bodde. Även om jag älskade min nya kille och ville inte ha någon annan så blev jag extra glad när vi fick lägenhet i hans område. Båda två hade haft ett förhållande i några månader och eftersom han hade snackat om att fixa lägenhet till oss ifall vi blev tillsammans så tänkte jag att han hade gjort det med sin nya tjej och inte bodde kvar, speciellt eftersom månader gick och jag såg honom aldrig. Jag hoppades ändå på att träffa honom vid affären eller något. Jag ville bara se honom. Krama om honom.

I mars 2014 skrev han till mig. Känslan var obeskrivlig. Hade han gjort slut med sin tjej?

Ja det hade han. Och han ville träffa mig. Jag var fortfarande tillsammans med min kille men hade börjat tveka, inte på honom utan på mig själv. Jag var så vilsen på den tiden. Jag fick panik attacker varje dag. Den dagen han skrev till mig var jag inlagd på en psykiatrisk avdelning pga utbrändhet. Jag kände att jag behövde vara själv, utan en kille, för att bli frisk, behövde stå på egna fötter.

Jag har för mig att vi träffades nästan så fort jag skrevs ut från sjukhuset. Det var spännande och så otroligt nervöst. Jag hade inte sett honom på två år och hade gått upp en del i vikt. Tanken var att vänta några månader tills jag hade börjat se resultat från träningen men jag kunde inte vänta.

Nu, tack vare honom känner jag mig bekvämare med
min kropp, trots de extra kilona.


Han hämtade mig med sin bil och vi körde runt Göteborg. Vi var vuxna nu. Vi var så annorlunda. Jag har vissa minnen från när vi var yngre men jag minns ingenting om honom. Jag minns inte hur många syskon han har, vad de heter, vad hans föräldrar jobbar med, vad han tycker om att göra, vad han inte gillar. Han är en person som jag känner en stark attraktion till men jag känner inte honom alls.

Det tog inte lång tid innan jag och min kille gjorde slut. Jag ville absolut inte ha ett förhållande. Nu var det dags att fokusera på mig själv.

Han kände likadant. Det var inte heller längesen det tog slut mellan han och hans tjej.


Vi har träffats i snart ett år nu. Men det är inte som innan. Ingen av oss vill ha ett förhållande men vi vill ändå inte samma sak. Vi har "fysisk kontakt". Det är allt vi har. Det är allt som finns kvar.

Det jag vill ha är en kille jag kan ha roligt med. Utan känslor men med attraktion och passion. Jag vill ha den fysiska delen men inte så planerat. När han kommer över så vet vi exakt vad som kommer hända. Det känns som en rutin. Sex ska inte vara en rutin. Det ska vara spontant. Spontant kan man inte få till om man inte umgås.

Det finns så mycket saker jag vill göra med honom. Jag vill testa alla möjliga saker. Jag vill lära känna mig kropp. Jag vill lära känna hans kropp. Men jag blir så osäker på honom, på mig, han förvirrar mig så jag kan aldrig göra det.

Det känns fortfarande inte som att jag känner honom. Vissa gånger när han kommer över säger vi knappt ett ord till varandra.
Jag vet inte vad jag kan säga till en person jag inte känner.

Jag vet att han inte kunde bry sig mindre om mig. Som att det inte finns någonting kvar. Hur kan något som under flera år varit så starkt, sedan vi var så unga, försvinna? Sedan från ingenstans säger han något som gör mig..typ lycklig.
..och sedan går han tillbaka till att vara ett as, fast ändå inte. Han är inte elak. Han bara kommunicerar inte. Han förvirrar mig och får mig omedvetet att må dåligt.


Jag har känt kärlek för andra killar men den attraktion jag känt för honom är något annat. Trots allt kan jag verkligen inte säga att jag älskar honom men den passionen jag känner skulle kunna vara hela mitt liv. Jag vill aldrig sluta ha sex med honom.

Det tär på mig.
Och det är dags att jag släpper skiten, honom. Jag är vuxen nu. Jag har riktiga problem och saker att tänka på. Jag kan inte låta det här påverka mig. Jag har inte tid eller ork för det.

Även om vi skulle tycka om varandra så skulle vi aldrig kunna vara tillsammans. Det är så långtifrån menat för oss o vara det så olika ursprung vi har.

Han kommer aldrig att vara min. Jag kommer aldrig att vara hans. Han har aldrig varit min heller. Jag vet inte ens om jag känner något annat än fysisk attraktion men i ändå är det vi har nu, inte vad jag vill ha.

Byebye

Likes

Comments