View tracker

Jag sitter på geografi-lektionen och gråter. Eller inte bokstavligen gråter, men inombords är det som om något har brustit. Som om jag just insett något som har kraften att dela mig. Jag mår illa. Vi har gjort en uppgift, en geografi uppgift för att utveckla vårt sätt att tänka, ur en annan persons perspektiv.

Tänk dig att det blir krig i Sverige. Du får bara ta med dig fyra personer som kanske klarar sig, resten lämnas i Sverige för att försöka klara sig själva bland krig och bombhot. När ni kommer en bit med buss måste ni lämna två av dem i Sverige för att de inte får plats på båten. Tre av er fortsätter och de andra två faller av båten, där ni sitter i timmar. Risken för att de skulle klara sig i det kalla vattnet mitt ute på havet är låg. Slutligen kommer ni fram och ni är i ett helt främmande land. Människor klär sig på ett annat sätt, talar ett annat språk och ni är själva där, lämnade åt att försöka klara er där.

Det kanske verkar som en simpel uppgift, men när du sätter in människor som ligger dig varmt i hjärtat i storyn - när du tänker dig att det skulle kunna vara du, det skulle kunna vara du och din familj det handlar om - då spricker det totalt för mig. Det bara går inte. Det gör ont. För jag vet att det finns människor som upplevt sådant här. Jag vet att det finns flyktingar som kommer till Sverige i hopp om att äntligen få slappna av. Äntligen få ta ett djupt andetag och för första gången på länge kanske försöka att känna sig relativt lugna. Det finns flyktingar som varit med om värre. Det finns flyktingar - barn - som sett sina föräldrar dö. Och det sjuka är att jag skulle så gärna vilja kunna säga att de här människorna som kommer till Sverige får en chans till en nystart. En chans till att bearbeta det de varit med om.

Men det får de inte.

Jag sitter på geografi-lektionen och gråter. Eller inte bokstavligen gråter, men inombords skälver det. Och jag inser att en tår lämnar mitt öga. Det här är inte rätt.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Igår spenderade jag och ett gäng sköningar tre och en halv timmar i köket i kyrkan. Vi bakade 500 bullar, vilket är typ sjukt mycket. Veckan innan påsk hade jag mailat vår rektor och frågat om vi fick dela ut bullar nu idag på morgonen. To be honest, ingen i Ny Generation gruppen trodde att hon skulle säga ja, hon som alltid varit så negativ. Så fick jag svaret "Åh vad trevligt glad påsk!", jag var minst sagt förvånad, smått sagt. Jag började asgarva under svenskalektionen och trodde att jag drömde. Sick. Så igår skulle vi alltså baka och det var lite krångel först med ingredienser och plats, Tyra gjorde en grym insats med att praktiskt taget ligga på golvet och kavla ut en deg på en serveringssvagn. Men det gick super och det blev faktiskt bullar av det hela. Trots att mormor & morfars hund åt upp några. Dock var jag skitnervös inför idag. Tänk om vaktmästaren inte visste om att vi behövde ett bord? Och vad skulle folk säga, lärare och så vidare, och vad skulle hända om det inte räckte. Jag var supernervös. Så bad jag Gud att välsigna bullarna och att allt skulle gå som smort. Och imorse när jag steg ur bilen halv åtta på morgonen med 500 bullar i handen så visste jag. Jag blev alldeles lugn och bara visste att japp, det här kommer bli bra. Och det blev det. Det blev SKITLYCKAT!! Är så in-i-himmelen-glad över att alla goa reaktioner, folk som faktiskt log och blev uppriktigt glada. TACK JESUS. 🙌🙌

Likes

Comments

View tracker

Jag hörde någon säga en gång att fotboll "bara är några människor som springer runt på en plan och jagar en boll för att få den i ett mål som består av ett nät". Och det är ju typ så. Det ser inte mycket ut för världen när du sitter framför TV:n och tittar på de springande små människorna undrandes vad i hela fridens namn de gör. Tills du faktiskt sätter dig in i sporten. Tills du faktiskt börjar intressera dig i det och ser vad det är.

Ibland kan jag tänka att kristen tro är som fotboll. Om du inte intresserar dig för det, om du inte frågar han som springer runt där på plan vad som händer så är det bara massor av galningar som springer efter en boll och försöker göra mål. Men när du faktiskt frågar någon vad det är. När du faktiskt frågar den där tjejen i din klass som hänger i kyrkan på fredagskvällarna, eller killen som går runt med en tröja med kristet tryck på. Det är då det händer. Det är då du faktiskt får se vad det egentligen handlar om. Att det inte handlar om att springa runt på en plan halvt galen och jagandes efter en boll.

Kristen tro handlar om andra. Kristen tro handlar om att vara på samma lag. Och du blir inte utkastad ur laget om du inte duger. För i min coach ögon duger du precis som du är. I Jesus ögon duger du perfekt. Grejen är den, att du behöver inte sitta och titta på. Du kan vara med. DU kan få spela du med.

Likes

Comments

När jag var en sådär nio-tio år, det var då jag bestämde mig. Den söndagen hade de snackat om att Jesus kan använda alla, även barn, och jag tänkte att, jomen visst, det är ju värt att prova. Så jag bad till Gud påväg hem från skolan. Jag kommer fortfarande ihåg det jätte tydligt. Det var vid en tidnings återvinnings-container som jag bestämde mig, den dagen. Sedan dess har Gud använt mig lite här och nu, det är lite som en krydda i vardagen. Man vaknar och vet inte riktigt vad som ska hända, vad man ska få användas till.

Förra veckan var jag hos sjukgymnasten på tisdagen och bestämde mig för att nä, jag pallar inte åka hem innan jag ska spela piano så jag åker tidigare istället. Där kom jag, med en yoghurt och skulle underhålla mig ish en tre kvart. Kul kul. Eller inte.

Men när jag sitter där och väntar på lektionen så vänder sig pappan - som sitter ett bord ifrån mig och väntar på sitt barn som är inne och spelar - till mig och säger, "Du får man fråga om du spelar spel?" Och jag bara, eeeh va? Kliar mig lite i nacken åt denna väldigt oväntade fråga, "ja jo, nä men typ. På mobilen eller?" frågar jag och han nickar och tar upp iPaden som ligger på bordet och vänder sig nu helt till mig lite ivrigt. "Skulle man kunna få lite bra tips på roliga spel?"

Så kommer det sig att jag, Hedvig Ingemarson en tisdag eftermiddag på kulturskolan i Sollentuna någon gång vid sjutton-tiden sitter och diskuterar iPhone-spel med en för mig helt okänd pappa. Sen vet jag inte riktigt hur vi kom in på det. Om det var att jag hade sökt Rytmus tidigare den dagen, och så småningom snöade vi in på musik och slutligen kyrkan. Och det visar sig att hans dotter går i barnkör i Sollentuna Pingstkyrka. Där jag spenderat 47,82% av mitt liv. Coinsidence? Svårt att tro. Ganska så sjuk story, men där fick jag i alla fall dela med lite av min tro, utan att jag ens hade bett Gud om att få bli använd den dagen. Pang på liksom. Helt oväntat.

Idag var jag ännu en gång på väg till pianot (det här med musik kombinerat med Gud är lite min grej) och jag tänker att NICE om Gud ville göra något coolt nu. Så jag ba "Okej Gud, gör något i mitt liv. Typ nu. Precis nu." Om något hände? Nä. Det var inte förrän jag kom hem som jag insåg att, jomen vänta. Gud använde mig ju faktiskt. För att när jag sitter på pianolektionen så snackar jag och min lärare lite och vi snöar in på - gissa vad? - jo juste, musiken i kyrkan. Coincidence? Svårt att tro. Ännu än gång fick jag snacka om Gud. Pang på liksom. Helt oväntat.


Walk your way
Fight your fight
Spread your Light

Likes

Comments

Ja det var länge sen jag bloggade, och to be honest så är det väl för att jag har haft fullt upp med lite allt och ingenting. Dock är det 100% irrelevant.Förra veckan spenderade jag på ett av de grymmaste ställena ever, nämligen vecka nio!

​Alltså fy sjutton vad grymt det var, tjenare skulle kunna babbla på i evigheter om allt som hände. Vi var i alla fall, för dig som inte vet, 450 ungdomar och ledare som efter 12 timmars tåg samlades uppe i Storlien för att ha ett av de fetaste sportlovslägrena genom tiderna. Mötena var helt fantastiska, jag fick verkligen möta Gud och det mina vänner, det är en upplevelse för sig kan jag säga. Sjukt kul i alla fall.

Tröttheten, vilket faktiskt är en rätt så självklar bit i läger fick för mig en ny bild när jag i lördags morgon började blöda näsblod - vilket jag glatt ropade till mormor som berättade att det har jag ärvt från henne och mamma. Så tydligen blöder jag näsblod när jag är trött - kul va? Nä men skämt å sido så är ju tröttheten ingenting jämfört med hur mycket man längtar tillbaka liksom, helt amazing faktiskt.

Likes

Comments

Det finns så mycket att säga, om året som varit och året som ligger framför. Det ligger en förväntan i att man har ett helt nytt år framför sig. En ny bok att skriva, 365 blad att fylla. Och av alla de 365 nya bladen så finns det otroligt många tillfällen att göra något bra. Men även att helt enkelt slarva bort det hela. Frågan är liksom, var lägger du din energi i år?

Jag fick äran att fira mitt nyår på en amazing kristen nyårskonferens kallad Unite med en hel massa bra saker som hände. Men en av de absoluta höjdpunkterna var någon gång vid halv två-tiden då alla gick in i kyrksalen igen medan konfettin och toapappret från Davids lövblås-mumifiering sopades bort. Bänkarna stod längs väggen så alla satte sig helt enkelt ner på golvet och så sjöng vi lovsång. Vi fick ge en av de första timmarna på det nya året till Gud. Och det kändes helt rätt, att lyfta handen och bara ge allt till Jesus, lätt det bästa du kan göra.

Så jag har bestämt mig, det här året och den här boken ger jag till ingen mindre än Jesus. 



Här är mitt år Jesus,
ta det och gör det till det bästa hittills. 

Likes

Comments

Så var det jullov redan och oj så tiden har gått, har hunnit med att ha x antal olika konserter, bland andra min sista julkonsert på Sollentuna musikklasser och ett julspel i Norrtälje Pingstkyrka. Jag har även hunnit baka ett lass pepparkakor och lussebullar - som redan är slut (!) - och sett lite drygt två till tre säsonger av How I Met Your Mother, och även förvirrat mig vid bussarna i Täby Centrum som inte alls ville komma när jag ville. Och så har vi firat jul, träffat massor av go släkt och fina vänner, och ja, man behöver inte mycket mer än så.
Sedan har jag ju - såklart - lyckats tappa rösten ganska så bra efter en grym förkylning, och ja, jag kan väl inte säga att jag tror att det kommer bli bättre över nyår på Unite (en nyårskonferens i Västerås bl.a). Men det är jullov och jag är ärligt talat apglad ändå! Har en drös med bra böcker att läsa och en hel del serier som väntar.  Jag hoppas att du får en välsignad jul, var du än befinner dig och hur du än firar. God Jul kära vänner!





Och så kom ju äntligen den efterlängtade snön!

Likes

Comments

Överallt idag, Facebook, Instagram, Twitter och alla sociala medier och verkligheter du kan tänka dig, ser man människor som inte mår bra, Människor som är deprimerade, stressade, pressade och mår allmänt skit. Samtidigt så ser du nästan varje dag artiklar och omslag med människor som är photoshoppade och människor som ser så perfekta ut, människor vars liv verkar så fantastiska och idealiska.
Och så någonstans mitt emellan står jag själv och undrar var i hela fridens namn världen försvann. Vart tog medlidandet, empatin, omtänksamheten och själva samvetet vägen? Vart försvann världen egentligen, hjärtat?
Vår värld är överkonsumerad som bara den, visste du att i somras tog vi slut på de resurserna som egentligen skulle finnas för hela det här året, om vi skulle vilja ha en något mer långsiktig framtid för världen? Allt ersätts med robotar, allt ska bli så enkelt, så "perfekt", allt ska underlätta och allt ska vara bäst, bra är inte bra nog. Överallt så är världen på väg mot något skruvat håll som ingen riktigt vet, det är lite "spänn-fast-dig-och-håll-i-dig-för-vi-vet-inte-vart-vi-ska"-känsla över det hela och det känns ju inte toppen. Men ärligt talat - att miljön skiter sig och att jorden inte mår så bra är sjukt dåligt och inte planen från början -  men det finns något värre. För mitt ibland allt detta skräp och skit så finns Människor.

Det finns människor som inte mår bra. Människor som går runt med dålig självkänsla. Människor som faktiskt inte har någonting, människor som inte har någonstans att sova, inte vet om de kommer att överleva dagen. Det finns människor som inte har någon självkänsla alls, människor som kanske på utsidan ser helt normala ut men som på insidan utkämpar ett krig mot sig själv. Det finns människor som går till sin skola, dagis eller arbetsplats varje dag motvilligt för att de är mobbade, utstötta och ensamma. Det finns människor som förlorat sitt hopp om ett normalt liv, människor som dag ut och dag in påverkas av detta skruvade samhälle.

Det finns Människor.

Idag är det så vanligt att om vi tycker synd om oss själva så får man ett "Jaha, du försöker bara få uppmärksamhet". Och om man istället går in med approachen att man duger, att man faktiskt är något så framstår man som ego, att man tror att man är cool och sätter sig över varandra.
Alltså, är det här verkligen den värld vi vill ha? En värld så självcentrerad och skadad att vi inte ens kommer ihåg när det började skava. En värld där människor lever under så ofantligt olika villkor, där vissa har ett överflöd av pengar och andra inga alls. En värld, där människor skadas av människor.

Vi kan inte skaffa oss ett super-mega-stort plåster för att laga världen, men vad vi kan börja med är att hjälpa varandra. Hjälpa människor. För det är så jag tror det är tänkt att vi ska leva. För och med människor, inte bredvid människor. Du duger och du kan göra skillnad, det är inte någon gammal klycha. Det blir som ringar på vattnet. Och jag tänker vara stenen.



Ibland tror vi att det vi gör bara är en droppe i havet.Men havet skulle vara mindre utan den droppen. - Moder Teresa

Likes

Comments

Och så var Oktober här. Det blir kallt, mörkt och tillvaron känns allmänt nedstämd. Det tycker i alla fall morgon Hedvig när klockan ringer halv sju på morgonen och de hurtiga morgonpratarna drar igång. Alltså slår man snooze knappen för femtioelfte gången och tänker; bara en minut till. Kvart över sju inser man istället att det kanske skulle vara bra att gå upp nu, det är ju trots allt en halvtimme kvar innan man måste stå utanför ytterdörren - i alla fall om man ska ha en fair chans att komma i tid. Då tänker man som vanligt att man drar upp persiennerna, och som vi alla vet betyder det ljus - fast nej såklart, det är becksvart ute och gatlamporna är fortfarande tända. Helt klart deprimerande. 

Så i onsdags, insåg jag att jag inte kan hålla på att deppa så här mycket över detta. Jag bestämde mig för att gå in med en ny glad peppar approach, I give you, Oktober approachen!



Det första jag ser när jag drar upp persiennerna, är att trädet bredvid fönstret blåser något otroligt och det regnar ganska så ordentligt. Men lugn i stormen det kommer bli bättre väder när vi ska gå till skolan. Läget är alltså fortfarande rätt så optimistiskt. Det är det även när klockan är tio i åtta och jag inser att jag sitter och äter frukost, och har hälften kvar. Ajaj, vilken miss. Men men, vi skyndar oss ut i badrummet och kör en snabb borsta tänderna omgång, skit i två minuter, här kör vi två sekunder.

Spring ner i hallen och dra på dig skor, tennisskorna luktar så äckligt att det absolut inte är acceptabelt, och gummistövlar blir för klumpigt i skolan. Trots allt så verkar det inte regna så mycket, vi kör på conversen i stället. Vi tar syrrans eftersom att mina verkar ha försvunnit från hyllan. Regnjacka ska jag nog ha i alla fall, och kanske ett paraply. Yes då kör vi, redo att gå.

Det ni bör veta är att jag på senaste tiden har börjat gå genom den lilla skogen bredvid vårt hus eftersom att det går lite fortare, och så genar man över berget. Vanligtvis brukar det gå väldigt snabbt och funka väldigt bra. Bara det att idag så var det ju lite blötare. Och det regnade lite mer än vad jag hade tänkt mig. Men jag försökte vara positiv ändå, tänkte att det är ju bara lite vatten - som i och för sig rann nerför berget, men jaja vad gör det?

Tio minuter senare var läget inte lika roligt, byxorna var dyngsura upp till fickorna - och jag överdriver verkligen inte nu - skorna var översköljda med vatten och mörkgröna istället för ljust turkos-gröna, och skosnörena gick upp varannan minut, plus att paraplyet gick sönder helt och hållet och själva "skelettet" knäcktes. 

Jag fick även ta en omväg när jag precis nästan var framme vid skolan, på grund av en två decimeter djup vattenpöl, alternativet var en tjock lervälling på en och en halv decimeter. Det fick bli omvägen, och tio minuter senare ramlar en dyngsur Hedvig in i klassrummet, där sextio pers står uppe på körläktaren och sjunger upp med förvånade blickar. 

Glasögonen var helt igenimmade med vatten droppandes från, skorna och byxorna var tio nyanser mörkare än vanligt och gjorde ett fint spår vatten på golvet, i handen ett trasigt paraply och så kommentaren; "Det regnade lite."


Likes

Comments

Jag hörde en otroligt bra story en gång som faktiskt varit riktigt bra inspiration för mig; En flicka och hennes mamma går in i en mataffär och flickan gnäller om att hon vill ta av sig stövlarna. Mamman säger dock att det kan hon ju inte göra, hon måste ha skor i affären. Då börjar flickan be mamman om att bära henne, men mamman säger att flickan är för stor för det. Men dom gör ju ont, säger flickan, så mamman stannar och tar av stövlarna. I dem ligger en sten, mamman tar bort den och sätter på stövlarna igen, problem sold!

Alltså, den här storyn är så grymt bra, för att den speglar liksom att Gud är bästa problemlösaren! När allt känns så himla jobbigt så ber vi Gud om en specifik lösning, som när flickan ber mamman bära henne. Men Gud har en bättre lösning, en annan väg liksom. Jag har så lätt för att be "Gud gör så här". Och så händer det inte och man blir skitbesviken. Tänker liksom jahapp, så Du tyckte inte jag skulle få som jag ville eller? Men grejen är ju den att Gud har en lösning, bara det att Han tänker helt utanför banorna! 

Vi måste liksom bara titta där på andra sidan, så har Gud lösningen.

Likes

Comments