Jag undrar hur du lever nu efter så många år med ätstörning? Tänker på maten och andra saker som kom i samband med ätstörningen!❤

Jag lever faktiskt ett lika normalt liv som vem som helst utav mina kompisar. Visst kommer det någon tanke då och då men det är endast en tanke och inget annat, Jag tror nog att en liten liten del av ens ätstörning alltid kommer sitta kvar där men man kan välja om man vill agera enligt vad demonerna säger eller om man struntar i det och väljer livet i stället, jag väljer livet alla dagar i veckan! Jag hade även problem med tvångsträning etc. och visst tränar jag fortfarande ibland (inte kanske direkt träning men lite powerwalks då och då) men inte pga att någon ond tanke säger åt mig det. Jag blir glad av att träna och det är därför jag gör det! Hoppas du fick ett någorlunda bra svar på din fråga, annars är det bara att skriva till mig privat eller i kommentarerna så ska jag försöka utveckla det lite mer isåfall.

Vad var din största motivation till att bli frisk under din tid i sjukdomen?

Grejen med det här är att jag ville aldrig bli frisk, jag blev det bara. Jag valde det aldrig riktigt själv utan när jag blev inlagd i januari detta år så blev jag det med LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård). Jag hade aldrig något val utan jag var tvungen att äta för att bli utskriven. När jag väl började äta bättre och gå upp i vikt så försvann tankarna med tiden, ju mer man utmanar sig desto snabbare går det. Det var först i slutet av mitt tillfrisknande som jag insåg att jag faktiskt behövde göra jobbet själv, annars går det nog aldrig att bli frisk. Då var jag tvungen att hitta någon slags motivation och det blev då skolan, jag ville verkligen börja skolan till hösten och börja jobba inom vården. Jag utmanade och utmanade mig, dag in, dag ut.

Du är ju aktiv inom kyrkan - oblat & vin = hade du någonsin ätstörda tankar som gjorde att du undvek det under gudstjänsterna?

Den mest intressanta frågan av dem alla! Nej men alltså detta är ganska så intressant faktiskt... Jag har haft så sjuka tankar kring just detta, gått en hel dag utan att äta och vågar sen inte ens ta emot nattvarden som kanske är cirkus två kalorier. Jag undvek alltså något som är så centralt i mitt liv och nu i efterhand känns det hemskt. Att anorexin tog ifrån mig ganska så mycket av min tro eller ja, hela mitt liv egentligen...

//Oblat vid nattvarden//

Är du fortfarande normalviktig? Du behöver inte säga BMI om du inte vill men bara undrar om du kunnat hålla vikten😌

Det här med vikt tycker jag verkligen inte spelar någon som helst roll och BMI är så fånigt så det inte är sant... Jag föredrar att inte nämna några siffror dels pågrund av att det kan vara triggande för andra men även för mig. Jag vet faktiskt inte ens vad jag väger idag. Har inte vägt mig sedan jag blev utskriven rån SCÄ och jag känner inget behov utav det. Självklart kan det komma någon enstaka tanke att "oj jag kanske borde väga mig", men den tanken flyger bort lika snabbt som den kom! Att fokusera på något sådant fånigt som några siffror på en metallplatta är sjukt onödigt. Jag vet dock hur det känns som att hela ens liv kretsar kring dessa siffror men det är inte sanningen. Till din fråga om jag lyckas hålla vikten så är jag väldigt säker på att den står still. Jag ser ingen förändring på mig själv iallafall och ingen i min omgivning har kommenterat något så jag bara antar att den är kvar på ungefär samma siffror som i augusti.

Hur länge var du sjuk i anorexi? Hur gammal var du när du insjuknade?

Detta är en ganska så svår fråga för mig att besvara. Självklart så vet jag att jag kontaktade SCÄ för första gången i april 2016 och det var då de flesta fick reda på min sjukdom. Jag hade dock haft problematik sedan långt tillbaka men det var först till hösten 2015 som problemen började "på riktigt". Nu i efterhand tycker jag inte riktigt att det som pågick under hösten 2015 och våren 2016 var så allvarligt utan det var först när jag fick kontakt med SCÄ som allt blev allvarligt. Jag blev inlagd efter endast några dagar på SöS, kom hem och det började bli lite bättre men några veckor senare så blev jag inlagd på SöS igen fast med LPT och sedan familjevårdsavdelningen. Det var först där som jag fick en riktig allvarlig ätstörning enligt mig själv och under hösten 2016 så blev det bara värre för varje dag som gick. Så det är lite svårt att säga när mina problem egentligen började. Var det när jag var 9 år och satt och jämförde mina lår med andras? När jag var 12 och tyckte att jag var så stor jämfört med alla mina kompisar? När jag var 13 och såg en serie där en tjej hade anorexia och blev rädd för att jag skulle ha/få det då jag kände igen mig så mycket? Var det när jag var 15 och började räkna kcal? Eller var det när jag var 16 och jag skrek av ångest vid varje måltid? Kanske lite flummigt svar men jag har inget bättre. Om du vill ha en ålder av mig så skulle jag nog säga att det var när jag var 15 men helt ärligt så vet jag inte riktigt.

Kanske var det något av dessa tillfällen...?

Hur går det nu för dig med ätstörningen och så? Känner du dig fortfarande lika frisk som när du blev utskriven från SCÄ?

Jag känner mig faktiskt friskare! Att bli utskriven från SCÄ är något utav de bästa valen jag gjort. Jag kan tänka mig att jag fortfarande skulle ha kvar sjukdomstankar om jag gick kvar där just nu. För mig var det nog viktigt med en nystart. Att släppa allt det gamla och börja om på nytt! Ny skola, inget SCÄ och en ny Hedvig. När jag nu går i skolan hela dagarna och umgås med mina friska vänner känner jag av att det är ju såhär livet ser ut! Att äta maten i matsalen, om det är gott tarman kanske en eller tio portioner till men om det inte passar en i smaken kanske man inte ens äter up. Att ta en fika på stan med kompisar bara för att det är mysigt, inte för att klockan är 14:30 och det är dags för mellis... Det är sånna här småsaker som gjorde mig frisk in i det sista. Om jag inte hade fått upplevt detta varje dag i skolan utan att ha behövt åka till Idun var tredje vecka och umgås med de sjuka människorna där tror jag endast skulle ha dragit ner mig i skiten igen.

"Never stop fighting until the fight is done."

Har du fått "återfall" från anorexin nån gång? Har du haft de sjuka tankarna någon gång sedan du blev friskförklarad?

Ja, återfall har jag haft flera gånger under min sjukdomsperiod. Eller återfall och återfall men några rejäla bakslag iallafall... Jag har inte haft något återfall sedan jag blev utskriven från SCÄ och jag hoppas att jag slipper det! Några sjuka tankar kommer som sagt då och då MEN de försvinner exakt lika snabbt som de kom! Dvs. jag agerar inte längre efter tankarna utan låter tankarna förbli tankar och leva på mitt liv som vanligt, för det är ändå mitt liv och inte någon sjukdoms liv! Sedan vill jag bara påpeka att jag ännu inte är friskförklarad... Jag blev utskriven från SCÄ men diagnosen har tyvärr inte tagits bort från min journal. För att bli friskförklarad så måste jag boka tid hos en läkare men helt ärligt så har jag inte tid för det hehe. Jag bryr mig liksom inte vad som står på ett papper för jag vet att jag mår bra och att jag är frisk och DET är det är det enda som räknas!

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att detta inlägg är så fruktansvärt sent ute. Jag har haft fullt upp och inte orkat ta tag i detta just nu. Jag hoppas att ni uppskattar det och jag hoppas att ni förstår hur sjukt det egentligen är att ha en ätstörning. Även fast jag inte gick in jättemycket på djupet så har jag ändå försökt få med lite. Jag skäms inte över mitt förflutna, det är inget man ska skämmas över! Jag vill hjälpa andra att bli av med sin problematik så om det är något jag kan hjälpa till med så är det alltid okej att antingen maila mig eller kontakta mig via instagram! En stor kram till er och jag hoppas att ni har haft en bra måndag!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

//Detta inlägg är skrivet utifrån mina minnen. Jag vill varna för sjuka tankar och om du som läser är mitt uppe i en ätstörning så avråder jag dig från att läsa.//

Jag vaknar upp, vill inte öppna ögonen, vill bara sova vidare i all oändlighet. Jag orkar inte röra en endaste kroppsdel, allt känns som en kamp. Efter mycket tjat från mamma så tar jag mig upp ändå, går på toa, gör mina ritualer och sätter sedan på mig mina svarta hollister mjukisar och min blåa polarn och pyret tröja, de enda kläderna jag haft på mig i flera månader.

Mamma serverar frukost, jag nekar. Har inte ätit sedan lunch igår har inga planer på att göra det heller. Måste komma under xx kg innan de kommer tvinga upp mig i vikt!

Pappa ringer på dörren och kliver in, nu är det dags, jag vill inte. Mamma och pappa börjar bära ut mina väskor till bilen, jag sitter gråtandes i soffan. De sätter på sig ytterkläderna, pappa bär ut mig till hallen och sätter på mig mina ytterkläder under tiden jag skriker, gråter och slåss. J A G V I L L I N T E Å K A D I T!!! Jag fortsätter att skrika och gråta, gör motstånd så gott jag kan, men pappa bär ner mig från lägenheten och in i bilen. Mamma sätter sig på förarplatsen, pappa bredvid mig och jag försöker komma loss. Öppnar dörren, skriker, gråter, försöker ta mig där ifrån. Jag kan och jag tänker inte åka dit, aldrig i livet. Pappa håller i mig hela vägen till SCÄ och jag ligger där i baksätet och försöker ta mig ut. Efter ungefär 15 minuter är min kropp helt slut, orkar inte göra motstånd mer men tankarna tvingar mig. Det blir värre om du åker dit. Du kommer bara gå upp i vikt. Du kommer behöva äta. Du kommer bli tjock, tjock ,tjock...

Jag känner vid det här laget till vägen mot SCÄ och känner att nu är vi nära, nu är det inte långt kvar. Jag börjar skrika ännu mer, rop på hjälp på jag vet inte vad. Bilen stannar och nu vet jag att vi är framme. Mamma parkerade närmast ingången så att jag inte skulle hinna smita. Pappa tar tag i mig igen och bär in mig genom huset. Väntar på hissen, jag försöker smita, jag skriker och jag vill verkligen inte. Plan 2, Vuxenvårdsavdelningen. Jag hade bara sett otroligt magra vuxna människor gått där inne under de två gångerna jag varit på familjevårdsavdelningen. Nu var det min tur att läggas in där. Men varför ska jag bli inlagd på en avdelning för vuxna? Jag är ju inte ens sjuk?

Läkaren sitter där i sin snurrstol. Jag sitter med benen uppe i fåtöljen och gråter/skriker. De förklarar hur allting kommer gå till och visar mig sedan till rummet. Jag går genom den långa korridoren. Pappa släpar mig och jag gråter. Kommer in på mitt rum och det första jag säger är "Här tänker jag verkligen inte bo.". Sätter mig på sängen tillslut och kollar igenom alla papper. Matschemat, det enda intressanta. Frukost 1/2 portion, inget 10- mellis, 1/2 portion lunch, 300 kcal em mellis, 1/2 portion middag och 300 kcal kvällsmellis. Jag tänker verkligen inte äta såhär mycket. VEM ÄTER ENS SÅHÄR MYCKET? Jag räknar igenom ALLA frukost och mellisförslag och väljer de med minst kcal. Mina föräldrar säger hejdå och lämnar mig nu ensam på en avdelning för vuxna. Jag ser att klockan är 12 men jag kan, tänker och vill inte gå in till matsalen. Min behandlare kommer och hämtar mig tillslut och leder mig in dit, usch henne gillar jag inte. Sätter mig på min plats och vill bara gå därifrån. Jag hade ju redan bestämt mig för att inte äta så varför serverar de ens mig mat? Jag ser hur de andra patienterna FRIVILLIGT tar ketchup till korven och tar även sallad FRIVILLIGT. Jag håller på att börja skratta, hur kan ens människor göra något sådant? Det är ju sjukt! Sitter där i 30 minuter, alla försöker få mig att äta men jag vägrar, tänker verkligen inte dricka vattnet heller.

Lunchvila. Jag går och hämtar iPaden på rummet och sätter mig i allrummet. Gör allt för att försöka bränna de kalorierna jag fick i mig från att vara i matsalen så sätter mig ner och rör på benen, snurrar håret, spänner mig, ja allt jag kommer på. Äntligen tar vilan slut, går till rummet och ringer mamma. Jag kan inte vara här, klarar inte av stämningen, klarar inte av personalen, jag bara HATAR det. In på toan och springer, måste bränna, har suttit still alldeles för länge. 14:30, mellanmål. In i matsalen men vägrar, aldrig i livet att jag tänker äta. Både en stor skål yoghurt, en hel deciliter hallon och mängder av flingor ligger framför mig. Jag börjar gråta, kan inte äta. De försöker få mig att ta skeden men så fort jag nuddar den drabbas jag av panik. Det går inte. 17.00, samma procedur igen. Hann som tur var in på toan innan för att springa i syfte OM jag skulle få i mig några kcal. In på rummet direkt efter middagen, gråt och panik och några dunk i huvudet. Hur kan jag ens få ångest över att inte äta något? Det blev ju som jag ville? 19.40 kvällsmellis. Personalen börjar nu bli väldigt oroliga och gör allt för att jag ska dricka en klunk vatten. En behandlare sitter med mig där inne i en timme och försöker verkligen. Sugrör, hon kan hålla glaset, hon kan hålla min hand? Men nej, det går inte. "Hedvig om du inte dricker av vattnet så finns risken att du måste åka till sös." "Snälla drick lite, vi kommer behöva berätta detta för läkaren imorgon" "Det är farligt att varken dricka eller äta.". Jag vet redan detta? Varför berättar hon ens det för mig? In på toan och gör iordning mig, springer lite extra för måste gå ner i vikt inför vägningen imorgon. Jag kan inte vara såhär tjock nu när jag är inlagd.

//Bilden är inte från första dagarna. Mina bilder raderades så har inga bilder från min lägsta vikt.//

Morgonen därpå vaknade jag upp vid 6 för att ta vikt. Ställde mig på den där förbaskade vågen men fick inte veta vad den visade. Senare under dagen så frågade jag mina behandlare och jag blev så glad. ÄNTLIGEN HADE JAG LYCKATS jag hade gått ner under xx kg och var så lycklig, men jag vill ju stanna där? Inte gå upp och bli ännu tjockare. Andra dagen är väldigt suddig. Jag kommer ihåg vissa saker så otroligt klart och andra mindre klart. Jag vet att jag inte åt någonting vilket ledde till ett möte med läkaren. Min överläkare hade beslutat att det skulle sättas ett LPT (Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård) och jag fick då sitta i möte med familjesidans överläkare. Jag förstod verkligen inte varför jag skulle få ett LPT. Hon förklarade att eftersom att jag inte åt och var i alldeles för dåligt skick så var det en ren livsfara för mig själv. Fick även veta att klockan två på eftermiddagen så skulle jag in i behandlingsrummet. De skulle erbjuda mig näringsdryck och annars skulle de sonda mig. Jag kunde inte. Jag grät och grät och vägrade. Mina gamla behandlare från familjesidan är där för att hjälpa till att hålla fast mig. En håller i mina fötter, en lägger sig över mina ben, en på vardera arm och en som håller i huvudet. Två sjuksköterskor som ska hjälpas åt att sonda. P A N I K. Jag skriker och gråter så att tårarna sprutar. De för in en slang genom näsborren, säger åt mig att dricka en klunk vatten och spara den i munnen "SVÄLJ" och jag sväljer. Sonden åker då lättare ned genom strupen och nu känner jag kräkreflexerna. Jag fortsätter att gråta med sonden i halsen, försöker skrika men får ingen luft, nu dör jag. De får ner sonden till magsäcken men tar ingen retur. Jag får panik och tror att de kommer spruta ned massa sondmat någon annan stans och försöker bara skrika. Slänger mig hit och dit, gör ALLT för att komma loss. F Å R I N G E N L U F T. De börjar ta upp sondmat genom sondsprutan, fäster den på sonden och sprutar in. Känner hur moccasmaken åker genom halsen och tycker det är vidrigt. Temperaturskillnaden var för stor och allt känns bara kaos. Känner hur alla kalorier åker igenom mig och hur allting på kroppen börjar växa. Kan känna hur jag blir tyngre för varje sekund och jag skäms. Jag skäms något så enormt. Jag försöker ta mig loss, de håller om mig hårdare. Över en liter näringsdryck är nu nere i magen och jag har panik. Reser mig upp, vinglar till men tar mig gråtandes till toan. Sätter mig framför toalocket och tänker att nu kräks jag. Även fast jag har fobi för att kräkas så trotsade jag det, jag mådde så fruktansvärt illa. Börjar förbereda mig för att stoppa ned fingrarna i halsen men i sekunden jag gör det låses dörren upp och in kommer underläkaren. Hon sätter sig bredvid mig och jag brister ut i ännu mer gråt och tårar. Jag får ångestdämpande och illamåendetablett så att det skulle kännas lite bättre, men det gör det inte. Jag ser ju hur jag har gått upp i vikt. Kan man ens gå upp såhär mycket på en timma? Dags för middag och jag bara gråter. Det går inte, jag kan inte. In på rummet snabbt efter för att dunka huvudet i väggen, enda sättet att få ångesten gå bort för några sekunder... Efter middagen så knackar jag på K´s dörr. Hon tittar inte upp och jag blir ännu mer ledsen. Jag som trodde att allt skulle bli bättre nu när hon kom till avdelningen. Skriver senare till henne och fick en förklaring, nästa dag klickar vi på en gång <3

Detta upprepades under flera dagar senare. Jag började dock dricka näringsdrycker frivilligt och sondades bara en gång till. Hela min tid på vuxenvårdsavdelningen är som en dimma men som sagt så minns jag vissa stunder extremt bra. Idag var det ett år sedan jag lades in där. Tänk hur mycket som kan hända på ett år. Jag skäms inte över mitt förflutna, jag vill inte på något sätt dölja det utan jag är istället stolt över vad jag har åstadkommit. Att den 16 åriga tjejen med allvarlig anorexi, en tjej som inte ens kan nudda bestick utan att bryta ihop, att samma tjej ett år senare orkar gå långa promenader, nudda besticken utan att få panik och till och med äta utan att få panik, det kallar jag en vinst. Det är samma tjej både då och nu men det är två helt olika människor. En människa som faktiskt kan skratta då och då, inte bara le för artighetens skull. Jag levde inte då, jag överlevde bara. Nu lever jag ut mitt liv till fullo och jag kan nästan inte förstå att det verkligen är jag som bär runt på dessa minnen och bilder. Aldrig tillbaka dit igen.

Likes

Comments

Januari

Året startade med en resa upp till Åre. Det var verkligen fantastiskt och efter en riktigt tuff höst så kunde jag njuta något. Jag njöt och kände mig ändå ganska så fri, åt inte på bestämda klockslag osv. När jag nu i efterhand pratar med min familj så har vi tydligen HELT olika upplevelser kring detta... Jag kom hem från Åre och kom tillbaka till det vanliga livet, gröt till frukost, gulaschsoppa till lunch och kyckling med sötpotatis och rödvinsås till middag, likadant som hela min höst hade varit. Jag kom hem natten mellan den 5 och 6 januari och den 9 januari blev det ett besök på SCÄ, men denna gång ett bedömningssamtal för inläggning på vuxenvårdsavdelningen. Jag har för mig att jag fick reda på detta kanske en dag innan vi skulle dit och jag fick P A N I K. Vi åkte iallafall dit, jag satt tyst under i princip hela mötet, gjorde en vanlig läkarundersökning och fick sedan reda på att jag behövde bli inlagd dagen därpå. Den 10 januari 2017 åker jag hemifrån, pappa bär ut mig gråtande, skrikande och släpar in mig på vuxenvårdsavdelningen. Jag ville inte. Jag var rädd. Det blev ett LPT satt på mig efter någon dag när jag varken ätit eller druckit under de få dagarna jag varit där. Kortfattat så kan man säga att jag grät mig igenom januari, allt var hemskt och jag har faktiskt inte så mycket minnen. Jag fick träffa världens bästa K och vi motiverade varandra så oerhört mycket, är SÅ glad att jag lärde känna dig❤

Februari

Februari är rätt så flummigt nu när jag försöker tänka tillbaka. Kommer inte på något särskilt så kollade tillbaka i arkivet och hittade de fåtal inlägg jag fick till. Jag skrev bland annat ett inlägg om att jämföra sig som ni hittar HÄR. Även ett inlägg om "baksidan" med anorexi och ätstörningar som ni kan läsa HÄR. Sedan fick jag även ett fint armband av Corinne med texten FUCK ANOREXIA, superfint! Dagarna på avdelningen gick, många ångestattacker, många nya ytmaningar och jag började även äta riktig mat i februari!

Mars

Jag startade mars med en stressfraktur pga alldeles för mycket träning. Jag haltade runt där på avdelningen och kunde knappt stödja på foten alls, my bad... Jag fick även åka hem för första gången sedan jag blev inlagd och wow vilken fantastisk känsla det var. Var så otroligt nervös men det gick faktiskt väldigt bra. Jag fick även börja gå på promenader HELT själv sedan april 2016 vilket jag var så fruktansvärt glad och stolt över. Mars var månaden där jag började utmana mig, Mildred fyllde tonåring och jag blev i slutet av denna månad NORMALVIKTIG.

April

Jag fortsatte med alla utmaningar. Käkade ben and jerrys var och varannan dag och mamma fyllde 50. Jag hann få med ett litet bakslag under några dagar i april och tankarna blev bara jobbigare, nu var jag ju normalviktig, varför skulle jag äta då? Mina ledare från kyrkan kom även till avdelningen för att besöka mig och även fast jag hade gråtit hela dagen innan så blev jag så glad när de kom! ÄKTA glädje efter ett riktigt långt uppehåll... Jag firade påsk och sedan var denna jobbiga månad över.

Maj

Maj, maj, maj... I maj så började mitt självskadebeteende bara bli värre och värre. Hade plåster över hela armarna och gick ihop med en personal (love her) och trotsade en annan i personalen. Jag började även bli mer social efter ett år som väldigt isolerad, jag var i kyrkan igen och jag fortsatte att utmana mig. Jag var på öppet hus på min nuvarande skola och jag blev UTSKRIVEN FRÅN VUXENVÅRDSAVDELNINGEN och då inskriven på dagvården Idun istället...

Juni

I juni så var jag på grönan för det mesta, jag åkte till Idun mycket och åt gurkmackor där. Jag började jobba i östermalms hallen, jag gick introduktionsutbildning för körkortet, åt på resturang, åkte till malmö med mamma och firade midsommar. Juni var en av de bättre månaderna och det var faktiskt i juni jag hade mitt sista läkarbesök på SCÄ. Jag var livrädd för att falla tillbaka in i ätstörningen så kämpade så hårt jag bara kunde, jag ville så gärna börja gymnasiet i augusti.

Juli

Juli var inte en så jättebra månad... Jobbade typ hela tiden och var himla trött, maten gick sämre och jag fick panik av det. Vi åkte till gotland i en vecka och efter det blev det en liten sväng till sös. Jag mådde inte alls bra psykiskt eller fysiskt och var trött och svimfärdig ungefär hela tiden. Detta bättrade sig dock väldigt fort och jag kom åter på banan!

Augusti

Augusti var en av de bättre månaderna. Jag började med att åka till frankrike i ungefär två veckor och det var verkligen helt fantastiskt. Solade och badade hela tiden, njöt till fullo och mådde allmänt bra. Vi kom hem från frankrike och jag och Mildred var då hos morfar i några dagar. Även det var mysigt! Jag återupptog kontakten med en gammal vän och vi umgicks väldigt mycket, åkte till grönan och började gymnasiet. Jag var verkligen så fruktansvärt nervös inför det, augusti 2016 skulle jag ju ha börjat gymnasiet men låg inlagd den tiden så det blev inte riktigt så. Jag var rädd inför vad andra skulle tycka och tänka om mig, jag skulle gå med de som var ett år yngre (spelar verkligen ingen som helst roll nu haha) och kom inte ihåg ett skit från vad jag lärt mig i nian, trodde att jag skulle ligga så mycket efter. Fick panikattacker i klassrummet och det var väldigt jobbigt, vissa gånger dolde jag det otroligt bra men andra så fick jag gå ifrån. Andra veckan på gymnasiet så skulle det ha varit idun vecka men jag blev UTSKRIVEN FRÅN HELA SCÄ efter mycket tjat haha. Orkade verkligen inte gå dit mer och kände att det endast skulle dra ner mig till det sjuka igen, jag kände mig alldeles för frisk för att ens vara inom dessa portar.

September

Mitt september bestod mest utav plugg, plugg och plugg... Jag åkte till kyrkan väldigt ofta och umgicks med några vänner. Min lilla kusin fyllde 1 år och det var då även ett år sedan jag låg inne på sös för sista gången någonsin... Jag åt pizza, åkte på läger för första gången sedan augusti 2016 och fick ett nytt beroende; KAFFE! Inte så jättemycket att skriva då denna månad är väldigt suddig...

Oktober

Oktober var en riktigt stressig månad och jag kommer knappt ihåg någonting. Jag pluggade även här otroligt mycket men helt plötsligt sa det stopp och jag kände ingen glädje i det längre. Det blev jobbigt att gå till skolan, jag fick ångest och bröt ihop om jag fick lägre än A... Det var väldigt välbehövligt med höstlov där jag knappt vilade någonting... Jag åkte på läger, jobbade på mitt NYA jobb på Danderyds sjukhus, jag var ledare på kolmården med kyrkan och jag åkte till liseberg över en dag. Fullt upp hela höstlovet iallafall...

November

Startade november med en veckas skola följt av 5 veckors praktik... Hela mitt november bestod av praktik, kyrka och praktik. Juste, jag fyllde hela 17 år också, nästa år blir det 18! Längtar ihjäl mig men det är framtiden, nu är det tillbakablick som gäller... Praktiken var helt fantastisk. I början kändes det läskigt och som att jag aldrig skulle få göra någonting men jag fick göra MASSOR. Jag har fått ta blodsocker, mäta puls och blodtryck, vara med vid EKG, ta blodprov, prova att sätta kateter på docka, ta massa olika prover i fingrarna och fått gå med både undersköterskor, sjuksköterskor och läkare, bättre kan det inte bli! Självklart har jag fått göra lite tråkigare saker så som att torka, duscha, mata, städa osv men det är som sagt inte lika kul så det behöver inte nämnas :)) November var en bra månad ändå och jag mådde hyfsat bra! Visst hade jag perioder med otroligt mycket ångest men ångest är inget som varar för evigt, den går över!

December

Årets sista och mest stressiga månad för min del. Pappa fyllde 50 i början av december, han hade fest och vi hade även ett litet julfirande med mammas sida av släkten. Jag hade praktik men var ledig ungefär hela tiden haha. Under min lediga tid så passade jag på att gå på LÅÅÅÅNGA promenader, svara på frågestunden (andra delen kommer snart), hjälpa till i kyrkan och bara ta det lugnt. Jag spelade julspel, köpte julklappar och försökte ta det lugnt men all tid bara flög iväg. Jag och Elina jobbade ett pass på danderyd och hade det så mysigt, lyssnade på julmusik, pratade med patienter, lagade omelett (om ni ska vara på sjukhus så kom till min avdelning, jag anpassar maten efter era önskemål och har koll på alla specialkoster ;)) Skolan startade igen och gick kanske sammanlagt två dagar sista veckan, sedan var det dags för jullov! Vi förberedde inför julen och pyntade och när julafton väl kom så var det katastrof. Började dagen med ångest och tårar men åkte till kyrkan och allt blev bra ;). Julfirande hemma hos pappa, lugn juldag med bio, traditionsenlig annandag med hela tjocka släkten och sedan träffade jag kompisarna den 28 och hade det så trevligt. Den 29 drog jag på mig en liten förkylning så kunde dessvärre inte jobba så var bara hemma hela dagen med ångest. 30 december var en lugn dag, vi åkte och handlade och det var dagens händelse...

Every story has an end, but in life every end is a new beginning

Detta år har varit väldigt mycket. Jag har liksom inga ord på det, allt har hänt i år och det går knappt att ta in. Det kanske inte var mitt bästa år, inte mitt sämsta heller men även fast det inte var det bästa så ångrar jag ingenting. Jag är en helt annan person idag än jag var i januari 2017. Jag både ser ut att vara en helt annan person (ni ska få se min stora förändring ni som inte vet om den än...) och jag är en helt annan person till sättet. Jag tänker på ett helt annat sätt och jag försöker verkligen ta vara på minsta lilla, allt är värt det. I min förra årsresume handlade nästan ALLT om min anorexi, jag hade verkligen inget liv... Jag var bara en vandrande människa som grät över två hallon, slogs vid måltider och skrek dygnet runt, det är INTE att leva, det är att överleva. Jag är både stolt över mig själv och glad att jag vågade släppa taget om den där förbaskade sjukdomen, den är inget att ha. Jag kan inte ens föreställa mig var jag hade varit idag om jag inte blev inlagd den 10 januari. Helt ärligt så tror jag att jag antingen skulle leva på där, äta min gulaschsoppa, minska ännu mer i både vikt och matintag och tillslut bli inlagd iallafall eller så kanske jag inte ens skulle varit vid liv idag. 2017 var året jag hade lovat mig själv att dö, men det gjorde jag inte och det är jag så fruktansvärt tacksam för! Jag vill säga ett STORT TACK till alla som på något sätt stöttat mig genom 2017, ni som har behövt ta mina skrik, alla i personalen på SCÄ och ja alla ni som känner er berörda av detta tack. Ta emot det och ge er själva en klapp på axeln, VI TOG OSS IGENOM 2017!!!

Likes

Comments

On my way to christmas celebration with relatives...

Annandag jul och sista dagen på julfirandet för min del (vad jag vet iallafall?!). Enligt tradition så är vi nu påväg ut mot mina släktingar, ska bli så mysigt att träffa alla! Många kanske tycker att julfirande med släkten är krystat men detta är verkligen inte det... Det är julbord, fixande med lek, julgodis, lyssna på saga, tomtens besök, risgrynsgröt och bara MYS! Har inte träffat några sedan i somras så det var ett tag sedan vilket gör det extra roligt, uppdaterar kanske med lite bilder osv från julen när jag har lugn och ro och kan sätta mig ner och redigera!

KRAM

Likes

Comments

Kanske en dag för sent, men vad gör det?

Julafton igår, kul för vissa, mindre kul för andra. När jag var yngre så var detta den största höjdpunkten på hela året, ÄLSKADE julafton! Allt var magiskt och det var som ett skimmer över hela december. Nu på senare år så har det inte varit lika kul, mina föräldrars skilsmässa, anorexin som kom och förstörde förra året, allmänt nedstämd och ser inte riktigt fram emot det längre. Jag gillar fortfarande julen, när man får uppleva den där magiska känslan, se barnens glittrande ögon och allas skratt, DET är en bra jul enligt mig.

Igår blev det inte riktigt så... En mindre bra morgon som bara slutade med ångest och tårar, stressigt inför jullunchen osv, mycket som hände. Det som verkligen räddade julen för mig igår var att få åka till kyrkan! Vi åkte dit till julkrubban vid 10 och då spelade jag Maria, fick umgås med folk jag gillar och känna den där magiska julstämningen. Sedan så frågade en kompis från kyrkan om någon ville gå på midnattsmässan eller julottan och jag hängde med på midnattsmässan. Började julafton i kyrkan och avslutade den där med stilla natt och nattvard vid altaret. Julottor brukar dock vara mysigare men jag kände faktiskt att jag skulle lyssna på kroppen min och sova ut, vilket jag även gjorde haha!

Juldagsmorgon startade med julmusik, tända ljus och risgrynsgröt, mys!

Ibland blir det inte som man tänkt sig men jag hoppas verkligen att ni alla där ute i stugorna har haft en underbar julafton igår och om inte, det för inget! Det är bara en vanlig dag med lite extra, det gör inget om den inte blev bra, ni kan ta om det näst år ;)

Likes

Comments

JULAFTON!

Ganska så oväntat eller...? Dagen startade i skolan med endast två lektioner, inte direkt så jättejobbigt om man säger så. Jag passade sedan V någon timme med Elina och Tyra vilket var sååå himla kul! Vi lekte i lekparken, gungade, fikade, gick i affärer osv, bara så himla mysigt! V var glad hela tiden (lite smågnäll när han inte fick som han ville men ni fattar) och är verkligen så himla fantastisk! Tur jag har som får vara kusin och träffa honom så ofta, nästa gång blir ju redan nu på torsdag!

Jag åkte sedan vidare till Sickla för att handla lite mat. Köpte hem lite nya saker som jag testat och wow vad gott allt blev! Har gjort vegansk varmchoklad, vegansk risgrynsgröt och även chokladbräck med granatäpple, frystorkade hallon och flingsalt! Det sistnämnda är menat för julen men kanske snor en liten bit innan dess om jag får tid över... Är ni intresserade av recept på de veganska sakerna så delar jag gärna med mig! Gröten smakar exakt som vanlig tomtegröt och var verkligen himmelskt god!

//Tomtegröt och varmchoklad//

Under kvällen så har vi även hunnit med att pynta granen och handla lite inför söndagen. Jag har fixat julfint i mitt rum och jag är verkligen lyrisk typ över denna dag haha... Allt har bara varit fantastiskt, har fått träffa V, vara med de bästa tjejerna, fixa inför jul, testa nya veganska saker, bra humör och bara en sådan härlig stämning! Snart ska jag bädda ner mig i sängen och imorgon väntas sista riktiga skoldagen för terminen. Fick även ett mail angående en lektion och blev väldigt glad, första lektionen inställd, wihoo!

Likes

Comments

My plans for this week

Måndag:

-Första dagen efter min fem veckors långa praktik. Blev en rätt så lugn dag och efter skolan åkte jag med Elina till slussen för att kolla i lite affärer där, mysigt!

-Jag har tänkt att pynta min lilla gran på rummet och så kanske vi även hinner med familjens gran, ska sedan hoppa in i duschen och efter det är det nog dags för att sova.

Tisdag:

-Blir en kort dag i skolan mellan 8.35-12:10 först.

-Efter skolan har vi tjejer snackat lite om att åka hem till mig och ha lite adventsmys, baka pepparkakshus, lyssna på julmusik och bara mysa!

-Ska åka och handla lite mat inför julafton med pappa sedan. Eftersom att jag nu är vegetarian osv så måste vi införskaffa lite mer sådana alternativ till årets julbord!

Onsdag:

-Sista riktiga skoldagen för året! Går i skolan 8-14:05

-Efter skolan ska jag packa ihop för att bo hos mamma i några dagar, ska även slå in några julklappar har jag tänkt.

-Om jag hinner så ska jag försöka få in lite pluggande här också. Ska skriva en uppgift i medicin om en sjukdom jag träffat på under min praktik, så den ska jag sitta med ett tag.

Torsdag:

-Skolavslutning 10-12 ungefär

-Hem till mamma för att mest ta det lugnt, kanske slå in någon julklapp och fixa lite inför kvällen...

-Middag med kusinerna! Båda mina morbröder kommer över med sina familjer för en enkel middag, ska bli sååå mysigt att få träffa alla och gosa med bebis (som inte riktigt är en bebis längre...)!

Fredag:

-En lugn dag där det troligtvis mest blir pluggande, fixande och lite städande kanske. Kanske lagar lite mat eller bakar en liten kaka, man vet aldrig vad jag får för mig!

Lördag:

-Detta blir nog en riktig mysdag! Vi kanske åker till graven för att tända ljus för mormor eller så är vi bara hemma, lite oklart alltihopa...

-På kvällen/eftermiddagen väntas en minijul hemma hos mamma! Vi ska fira våran jul kvällen innan med mamma, sitta och lyssna på julmusik, öppna julklappar, mumsa i oss julgodis osv. Kommer säkert bli väldigt mysigt!

Söndag:

Självaste julafton!

-Börjar denna dag med traditionsenligt julklapps-letande med ett nystan i lägenheten. Sedan fortsätter vi med en mysig julfrukost innan vi gör oss iordning för att dra iväg till kyrkan.

-Klockan 9.30 ska jag vara i kyrkan för att förbereda lite inför deras "Samling vid krubban". Jag ska tydligen vara Maria i år så om ni kommer dit får ni se mina vackra skådespelartalanger. Klockan 10 så kör det nämligen igång i Boo kyrka! Där kommer hela familjen vara samlad för att sedan åka åt olika håll...

-Efter kyrkan så åker jag, Mildred, pappa och Terese vidare mot en annan kyrkogård för att tända lite olika ljus och efter det åker vi raka vägen hem för en jullunch med hela tjocka släkten.

-12:30 väntar våra gäster utanför dörren och då ska vi tillsammans förbereda inför jullunchen. Både farmor och hennes särbo kommer och även min ena farbror och hans fästmö. Det blir sedan det obligatoriska fikat framför Kalle anka och sedan kanske lite sällskapsspel eller något. Liten middag i form av skinkmackor intas sedan och efter det är det dags för julklappsutdelning och även julklappspelet! Det blir nog en riktigt bra julafton!

Likes

Comments

Först och främst så vill jag tacka för alla härliga och intressanta frågor, öven alla fina kommentarer! Jag harnu suttit och klurat ett tag på ur jag vill lägga upp hela svarsdelen på frågestunden. Kom fram till att jag vill dela upp svaren i två olika inlägg, ett med svar angående studier och lite annat smått och gott, och det andra med svar på frågor kring min anorexi. Sooo here we go!

Del 1

Om jag förstått det rätt så studerar du medicin, så vad för sorts doktor vill du bli? Kram

Njae, jag läser till undersköterska på gymnasiet men där ingår kursen medicin. Jag vill iallafall plugga vidare till antingen sjuksköterska eller läkare efter det, eller så gör jag både och! Det skulle vara ganska så coolt ändå att ha gått från köksa till undersköterska, till sjuksyrra och sedan läkare, det hade ju varit något... Den specialiseringen jag funderat mycket på just nu är barnmedicin eller kirurgi. Detta kan nog ändras på resans väg men det är det som jag drömmer om just nu! Kram.

Favoritmat?

Alltså just nu skulle jag nog säga en redig tacosallad med qournfärs eller en smarrig portion pepparkaksgröt med en bit choklad som smälter in där...! Har nu på senare tid även fått upp ögonen för sushi, tidigare har det varit något jag inte alls blev så förtjust av men nu så sitter det fint med några gurkrullar.

Ser du fram emot julen?

Ja absolut! Älskar julen och har alltid gjort. Nya traditioner bildas varje år och detta år blir inte ett undantag...

Vad ska du göra på jullovet?

Jag kommer nog främst att mysa med familj och vänner. Sedan klämmer jag in två dagars jobb i mellandagarna och efter nyår så ska vi åka upp till fjällen för att starta det nya året med lite skidor! Älskar ju verkligen att åka skidor och nu har det gått nästan ett år sedan sist... LÄNGTAR <333

//Bilder från de senaste jularna//

Är det just läkare du vill bli eller har du några alternativ?

Just nu är det som sagt läkare eller sjuksköterska som står på agendan! Båda verkar som riktigt intressanta yrken, har bestämt mig för att försöka att inte fokusera för långt fram i tiden då det nästan kan bli lite jobbigt i vissa stunder...

Favorit tv-serie?

Här måste jag ändå slå ett stort slag för Greys Anatomi, min favorit de senaste tre/fyra åren typ hehe...

Du är ju väldigt aktiv inom kyrkan, betyder det att du är väldigt kristen då?

Detta är en intressant fråga... Vad räknas egentligen som "väldigt" kristen? Jag definerar mig själv som kristen då 1; jag tror på att det finns en Gud, 2; jag spenderar mycket tid inom kyrkan och där med så intresserar det mig en hel del. En riktigt svår fråga som faktiskt är svår att svara på. Jag vet helt ärligt inte riktigt vad som räknas om man ska säga att man är väldigt kristen, men en tro på gud har jag iallafall så jag räknar mig själv som sagt som kristen... Flummigt svar kanske men hoppas ni förstår lite hur jag tänker!

Hej! Jag är lite nyfiken på att få veta om du läser någon inriktning på din utbildning, typ akutsjukvård eller något annat?

Hej på dig! Jag läser som sagt till undersköterska på gymnasiet och just min skola har valt att fokusera på just akutsjukvård. Dock så är det inget jag märker av riktigt än men det kommer nog senare i utbildningen.

Går du på någon sport eller vill du börja på någon? <3

Nej och nej. Jag nöjer mig med mina powerwalks när jag har tid och lust.

Vilken är din favoritaffär att handla kläder i?

Jag är inte den som handlar kläder hela tiden men när jag väl handlar så blir det väl oftast någon lite tråkigare affär som HM eller Gina hehe. Annars älskar jag att gå runt i Polarn och Pyrets tröjor, de är SÅ sköna!

Vad använder du för smink till vardags?

Jag är även här lite av den enkla typen, mascara och sedan så fixar jag mina ögonbryn lite när jag orkar/har tid... Nu när jag har haft praktik så är det inte direkt lockande att gå upp ännu tidigare för att sminka sig när man går hemifrån vid 05:50...

Puss&Kram

Likes

Comments

Att en powerwalk kan vara så skönt är ju helt otroligt! Mycket tankar som behövdes rensas och frisk luft är ju fantastiskt! Tänkte först ta en kort powerwalk men det var så himla skönt så jag ville inte sluta... Bestämde mig då för att ta den lite längre (som egentligen är mycket längre) vägen runt hela sjön! Ungefär 1,5 timme senare var jag innanför dörren igen, helt nedfrusen och har fortfarande inte tinat upp helt efter en lång varm dusch. Låter bilderna tala för sig själva, verkligen helt fantastiskt var det! Så mycket lycka i hela kroppen!

Likes

Comments

När vaknade du imorse?
Jag vaknade vid 7:20 för att fixa iordning inför pappas firande... Låg dock kvar i sängen till 7:40 och insåg då att det var dags att gå upp (jag varje morgon). Lite segt att på sin sista lediga dag innan praktik behöva stiga upp så tidigt men vad gör man inte för sin älskade pappa?

Hur mår du idag?
Idag mår jag ändå hyfsat bra! Vaknade med humöret på topp men när ballonger ramlar ner från taket och ingenting går som det ska så blev humöret lite påverkat så att säga... Ångesten gnager inom mig så tänkte gå ut på en lite promenad i vinterkylan.

Vad åt du till frukost?
Slog till med en dunderfrukost och smaskade glatt i mig en liten bit tårta haha! Magen blev dock inte så glad men det struntar jag i idag hehe...

Vad har du på dig idag?
Just nu har jag fortfarande på mig mitt nattlinne men ska på en gång sätta på mig yogapants och en fleece och traska iväg på den där promenaden...

Vad ska du göra idag?
Ja då var det den där promenaden igen då, sedan blir det en varm och skön dusch för att sedan få i mig lite lunch. Efter lunchen ska jag förbereda kvällens efterrätt och sedan beger jag mig till kyrkan för deras ungdomskväll. Pappa kommer sedan och hämtar mig vid 19 och sen åker vi hem och äter födelsedagsmiddag! Då blir det även ett stort avslöjande av min present till honom och kanske även lite skönsång...

Likes

Comments