Header

Inspiration, Kreativt skapande

Ibland händer saker som man aldrig ens kunnat ana skulle inträffa, som att man bestämmer sig för att sticka en tröja. Det hände mig.

* * *

Allt började med att jag fick för mig att jag skulle sticka en babyoverall, och under tiden som jag höll på med den så väcktes något i mig. Jag märkte att det gav mig sådan tillfredsställe att sitta och sticka, se hur plagget sakta tar form medan jag kan släppa tankarna fria i huvudet. När overallen blev klar fick jag direkt abstinens och det började klia i alla mina fingrar. En tanke föddes då om att jag skulle försöka mig på att sticka en tröja med ett ok. Åh oktröjor... de tilltalar mig verkligen med sina olika mönster. Men jag insåg att det kanske var att ta mig vatten över huvudet, jag menar, mönsterstickning - hur svårt är inte det? Och jag som inte stickat mer än kanske fem gånger i hela mitt liv.

* * *

Min nyfikenheten och dumdristighet vann ändå över rädslan att misslyckas, så efter att ha frågat om råd och fått bra hjälp inne på garnhandeln i Skellefteå kom jag hem med 10 ullgarnnystan och olika virknålar i en påse. Sedan den kvällen har det här projektet tagit upp den största delen av min vakna tid.

15 dagar senare sitter den på min kropp och jag kan inte förstå att det är sant. Jag har stickat min alldeles egna tröja. Med ett ok! Det känns så fint att ha lagt ner sin tid och själ i att skapa ett plagg, som jag sedan trivs i och känner så starkt att jag vill använda. Just det faktum att jag har gjort den själv gör att jag jag sätter ett högre värde i den än om jag skulle ha köpt den i butik. För jag minns hur hårt jag jobbade för att få den fin. Den är inte helt perfekt, men jag älskar den ändå.

* * *

Nu när våren är på väg börjar det snart bli för varmt ute för varma tröjor, men jag ska passa på nu i veckan medan jag kan. Sedan får den vila i min garderob i sommar innan hösten kommer. Då kommer jag att känna tacksamhet över värmen som den ger.

Så, vad blir nästa projekt?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Vardag

Min mamma har sagt flera gånger bara nu i veckan att hon har börjat få vårkänslor, och jag måste säga att jag känner likadant.

Termometern stiger allt oftare över nollstrecket under dagarna här i Västerbotten och solen får istapparna från taken att droppa ner i snön på markan. Vårfåglarna har hittat till talgbollarna jag hängt upp i ett träd utanför huset så där sitter de och äter och kvittrar. Det känns som att skogen håller på att vakna till liv igen efter vinterns långa vila. Också granarna vittnar om att våren är på väg. Jag tycker att de utstrålar värme på nägot märkligt vis, precis som de brukar göra den här tiden på året.

* * *

Idag har sex veckor gått sedan jag opererade min fot och i måndags den här veckan fick jag äntligen bli av med gipset. Hälen hade läkt ihop fint. Bara en glipa på några millimeter återstod som behövde några veckor till på sig att läka ihop. Läkaren sa att det ändå skulle vara okej att gå som vanligt på foten igen. Det är förstås jätteskönt att jag kan gå igen utan att behöva ha med mig kryckorna vart än jag ska, men jag ser till att ta det försiktigt nu till en början då jag fortfarande kan känna av viss smärta i hälen. Så när jag som idag går på promenad så får kryckorna föjla med för att avlasta och stötta upp.

Det är så fantastiskt att kunna få vara ute dagar som dessa. Jag känner mig som ett urladdat batteri som till slut laddas upp igen av solens första strålar. Äntligen.

Likes

Comments

Vardag

Först vill jag bara säga en sak: välkommen hit igen!

Ni som har följt min blogg ett tag har nog lagt märke till att jag knappt postat något nytt alls under veckorna som passerat. Min kamera gick sönder olyckligt nog (som jag skrev om i ett tidigare inlägg), och jag har velat ta tid på mig för att se ut en ny kamera som jag verkligen känner att jag vill ha. Det är klart att det går att blogga utan bilder också, men jag inte riktigt känt att det gett mig den inspiration jag behövt.

* * *

Kameran som jag fotat med sedan jag startade bloggen i somras är en Canon eos 400d som min kompis tidigare ägt. Tack vare den har jag fått upp ögonen för fotograferandet och utan den hade jag nog faktiskt aldrig ens startat en blogg. Men som sagt så hade den redan varit med i många år innan den hamnade hos mig och nu i slutet fungerade inte autofokus, skärpan var dålig och batteritiden var i det närmaste obefintlig. Hur mycket jag än försökte gick det inte att få de där fina bilderna som jag önskade. Så även om det var en olyckshändelse att kameran skulle gå sönder just nu, så var det kanske ändå dags att se mig om efter en ny kamera som jag kan komma vidare med.

För er som är välorienterade i kameravärlden (jag är själv väldigt dåligt insatt) så har jag nu köpt en Canon eos 700d som jag läst mycket bra om och fastnade för. Nu har den äntligen kommit hem till mig och det känns så fantastiskt roligt! Tänk ändå att äga en så fin kamera. Jag väntar just nu bara på att kunna hämta ut rätt minneskort som jag beställt, och när det är ordnat ser jag väldigt mycket fram emot att kunna börja fotografera igen, med skarpa bilder samt hålla en högre kvalitet här på bloggen.

* * *

Sedan finns det faktiskt en annan orsak till att jag bloggen har fått hamna i skymundan, och den ser ni på bilden högre upp. Mer av det kommer ni att få se inom kort (men jag kunde bara inte hålla mig från att visa en liten glimt redan nu).

* * *

Tack för att ni fortfarande tittar in och läser här, trots min lilla frånvaro. Det är så fint att se. Nu ser jag fram emot att komma tillbaka hit igen med ny härlig energi, inspiration, och kamera. Hoppas att ni vill följa med!❤️

Likes

Comments

Hälsa, Tankar

Just idag känner jag mig väldigt, väldigt lycklig. Jag märker så tydligt att för varje dag som går av mitt sportlov så sjunker jag djupare ner i mig själv och börjar reflektera över var jag befinner mig just nu, åt vilket håll mitt liv är på väg och vilken väg jag faktiskt vill gå.

* * *

När jag tänker tillbaka så minns jag så tydligt åren under åttan och nian i högstadiet hur jag kämpade hårt i skolan för att lyckas bra i alla ämnen, och så blev det äntligen lov. Det hann aldrig gå mer än någon dag in på lovet innan jag bröt ihop fullständigt och mådde väldigt dåligt, men då förstod jag inte varför det blev så. Varje lov hände samma sak. Just då kunde jag nog inte se att det fanns ett samband, men nu i efterhand förstår jag bättre vad som hände.

* * *

Det som betydde något för mig på den tiden var att prestera, att göra allt, och gärna lite till. Jag körde hårt med mig själv och tillät mig aldrig att stanna upp och tänka. Sedan kom lovet och då, när jag sakta började slappna av var det precis som att jag släppte garden och tvingades möta mig själv igen. Jag sprang på sätt och vis ifrån mig själv flera månader och när jag äntligen fick vila kom alla känslor ikapp mig, de som jag motat undan en längre tid. När lovet kom fanns det liksom inte längre några prestationer att gömma mig bakom. Det var bara jag.

Det har hänt mycket sedan dess och det är jag väldigt tacksam för. Fortfarande använder jag loven mycket för att stanna upp och känna efter, men skillnaden är att jag idag gör det medvetet. Jag får aldrig längre några plötsliga sammanbrott, och jag tror att den största orsaken till det är att jag har lärt känna mig själv bättre och oftare frågar mig själv hur jag mår.

För mig är lov förknippat med lugn, reflektion och bearbetning. Jag har inte alls någon lust att åka iväg en vecka till något fint skdiställe, även om det säkert också hade varit trevligt, utan jag vill mest av allt vara hemma och bara landa. Ägna dagarna åt att sticka, gå promenader, sitta ute i solen, titta på tv alldeles för länge på förmiddagen, laga mat, yoga, lyssna på intressanda poddar och vara ute mycket i naturen.

Jag förstår om vissa tycker att jag verkar konstig och folkskygg som tänker så, men sanningen är att jag fullkomligt njuter av varje sekund när jag är hemma på dagarna. Trivs i mitt eget sällskap och älskar det långsamma tempot som jag skapar för mig själv. Det tempot vill jag omfamna och behålla i mitt liv, så att jag hinner tänka efter, se allt vackert och uppskatta vad jag har.

* * *

Trots att jag inte åstadkommer mycket alls, är det dessa dagar som ger mening i min tillvaro. Det är ju så här det ska kännas.

Likes

Comments

Inspiration, Tips

Nu mina vänner, har jag något roligt att berätta! Min syster Hilda och hennes vän Alva har äntligen startat en pod tillsammans. Den heter Helt ärligt och i avsnitten kommer de att belysa viktiga ämnen, som psykisk ohälsa, mat och träning. De har planerat att släppa ett nytt avsnitt varje vecka där de tar upp ett nytt ämne i varje avsnitt. Precis som namnet antyder så kommer de att - helt ärligt - dela med sig av sina egna erfarenheter och tankar kring svåra ämnen på ett öppet och avdramitiserat sätt.

Igår släpptes deras första avsnitt "JAG ÄR DEPRIMERAD" och så här skriver de själva:

"I vårt introduktionsavsnitt får ni lära känna vilka vi är och vad vår podd ska handla om. Hilda pratar om sina självmordstankar och Alva berättar om när hon ville anlita en pt ... eller?

* * *

Jag lyssnade själv på podden igår kväll när jag tränade ute i gymmet och blev uppriktigt förvånad av hur duktiga de var. Det var som att jag fick lära känna min syster lite bättre när hon öppnade upp sig om sina tuffa år med depressioner och självmordstankar under högstadietiden. Vissa saker som jag inte vetat om tidigare. Väldigt starkt.

Om du skulle vilja lyssna på deras pod finns den tillgänglig där poddar vanligtvis finns , och om du följer den här länken samt på deras hemsida www.heltarligt.nu . På Instagram heter de "heltarligt.pod". Jag kan verkligen rekomendera dig att lyssna!

Likes

Comments

Inspiration, Kreativt skapande

Ni kanske minns att jag skrev ett inlägg för några veckor sedan om att att jag var lite sugen på att börja sticka någonting? Tanken väcktes när jag fått veta om att jag skulle opereras. Då ville hitta något som jag kunde sysselsätta mig istället för att springa och promenera som jag annars gör jämt, men inte skulle kunna efter operationen. Egentligen har knappt stickat alls i mitt liv, förutom litegrann på högstadiet, men nu kände jag att det skulle vara roligt att testa igen!

Eftersom att några bekanta till vår familj nyligen berättat att de väntar barn i juli bestämde jag mig för att sticka en liten babyoverall som jag hittade på den finska sidan Novitaknits.com, där beskrivningen fanns att hämta gratis och materialet (garn och stickor) gick att beställa i färdiga paket. Så smidigt! Det enda jag behövde göra var att välja färg på garnet samt storlek på overallen.

När garnet kom några dagar senare började jag att sticka och sedan dess har jag knappt haft tid för annat. Börja sticka var nog det bästa jag hade kunnat göra just nu tror jag. Att springa eller gå är i vanliga fall mitt sätt att låta hjärnan bearbeta intryck efter en lång dag i skolan. Det gör mig lycklig, När jag togs ifrån den möjligheten i och med operationen i foten kändes det som ett jättestort nederlag, men så snart jag började att sticka märkte jag att det gav mig ungefär samma tillfredsställande känsla. Jag tror det handlar om att göra något monotont som inte kräver allt för stor tankeverksamhet, något som gör att jag kan släppa fokus från vardagen och gå in i mig själv en stund.

För några dagar sedan blev den äntligen klar, bortsett från att jag ska sy fast knappar i spundet och längst grenen. Och wow, jag hade verkligen inte kunnat föreställa mig att den skulle bli så här fin till slut! Det är en sådan tillfredsställande känsla att lägga ner sin själ i något och sedan, många timmar senare, se att det blivit något konkret av det man gjort.

Hoppas att det kommer att bli ett uppskattat plagg när det väl är dags att användas, jag kan knappt vänta! Tills dess får jag börja fundera över ett nytt projekt så att jag kan hålla mig sysselsatt i några veckor till. Drömmen vore att kunna sticka en mysig tröja med ett vackert ok. Vi får se vart det landar.

Likes

Comments

Vardag

De senaste veckorna har det blivit sparsamt med nya inlägg här på bloggen. Jag har haft mycket att fundera över efter operationen, både rent praktiskt och psykiskt som jag velat sätta i första hand. Sedan så är det lite knepigare att ta mig ut och fotografera som jag vill just nu när jag hoppar på kryckor.

Men jag tänkte få bjuda er på dessa 100% oredigerade bilder från i lördags, när solen strålade och jag ville komma ut i det fantastiska vädret. Jag tänkte att kanske, kanske kan det gå bra att sparka, om jag skjuter ifrån lätt med den gipsade foten och stod på meden med den andra. Sagt och gjort så satte jag av, med en ryggsäck och kryckor som packning. Det gick otroligt långsamt, men det gick. Just den känslan var så häftig, att kunna ta mig fram igen, själv. Jag kände mig fri.

Bitvis fick jag hoppa på ett ben medan jag skjöt sparken framför mig eftersom att det snöat och ett två decimeter tjockt täcke låg i min väg. Puh alltså, det blev som ett riktigt träningspass och efter kanske en halv kilometer var jag helt slut och svettig. Då hade jag kommit fram till en båtstuga vid havskanten där jag lade ut filten jag tagit. Jag satte mig mot väggen med ansiktet vänt mot solen och hörde skotrar som åkte förbi på isen. För att citera min bror Albin från när han var liten; "Det var magiskt".

Klantigt nog lyckades jag tappa ner min kamera i snön och sedan dess har den gett upp helt, inte så konstigt. Nåja, lite trist men jag får väl skylla mig själv helt enkelt! Den började nog ändå ha gjort sitt med säkert tio år på nacken och jag hade redan börjat titta mig om efter en annan kamera att utvecklas med. Så allt har nog en mening.

Det var så varmt mot ansiktet när solen såg direkt på, och jag kunde sitta utan jacka. Jag drack en termos te och åt en apelsin innan jag la mig ner på filten och vilade. Så fantastiskt härligt. Om min gipsade fot begränsat mig i snart tre vacker nu, så var den här stunden första gången sedan dess som jag på riktigt kunde njuta. Det var fint. Sedan sparkade jag hem igen, fulltankad med ny energi från den första vårsolen.

Likes

Comments

Vardag

Så här såg min utsikt ut från där jag låg i hammocken och solade en fin dag efter operationen. Låg och kollade på två modiga som vågade sig ut för att pimpla på havet.

Idag har två veckor hunnit gå sedan jag opererade foten. Jag kan verkligen inte förstå hur det kunnat gå så snabbt, känns som att det var alldeles nyss! Jag tänkte att jag kunde ge er en liten uppdatering av hur min tillvaro ser ut nu när det gått en tid.


* I torsdags förra veckan var jag tillbaka till skolan första dagen. Då hade det hunnit gå nästan en vecka sedan operationen och jag kände mig redo att komma tillbaka till vardagen. Trots att jag fortfarande kände mig knäsvag och lätt svimfärdig var det skönt att komma ut och träffa människor igen efter några dagars isolering hemma.

* * *

* Svullnaden i foten har gått ner, och tårna börjar få tillbaka sin vanliga form. Däremot måste jag fortfarande ha foten i högläge. Annars stannar blodcirkulationen av och tårna blir blå-svarta. Ser inte särskilt trevligt ut.

* * *

* I onsdags fick jag åka till lasarettet igen för att byta kalkgipset mot ett annat, lite nättare gips och samtidigt passade de på att ta bort stygnen. Nu får jag stödja lätt på foten men inte belasta den. När de bytte mitt gips märkte jag också att jag fått en nervskada i foten så att jag knappt har någon känsel på ett ställe på ovansidan, men jag har fått höra att det brukar ordna till sig av sig själv, även om det kan dröja ett tag.

* * *

* En av de lite jobbigare sakerna just nu är att jag inte får duscha. Jag får inte duscha på sex veckor. Det beror visst på infektionsrisken. Om såret blir fuktigt så kan det bli infekterat så därför måste jag vara väldigt strikt på den punkten. Jag har ändå löst det så att jag två gånger i veckan sätter en plastpåse runt gipset, tejpar runt om och lutar huvudet mot badkarskanten så att jag kan tvätta mitt hår. Det betyder så mycket att få känna sig ren, så den stunden blir väldigt lyxig.

* * *

* Nu när jag inte kan springa som jag annars gör flera gånger i veckan går jag ut i vårt lilla gym som äntligen är klart och tränar. Coreövningar fungerar väldigt bra och jag försöker att hitta övningar som fungerar med de förutsättningar jag har nu. Det känns väldigt roligt, för nu när jag bara har ett ben att tillgå tvingas jag vara mer kreativ när jag ska hitta övningar.


Allting blir vardag till slut. Det som kändes jobbigt de första dagarna med kryckor och att inte kunna springa har nu övergått till att bli riktigt trivsamt. Ibland får man helt enkelt lov att finna sig i en situation och acceptera den, även om man kanske hade önskat något annat.

Likes

Comments

Efter en annorlunda och lite tuff vecka kände jag att jag ville göra något roligt och meningsfullt nu när det äntligen blev helg. Jag ville komma ut i naturen, göra upp en eld och känna frihet. Då bestämde vi att vi skulle åka på en liten utflykt idag, jag, mamma och min syster Hilda. Jag kokade blåbärssoppa, mamma kokade kaffe och så packade vi med små lussebullar som blivit kvar från i julas, underbart goda att äta en fin dag i februari.

Efter lunch åkte vi iväg till Simmersjön, en vacker plats någon mil inåt landet. Där fanns lämpligt nog en grillplats, så Hilda gjorde upp en eld av veden vi tagit med, och hon var en lysande brasvakt som höll elden vid liv.

Annars satt hon mest uppe i tallen och ja, vad hon riktigt gjorde där, det vet jag faktiskt inte.

Vi satte oss inne i grillstugan, invirade i filtar och drack varm blåbärssoppa. Sedan njöt vi av gott kaffe och mina lussekatter medan vi hostade rök från brasan. Det är verkligen så otroligt gott att äta utomhus. Allt smakar så mycket bättre, så mycket mer. Det blir en större upplevelse, och bäst blir den förstås när man får dela den med så fint sällskap.

Även ett träd behöver mycket kärlek.

Likes

Comments

Hälsa, Vardag

För några dagar sedan läste jag UnderbaraClaras morgonlista som hon gjorde på sin blogg. Jag tyckte att det var en rolig idé så jag tänkte att jag skulle låna samma lista och berätta om hur en morgon hemma hos mig kan se ut.

* * *

När går du upp?

På vardagarna när jag går i skolan ställer jag ett larm på 06:15 och ett på 06:30. Oftast somnar jag om efter första och stiger upp nästan direkt av det andra, även om jag är trött. På helgerna brukar jag inte ställa något larm men oftast vaknar jag mellan klockan 07:00 och 08:00 ändå. Jag har nog en inbygd väckarklocka i mig, vilket faktiskt är skönt. Det händer till exempel aldrig att jag sover till halv elva på morgonen.

* * *

Vad är det första du gör varje morgon?

Oftast brukar jag vara så kissnödig att jag skyndar mig till toan. Annars brukar jag ta fram mobilen medan jag ligger i sängen och scrolla igenom Instagram för att vakna till av ljuset så att jag inte somnar om.

* * *

Hur lång tid spenderar du i badrummet varje morgon?

Haha jag går nog faktiskt på toaletten 2-3 gånger varje morgon från då jag vaknar tills dess jag åker iväg till skolan. Annars borstar jag bara tänderna, så kanske 15 minuter totalt. Jag har för övrigt en speciell "tandborstarstol" utanför toaletten där jag alltid borstar mina tänder. Jag vet inte riktigt varför det blivit så. Sedan spenderar jag exakt 0 minuter varje dag på sminkning. Det känns som lagom.

Är frukost viktigt?

Svar ja! För mig är frukosten dagens viktigaste måltid, utan konkurrens. Alltid när jag lägger mig på kvällen tänker jag att "Åh, imorgon får jag äta havregrynsgröt igen!" Om jag försover mig och bara har fem minuter på mig innan jag måste åka så är det nästan så att jag prioriterar att äta frukost framför att ta på mig kläder. Stunden på morgonen när jag får äta frukost är verkligen speciell. Till och med belysningen måste vara precis lagom dämpad och det får gärna vara tända ljus på bordet. Jag vill den stunden lugn och mysig så att jag får vakna till på ett skönt sätt. Då blir ofta resten av dagen också bra. Så jag avsätter ungefär en halvtimme varje vardagsmorgon till att ordna och äta frukost.

* * *

Vad äter du till frukost?

Som jag skrev ovan så är det havregrynsgröt som gäller. Jag började äta havregrynsgröt till frukost för fyra år sedan tror jag och har sedan dess varit helt fast. Det är inte många dagar per år jag äter något annat till frukost. Dels så mättar det skönt och ger bra energi under förmiddagen, men framför allt är det så vansinnigt gott! Jag brukar ha linfrön i gröten och toppa med kanel, pumpakärnor, solrösfrön och antingen ett skivat äpple eller bär från frysen. Ibland en skvätt havremjölk också samt en klick smör som får smälta i gröten om jag tränat hårt kvällen innan (mums!). Efteråt dricker jag en kopp kaffe med lite mjölk i och äter en skiva brieost till. Just den kombinationen vet jag inte vad den kommer ifrån, men det har blivit lite av ett beroende det också.

* * *

Är du morgontrött?

Nej jag skulle nog säga att jag är en typisk morgonmänniska faktiskt, och har nog alltid varit. Det tycker jag är härligt, känns som att jag får ut mycket mer av dagen om jag stiger upp tidigt. Visst kan jag vara lite trött just när jag kliver upp, speciellt på vintern när det är så mörkt ute, men sedan kvicknar jag till ganska fort efter att ha fått i mig en kopp kaffe!

Vad har du för alarm?

Forest Air heter det visst. Jag vet inte om det finns på alla mobiler men jag äger en Sony. En lagom glad trudelutt att vakna till tycker jag. Signalen stegrar i volym ju längre tiden går så det blir mer och mer outhärdligt att låta den ringa ju längre jag väntar med att slå av. Nu sover jag visserligen alltid med öronproppar, men ändå😉

* * *

Hur ser en perfekt morgon ut?

Jag har faktiskt en perfekt morgon som jag speciellt tänker på, som redan har skett. Det var på juldagsmorgon, när jag ställt väckarklockan på 05:30 för att följa mamma till Finnträsk på julotta i julas. Jag minns att jag var så otroligt trött, för då hade jag varit vaken länge kvällen innan, men ändå lyckades jag stiga upp ur sängen. Drog på mig en flanellskjorta, mjukisbyxor och tjocksockar innan jag mötte mamma i köket och så kokade vi oss varsin skål havregrynsgröt. Vi satt där och åt i tystnad i köket med tända ljus och världen utanför var alldeles bäcksvart. Sedan körde vi de tre milen till Finnträsk medan jag halvsov. När vi kom fram möttes jag av något av det vackraste jag någonsin sett. Mitt i den mörkaste juldagsmorgonen stod en vit träkyrka ståtlig under den djupblå, stjärnklara himlen. Den täta skogen i bakgrunden var vit av frost och tallarna sträckte sig mot himlen. Utanför kyrkan stod en lykta tänd. Vi gick in och i den lilla kyrkan, mitt ute i Västerbottens skogar, och där hade ett tjugotal människor samlats. Över allt fanns tända ljus och allt kändes så otroligt högtidligt. Hela gudstjänsten var väldigt fin och flera gånger sjöng en solist fantastiska tolkningar av olika julsånger. Som avslutning sjöng hon "Det är en ros utsprungen" accapella och det var bland det vackraste jag hört. Att få dela den stunden med ett fåtal människor som tagit sig till samma kyrka just den morgonen, det var väldigt mäktigt. Sedan åkte vi hem igen och då varfortfarande resten av familjen och sov, så jag och mamma kokade oss varsin tekopp. Sedan virade vi in oss i varsin filt och spelade Spingo medan dagen grydde. Den morgonen var i det närmasta sagolik.

* * *

Hur går du klädd på morgonen?

Jag brukar dra på mig den vackra morgonrocken på bilden längst upp. En sådan har jag önskat mig i flera år och så fick jag en i julklapp av mamma ock pappa, som jag tokälskar! Tidigare har jag haft en urtvättad, lång fleecemorgonrock som jag ärvt av mamma, men den blir jag så varm i direkt. Den här å andra sidan är sval och skön, alldeles perfekt på morgonen. Sedan tycker jag att den är väldigt vacker också.

Likes

Comments