Idag har jag hunnit med många roliga saker och hunnit ha en hel del funderingar.
Jag var först iväg och hälsade på en kompis som födde en son för 2 veckor sen.
När jag hade en 2 veckor gammal baby så var jag helt förstörd. Jag mådde SÅ dåligt.
Det hände så mycket i mitt liv den tiden, FÖR mycket. Jag hann inte fundera eller hantera det där och då.
Återkommer till det strax.
Anyway, det verkade så lugnt och skönt.
Bara mys liksom.
Sen gick jag vidare till en kompis som fick en dotter för 7 veckor sen men som var lite tidigt född så hon var ungefär lika stor som bebis nr 1.
Samma känsla där. Mysig, harmoniskt känsla där hemma.
Vi åkte iväg på en babyshower för ytterligare en vännina som är beräknad till att föda i mars.
Hon överöstes med presenter.
Dagen var trevlig men det fick mig att minnas så mycket saker. Det fick mig på en sån känslomässig resa att jag ikväll bröt ihop och grät.
Jag minns inte när jag grät senast. Jag brukar alltid försöka vara stark och tänka ”det löser sig” men i detta fallet är det inte så.
Jag kommer aldrig komma tillbaka till mammaledighet och kommer aldrig få min babybubbla. Min tid med bebis var stress stress stress.

Mina dagar var fyllda med tvätt, städ, sjukhusbesök, matlagning, lite fler sjukhusbesök, ”jobba” i min sambos salladsbar som han startade när jag var höggravid, handla till hemmet, handla till salladsbaren,. Jag var sällan hemma. Jag och min son var ständigt ute. I bästa fall fick jag in en powerwalk.

Min förhoppning inför mammaledigheten var att jag skulle få strosa runt lite, fika, mysa och må bra.

Istället drabbades jag av massvis med infektioner, inflammationer och sånt så jag blev inte ”friskförklarad” förrän efter 6 månader. Då började sonens helvete. Han fick astma och ingen förstod vad det var förrän jag bad om en astmautredning. Det hände så mycket så min hjärna hängde inte med. Jag har haft väldigt svårt att återhämta mig efter det. Jag spenderade alltså hans första 2 år med att må skit. Jag sov 2-4 timmar per natt, jobbade heltid, tog hand om barn och försökte få ordning på hemmet resterande tid. Det tog hårt på mig.

Jag har utvecklat många saker lökarna tror är pga stress. Magkatarr, överkänslighet mot vete (får typ som maginfluensa 3-4 timmar efter intag), problem med sömn, lättirriterad, järnbrist, glömmer ofta bort ord., spänningshuvudvärk, hjärtklappning, panikångestattack, ja you name it.

Jag är så trött på denna eviga stress.
Det är fan inte ok. Jag är värd bättre än såhär!
Jag måste få ett slut på det här. Nu.
Punkt slut.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag är för tillfället med i en grej som heter Refitness. Det innebär 12 veckor kost och träningsprogram. Det har gått ganska bra typ första veckorna sen flippade det ut i samband med jul. Egentligen började det när min son var sjuk, jag orkade bara inte bry mig om mat när jag inte fick sömn.

Anyway. Nu kollade jag precis. Det är 37 dagar kvar på min period. 37 dagar!! De dagarna ska jag kötta så mycket jag kan. 100% strikt i 37 dagar. Dag 1 är imorgon.
Uppdaterar mer om vad allt går ut på och sådär en annan dag, är så förbaskat trött idag så måste få lite sömn! Har haft en tuff dag på jobb, på väg hem därifrån nu.

Ska försöka uppdatera dagligen här hur allt går ❤️

Likes

Comments

Det går inte jättebra, det där med att ta det lugnt.
Jag har fruktansvärt svårt att bara sätta mig ner när jag ser allt som behövs göras.

Igår plockade jag ner hela julen och plockade undan massa. Idag hämtade jag paket, tvättade och vek all tvätt och städade i min garderob innan jag var tvungen att stressa till jobb kl 14 och jobba 15-22.30.
Jag avslutade med ett löp-pass på gymmet kl 23.

Idag har jag ont i magen.

Varför vet jag inte men ont har jag så ikväll blir det ingen träning utan bara vila. Imorgon likaså.
Ingen träning - inga sysslor, bara vila.... sen jobb 15 - 22.30 igen

Likes

Comments

Nu står vi här igen inför ett nytt år.
Detta året ska jag inte ge mig själv några stora löften för jag blir så besviken på mig själv att jag inte kan hålla dem.
Så ska det inte vara. Man ska inte pressa sig till att göra saker man faktiskt inte vill, eller orkar.
Allt har sinom tid.
Idag känner jag såhär; 2018 ska bli året då press och stress utgår från min vardag.
Året jag tar hand om mig själv och satsar på mig och mitt välmående och inte bara alla andras.
Året jag rensar ut onödiga grejer, då jag har roligt med vänner och familj och tar vara på mig själv.
Det är så lätt att glömma bort sig själv i denna stressade värld. Allt ska ske NU, det måste va SUPERBT och alla ska va nöjda.
Nepp slut med detta daltande.
Ber om ursäkt för ett rörigt inlägg. Återkommer när hjärnan klarnat upp.

Likes

Comments

Jag minns min barndoms jular med stor glädje.
Jag och min mamma förberedde i veckor i förväg. Vi bakade, sjöng, lyssnade på julmusik och bakade lite till.
Vi gjorde klenäter i mass, la i fina burkar, dekorerade de fint och gav bort till nära och kära.
Vi hade en öppen spis (fejk) där vi hängde upp våra julstrumpor, det fanns glitter och girlanger i varenda hörn. Ja, man kan nog säga att julen var VÅR tid. Då VI umgicks som mest och jag mådde som bäst.
Min mamma var en fantastisk kvinna och jag saknar henne innerligt. Speciellt i juletid - vår tid.

Det är 17 år sen vi firade jul ihop för sista gången.
Varenda år kämpar jag för att komma upp i samma glädjerus som när jag var liten, men livet förändras. Jag är inte 10 längre, jag är 32.

Imorgon, på julafton är det tid för min son att må som bäst. Han ska få umgås med nära och kära, få massa julklappar och värme.

Det är bara att inse. Julen är barnens tid, min tid är förbi.
Om jag kan få min son att va hälften så glad och exalterad som jag var, då för 20 år sen, då är jag minst lika lycklig.

God Jul kära ni 🎄

Likes

Comments