Header
View tracker

​Jag har funderat en hel del den senaste tiden, på min framtid och hur jag kommer göra efter gymnasietiden. Min plan är väldigt tydlig och om allt går som det ska, så är jag bestämd att den ska utföras. Planen är den att efter studenten, jobba under sommaren och efter det flytta till USA för att där jobba som au pair i en amerikans familj. Lönen må vara kass men erfarenheten jämnar ut lönen enligt mig. Jag har drömt om att flytta till USA så länge jag kan minnas, och att få jobba som au pair har också varit ett stort mål för mig. Jag är livrädd att min plan inte kommer utföras utan att det kommer uppstå problem av något slag. Jag har såklart en plan B och en plan C, allt för att försöka lyckas i framtiden. Plan B är att jobba som au pair i närmre trakter så att jag enkelt kan resa hem om det behövs och om det skulle vara några problem. Plan C är då att söka in på högskola som frisör och stylist, eftersom det egentligen är vad jag vill göra mest. Så alltså, mina framtidsplaner är planerade och jag hoppas få dom genomförda. Jag är därför väldigt rädd för att något ska komma i vägen för dessa planer, så som en pojkvän. För förr eller senare kommer det ta slut eftersom jag flyttar om 1 1/2 år. Och det känns förjävligt att starta något som jag vet inte kommer hålla mer än så. 

 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Enligt mig är kärlek något som jag anser vara vackert, något man ska dela med en person som uppskattar dig för just den du är. Jag känner att jag tappat bort mig själv och inte riktigt varit mig själv utan någon helt annan. Jag vill inte ändra på mig för någon annans skull, utan tycker det är en självklarhet att personen i fråga ska tycka om mig för den person jag faktiskt är. Jag vill hitta en människa vars personlighet matchar min, en galen sådan. En person som jag kan dela min sjuka humor med utan att bli dömd, även lita på till 100%, spendera tid med på den mest galna nivån utan att tycks det är patetiskt eller pinsamt. En person ska tycka om min galna personlighet och inte försöka ändra på den. Jag kommer i framtiden vänta på en person som förtjänar att vara med mig, och uppskattar varenda sjuka sak om mig, och verkligen tycker om mig för den jag är. 

Det är helt okej att inte tycka om mig, men ge mig inte falska förhoppningar. ​Jag tycker det är det mest patetiska, idiotiska, själviska, äckliga och mest förnedrande grej man kan göra. Att berätta för någon att man tycker om henne/honom och sedan ångra sig och tycka något helt annat. Det är helt ok att ändra sig men ge då inte personen falska förhoppningar, berätta inte för personen att du tycker om den. För att behandla någon så kan skada mer än du tror, det sårar faktiskt att inse att den personen som gör dig så galet glad, plötsligt gör dig så grymt ledsen och sårad. Enligt mig är det en självklarhet att berätta hur man känner, tycker dock att man som person, ska veta vad man vill innan. 


Likes

Comments

View tracker

Något jag nyligen funderat på, som även blivit ett stort problem är den här galna känslan jag får i magen emellanåt. När något bra händer eller ska hända mig, blir jag enormt ivrig, så pass ivrig så det gör ont. Hur galet det än låter så är det något som blivit ett stort problem för mig. Jag börjar tvivla på att det är något normalt, hur pass ivrig kan en människa bli? Tydligen tillräckligt för att må dåligt över det.

Alltså min ivrighet är inte något jag kan ro för, det kommer automatiskt utan förvarning. Det börjar som en glad känsla som bara ökar med tiden, och ibland går det så långt att jag mår dåligt, jag får kramp i magen. I detta sammanhang är ivrigheten på grund av kärlek. Så tänk er känslan av att vara kär + enormt ivrig, kan ni tänka er hur det känns? Det är obeskrivligt. Som tur uppstår inte min ivrighet så ofta, men när det väl händer blir det för mycket för mig att hantera. Det börjar som en bra känsla och jag mår så jäkla bra. Sen skiftar det till ivrighet och då till något så extremt så min mage vänds ut och in och fjärilarna bara exploderar inne i magen. 

Likes

Comments

Än så länge har jag inte njutit av lovet för fem öre, jag har sovit bort dagarna helt enkelt. Efter varje lov blir jag mer eller mindre besviken eftersom knappt någon hör av sig om att träffas. Det är oftast jag som får höra av mig om vi ska ses eller inte. Jag menar, hur svårt är det att skriva ett meddelande och fråga? Jag blir så fruktansvärt trött på "kompisar" som aldrig någonsin hör av sig sen förväntar sig att jag ska göra det. Är det jag som har för höga förväntningar på folk? 

Även folk som står mig närmst kan inte ens skicka ett meddelande och berätta vad som sker i deras liv. Jag har noll koll på saker och ting eftersom ingen hör av sig, får oftast höra vad som händer av alla andra förutom personen i fråga. Är det fel av mig att känna mig bortglömd på något sätt? jag kämpar för mina kompisar och vår tid tillsammans men får inget tillbaka. Jag konfronterar även personerna och allt som sägs är så simpelt som "ja jag vet, vi får ses någon dag", men sedan inte gör ett skit åt det. Det är hur enkelt som helst att finna tid att träffa en nära vän, det är något som är självklart för mig. Jag kan inte hjälpa att känna mig nedstämd på grund av detta, alla mina hemligheter stannar hos mig numera, jag har absolut ingen att berätta dom för, vilket är lite synd. Alla saker som sker i mitt liv och problemen som uppstår kan jag inte ta med vem som helst, den enda personen som någonsin kan berätta sådana saker finns knappt kvar i mitt liv längre. Och det gör mig inte bara enormt ledsen utan snarare förbannad. 

Jag bryr mig så fruktansvärt mycket om vänskap eftersom det betyder så galet mycket för mig, och att en del vänskaper inte håller och snart går förlorade gör mig så himla ledsen och just nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Något måste hända, något måste förändras för jag orkar snart inte mer. Det kanske är dags att släppa taget om människor som tydligen skiter fullständigt i mig? Jag vill inte känna såhär men detta har pågått så pass länge och det är inte okej. 

Likes

Comments

Igår fyllde Didrik 20, vilket innebar fest med röda mattan tema, så galet. Som den grymma fotograf jag är, fick jag äran att vara fotograf under kvällen för att sedan också festa med dom. Så efter skolan i fredags sprang jag snabbt inom väla för att hitta något någorlunda fint till kvällen. Letade rundor i olika affärer och väl inne på bikbok hittade jag ett så klockrent linne, jag blev helt förälskad och köpte såklart det direkt. Använde dock inte det på kvällen utan fick låna en klänning av Sabba som var mer passande till röda mattan! 

 Festen blev en riktig succé tills någon fick för sig att börja slåss, förstår inte varför det alltid ska bli så, mellan samma personer också. Oavsett så hade iallafall jag en jätte rolig kväll, faktiskt en av de roligaste kvällarna hitintills. Mycket möjligt att det kommer en del bilder ett senare inlägg 😄 

Bild på skönheten, hittas på bikbok  



Likes

Comments

Jag skrev i ett tidigare inlägg om fjärilar i magen och hur det kändes. Men vad händer när fjärilarna är vilse? När dom varken finns där eller är försvunna. Jag har absolut ingen aning hur jag ska hantera såna här situationer. Jag har aldrig någonsin varit kär på riktigt, aldrig haft ett förhållande eller liknande. På senaste tiden har jag haft en galen känsla i magen, som jag aldrig känt innan, vilket gör det svårt för mig att hantera mina känslor. 

Just nu finns det bara en person för mig, alla andra existerar inte. Jag känner mig en aning osäker på om detta är någon jag vågar ge mig in på, då jag är helt ovetande i detta. Jag är livrädd för att åter igen bli sårad, och dras tillbaka in i min depression. Den tiden då jag var som mest deprimerad höll jag allt för mig själv, inget var roligt, inget fick mig att må bättre, allt var tråkigt och kändes värdelöst. Och minst av allt vill jag tillbaka till den tiden, det var en av dem värsta perioderna i mitt liv. Jag låg i min säng i flera timmar och grät och det värsta av allt var mitt aggressiva humör som uppkom tack vare det. Jag kände mig arg/ledsen/sårad/förödmjukad/förbannad helt enkelt på både personen i fråga och på mig själv. Mitt humör kan gå från topp till botten på millisekunder när jag ser personen, och blir omedvetet arg och förbannad. 

Nej, jag blir förbannad av att fortsätta skriva om denna personen. Den förtjänar inte någon sorts uppmärksamhet från mig. 

Likes

Comments

I helgen har jag inte varit så speciellt produktiv,spenderat tiden framför datorn med godisskålen i knät och spelat sims. Igårkväll kom Alma hem till mig och sov här, vilket var trevligt. Nu är helgen tyvärr över, vilket är smått deprimerande. Sverige borde införa en extra helgdag. 

Från det ena till det andra. Mitt humör är på topp, jag är galet glad. Anledningen är ännu hemlig, även om det inte är sådär svårt att gissa. Känner mig helt överlycklig, och den känslan har jag inte känt på så fruktansvärt länge. Det är ett överflöd av fjärilar och förhoppningsvis stannar dom kvar 😍 

- Heddaemma


Likes

Comments





Likes

Comments

Denna dagen har vart näst intill perfekt, någorlunda rolig skoldag, sen bara blivit bättre. Förr trivdes jag inte alls i skolan, men på senaste tiden har allt bara vart positivt vilket jag hoppas håller i sig. Jag kan utan tvekan påstå att jag är överlycklig och nöjd med livet för tillfället😄

Under söndagens träning stukade jag min kära fot, vilket ledde till att jag inte kunde gå normalt. Just då kändes det förjävligt eftersom jag ska tävla i helgen, men numera känns det helt okej. Förhoppningsvis kan jag köra på imorgon igen, så vidare min fot inte avgår. Oavsett, så försöker jag anstränga den så lite som möjligt för att det snabbt ska läka tills i helgen, i värsta fall är det tejpning som gäller. 

- Heddaemma

Likes

Comments