Jag märker mer och mer att folk bryr sig om vad andra säger om en och tar åt sig av vad andra tycker och tänker. Jag gör också det ibland, beror självklart på vem det kommer ifrån, är det någon jag vet tycker illa om mig i helhet skrattar jag bara men är det någon jag tycker om eller bryr mig om då tar jag åt mig. Än om det inte händer ofta att folk jag bryr mig om säger något taskigt om mig men det har ju hänt.

Men jag vill bara säga nej till skitsnack, visst jag var en jävel på det för några år sen men alltså nej, vart fann jag det roliga med det? När jag tänker tillbaka på vad jag sagt om folk så är det bara personer jag varit avundsjuka på eller inspirerats av och det är ju så? Snackar någon skit bakom din rygg är det bara för att du är framför dom? Det är så sant! Man märker det själv om man någon gång snackat skit om någon.

Jag hade aldrig varit den jag är idag om jag hade brytt mig om vad folk tyckt om mig eller vad folk tycker om saker jag gör. Jag har fått tagit mycket skit många gånger nästan hela min skolgång. För att jag är en person som syns och hörs och jag var nämligen en liten bråkstake i lågstadiet, jag gillade liksom drama på den tiden. Men jag har alltid varit så stark i mig själv att än vad folk säger så duger jag ändå, jag kör mitt egna race och tycker inte folk om det nä men sorry slipp då, lite så har jag känt hela mitt liv. Men där i 8an tappade jag bort mig själv lite vilket jag nämt i ett tidigare inlägg om min skolgång i 8an.

Jag själv har tyckt att vägen från 7an till 1an har varit en utmaning för psyket. Det har nog varit den jobbigaste perioden i mitt liv. Jag har inte vetat vem jag är eller var jag är, vart jag vill eller hur allt ska bli. Självklart ska man inte veta det, man ska inte behöva tänka så. Jag är orolig för min framtid vem jag ska bli och vad jag ska leva upp till. Jag måste bli duktigare på att leva i nuet ta dag för dag och inte bry mig lika mycket om vad som kanske kommer hända om 5 år.

Jag har fortfarande problem med att veta vart jag står och vad jag vill. Jag vet inte om jag vill vara själv, jag vet inte om jag vill bo kvar i övik, men jag tror det är tänkt att det ska vara såhär nu. Man ska vara lite ovetande angående allting, kanske det är så att växa upp? Vad vet jag.

Men jag vill bara peppa er till att alltid köra ert egna race, ta aldrig efter någon annan, lyssna aldrig på folk som trycker ner dig, bryt med folk som inte får dig att må bra, ta ingen skit av någon, gör slut med han som behandlar dig som skit, STÅ UPP FÖR DIG SJÄLV! Ingen annan kommer backa dig på samma sätt som du kan backa dig själv. Du känner dig själv bäst även om du känner dig helt vilsen för tillfället. Så har du levt längst med dig själv och stöttat dig själv genom alla tårar, din hjärna har bestämt sig för att du ska resa dig upp när livet boxat ner dig. Det är din kropp och ingen annans som sagt kom igen du orkar detta också. Tro alltid alltid alltid på dig själv och att du klara klarar allt bara du vill.

Folk som berättar för dig hur du ska leva ditt liv, normen om hur du ska vara, hur du ska se ut. Asså NEJ jag kräks. Skit i vad folk tycker, kör över dom. Lev som du vill, se ut som du känner dig trygg och va exakt som du är, passar det inte någon nemen fine vad ska man göra? Att leva sitt liv på andras villkor är inget liv, det är nog det största misstaget man kan göra i livet, att bry sig om vad folk tycker om en, nej usch sån slöseri med tid och energi. Folk kommer snacka oavsett vad du gör. Låt dom men ignorera det bara.

Jag vet att folk snackar om mig, jag vet att jag har gjort snedsteg som folk garvar åt, jag vet att folk tycker jag är pinsam, men om jag hade brytt mig hade jag nog inte levt, tyvärr snackar vi den nivån på skitsnack i mitt fall. Jag tänker aldrig bry mig om er. Alla gör misstag, alla tar fel beslut och alla hamnar inte alltid rätt. Men jag är inte mer än människa och hur fan ska jag annars lära mig av mina misstag om jag inte begår dom?

Ett fett jävla långfinger till er som trycker ner människor som försöker hitta sig själva genom att försöka våga vara sig själva. Finns ingen process som är så lång som den.

Att försöka göra alla nöjda kommer du till himlen på, gör du inte det kan du komma hur långt som helst. Gör vafan du vill så länge det får dig att må bra. Ha vilka kläder du vill, ha hur många pojkvänner du vill, vilken frisyr du vill, vilka skor du vill. Men gör det för din skull, för att det får dig att må bra. Inte för någon annans skull. Eller för att något ska se bra ut utåt. Är det inte bra inåt syns det utåt. Se till och lyckas med att göra dig själv nöjd. Det är det allra svåraste, tro mig. Inget spelar så stor roll som den bild du har av dig själv. Mår du inte bra och inte jobbar för att kunna bli trygg i dig själv kommer du aldrig må bra. Du måste ignorera folk som vill dra ner dig, och hålla uppe garden mot folk som försöker vara taskiga. 

Vi måste bli duktiga på att vara snälla mot oss själva. Inte behöva skämmas över att vara snygg eller vara bra på något. Hatar jävla jantelagen. Att man som svensk inte ska kunna säga att jag är snygg men inte heller kunna säga att man är missnöjd med något.  Nej usch det är så typisktk svenskt att inte kunna få känna sig stolt eller vara nöjd. Att man ska vara en vanlig Svensson och inte våga sticka ut och vara som alla andra. För att alla ska vara lika och ingen ska tro att man är bättre än någon annan. Men vafan det är ju mänskligt att man är olika och lever på olika sätt? Hur skulle annars allt kunna gå ihop. Samhället är det som hjärntvättat oss och ramen om vilka vi ska vara stänger oss inne. Det är tydligen inte längre okej att få vara sig själv. Det är liksom mer okej att vara som alla andra, för att majoriteten av allt folk i Sverige är som alla andra.  Så det blir mer okej för att det är de "vanliga"

Våga bryta det mönstret, helt enkelt SKIT I VAD FOLK TYCKER. 


Våga vara du, för du är störst, bäst och vackrast. Ingen kan vara du så bra som du själv kan.

Success is the best revenge.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Kanske är det lättare för mig att skriva detta då det faktiskt alldeles nyss har varit aktuellt för mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska forma det här inlägget, eller överhuvudtaget hur jag ska skriva det, då det jag tänker skriva om är olika från person till person. Men i grund och botten tror jag att det är ganska lika för alla egentligen. Tror vi alla kan komma överens om att ett krossat hjärta suger?

Jag minns en gång då jag var olyckligt kär. Det var efter att jag blivit dumpad. Han gick vidare snabbt men jag blev lämnad kvar. Jag var så fruktansvärt ledsen under en längre period att de påverkade allt runt om kring mig. Jag sket i skolan, kunde inte umgås med vänner och stängde ute min familj. För jag trodde aldrig att jag skulle må bra igen, så ledsen var jag. Han dumpade dock mig på ett sätt som bara ett svin kan. Jag blev dumpad i maj och var ledsen ända till oktober, alltså då snackar vi grät mig själv till sömns varje natt i 5 månaders tid. Jag trodde verkligen att jag ALDRIG skulle få vara lycklig igen. För han fick mig att känna som att jag inte var värd det, det var liksom logiskt tänkt att jag skulle vara såhär ledsen för att jag förtjänade det. Han fick mig att känna mig som noll, betydelselös för alla och helt meningslös. Kanske blir jag för privat nu, men detta är inget jag skäms över att säga. Tror dom flesta kan relatera till detta också så är bara glad om jag kan hjälpa er, och ni är inte ensamma.

Kärlek gör en som bekant blind också. Är man kär ser man inte hur ett dåligt förhållande påverkar en negativt. Man stannar trots allt, trots det där dåliga, trots att han man älskar mest behandlar en som skit. För att man är blind. Jag vet att man inte kan påverka sig själv mer än vad han kan, där börjar den onda cirkeln. Alla killar jag träffat har sällan varit likadana som dom var dag 1 till sista dagen. Ingen är dröm hela vägen, men bara för det ska man inte stå ut med någon som inte behandlar en rätt. Jag önskar att jag hade kunna säga åt mig själv där någonstans då jag var som ledsnast att kolla på mig själv, du är bättre än såhär, du förtjänar mer och du måste absolut inte stå ut med det här. För jag hade så svårt att se det då. Jag har varit glad sen den gång och även kär för den delen, men det är klart jag tänker tillbaka och undra varför ville han göra mig så illa, vad gjorde jag som provocerade han så mycket att han inte stod ut, varför dög inte jag den här gången heller. För så kär som jag var i honom har jag aldrig blivit igen och jag hoppas nästan på att jag aldrig blir de.

Jag har mått fruktansvärt dåligt efter relationer men framförallt i relationer också. Jag har haft pojkvänner som behandlar mig som skit och överhuvudtaget knappt bryr sig om mig (vilket är ganska galet när man är i ett förhållande av en anledning). Jag vet att jag aldrig vill ha en sån pojkvän som får mig att känna mig som inget igen. För jag tänker aldrig utsätta mig själv för den sorgen igen. Det är inte värt det så länge det inte får dig att må bra. Punkt.

För några månader sen, kanske i november. Så var jag ute med familjen och åkte bil och kollade på hus, då jag plötsligt får panikångest av någon anledning. Jag försökte svälja det eftersom jag fortfarande satt i bilen. Men när jag klev ut ur bilen så bara skrek jag perautomatik ungefär. Kunde inte hålla det inne. Sen låg jag resten av kvällen och pendlade mellan skrik & gråt i 5 timmar konstant. Sen när jag fick pauser då jag kunde hämta andan så kom det över mig igen och jag bara skrek och grät ännu mer. Jag kände mig ungefär lika förstörd som krossat glad, och ni vet man kan limma krossat glas men man kommer alltid se sprickorna ändå.

Det finns säkert många av er som är såhär ledsna nu och jag lider med er, för jag vet att det är värsta tänkbara sorgen. MEN ni kommer ur det. Ge er själv en chans att vara ledsen, ställ inga krav på att du måste vara stark och glad. För då blir det ännu ett krav som du måste leva upp till och då blir det bara jobbigare. Var ledsen, gråt och skrik, ingenting som nyss har hänt går över på en natt. Det kommer ta tid, men accepterar ni inte smärtan ni känner så kommer den växa till lidande. Så acceptera den smärta ni känner, acceptera att det faktiskt får vara såhär ett tag, låt er själva vagga lite i all ledsamhet ett tag.

Jag vet att det suger, jag vet hur ont det gör MEN jag vet att man tar sig ur det. Och denna gång är inte sista gången, så spara lite tårar till nästa kärlek också.

Vad gör man då? Om hjärtat värker och man inte kan sova om nätterna?
Dom flesta skulle svara "man biter ihop" men detta gör mer ont än ett skrubbsår. Detta gör ont i hjärnan, i magen, hela vägen ut i benen. Detta kan man inte riktigt bita i. Men man kan kväva skriken i kudden på nätterna, nypa sig själv i armen när man vill höra av sig, gråta bakom solglasögonen när man går till skolan. På så sätt kan man bita i denna smärta, men det kommer inte hjälpa dig att fly från den, att låssas att inte vara ledsen kommer inte heller göra det.

Försök se det fina i det hela, att kärlek faktiskt funkar såhär och att det alltid kommer göra det. Det spelar ingen roll vem eller när du träffar någon, är du kär och det tar slut är det på samma sätt som förra gången som du måste deala med smärtan, tyvärr. Så kanske var det bara av ren tur du blev dumpad? Din stora kärlek var helt enkelt för någon annan bara.

Nu finns det säkert någon där ute som tänker men hon är 16 år vad vet hon om kärlek? Men du vet du vad jag tror. Jag tror inte kärlek har med ålder eller tid o göra. Utan känsla. Jag kan känna mer kärlek över en pojkvän jag hade när jag var 15 än om jag varit gift i 20 år. Det är vad jag tror iallafall. Att ålder eller längd på ett förhållande inte avgör känsla eller kvalité. Utan att det är själv psyket och känslorna som styr hur pass stor kärleken blir. Oavsett ålder eller tid. Du kan känna allt mellan himmel och jord på 1 månad, medan du inte kan känna någonting på 1 år. Det är det kärlek handlar om tror jag, hur bra man passar ihop med vissa, hur mycket man känner och framförallt vad man känner.

Fast det är lite fint ändå? Att man verkligen känner när man ligger sömnlös och bara gråter att såhär mycket betydde han för mig, åh vad jag önskar att han såg mig nu, då skulle han fatta att ingen kommer någonsin älska honom som jag gjorde. Så mycket som jag har att erbjuda, är inte ens i närheten av vad någon annan har. För jag är iallafall sån, jag går 100% in i något eller inte alls. Go big or go home typ. Så blir jag kär går jag verkligen all in. Men bara för att jag är villig att göra allt för någon betyder inte det att jag är dröm hela tiden heller, jag har också dåliga dagar då jag är sur och tvär, då jag behöver lite extra kärlek. Det är där det oftast skiter sig för mig. För alla killar jag haft blir för bekväm i min kärlek, dom är så vana att jag bara ger och ger utan att jag kräver något tillbaka. Men ibland behöver jag också kärlek, en kram utan att jag ber om den, eller ett snällt sms om hur mycket han älskar mig. Det är ge och ta. Är det någon som bara tar och någon som bara fortsätter ge, ja då är det klart det tar slut från något håll?

Jag är inte mer än människa. Det är klart jag saknar mitt ex ibland också, vissa saker som jag får uppleva önskar jag ibland att han också fick vara med mig och se allt jag får se. Men visst är det konstigt hur jag kan önska en personen allt gott i världen även då han är den personen som gjort mig mest illa. Kanske för att jag är en större människa, kanske för att jag inte ser någon framgång i att älta, eller bara för att jag älskar honom och önskar han verkligen inget ont alls.

Självklart har jag ex som jag verkligen har svårt för, som är personer jag inte ens skulle vända en blick åt idag. Men sen har jag även dom jag inte känner något annat än hat för då jag inte tyckt det varit okej alls hur jag blivit behandlad. Där tycker jag det är okej att hata. (Bara man gör det för sig själv i smyg hehe)

Men jag klarar mig bra och lever lyckligt ändå. Jag skrattar och umgås med mina vänner trots allt ändå. För att jag vill leva lyckligt även om jag inte är kär. Jag vill bara vara med mig ett tag nu, lära känna mig själv bättre och bara låta mig själv få uppleva saker som får mig att må bra och just nu är inte det kärlek. Jag klarar mig bra utan att behöva vara kär. Det är inget jag söker efter.


Jag vill jobba på mig själv, ta hand om mig själv men framförallt vara den enda som påverkar mig. Jag vill börja sätta mitt välmående i första hand då jag under flera års tid satt de som 2a.

2016 handlar om mig och ingen annan, och jag är nöjd så.



Likes

Comments

Självkänsla och självförtroende trodde jag handlade mycket om samma sak när jag var yngre, i grund och botten gör det ju det men det sticker även åt olika håll om man ställer upp dom bredvid varandra. Jag har fått brottas med min självkänsla många gånger i många år medan mitt självförtroende varit bättre. Men skillnaden mellan dessa är egentligen stor. Självkänsla är hur DU ser på dig själv, hur du mår i dig själv och om du är trygg i dig själv eller inte. Medan självförtroende är hur högt du tror på dig själv till att lyckas eller klara av någonting oavsett svårt/enkelt.


Jag själv har alltid trott på att man klarar det man vill om man tar i och försöker, jag kommer klara det men jag kanske inte lyckas bäst, och det är lite där min självkänsla spelar in. Jag har trott på mig själv till att åstadkomma saker och få bra resultat, för det vet jag att jag kan MEN jag lyckas aldrig övertyga mig själv till att det var bra nog, det var tillräckligt. Jag tror alltid att jag misslyckas om jag inte lyckats bäst, kanske är det fel på självförtroendet där också men jag tror det mest handlar om min självkänsla. Jag vet att jag kan men det blir aldrig nog. Självklart känner jag att jag har ett stort värde även om jag misslyckas nu, men förr hade jag inte det. Jag kunde ligga hemma och gråta flera dagar om jag misslyckades på ett läxförhör. Det handlade självklart inte bara om skolan men man sattes ju främst inför mest test inom skolan och det är faktiskt just skolan som spräcker mitt självförtroende.

Jag har vetat att jag klarar av motgångar, jag är stark och där funkar självförtroendet. Pappa brukar säga "hantera motgång med samma värdighet som framgång" och det ligger något väldigt tungt i det. Jag har alltid haft en "alfahane roll" alltså "ledaren" i ett gäng, eller den som yngre ser upp till osv. Vilket kan sticka i många personers ögon, speciellt dom som kanske önskar att dom hade den rollen eller av någon annan anledning. Genom att jag haft den rollen så blev jag automatiskt den starka, eller aa den som skulle vara stark. Vilket gjorde att jag tog mig själv på för stort allvar då jag tyckte det var häftigt att folk lyssnade på mig, gjorde jag en sak gjorde de samma. Jag trodde att jag hade bra självförtroende, gick med huvudet högt och såg ner på andra. Där skär det sig, jag hade verkligen inte bra självförtroende jag var bara en kaxig liten bortskämd unge som trodde att allt gick och köpa till rätt pris. För det var så jag blev av att ha den rollen. Självförtroende är något som inte måste bli bekräftat till varje pris. Är du trygg och du vet själv att jag duger precis som jag är, behöver du inte alla runt om kring dig som berättare det för dig. Jag behövde det då, jag ville att varenda kille skulle bekräfta hur bra jag var och hur snygg jag var, vilket ledde till att jag gjorde extremt dumma val. Jag var riktigt ensam och osäker egentligen. Fast jag var hon som hade flest kompisar och huvudet högst så kände jag mig minst.

Som jag nämnde ovan att jag har alltid varit den "starka" i alla gäng, det vet jag inte om jag kan säga att jag är, men jag är bra på att tackla motgångar. Jag är inte hon som tar åt sig av vad folk tycker om mig eller bryr mig om vad folk säger. Alla har fördomar och alla har hört rykten, det visar ändå inte vem jag är och väljer folk att bilda egna uppfattningar om mig så är det så. Det sårar inte mig och gör mig ingenting. Självklart är det tråkigt men det är inget jag ägnar mycket tid att tänka på. Jag har fått ta mycket skit, angående mitt utseende oftast. Jag är "för" blond eller "för" blek eller "för" brun" det har alltid varit någonting, det har alltid funnits något hos mig som får någon att klaga. Det har liksom blivit lite piece of the cake.

Som jag sa är jag inte hon som tar åt sig och har aldrig varit, men i högstadiet fick jag smaka bly (om man kan säga så haha).

När jag gick i 7an-8an upptäckte jag ögonbrynspennan (haha) och började experimentera hit och dit med mina ögonbryn. Stora, tjocka, långa, smala osv. Under hela Vårterminen i 7an blev jag EXTREMT kränkt pga min ögonbryn. Folk blev så provocerade av hur JAG målade mina ögonbryn att vissa till och med ville döda mig. Sånna kommentarer fick jag, kanske 5 om dagen under 6 månaders tid. En enkel lösning hade varit att bara tvätta bort sminket och strunta i att måla ögonbrynen. Men jag såg typ aldrig det som en lösning. Utan jag gjorde tvärtom istället, klagade "dom" på att mina ögonbryn var för tjocka gjorde jag dom tjockare, var dom för smala gjorde jag dom smalare. Vilket ledde till att kränkningarna blev allt fler och ännu grövre. Det var ord som "kommer du till skolan vet du vad som händer" "passa dig på skolan" "ingen vill ha dig här". Allt detta skrevs på min ASK som ca alla använde när jag gick i 7an-8an, allt var anonymt så jag hade ingen aning vem det var som skrev. Som tur var hände ingenting när jag gick till skolan men det var absolut obehagligt ibland. Men det som skrämde mig mest var hur människor verkligen kände ett sådant hat mot mig att de ville döda mig pga hur jag valde att se ut? jag hittade aldrig den logiken det gör jag fortfarande inte.

Det låter som att jag var värsta powerwomen som tog allt med en klackspark och skrattade åt problemet. Men det gjorde jag inte, jag mådde fruktansvärt dåligt under den här tiden. och min självkänsla rann ut som sand genom en flaska som saknade botten. Tills dom en dag bestämde sig att det var min kropp det var fel på istället. Jag har alltid så länge jag kan minnas haft komplex över min kropp, sedan en dag fick jag en kommentar "du tror att du är smal men det är du inte" av alla kommentarer jag fått så tog den rakt i hjärtat och det gör den fortfarande, kommer ihåg det så väl hur ledsen jag blev.

Jag berättade aldrig detta för min mamma, utan det var jag och min bästa vän Lisa som visste om detta. Jag berättade inte just för att jag "ska" vara den starka jämt, jag skämdes för att visa att jag tog åt mig av dessa idiotiska människor som tryckte ner mig. Jag tyckte det var pinsamt att låt en sådan osäker liten människa kränka mig. Jag var för stolt för att be om hjälp eller överhuvudtaget prata om det.

Det är okej att inte vara okej. Det är okej att känna sig ledsen över skitsaker, det är verkligen okej att inte vara stark alla gånger. Vem säger att du måste vara stark? vem måste du vara stark för när du känner dig svagast i världen? INGEN. Sätt alltid dig och ditt välmående i första hand och gör vad som är bäst för dig. ALLTID.

Jag kom även levande ur detta och idag bryr jag mig inte ett dugg om vad folk tycker om mig eller säger om mig. Jag är tryggare i mig själv på så sätt men klart min självkänsla svajar väldigt ofta ändå. Jag jobbar på det och jag fixar detta med.

Kom ihåg att ni har ett ovärdeligt värde och du är den enda som är precis som du. Ta vara på det.


Likes

Comments