View tracker

​Sommaren 2015 skickade jag in en egen remiss, för jag hade bestämt mig, att jag ville göra en neuropsykiatrisk utredning, för att ta reda på om jag kan bära på en eller fler diagnoser... Jag hade blivit slussad ut i primärvården året innan, efter 11 år i psykiatrivården, p.g.a. en flytt till annan kommun...

Efter vi flyttat tillbaka, ännu en krasch och ett misslyckat försök till jobb tyckte jag att det var dags. En gång för alla, liksom.

Sedan dess har jag varit sjukskriven, gått ner i en svacka. Ner, ner, ännu längre ner, ända ner till dagsläget som har blivit den största svackan/depressionen nu på 10 år ungefär... Från början hade jag bara vanlig antidepressiv medicin 1 ggr/dag, no biggie. I höstas blev det även Atarax (ångestdämpande).

Äntligen, i oktober hörde en kurator på psykiatrin av sig, vi startade med en intervju och en telefonintervju av min sambo. Basutredning drog igång. Men, det var väntetid som vanligt, på psykologer och dyligt... Jaja.

Jul och nyår kom, allt blev skit. Jag hörde av mig i januari, talade om att jag nu också känner enorm hopplöshet och har suicid-tankar.

Jag fick ett personligt ombud till stöd. Arbetsförmedling och Försäkringskassan ville ju samtidigt veta hur allting skulle läggas upp och gå tillväga. Utan den kontakten med ett PO hade jag säkert varit utan både inkomst och vård nu... Jag stängde ner, slutade fungera. Klarade inte av telefon och att sköta mina kontakter.

Ångestattacker och panik. Shit, jag fick ytterligare en antidepp utskriven, som jag vägrat ta, p.g.a. biverkningarna. Blev inlagd på psykiatrisk avdelning, men tog mig därifrån sent på kvällen med permis och blev utskriven dagen därpå.... med ytterligare en ångestdämpande medicin. En vecka senare hade jag ett besök hos en läkare som slutförde "basutredningen", som då ledde till att han ville gå vidare med diagnos-utredningar. Detta skulle han ta upp på en utav de veckovisa konferensmöten dom har... Meeen, jag hade ju som sagt blivit sämre i depressionen, till-och-med blivit inlagd. Så någon av alla snillen till läkare jag träffat över denna period har tyckt att man ska avvakta för att se så depressionen lättar upp, för bästa resultat på diagnos-utredning.

Åååh, herregud!!

Nu har jag "väntat" en månad ungefär, sedan utskrivning från avdelning och ny medicin.

Tydligen skulle min alldeles nya samtalskontakt då få äran att liksom uppdatera resterande om mitt mående och skick. Men det ledde bara till att jag tappade förtroendet (som jag ännu inte fått ändå) och slog i min gamla "jag-vill-inte-mer-back".

Nu står jag här. Ingen på psyk har hört av sig, inte min samtalskontakt heller trots att jag inte dök upp på avtalad tid förra veckan. Mina blodprover är inskickade. Jag har käkat medicinerna och blivit piggare.

Nu blev det påsk också. Massa helgdagar. Veckan som kommer blir inte en hel arbetsvecka, måndagen är röd, tror jag... Veckan därpå ska mitt PO ha semester en vecka dessutom. Undrar om det kommer dröja till sommaren med alltihopa... Så drygt. Så frustrerande. Så ångestladdat. Ångestattacker kommer och går, och allt jag har att hjälpa mig med är Theralen, Atarax och att sköta medicineringen och ta det lugnt. Typ världens sämsta tröst när man mår skit - Ät tabletter och andas.

Tror jag kanske ballade ur och blev inlagd pga nån underliggande rädsla för att inte bli riktigt hjälpt. Inte riktigt förstådd och lyssnad på. Det, och depressionen som rasade ner i avgrunden med en jävla fart... Usch. Vad är det för fel på mig? Kan jag slippa ha det såhär?


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker