You have to belive it, when you can't see it

För inte en sådan lång stund sedan gick jag av dagens eftermiddags-pass och har nu fått pusta ut lite!

Älskar mitt nya jobb ❣
Snart svänger lisa förbi och plockar upp mig eftersom hon också slutar typ nu.
sedan åker vi hem till henne och har det trevligt.

Ska fixa gymkort här i Leksand också så jag kan gymma efter eller innan mina pass.
Tycker gymmet här är så bra!
Gillar MAK men förändring förnöjer brukar man ju säga även om jag inte gymmat där på ett år..

Vi hörs ❤

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Puh, har precis satt mig ner efter att ha varit borta i princip hela dagen och hälsat på Alva på sjukhuset.
Imorgon börjar jag på mitt nya jobb och ska passa på och spendera lite tid med Lisa i veckan nu när vi jobbar samtidigt, ska bli så trevligt och kul!

Känner att hela helgen speciellt och idag inte har varit som jag velat om man bortser från att Alva är sjuk. Med utebliven träning och halvtaskig kost, men blir ju så under dessa stunder men imorgon känner jag för att vända blad och köra en riktigt kick-start med allt vad de heter!

Tänkte klippa gräset imorgon innan jobbet och planera in veckans träning, ev göra lite matdosor också eftersom jag jobbar tis-söndag.

Jag är less på att jag gått upp så mycket i vikt. Men jag vet också vad som krävs för att förändra det och nu kör vi! Imorgon drar jag igång på riktigt, följ med mig i resan mot min drömkropp!

Kram

Likes

Comments

Less man blir när man vaknar nu!..

Aja, ska äta lite och dona här hemma.
Får bli en promenad mot kvällen.

Är så sjukt seg och trött. 
Ont i huvudet med men tar lite vatten och en tablett så blir nog det bra. 

Kram, Matilda 


Likes

Comments

I mina tidigare bloggar har jag aldrig låtit mina läsare verkligen lära känna mig. Men nu är det dags.

Jag vill visa vem jag verkligen är. (Inte lätt att göra ett blogginlägg på datan med naglar som är längre än nilen).

Inte bara den här ytliga ytan, utan verkligen vem jag är och allt vad det innebär.
Dock kommer den här bloggen hålla fokus på hälsa för det är något som ligger mig varmt om hjärtat och något som alltid varit viktigt för mig tills för något år sedan och jag fick just uppleva världens värsta jävla "ögonöppnare".

Det jag kommer ta upp snart vet ingen. Inte ens en jävel, inte ens min dåvarande sambo är medveten om detta.
Det är något som jag alltid hållit för mig själv, kämpat med titt som tätt utan att folk liksom förstått.
Mina närmsta vänner vet hur fucked upp jag är, men jag vet att detta kommer räta ut en del frågetecken.
Det skönaste är att detta genuint känns som att min "historia" startar nu om ni förstår vad jag menar.
Det känns som att denna ögonöppnare är the real deal.

Det var detta jag behövde för att förstå. This is it liksom, nu börjar min resa!

2012 började jag gå ner i vikt och leva sunt. Vilket snart blev till en sjuklig besatthet.
Jag var besatt av vad vågen sa, jag var besatt av att träna. Tränade jag inte på gymmet varje dag sög jag. Ja då dög jag helt enkelt inte. Jag var så jävla hård på mig. Sträng. Inget förutom det bästa dög. Gick jag ner 2 kg på en vecka dög det inte eftersom jag visste att jag kunde gå ner 4 kg om jag åt lite mindre, tränade lite hårdare, sprang lite fortare.
Jag brukade medvetet träna så jag skulle spy.
Och det där med att spy skulle snabbt bli en vana.
Jag räknade kalorier och vägde tom isbergsallad för att inte råka äta mer än 1200kcal. Vem fan räknar sallad?!!
Jag satt och skakade på kvällarna av abstinensen som uppkom efter att inte ha varit på gymmet på halva dagen. Och gick jag inte iväg och gymmade mådde jag så psykiskt dåligt så ni kan fan inte ana.
Ha i åtanke att jag dessutom red 5 dagar i veckan, cyklade flera mil och gick som målarlärling. Jag kunde kliva upp 3 timmar innan jag börja för att hinna gymma, "jobba" rida och cykla samma dag.

Mitt liv kretsade runt vågen och vad de där jälva siffrorna sa. Efter 1 år och framstegen på vågen gick så jävla sakta så jag kunde gå ner 1 kg på 2 månader.
Jag åt mindre, stoppa fingrarna i halsen eftersom jag fick panik av att 1200kcal var för mycket mat. Det va ju därför det aldrig rörde sig märkbart på vågen.

Sedan krävdes det inte mycket för att jag skulle börja spy varje dag.
Det kändes liksom bra. Att det jag ätit under dagen "kom ut".
Ett tag mådde jag så jävla dåligt så jag var konstant yr och frös.
Jag minns en gång när jag var ut och cykla och ramla omkull, det svartna och pang så låg jag där i diket. Minns hur jag satt där i diket och bröt ihop. Jag har lätt för att gråta, men jag har aldrig någonsin gråtit så jävla mycket. Frustrationen av att tillslut inte ens kunna träna som jag vill och få de uppmålade resultaten slet sönder mig.
Jag minns hur less jag var på mig själv, varför min kropp ständigt kämpade emot mig. Framförallt minns jag hatet mot mig själv. Jag hatade mig själv och min fula kropp så jävla mycket. För i mina ögon såg jag exakt lika dan ut trotts 17kg minus på vågen.

Usch nu sitter jag här och bölar som en riktig jävla lowlifer.
Idag är jag så frustrerad på mig själv, så jävla LESS! Hur fan kunde jag inte se? Och nu sitter jag här typ 25 kg tyngre än då och inser hur detta beteende är det som hindrat mig i alla dessa år. 2014,2015 försökte jag hela tiden gå ner i vikt igen men de där jävla hjärnspökena satte köppar i hjulet och jag gav upp konstant och prövade igen.

Men ingen kan förstå hur less jag blev varenda gång jag hamna på en platå och istället för att kämpa igenom den tröståt jag och hamnade på ruta 1 igen.

och idag efter några mentalt påfrestande dagar åt jag sånt jag anser är "dåligt" idag och kommer på mig själv när jag sitter framför toaletten och har fingrarna i halsen. Då brister det för mig och ligger där på golvet och dör inombords samtidigt som en sten flög iväg ut genom rutan.

Då inser jag, varför jag aldrig "lyckats" med mina kassa försök att gå ner i vikt.
För jag insåg när jag satt där med fingrarna så långt ner i halsen som möjligt och utan någon som helst reflex. Förutom av att jag blev sjukt jävla äcklad av att ha handen liggandes där i munnen typ. Ni vet känslan när man har en sked i munnen för länge. Den känslan.
Då inser jag att detta var anledningen.
Jag vill ALDRIG tillbaka dit, jag har aldrig mått så dåligt, varit så stressad som under dessa år.
Det är därför jag fått panik när jag sagt till t.ex. ellie att jag ska börja räkna kalorier igen och sedan minuten efter ifrågasätta mig själv, och bli superstressad.
Mitt osunda beteende har alltså påverkat mig till Nu fast jag "slutat" för länge sedan.
JAG HAR VARIT LIVRÄDD ATT JAG SKA HAMNA DÄR IGEN.

Min ögonöppnare var alltså en uppenbarelse.
Jag fick en walk in memorielane.
This was it! Det jag behövde.
För jag vet vad jag behöver göra för att aldrig behöva oroa mig om jag ska hamna där igen och det är så jävla simpelt så det är fan löjligt. Tänk att jag skulle behöva uppleva detta idag för att få ett avslut på den där perioden i mitt liv. Att jag så länge burit på detta utan att vara medveten.

Jag behöver ha realistiska mål som jag ska uppnå utan någon som helst stress och skapa glädje igen till det jag en gång älskade att göra.
Jag ska vara glad för varje lilla framsteg jag gör, peppa mig själv och lyfta mig.
Jag måste tro på mig själv igen.
Jag måste vara ärlig mot mig själv och min omgivning så någon kan se när det börjar spåra ur om det skulle ske igen.

När jag såg ut som på bilden här nedanför såg jag mig som fet.

Så nu gör jag om, gör rätt en gång för alla utan något tvång och utan någon stress.

Wish med good luck!

//En spark i röven

Likes

Comments