Jag har en ny taktik, jag har börjat vara mer öppen med min sjukdom då det inte direkt går att dölja skakningarna längre. Något som gör mig irriterad är hur okänsliga människor är. Människor stirrar, viskar, pekar och det skär i mig lika mycket varje gång det händer. Om de bara visste hur mycket jag kämpar för att slippa se deras miner när de gör så.  om de bara visste hur ont det gör mig när de så uppenbart visar mig att jag är annorlunda. Jag har en kompis som skrattar åt folk som är annorlunda och jag blir så jävla arg, förstår hon inte att jag också är annorlunda och att andra skrattar så åt mig som hon gör? Det är inte så lätt att vara på andra sidan, att vara den som blir skrattad åt.

Ibland vill jag bara skrika och be dem alla dra åt helvete.. inklusive min kompis, den okänsliga kompisen som skrattar åt andra och kanske även åt mig när jag inte ser. jag är trött på att visa dessa människor respekt när de så uppenbart skiter i att visa oss respekt tillbaka. Jag vill inte längre tillåta mig själv att ta åt mig. Nu är det den här lotten jag fått och jag ska fan kämpa. No more miss nice. Jag vill inte vara snäll längre.. Det värsta är att ju mer jag tänker på det här desto mer förbannad blir jag. Varför i helvete låter jag andra få mig att känna mig mindre än jag är?!?!

Enough is enough damn it!!!!!!!!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Inga förändringar. Jag vill inte att världen ska se mig mer. Jag vill gömma mig. Jag vill kasta in handduken.

Att ha gett upp har på något vis gett mig... Hittar inget annat ord än frid. Jag har fått lite ro i kroppen. Vet inte vad som skrämmer mig mest; att jag har gett upp eller det faktum att det känns så jävla skönt att inte längre kämpa.

Likes

Comments

Jag önskar att jag aldrig försökte dejta. Jag försöker ändå. Det är svårt att ens bli ledsen för att han bara slutat höra av sig. Kan man klandra honom? Det värsta är att jag inte ens bryr mig om honom. Inte honom per se, snarare att jag inte kan vara den jag vill vara när jag är med någon annan än mig själv. Jag kan inte prata med honom utan att skaka, det värsta jag vet är när vi kysser varandra, det enda jag vill är att han ska gå när han är här. Allt det här är för att jag skakar. Jag kanske hade tyckt om honom om jag hade gett honom chansen. Ännu värre tanke; han kanske hade tyckt om mig... Oavsett hur det hade kunnat bli kvarstår faktum att jag drivit bort ännu en.

Jag har kommit in i någon konstig period nu när skakningarna är värre än någonsin. Det går liksom inte att sluta skaka. Paniken som sprider sig i mig varje gång jag ska gå utanför dörren gör mig livrädd. Jag kan inte längre titta åt vänster utan att huvudet flyger åt höger och vänster.

Jag önskar jag bara kunde säga till hela fucking världen att jag skakar på grund av Dystonin så jag kanske hade kunnat slappna av.

Det är så svårt att förklara hur det känns att ha noll kontroll över sin kropp. Hur svårt det är att gråta och känna sig som ett freak på grund av att alla tittar konstigt på mig när jag skakar. Jag krigar med mig själv varje minut, det enda jag vill är att vara normal. Jag är social som satan men kan inte visa det för att då kommer människor se mina skakningar. Jag är fast i min egen kropp, min kropp utgör ett fängelse som jag sitter på livstid i. Kan inte ens beskriva med ord hur förkrossande det är.

Det enda jag vill just nu är att ge upp. Jag har aldrig känt det så här starkt. Den starka känslan av min kropp äntligen har vunnit över mig. Jag är svag. Jag är sårad. Jag känner mig lamslagen. Jag är på väg att checka ut. Det är hemskt att jag vet det men ändå inte kan göra något åt det. Jag börjar inse att det här är ett krig jag inte kan vinna. Kriget mot min kropp är ett krig som jag kommer förlora. Det enda som finns kvar att göra nu är att sluta hoppas, luta mig tillbaka och låta det hända.

Det låter som om jag ger upp. Det är inte så. Jag har kämpat i över 10 år. Någon kanske säger att jag strävar efter det omöjliga, att sluta skaka. Det är möjligt att det är det som är min strävan. Det kan även vara så att jag bara vill sluta slåss mot mig själv. Jag vill sluta gå rond efter rond med min kropp vilket alltid bara slutar i att jag förlorar och med det tappar ännu lite livsgnista.

I want to rise like a phoenix but sooner or later you're better of accepting defeat...

Likes

Comments

Jag tror det är dags för mig att fly igen. Behöver komma bort. Bort från allt, gå in i mig själv och bara försöka hitta någonting i mig själv som jag gillar eller i alla fall står ut med. Jag vill inte gråta, jag vill inte känna mig värdelös.



Jag förstår inte varför jag måste skämmas så över mig själv. Jag gör ju inte något fel. Kan jag hjälpa att jag skakar? NEJ. Men hur kan någon tycka om mig när jag inte tycker om mig själv ens?



Min enda lösning nu är att fly. Rymma från allt och när jag är ute i världen helt själv och tvingas möta mig själv så kanske jag kan hitta The silver lining i det som kallas mitt liv. Jag tror äntligen inte att det finns något annat sätt.



Fick Botox nyligenoch det var verkligen min räddning. I alla fall trodde jag det. Men ack fick jag. Det måste blivit något fel för denna gång hjälpte inte Botox det minsta mot skakningarna. Som om det inte var illa nog, ska inte Botox lindra längre?



FLY.

  • 9 readers

Likes

Comments

Sitter nu här en lördagseftermiddag. Det är några dagar kvar till jag ska få ny Botoxinjektion. Det är inte en dag för tidigt kan jag lova. De senaste två veckorna har varit sjukt jobbiga. Skakningarna i huvudet har varit helt otroliga. Jag har spänt kroppen för att försöka motverka mina skakningar vilket lett till inget mer än fruktansvärd värk.

Jag vill inte framstå som klagande. Men jag vill inte skriva när jag mår bra. Då vill jag njuta! När jag mår bra så försöker jag fokusera på mitt positiva mående och njuta av varje sekund. Att skriva förknippas med smärta för mig (jag håller på att lära mig skriva låtar och spela gitarr och ni kan ju fatta hur stuket kommer vara på mina låtar). Jag skriver för att jag inte vill belasta någon av mina nära och kära mer än jag gör genom att bara vara.

Jag ursäktar gärna väldigt mycket. Får höra ofta att "du är så snäll", "du tänker så mycket på andra" och "du vill inte göra någon orätt". Men är inte alla så? Det kan väl ändå inte vara unikt för mig? Men jag tror att många gör misstaget att ta mig för naiv och godtrogen. Det är det värsta felet man kan göra. Jag tar inte alltid hänsyn, visar inte alltid mig från min bästa sida och tror gott om alla. Om någon gör mig förbannad så kokar även jag över. Jag har dessutom väldigt kort stubin. Det är några saker som alltid gör att även mitt glas rinner över. Djurplågeri står överst på listan, inget gör mig argare. När någon är elak är näst högst på listan. Speciellt när någon är elak mot mig, då brister det. Det har kanske att göra med mitt dåliga självförtroende men jag tappar all kontroll då. Dessutom är jag ganska kvicktänkt i mina arga lägen och får mer ofta än sällan människor att känna sig värdelösa efter att de gett sig på mig.  Som nummer tre på listan kommer okunnighet tror jag. Då tänker jag på okunnighet som sårar andra, så som homofob, rasism, nasism, etc. Det går jag verkligen igång på. Varför berättar jag detta kan man undra? Jag vet inte faktiskt. För att jag vill inte framstå som alltid mesig, jag vill inte alltid vara snäll och tänka på andra. Jag vill även kunna tänka på mig själv. Att tänka på mig själv är nämligen precis vad jag gör när jag mår bra, Då gör jag bara saker jag tycker om, umgås med vänner jag gillar och hittar på saker som får mig att må bra. Därför skriver jag inte när jag mår bra. Eller när jag har något roligt att berätta, det delar jag hellre med mina nära och kära.

Jag har de senaste två veckorna tänkt mycket på döden. Jag undrar om det är bättre på andra sidan. Om det ens finns en andra sida. Jag tror inte nödvändigtvis på någon Gud per se, men jag tror att något händer när man dör. Livet är för litet sett ur ett stort perspektiv för att allt bara ska ta slut när man dör. Reinkarnation tror jag inte på, därför måste det finnas en andra sida. Där ens plågor i livet inte längre existerar. Vilken skön tanke. Jag lutar mig ofta tillbaka på det, när jag är död lider jag inte längre. Hemskt va?

Jag vet att det händer något när man dör. Min farmor dog innan jag flyttade hemifrån. Alltid när jag var hemma hos henne luktade det en viss doft, inte äckligt eller så men det luktade... Farmor. När hon dog dog även något inuti mig. Jag trodde inte jag skulle bli glad igen men det har jag ju blivit. Även om jag saknar henne så mycket att jag inte vet var jag ska ta vägen ibland. Men livet fick ju gå vidare och det gjorde det. Jag fick en lägenhet, sitter i lägenheten i skrivande stund. Det var ju skoj med egen lägenhet. Det jag vill komma fram till är att de första tre veckorna luktade det alltid Farmor när jag klev in i lägenheten. Jag bara visste, right there and then, att Farmor tittade till mig. Det var en sådan lättnad att jag inte ens kan beskriva den. Då visste jag att det fanns ett liv efter detta.  Frågan jag ställer mig mer ofta än sällan är bara om jag ska stå ut och vänta tills min tid är kommen eller om......



Likes

Comments

Jag önskar att någon kunde rädda mig. Rädda mig från mig själv och sy ihop mig till en hel människa igen.

Jag är rädd för mig själv. Om jag är ensam för länge vet jag inte vad jag gör mot mig själv. Därför ser jag till att inte vara ensam för länge. Helt jävla sjukt. Jag vet det, nu. Men inte alltid. Det värsta är känslan när jag inser att ingen kan rädda mig från mig själv. Jag kan inte rymma från mig själv. Det är ju jag som är fienden.

Hur ska jag klara av att leva ett liv när jag slåss mot mig själv? Går det ens? Jag vet ärligt talat inte om jag tycker detta är värt det. Ska jag gå igenom livet lidande? Jag vill verkligen må bra men jag vet bara inte om det går.

Jag pushar tydligen bort människor dessutom. Jag antar att jag tänker att jag gör dom en tjänst, jag är så trasig att ordet trasig inte räcker till för att beskriva det. Inuti går jag inte sönder, jag är så söndrig att jag inte ens kan hitta småbitar som behövs för att sätta ihop mig igen. Vad gör jag då kanske man kan undra? Jag LÅTSAS. Utåt sett uppfattas jag nog som ganska glad och lycklig. Det hela är enbart en fasad, en yta. Det är vad jag vill att ni ska se, om någon får se mitt inre så.. Nej. Jag kan inte ens tänka tanken, det är för hemskt att ens tänka tanken på att visa någon mitt stökiga inre.

Vad har jag att erbjuda en annan människa? Vad är jag egentligen värd? Ingenting om du frågar mig. Att slåss mot sig själv och sin egen kropp är fruktansvärt utmattande..
  • 19 readers

Likes

Comments

Jag har tagit tag i en del sedan sist. Jag går och pratar med en psykoterapeut en gång i veckan. Vi har hittills kommit fram till att jag tycker synd om mig själv. och att jag ser det som ett svaghetstecken att vara ledsen. Jag måste alltid dölja mina skakningar så mycket det bara går. Det är tydligen något som gör mig svagare. Svagare, då är jag ju svag.. Det är ungefär det sista jag vill höra från någon annan människa.

Det gör mig så arg att jag inte kan sätta sjukdomen i perspektiv. Om någon annan hade haft mina skakningar hade jag inte tyckt mindre om dom. Men när det är jag som har dom så måste jag verka orädd, normal, stark. Men jag är ju inte normal. Jag är inte orädd och jag är verkligen inte stark. Varför kan jag inte visa det då? Det hade varit starkt att berätta att jag har denna sjukdom, varför i HELVETE ska jag skämmas så? Jag begriper inte varför jag skäms över något jag inte kan rå för.. Det är ju en sjukdom, det är inte självvalt min kropp gör ofrivilliga rörelser. Det är inte självmant jag låter kroppen löpa amok så att andra människor tittar konstigt på mig.

Är så jävla trött på att vara ledsen hela tiden. Jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte.
.......JAG ORKAR INTE!

Ingen ska hålla mina skakningar emot mig, det är därför jag inte visar det. Inte visa mig svag. Problemet med min livsfilosofi är att jag inte ger någon chansen att motbevisa mig. De enda som vet att jag är sjuk förutom min familj är de som en gång visat sig ledsna framför mig. Då har vi hållhake på varandra. Om de trycker ner mig för att jag skakar så har jag något att trycka ner dom med också. Det gäller att gardera sig. Tydligen är det fel orsak att kunna öppna sig för någon annan människa. Fel?

Det är väldigt lätt att döma sig själv antar jag. Ingen granskar mig så kritiskt som jag gör.
  • 19 readers

Likes

Comments

Lost in the dark.....

Jag var på dejt med en kille idag. Det gick så där kan man säga (för att uttrycka det milt). Huvudet skakade så att jag var tvungen att sluta kyssa honom flera gånger, Varför frågar han inte vad det är för fel på mig? Undrar han inte varför jag skakar? Jag vill berätta, jag blir mer bekväm då. Men hur berättar jag? Vad säger jag? "Jo om du undrar så är det jag, freaket, som du kysser som inte kan kontrollera rörelserna i händerna, huvud, röst och ben. Snälla kyss mig igen?" Skulle inte tro det va. Men något bör jag kanske säga. Eller kanske jag bara ska strunta i detta. Skulle nog vara enklare att vara singel. Så slipper jag detta.

Bara en tanke.

Likes

Comments

​Jag försöker se livet från den ljusa sidan. Försöker alltid hitta det ljusa, något som är positivt. Men om det här är vad livet har att erbjuda mig så vet jag faktiskt inte om det är någon idé?

Jag är trött på människors blickar när jag skakar. Jag är trött på att undra vad de tänker. Jag är trött på att få frågor. Om människor tror att dom är diskreta när dom tittar och viskar och pekar så kan jag säga att det är dom INTE. Det syns, det är väldigt uppenbart och det är väldigt hjärtekrossande.

Jag vill ju bara vara normal, det är det enda jag vill vara. En i mängden, en som inte blir pekad på. Jag vill vara en som inte är samtalsämnet bakom min rygg.

Jag vet inte hur jag ska kunna bli hel. Jag är ju den som sårar mig själv. Det är JAG som gör mig ledsen, det är ju mig det är fel på. Hur ska jag kunna slåss mot mig själv när det inte går att vara sin egen fiende??

Jag tror inte ni kan förstå hur riktigt jävla jobbigt det är att skaka okontrollerat i huvud och händer. Hur jobbigt det är att sitta på en fin restaurang och mula sig själv med mat på grund av att jag skakar okontrollerat i händerna och huvudet och därför inte kan pricka munnen med maten som jag har på gaffeln. Om maten ens stannar kvar på gaffeln tills jag kommit fram till munnen då maten oftast ramlar av gaffeln. Jag kan inte gå ordentligt heller. Jag kan inte gå rakt. Mina ben lyder inte och jag går alltid snett vilket leder till att jag ibland kan gå på människor jag möter. Inte nog med det, jag har även fruktansvärd värk i nacke och axlar. Jag får jämt muskelknutor som värker och gör mig snurrig. Jag har sprutat in så mycket botox i axlarna att jag inte känner något när jag tar mig på axeln. Det är liksom avdomnat.

Vad är meningen med detta? Är detta mitt liv jag ska leva i X antal år?? Är det här det bästa livet har att erbjuda mig?

Den enda jag kan gråta ut hos är mamma, och pappa, men mest mamma. De är väl de som i alla fall är närmast att veta hur mycket jag lider. Men inte ens det är i närheten av hur illa det egentligen är. De vet inte om hur ofta jag gråter mig själv till sömns. De vet inte om hur lite jag vill leva så här som jag lever nu. Det här är väl ändå inget värdigt liv?

Tänk nu inte "vad klagar hon för, det är väl inget farligt", för det är det. Ni kan inte ens begripa hur hemskt det är. Gå in på Youtube eller vad som helst och sök på Dystoni och Essentiell tremor så kommer ni se lite och i alla fall få en uns av hur det är. Jag kan inte ens kyssas förresten. Jag bara skakar, har börjat dejta en kille som antagligen undrar vad fan det är med mig. Jag skakar hela tiden men han har i alla fall vett på att inte säga något. Jag tror faktiskt att han väntar på att jag ska säga något. Men hur ska jag kunna göra det? Vem vill ha mig då? Jag kan ju inte visa någon hur dåligt jag mår för då måste jag berätta om sjukdomen och det klarar jag inte av. Därför skriver jag denna blogg, ni vet ju inte vem jag är. Här kan jag vara anonym, jag försvinner bland mängden, Jag tror inte ens någon läser min blogg men vad gör det? Jag skriver egentligen inte för er, jag skriver för min skull. Det här får mig att må bättre. Jag struntar i om inläggen är långa. Jag struntar i om det är ointressant, läs det inte då! Jag försöker att må bättre, jag försöker överleva.

Jag vill verkligen leva, jag är inte ens  30 år fyllda, mitt liv har knappt börjat. Därför prövar jag alla sätt jag kan för att få en uns av livsglädje och detta hjälper mig. Det är ofta jag sitter och skriver här med tårarna rinnande längs mina kinder. Hur ska någon kunna älska mig? Hur ska jag kunna hitta en man att dela livet med. Jag är ju ett missfoster....

Likes

Comments

Jag har en dålig period. skaknigarna gör sig mer påminda för varje dag. Blivit så illa att jag nu börjat gå hos en psykolog. Fått utskrivet Antidepressiv medicin. Vet inte om de hjälper egentligen. Men jag är så trött på att skämmas över mig själv.

Förtjänar jag verkligen detta?

Likes

Comments