View tracker

Hej allihopa, var ett bra tag sen sist. Har inte haft så mycket ork till saker, men mår bättre nu så tänkte försöka ta tag i bloggandet igen.

Hade ett anhörigmöte i Juni och det gick bra. Var väl mest mamma som ville ställa frågor. Blev äntligen bekräftad också av kuratorn. Har varit rädd att utredarna ska tycka att jag inte "är trans nog" pga att jag vill ha kvinnligt kodade kläder ibland, men kuratorn sa att jag inte skulle oroa mig för det. Var sjukt skönt att höra det faktiskt, har varit största orosmomentet för mig tbh. I mean, I'm still a guy even if I wanna wear dresses.

MEN, det jag tänkte berätta var att jag fått dom (förhoppningsvis. troligt.) två sista mötena inbokade.
​JAG KOMMER VARA KLAR MED UTREDNINGEN DEN 14 SEPTEMBER.
​JAG KOMMER ÄNTLIGEN BLI KLAR. 
ÄNTLIGEN ÄR DET MIN TUUUUUUUR.
ÄR SÅ LÖJLIGT GLAD ATT JAG INTE VET VART JAG SKA TA VÄGEN.

*dansar runt som en idiot till Laleh*
https://www.youtube.com/watch?v=tzln6GO4yHY

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Sååå, jag är fantastiskt seg på det här med att blogga märker jag.
Var ner på andra mötet i alla fall den 14 mars och det gick skitbra! Hade möte med kuratorn och hen var jättebra att prata med. Fick frågor som fick mig att verkligen tänka till och rannsaka mig själv och mina tankar. 
Vi pratade en del om hur jag skulle känna om alla förändringar utifall jag skulle ändra mig, men det är inget som oroar mig. Skitsamma om jag kommer ha mörkare röst och platt bröstkorg. Får väl lösa det då. Sen så vet jag dock att jag inte kommer ändra mig, men förstår varför hen tog upp det. Är väl alltid bra att prata om det.

Försöker fortfarande acceptera att jag är transsexuell. Måste få in i mitt huvud att jag kommer aldrig helt se ut som en cis-kille. Det är inte som att jag kommer helt plötsligt växa 30 centimeter bara för att jag tar testo eller att jag en dag kommer ha en fullt fungerande kuk med spermier and everything. Är nog det som kan få mig att känna mig rädd och osäker vissa dagar. Måste börja tänka att jag får göra det jag KAN göra och inte hänga upp mig på det som inte kommer hända.
Men det är sjukt jobbigt, det är det. Det suger att knappt kunna titta på en cis-kille längre utan att få ett hugg i magen och tänka att "Det där kommer aldrig vara jag". 
Men jag är på väg. Sakta men säkert så börjar jag acceptera mig för den jag är.


Ska ner på anhörigmöte nästa gång, är inte bokat datum än men ska ringa kuratorn imorgon och se vilket som funkar.


I'll see you later.


Likes

Comments

View tracker

Tänkte bara köra en kort uppdatering och berätta att jag börjat på ångestdämpande den här veckan. Hoppas att det blir lättare att ta tag i mitt liv om jag får ner ångesten till en hanterbar nivå. Biverkningarna suger dock. Har praktiskt taget haft en tre-dagars fylla den här veckan. Är bara svintrött, groggy och illamående, men hopps på att det släpper snart.

Fick även hem min packer igår! Provade den typ nästan direkt och det är nog den bästa känslan jag har haft. Någonsin. Kändes så sjukt rätt bara. (ALLTSÅ DET ÄR EN FUCKING BULA I KALSONGERNA NÄR JAG TITTAR NER, WOOP-WOOP!!!)
Blev mycket mer sugen på bottom surgery, men vill testa en 4-1 först så att jag får känna av allt. Blir förmodligen en från FreeToM då. Nu körde jag med en Pack It Lite ifrån Doc Johnson. Köpte även RodeoH-kalsonger som är till för att packa med. Sjukt bekväma måste jag säga.
Beställde allt från FtM Essentials, frakten var lite dyr men slapp tullavgift så det var rätt lugnt ändå.

That's about it for today. Här får ni världens bästa Man Man, livet blir alltid lite bättre med dom.

https://open.spotify.com/track/6pwYi8JStPRDK7bk2qul9w


See you!

Likes

Comments

Insåg för några dagar sen att jag verkligen har levt i förnekelse. 
​Hela tonåren så har jag försökt att vara så "kvinnlig" som möjligt och försökt vara vad samhället har sagt åt mig att jag ska vara. Enda gången jag mådde riktigt bra var när jag var punkare där en sväng. Har alltid trott och tänkt att jag mådde som bäst då för att jag bröt mot normer överlag, men har insett att det var mycket djupare än så. Insåg att under den tiden så var jag så glad över att äntligen fått slå tillbaka på samhället som sa åt mig att "eftersom att du är född med fitta så måste du göra och vara si och så"

Är så mycket ifrån min uppväxt som kommit upp till ytan senaste månaderna. Satt och läste i någon grupp på Facebook för ett par veckor sen där någon skrev att när han var yngre så blev han alltid jättearg så fort någon sa att han var kille

och inte en tjej. När jag läste det så fick jag världens flashback ifrån både när jag var barn och tonåring att varje gång det hände för mig så reagerade jag likadant. Jag blev jättearg och tänkte ungefär "Men hur kan dom veta?! Snälla låt dom inte veta."

Jag var så rädd för att muren skulle rämna och jag var livrädd att alla skulle inse att jag var mer annorlunda än vad dom redan trodde. (Inte för att det är någonting annorlunda med att vara transgender, men det var så jag kände då.)

Blev riktigt förvånad när alla minnen kom tillbaka. Jag har verkligen vetat allting hela tiden, men alla normer i samhället har fått mig att trycka undan allting. Vet att det bara är dumt att tänka på hur mitt liv hade sett ut om jag hade kommit ut när jag var mycket yngre, men det blir svårt att inte tänka så när man kommer till såna insikter. Tror jag behövde mogna och ordentligt tänka ut allting dock så känns ändå rätt bra.


Men nog pratat om min uppväxt, har fått kallelse till nästa möte! 14 mars så har jag möte med kuratorn på Akademiska. Är inte nervös nu, men kommer säkert bli det när jag väl sitter i väntrummet.

Vet inte riktigt vad jag har att vänta mig på mötet dock, ska kolla runt lite bland folk som redan gått utredning där och se vad dom säger.


Får se när det kommer ett till inlägg!


And also, hur har jag missat den här låten?!  Den är så braaaa! Kommer vara min theme song hädanefter.
https://www.youtube.com/watch?v=iXRexQZppkA



Likes

Comments

Sååå, blev att jag startade en blogg. Kändes lättast så. Kommer dyka upp uppdateringar om utredningen och andra tankar om den här.

Var i alla fall ner på första mötet i tisdags och tänkte skriva lite om det.

Allt gick jättebra, fick klartecken för att fortsätta utredningen (vilket kändes sjukt skönt). Har ju vart nervös i flera veckor och största rädslan har väl varit att läkaren skulle säga att jag inte var trans nog eller nåt annat idiotiskt.

Anyway, han som jag pratade med var jättebra. Kändes aldrig jobbigt eller så. Var förvisso mest prat om hur jag haft det under uppväxten, vad jag har gjort i mitt liv och om jag varit i kontakt med psykiatrisk vård tidigare. Gissar på att det blir mer frågor om hur jag känner och tänker på mötet med kuratorn i vår. Skulle få kallelse till det mötet och ett annat möte om typ 1-2 månader. Känns så sjukt overkligt att utredningen faktiskt är igång. Har tänkt på den i snart ett år och nu händer det faktiskt. Blev alldeles ställd typ när jag berättade för min lillebror att nästa år så kommer jag bli kallad till både gynekolog, endokrinologen och plastikkirurgen. Stannade till och bara "Oh my god, det här HÄNDER faktiskt!". Fick världens chock när jag väl insåg det.

Hände en grej i slutet av mötet dock angående formuläret jag fick fylla i medans jag väntade på läkaren. Var en massa påståenden och så skulle jag kryssa i vart jag kände att det stämde. Skalan gick från "Stämmer precis" till "Stämmer inte alls" och på frågan om jag betedde mig som en man så kryssade jag i "Stämmer precis". Så klart så frågade läkaren hur jag menade och det kändes som att han tyckte att mitt argument var konstigt. Försökte förklara att eftersom att jag är en kille så borde ju logiskt sätt mitt sätt att bete mig vara 'att bete sig som en man'.
Jag menar, alla får ju vara precis som man vill. Könsroller är ju typ det sämsta som nån någonsin kommit på. Är jag en kille och jag gillar att dricka Strawberry Daiquiris, läppstift och att dansa till 80-tals musik på krogen så är jag fortfarande en kille. Ens könsidentitet har absolut ingenting med det att göra.
Hoppas att jag inte förstört nånting bara för att jag inte faller in i könsnormen över hur en kille "ska vara"..

Men skitsamma, allt gick bra. Jag har fått en plan över alla möten och det kommer förmodligen bli ett bra men jobbigt år.


Och sorry för stavfel och kanske osammanhängande text, är egentligen för trött för det här. Har varit nervös och stressad i typ tre veckor och nu när mötet faktiskt är över så känns det som att jag skulle kunna sova i två veckor.

See you later!


Likes

Comments