Enligt kirurgen på Umeå Universitetssjukhus har jag en muskeldiastas på 4 cm som bredast som sträcker sig från bröstben till blygdben. Jag har försökt allt jag kunnat med träning av inre magmuskulatur, av yttre magmuskulatur speciellt med fokus på diagonala övningar, men utan resultat på delningens bredd. Jag är oerhört tacksam för den kunskap och den självklarhet att hjälpa som jag mött gällande mina bekymmer med detta. Hade jag tillhört ett annat landsting hade jag kunnat få kalla handen och bli avvisad med okunskap och kvinnoskepsis, kanske med orden att jag själv valt att skaffa barn och då får leva med konsekvenserna som kan följa.

Bindväven ska nu sys ihop på Lycksele Lasarett och på så vis kommer magen att gå ihop igen är tanken. Jag kommer att få ett lodrätt ”bikinisnitt-ärr” och behöva sövas ner, men det kännas utan tvekan som rätt beslut ut ta emot den här hjälpen.

Jag längtar efter kallelsen så jag kan gå vidare i steget mot att bli hel. Att först bli skuren i och sydd för att sedan kunna läka och bli stark! 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Nu då det funnits tid för eftertanke och samtal under behärskade former finns det ändå till sist en trovärdig plan till buds. Till helgen ska vi ta ett belysande snack om sysslorna hemma, åtföljt av mer struktur för hur och när och av vem saker ska göras.

Vi ska också sätta av tid för att stämma av läget med varandra en gång i veckan. Tanken är att vi ska starta igång bastun på fredag efter barnen somnat och då kunna ägna tid åt att prata och umgås bara vi två. Jag tror vi är inne på två nyckelområden. Uttalade önskemål -kommunikation - om hur sysslor ska fördelas och vad som ska göras under veckan, och att ha en strategi för att hålla sig på samma plan känslomässigt och inte gå vilse i läget i relationen.

Jag själv måste hitta något sätt att helst av allt kontrollera, men minst av allt kunna hantera, min ångest. Det är svårt på så vis att jag inte drabbas av ångest så ofta. Jag hinner underskatta att vara närvarande i mig själv emellanåt och så plötsligt överrumplas jag av en känslostorm som sveper med mig innan jag hunnit ankra mig fast i marken och rida ut det hela. Innan jag vet ordet av har jag agerat och höjt rösten och blivit förtvivlad och frustrerad och förbannad och ungefär hela registret. Och då är det riktigt jävla svårt att bromsa in. Sambon tycker att jag blir för aggressiv och vill inte diskutera när situationen blir så låst och med alla taggar ut. Jag blir galen på hans sätt att glida mellan ämnen, ta upp gamla oförrätter, gå ut ur rummet och börja borsta tänderna osv. Jag kräver ett aktivt engagemang i de stunderna. Inte rätt tillfälle att kräva, men det känns oundvikligt just då... och jag tycker att de sakerna motarbetar ett konstruktivt samtal. Med det inte sagt att jag själv inte också motarbetar ett konstruktivt samtal med min frustration och ilska.

Men hur som helst. Ordningen är återställd. Jag ska aktivera min mindfulnessapp igen, Headspace. Den påminner en via notiser någon eller ett par gånger om dagen om att vara medveten och lyssna inåt osv. Jag behöver detta, och så behöver jag en egengenererad påminnelse minst en gång om dagen som frågar mig något i stil med "Lyssnar du inåt"?

#mindfulness #dagenefter #konstruktivasamtal #lugn #eftertanke #konfliktlösning #ångest #medvetenhet #självmedvetenhet #headspace #lyssnainåt #lyssna

Likes

Comments

Den övre bilden visar hur jag ser ut och känner mig idag. Den undre speglar min dag igår. Bilder tagna med så kort mellanrum, och ändå så stort känslospann.

Orkar inte gå in på detaljerna, och borde inte heller sett till hur sent det börjar bli. Men jag inser att det är lätt att ta saker för givet. Att tänka att det är en sorg att inte kunna sluta nyporna runt sitt drömställe att bo på, när problem på allvar också finns. Som jag snarare borde oroa mig över.

Vi lever väldigt intensivt. Tre små barn, min sambo tränar nästan veckans alla dagar, och kan inte tänka sig att kompromissa på den biten. Jag vill träna, men hinner och orkar inte så ofta som jag borde. Vill öka dosen. Vi jobbar 100 %. Jag har mer ansvar nu på jobbet och sambon har ett helt nytt jobb. Vi vill inte ha barnen fulltid på förskola/fritids eftersom det blir så långa dagar för dom. Barnen har var sitt fritidsintresse nu, fotboll och dans. Och allt annat ska hinnas med i form av sociala aktiviteter. Jag och min sambo har det väldigt bra när det är bra. Men vi kommunicerar på olika sätt, jag för mycket, han ibland knappt alls. Missförstå mig inte, vi pratar, vi skrattar, vi trivs ihop. Men kommunikation på riktigt, läskigt nog brister det ofta där till vardags.

Jag känner stark ångest av den konflikt som blossade upp ikväll. Jag ser ingen bra lösning. Känner mig inte förstådd. Ser inte hur vi ska kunna fixa att kommunicera bra nog, och att se varandra och varandras slit, att ställa upp istället för att känna sig ensam. Vi är riskabelt ute känner jag. Småbarnsåren. TRE små. Tänk om vi inte klarar det. Tårarna rullar tunga, många när jag tänker på hur det skulle bli om vi inte kan laga det som är trasigt mellan oss. Jag vill att det ska gå, önskar bara att jag såg hur det ska gå till. Orkar inte göra massor av saker som hela tiden tycks vara osynliga för den jag lever med. Jag bör enligt honom göra mer, men jag orkar knappt som det är nu. Vill känna stöd men det som finns är press. Förutom när det fungerar bra och en god cirkel av ställa-upp-anda kommer igång. Ge och få.

Nu är det snarare att ge och få den andra att SE. Se vad jag gör. ͼ(ݓ_ݓ)ͽ

Min sambo kan stänga av när det behövs. Han behövde sova så han lade sig och sov . Jag har sådan ångest så jag for först ut med bilen. I mörkret. Grät, skrek, körde bara... stannade. Grät lite till. Hem. Ut och gå istället. Gå och gå. Kändes skönt att andas djupt, hantera ångesten som nästan drog andan ur mig. Nu är det ganska sent.

Rädd att bara jag ser att jag är en fin person. Som kämpar. Som vill. Försöker. Sambon kanske på riktigt inte ser de här sakerna längre. Rädd för att få farhågorna bekräftade. Vi behöver prata. Men att prata kanske leder till slutsatser. Som jag inte är beredd att se.

Imorgon blir det en dag med svullna ögon. Klistra på ett leende så gott det går. Var så glad som möjligt inför barnen. Sömnbrist på nytt. Var uppe 2:30 med minstingen och steg upp med henne 5:30 imorse. Huvudvärken kommer nu. Vänta in kvällen. Då prata. Brukar bli konstruktivt, lösa sig snabbt och lätt dagen efter. Men inte den här gången, jag tror faktiskt inte det. Det är allvarliga saker det här, med att tro på varandra, att se varandra, att stötta varandra och att kunna kommunicera. Höra, lyssna, bekräfta. Har varit ledsen i så många timmar nu så det känns overkligt. Och jag börjar vara lite avtrubbad och ha slut på tårar. Måste orka. Måste hoppas att något jag inte ser just nu ändå finns och kan komma till undsättning och få oss att rädda oss ur det här. (╥﹏╥)


#ångest #tårar #rädsla #småbarnförälder #relation #överbelastad #utmattad #ork

Likes

Comments

Jag känner mig stolt över min kropp. Den har burit tre barn. Den har provat att få barn en månad för tidigt (2,5 kg) , i perfekt tid (3,1 kg) och att gå över 8 dagar (4 kg). Min kropp har blivit förändrad, men ändå mindre förändrad än vad jag förväntat mig. Jag hade betydligt mer former innan, och ibland har jag lite svårt att acceptera just den biten, som att jag fortfarande har svårt att känna igen mig själv som den person som jag ser i spegeln, numera nästan utan former på överkroppen. Men jag har kvar mina höfter och till stor del därför känner jag mig fortfarande kvinnlig, rent av fortfarande sexig (nu och då).

Men jag har fått ett tillstånd vad gäller magen, som heter diastasis recti. Det innebär att jag har fått en magmuskeldelning, antagligen som en följd av att ha burit tre barn under loppet av 5 år.

Jag har tränat magen inifrån och ut, och det har gått mer än 1,5 år sedan minstingen föddes. Magen kommer inte att ta ihop sig mer. Det är min bedömning efter att ha läst studier på ämnet och efter att ha pejlat av känslan i min egna kropp.

Delningen går (kirurgens ord) från bröstbenet och ner till blygdbenet och enligt henne är den ca 4 cm bred. Själv anser jag att den mäter 5-6 cm i stående. Kirurgen testade i situp-läge, lite underligt kan jag tycka då situp-läge är en position som innebär kort och intensiv ansträngning, ett läge som få klarar att ha konstant hela dagarna oavsett hur vältränad du är. Om ungefär 2 v ska jag dit igen för en slutlig bedömning om Landstinget ska finansiera att operera ihop, och på så vis laga min delning. Jag hoppas på att få den hjälpen så jag kan känna mig hel igen, slippa vara oskyddad rätt in mot tarmar och inre organ och kunna återfå samma bålstabilitet som jag hade innan delningen uppstod.

Men jag vill poängtera att jag är stolt över hur bra min kropp ändå fixat graviditet, förlossning, amning osv. Och ändå kunnat återhämta sig så pass bra. Och jag är mer tacksam än ord kan beskriva att vi fått våra tre små underverk tillsammans jag och min sambo. Familjen är komplett och helt perfekt i hur den är komponerad i personligheter och antal ♡

Mina sista rader som 35 år skriver jag här. Om ungefär 1 h fyller jag år och börjar närma mig den smått skrämmande siffran 40. Men istället för att rädas att åldras tycker jag egentligen att man ska fokusera på turen att ha fått uppleva ytterligare ett år på livets häftiga, skrämmande, roliga, sorgliga, hisnande och egentligen helt osannolika resa.


#diastasisrecti #rectusdiastas #magmuskeldelning #magmuskler #35 #36 #tacksamhet #tur #graviditet #mamma #trebarnsmamma #kroppen #kroppenmin #levinuet

Likes

Comments

Med rubriken menar jag dels att den här måndagen har någon form av gråskala klädmässigt - positivt, men också att min sinnesstämning är ungefär lika tung som de grå molnen på himlen - inte så positivt. Jackan andas kvalitet, varje gång känns den tyngre än jag trodde fast jag vet att det är en tung jacka. Märke #savannah
Jeans från #pepejeans och tröja från #hamptonrebublic27

Jag mår inte sådär jättebra. Varken psykiskt eller fysiskt. Fysiskt jobbar jag just nu med en förkylning i kroppen som gör mig frusen, får mig att bli snuvig och nysa och harkla mig och som hotar med huvudvärk. Jag försöker orka jobba och dölja måendet tills det vänt och börjat bli bättre igen. Känns onödigt att tappa inkomst av en förkylning.

Det känns litegrann som att allt gick från svartvitt till färg då vi levde med hoppet om att kunna lägga ett bud på tomten. Som att en ny vansinnigt spännande tid kanske låg framför oss. Vi kollade på hus igen, vi åkte dit, jag anmälde intresse på en lägenhet, drömde mig bort. Pratade med kommunen om skolskjuts, med olika husleverantörer om prisbilder, med mäklaren. Och Odd pratade med banken ett flertal gånger, jag väntade på besked. Ja eller nej. Hopp eller förtvivlan.

Och så bara dog det. Fjärilarna slutade flyga omkring med lätta vingslag, solen slutade stråla och världen gick tillbaka till svartvitt. Det är kallt ute, jag är förkyld. Jag gjorde en budget som visade på snålare marginaler än jag hade förväntat mig.

Näe vad ska jag ta mig till. Jag vill ju må bra! Jag har allt jag behöver för att må bra och leva med inget mindre än ödmjuk och djup tacksamhet över min lott i livet! Det är inte synd om mig. Jag vill inte slösa bort mitt liv och göra livet surt för sambon och barnen genom att jaga en dröm som aldrig blir sann :( Borde jag ge upp strandtomtdrömmen? Eller växla upp, få det att hända och sedan "reparera tillvaron" med den inre frid jag skulle känna? Inga svar finns. Och det känns som att båda alternativen är riskabla. Växla ner - blir jag någonsin lycklig och harmonisk i själen om jag ger upp min älskade bodröm? Men blir det bra för familjen att växla upp och satsa allt jag kan på att vi ska ha in pengar och spara, spara, spara så en tomt likt den som var med ett hus likt Kärngården eller Villa Vinga kan bli vårt…?!

Jag vet inte. Men jag vet i alla fall det här:
-Konstant depp och ältande gör ingen lycklig, det slösar värdefull tid av ens korta liv
-Jag vill inte ge upp drömmen om att ”hitta hem”
-Att ta ut olyckan i förskott leder bara till garanterat lidande, att ta ut lyckan i förskott gör inget annat än att man råkat vara lycklig i onödan

#acceptans #seframåt #måndag #vågatro #tidenkommer #tungisinnet

Likes

Comments

Idag var en sådan där dag då jag i princip vaknade rastlös, och frustrerad. För lite planer, för lite spännande saker att fylla lördagen med. Jag vet av erfarenhet att en löprunda ofta hjälper mig att hitta glädje och någon form av inre lugn sådana gånger. Så jag gav mig ut.

Receptet på en fantastisk löprunda är lika enkelt som det är svårt. Du ska vara medvetet närvarande. I din kropp, i sinnet, uppleva naturen, lyssna på bra musik på gränsen till för hög volym så den bidrar med maximal pepp. Jag kände redan tidigt under rundan att jag hade risk för att få håll/mjälthugg. Så jag gick emot prestationshetsen jag så lätt hamnar i, påminde mig om att lyssna inåt. Saktade ner tempot då hållet ökade, andades kontrollerat och avslappnat, andades ut då vänster fot sattes ner. Inte varje steg men varje utandning som var på gång synkade jag med det vänstra steget så att säga. Och den begynnande smärtan hölls först på plats. Sedan försvann den nästan helt och min kropp gav mig klartecken att dels utöka löprundan och dels öka farten.

En fantastiskt stund! Sprang på elljusspåret nära där vi bor. Fuktigt i luften av regn, omväxlande väder med stunder av sol. Det doftade fräscht. Min kropp kändes stark och frisk. Kände - känner - mig tacksam över detta. Och just det, jag bytte håll på min vanliga elljusspårsrunda och svårare än så var det inte att lura hjärnan att det var en helt ny runda att uppleva.


#löpning #träningsglädje #träning #mindfulness #lyssnainåt #hälsa #tacksamhet #älskadinkropp #håll #mjälthugg

Likes

Comments

Jag har laddat hem en app, Tink. Genom att godkänna att appen får analysera ens kontoutdrag får man en bra översikt på faktiska kostnader, bolån och man kan själv göra budget, sätta sparmål osv. Jag tycker om struktur, att få en överblick på ett stilrent, pedagogiskt och vackert sätt. Jag har låtit en personlig almanacka och numera Tink hjälpa mig med detta. Jag är otroligt nöjd med min personliga almanacka (nytt inlägg en annan dag) och med Tink-appen såhär långt. Men det finns en baksida och det är att tvingas möta den ekonomiska verkligheten.

I min förvisso pessimistiska budget - men pessimistisk ska en budget vara, fick jag svart på vitt att våra månatliga kostnader om allt ska räknas in - och det ska det ju, är rätt höga. Min sambo har på sitt håll redan gjort en budget, och när jag kollade mina siffror mot hans (hans i huvudet, mina framtagna i Tink och summerade på ett nedklottrat papper) så stämde både inkomster efter skatt och totala utgifter nästan på pricken. Vilket ger en extra trovärdighet till att jo, såhär ser det faktiskt ut. Vad blev det då? Våra utgifter ligger på över 40 k/ mån. Det i sig självt säger inte så mycket annat än att det är dyrt att leva på det sätt vi lever. Vi bor i ett nytt hus, har en nyare BMW 320 och vi har tre barn. För att förstå om det är mycket eller lite för just oss måste siffran naturligtvis ställas mot våra inkomster. Jag är inte helt bekväm med att redovisa allting, men jag kan säga att vi kommer att ha pengar över. Men inte så mycket över att vi kan amortera bort vårt blankolån på drygt 100 k, inreda klart alla rum i huset och spara ihop åtminstone 100 k till slutet av 2018. Lagom kryptiskt haha.

Sett till det förflutna, om jag istället för att tänka på alla misstag vi gjort i bostadskarriären försöker lära mig av de felaktiga beslut vi tog och med det i åtanke blicka framåt, så skulle lärdomarna se ut ungefär såhär: Varje gång vi tyckt att "nu är priserna höga, nu spricker snart bostadsbubblan, bäst att sälja snabbt och i alla fall gå plus och spara ihop till resten" så har det blivit precis tvärtom. Hade vi vågat investera tidigare, och vågat bo kvar i det vi faktiskt investerat om än senare än vi borde, skulle det ha lönat sig betydligt mer. Vi insåg också för sent (men bättre sent än aldrig) hur mycket vi faktiskt kunnat spara i månaden då vi a)är motiverade, b)har en seriös budget och c)kan offra nöjesshopping och utlandsresande. Ska jag översätta till detta nu då jag också tenderar tänka "kanske ska vi sälja huset och bo hälften så dyrt och hälften så stort och hälften så fint, för att i alla fall ha ett litet kapital i faktiska pengar och medan vi bor billigt slippa lika mycket räntekostnader och därför kunna spara mer faktiska pengar. Innan bobubblan spricker", så ska vi ju bo kvar. Våga bo bekvämt och fint om än den fullfjädrade drömmen får vänta. Ha tålamod. Våga tro på att den vi ska ut med i räntor kommer betala sig ännu mer i värdeökning och att vi samtidigt också amorterar.

Vi väljer att ha en fin bil istället för två mer "ratiga". Vi väljer att istället åka buss, för bil är dyrt och att åka buss de 1,5 milen mellan bostad och centrum fungerar ändå ganska bra där vi bor. Det sättet att göra på är verkligen i sanning "jag". Jag vill ha fina saker, men har hellre få riktigt fina än många mindre fina. Så kanske kan vårt sätt att leva leda oss till drömmen, bara det att jag återigen måste acceptera. Acceptera att det kommer ta mycket mer tid innan vi är där än vad jag trott och velat och hoppats på.


Likes

Comments

Det är inte naturligt för mig att acceptera motgångar. Jag är väl förvisso inte originell i viljan att ha kontroll på vad som händer, men jag är nog ganska originell i mitt sätt att vägra.ge.upp. Instinktivt när jag håller på att förlora något jag så oerhört gärna vill ha börjar jag vrida och vända på varje sten i hopp om att jag någonstans, på något sätt, kan hitta den där lösningen som verkade så omöjlig att hitta men som en helt orubblig vilja ändå kunde leta fram.

Rent konkret pratar vi om strandtomten som skulle bli vår. Som vi letat och längtat och så plötsligt finns den där på Hemnet. 35 m från tilltänkt hus till strandlinjen. Västerläge. Solglitter. En mil från centrum och med möjlighet för barnen att kunna gå kvar i samma förskola och skola och för oss vuxna att vara kvar i det område vi fallit för och numera rotat oss i. Där vi hittat nya, fina vänner och bekantskaper.

Men tomten har ett högt utgångspris, fin som den är förstås. Närmare 1,7 miljoner kronor och på det tillkommer allt från anslutningsavgifter till markarbeten innan det ens är aktuellt att börja resa huset. Budgivningen är dessutom i detta nu uppe på 1,91 miljoner... Den typ av hus vi vill bygga skulle nog hamna närmare 3 miljoner nyckelfärdigt inklusive carport. Allt som allt kanske det handlar om 5-5,5 miljoner innan drömhuset står på drömtomten och vi kan börja bo.

Bankerna tror inte på oss. Vill inte låna ut sådana summor trots att vi visat på hårda amorteringar på eget initiativ, att vi lagt in så mycket ihopsparade pengar i det hus vi bor i nu (vårt första hus vi låtit bygga). De kan inte ta hänsyn till klart förbättrade inkomster med ett nytt jobb och lönelyft för min sambo, att vi i september äntligen kommer ha två löner på 100 procent istället för knappa föräldradagar som inte räckt till heltid sista månaderna (vi fick inte plats på syskonens förskola för minstingen och förlängde därför föräldraledigheten ett halvår mer än vi tagit i beräkning). De menar att problemet är att vi just nu inte har några sparpengar. Att värderingen på vårt hus kanske är bra, men inte tillräcklig som ersättning för kontanter som inte syns. "Ni måste visa att ni har pengar över". "Ni har för många barn" osv. var kommentarer från vår nuvarande bank. Och den dystra upplysningen att om vi försökt låna till vårt eget hus idag skulle banken knappt anse att vi har råd att bo här. Det är vår inredda övervåning som blev så oerhört dyr mot vad vi först trott. En lång historia.

Jag kan skriva länge om det här. Vi kom med många olika lösningar, i tre dagar jagade vi banken, höll vi mäklaren på halster om ett eventuellt bud från vår sida. Men hur vi än vände och vred på husmodell och på tankar om lägenhet eller annat billigt hus 1-2 år innan byggstart så sa banken nej. Lägenhetsidén blev dessutom en räknefälla då det plötsligt skulle in en extra hyra i deras kalkyl >▂< 

Banken har makten över beslutet om vi kan ge ett bud eller inte och till sist fanns inga lösningar kvar. Inget sätt att skjuta upp det oundvikliga. Det var inte vår tomt. Inte vår tur. Och det är andra gången vi nekas vårt drömboende av banken. Trots att förra gången hade det varit en så otroligt bra affär om vi fått låna de 3 miljoner vi då behövde till ett helt otroligt ställe med egen sandstrand och enorma glaspartier mot fjärden. Huset på Hästudden ♡. Idag, fem år senare, är nog det huset värt säkert 5,5 miljoner - kanske mer. Banken tyckte dock att fastän vi inte hade råd med ett fem år gammalt (som det var då) hus på 3 miljoner så hade vi trots allt råd att bygga ett nytt hus som vi nu är skyldiga nästan en miljon mer på... underligt.

Jag är inte orolig för vår ekonomi. Vi tar ansvar. Men jag är beredd att betala mer för drömmen. För jag vill hitta hem och hem är vid havet, eller möjligen en större sjö.

Jag var ledsen i dagar. Grät. Kunde inte acceptera. Men jag vet också att så kan man inte leva sitt liv, det är en fälla att dröja sig kvar i sådana känslor. Man måste vända känslorna och se framåt så man inte fastnar och blir bitter. Det kändes som att chansen kom, men hur gärna vi än ville så var våra händer bakbundna, och vi kunde inte ta den. Att det var den enda chansen och att det därför nu är... kört.

Men jag har redan, såhär två dagar efter de mest ledsna två första dagarna kunnat börja hitta in i en känsla av att gå vidare. Vägra ge upp och bara tvinga mig att tro, lyfta blicken och återigen se framåt. Det ska bli verklighet av stranddrömmen. Inte just exakt nu, men det ska komma fler lägen och vi ska stå där en dag. Som vinnare av vår underbara tomt där vi ska bygga vårt underbara hem.

Väcker jag jantelagen i dig? Hoppas inte. För den här drömmen är så stark så jag känner inte ens att jag tänker börja försöka kämpa mot den igen. För det har jag gjort i många år, men inte längre. Min älskade sambo är med mig, vi delar drömmen och de gånger jag drömmer mig bort för långt håller han oss kvar i verkligheten. Vi är en fantastisk duo, vi kompletterar varandra och vi liknar varandra i viktiga saker som värderingar och jävlar anamma och humor. Men det är ett inlägg för en annan dag.

Jag går på vägen hem mot mitt hus och min familj. Med en stor godispåse från Sega Råttan och med en take away-sushipåse i handen. Nu är det helg! Önskar alla andra, mig själv inkluderad, en fantastisk sådan!

㋛ヅッ㋡シ


#acceptans #strandtomt #drömtomten

Likes

Comments

Peppersmith tuggummi är gott, baserat på naturgummi istället för plast och har inte aspartam utan xylitol som är utvunnet ur björk. De påstår att tuggummina reducerar uppkomst av plack och motverkar hål. 

Jag trodde inte det var sant när jag läste att nästan alla tuggummin på marknaden är baserat på någon slags plastmassa (+_+) Det är ju tamejfaan plast i ALLTING. Nog för att jag inte tuggat ”vanligt tuggummi” på länge ändå med anledning av alla tillsatser. 

Jag har provat Chicza och Glee Gum också. Glee Gum kan bara köpas i USA (så var det i alla fall för ett par år sedan, kanske inte längre) så frakten blir dyr. Chicza har någon slags rörsockersaft i sig som i och för sig enligt dem inte ska fästa på tänderna. Hur som helst har jag goda erfarenheter av de senast nämnda märkena, men Peppersmith känns nog bäst för tänderna.

Tyvärr kostar Peppersmith ganska mycket, ca 25 kr för 10 bitar. Enligt Peppersmith ska man dessutom helst tugga 5 bitar om dagen. Så det paketet jag beställde räcker alltså i 2 dagar med maxdosering. Nu nöjde jag mig med en bit om dagen, men jag måste nog se mig om efter storpack även om det innebär plastförpackning istället för den trevliga pappförpackningen jag nu köpte.

Tuggummit är veganskt. 凸(¬‿¬)凸 

Likes

Comments


Jag smälte ihop två naturliga lip plumpers över vattenbad för några dagar sedan. Det tog en stund att få bivaxet att smälta (krävs väldigt hög temperatur) men var enkelt och blev fantastiskt bra! Ingredienserna jag använde var:

  • Bivax, eko
  • Sheasmör
  • Kokosolja, eko
  • Rosa mica, eko
  • Pepparmintolja, eko
  • Kanel, eko
  • Krita, eko

Jag tror att jag tog ungefär en tredjedel bivax, en tredjedel sheasmör och en tredjedel kokosolja, några droppar pepparmintolja, lite kanel, lite glitter och lite ljusrosa krita.

Vet inte om själva plumpingen är så tydlig, men det luktar precis som det köpesläppbalsam jag köpte på Body Shop för några år sedan, alltså inget konstigt alls utan fräsch mint. Det blir en känsla av kyla på läpparna i och med pepparmintoljan, som också retar huden lite och därför ger den lite svullnade effekten. Samma med kanel, det ska också vara milt irriterande.

Min slutsats är att mina hemmagjorda läppbalsam luktar ljuvligt, har massa näringsrika ingredienser, gör läpparna mjuka, lite rosa och eventuellt lite större. Och var väldigt enkla att göra!

#naturliglipplumper


Icke helt avsvalnade:

Färdigt resultat:

Likes

Comments