Header

Jag är jättedålig på att skriva och berätta vad som händer i mina hästars liv just nu. Jag har noll motivation och noll fokus. Men jag tänkte berätta om en sak som hände i lördags, för snart en vecka sen.

Jag hade ridit Greta i paddocken, och jag var på dåligt humör redan innan, så det slutade med att jag lät en annan tjej i stallet hoppa upp och rida henne. Efteråt duschade jag av henne då hon var väldigt svettig, och sen fick hon gå in i sin box. Jag gick sen ut och satte mig och pratade lite med de andra i stallet. Sen hör jag plötsligt ett brak och att min mamma vrålar. Mamma hade tidigare haft lektion för en tjej och hennes farmor, och jag såg framför mig hur en häst hade kommit lös och någon hade blivit översprungen, så jag rusade in i stallet, och det första jag ser är att Greta ligger på rygg och sitter fast med hoven i gallret vid fönstret och att hon hade krossat ena rutan (hon hade försökt rulla sig, och fått in hoven i gallret). Jag blir helt förtvivlad, och vet inte vad jag ska ta mig till, så i ren panik och chock rusar jag ut på stallplanen och bara vrålar och skriker rakt ut, sen sätter jag mig ner i gruset och börjar storgråta. Tack och lov att det var så många i stallet, som dessutom var villiga att hjälpa till. Åsa sprang upp till sin lägenhet och hämtade verktyg, Elin och Olivia ringde veterinär, Mazzy satt vid Gretas huvud och lugnade henne, Sara (stallchefen) kom med verktyg och hjälpte mamma att skruva och bräcka loss gallret från väggen och Catrin satt och lugnade mig som såg framför mig hur Greta hade brutit benet eller skadat någon sena riktigt rejält. Tack och lov var hon helt lugn när det monterade bort gallret, och när veterinären kom visade det på att hon inte hade några större skador. Hon markerade/var ytterst lite halt på bakbenet, men inte mer och hon hade skrapsår. Sen var det några som hjälptes åt att tvätta och linda hennes ben, och de klippte även ut hjärtan i rosa tejp och satte på benet. 🌸 Hon fick massor med godis, pyssel, pussar och kramar, så hon var minst sagt väldigt nöjd.

Jag var orolig att hon skulle svullna under natten och vara halt dagen efter, men hon var knappt svullen och markerade/var lite lite stel i bakbenet dagen efter. Så jag gick en promenad på söndagen, i måndags vilade hon, i tisdags tömkörde jag henne och i onsdags och igår red vi ut. Hon det är som om olyckan aldrig hände.

Däremot kan jag ibland får små, små och korta ångestattacker/panikattacker och hjärtklappning, de varar inte längre än max 5 minuter, när jag tänker tillbaka på det trots att det gick bra. Jag kan få oroskänslor där jag "får för mig" att "tänk om hon har rullat sig och sitter fast i elstaketet", "tänk om hon har skadat sig på blablabla" och liknande, eller "tänk om olyckan hade hänt på natten när ingen var där".

Det var otroligt läskigt, fruktansvärt och jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Det hade kunnat gå så illa att vi hade varit tvungna att ta bort henne. Det var ett ögonblicks verk ifrån att hon hade kunnat skada sig något otroligt.

Det är vid tillfällen som detta som jag absolut tror på skyddsänglar och kanske lite hjälp från Han där uppe. Och jag tror att i mitt fall behöver jag ett helt fotbollslag med skyddsänglar för att de ska orka hålla mig på fötter. 😌

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det är läskigt hur enkelt det är att trilla över den där lilla, lilla tröskeln som är till för att hålla ens liv på plats. Egentligen behövs bara en liten knuff så snubblar man över i all hast, men den är ju jävligt mycket högre från ena hållet än från andra. Det är lättare att trilla dit än att ta sig tillbaka igen.

I och med den nya medicinen, som "har förstört mig totalt", har alla monster börjar krypa tillbaka. Och jag som ansåg mig själv som frisk? Antagligen var jag inte frisk eftersom det var så enkelt att trilla tillbaka igen. Jag vet inte vad som är värst? Att jag har käkat en medicin som har fått mig att må otroligt dåligt, eller att jag inte har tillräckligt med (vilje-)styrka för att hålla mig själv i schack?


Jag och han jag jobbar hos var igår ute en sväng i det vackra vädret, och vi kom in på min psykiska ohälsa, och med det, mina ätstörningar. Och det är nog första gången som jag har lyckats sätta (hyfsat) ordentliga ord på mina ätstörningar.

Jag har alltid haft svårt för att sätta ordentliga ord på saker och ting, inte minst mitt psykiska mående. Och självklart har det till stor det berott på att jag har skämts och känt mig som ett misslyckande om jag har försökt prata om det. Men det kändes otroligt skönt igår att kunna sätta ord, beskrivande ord, på mina tankar och känslor. Att försöka sätta ord på detta är som försöka få någon att prata som verkligen inte vill prata.

"Nu för tiden" äter jag som jag ska, med sämre och bättre perioder, som de flesta. Men det har ändå börjat uttrycka sig mer och mer på andra sätt. När jag var som sjukast kunde jag, när jag väl åt, äta inför andra människor.

Det kan jag inte längre. Det är otroligt, otroligt, OTROLIGT jobbigt. Det finns ett fåtal som jag kan äta inför. Några enstaka vänner, han jag jobbar hos och mina föräldrar. Men då ska de helst äta också.

I torsdags var jag med M på Valen. Valen är en plats där människor med olika typer av psykisk ohälsa kan "hänga" och prata, fika, pyssla etc. På torsdagar har det något som kallas för "Tjej-torsdag" vilket är fram till 3 på eftermiddagen, endast för tjejer/kvinnor upp till 35.

Jag har bestämt att äta där, men eftersom jag hade DBT till 12 kom jag lite sent, och de andra hade redan ätit. Det var inte många där, det var väl 6-7 stycken max, och då är "ledarna" inräknade.

Jag tog lite mat, värmde den, och satte mig vid ett eget bord en liten bit bort. Jag kunde verkligen inte sätta mig med de andra. Trots att jag vet att de inte bryr sig, trots att jag vet att de inte reflekterar över hur, vad eller hur mycket jag äter, kunde jag ändå inte sätta mig där. M frågade om hon skulle komma och sätta sig hos mig, men jag sa nej. En annan kvinna frågade varför jag inte satte mig hos dem, och jag svarade med ett lite halvdant skratt "Jag sitter hellre själv och äter", och där sköljde skammen över mig.

Jag sitter helst själv och äter, för då kan jag fokusera på att få i mig maten, då kan jag äta i min takt, då kan jag dela upp maten, lägga upp det i högar, inte blanda maten, äta det i en viss ordning. Ja, jag kan äta precis hur jag vill. Det hade jag säkert kunnat inför andra människor också, men jag hatar folks frågor, folks blickar och framför allt folks "aaaaaawwww stackare"-blickar och ord när jag förklarar att det är jobbigt med maten.

Jag vill inte ha folks medlidande, jag vill inte ha kramar och klappar på axeln. Jag vill kunna äta min mat utan ångest, utan dåligt samvete. Men när folk ömkar och uttrycker att de tycker synd om mig, får jag bara ännu mer panik. Jag känner mig plötsligt som "Lilla Nea som inte kan äta mat, awww, puttinutt".

Likaså i lördags var jag på kalas hos S, och vi kom sent, då jag hade slutat jobba sent. Vi blev bjudna på varm smörgåstårta, vilket är något av det godaste jag vet. Men, jag satte mig själv ute i köket. Inte för att jag inte ville sitta med de andra, utan för att det var nya människor, och då kändes det säkrast att sitta i köket och äta i min takt.

Och tack och lov var det ingen som frågade varför, utan de betedde sig som vanligt.

Självklart är detta skitjobbigt. Jag hatar att äta på uteställen, restauranger, snabbmatshak, i stora grupper, matsalar och allt därtill. Vissa dagar kan det även vara jobbigt att handla mat på ICA.

Det handlar inte om att jag vill vara såhär, för ingen vill väl vara såhär? För mig handlar det nog en (liten) del om kontroll. Jag känner att jag inte har kontroll på något annat i mitt liv, förutom maten. Och en del om extremt självhat, låg självkänsla, kass självbild och självförtroende i botten.

Det handlar om att när jag inte kan kontrollera min ångest eller deppighet kan jag i alla fall kontrollera hur jag lägger upp maten perfekt på min tallrik, eller att jag delar grönsakerna från potatisen i Felix färdigrätt. Det handlar om att jag är otroligt rädd för andras tankar. I detta fallet handlar det väl en liten del om mobbningen i grundskolan, men mycket om tidigare vänners kommentarer.

"Ska hon verkligen äta på Donken? Har hon ingen spegel hemma eller?" (Om en tjock kvinna)

"Jag bryr mig inte om hur folk klär sig, eller vad folk äter, men ibland kanske man borde tänka sig för? Det finns ju vissa typer av kläder som tjocka människor inte borde ha på sig, och de kanske borde välja en sallad framför en cheeseburgare."

Jag tror att dessa människor som (framför allt en person) folk kommenterar, vet hur de ser ut. Men med att jag har hört när folk har sagt detta om andra personer, är jag livrädd för vad folk tänker om mig.

En liten blick (som egentligen är helt normal) kan förstöra hela min aptit. Jag inbillar mig att människor tänker sånt om mig, jag inbillar mig att de äcklas av att "ett fetto som jag käkar på donken". Och detta är saker som sker automatiskt i mitt huvud. Jag hinner inte stoppa det. Oftast äter jag upp maten, då jag är för snål för att slänga det (som tur är), men oftast äter jag det med gråten i halsen och kallsvettningar.

När jag går förbi stora fönster, speglar, eller andra saker som kan agera spegel, kollar jag alltid. Jämför mig med andra. Jag hatar att prova kläder i affärer, för jag får panik och ångest. Jag går ofta och kollar min skugga "hur smal jag kan se ut beroende på hur jag går eller står". Jag drar alltid in magen extra när jag möter någon på stan, när någon tar kort på mig eller när jag sitter ner. Jag väljer alltid kläder där man inte riktigt kan se eller uppfatta mina eventuella fettvalkar, och det kanske är normalt, men av 100 tröjor använder jag 2. För att jag kanske ser mig själv som liiiiiite för tjock för de andra 98. Jag har alltid mörka jeans/byxor, för att man ser smalare ut. Jag kan sitta på en stol/i en bil eller liknande och nästan börja gråta för att jag har valkar på magen när jag sitter ner. Jag kan inte har en kort tröja eller tight klänning för att min midja/mina höfter är inte platt och jag får en sk "muffin-top". Jag har vant mina axlar att vara lite "framåt" för att mina nyckelben ska synas lite mer (det skedde när jag var som sjukast dock, men axlarna är fortfarande i den positionen).

Jag kan inte byta om framför någon, mina vänner, föräldrar.. inte någon. Eller jo. Det kan jag. Men med ryggen vänd mot dem så att de inte riskerar att se min mage.

Jag kan inte gå förbi en grupp människor som väntar på bussen eller liknande utan att få hjärtklappning, för automatiskt kommer tankar som "De måste tycka att jag är så jävla fet", "Det tänker säkert "Pfft, hon borde gå ner i vikt!".

Till och med när jag rider snurrar tankarna. "Jag har väl inte på mig byxor som får mig att se fet ut?" "Jag sitter väl tillräckligt rakt så att jag inte ser fet ut?" "Alla kläder sitter väl slätt?" "Ser mina ben smala ut?" "Hur sitter mina ridstövlar?" "Får min rumpa plats i sadeln?" "Hur ligger mina ben mot sadeln?" "Får jag dubbelhaka när jag har knäppt hjälmen?"

Detta består ungefär 80% av min vakna tid av. På jobbet, i stallet, på stan, hemma, när jag är ute med hunden, när jag rider. Jämt jämt jämt.

Och det är inget som jag kan kontrollera (och tänker inte alltid på heller). Och det tar otroligt mycket energi. Ett exempel är - jag kommer t.ex. till jobbet, tar av mig skorna, hänger av mig jackan, rättar till byxorna, så att de sitter högt upp, men inte för högt upp så att det ser konstigt ut, drar upp tröjan lite (om den är hyfsat tight) så att det "skrynklar" sig lite, för om den är helt neddragen så ser man (jag) tjockare ut. Sen går jag och sätter mig, när jag gör det "drar jag ut" tröjan lite, så att den lägger sig "utanpå" eventuella valkar. Sen lägger jag benen i kors och lutar mig lite framåt så att magen inte syns så mycket, eller så sitter jag överdrivet rakt men men armarna i kors över magen.

Likaså om jag är i stallet, när jag tagit på mig stövlarna, nu när jag har gått ner i vikt, och de har blivit lite stora i skaften, går jag runt i stallet och kollar ofta på mina ben, för att det gör mig glad att se att skaften har blivit för stora. Det sker också automatiskt.

Och det är inget som jag bara kan lägga av med. Men det är något jag jobbar med. Och jag vet att spökena alltid kommer finnas kvar. En gång ätstörnings-spöken, alltid spöken. Men jag vet att de i längre perioder kommer vara lite tystare, och att jag kommer kunna hantera de lite bättre.

Det är som att någon skulle stå och skrika/säga/viska till dig jämt, att du är fet, värdelös, tjock, äcklig, att du inte borde äta, att folk omkring dig skrattar åt dig, särskilt när du äter, att du måste banta, att så fort du blir smal blir du lycklig och älskad, att du äcklar folk, att de tycker att du är patetisk.

Det gör mig arg, ledsen och besviken att just jag skulle bli såhär. Det gör mig trött och förvirrad, och det tar så mycket tid som jag skulle kunna lägga på annat. Det får mig att skämmas, att känna mig misslyckad, att må dåligt, att känna mig som ett freak. Och det är enkelt för andra att säga "Men det är väl bara att släppa det". Om det vore så enkelt hade jag (och många andra) inte varit såhär? För jag kan lova. Det är inte roligt, häftigt, uppmärksamhetssökande, glamoröst eller liknande att ha en ätstörning.


Likes

Comments

Jag som påstod att jag skulle börja blogga igen, det gick ju sådär. Men jag har helt enkelt inte haft någon motivation, alls. Början på detta året har varit ganska upp och ner, jag har börjat gå i DBT, enskild terapi och käkat helt fel medicin sen ett halvår tillbaka. Tjoho!

Jag har käkat Concerta, vilket är en centralstimulerande medicin med amfetamin i. Absolut är upplevelsen av medicinen individuell, men jag har nog inte hört någon som faktiskt har trivts med just den medicinen. Det är ett jäkla rävgift och biverkningarna blir oftast fler än vad den faktiskt hjälper. Den har hjälp mig med fokus och koncentration, vilket har varit super. Men biverkningarna har ju varit lite värre. Man ska inte ge denna medicinen till personer som har haft ÄS, vilket jag har haft. Detta har resulterat i minskad hungerkänsla (och med minskad menar jag INGEN ALLS), så jag har nästa inte någonting alls det senaste halvåret, jag har gått ner nästan 20kg de senaste månaderna, jag är trött, har skyhög ångest, är så otroligt triggad till att skada mig själv, har ingen livslust alls, har sovit 4-6h varje natt de senaste månaderna och går runt med nästan ständigt illamående. Jag tycker att det är sjukt och fel hur mediciner med så mycket biverkningar fortfarande kan få produceras, men det är ju klart - läkemedelsföretagen är ju endast ute efter att tjäna pengar, tjäna pengar på folks olycka.

Nu har jag i alla fall varit utan medicinen i över en vecka, och jag mår mycket bättre, men fokus och koncentration är ju i botten igen. Och jag är allmänt uppe i varv (mentalt), förhoppningsvis får jag en ny medicin snart, som FUNKAR som den ska.

Likes

Comments

Efter ett uppehåll från bloggen sen i augusti vill jag nu tillbaka och börja om på nytt. Nytt år - nya möjligheter.

Tanken med 2017 ska vara att jag ska komma ut och tävla med Greta, att jag ska våga mer, fixa mitt körkort, och verkligen växa mer som människa. 2016 har varit ett kaotiskt år, så nu är det dags att lugna ner sig! 😉


Likes

Comments

2016 har varit minst sagt speciellt.

Många stora kända personer, så som Alan Rickman, Prince och George Michael m.fl. har gått bort, även många stora personer, som inte var så kända har tyvärr också lämnat oss.

I våras bestämde sig mina föräldrar att sälja Kumble som vi hade ägt i åtta år, detta var ett helt fantastiskt val som har förändrat vår vardag enormt mycket till det bättre.

Vi bestämde oss för att flytta tillbaka till det stall där vi började vår resa med häst i augusti 2006. Dit vi aldrig trodde att vi skulle återvända.

Jag har börjat rida Greta igen, efter ett halvår där jag var stensäker på att jag aldrig skulle våga igen. Och jag var ju till och med på väg att sälja henne.

Jag har flyttat hemifrån, till en egen lägenhet. Jag har hästarna (hagen) precis utanför dörren, och stallet ligger bara på andra sidan vägen.

Jag har fått min diagnos, vilket har hjälpt mig något enormt med väldigt mycket.

Jag har lärt känna många fina människor, men jag har också lämnat många idioter bakom mig.

Jag har mycket planer för 2017, men det gör faktiskt inget om allt inte skulle uppfyllas. Detta ska bli ett år utan onödig press och stress. Men med många steg framåt.

2016 har varit ett år med väldigt mycket upp- och nedgångar, väldigt mycket skratt, och väldigt mycket gråt.

2017 - du är så välkommen!

Dessvärre har jag inte mycket bilder från detta år. De bilder som finns ligger redan på bloggen, och hösten som var fick jag inte mycket bilder på pga att jag har haft fullt upp med annat.

Likes

Comments

Nu har det gått ett tag sen jag bloggade på riktigt, och det har hänt en del sen dess.

Jag har äntligen börjat komma i fas med Greta igen. Vi börjar hitta tillbaka till varandra och det känns underbart. Igår red vi ut med Vanessa och Great och det var första uteritten utan att mamma var med eller att någon gick bredvid. Och det gick så bra, trots att det blåste småspik.


Igår köpte jag ett nytt träns till Greta då hon har fått skav av sitt och hon verkar liksom besvärad. Och som de flesta vet har jag provat alla olika träns och nosgrimmor. Och nu har jag förhoppningsvis hittat rätt. För jag har nämligen kostat på mig ett Micklem Competition-träns. 😨

​Jag har hittat halvfodervärd till Great, Vanessa, som tidigare var halvfodervärd på Knatte. Och Great verkar otroligt nöjd! Och jag likså, för då slipper jag känna pressen och stressen över att hinna och orka rida två hästar nästan varje dag. 

Likes

Comments

Tjena!

Då jag har tröttnat lite på bloggandet kommer jag nu ta en liten officiell paus från det. Antagligen kommer jag tillbaka. Men under tiden som ni väntar på det, kommer ni kunna lyssna på en podcast som jag och en vän har startat. Det kommer länkas här nedanför så fort första avsnittet kommer ut!

Likes

Comments

Tjena! Denna veckan jag haft lite Halvpaus från ridningen för jag har verkligen inte orkat.
Jag red Great lite lätt igår bara för att hon skulle röra lite på sig, men mer än så orkade jag inte. 😰
Idag är tanken att jag ska rida båda hästarna, för trots att jag inte egentligen orkar måste jag komma in i någon slags rutin, det brukar bli enklare då.
För övrigt håller de på att bygga ut paddocken, helt fantastiskt! Tidigare har den varit ungefär lika stor som den vi hade på Kumble, vilket var ganska litet. Det ska bli skönt med större yta! 😍
Igår red Engla på Tesslan, och Tesslan var så duktig och så glad! De hoppade lite i skogen och galopperade runt i hagen. Det var så himla kul att se. Tesslan älskar att bli ompysslad och riden, och hon älskar barn, så det känns fantastiskt att vi har Engla i stallet som mer än gärna rider och pysslar om henne. 😍

Igår började stadsfesten här i Kalmar. Jag funderar på att gå idag och imorgon, men vi får se vad jag orkar. 😂 Förhoppningsvis piggnar jag till till ikväll. 😉

Likes

Comments

Igår stack vi och badade med hästarna. Vi lyckades samla ihop så att vi var 12 stycken som red iväg. Tyvärr ville inte alla hästar bada, men det var riktigt trevligt ändå! 😍

Likes

Comments

Mål, tävlingar, ambitioner. Det är något som jag har längtat efter länge, och ju närmre jag kommer desto mer förvirrad blir jag. Jag har grönt kort och jag har gjort ett tappert försök till att läsa och förstå TR av alla dess slag. Jag har drömt om den perfekta outfiten och när jag går inne på Hööks matchar jag i huvudet ihop kavajer med schabrak och fina pannband med glitter på - ungefär som ett barn.

Men varför tävlar jag inte då?

Det faktum att jag och Greta inte är i kondis eller i bra skick för att tävla är en stor del. Men den andra delen handlar om pengar. Eller, nja... indirekt.

Jag har nu lärt mig att det bara är vissa hjälmar som man får tävla i bl.a. Jag har tyvärr inte råd att betala flera tusen för en hjälm som jag kanske trillar av med första gången och då måste jag köpa en ny för flera tusen.

Och vad beror det på? Vad beror det på att det hittar på massor av regler? Jag tror ju inte att Hööks skulle sälja en osäker hjälm bara för att den är billigare. Tävlingsutrustning blir bara dyrare, reglerna blir svårare och jobbigare. Är detta för att höja ribban? Är detta för att bara "rika" människor ska få tävla?

Det går inte att undvika att hästvärlden är en sport bestående av snobbism. Man jämför vem som har dyrast träns, vem som har snyggast sadel, vem som matchar bäst, vem som har snyggast klippt man, ja, listan är lång. Man säger det inte högt, men man tänker det. Man hör unga tjejer säga "Nej, jag vill inte ha de stigbyglarna, jag vill ha dem (som kostar 2.500 kr)", beror det på att stigbyglarna är bättre eller för att det är modernt att ha dem just nu?

Och så till detta med bett....

Du underbara bettjungel. Efter tre år har jag äntligen hittat ett bett som passar min häst. Innan dess har vi simmat runt i en sjö av olika bett, skarpa som oskarpa. Men det som hon gillar bäst är bettlöst. Både hackamore, sidepull och repgrimma. Och det bettet jag har nu är ett som inte är godkänt att tävla (dressyr) på.

Nu är jag inriktad på hoppning, men jag känner flera som är mer för dressyr vars hästar går på bettlöst. Men de får inte tävla, för i dressyren måste man ha vanligt tränsbett. Men om min häst av olika anledningar inte kan gå på bett, får jag inte tävla då? Visst, jag kan ansöka om att vara med, men då utom tävlan. Men det är väl inte rättvist? Jag kanske vill ha samma förutsättningar som de med bett.

Jag vet att TR härstammar från gamla militäriska regler och lagar, och en del är ju påhittat i efterhand, men hörrni. Det är 2016 nu. Det blir mer och mer vanligt med bettlöst. Och absolut ska alla ha samma förutsättningar, men det borde ju finnas/gå att ta fram någon form av bettlöst som motsvarar tränsbett?

Varför ska det vara så j*vl* prestigefyllt och pretentiöst?

Alla hästar är olika, liksom vi människor. Jag vill kunna tävla dressyr trots att min häst går på bettlöst.

Alla ska ha samma möjlighet. Tack.

Likes

Comments