Vill bara sammanfatta allt i mitt huvud för att försöka få något jävla grepp på det.

1. Jag mår inte så bra. Jag har inte mått bra på ett tag. Känslorna är av det slaget att de förlamar mig. Pikarna är då jag bryter ihop, då allt bara känns helt hopplöst, meningslöst och när det till och med är jobbigt att finnas. När det inte finns något hopp. Merparten av tiden är dock mer av det förlamande slaget. Då jag är passiv och går runt med den sugande känslan i magen. Ångesten. Allt har bara blivit värre det senaste, jag har börjat tänka för att lösa de små problemen i vardagen men istället har det blivit stora problem i livet. Typ som en livskris. Inte på 22 år har jag någonsin känt mig så förvirrad över vad jag vill göra med mitt liv, vad jag tycker om och vem jag vill vara. Jag är såklart jag, men vem är ens jag?

2. Missnöjdheten, spiralen som gör det värre. Jag är missnöjd med vem jag är. Jag vill vara något som jag inte är men missnöjdheten gör mig passiv, vilket tyvärr är motsatsen till min önskan. Det är missnöjdheten som gör att det låser sig. Det är inte min lilla livskris som gör det. Det är också missnöjdheten som gör att jag igår tyckte att det var extremt jobbigt att sitta och äta på en middag. Jag låser fast mig i tankar om vad jag gör, vad jag säger och hur jag inte är bra nog. Hur folk måste undra, hur någon skäms över mig. Sen kommer paniken.

3. Att slappna av. Att ta plats och att ha en vilja. Vad vill jag? Jag får ångest av frågan för jag vet inte. Jag vet inte vad jag gillar. Jag har svårt i relationer med personer som har väldigt bestämda åsikter och starka viljor just nu, för jag blir inte hörd, jag vågar inte höras. Vågar är fel ord, jag har inte förmågan just nu. Det handlar inte om att tuffa till sig lite eller bara stå fast vid något. Det handlar om att inte ens ha ett syfte, inte se poängen i att bestämma något eller tycka något. Att inte klara av att sätta sig själv i första rummet. För jag klarar att äta samma mat jag åt igår, att gå tio kilometer i regnet, att offra en rolig kväll eller att stanna hemma själv så länge det gör någon annan glad. Det har blivit en av de mest vitala sakerna i mitt liv, att se andra nöjda. Se andra nöjda med mig, eller att andra ska tycka om mig. För alla utom en person, där allt har rasat samman för att jag vågat berätta om några utav de tunga känslorna.

4. Att öppna sig. Jag tycker att det är så svårt att prata, att ta plats som sagt. Har alltid varit rädd för att inte bli hörd eftersom det är en av de värsta känslorna jag vet. Jag måste ha 100 % uppmärksamhet från någon för att jag ska kunna berätta något. Men när jag väl visar min svaga sida har jag också så väldans svårt att vara stark. Då kommer tårarna och då kommer allt som bara är skit fram igen. Men jag klarar inte att bli pushad, jag vill bli uppmuntrad för de steg jag tar själv. Jag vill få styrka från det. När någon pushar mig tror jag att jag inte duger, att jag måste göra mer för att jag ska vara okej. Då blir jag arg, förbannad över att man bara vågar säga att jag ska försöka mer. Precis som att jag inte hade gjort det då.

5. Att njuta. Att skratta och att finnas. Min pojkvän sa till mig att det va längesen jag log och skrattade. Jag håller med och jag saknar det. Känslan då man bara låter kroppen släppa lös lycka och känsla av att man lever. Men jag vet hur det känns eftersom jag faktiskt kan känna de känslorna. Det är mitt mål från och med nu, att njuta av livet och le.

Så mina problem som jag ska lösa på något sätt är alltså:
1. Ta reda på vad jag vill, vem jag vill vara, vad jag tycke om.
2. Få bättre självkänsla och självförtroende, älska mig själv.
3. Att prioritera mig själv, vara mig själv och ta den plats jag vill ta.
4. Att kunna öppna mig och få ur mig saker.
5. Att kunna njuta av livet.

















Likes

Comments