View tracker

Är i skrivandets stund på väg (kollektivtrafik och inte körandes) till Valet Recovery i Göteborg där jag under fem dagar ska utbilda mig till certifierad handledare i sorgbearbetning. Kan man verkligen utbilda sig i sorg? Nä, men metoderna som de handhar är mycket bra och väl beprövade.
I vanlig ordning har jag själv varit deltagare för egen obearbetad sorg och finner mig själv ta hand om mitt ansvar på ett nytt och mer ärligt sätt än innan. Fan, det har smärtat och vissa händelser i min relation som jag arbetat med, kommer alltid att smärta, men den kan inte längre såra mig på nytt!

Det här blir så bra, Jag har en vision för det här som gagnar fler än mig, jag lär mig hur jag sätter mina gränser och jag gör det med hjärtat, så jag befinner mig göra mina val i compassion. Tack för det 🙌🏻

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 19 readers

Likes

Comments

View tracker

​Det är så mycket brus vi drunknar i. Alla måsten,, hur vi lyckas lura oss med tron om att vi visst måste ha den där prylen, för då blir jag gladare, jag bara måste hinna med bussen, för annars blir andra arga, jag bara måste svara i telefonen, mina barn förstår inte hur viktigt det är..... ja ni förstår ju själva. Det enda vi behöver är att skippa alla måsten. Byt ut ordet måste mot något annat som inte känns så laddat med prestation.

Min goda vän Anette talade med mig om just detta och bad mig byta ut mina måsten mot något annat och mina måsten är numer "jag behöver/önskar..... Det blir något helt annat av det, när tyngdkraften i orden skiftar från ett tvång till en medveten känsla. 

Det här klippet talar till mitt innersta, inte för att jag är onödigt rik och därför kan uttala mig, utan just för att jag VET att vi alla oavsett materialistiska möjligheter och tillgångar kräver samma sak; autenticitet! 
Det spelar ingen roll när det väl kommer till kritan, vem som är rik eller fattig, utan hur du mår med dig själv, i ditt eget sällskap. Hur vi lever idag, bidrar till att vi kommer längre och längre bort ifrån vår egen inre kärna, om vi inte blir medvetna (vi har alla olika tidpunkter i livet då det sker) om hur vi lever i vår vardag. Att vara konstant uppkopplade, nåbara och tillgängliga för intryck och stimuli, det banar vägen för stress och utmattning. Inte heller tar vi oss den mest basala och naturliga tiden att "bara vara" i stillhet och lugn, där vi kan hantera våra känslor och finna återhämtning.
Vi VET ju allt det här, men ändå så gör vi inget åt det. De flesta av oss hastar på i samma tempo och tänker på sin höjd "Imorgon. Imorgon börjar jag....."

Kanske är det så att hur du lever just idag, gör att det inte blir en imorgon.


Ta ett kärleksfullt ansvar för dig själv!


Namaste <3



Likes

Comments

View tracker

I lördags befann jag mig i en av de bästa miljöer som finns, med människor som bara osar av hög och kärleksfull energi, på Universal Hearts mentorsutbildning i kvantfysik. Istället för att jag ska svamla nåt obegripligt så fer jag er ett uttdrag från hemsidan:

"Utbildningen vänder sig till alla som vill utvecklas och önskar förstå våra inre krafter som är samma krafter som finns utanför oss i universum. I utbildningen blandas vetenskap, ledarutveckling, filosofi, spirituella tankegångar, kvantfysik, neuropsykologi och medicinsk biologi. Ni kommer att få kunskap om hur vår fysiska kropp tillsammans med den emotionella (tankar och känslor) och den mentala aspekten fungerar i sin helhet tillsammans med våra universella lagar. All denna kunskap presenteras tillsammans med den större bilden av spiritualitet så som den kan förklaras i kvantfysiken."

Den här utbildningen ger mig så ofantligt mycket, och ingen som tvivlar på dess riktighet kan någonsin få mig att svaja där. Det handlar om att vara källkritisk, absolut, men min upplevelse av människors tvivel om att något är på ett annat sätt än vad de är inlärda att tro. Jag har aldrig tvivlat på naturens lagar, men inte heller har jag någonsin varit i tvivel om att även naturens lagar följer en annan uppsättning lagar som nu (igen) kommer in i vårt medvetande och därmed blir handfast för oss att ta på. Om fysik som vi lär oss i skolan om att allt som kastas upp måste komma ner, är 3D så är kvantfysiken om materia, interferrens, materia, att vi alla är sammankopplade lärt i 5D. Det är logiskt och fullt validerat. Jag personligen tycker att det är så jäfla kul att få var med i frontlinjen nu när allt ska skakas om och uppdateras.

Det vi talade om i lärdags på UH var att ta ansvar för sin egen struktur, att våga agera och vara i Compassion. För att vi ska kunna agera i compassion (finns liksom inget bra ord för det på svenska), så drivs det av tre viktiga komponenter, som alla måste vara med, för att en förändring ska kunna ske;

1. Jag gör medvetna val som är bra för mig.
2- De val jag gör är även bra för andra (även om de inte ser det just då)
3. Jag sätter sunda gränser så att jag inte förbrukar Mig Själv.

Jag är så redo, att ta ansvar för mig själv och mina känslor, ageranden och tankar. Inte därmed sagt att det är så enkelt, för den inre rädsla vi styrs av är starkare än vad vi är medvetna om.

Det du lever i nu är din egen manifestation av tidigare tankar. Du är ensam ansvarig för hur din verklighet ser ut. Det handlar inte om konstellationerna, utan hur du upplever dem. Där ligger en lärdom för oss som förhoppningsvis blir en visdom. Låt mig ge ett kärleksfullt exempel:

I somras stod jag ute på vår baksida och tog en kvällscigarett ( en sådan last jag alltid haft en ursäkt för) och fick en aha-upplevelse av stora mått. Den var så tragisk att få till mig att jag blev full i skratt, för hur skulle det se ut om alla faktiskt förstod vidden av att tankens kraft är högst verklig? Hur som haver, det som kom till mig när jag stod där och funderade omkring det här med manifestationer var att jag verkligen fått det jag bad om.

Häng med nu och kom ihåg, döm inte utan ha ett öppet sinne.

Jag kan inte säga exakt ålder, men runt 10-års ålder i samband med att jag såg filmer om hur ledsna folk blev av dödliga sjukdomar, men att det fanns en behandling som mirakulöst räddade folk från en säker död; de skrämmande men heroiska cellgifterna och strålningen. Så för att göra en lång historia rätt kort; i mitt starka behov av att bli sedd, hörd och bekräftad som jag inte kände att jag blev, så ville jag genomgå något som skulle få folk att känna något inför mig, för om jag inte kunde få uppmärksamhet och känna delaktighet genom att bara vara jag, så fick jag väl stå ut med lite skit för den goda sakens skull. Said and done, jag började formulera genuint menade tankar om att vilja få cancerbehandling, men jag vill inte dö så helst nåt annat som var allvarligt, bara jag fick vara med om behandlingen. Jag minns så väl känslan när jag fantiserade om hur folk skulle samlas omkring mig och gråtande förklara att de visst älskade mig och inte alls ville att jag skulle dö, att jag skulle få vara med och visst få få vara en i gänget. Nu kanske ni börjar ana att mitt liv i sin helhet var rätt kaotiskt, för inget välmående barn tänker i dessa banor, om inte livet gör ont. För det gjorde ont. Mest hela tiden. Åren gick och dessa drömmar/fantasier fanns med mig, men kanske att de luckrade upp, vad vet jag? Kanske fanns det med mig så djupt att jag internaliserade dem och de blev omedvetna för mig.
Dit jag vill komma är att den sommarkvällen då jag stod här ute och tog min sista cigarett, var att jag fått som jag ville: jag fick MS (inte dödligt, men allvarligt) och det skapade stor oro hos min familj och vänner, jag fick ta beslutet att gå igenom en stamcellstransplantation där cellgifter var en av huvudingredienserna (jag fick min cancerbehandling) och jag mådde piss och kadaver där ett tag. Jag tappade håret och blev bemött som en överlevare av cancer (för de som inte kände mig utan antog att det var just den diagnosen det handlade om eftersom jag var kal på skulten. Även om min livssituation och mitt generella livsmående har ändrat form och förutsättningar, så är det fortfarande en insikt jag har- jag manifesterade in min egen upplevda verklighet. Jag förstår att det är konstigt att ta in eller, hur, förstår att ni som läser detta antingen vill ge mig en foliehatt eller kanske en örfil? Jag hoppas på att ni vill ge mig förståelsen att vi alla vandrar olika vägar till vår egen upplysning. Det här är min väg.

Idag är jag medveten om att jag har väldigt många fler manifestationer jag i backspegeln kan se att jag har fått uppleva, även om de inte skedde precis när jag trodde att jag "behövde dem" (för vem fan behöver få känna på cellgifter för att känna sig behövd?) Jag vill verkligen förtydliga att även jag har brottats med tanken på att allt måste värderas i gott eller ont, bra eller dålig, lyckligt eller sorgligt- alltid dessa konstanta dualiteter, men min upplevelse är snarare att universums lagar värderar inte, det bara ÄR. Vi får inte alltid det vi ber om, men vi får alltid det vi behöver.

Nu kan jag ännu inte luta mig tillbaka för med denna vetskap så har jag några fler utmaningar att lösa innan mina tankar idag visar sig i rutnätet. Det jag vet är att jag aldrig mer, varken vill eller kan, är att skylla mitt mående på yttre omständigheter, utan jag har mitt eget ansvar att ta i det, att stå kvar i min känsla och inte fly. För det har jag gjort tillräckligt länge.

Hur tar du ditt ansvar? Let me know.


Namaste <3













Likes

Comments

Hur börjar jag berätta? För vem vill jag berätta? Är det för mig själv? Vari ligger mitt motstånd? Är jag till fullo redo att omfamna känslan av att släppa kontrollen och låta Livet agera i mitt bästa?
Ja, så får det bli.

Det finns relationer i mitt liv som jag arbetar på djupare än andra, då de hela tiden lär mig något om mig själv. Det som händer nu är just det: jag tar till mig lärdom av mina relationer; det kan smärta rätt rejält när olösta konflikter från förr gör sig påminda. Gamla mönster i nya miljöer kan inte uppstå, så därav att en balansering inträffar; antingen så förändras du i din kärna och möter dina utmaningar, eller så fortsätta du möta samma stötestenar i olika konstellationer.
Låter konstigt? Rimligt? Lätt?
Nä, lätt är det inte, men det är en befrielse när insikten kommer och den är svår att bortförklara för den klingar an så starkt inom mig. Men det innebär också att jag kan aldrig vända om och känna den bekvämligheten av att skylla ifrån mig på omständigheter eller andra hellre än att se vilket ansvar jag själv har för min egen situation. Jag vill inte springa ifrån mig själv längre utan jag djupdyker och när jag tror att jag inte kan komma längre in, så tar jag ett djupt andetag och dyker lite till.

Jag är buren!

Likes

Comments

​Johannes Hansen är ju en klockren inspirerande filur. Han säger så mycket klokt den mannen, och just den frasen; "Du har allt du behöver för att börja" är det som verkligen har fått mig att börja. Nu sitter jag här, med en vision- men inget mål. Det finns liksom inte i siktet just nu. Vad har jag då? 
Jo jag har en bestämd känsla och ett intuitivt vetande om vad jag behöver känna för att vara mitt bästa jag. Min vision består i praktiken av att vara mig själv och bidra med det jag vet att ni alla besitterm, men kanske inte vågar ta fram. Anledningarna till varför ni väntar, är era, men jag vet hur jäkla frustrerande det är att känna sig fokuserad och spretig på samma gång, att vilja brinna för det du ska göra, men inte har lokaliserat vad bränslet är ännu. Du vill någonting, men har det inte riktigt helt klart för dig ännu. Du, precis som jag, har kommit så långt att du åtminstone vet hur du vill må, du kan se det framför dig även när ögonen är öppna. Din magkänsla skriker "gå dit" och bröstet pirrar, men hur tar du dig framåt mot något så absurt som att följa en väg du inte känner?


Likes

Comments