Har varit bra på att mixa effektivitet och att ta det lugnt den här veckan som gått. Fick i början av veckan hem ett paket med framförallt tvättmedel och liknande som är mer miljövänligt än det traditionella maken som finns i alla matbutiker och liknande. Om jag förstått det rätt så ska alla produkter vara veganska, kommer bli så intressant att testa dessa framöver och se om det funkar något bra. Har sedan tidigare köpt ett sköljmedel i märket Attutude som doftar helt underbart att jag typ vill gå runt och sniffa på alla kläder sedan vi börjat använda detta.

Har haft det ganska chill på jobbet och istället varit mer produktiv här hemma i stället. Fått mer ork och inspiration till att laga riktig mat till exempel som nästan skulle kunna räknas som ett av mina nyårslöften eller mål för 2017. Att äta mer regelbundet och äta bättre mat som håller mig jämnt mätt och är bra för min kropp. Har både lagat snabb men bra mat hemma som pastan med linser och annat grönt på bilden ovan och varit hemma hos mamma och fått ihop en himmelsk god gryta med lite mer finess nu i helgen som var. Julen har jag och killen städat bort till största del, lite dukar och gardiner som får hänga med ett litet tag till bara. Och jag har köpt både en fin bok, framkallat bilder och köpt lite annat fint att pyssla med, mer om det kommer framöver.

Såg en väldigt intressant dokumentär i veckan som heter Food choices, älskar att kolla på dokumentärer men det var så länge sedan jag gjorde det nu. Blev därför så glad när jag på instagram kom över detta tips och kände att jag var tvungen att ta mig an den med en gång. I filmen går dom igenom hur den mat vi äter påverkar kroppen och denna typ av dokumentärer är helt perfekta för mig som är både matintresserad och känner att jag blir mer och mer intresserad och fascinerad av hur vår kropp påverkas av vad vi stoppar i den och utsätter den för. Vill verkligen rekommendera alla att se Food choices.

Veckans bästa: Lördagskväll hemma hos mamma med matlagning och filmmys

Likes

Comments

Beställde i slutet av förra veckan hem två stycken nya smycken till min nos. För att det är kul, det känns som att jag inte kan ha tillräckligt många och vem gillar inte att spendera pengar liksom. Jag skulle ju satsa på att spara pengar va det ja, går lite si och så med det. Men till mitt försvar har jag inte några små tajta ringar sedan tidigare och jag har känt att det är ett hål som jag behöver fylla. Gillar min septum piercing jättemycket och har gjort sedan första dagen och kommit fram till att jag är mest bekväm i ganska små smycken. Jag har ett relativt stort utrymme under näsan och ner till överläppen så det är lätt att hitta smycken som ser nätta ut och verkligen inte hänger ner i munnen på mig. Men jag har också känt att jag vill ha ett smycke som bara sitter där och verkligen inte hänger ner, speciellt inspirera av Linda Hallberg som ofta har en slät liten ring i/runt (?) sin septum och nu hittade jag den. Så är väldigt nöjd över detta, på samma gång såg jag även den till höger på bilderna ovan som precis som den andra är en tajt ring men med fem små stenar på. Bilden gör den verkligen int rättvis men den är i grunden vit och skiftar i olika ljus färg mellan ljust rosa och ljust blå. Båda smyckena är 1,6 mm i tjocklek och 6 mm i diameter och jag är väldigt nöjd med att dom på mig bli tajta men inte för små i omkrets som jag var lite nervös över att det skulle bli. Har sedan tidigare smycken som är mellan 8-10 mm i diameter. Kan inte svara på vad jag kommer tycka om dessa i framtiden då jag är mycket väl medveten om att smak och tankar ändras över tid, men precis som när det gäller smycken i öronen känner jag mig mest bekväm i när det är en detalj och inte så stort att det tar över fokuset helt. Får väl räkna det som att med dessa två är min smyckes samling komplett för ett bra tag framöver.

Likes

Comments

Första veckan på detta nya år har passerat och jag har en bra känsla i magen. Hade en jättemysig jul och trevlig nyår med familj och vänner och är bara allmänt taggad på 2017. Och kanske också lite mer tillfreds med att det gått ännu ett år jämfört med hur mitt yngre jag kände i samma situation. Tänker tillbaka på föregående år som var väldigt svajigt ihop med att sommaren mest regnade bort och jag kände mig allt annat än pigg och glad. Sedan kom vändningen ihop med höst och mys följt av min Indien resa och att komma hem till dom jag älskar. Kanske är det framförallt att jag kom hem från Indien med ett helt annat lugn och trygghet i själen som gör att jag också är mer öppen för att se det positiva i att det blivit nytt år.

Spenderade veckan med att göra sådant där som annars gärna skjuts upp till framtiden som att ge mina växter lite omtanke och rensa igenom garderoben. Bort med alla dom där plaggen som jag ägt i en mindre evighet och som jag trots det knappt använt, eller de som är söndriga och urtvättade med som trots det ändå blivit vikta och åkt in i skåpen igen. Känns så skönt att det blev lite luftigare och att bara få gjort det, så nästa steg som jag inte tagit tag i än är att se om jag kanske kan sälja några av de saker som är fina, men bara inte känns tillräckligt jag för att sparas.

Ihop med nytt år hör ju också för så många ihop med att vi ska börja träna, äta nyttigt och bli helt nya mycket bättre människor. Har känt dom senaste åren att om jag ska ha några nyårslöften så ska dom vara överkomliga och grunda sig i att jag blir en bättre människa på så sätt att jag tar hand om och är snällare mot mig själv. Dom senaste åren har mina nyårslöften handlat om att äta vegetariskt, försöka vara mer öppen, flytta hemifrån, inspirera min pojkvän/sambo att äta mer vego, åka iväg och volontärarbeta. Mål som på olika sätt har utmanat mig, fått mig att växa och som jag har uppnått. Visst jag kan fortfarande finslipa på detta, men jag har kommit en bit på vägen åt ett håll som känns rätt och bra för mig och det gör mig stolt och får mig att vilja fortsätta kämpa framåt och skapa nya drömmar och mål. Nyårslöften eller mål för 2017 har jag valt att främst lägga vikt på vänner och familj. För att människor och relationer är det viktigaste vi har i livet och det är samtidigt något som jag är dålig på att ta hand om. Så jag måste pusha mig själv när det kommer till den där oron och ångesten över att inte vara tillräckligt intressant för att någon skulle vilja lägga sin tid på att vara med mig och trycka extra hårt på denna punkt i år. Och tillbaka till det där första med träningens vara eller inte, jag har som mål att motionera mer. Att få in mer träning, för att det är något jag varit väldigt dålig på speciellt sedan jag flyttade hemifrån. Samtidigt så vill jag inte stå på ett löpband och maniskt tänka på beach 2017 och kanske just därför som jag väljer att säga att jag vill motionera mera. För jag vill träna, röra på min kropp och utmana mig själv fysiskt med målet att jag ska må bra och inte för att gå ner i vikt, vara så smal som möjligt på en strand eller få det att vända sig till min nackdel. För jag vet hur lätt jag blir beroende av saker och vänder det emot mig själv. Något som definitivt hjälper mig på det där nyttiga spåret är julklappen jag fick av Tim som gör det så smidigt att få ihop goda smoothies på ett nafs. Har startat typ alla dagar under årets första vecka med en massa frukt och grönt vilket är något jag tror definitivt får både kropp och själ att må bättre.

Veckans bästa: Ny musik från Ed Sheeran

Likes

Comments

Kastas rakt in i julstök och kyla när man kommer hem så här års. Även om jag tycker att det är riktig kallt ute så det ändå bara ligger runt noll gradig och känner mig ovan vid att klä på mig tjocka ytterkläder hade jag ändå önskat mig lite snö. För att det gör så mycket för stämningen och får mörkret att verka lite mindre mörkt. Mitt uppe i att slå in julklappar och mumsa på pepparkakor och annat som hör till. Var också inne på Life och köpte lite bärmix fullproppad med vitamin C och D för att det känns som att det kanske kan komma att behövas nu i vintertid. I bakgrunden på bilden syns chokladkalendern som pojkvännen var så söt och köpte till mig när jag var borta för att han vet att jag fortfarande är barnsligt förtjust i det där med att öppna luckor i på en julkalender. Vill också tipsa om att dagens lucka i Kicks julkalender är överlacker från Seche VITE till halva priset. Så den och även ett par saker från the Balm fick bli tidiga julklappar till mig själv. Allt med Musikhjälpen i bakgrunden så klart, för att denna veckan måste ju vara bästa veckan på hela året att lyssna på radio.

Likes

Comments

Vet inte alls hur jag ska fixa att sammanfatta mina två månader i Indien på ett rättvist sätt, men vill ändå ge det något form av försök. Mer än att bara säga att jag är hemma och har varit sedan lördagseftermiddag. Så skumt för övrigt att vara tillbaka hemma igen, så mycket att ta in och sådant som jag verkligen ser med andra ögon jämfört med innan jag åkte iväg. Jag förstod ju att det skulle påverka mig att vara iväg, men jag hade inte kunnat föreställa mig att jag skulle vänja mig så vid rutinerna och vardagen i Indien att jag nästan glömt bort hur det ser ut och känns att vara hemma. Hur fantastiskt det är att träffa familjen igen och att dessa människor som jag haft så långt borta under en längre tid nu är nära i fysisk person och inte bara på en suddig skärm i min hand. Även som känslan att ha människor runt mig som pratar mitt språk, hur märkligt det kändes när jag gick till gaten för min sista flygning som skulle ta mig hem till Sverige och det helt plötsligt var främande människor runt mig men som pratade svenska. Det var så ovant och vid ett tillfälle när det kom fram en man till mig och frågade det var ledigt att sätta sig bredvid så svarade jag honom på engelska, vilket han måste ha undrat över då han ju frågade på svenska och sedan också kunde höra mig prata med mamma i telefon på svenska. Det hade liksom blivit inarbetat att om jag inte pratar i telefon med dem där hemma så är det engelskan som gäller och jag han därför svara honom innan jag riktigt tog in att han ju frågade på svenska. Vet inte vad han tänkte vidare om den situationen, men det fick verkligen mig att reagera på att ett språk som jag fortfarande inte känner mig helt trygg och säker med ändå har hunnit sjunka in såpass att det är det första som kommer upp i huvudet. Det är något som jag är imponerad över då jag under mina första dagar knappt visste hur jag skulle klara mig och det kändes som att alla ord jag ville få fram tappade jag bort i översättningen till engelskan. Detta är bara en av alla saker som jag är stolt över att jag fixat och tagit mig igenom under denna tid.

Jag har lagt in flera bilder här på alla underbara barn i skolan som jag arbetade på under min resa. Och det är framförallt alla dessa ansikten och energiknippen som jag saknar nu när jag kommit hem igen. Att jag fick spendera mina dagar med dessa och vara en del av deras liv känns så fint och något jag är så glad över att fått ta del av. Jag har förhoppningsvis kunnat lära dem något och dem har definitivt lärt mig massor. Det har varit tuffa stunder och jobbiga känslor under tiden, men jag skulle aldrig vilja göra denna resa ogjord.

Inför min första dag i skolan visste jag inte vad jag skulle förvänta mig och var smått nervös samtidig som jag också var väldigt förväntansfull. Här är skola verkligen något annat än vad jag är vad vid från mig egen uppväxt. Första dagarna i skolan var verkligen intensiva och känslan av att vara helt slut infann sig under hela första veckan. Att sitta på golvet bredvid alla dessa ivriga barn och där ljudnivån är ganska hög. Det är stor skillnad på åldrar och kunskapsnivåer så undervisningen blir mer eller mindre individuellt och innan jag hade fått en bild av vad varje barn kunde och lite tog det lite tid att komma in i vad ska vi göra av dessa blanka sidor i din bok. Där jag har hjälpt till att lära ut engelska och matte framförallt till både dem äldre som förstår sig på vag jag säger och dem små som inte kan många ord på engelska och vi mer eller mindre fått komminucera med andra medel än just vår röst. Dem flesta av dessa barn har inte mer än några pennstumpar att skriva med, trasiga kläder och precis nätt och jämt ett hem att bo i, men det är fantastiskt att se hur dem alla är så fyllda av energi, glädje och alltid med att stort leende i hela ansiktet. Önskar att fler både barn och vuxna hemma såg på livet så lätt och enkelt som dessa barn och var glada och stolta för det dem har istället för att sörja och var bittra över det dem inte har.

Under tiden som jag var där fyllde bland annat en av mina eftermiddagselever år och för att fira hade dem skramlat ihop till lite nudlar, kex och snacks som dem glatt delade med sig av och firade med. Under mina sista dagar var tjejerna dessutom helt uppspelta och ville absolut visa oss runt i deras hem. Så jag och en annan tjej som också var där som volontär blev runt visade till deras hem som ligger precis i anslutning till skolan och jag kände mig både chockad över att kliva in och se dem små rummen med små kokmöjlighetar, överallt förvaring av familjens kläder och små prylar och utöver det en träskiva som fungerade som säng, eventuellt med en tunn madrass på. Det kände så sorgligt på ett sätt att se hur litet och fattigt dem bor samtidigt som deras glädje smittade av sig då tjejerna var så ivriga och otroligt stolta över att visa upp sina hem och familjemedlemmar. Då får man också ha i tanke att dess barn som jag har varit med mår över lag bra, dem har en familj, kläder på kroppen och får någorlunda med mat. Jag vet inte ens om jag vågar tänka på hur många människor som lever med ännu sämre levnadsstandard än det här även om jag vet att det finns för många som gör det i världen. Nedersta bilden är från min sista stund min sista dag i skolan vilket var en känslosam dag. Alla tjejerna var på mig hela eftermiddagen och ville kramas och säga att dem kommer sakna mig så mycket när jag åker. Och jag saknar dem verkligen också, men vi hade också lite kul och dansade till indisk musik tillsammans och åt sötsaker.

Mitt mål innan resan handlade mest om att komma iväg och se något annat än det vanliga livet hemma och bevisa för mig själv att jag klarar av det. Och det har jag absolut gjort och mer därtill, första dagarna överskuggades till största del av tvivel men när jag lät det sjunka in så släppte det och öppnade upp för att se nya saker och ge plats åt andra känslor. Jag har inte bara lyckats ta mig iväg och klara mig på annan del jorden utan att ha någon jag känner att luta mig mot, jag har även fått ett band till människor som lever ett helt annat liv än det jag är van vid. Det är så lätt när man ser reportage på nyheter om dem som har det fattigt och svårt att känna att det är så långt bort och känns verkligen som en annan värld. Jag skulle vilja säga att jag har knutigt ihop det lite mer nu då jag har varit i ett område där fattigdom råder och lagt in egna personliga tankar och känslor i situationen. Att höra om liknande områden i framtiden kommer definitivt träffa mig närmare hjärtat och allra helst just nu när jag kommit hem och Musikhjälpen som drog igång i går där årets tema är Barn i krig har rätt att gå i skolan. För mig känns detta så aktuellt så det ger mig tårar i ögonen att tänka på att barn inte får ta del av denna rättighet och då jag själv precis fått vara med och se barn utvecklas, växa och stoltheten i deras ögon när dem lyckas med något dem inte klarat tidigare. Denna resan har gett mig så mycket på olika plan och detta är verkligen inte någon grundlig sammanfattning, men det är också svårt att samla ner allt till en kort text. Det är däremot en inblick i hur jag spenderat den mesta av min tid i Delhi, med barnen i och runt skolan. Jag hoppas så av hela mitt hjärta att livet kommer bli så bra det bara kan för dem alla. Och även om jag kanske aldrig kommer tillbaka till dessa människor och områden så kommer jag definitivt återvända till Indien.

Likes

Comments

Näst sista helgen i Indien och i början av helgen hängde fortfarande den där störande jag har inga kontanter känslan över mig. Har under veckan lånat pengar för att ta mig fram och tillbaka till skolan där jag jobbar och hittat ställen där jag kan köpa mat till lunch och betala med mitt kort. Men i ett land där så mycket är uppbyggt på att du ska ha kontanter på dig är det så frustrerande att under de två senaste veckorna sedan de gamla sedlarna slutade att vara giltiga har jag inte hittat typ en enda ATM där det faktiskt finns cash. I och med att detta var min näst sista helg och jag har lite ont om tid på veckodagarna att ta mig så långt mellan att skolan är slut och middagen. Kände i går, trots mina endast 600 rupees, att jag måsta ta mig iväg och se någonting. Jag kommer bli galen om jag bara ska sitta här eller promenera runt i parken precis utanför vårt boende. Så promenerade iväg till Metro stationen för att jag i alla fall hade pengar på mitt metro kort laddat. Tog mig till Chandni chowk med förhoppningen att hitta till Red Fort och eventuellt att mina kontanter räckte till inträdet. På vägen dit såg jag en massa människor som stod och köade för någonting och när jag förstod att det var för att ut pengar i ATM så blev jag typ chockad. En automat med faktiskt pengar i alltså, känns som jag nästan har glömt bort hur det är att komma fram till en ATM som faktiskt funkar och som det finns kontanter i. Så efter lite köande men mest smita före, då det finns en egen kö för turister alternativt för mig som kvinna, jag vet inte. Men människor här vill i de flesta fall vara så snälla och hjälpsamma och slutade med att jag ganska snabbt hamnade längts fram i kön och fick tagit ut mina pengar. En helt ny fräsch 2 000 sedel och hela livet kändes helt plötsligt lite lättare.

Med mina nya kontanter hade jag ju absolut råd med att gå in på Red Fort som var någon gammal muslimsk kejsares palats. Det första man möts av är en lång gång med små butiker och försäljare som med sitt tak över gjorde detta till en väldigt ovanlig basar. Nedan finns lite bilder på de olika byggnader och annat som fanns innanför muren som sträcker sig runt området. Men måste nästan säga att jag tyckte att de där övergivna husen i utkanten av området med vildvuxen vegetation runt sig var mer spännande. De som det inte stod några skyltar om och som an inte fick beträda. Men som några gatuhundar hade som viloplats och där en sliten man satt och plockade i några av hans saker på en av trapporna upp mot en port.

Kaoset går knappt att fånga på ett rättvist sätt på bild, men detta måste nog varit bland de mest trafikerade korsningar som jag har promenerat rakt igenom. Fast inser i efterhand att det liksom inte ser så farligt ut på bilden. Jag är verkligen inte förvånad över att nästan alla bilar och andra fordon här i Delhi har stora bucklor och massvis med skrapmärken. För trafiken här är långt ifrån hemma. Bilar kör överallt och det där med filmarkeringar är det ingen som följer, när det knappt är någon som bryr sig om vilken sida på vägen dem kör på. Jag tyckte i början när jag kom hit att det var trixigt att veta vilket håll jag skulle titta åt och förvänta mig att bilar skulle komma ifrån då dom har vänstertrafik här. Men insåg också ganska snabbt att det det där med vänstertrafiken knappt spelar någon roll för det är motorcyklar och rickshaws på alla sidor om vägen körandes i alla riktningar. Så det gäller bara att vara uppmärksam, lite våghalsig och slänga sig ut mitt i allt och hoppas på att inte bli påkörd. För ska man stå och vänta på att det blir tomt kommer man få vänta resten av dagen. Det är en av alla saker som man vänjer sig vid, det är så det är här och det gäller bara att anpassa sig till det. Chandni chowk road ligger i ett område som räknas till Old Delhi och det syns verkligen på byggnaderna i området. Det är också ett område med mycket försäljning och där mer eller mindre marknader flyter ihop med varandra. Där jag hela tiden blev tillfrågad om att komma in och kolla på Sari, pashminas med mera i finaste silke och jag kände bara att just mig är fel person att försöka locka in i sin butik med lovord om fint silke. Vågade dessutom knappt gå in på de där små tvärgatorna från själva huvudgatan för kändes som att jag antingen kommer gå vilse eller typ bli slukad av alla människor. Är inte riktigt den som uppskattar att promenera fram axel mot axel med en massa främlingar. Kändes överlag som en sådan lyckad lördag. Jag kom ut och var iväg hela dagen. Både fick jag tag på kontanter, fick sett Red Fort och lite nya delar av Delhi.

Idag blev det en slappis söndag med en aning träningsverk i benen efter gårdagen. Sov ut ordentligt då det är lika bra att passa på under söndagar då detta är enda dagen vi inte har någon mat serverad på volontärboendet. Alltså inte någon tid att passa för att vakna och äta frukost. Startade sedan långsamt med en massa te spetsat med saften av en citron och massa färsk ingefära. Då min förkylning som jag haft sedan flera veckor tillbaka fortfarande sitter kvar lite försöker jag motarbeta den med allt jag har. Tog mig sedan tillbaka till Chandni chowk och åter ett lyckat besök hos en ATM. Började med att jag ställde mig en den flera meter långa kön och snabbt var den en man bakom mig som knackade på min axel och sa att jag inte behövde stå här utan att det fanns en egen kö för kvinnor. Nu fanns det ju inte någon kö för kvinnor för att det inte fanns några kvinnor där, men det betydde ju bara att jag helt enkelt hamnade först och skapade min egen kö. Fick hjälp av en man och senare också en kvinna då det var andra människor som försökte tränga sig förbi mig och är återigen så glad för alla hjälpsamma människor jag träffat här. I dem stunder jag känner att Indien mest består av tjatiga frösäljare och tyna rickshaw förare tänker jag på stunder som dessa och minns att det finns så många bättre människor. Så lyckades få ut lite mer kontanter och känner återigen, efter två veckor som fattig att jag kan leva och faktiskt få någonting kul gjort. Något mer än bara det absolut nödvändigaste. Så nu går jag in i mina två sista veckor med lite mer hopp, en känsla av hur kunde tiden gå så snabbt och samtidigt en lättnad över att jag ändå snart kommer återvända hem till familj, vänner och ett land där jag vet hur saker funkar.

Likes

Comments

Jag har velat så fram och tillbaka på om eller när jag ska lägga ut mer bilder och text från resan här på bloggen. Innan jag åkte kändes det som en självklarhet att jag ville göra det, men ihop med att tiden har gått har det samtidigt känts skönt att bara vara här och nu. Även om jag gett någon enstaka smygtitt på Instagram eller Snapchat har det inte varit mycket och jag har förstått att det finns dom av er som är nyfikna på vad jag har för mig och hur jag mår. Så det får bli denna helgens lördagsnöje, att försöka formulera så här i halvlek vad jag pysslar med i Indien. Har ändå inga planer, mer eller mindre alla mina volontärkompisar är på annat håll över helgen och har knappt några kontanter på grund av rådande justeringar när det kommer till sedlarna i landet så kan inte gå ut och spendera pengar heller.

Det känns som att det var en evighet sedan de här bilderna ovan togs. Den 15 Oktober och jag hade min hittills största utmaning precis framför fötterna. Väskan var packad, uppackad och ompackad ett flertal gånger för jag kände att jag hade ingen aning om hur mycket och av exakt vad jag borde ha med mig men någonstans kvällen innan jag skulle åka kände jag att jag fick nöja mig. Vad jag eventuellt skulle kunna ha missat att packa ner så går det säkert lösa när jag kommer fram, förutom de där grundläggande sakerna som passet till exempel. Jag kommer ihåg att jag var förvånad över hur lätt jag hade för att sova den där sista natten hemma och hur lite nervositeten påverkade mig. Jag trodde att jag skulle balla ur och att ångesten skulle ta över totalt så som den alltid gör inför nya saker, men även många gånger inför sådant som jag innerst inne vet att jag borde klara av. Men det inträffade inte, eller i alla fall inte än. Jag kunde däremot inte låta bli att börja grina lite smått när jag sa hejdå till Tim och mamma en sista gång och sedan spenderade jag resten av den dagen i något slags ingenmansland på flygplatser. Först i Göteborg och sedan i London för att slutligen anlända till Delhi. Det hade nu blivit den 16 Oktober och jag hade varit vaken i mer än ett dygn och var trött, hungrig, kände mig ensam och det gick upp för mig ihop med att jag klev utanför flygplatsen vad jag gett mig in på. Två månader i New Delhi, Indien som volontär utan någon jag känner och utan människor som pratar mitt språk. Absolut jag kan en del engelska och har under resans gång kanske förstått att jag nog är bättre på det än jag tyckt själv. Men jag är inte van vid att prata engelska och jag är absolut inte van vid att försöka förstå människor som pratar engelska med alla möjliga sorters brytningar. Det var först nu som ångesten började träda in och mina tankar när jag åkte ifrån flygplatsen var bara att jag så gärna ville att de skulle vända bilen och köra tillbaka. Tillbaka till flygplatsen och tillbaka hem till tryggheten. Jag har ångrat mig, jag vill inte mer. Precis så kände jag det första två dagarna och lagom till den tredje dagen började det så smått lätta.

Fösta veckan var en jobbig vecka på flera sätt. Jag hade så otroligt mycket hemlängtan, allting var så nytt, jag hittade ingenstans, vi hade ett ganska späckat schema och allt kändes bara mycket. Jag och en tjej som heter Emily bodde för oss själva på ett volontärboende och visste att det finns ett till boende i närheten, men inte exakt vart och anledningen till att vi inte kunde bo där var för att den ena av de två lediga bäddarna var i killrummet. Vi två var alltså lite isolerade för oss själva i förhållande till de andra volontärerna. Vad som jag i efterhand också kände spädde på min hemlängtan var att jag inte kunde kontakt min familj nästan något alls då det i vårt boende fanns wifi, men uppkopplingen var extremt dålig och fungerade bara under ett fåtal tillfällen. Vad vi däremot gjorde mycket av den där första veckan var att åka runt och kolla på olika sevärdheter, historiska byggnader, tempel och annat liknande. Som till exempel India gate här ovan och Lotus templet och Qutub minar på bild här nedan. Vi hade ett par dagar då vi gick igenom lite om familjeförhållanden och arrangerade äktenskap och lite smått om ord och fraser på hindi som kan vara bra att kunna. Eftermiddagarna hade vi fria att göra vad vi ville på och de spenderades på lite olika marknader, testa Indisk mat och kolla runt i staden. Frukost och middag alla dagar utan söndagar har vi inkluderade så det är ganska skönt att inte behöva jaga runt för att hitta något ställe att äta på varje dag. Samtidigt så insåg jag med en gång att det blir svårt för mig att hålla min annars veganska mat. Så jag har istället fått tänja lite på gränsen och äta vegetarisk mat. Någonting som de är jätteduktiga på att märka upp här är huruvida mat och livsmedel är vegetariska eller inte med små markeringar som finns på nästintill allt från dom livsmedel du köper i butik till markerat på många restaurangmenyer. Så allt vegetabiliskt plus mjölk räknas som vegetariskt och ägg, kött med mera som icke vegetariskt. Att vara vegetarian här i Indien är alltså hur lätt som helst, bara lite knasigt att vara vegan. Det som jag var mest orolig över när det kom till maten var om min kropp nu skulle reagera på att äta mjölk eftersom att jag inte gjort det på två år, men det verkar vara ganska lugnt på den fronten. Har inte märkt av några förändringar som jag direkt kan koppla till att det skulle vara på grund av att jag ätit mjölk igen, men samtidigt så känns det inte helt rätt. Absolut hade jag kunnat fajtas och krångla mer för att hålla en vegansk diet, men någonstans får man dra gränsen och i just detta läget kände jag att min gräns gick. Hela denna resan är en stor utmaning i säg för mig utan att jag ska kriga för mat. Men det finns inga tveksamheter hos mig över att jag så fort jag kommer hem igen kommer gå tillbaka till att äta endast vegansk mat.

Ihop med att första veckan närmade sig sitt slut så var det dags för mig och Emily att flytta in i det andra volontärboendet och ihop med de andra volontärerna. Så på lördagskvällen packade vi ihop våra väskor och flyttade men inte allt för långt bort. Jag tror att Emily var mest nöjd över att flytten innebar fler människor och för min del var jag mest nöjd över att det nya huset inte låg lika nära en trafikerad väg. För vad jag nästan glömmer att nämna är hur högljudd den här staden är. Vart du en vänder dig eller tar vägen är det människor som pratar högt, djur som låter eller bilar som tutar. Det finns inte en tyst minut och trafiken rakt utanför huset varje kväll då den första veckan höll nästan på att göra mig galen. När hjärnan redan var överkokt av alla nya intryck, ansträngningen med det nya språket och då inte ens få något som liknar tystnad när man ska sova kändes bara för mycket. Nu kunde jag äntligen slappna av såpass att jag faktiskt vaknade och kände att jag var lite piggare än på kvällen när jag gick och la mig.

Vecka två blev första veckan i skolan med barnen och första dagen var verkligen överväldigande. Ut till ett nytt ställe och jag kände mig återigen vilsen, men vi var flera på samma projekt och några hade varit här i flera veckor och hade koll på läget. Jag visste verkligen inte vad jag skulle förvänta mig innan den där fösta dagen i skolan och kände mig en aning nervös, men allt gick bra. De flesta barnen är helt underbara, men självklart finns det något litet busfrö i varje grupp som tycker det är kul att ställa till det lite för alla andra. Där min uppgift alltså är att hjälpa till och vara lärare, men det är långt ifrån hur skolan jag är van vid fungerar. De barn som vi har bor i de mer slummiga områdena i ytterkanten ev New Delhi har fattiga familjer. Skolan är en liten byggnad i tre våningar, jag skulle vilja säga att det är tre rum staplade på varandra där lektionerna hålls sittande på golvet. Det är en ganska stor spridning på ålder och kunskap i varje grupp så att lära ut blir ju väldigt individuellt och oftast vad barnen just för dagen vill göra. Precis som överallt annars i New Delhi så är det högljutt, färgglatt, stökigt och smutsigt men alltid med ett leende på läpparna. Jag är imponerad både över folk jag gått förbi på gatan och över barnen att även de som inte har till synes någonting gör det bästa av det lilla de har. Människor här kämpar på och gör så gott de kan även om det kanske inte räcker hela vägen. Just den här veckan som var min första i skolan var dessutom alla barnen extra uppspelta och exalterade över festivalen Diwali. Detta är någon slags ljus festival och inför dessa dagar så köper många nya kläder, fixar fint i sina hus, sätter upp ljusslingor och köper presenter till varandra. Den sista dagen firas det stort och skjuts raketer så om jag förstått det rätt så är detta enligt den hinduiska tron då det nya året börjar.

För att se lite annat än bara New Delhi så hade jag och Emily bokat in en utflytsresa på några dagar som började just den där söndagen som festivalen hade sin sista dag och vi firade Diwali och välkomnade "det nya året" i Jaipur. Jag som hade tyckt att det var ljussatt och vackert där vi bor och kände verkligen julstämning trots de varma dagarna. Men när vi kom till Jaipur var belysningen på en helt annan nivå och efter en dag med lite sightseeing åt vi middag på hotellet och satte oss sedan för att kolla fyrverkerier som aldrig verkade ta slut. Vi gav det två timmar, sedan var klockan halv tolv och vi kände båda två att det var dags att sova om vi skulle orka upp till nästa dags utflykter. Så vi sa båda två att när nyår väl kommer sista december kommer det inte vara någonting för vi har redan firat ordentligt med smällare och raketer en gång i år. Dagen därpå var vi både på ett aptempel som jag tyckte bara var väldigt läskigt. Visst att jag gillar att djur inte sitter i bur eller hålls fångna för människans nöjes skull. Dessa aporna lever vilt i bergen precis bakom ett tempel, men är uppenbart väldigt vana vid att det vistas mycket människor här. Vi hade någon guide som pratade om stället och absolut försökte få med oss båda två på att vi skulle låta aporna klättra på oss. Men efter lite protest från mitt håll verkade han förstå att jag verkligen inte vill ha en främmande apa klättrandes på mig. För ja, jag tycket att sådant är svårt och lite jobbig precis som med människor jag inte känner vill jag inte heller vara för närgången och på mot djur jag inte känner. Jag är den avvaktande typen som vill känna in läget först. Samma dag var vi även vid Aber Fort som var helt otroligt vackert och för att ta sig upp till fortet fanns valmöjligheten att rida på elefanter vilket jag däremot avstod från. Även om just dessa elefanter såg ut att bli behandlade ganska väl har jag läst för mycket skräckhistorier om hur många elefanter i denna typen av situation behandlas och det tillsammans med mig höjdrädsla sa bara nej det går inte. Så det fick bli en bilfärd upp på berget där fortet låg istället.

Vi åkte vidare från Jaipur till Agra och tidigt på morgonen den 1 November besökte vi Taj Mahal som var så vackert. Det kändes skumt att faktiskt vara här och se det på rigitt efter att ha läst om det i skolan för massa år sedan och tidigare bara sätt det på bild. Men det var verkligen storslaget och fräck även om vi tyvärr hade dålig sikt för att ta perfekta bilder på pågrund av all dimma/rök i luften efter allt Diwali firande. Efter detta åkte vi tillbaka till New Delhi och det har ytterligare gått en och en halv vecka då jag lyckats dra på mig en förkylning som har till största del gått över och i övrigt spenderat mesta tiden på skolan. Finns så mycket mer att säga om de här fyra veckorna som gått, men jag tror inte jag kan formulera mig bättre i kväll. Allt jag egentligen vill säga är att jag mår bra och är så glad över att jag inte fick min önskan igenom den där första dagen. Att jag klarade mig genom den första tuffa veckan för att sedan inse att jag klara mig, jag lever fortfarande, har det roligt och blivit flera erfarenheter rikare. Och fortfarande har jag fyra veckor kvar att fylla med äventyr, om den ekonomiska biten löser sig vill säga. Så kanske dröjer det inte lika läge tills jag uppdaterar här igen, men tills dess ha det fint!

Likes

Comments

Så det är inte långt kvar nu, alltså verkligen inte långt kvar tills jag åker. Mindre än ett dygn till och med och sedan lämnar jag Sverige för att åka till Indien och spendera två månader där som volontär. Det kommer bli en stor utmaning, lärorikt, spännande, roligt och fantastiskt också så klart. Jag han tänkt på att jag velat göra något sådant här sedan början av 2014, men så hann jag inte ta modet till innan jag träffade Tim. Och då ville jag ge det lite tid att se vart det skulle leda. Bara att träffa honom och försöka lista ut vad mina känslor sa mig och om dom övervann min osäkerhet på mig själv och rädslan för att släppa in en annan människa så nära inpå som det blir när man har ett förhållande. Så kan ve var det också lite självbevarelsedrift att inte klämma in två stora utmaningar och äventyr på en och samma korta tid. Men så går tiden så snabbt, den springer liksom ifrån en så lätt eller i alla fall kan jag känna det. Och i vintras funderade jag återigen över att åka iväg och volontärarbeta och kände att det är lite nu eller aldrig. Jag vill ge mig iväg på egen hand för att se världen så som det faktiskt ser ut på gott och int. Jag vill utmana mig själv, mina rädslor och tvivel på att jag inte kan eller räcker till. Men det blir också fel att skjuta på att göra en sådan här resa tills jag känner mig redo att hitta ett större boende att investera i och vill ha familj, barn, husdjur, en stor fin bil och allt det där. I så fall hade det fått vänta tills efter att sådant har lugnat ner sig igen och jag vill inte vänta. Så jag bestämde mig för att det är i år det gäller, bokade resan och har fram tills nu bara nyligen tyckt att det ändå inte rikgit känts verkligt. Att det ligger så långt bort på något sätt, att åka till ett annat land med andra levnadsvillkor och faktiskt vara där i två månader utan någon jag känner. Visst har det den senaste veckan börjat gå upp för mig att det är på riktigt och nervositeten kommer smygande i mellan åt. Fast jag är ändå inte så hysteriskt nervös och ångestfylld som jag befarade att jag skulle vara och det känns skönt. Så även om det kommer kännas tufft stundtals och jag garanterat kommer ha hemlängtan ser jag så fram emot att ge mig iväg. Det kommer kännas konstigt att vara utan Tim då vi mer eller mindre varit hopklistrade under dom här dryga två åren vi kännt varandra, men jag tror också att det kan ha en bra inverkan att vara ifrån varandra ett tag. Att längta och få tänka lite på var sitt håll. Jag känner absolut att jag kommer att utvecklas som person under den här resan, men hoppas också på att Tim kan känna det samma på hemmaplan.

Likes

Comments

Bombar med bilder från min och killens ”weekend” i Stockholm förra veckan. Firade ju mig helgen innan min födelsedag, då jag och Tim åkte upp till Stockholm på min födelsedag. Var helt excited förra året ihop med att Justin Bieber släppte singel inför senaste albumet och gick ut med att han skulle komma till Sverige och spela under sin världsturne. Och dessutom ihop med min födelsedag! Jag är inte en jättehysterisk belieber, men jag kan ärligt säga att jag gillar verkligen Justins musik och speciellt det senaste albumet.

Jag var en av de som tyckte att Justin var lite löjlig ihop med att hans karriär tog start framför allt baserat på att jag tyckte att texten i till exempel låten Baby ihop med hanns unga ålder kändes lite patetiskt. Men långsamt ändrades min uppfattning om honom och ihop med hanns julskiva 2011 någonstans började jag gå över till att gilla Justin Bieber. Jag har några starka minnen från den julen. Det var bland annat sista julen jag firade med min pappa, men framför allt kommer jag ihåg när jag och min bror ett par dagar innan julafton klädde granen tillsammans. Vi lyssnade på just Justins julalbum på väldigt hög volym, drack alkoholhaltig glögg, dansade runt skrattandes och känslan av lycka var verkligen total. Jag skulle kunna ge mycket för att få komma tillbaka och vara i det minnet igen.

Det ungefär ett och ett halvt år utan att jag direkt lyssnade något på Justin. Det var vår 2013, jag mådde inte alls bra psykiskt under denna tiden, men just denna dagen var det ändå något som fick det att kännas bra inombords. Det finns mycket olika musik som har hjälpt mig igenom jobbiga situationer där det framförallt har lättat upp en nedtyngande känsla. Just den här dagen som jag tänker på var det Justin Bieber som lättade upp känslorna och tankarna och kanske inte så mycket med hanns musik som med hanns historia. Jag hade köpt godis och hyrt filmen Never Say Never som handlar om Justin allt från när han var liten till hur raketsnabbt hanns karriär sköt i höjd. Tror filmen gjordes 2011, vilket ju ändå är i början och det finns ett par filmer till om honom som är gjorda senare. Denna filmen fick mig för en stund att må så bra och jag blev kär i Justin. Den gav mig hopp och tron på att det finns människor som vill gott. Jag påstår absolut inte att Justin bara har gjort gott, med kändisskapet kommer det mycket ofördelaktiga delar och som jag kan tänkte mig påverkar en som person starkt både positivt och negativt. Och jag kan förstå om han känner sig som ett djur på zoo eller liknande. Allt ska bedömas och jämföras i minsta detalj, när han dessutom har en så stor skara fans där det dessutom känns som att många av dessa har en väldigt bestämd bild av hur dem vill att Justin ska vara. Att det på sätt och vis inte riktigt finns utrymme för han som person att leva som han vill. Så jag är jätteglad att jag fick möjligheten att gå på en av spelningarna han gjorde nu i Stockholm. Visst är jag lite besviken då sångmässigt verkade vara till största del inspelat sedan tidigare, går man på konsert vill jag i alla fall gärna höra artisten sjunga live också. Men överlag var spelningen hur fräck som helst. För min del som mest gått på Håkan spelningar är jag inte van vid alla extra effekter så jag var imponerad och det var verkligen en show han bjöd på.

Nog pratat om Justin, det var jättekul att vara i huvudstaden. Få komma bort lite hemifrån och lite av en utmaning för mig och killen som inte allt för ofta har samma åsikter. Lite fajtande om att jag vill äta på vegan restauranger och han vill kolla i spelbutiker, men vi lyckades sluta fred och kompromissa. Åt riktigt god mat hela vistelsen och var inne på bland annat Goodstore, ett glasskafé och Green Laces och fick köpt lite veganvänsligt. Och det som föll mer i Tims smak var en liten spel/ skivbutik, Disney butiken på Mall of Scandinavia och att det fanns gott om bra Pokémon i spelet att fånga. Massa fler bilder här nedan och jag vill så åka tillbaka igen snart.

Likes

Comments

Min födelsedag är egentligen först imorgon, men jag kommer åka iväg i några dagar och efter det jobba i helgen. Så det var liksom lika bra att köra firande under denna helg som precis passerat. Hade först lite kompisar över på fredagskvällen, med lite tilltugg, vin och massa snack. Jag dricker väldigt sällan alkohol, men kände att till denna helgen ville jag festa till det lite extra. Jag tycker absolut att det kan vara minst lika roligt och trevligt utan alkohol. Jag står verkligen inte bakom att dricka, då jag själv under en period när livet var svårt gick över från andra metoder till att självmedicinera med alkohol. Då i syfte att dämpa ångest, få mig att slappna av och så. Därav att jag numera väldigt sällan dricker alkohol, även om min mamma kan tycka att jag ska sluta sträva efter att vara så duktig. Att om jag ska vara vegan kan jag ju i alla fall dricka något glas vin till middagen. Precis som att det ska väga upp bägaren, att ha en jämnvikt mellan sina bra och dåliga sidor. En balans där duktigheten vägs upp av att man har lite brister och fel. Jag vet att min mamma inte menar något illa och bara vill mitt bästa. Men för mig är inte alkohol svaret, vilket det sällan är. Jag vet att jag har brister och dåliga sidor så det räcker och blir över för att väga upp den där biten med att tillexempel vara vegan som kanske ligger på duktighets sidan. Men som samtidigt också i vissa sammanhang återigen drar in mig i facket över att vara en omständig och komplicerad person. Jag har förmånen att leva i en tid då det anses "trendigt" att vara vegan, det snackas om det nästan överallt runt om kring en på ett eller annat sätt. Det startar fler och fler uteställen där det är smidigt att kunna beställa en middag eller ett glas dricka som är helt veganskt. Och utbudet i livsmedelsbutiker ökar hela tiden, men ändå är det till och från ett kämpande. Det finns stunder när jag nästan önskar att jag kunde dra tillbaka klockan och inte överväga att gå över till den vegetariska/ veganska livsstilen. Det är ju så lätt att inte tänka för mycket på hur vi människor påverkar andra levande arter och vår planet om man inte sätter sig in i ämnet något vidare. Jag säger inte att svaret är att alla människor på denna planet ska bli veganer, för det tror jag aldrig kommer att hända. Men att fler borde bli medvetna om konsekvenser av våra val, handlingar eller sätt att konsumera med mera . Att vara vegan handlar ju trots allt inte bara om kost. Kan vi inte få med alla på att sluta äta djur, kan vi väl i alla fall försöka få med så många som möjligt på att det är fel att levande varelser ska behöva utsättas för lidande för vår skull. För att vi vill ha en märkesjacka med ett dyrt fint pris som signalerar status eller för att vi ska köpa en ny mascara som blivit intryckt i någon stackars kanins ögon som exempel. Jag kan inte styra vad någon annan väljer att äta eller konsumera, men jag kan försöka hålla något slags hopp vid liv. Och jag kan trots lite motsträvighet, bestämma att alla i alla fall på mitt födelsedagsfirande hållare sig till det jag anser vara det snällare sättet att äta och dricka på.

Därav till dessa tre viner här ovan, två vita och ett rosé. Som jag satt och gjorde lite research på i förra veckan och ja, dom ska vara veganska alla tre. Då det i framställning av vin i vissa fall används till exempel gelatin är inte alla viner eller alkoholhaltiga drycker automatiskt veganska. Jag som inte så ofta dricker har därför inte jättekoll på vad/ vilka som är och inte är veganska och därför till detta tillfälle var tvungen att läsa på lite. Har under helgen hunnit smaka lite på alla tre och kan säga att trots att inget av dessa är dyra prislappar på var dom förvånansvärt goda. Levas rosé och det vita The Crossing något torrare, men inte så strävt som jag befarade utan bara väldigt smakrika.

Hade inte alls väntat mig att kompisarna skulle komma med presenter till mig. Visst jag fyller år, men hade också sagt att jag inte ville ha något märkvärdigt utan bara var ute efter sällskap. Vilket var extra behövligt då Tim jobbade till sena kvällen och även om jag är ganska mycket ensam varg så gillar jag inte att vara ensam. Kan absolut njuta av att vara själv, men det är skillnad på att vara själv och vara ensam och när det blir för mycket av den bättre delen går det lätt över till att bli negativa ensamheten. Därför var jag verkligen jätteglad över att några av dem få vänner jag har hade möjlighet att komma över en stund och snacka och bara vara. Och att jag dessutom fick blommor, ballonger, en bakbok och dessutom vårt balfoto inramat. Det vara bara en stor fet bonus.

Under söndagen blev det sedan att fira med familjen. Och efter en lite motig start gick det ändå rätt bra. Ja precis som jag skriver om tidigare i inlägget blir veganer lite motade ibland, och så även av de som egentligen vill en väl, familjen. Ihop med att vara lite nervös över att allt skulle gå ihop sig kanske och annan orolighet i kroppen resulterade i att mitt humör inte kunde hålla ihop längre, men som styrde upp sig tillslut. Så tacos till alla, för vem gillar inte tacos liksom. Ja jag fyller 23 år och det är det som ligger på toppen över favorit mat. Dessutom r det smidigt att göra till många och bland dom rätter som gillas av många i olika åldrar där grönsaker få ta en naturligt övervägande del. Förutom taco åt vi ju såklart tårta, för vad vore ett kalas utan tårta. Jag är egenligten ingen tårperson. Eller jag har i alla fall aldrig tidigare varit någon tårtälskare. Men jag är kanske beredd att tänka om. Ville göra det lätt för mig och är inte så insatt i att baka med endast växtbaserade livsmedel, så tog den lättare vägen att beställa en tårta. Från Snövit konditori på Hisingen då dem inte bara gör traditionella tårtor och bakverk med grädde, ägg med mera, utan har också ett växande utbud av veganska bakverk. Denna tårtan har gjorts på sockerkaksbottnar och fylld med färska hallon passionsmosse och vaniljkräm. Och så god, är tårta alltid så här god vill jag också ha mer.

​Och sist men inte minst present bordet. Ännu mer paket alltså, vet faktiskt inte om jag förtjänar så här många och fina presenter. Är så glad och tacksam över allt jag fått. Hade lyckats ganska bra med att få ihop en önskelista inför firandet och delat upp den för att inte riskera att det slutade i flera hade köpt samma punkt på önskelistan. Vet inte om det var den taktiken eller om jag bara hade ovanligt tur att fått allt det jag önskade mig och ytterligare ett par saker. Clara Henrys grymma mens bok som ska bli så intressant att läsa, lite lyx med duschskrubb från Lush och ansiktstvätt, fina drinkglas, en hel hög kläder med mera. Blev så mycket mer skrivet här idag än jag först tänkte mig, men antar att det fanns lite som behövde vädras ut. Och kan inte säga nog hur nöjd jag är med helgens båda firande. Är så glad för min familj och vänner, även om jag inte alltid är den bästa på att uttrycka det.

Likes

Comments