Vad skiljer en optimist från en pessimist?


Optimisten sägs enligt detta ha roligare på vägen dit.

Jag upplever det lite oklart vad "dit" egentligen innebär. Men jag får väl anta att personen bakom detta är någon som lever efter devisen att vi alla har en förutbestämd väg här i livet.

Det krävs ingen längre stunds tanke för att inse att detta inte stämmer då vårt liv i allra högsta grad påverkas av hur vi väljer att leva det.

Enligt detta skulle man ju som jag tolkar det hamna i samma situation oavsett vad som händer längs vägen. Att resultaten av våra val inte skulle spela någon roll.
Men går jag omkring och muttrar och gnäller kommer jag med all säkerhet att få färre möjligheter till en framgångsrik och för mig tillfredsställande tillvaro än om jag går genom livet med en mindre dramatisk framtoning.
För hur jag än vänder och vrider på de förutsättningar jag själv skapar kommer dessa alltid att vara beroende av andra människor för att jag ska komma dit jag vill.
Fokuserar jag uteslutande på det dåliga är det inte svårt att tro att det minskar människors vilja att ha med mig att göra, vilket i sin tur leder till att jag missar väldigt många möjligheter till att bli en del av något bra.
Eller jag inte bara missar dem utan jag lär förmodligen inte ens vara medveten om att de existerar, och utan att ta till vara på så mycket bra som möjligt i mitt liv borde jag rimligtvis också ha mycket svårt för att hålla en positiv attityd.

Nu kanske det är någon som tänker att det är omöjligt att hålla sig positiv när det finns så otroligt mycket som är fel, tokigt, galet eller helt enkelt bara idiotiskt.
Men att ha en positiv inställning och att acceptera saker som inte är bra behöver ju inte på något vis vara synonymt.
Jag menar, en negativ människa är ju inte den jag vill ha som ledare och med all säkerhet är det inte en pessimist som kommer att vara den som inspirerar mig till att göra mitt yttersta för att förbättra något.
Jag tror nämligen att negativa vibbar föder mer bitterhet, och är då de människor som på något vis finns i dess närhet inte väldigt medvetna om just detta, tror jag man gör sig mer mottaglig och att den då smittar av sig väldigt snabbt.

Någon som går omkring med en negativ inställning är ofta oerhört driven.
Den kämpar inte sällan väldigt ihärdigt med att söka efter orsaker som gör det möjligt att underhålla sitt missnöje. Detta gör man genom att omge sig med likasinnade som garanterat fyller på förråden och aktivt själv söka information som stärker det. Med tiden blir inställningen så laddad av all denna negativa energi att det bara måste släppas lös, och en nej-sägare är skapad.
Detta beteende riskerar att bli en form av beroende - ett sätt att leva.
De allra flesta i nej-sägares omgivning kommer sen att få ta del av hur dåligt allt är. Nej-sägaren pratar sällan eller aldrig om något som är bra (förutom sina egna lösningar) utan kommer fortlöpande att prata om hur dumma alla andra är och hur alla måste få den som enligt dem själva är den korrekta kunskapen om hur det verkligen ligger till.

Ju mer mottaglig för negativ mottagaren är, desto bättre blir nej-sägarens argument mottagna och vi kan höra en samling människor som med ganska hetska och höga röster beklagar sig över samma saker. Alltså två eller flera personer som i sak är helt överens men som ändå på ett diskussionsliknande sätt peppar varandra. Man laddar på detta sätt mer negativ energi för att orka fortsätta.
Att vara nej-sägare tar på krafterna.

Jag har kommit till insikt med att jag under den senare halvan av mitt liv ägnat mer och mer energi på att säga nej... på att vara en nej-sägare.
Jag vet därför hur kontraproduktivt det är och jag vet också hur jobbigt det är.
Jag vet även hur otroligt svårt det är att bryta mönstret. Hur långt borta det är att jag ska kunna släppa fokus på det dåliga och istället ladda upp med positiv energi från det som är bra. Positiv energi för att mer målmedvetet orka jobba på förbättringar som i sin tur höjer självförtroendet som i sin tur ger ännu mer bra energi.

Jag säger inte på något vis att en nej-sägare har fel i det de markerar. Men tillvägagångssättet gör de människor de vill nå fram till väldigt trötta, och det är få som orkar lyssna och ta in även de delar som inte sällan är faktamässigt rätt och riktiga.

Jag känner mig mycket glad över att ha insett detta.
Alldeles säkert är detta inte hela sanningen, men det känns som ett nytt och mer medvetet sätt att förhålla mig för att orka hantera det som är mindre bra på ett mer produktivt sätt.






Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Väldigt mycket av vad jag tycker, tänker och framför allt gör, gör jag utifrån mina specifika förutsättningar. Jag önskar helt klart att mina val jag gör i större utsträckning var medvetna utifrån mina egna värderingar, men egentligen tror jag att det mesta, åtminstone när det gäller just handlingar görs utifrån den situation jag befinner mig i för stunden.

Om jag tillåter mig att generalisera lite skulle jag nog kunna säga att det är så här:
Jag är stressad - jag gör något, bara det åtminstone löser situationen hjälpligt.
Jag är trött - jag gör något med fokus på att det ska vara så enkelt och smidigt som möjligt.
Jag är irriterad - jag gör något utan känsla och inlevelse.
Jag är glad - jag gör något med stor inlevelse och vill ha det så bra som möjligt.

Osv

Problemet är just att situationen alltid är föränderlig. Den är inte konstant vilket gör att resultatet av mina ansträngningar hela tiden blir olika - trots att jag som person oftast förväntar mig samma resultat.

Detta eftersom mina egna förväntningar på min insats alltså styrs av något helt annat. Jag som person vill alltid ha ett så bra resultat som möjligt och detta är inget jag måste tänka på utan är en del av vem jag är och hur jag fungerar. Detta är alltså något som jag verkligen vill ska synas i mina åtaganden.

Så det vi gör, eller åtminstone det jag gör är att sätta mina praktiska krav på mig själv utifrån förutsättningar som hela tiden varierar sig.

Är det rimligt att jag ska ha samma krav på mig själv när jag är pigg och glad som när jag är trött och grinig?

Svaret för mig är nja. Humör och sinnesstämning är inte heller konstanta, och skulle de bli det är det absolut något vi måste jobba med. Men jag tror vi måste lära oss att hitta ett mentalt läge där vi kan bortse från vår sinnesstämning och i mycket större utsträckning fokusera på vår uppgift.

För ju högre krav vi har på oss själva desto mer negativt kommer vi att påverkas av ett resultat sämre än vi förväntat oss. Ett resultat framkallat av ett redan energikrävande humör. I detta hamnar vi alltså i en ond cirkel. Jag är på dåligt humör som bara det i sig får mig att bli på ännu sämre humör och när jag dessutom presterar sämre än jag önskar. Ja... det blir bara värre och värre.

Ett annat alternativ är att verkligen förstå hur vi påverkas av vårt humör och utifrån det justera våra krav på oss själva. Jag tycker vi ska våga visa våra känslor och tycker alltså inte att det är fel på något vis, men frågan som då dyker upp är vilka förväntningar vi ska ha på vår omgivning som då tvingas leva med vårt val?

Likes

Comments

Vi har nog alla en komfortzon. Ett mentalt område där vi känner oss trygga och ett område som vi av ren självbevarelsedrift helst håller oss inom.
Å denna komfortzon är nog bra. I den slappnar vi av och är oss själva. Vi behöver inte förvänta oss några större överraskningar och vi kan röra oss rakryggade och med gott självförtroende så länge vi håller oss där.

Men jag tänker också att det begränsar oss. Om vi hela tiden eftersträvar att befinna oss i den trygga miljön där vi vet hur allt fungerar kommer vi kanske inte att utvecklas i den riktning som är den bästa för oss själva? Risken för att bli en del i ett kollektiv där ens tanke och handling mer återspeglar gruppens vilja och tyckande än sitt egna måste bli större om vi inte anstränger oss.

Många gillar till exempel inte att tala inför en grupp. Vissa klarar det så länge det är inför ett litet sällskap av goda vänner men andra fixar inte ens det. Därför väljer de flesta att inte göra det. Man vill helt enkelt inte kliva utanför sin komfortzon av rädsla för det nya och det som skulle kunna bli något som strular till vårt självförtroende.

Jag har inga problem med att prata inför andra, men helt säkert finns det andra saker som jag av samma anledning väljer bort att göra. Saker som med stor sannolikhet skulle innebära personlig utveckling i form av en större komfortzon. Att aktivt välja att göra ganska vardagliga saker som spontant känns obehagliga kommer ju inte bara att vidga mina erfarenheter men också öka min förståelse och insikt för mig själv och mina medmänniskor. En stor och varierande komfortzon måste ju vara bättre att vara i än en liten och inskränkt?

Jag ska jobba på att hitta mina vardagsrädslor och sen jobba efter begreppet: Do it!

Likes

Comments

Började dagen med ett nytt blodprov.

Efter operationen för tre veckor sen då man ersatte en trasig hjärtklaff med en mekanisk och även bytte en del av kroppspulsådern äter jag den blodförtunnande medicinen waran.
Veckan efter operationen togs blodprover varje dag för att optimera koncentrationen i blodet och nu räcker det om jag genom ett blodprov kollar detta en gång i veckan.
Mitt behov av läkemedlet är livslångt och innebär en ny och absolut nödvändig daglig rutin för mig.
Innan operationen blev jag informerad om att valet av klaff skulle falla på en mekanisk och behovet av den livslånga medicineringen var ett faktum.
Hade jag fått en organisk klaff hade jag sluppit waranen men å andra sidan hade jag tvingats genomgå en ny operation om 10-15 år eftersom livslängden på en organisk klaff är begränsad.
En mekanisk klaff håller livet ut.

När jag först fick veta detta kändes det lite jobbigt.
Men det gjorde nog det mesta man sa till mig då. Allt man sa blev ytterligare en bekräftelse på att hjärtoperationen var verklig. Det skulle verkligen hända och det kom allt närmare.

Mitt sätt att förhålla mig till det hela blev nog att bygga mentala murar. Jag visste vad som skulle hända och jag lyssnade på vad man sa till mig - men jag tog det nog inte till mig.
Jag isolerade mig rent psykiskt och släppte inte fram alla funderingar och känslor som skulle tvinga mig att tänka på livet efter operationen. Mitt fokus låg istället på dygnen direkt efter operationen och jag intalade mig att bara de var över så skulle allt återgå till det normala igen.
Så blir det så klart inte. Det normala finns inte längre och det var väl också, förutom min direkta överlevnad just det som var själva tanken med operationen.

Jag pratade gladeligen om operationen och jag sökte information om den, men känner nu i efterhand att jag saknar den mentala förberedelse för livet efter jag borde ha gjort.

Förmodligen är operationen den största anledningen till att jag nu valt att öppet skriva om min självrannsakan.
På något vis har mitt medvetande skärpts och många prioriteringar verkar ha förändrats. Att skriva om det hjälper mig att bearbeta och sedan sortera allt det nya som formligen forsar över mig dessa dagar.

Det är ganska påtagliga skillnader när saker som innan operationen fick mycket av min uppmärksamhet nu känns mindre viktiga och andra saker har plötsligt fått desto mer.
Detta är enligt forskare helt normalt och väntat, men för mig är det verkligen en omtumlande upplevelse.

Mitt hjärtfel har under ganska många åt orsakat syrebrist i min kropp.
Detta har yttrat sig främst genom fysiska begränsningar men också rent psykiska.
Många beslut jag tagit och många val jag gjort de senaste åren är förmodligen kanske inte sådana som jag skulle ta om allt fungerade som det skulle.
Jag skyller inte på något vis ifrån mig, utan för mig är det mest skönt att man hittat en förklaring.
För hur det än är har jag ägnat många vakna timmar på nätterna åt att grubbla på varför jag inte räckt till. Varför jag inte orkat engagera mig och varför det har blivit som det blivit.
Många gånger har jag också hamnat i en personlig konflikt då många av de val jag gjort absolut inte överensstämt med min personlighet.
Jag har under flera år helt enkelt inte känt igen mig själv i mina val och handlingar vilket också lett till ett par perioder av ganska djupa depressioner.

Nu är felet åtgärdat och syresättningen är så god den kan vara.
Jag mår efter omständigheterna väldigt bra och känner redan hur jag på ett helt nytt, och ganska omedvetet sätt börjar leka med tanken på att göra saker.
Hur det för första gången på väldigt långt tid faktiskt ska bli roligt att aktivera mig.

Så även om jag rätt ofta blir stucken i armvecket och även om jag äter medicin resten av mitt liv väljer jag att se fördelarna.
Det är mitt medvetna val utifrån de möjligheter allt detta ändå ger mig.




Likes

Comments

Egentid är något som alltid varit viktigt för mig. Det behöver inte vara någon lång stund utan det viktiga är att jag utan störning kan få ett avbrott för att sortera och bearbeta dagens händelser och funderingar.
Ikväll blev det en promenad och jag hade redan innan bestämt mig för att verkligen anstränga mig för att känna de lukter, ljud och olika ljus en sval och klar höstkväll innebär.
Det var ingen revolutionerande upplevelse, men ändå upplevde jag promenaden på ett lite annorlunda sätt än jag brukar.
Istället för att ägna min egentid till att grubbla på saker valde jag att göra den till en stund för att samla nya intryck.
Resultatet med mitt ändrade fokus blev inte att jag tänkte mindre på dagens olika händelser men att jag bröt mitt mönster i hur jag normalt brukar bearbeta dem.
Istället för att systematiskt "tvinga" fram det jag ville tänka på kom olika saker upp mer utav sig själv.
Nu känner jag att jag uppnått mitt syfte med promenaden, men att jag fick helt nya infallsvinklar vilket ledde till att jag bröt mina invanda reaktioner på mina vardagliga upplevelser.
Jag väntade alltså på att en känsla kopplad till en händelse eller ett intryck skulle infinna sig istället för att först känna efter och sen tänka tanken som passar just den känslan.

Ska bli spännande att fortsätta göra detta. Kanske visar det sig att jag gör saker till något de inte är?

Likes

Comments

Mitt första inlägg handlade om de små och ganska vardagliga val vi gör i livet. Poängen är att vi både kan och bör tänka om lite innan vi fattar våra beslut - oavsett om de är stora eller små måste vi nog fundera på varför vi tagit just det beslutet.

Är det för att vi i just den situationen är vana att ta det enkla och beprövade beslutet eller är det faktiskt för att det är det bästa utifrån de förutsättningar och förväntningar vi har?

Men det finns också flera tillfällen då vi knappast tar några beslut utan enbart låter oss styras av instinkter eller kanske jag ska kalla det aningar.

Just nu tänker jag på hur vi bemöter människor runt omkring oss.
Vissa tar vi för givna och bemöter dem egentligen ganska illa. Även om de vi tar för givna också ofta är de som står oss allra närmast. De vi bryr oss om allra mest.

Jag tror att detta är ett enormt missbruk av positiv energi.

Människor som vi vet bryr sig om oss, och som i allra högsta grad skulle kunna fylla oss med positiv energi är de som vi bemöter på ett ganska tråkigt och ibland till och med nedvärderande sätt.
Istället för att exempelvis visa att vi faktiskt bryr oss och fråga hur de mår och sen verkligen lyssna på vad personen svarar rusar vi fram och säkerställer att vi får det vi själva vill ha. Det kan vara svaret på en egen fundering, bekräftelse för något vi gjort eller kanske hjälp med att få ihop vårt egna livspussel. I vår strävan att själva ta oss fram åsidosätter vi förmodligen ganska omedvetet väldigt mycket som skulle göra oss väldigt gott.
Detta är förmodligen ömsesidigt från alla håll och blir även det ett invant vanemönster i den specifika umgängeskretsen.
Jag ifrågasätter inte mina vänners rätt att ta del av min energi men jag vill heller inte vara en som låter mig dräneras, eller vara den som tar mer än jag ger.
Men förmodligen gör jag precis det. Helt, eller åtminstone tills nu omedvetet men det är ändå inte ok.

Där känner jag att jag måste bli bättre, för jag är ju faktiskt intresserad av hur mina närmaste mår, och kan jag bara genom att stanna upp en liten stund och fråga hur en annan människa mår, och sen lyssna på var personen har att svara tillföra positiv energi till oss båda ska jag så klart göra det..

Jag vet ju som de flesta andra att omtanke, ödmjukhet och visad hänsyn till andra faktiskt skapar glädje - och därmed också positiv energi.
För vem tycker inte om att ge den där speciella någon den där presenten som mottagaren blir så innerligt glad och tacksam för? Vem fylls inte av glädje när man ser hur man precis gjort en annan människa glad och lycklig - om än bara för stunden?

Även om det är den minsta gåva eller handling av omtanke kan den skapa så otroligt mycket positiv energi för samtliga inblandade.
Varför gör vi det inte mer ofta då?
Jag tror att det handlar om bristen på vårt medvetande. Bristen på medvetna och aktiva val. Om vi tvingas välja är det självklart att vi väljer att visa våra närmaste och våra vänner vår uppskattning, men jag tror inte vi gör något aktivt val. Istället går vi på invanda beteendemönster och gör som vi alltid har gjort. Ja, förutom under den första tiden då vi lärde känna varandra då... då är vi tvärtom väldigt nyfikna och medvetna och gör väldigt mycket för att visa vår nyfikenhet och uppskattning..

Men när vi efter ett tag återigen går in i våra invanda beteenden kör vi på som vi brukar och skapar väldigt lite ny energi för varandra samtidigt som tar vi desto mer av varandra.

Det enda val vi egentligen gör i denna situation är att söka den så nödvändiga energin på annat håll. Detta kan vi göra på otroligt många olika sätt, men tyvärr inbegriper lösningarna inte så ofta varandra, utan vi söker oss omedvetet bort från energitjuvarna.
Detta blir en en nedåtgående spiral. Samtidigt som vi saknar något hos våra närmaste hittar vi det någon annanstans. Förmodligen lär vi då glida allt längre ifrån varandra utan att vi är medvetna om vad som händer.


Våra vänner väljer vi däremot ganska aktivt. Varför vissa blir vänner å vissa inte ligger det fantastiskt mycket sånt som jag inte har en aning om bakom. Men faktum är ju att vissa personer klickar det mellan medan det uppstår något helt annat mellan andra. Personkemin spelar roll och påverkar alltså våra omedvetna val.

Så kanske, om vi genom att bli positiva egoister saktade ner lite och mer aktivt ägnade några tankar på vad det faktiskt är vi vill ha av livet kunde vi bli gladare, piggare och lyckligare bara genom att visa våra närmaste att vi faktiskt bryr oss om dem. Blir vi mer medvetna och mer aktiva i våra val kanske vi också kan förändra slentrianen skapad av invanda beteendemönster? Mönster som inte gör annat än att skapa slentrian och som dessutom slukar positiv energi?


Likes

Comments

Alla gör vi dagligen olika val. Oftast är det nog inga större saker utan handlar mer om hur vi tar oss igenom vardagen.
Ska jag ta ut soporna nu eller ska jag göra det senare?
Jag är verkligen trött och orkar verkligen inte laga middag så jag beställer hem pizza istället.
Såna små saker som kanske inte påverkar vårt liv i särskilt stor utsträckning.
Jag tror att alla dessa små saker ändå formar oss till de individer vi är.
Ett litet och till synes ganska harmlöst val som knappast förändrar hur vi är som människor men som ändå påverkar hur vi också bemöter större, och mer avgörande val i livet.
Är man en sån person som väntar med att ta ut soporna är man kanske också mer benägen att vänta med andra saker.
Nu kan det ju vara så att man ändå ska gå förbi soptunnan på väg till affären om två timmar men förmodligen är sanningen att vi är lite för lata för att göra det just nu. Av någon anledning tror man att det kommer att kännas mer motiverat om ett par timmar.
Kanske har många den förmågan att verkligen stänga av vetskapen att man ska göra något innan dagen är slut, men jag själv får detta hängandes över mig. Jag ägnar alltså två timmar av mitt liv åt att veta att jag ska göra något som jag egentligen inte känner för. Detta istället för att bara ta tag i soppåsen direkt å lägga några minuter åt att faktiskt gå och slänga den för att senare slippa ha detta hängandes över mig...

Att skjuta på något så vardagligt som jag dessutom vet att jag inte kommer undan och som under tiden jag skjuter på det också gnager i mig är ett vanebeteende. Jag är van att konstatera att soppåsen är full och att jag måste gå till soptunnan med den tids nog. Inte direkt, utan bara att den måste till soptunnan.
Jag tror att hela denna procedur tar ganska mycket energi helt i onödan. Om jag går med den på en gång eller om två timmar gör ju ingen som helst skillnad för den faktiska energi som går åt till att ta den lilla promenaden till soptunnan. Å allvarligt nu... så trött är jag inte så jag inte orkar en uppfriskande promenad på några meter.
Det enda som skiljer är ju faktiskt att jag gör av med mer energi på att vänta och "gruva" mig än om jag gör det på en gång.

Därför har jag testat att bryta mitt beteende när det gäller såna här småsaker.
Ska soporna ut gör jag det så snabbt som möjligt. Går en glödlampa sönder byter jag den på en gång och ser jag att fästet till stupröret håller på att lossna fäster jag det på en gång.

Vinsten jag upplever med detta är inte bara att det finns lyse i alla rum när det blivit mörkt eller att jag slipper lukten från en gammal soppåse, utan också att jag märker en stor skillnad på min mentala "måste"-lista.
Det finns helt enkelt inte lika många måsten utan jag kan fokusera mer på roliga och energigivande saker.

Nu är detta ett relativt nytt påhitt för mig och jag får fortfarande hela tiden anstränga mig lite för att övervinna mina invanda beteendemönster.
Men det ska bli spännande att se hur jag i framtiden hanterar större och viktigare beslut. Jag hoppas dels att jag ska bli bättre på att faktiskt ta ett beslut men också att jag ska tänka mer objektivt och rationellt innan jag bestämmer mig för vad som är det bästa.

Likes

Comments