Header

För någon dagen sen fikade jag med en fin vän, Ida, som har figurerat här på bloggen från och till sen dess begynnelse. Så skönt att ha en vän man kan prata om allt med, oavsett om man har setts igår eller för ett halvår sen.

Hur som helst så fikade vi på Wärsjönäs, en otroligt fin gammal herrgård som nu huserar butik och cafe. Utsikten är magiskt och vi placerade oss på bryggan precis nere vid sjön. Fantastiskt!

Butiken hade allt man kan önska (dvs flamingos och porslinsballonger) och lite till och världens finaste strukturer i taket. Jag är kär!

I veckan som har gått har jag jobbat en hel del, planerat för ett nytt projekt (ett till tänker ni??) och så har jag spånat på vad jag ska göra i höst. Just nu står det mellan tågluff/jobb eller så hoppar jag på en utbildning i Stockholm. We'll see!

Livet är fint vänner, puss!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Livet livet livet livet.

Slutar aldrig att förundra, slutar aldrig att förvåna, slutar aldrig att väcka nya tankar nya känslor nya ideér. Framtidsångesten är inte lika total även om ovissheten är konstant. I veckan som har gått har jag befunnit mig i Mellbystrand och på loppisar och på fest och så har jag målat om mitt rum. Nåja, en vägg har fått ändra färg från oktober-grått till blek-solnedgång-i-augusti-rosa.

Jag älskar rosa och jag älskar känslan av att färdigställa ett projekt. Det är inte ofta jag gör det, att färdigställa ett projekt alltså. Jag har många tankar och ideér och storslagna planer men någonstans på vägen tappar jag motivationen allt som ofta och låter projektet fade:a ut och fade:a bort. Känns fint och bra att faktiskt ha gjort färdigt något. Jag har länge trott att mina förmåga att slutföra är borta och på botten men detta är ett bevis (kanske inte ett stort men ett litet) på att jag faktiska kan. Jag är stolt över mig själv.

Längs denna vägen har jag gått varje sommar i 18 år. Från Strandhotellt mot havet och stugan. Mitt paradis på jorden.

Pappa.....

....och mamma. <3

I Mellby var det ljummet i luften och ljuset var varmt och solen på väg ner. Det finns ingen annan plats som ger mig ett sånt lugn som Mellbystrand. Så mycket kärlek kärlek kärlek.

Likes

Comments

Iförgår när jag hade min lediga förmiddag från jobbet tog jag mitt pick och pack och åkte in till Helsingborg. Väl därinne mötte jag upp Kelly, en tjej som jag har klickat otroligt bra med för en catch up på cirka två timmar. Kul och mysigt och jättebra, mer sånt här tack!

Likes

Comments

INSPIRATION

Hela min kropp är fylld av otålighet. Gång på gång så fastnar jag i tankar om framtiden även om jag har bestämt mig för att inte oroa mig, inte överanalysera och inte överplanera. Var kommer jag hamna. Vilka människor kommer att utgöra mitt umgänge. Vem kommer jag att bli. Tankar om vem vad hur när vilka snurrar runt och runt och runt och jag får liksom inte något grepp, ingen ordning på dem.

Jag vet inte hur jag ska börja bena ut framtiden. Jag vet inte ens om det är rätt sak att göra. Allt är ut och in men samtidigt precis som det alltid har varit. Jag är otålig. Jag känner mig färdig med Örkelljunga för nu, jag vill se något större uppleva något annorlunda. Efter veckan i Göteborg med alla fantastiska, drivna människor så ger Örkelljunga mig en känsla av klaustrofobi, en känsla av att världen krymper runt om kring mig.

Klaustrofobi och otålighet. Ovisshet över vad som komma skall. Jag försöker att njuta av att ha livet oplanerat men det går trögt. Jag vill ha en strategi, en plan för att nå mina mål, jag vill veta vad mitt nästa steg är så att jag kan få sätta livet i rullning. Jag vill utvecklas. Hela tiden utvecklas utvecklas utvecklas, aldrig så still, alltid framåt men ändå njuta av stunden, av livet som händer nu.

Och nu.

Och nu.

Samtidigt är jag trygg i att allting kommer att lösa sig. I att allt kommer att bli så som ska det ska vara. I att jag är precis där jag borde vara just nu. "When nothing is sure, everything is possible."

Likes

Comments

GLÄDJEÄMNEN

Ännu en vecka med UngDrive har passerat och idag var sista kick-offdagen för detta året. Vemodighet, tacksamhet och tilltro är tre ord som beskriver mitt tillstånd just nu. Vemodighet över att dessa fantastiska och enormt lärorika två veckorna är över. Tacksamhet över allt jag har lärt mig och alla jag har mött. Tilltro över att livet kommer att lösa sig.

Under de två senaste veckorna har jag insett 1. en hel del om mig själv och 2. hur mycket kvar jag har att upptäcka. Att reflektera över varför man gör som man gör, känner som man gör och tänker som man gör är lär en så mycket om en själv och jag känner en stor nyfikenhet och vilja att lära mig mer och mer och mer.

Annars så har allt rullat på i 120 som vanligt. Jag borde kanske tagga ner lite till men livet är ju så himla roligt. En annan sak jag har insett under den gångna veckan är att jag måste börja jobba på att älska mig själv mer. På att bli min egna bästa vän. På att sluta säga nej till mig själv. På att inse att jag är grym. Livet alltså. Så enkelt och fint men som går att göra så svårt och komplicerat.

I helgen började jag iallafall projekt "Älska Ida" genom att stanna hemma i fredags istället för att dra ut. Galet tacksam för det när jag vaknade upp i lördagsmorse, efter 11 timmars sömn. Lite senare på dagen drog jag och favoriten ut till Mellbystrand och stugan för att mysa och hänga på stranden. Drömkombinationen.

Nu nu nu ska jag lansera sommarens projekt på Facebook och planera inför framtiden. Puss!

Likes

Comments

GLÄDJEÄMNEN, INSPIRATION

Hej vänner!

Ännu en gång slår det mig hur otroligt värdefullt och fint och fantastiskt livet är. Senaste två veckorna har varit galet intensiva, utvecklande och så jäkla roliga. Jag har märkt att jag mår som bäst när jag är omringad av likasinnade, av folk med driv och passion, drömmar och mål, där jag ständigt får utmana mig själv i mitt ledarskap och i mina tankegångar. Där jag får lära mig när det är bättre att lyssna än att prata, att sätta en annan än mig själv i fokus på ett sätt som samtidigt utvecklar mig själv, Livet är fantastiskt.

I torsdags efter UngDrive och styrelsemöte plockade jag upp Mikis och körde till Göteborg. Efter 2 1/2 intensiva dagar, med en kort break för Liseberg (kul kul!) välkomnade vi i personalen på Emax 2017 upp deltagarna på söndags eftermiddagen. Energin var magiskt!

Dagarna fylldes sen snabbt på med affärssimulering, föreläsningar, case och najs häng med både deltagare och personal innan onsdagen kom alldeles för snabbt....

Emax avslutades sedvanligt med en gala och jäklar vilken kväll vi fick. Jag och Mikis körde vårt vanliga "skratta på 1, 2, 3..." och medan vi roade oss med det välkomnades deltagarna av resterande personal.

Förrätt blev till huvudrätt och strax därpå påbörjades gråtfesten. Måns spelade världens finaste låt och precis när de tårarna hade torkat blev det prisutdelning. 2 av mina 3 lag fick gå upp på prispallen och shit asså - så otroligt imponerad och glad för deras skull och så tacksam över att jag har lärt känna alla dessa fina människor. Därefter var det kört och tårarna slutade (i princip) inte rinna förens jag nådde Falkenberg nästa dag.

Efter galan och städningen och utcheckningen av deltagarna (yes jag grät då med) väntade bara det sista och det svåraste. Det var dags att säga tack och hej till det fantastiska gänget till personal. Efter en lång lunch tillsammans var man, trots att man drog ut på det till det extrema, tvungna att säga hejdå. Inte kul inte kul inte kul. Emax är fantastiskt så till sätt att man kommer människorna man upplever det med så himla nära under tiden. För mig är Emax som att komma hem. Jobbigaste av allt var det att säga hejdå till Mikaela, tjejen som jag har suttit ihop med sen dag ett på gymnasiet. När andra säger sitt adjö på studentdagen hade vi turen att kunna skjuta upp det i två veckor. Nu var det iallafall dags och fy vad ont det gjorde.

Nu har det gått ett par, tre dagar jag kom hem i torsdags och sen dess har allt känts tomt och konstigt och det är inte förens idag jag har fått tillbaka energi och känner mig någorlunda normal igen. Allt känns liksom fjuttigt i jämförelse med Emax. Hur som helst så är en sak är säker iallafall - och det är att även om det tar fyra dagar att återhämta sig, så jag kommer att komma tillbaka till Emax.

Likes

Comments

GLÄDJEÄMNEN, INSPIRATION

Så här såg det ut innan galamiddagen på Emax förra året!

Vilken märklig känsla det var i kroppen när jag vaknade imorse. Första måndagen i en lång rad utan skola. Tänk att det som har varit vardag och rutiner i 12 hela år inte längre existerar. Knäppt.

Trots detta har jag haft en fin dag - jag har nämligen jobbat första dagen på min trainee-tjänst hos Forza of Sweden. Där är min uppgift att vara coach för UngDrive, en kurs jag själv gick under förra sommaren och som har bidragit mycket till min personliga utveckling. Jag tycker att det är så häftigt och lärorikt att se kursen från andra sidan, som coach och jag har så mycket att lära av de andra som med är coacher. Härlig dag!

..och så grymt att få uppleva Emax igen med Mikis, pinglan högst upp på bilden. 

Även resten av veckan bjuder på en massa kul saker och jag tänkte att vi skulle kika på vad, så här har ni - måndag till söndag ett par rader!

Måndag: Jobb 7-18 på UngDrive med fokus på att ta fram affärsidér och ett ärende på Väla har hunnits med. Innan jag går och lägger mig ska jag fila lite på min 6-månaders planering och förbereda mig inför imorgon.

Tisdag: Jobb 8-18 på UngDrive och idag är det fokus på marknadsföring, ska bli superkul! Därefter ska jag träffa farmor och farfar <3

Onsdag: Jobb 8-18 på UngDrive och dagens fokus bli försäljning. Här känner jag att jag verkligen kommer att vara i mitt esse - sälj är ju världens roligaste!

Torsdag: Alltså vilken torsdag jag har framför mig - lyssna på detta: Jobb på UngDrive 8-18 därefter styrelsemöte 18.30 och efter det ska jag köra upp till Göteborg för Emax! SÅ peppad!!

Fredag, lördag, söndag: Personaldagar uppe i Göteborg med genomgångar, coachutbildning och affärssimulering ska avhandlas innan alla deltagare kommer på söndag. Även här ska det bli spännande och lärorikt att ta coachrollen.

Mål för veckan: Hålla bloggen vid liv med ett inlägg/dag och sova åtta timmar per natt. Let's do this!

Likes

Comments

Hej vänner!

Nu har studentångesten lagt sig lite och lämnat plats för fjärilarna i magen istället. Livet är fantastiskt och framtiden är ljus. Igår hade jag en fin kväll med studentmottagning för Dorina där nästan hela Krotte-gänget var på plats, så härliga människor. Vid två-tiden landade jag hemma igen och somnade på två röda för att sen vakna 10 timmar senare. Efter fredagens urladdning har energin sakta men säkert kommit tillbaka och jag har idag fått gjort en hel del av punkterna på dagens att göra lista. Skönt!

Men det är inte det som dagens inlägg kommer att handla om,

utan detta kommer att handla om en helt annan lista - nämligen listan över mina 100 mål! För cirkus ett år sen publicerade jag en lista med hundra saker jag vill göra, uppnå och uppleva under min livstid. Listan plockar jag fram då och då för att få inspiration och igår var ett sånt tillfälle. HÄR hittar ni listan i dess helhet.

När man sätter mål tycker jag att det är viktigt att vara flexibel och därför har jag ändrat om lite i listan .... ska vi kika på hur det har gått för några av målen?


MÅL: Börja föreläsa

Check! Två föreläsningar om entreprenörskap har blivit av under hösten. Galet läskigt och galet kul!

MÅL: Starta ett bolag

Ge mig en månad och även denna kommer att vara uppnådd, PEPPEN!

MÅL: Bli fysioterapeut

Detta har jag strukit faktiskt, för att jag helt enkelt inte vill det längre.

MÅL: Unna mig mer hudvård

Check!

MÅL: Läsa mera

Check! Detta året har jag snittat två böcker i månaden vilket jag är helt nöjd med.

MÅL: Tävla i Bikini Fitness

Nope, detta är supermegastukit. Detta är ju i princip bara en skönhetstävling och om jag ska tävla i något träningsrelaterat så satsar jag mycket hellre på OCR eller Crossfit.

MÅL: Engagera mig politiskt

Check! Detta lärde mig att om jag ska kunna påverka samhället till det bättre så får jag hitta andra vägar än via motioner för det tar tiotusen år. Men förståelsen för politik och viljan att påverkar har ökat så något positivt har kommit ur det.

I sammanband med att jag läste igenom listan igår började även tankarna komma hur jag kan göra för att bocka av dem. Som tidigare nämt funderar jag mycket på vad jag vill fylla mina dagar med och nu när jag i dagarna ska sätta mig och skriva ner en 6-månaders plan för livet känns det bra att ha dessa målen i bakhuvudet. Jag har faktiskt en ganska klar idé över vilka mål jag ska fokusera på... men mer om det en annan dag! Nu ska jag förbereda mig inför första dagen på jobb imorgon! Så spännande.

Likes

Comments

24 timmar av total eufori. 24 timmar av total lycka. 24 timmar av kärlek.

Igår sprang jag ut från ProCivitas Privata Gymnasium och jag vågar påstå att jag igår upplevde mitt livs, hitintills, lyckligaste ögonblick. Efter tre timmars sömn vaknade jag så gott klarvaken klockan 05.00 med extrem förväntan i kroppen. Fasen alltså, vilket dag vi fick. Vädret trotsade alla väderappar och bjöd på solsken och blå himmel, stämningen var högre än vad som borde varit fysiologiskt omöjligt och jag, jag var omringad av fantastiska människor från början till slut. Nu är det dags att ännu en gång låta bilderna tala...

När det vankas champangefrukost spelar det ingen roll att klockan är 06.30 - inte ett spår av trötthet syntes i varken stämningen eller ansiktena.

Alice, Agnesa och Ida var på topp!

Skålar i champagne blandades med lambo hej och tallriksutdelning - stolt var jag över att vara "klassens Blondinbella"!

Mikis och jag gjorde gymnasiets sista "skratta på 1, 2, 3" med en påtaglig underton av vemod.

Världens finaste Lovisa <3

Efter champagne-frullen väntade fotografering vid kärnanparken, samling i ett klassrum, skönsång i kyrkan (när Frida sjöng "känn igen sorg" kom dagens första tårar), en sista skollunch och så slog klockan halv två och vi sprang ut från Hallbergtrappor - rusiga av glädje, vänskap och champagne. Där väntade mamma, pappa, Linus, farmor, farfar, Johan och Ingela för att förse mig med plakat, kramar och halsband.

Klockan tickade vidare och ännu ett utspring från Kärnan fullbordades. Flaket blev tyvärr något av en flopp, då musiken dog tre minuter in. Vid kvart över fem var det tack och hej och inom donken för energipåfyllning innan jag och pappa körde vidare till Örkelljunga och min studentmottagning. Hur snygg är inte Johan? Så kär.

Välkomtsdrink, snackas och världens finaste Helle var på plats.

Kusinerna var på plats och lagom till efterrätten dök även Emma, Johanna och Elina upp. Så fantastiska <3

Vid elva tog jag bussen till Helsingborg för ännu mera firande och ramlade senare in hos Johan framåt fyra på morgonen. DÅ var jag trött - 22 timmars firande tar på krafterna.

Såhär dagen efter jag är fylld av känslor. Jag är extremt tacksam över dessa tre åren och över den fantastiska gårdagen. Jag är tacksam över mina familj och mina vänner och jag är tacksam över det uppvaktande jag fick igår. Den enorma tacksamheten delar plats med en tomhet och ett enormt vemod över att det aldrig kommer att bli som det en gång har varit. Över att dessa tre åren är över. Över att vi vänner kommer att gå delade vägar. Över att ProCivitas inte längre finns som en trygg grund. Över att tiden går så otroligt snabbt.

Även om jag upplever en stor osäkerhet över framtiden och ständigt undrar vad jag vill fylla mina dagar med så känner jag även så mycket förväntan och hopp och pirr i magen. Idag har solen skinit - och det tar jag som ett tecken för att allting kommer att bli så bra det bara kan. Framtiden är min att forma, erövra och skapa precis så som jag vill. Livet - nu kör vi.

Likes

Comments

Hur känns det att ta studenten egentligen?

Denna sista veckan har mest känns som en enda lång transportsträcka. Vädret har varit trist, förberedelserna många och kroppen otålig. I tre långa år har man väntat på dagen som imorgon kommer att stunda och även om känslorna under dessa tre åren har varit många så har jag kommit till en punkt där allt känns bra. Jag har allt i ordning inför sommaren och jag har en vag plan på i vilket riktning jag vill att livet ska ta framåt hösten. Jag har fantastiska människor i min närhet som hurrar på mig när jag planerar inför mina stora mål och som stöttar mig i min stundtals vacklande tro på mig själv.

Att dessa tre årens utstakade och trygga rutiner kommer brytas och att ens kompisar som man hängt med varje dag inte längre kommer att finnas vid sin sida känns förvisso lite deppigt, men jag känner ändå att det är okej. Det är dags att bryta sig loss och pröva sina vingar rakt ut i det okända. De tidigare upplevda känslorna av ledsamhet är bearbetade och jag känner att allt är precis som det ska vara. Jag är precis där jag borde vara. Allt känns lätt och enkelt och förväntansfullt och lite övermäktigt och helt fantastiskt. Allt är i sin ordning, helt enkelt.

Att välja ProCivitas den där våren för tre år sen har varit ett av de bättre besluten jag har tagit. ProCivitas har gett mig alla förutsättningar som har behövts för att utvecklas som person och för att hitta min riktning här i livet. Det har varit på ProCivitas som jag har fått upp ögonen för entreprenörskap, ledarskap och politik. Det har varit på ProCivitas som jag har lärt mig att allt jag vill uppnå är möjligt om man bara ger sig fan på att det ska gå. Det har varit på ProCivitas som jag har lärt känna fantastiska personer som gång på gång imponerar på mig med sin kunskap, sin ödmjukhet och sitt driv. ProCivitas - jag är dig evigt tacksam.

Nu riktigt känner jag i hela kroppen hur jag är redo för något nytt. Redo att addera flera pusselbitar och erfarenheter och utmaningar och försök till mig själv och hela tiden sträva efter att utvecklas. Jag vill se och höra och möta och uppleva så mycket som möjligt. Jag är hungrig på livet och vad som komma skall och jag vet att oavsett hur och var jag kommer att hamna så kommer det att lösa sig. Jag är trygg i att det alltid löser sig till det bästa och att det kommer att göra så även denna gången. Livet - nu är jag redo för dig.

Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.”


Likes

Comments