Innan jag börjar skriva allt negativt som påverkar och trycker ner mig just nu så ska jag bara säga tack till min älskade Luis för att du är det bästa som finns och hänt för mig. Utan dig skulle jag aldrig orka ta mig igenom all ångest och skit som ständigt kommer tillbaka. Och tack till mina få men äkta vänner för att ni visar mig att man kan ha kul även fast man mår dåligt.
Som ni märker i alla inlägg så skriver jag i princip hela tiden att allt är skit. Men det är det och jag kan inte dölja det hur mycket jag än vill. 5 av 7 nätter i veckan drömmer jag om att vi på något sätt får tillbaka min moppe, och det känns lika verkligt varje gång. I drömmarna så skriker jag av glädje och gråter som att jag precis vunnit på triss. Löjligt ellerhur? När jag sedan vaknar ligger jag i mörkret utan moppe, och kan sedan inte somna om på en bra stund vilket resulterar i att jag ligger med en ångest som är HEMSK. Tusen frågor snurrar runt runt runt och jag skyller på mig själv igenom att fråga mig själv hur jävla dum jag var som inte ställde in den när den inte startade. Hade jag gjort den ENKLA jävla gesten så hade jag haft min moppe idag, alla tankar känns som sparkar som aldrig slutar. Att jag mår så dåligt av detta som jag gör trodde jag inte att jag skulle göra, och det är inte det att jag inte kan åka till olika ställen som är jobbigt, utan själva moppen i sig. Jag fick den av pappa och bara det är speciellt för mig, det känns som att jag svikit honom igenom att inte ställa in den den natten. Det känns så himla konstigt att tänka att någon annan fått för sig att stjäla min ägodel och göra vad dom nu gör med den. Jag kan inte ens se på någon anna moppe utan att bli påmind om min. Varje gång jag är ute och åker eller går så kollar jag överallt, "är den där?" och i varje buske jag går förbi kollar jag in i. Känslan av att inte veta något gör mig galen, och också att jag inte kan göra något åt det. Återigen blir jag besviken på mig själv, trots att jag vet att jag gjort allt jag kan. För varje dag som går tappar jag mer och mer hopp om den, trots att jag innerst inne vet att det är fel tankesätt. Jag gör av med så himla mycket onödig energi när jag går runt och tänker på den, och den energin borde jag lägga på annat som t.ex skolan. Hade jag haft den här så vet jag att jag varit på topp, det fanns ingen liknande känsla som den när man visste att man hade en moppe och kunde åka vart man ville och när som helst. Man kunde spontan åka till olika ställen, men nu kan jag inte göra det längre. Nu står jag helt tomhänt och bestulen på den enda materiella saken som kunde få mig glad. Folk tänker säkert "men nu har det ju gått en månad, borde du inte försöka gå vidare?" men alltså helt ärligt så vet jag inte hur jag ska göra och allt blir bara värre och värre. Hade jag kunnat så skulle jag ha glömt allt, mer än gärna. Detta är så himla löjligt och det vet jag själv men ingen kan förstå hur mycket jag påverkas av denna skiten, det är obeskrivligt
Jag kommer inte att blogga på ett tag tror jag, inte som det känns nu iallafall. Förlåt men jag måste hitta mig själv igen.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

..vill man bara ligga och se på film med en stor påse godis och få en puss på pannan. Min dag har verkligen varit SKIT.
Nu har jag äntligen kommit hem från skolhelvetet. Nästan hela dagen har jag gått runt med en hemsk huvudvärk på vänster sida av pannan. Varje gång jag böjer mig ner så börjar hela huvudet pulsera så mycket att jag inte ens kan beskriva hur det känns. Att dessutom behöva gå i en klass jag VERKLIGEN INTE trivs i och bara få svaret "gilla läget" av rektorn gör inte något bättre. Alltså det finns nästan ingen som inte sitter och skriker på lektionerna, om det är tanken att jag ska kunna arbeta när volymen är uppe på fullt så kan dom ju börja tänka om lite. Jag kommer inte orka gå till en skola och en klass jag inte känner mig trygg i, speciellt inte om arbetena går att göra hemma istället. Har gått 3 veckor i denna klassen och jag orkar snart inte mer, det har varit de värsta i mitt liv om man pratar skolmässigt. Jag hade aldrig trott att det skulle bli såhär, det värsta är att jag inte får tappa fokus eftersom det skulle bli ett helvete o ta igen sen.

Likes

Comments

..oså va söndagen här igen. Fyfan säger jag bara!!
Idag har jag inga planer förutom att jag ska tvätta och dammsuga rummet. Jag är ganska säker på att jag kommer bli sängliggandes då jag inte känner för att göra något annat än att nörda netflix typ. Vädret är ganska okej så jag ska nog höra med Elsa och Jowita om dom vill sticka ut på en promenad lite senare, man måste ju ta vara på vädret medan man kan😉
Tack för denna helgen tjejer❤❤
//Bild från igår när vi åkte till donken med mopparna//

Likes

Comments

Hejhej! Nu har jag precis duschat och satt mig tillrätta. Har en tiggande hund i knäet som stirrar på min muffin som står bredvid mig på skrivbordet, haha! Utanför öser regnet ner, vilket är en bra anledning till att bara ligga hemma.
För en liten stund sedan körde jag hem Luis efter att han sovit hos mig. Det var suuperlänge sedan han gjorde det senast så det var jättemysigt att han äntligen gjorde det! När han sover här så kommer iallafall min dubbelsäng till nytta, annars är alltid andra sidan på den tom när jag sover själv. I vilket fall så njuter jag av min lediga dag så mycket jag kan, så nu ska jag nog lägga mig och spela MW3.

Likes

Comments

Morgonen började med att Micke la sig brevid mig med en högt kurrande mage, och eftersom jag vet exakt vad det tyder på så var jag tvungen att vakna ganska snabbt och gå ut. När hans mage kurrar som den gör så har han ont i den. Han äter alltid gräs då för att sätta igång magen och få ut det som gör ont. Det som brukar hjälpa är långa promenader som får musklerna i magen att börja arbeta för fullt, och magmassage.

Om en stund ska vi gå ut på en långpromenad till Luis, och där ska Alice och Charlie få leka. Micke ska väl gå runt och äta gräs, men det är bara bra! Vädret är superskönt vilket är tur när jag måste ut med Micke ofta när han har så ont. När vi sedan kommer hem vet jag inte vad som händer, vi har studiedag imorgon så jag behöver inte tänka på skolan iallafall!
Har tagit en liten paus i några dagar som ni märkt, men nu är jag tillbaka

Likes

Comments

Tänk dig att du träffar någon. En person som så småningom börjar betyda mer och mer för dig, tillslut är du beredd att göra vad som helst för att fortfarande finnas kvar i han eller hennes liv. Det går månader, flera flera månader och du märker klart och tydligt att personen ger ditt liv en mening och ni hjälps båda åt att försöka ta sig igenom livet tillsammans på samma väg. Ni går igenom händelser, beslut och en jävla massa onödigt tjats, men allt det går ni igenom tillsammans och vad som än händer så står ni alltid kvar hand i hand när dagen går emot sitt slut. Du blir mer och mer kär, vägen framför er är svart och oförutsägbar och ni vet aldrig vad som väntar er bakom nästa hörn, men tillsammans tänder ni lampor på vägen en efter en så att ni kan se bättre. Så fort tanken slår dig att du kanske en dag ska stå kvar själv mitt i mörkret blir du orolig och kramar hans hand hårdare och vill bli försäkrad för säkert 20:de gången att det KOMMER vara ni två. Du kommer aldrig bli lämnad själv, vad som än händer är det alltid ni. Med lugnet i hans röst när han säger orden du precis vill höra så lättar du på handen lite igen, det börjar ju nästan göra ont när du klämmer ihop den så hårt för att du är rädd. Samtidigt som du släpper handen och återgår till eran normala "handhållning" så tänker du innerst inne att du aldrig kan vara helt säker, för vem skulle förevigt vilja hålla i din hand när du är som du är, osäker och dum. Så småningom börjar ni planera vad era barn ska heta, ni planerar vart ni skulle vilja bo och ni planerar hur erat bröllop ska se ut. Vi kommer aldrig ge upp, när jag känner mig osäker på oss så tänker jag på framtiden, säger ni till varandra. Lyckligast i världen går du runt med motivationen om att ni en dag står i en fin kyrka och ger varandra ringarna som ska föreviga eran kärlek, och ni förblir varandras tills döden skiljer er åt. Du ber dig själv att hålla ut, för en vacker dag kommer dagen som du väntar på. En dag blir han min föralltid tänker du samtidigt som en stor svärm av varm kärlek går igenom hela kroppen när du ligger ensam i sängen och kämpar emot för att inte börja gråta glädjetårar. Du vet att du sagt allt du kan komma på om dig själv, du har avslöjat det du aldrig trodde du någonsin skulle nämna för någon. Allt detdär har du berättat för han du tror är ditt livs kärlek, varför skulle du dölja undan det när ni säger allt till varandra? Vissa kvällar ligger du och gråter samtidigt som du berättar, du har ju aldrig sagt det till någon innan för att det varit så jävla jobbigt att ens tänka på. Du känner dig så trygg i hans famn när han torkar bort tårarna på din kind, även fast dom aldrig tar slut. Han pussar dig på pannan och smeker dig över håret "det är okej" viskar han. Efter en lång stund av tårar forslandes ner och ord som slutar komma så börjar du känna dig trött och efter ytterligare en stund somnar du i famnen på han som betyder mer än något annat i hela världen. Precis innan du somnar tänker du "vad skulle jag gjort utan dig, utan dig är jag ingenting"
Plötsligt kommer dagen som får dig att falla isär helt och hållet, plötsligt kommer dagen när du blir lämnad själv. Alla fina ord du en gång hört han säga till dig kan inte sluta eka i huvudet och du gråter fastän du inte vill, din mage krampar och du får inte fram någon luft. Han var ju anledningen till att du andades, anledningen till att du orkade gå upp ur sängen på morgonen. Han var ditt allt och plötsligt är han borta som en vindpust, som att ingenting någonsin hänt. Vägen ni gått på tillsammans är nu helt svart, du ser inget hur du än vrider och vänder på dig. Lamporna ni tillsammans tänt har slocknat och du vet inte hur du ska ta dig hem igen. Det finns ingen hand att hålla i längre och ingen som skyddar en på nätterna är alla inre monster försöker ta dig. Eftersom allt är helt svart står du och stirrar ut i den mörka världen, ensam och övergiven. Det som inte skulle hända har precis hänt. Allt du levde för är borta. Efter en kort stund hör du en röst, en röst du känner igen. Men det är inte rösten du alltid älskade att höra, du känner inte igen den helt. Långt bort hör du den småskratta och ropa ord till dig som du ALDRIG trodde du skulle få höra. Du får höra hur dålig du är och att allt du en gång berättat är nära att bli avslöjat. Vem är det som ropar allt dethär? tänker du. Du tror att det är din inre djävul som försöker trycka ner dig och få dig att må sämre, det kan ju inte vara han som under alla dessa månader funnits där och försökt hjälpa upp dig på toppen. Rösterna du hör blir högre och högre, du får snart hålla för öronen och skrika för att dom inte ska komma närmare. Du har fallit ner på knä och stoppat ner huvudet mellan knäna och hela kroppen värker. Det gör så ont. När du öppnar ögonen igen ser du att det har blivit dag, men vägen är fortfarande helt svart. Du blir distraherad av skolan och allt som hör därtill, så för en liten stund försvinner rösterna från ditt huvud. Men precis som alla dagar så kommer kvällen sakta smygandes och du känner att oron börjar växa igen. Du undrar hur denna natten ska sluta, kommer jag leva eller dö. Du står kvar ensam på samma plats, det är svart och du kan inte göra något annat än att sakna. Klumpen i magen som alltid finns där på kvällarna växer och växer. Du är fast i en värld där du inte längre vill leva i och han du trodde aldrig skulle lämna dig har precis gjort det. Ditt ljus i tunneln har slocknat och alla dina framsteg är meningslösa. Vad ska hända nu? tänker du och väntar på att all smärta och saknad ska ta slut.

Likes

Comments

Godmorgon! Har nog aldrig fått för mig att blogga såhär tidigt på en helg, men here we go! Igårkväll spenderades med Jowita och Kajsa. Först var vi hemma hos mig och hade lite mys, sedan körde Kajsa ner oss till stan. Där var vi med lite folk och efter det kom vi hem ganska tidigt ändå, i slutet satt vi och pratade på en bänk nära hemma. När jag kom hem gick jag ut med hundarna och la mig nästan direkt efter det, var huur trött som helst. Det var bara bra för då somnade jag nästan direkt utan att ligga vaken halva natten. Dock så har jag på senare tid börjat sova med musik i headsettet på för att koncentrera mig på något annat än tankarna, det funkar faktiskt!
Direkt när jag vaknade imorse (för typ en timme sedan) så kände jag med en gång att denna dagen skulle spenderas i sängen kollandes på film. Vädret ute suger ju, så då har jag en anledning till att bara ligga hemma. Behöver göra lite saker idag men det får jag se ifall jag orkar! Nu ska jag sluta och skriva och njuta av en hel dag framför mig under täcket med massa fiiilmmm.

Likes

Comments

Hejhej! Sitter vid mitt sminkbord och sminkar mig, har dock tagit en paus nu för att blogga. Igår bloggade jag inte av olika anledningar men jag mådde inte alls bra, som tur var så hade jag iallafall en bra kväll med Kajsa så då kom jag på lite andra tankar. Idag vet jag inte alls vad som händer, vill bara ligga hemma men samtidigt inte eftersom det bara leder till massa skit.
Något jag har tänkt på mycket är att jag nästan aldrig får höra hur mycket jag betyder för någon. Alltså det kan i princip handla om vem som helst, vänner som familj och lite allt möjligt. Jag tvekar JÄVLIGT ofta på mig själv och människor i min närhet och för att känna att jag inte kommer bli övergiven eller att någon annan ska ta min plats i ngn relation så vill jag liksom höra att jag är speciell och sånt. Jag själv säger ofta hur mycket folk betyder för mig för jag vill verkligen att dom ska veta det, men jag får sällan höra samma saker tillbaka. Visst, jag kan få höra "Jag älskar dig också", men det där lilla extra som "du är den enda för mig" eller "du är det bästa jag vet" får jag nästan aldrig höra. För att jag ska känna att jag inte är i vägen om jag kanske hör av mig så måste jag verkligen bli påmind om vad jag betyder för någon. Visst jag behöver inte höra det varje dag, men får jag aldrig göra det så blir jag mer och mer osäker på "vill hen verkligen att jag ska höra av mig eller att jag ska berätta dedär" o blablabla. Nu tycker folk säkert att jag är världens attentionwhore men så är det inte. Att få höra ord som får mig att känna mig trygg och säker är något jag behöver för att må bra. Finns fan ingen värre känsla än att känna att man inte passar in där man är eller att personen man är med inte ens vill vara med en. Tänk om alla jag kände bara kunde sprida mer kärlek och inte ta saker som att jag "borde veta" att dom gillar mig för givet och bara kolla snett på mig när jag skriver detta. Jag orkar inte lägga energi på vad folk tycker om mig när jag öppnar mig i inlägg som dessa, jag skriver hellre ut det och får alla knutar med tankar i hjärnan att lätta lite. Nu ska jag fortsätta sminka mig så vi hörs väl sen!

Likes

Comments

You and me, we made a vow
For better or for worse
I can't believe you let me down
But the proof's in the way it hurts

For months on end I've had my doubts
Denying every tear
I wish this would be over now
But I know that I still need you here

You say I'm crazy
'Cause you don't think I know what you've done
But when you call me baby
I know I'm not the only one

You've been so unavailable
Now sadly I know why
Your heart is unobtainable
Even though Lord knows you kept mine

I have loved you for many years
Maybe I am just not enough
You've made me realize my deepest fear
By lying and tearing us up

Likes

Comments