View tracker

​Idag är det onsdag och även 5 dagar sen jag tog studenten. Kan ni fatta? JAG har tagit studenten. Det känns helt sjukt.

Är så glad att jag gått på HTS, med (enligt mig) den absolut bästa elevkåren som lagt ner så ohört mycket tid och planering för att vi ska få en bra studentvecka. Det är utan tvekan den sjukaste veckan jag varit med om. Det inleddes med gala och krogrunda. På måndagen var det fotbollsmatch mellan HTS och Jacobskolan, självklart vann vi! På kvällen var det Oktoberfest där jag och några ifrån min klass uppträdde och det verkade iallafall uppskattat. Kvällen för övrigt var riktigt bra. Tisdagen var det karneval där vår klass hade valt badtemat vilket passade bra till skumpartyt senare på dagen. På kvällen var det mys/grill/bio-kväll på Hässleholmsgården, bortsett från knotten så var det himla trevligt och en bra uppladdning inför onsdagen som kom att bli den bästa dagen på hela veckan - skattjakten (!!!!). Vår klass vann, ES3 vann! För övrigt är min klass bäst i hela världen på att vara bäst. På kvällen var det beachparty i Björkviken. Är fruktansvärt nöjd med kvällen bortsett från att mitt knä gick ur led mot slutet och satt och lipade som en idiot på en bänk. Torsdag betyder klassdag. Vi fixade lakanen och beställde pizza. 

FREDAG - STUDENTEN! Det var en riktigt sjuk dag och jag är så sjukt tacksam för alla som kom och firade min student. Jag har så himla bra människor runt mig och jag kommer aldrig kunna tacka dem tillräckligt. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jaha då är man ny på detta stället.
Mitt namn är Johanna Jacobsson. Jag är nitton år och bor i lilla Bjärnum tillsammans med min familj.
Jag går sista året på HTS, inriktning musik och i sommar tar jag studenten!

Likes

Comments

View tracker

Steg ett är att acceptera dig själv. Acceptera vem du är. Sluta måla upp dig själv som ett offer. Acceptera din situation.

Det har jag gjort nu. Jag har accepterat att jag är sjuk. Jag har accepterat att det inte är såhär att jag vill leva. Jag har accepterat att det inte är såhär livet ska se ut. Jag har accepterat att jag inte är lycklig. Jag har accepterat att mat inte läker mina sår eller att mat kan göra mig hel igen.

Varje dag tänker jag att imorgon, då jävlar ska jag ta tag i mitt liv och bli den jag alltid velat, för man måste ju börja någonstans ju. Imorgon slutar jag äta all skitmat, för det borde ju inte vara några problem. Jag bestämmer ju över mig själv och mina val, eller hur? Jag bestämmer ju själv. Det kan ju inte vara så svårt att låta bli. Det tänker jag varje kväll, att imorgon då börjar mitt nya liv. Men jag har ännu inte lyckats.

Varför ska det vara så svårt att låta bli att äta? Jag menar, vanligtvis äter man ju för att man är hungrig. Inte jag. Jag äter så fort jag ser mat, så fort jag har chans till att handla något att äta på.Varför kan jag inte bara låta bli? Varför ska det vara så svårt att säga nej till sig själv? Även fast min hjärna säger strängt nej, så göra kroppen vad den själv vill.

Jag känner skuld för att jag inte kan kontrollera mitt ätande. Jag känner mig rädd över att jag tappat kontrollen. Det allra värsta med att leva som matmissbrukare är inte själva maten. Det värsta är skammen, ångesten, oron och den psykiska stressen. Min hy, tröttheten, svullnaden, celluliterna, det glanslösa håret och fettet som ligger ovanpå mina muskler, det är resultatet av helt fel kostval. Jag är ständigt skräckslagen över att bli påkommen efter att jag ätit något som jag inte borde. Ständigt känner jag mig misslyckad över att jag inte kan få det att sluta.

Om 90 dagar åker jag till Gran Canaria. Jag borde ju längta så mycket efter sol, bad värme och party. Men det gör jag inte. Jag är skräckslagen. Jag är skräckslagen över att behöva gå runt i shorts och linne. Jag är skräckslagen över att behöva gå runt i bikini och blotta hela jävla kroppen. Jag borde inte bry mig, speciellt inte eftersom jag kommer vara utomlands, dvs jag känner verkligen ingen där och jag kommer aldrig träffa dom igen. Men för min egen skull. 'Jag vill kunna njuta och ha det så himla bra. Men det kommer inte gå. Jag är så fruktansvärt skräckslagen över allt och jag är så jävla rädd över mig själv.

Jag är så trött. Jag är så utmattad. Jag är så förtvivlad. Jag är så ledsen. Jag är så otroligt rädd.

Likes

Comments

​Jag vet att jag inte skrivit här på ett tag. Jag vet att jag inte använder bloggen längre, men jag måste skriva. Jag måste skriva det någonstans. Jag orkar inte att bara hålla det för mig själv. Jag vet inte vem jag ska vända mig till. Jag vet inte vem jag ska berätta för. Jag vågar inte berätta rakt ut för mina närmaste (även fast dom kommer få reda på det nu). Jag är rädd. Så fruktansvärt rädd. Paniken och ångesten är något som blir värre för varje kväll. Jag måste sluta ljuga för mig själv. Jag måste inse att det är okej att vara sjuk. 

Jag tänker erkänna nu, en gång för alla, för jag kan inte dölja det längre. Kanske finns det människor i min omgivning som redan listat ut detta och kanske finns det människor i min omgivning som kommer att bli chockade utav detta, jag vet inte. Men jag orkar inte bära på det längre. Jag behöver hjälp. Jag klarar inte detta på egen hand. Jag lider utav matmissbruk.

Okej nu är det sagt. Nu kan ni döma mig och börja snacka, det är helt okej, men innan ni börjar med det vill jag säga några saker.

Jag förknippar allting med mat. Jag äter när jag är glad. Jag äter när jag är ledsen. Jag äter när jag är stressad. Jag äter när jag är uttråkad. Jag äter när jag har ångest. Jag äter när jag är deprimerad. Jag äter för att dämpa min skam. Jag äter för att dämpa skuldkänslorna över att jag är fullt medveten om att jag åt för mycket sist. Jag äter när jag inte ens är hungrig. Jag äter när jag är mätt. Jag äter hela tiden. Hela jävla tiden och jag kan inte sluta. Hör ni hur jävla dumt det låter? Jag kan inte sluta äta. Det är ju patetiskt, eller hur? Det är patetiskt hur mycket jag äter när jag inte ens är hungrig eller sugen på mat. Det är så fruktansvärt patetiskt och jag vet till och med om det själv. Ändå gör jag ingenting åt det, så jag får ju skylla mig själv, eller hur? Jag är ju medveten om att mitt beteende är onormalt.

Jag har försökt gå ner i vikt och testat olika dieter. Det har funkat ett tag, men efter någon vecka har jag fallit tillbaka, för jag måste ha mat. Jag måste äta, hela tiden. Jag kan inte sluta. Mitt ätande är okontrollerat. Ett enkelt exempel, om jag handlar godis tänker jag alltid att jag inte ska äta mer än ett halvt choklad, utan att jag ska lägga undan det till senare, dagen efter. Men det går inte. Jag äter upp hela utan att ens tänka på det. Jag måste äta upp allt. Jag kan inte spara, det finns inte ens på kartan. Det är allt eller inget.

Nu kanske människor jag umgås med på fritiden tänker "Men hon äter ju knappt ingenting?" Nej jag vet, jag skäms över att äta mycket runt andra. Jag skäms över att gå med en hemmakvälls-påse på stan. Jag skäms över att folk ser mig äta. Därför äter jag när jag är ensam. Jag äter när ingen ser och jag äter alldeles för mycket. Jag vill inte att folk ska vara medvetna om att jag äter. För jag skäms över mitt missbruk, så otroligt mycket.

Jag är fullt medveten om att folk snackar, både bakom min rygg och till mig. Jag vet vart ni vill komma. Det finns olika människor runt mig; "Ska du verkligen äta så mycket?" "Hur går det med träningen?" Och sen finns det dessa människor; "Du är så jävla fet" "Jävla fetto" JA JAG ÄR MEDVETEN OM MITT MISSBRUK. Jag vet att jag är fet, jag vet att ni tycker det, så tack för era åsikter. Det värmer i mitt hjärta att ni så gärna vill försöka trycka ner en människa som redan ligger. Tack så himla mycket för er omtanke! Jag kan inte gå ner i vikt, för jag vet inte hur man gör. (Jo självklart vet jag hur man ska träna och hur man ska äta) Men jag kan inte. Jag kan inte låta bli att äta. Jag kan inte kontrollera maten och jag kan inte kontrollera mina tankar eller handlingar.

Jag behöver hjälp. Jag behöver någon som kan hjälpa mig. Jag klarar inte detta på egen hand. Detta är något utav det största som hänt mig - jag har accepterat för mig själv att jag är sjuk och att jag behöver hjälp. Jag har gett mig själv sanningen och det är något stort. 


"Man bör komma ihåg att matmissbruk - är ett specifikt medicinskt problem. Detta är inte en etikett som kan fästas på alla som äter mycket."

Likes

Comments