Tanken var ju här att jag skulle börja berätta om allt underbart som skett, sedan i februari i år. Det kommer komma, bara inte riktigt än.

Jag har precis landat på Arlanda, satt mig på Joe & the juice, behövt upprepa mitt namn till personalen här 2-3 gånger (så de vet vad de ska ropa ut när min juice är klar) som vanligt. För vem fan heter Hanne?
Gillar detta stället ändå, det där med namnet händer ju mig överallt, särskilt precis nu när jag vart utomlands.
Men jag behövde juice till min stackars mage denna arma morgon.

Jag har haft en mindre lyckad flygresa precis nämligen. Jag grät hela vägen från mitt dykparadis på Koh Tao, tills att båten kom fram på Koh Samui 2,5h senare. Sedan stressade jag till flyget som jag hann med 10 minuters marginal. Tips: ta inte båten som kommer fram till färjeläget 17:00, när ditt flyg går 19:05.
Med lite sans och några lugnande samtal till mamman, systern och pojkvännen kändes det lite skönare att boarda planet mot Bangkok och Suvarnabhumi Airport.

Det är där jag börjar må dåligt. Testar att dricka vatten, äta lite, men det kvarstår. När jag väntat i 3,5 timme på att få gå ombord detta plan känner jag att jag kommer spy. Vilket jag gör.
Gå på planet måste jag ju, så jag informerar personalen om att jag blivit matförgiftad (det har jag ju inte) och jag fortsätter att kasta upp. Så fort jag ser att skylten med bältet släcks springer jag till toan och flyttar nästan in där. Det var ju inte som hemma där man kan ligga och krama holken medan man känner hur svalt kakelgolvet är, men en egen liten hytt i alla fall, där jag däckade tills kaptenen bad oss gå åter till våra platser pga turbulens.
Och såhär pågick det. Efter halva flygtiden började jag nog vänja mig vid att jag faktiskt var på väg hem. Magen lugnade sig, jag kunde dricka lite vatten igen och fick i mig en hel croissant.

Min erfarenhet av matförgiftning är att det inte försvinner på 5 timmar, snarare upp mot 24. Jag funderar på om det är min kropp som reagerar i panik och stress och inte vill hem.

Det enda jag vet är att jag saknar Koh Tao och dykningen så fruktansvärt mycket.

Likes

Comments

Detta kommer bli en historia om hur jag gick från livrädd för vatten, till helt tagen och fascinerad av dykning och världen under ytan.
En del vardag och hur livspusslet ska gå ihop i och med denna nya fascination, lär du också få läsa om eftersom att jag i skrivande stund har panik över att jag älskar Koh tao, och Göteborg, samtidigt.

Hela idén går väl ut på att jag tror att fler är som mig och vad är då bättre än att dela med sig av sin egen upplevelse?
Jag hoppas att någon blir inspirerad eller får svar på sin fråga i alla fall.
Fridens liljor

Likes

Comments