​Jag vet inte riktigt vad det är med mig. Jag har känt mig pigg i veckan (bortsett från tröttheten jag har under förmiddagen pga sömntabletten) men samtidigt känt mig väldigt nedstämd, väldigt ledsen. Jag vet inte varifrån denna ledsamhet kommer och det är väl det som är det jobbigaste. 

Det har varit mycket tankar kring jobb, sjukskrivning, vänner, osv. Jag känner mig så avskiljd från allt. Från allt socialt sammanhang som inte involverar min familj som jag för tillfället bor hos. Det har även varit mycket tankar kring om jag duger. Om jag duger som person, om jag duger som kompis, om mitt utseende duger (svar: nej, inte enligt samhällets normer) samt om hur oduglig jag är för samhället som 22 år gammal blir sjukskriven för utmattningsdepression.

Innerst inne så vet jag att min depression inte är mitt fel och att jag gör allt i min makt för att kunna bli så pass frisk att jag kan flytta tillbaka till min lägenhet, börja jobba igen och få rutin på vardagen. Men ändå så känner jag mig så otroligt oduglig. Just nu går jag bara hemma och kostar samhället pengar. Jag gör ingenting för att få samhället att gå framåt, jag bidrar inte med någonting. Visserligen vet jag ju också att det var samhället som fick mig att må så här men ändå. Jag känner mig bara allmänt ledsen, tom och oduglig. Jag vet att jag kan låta glad, för jag kan nästintill själv tro att jag är glad när jag hör mig själv prata, men jag är bara så enormt ledsen och jag vet verkligen inte varför. Det är så sjukt irriterande.

Av någon anledning har jag börjat ifrågasätta mina olika vänskapsrelationer till folk och jag vet verkligen inte varför. Jag har bara börjat fundera kring om folk umgås med mig för att de vill och för att de tycker om mig eller om de umgås med mig för att jag tjatar och för att de "står ut" med mig för stunden. Jag har även börjat fundera kring hur jag stöter bort folk när jag mår dåligt, eller stänger ute kanske man kan säg. Jag vet ju att mina älskade underbara vänner alltid finns där för mig, precis som jag skrivit i ett tidigare inlägg "STÖD", så jag förstår inte varför jag har börjat ifrågasätta det nu. Har jag blivit så pass pigg att nu orkar reflektera över alla de dåliga tankarna? Att jag innan mådde så dåligt att jag inte kunde reflektera över tankar och känslor och att jag nu har samma tankar och känslor, fast att jag orkar reflektera över dem? Jag har verkligen ingen aning... Jag får nog ta och maila min samtalskontakt och be henne om att boka en tid i början av det nya året, jag tror det skulle göra gott.

Detta blev ett väldigt flummigt inlägg, jag skrev det nämligen lite pö om pö. Under tiden jag skrev detta inlägget smsade jag även med en väldigt god vän till mig som skrev så fantastiskt fina saker att en del av ledsamheten försvann. Personen avslutade ett långt sms med "Jobbet försvinner inte, och när du väl mår bra kommer du vara en sjukt duktig sjuksyrra, eller vad du än ger dig in på. Med den glöden, kärleken och humor som du sprider runt dig kommer du att vara en stjärna.❤" Jag behöver inte ifrågasätta min vänskap till andra, jag vet vilka som är mina riktiga vänner och jag älskar dem alla.

Godnatt!


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Nu ligger jag i sängen och känner mig så där ynklig och dan igen. Jag har varit ledsen till och från hela dagen och det jag helst av allt har velat är att gråta, men jag har inte kunnat. Jag har under dagen inte känt igen denna ledsamheten, för den har inte känts på samma sätt som det har gjort innan under sommaren och våren. Sen kommer jag på att just denna ledsamheten måste bero på att jag fått min mens för första gången på 2,5 år. "Uh vad äckligt och konstigt att hon skriver att hon har mens". Nej. Det är inte äckligt och det är inte konstigt. Mens är naturligt och som de allra flesta med livmoder har, har haft eller kommer att få. Det är i vilket fall skönt att identifiera varifrån denna ovana ledsamhetskänslan kommer ifrån.

Idag har jag inte gjort ett jota om jag ska vara ärlig. Jag har gått en vända med hunden, lyssnat på podd och kollat på tv. Orken har liksom inte funnits där. Just nu känner jag att jag har ingen ork till någonting och det är som om jag är likgiltig gentemot allt. Jag har liksom inte något sug efter att göra något speciellt och jag vill liksom inte heller hitta på något och de känslorna skrämmer mig. Jag har alltid varit en person med stora drömmar som alltid har velat hitta på saker och har planerat saker i mitt huvud, men nu är det som om den personen är försvunnen och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag känner mig återigen vilsen. Jag får nog ta upp det med min läkare när jag ska dit i mellandagarna.

Imorgon hade jag tänkt att försöka träna så jag ser fab ut på juldagen och nyår när jag ska ut och rasta spirorna på dansgolvet så att säg. Sen hade jag även tänk ta upp en gammal hobby som jag inte sysslat med på ca 4-5 år, men som förut låg mig varmt om hjärtat, jag ska nämligen ut och fotografera! Får se hur detta går....

Likes

Comments

Jag har inte skrivit på länge för jag har mått relativt okej faktiskt. Visst jag har haft någon panikångestattack, dagar fyllda av ångest och trötthet, men överlag har jag ändå mått okej. När jag haft en dålig dag har jag ändå känt att dagen efter kommer att bli bättre, att jag bara mår så dåligt just den dagen och att det kommer att gå över. Men nu ikväll har jag inte mått så bra, jag har inte känt att det kommer gå över tills imorgon. Det har varit mycket ångest och just i skrivande stund andas jag lite för snabbt, lite för ytligt och det känns som om det sitter en 350 kg tung varelse på mitt bröst. Det är mycket ångest, så pass mycket att jag inte ser något ljus. Jag ser inte heller framtidsplaner eller vad jag vill göra imorgon. Jag har alltså en sån kväll som för ca 1,5-2 månader sedan var en del av min vardag. Och det känns verkligen piss ska jag säg. Man vet liksom inte vart man ska ta vägen och det enda man vill är att somna i någons famn. Lägga huvudet vid personens halsgrop och känna hur denne stryker en över håret. Men nu ligger jag här i sängen. Ensam. 01:24.
Jag har ändå lärt mig hantera det någorlunda, för hade det varit för 2 månader sedan hade jag redan haft tre panikångestattacker ikväll, och fler att vänta under natten. Jag vet inte riktigt hur jag lärde mig att hantera det egentligen, men det är självlärt. För min del handlar det om att tänka på andningen och försöka distrahera mig med andra saker som exempelvis stickning (som är väldigt terapeutiskt om jag ska vara ärlig), bläddra i tidning (trots att man absolut inte kan koncentrera sig på texter och bilder) eller bara gå en runda och få frisk luft. Men bäst av allt är att vända sig till någon i sin närhet.
Nu måste jag hantera min ångest och sen försöka sova.
Godnatt

  • 233 readers

Likes

Comments

​I lördags körde jag upp en snabbis till Växjö för att träffa en efterlängtad vän som jag inte sett sedan i juli tror jag. I väntan på att tiden skulle bli slagen för att gå mot restaurangen bestämde vi oss för att ta en kaffe på ett fik och som vanligt triggade vi igång varandras kriminella sidor. Skämt åsido, det är inte så stor skillnad på en liten och en stor latte. Vi hade i vilket fall bokat bord på Pinchos, en riktigt häftig restaurang med otroligt god mat och dryck som jag varmt kan rekommendera! Jag orkar inte riktigt förklara deras koncept, så för den som inte vet vad konceptet på Pinchos är så rekommenderar jag varmt Google. Jag beställde i vilket fall in ostbollar, baconinlindade dadlar, dumplings, laxsashimi, friterade bläckfiskringar och crème brûlée (ja det stavas så med massa apostrofer och shit, jag kollade upp det) samt två enormt goda drinkar. Jag verkligen kände hur min mage log när vi gick därifrån. Efter Pinchos var det dags för bio, "Fantastiska vidunder och vart man hittar dem" tror jag den hette. Kan verkligen rekommendera den filmen för den var så otroligt bra och mysig! Sedan efter bion var det dags för en kaffe igen för att kunna fokusera ögonen på vägen när jag väl skulle köra hem mot Karlskrona igen. Jag hade alltså en riktigt underbar kväll i gott sällskap i lördags och var helt beredd på att jag skulle må sämre på söndagen, som jag alltid gjorde när jag hade gjort för mycket dagen innan.

Jag vaknade sedan på söndagen och blev överraskad av hur pigg jag var. Jag orkade ta mig ur sängen, orkade föra konversationer och hitta på saker. "Hmm vad lustigt.. Den där medicinen har verkligen gjort under".

Sen vaknade jag igår och BAM! där stod verkligheter och knackade på dörren för så kul och roligt jag har haft det får man tydligen inte ha utan att det blir konsekvenser. Jag var väldigt väldigt trött, kände mig nerstämd och mådde extremt illa. Bara tanken på varmt mat fick mig att vilja kräkas och jag visste att om jag skulle få i mig någonting så skulle det behöva vara kall mat, helst sushi eller grekisk sallad då det i stort sett är det enda jag kan äta när jag mår så. Jag hade ingen ork till att konstruera en grekisk sallad och detta resulterade alltså i att det blev sushi till frukost/lunch. Inte mig emot för det är helt underbart gott. När jag gick och la mig minns jag att huvudet började banka, men jag tänkte att jag sover väl bort det. Jo tjena, nu kom verkligheten och knackade på dörren igen och bestämde sig för att ge mig migrän. Sweet. 


Likes

Comments

Jag har alltid haft höga krav på mig själv, en faktor som säkerligen påverkat min depression. Som exempelvis när jag skulle balansera skolan, körkortsplugg och träning samtidigt. Jag är en sån person som lägger 100% av allt på varje enskild uppgift för jag vill göra allt perfekt. Detta resulterade i att jag försökte lägga 100% av mig själv i skolarbete (som just vid denna tidpunkt jag tänker på var C-uppsatsen), 100% av mig själv i körkortsteorin och 100% av mig i min träning för att få mindre kropp så snabbt som möjligt, för alla vet väl att framgångsrika och vältränade personer mår bra och är lyckliga? Nej, så är det väl inte riktigt har jag insett nu. Inte för att jag är framgångsrik eller vältränad, men jag har märkt att det är inte såna ytliga saker som påverkar lycka, utan det är vilka människor man har omkring sig och hur man väljer att leva sitt liv.

När jag skulle ta mitt körkort gjorde jag det som en intensivkurs i förra hösten, samtidigt som jag höll på med min C-uppsats. Jag la upp en plan om att klara en fas i teorin i veckan, vilket jag höll. Sedan hade jag fyra dagar hemma i Karlskrona där jag tog två körlektioner per dag och det gick faktiskt riktigt bra. Jag gjorde små misstag och jag lärde mig verkligen av dem. Därför bad jag den ene körskoleläraren att bedöma mig stenhårt på den sista körningen jag hade, dagen innan uppkörningen och aa, låt oss säga att det gjorde han verkligen. Han var verkligen så petig som jag bett honom att vara och jag var så rosenrasande på mig själv att jag var helt tårögd. När vi parkerade frågade han vad jag tyckte jag gjort bra under de 45 minuterna vi kört och jag hade ingenting jag kunde komma med. Efter en stunds tänkande sa jag att jag i alla fall hade parkerat i rätt ruta, men att det var det enda. Han tyckte jag skulle skärpa mig. När vi gick in så mötte jag min andra körskolelärare som frågade hur det hade gått och jag svarade att det hade gått skit, att jag skulle kugga morgondagens uppkörning och var arg som ett åskmoln. Han kollade då frågande på den läraren jag kört med som bara skakade på huvudet och viskade "hon är så himla självkritisk, det gick visst bra" varpå den jag inte hade kört med vid det tillfället sa att mig att lägga ner och börja tro mer på mig själv. Jag klarade uppkörningen dagen därpå. Jag har jobbat på att tro på mig själv sedan dess.

Jag har som sagt också haft väldigt höga krav på mig själv gällande mitt utseende samtidigt som jag har försökt att tänka "skit i vad alla andra tycker, du är bra som du är och så länge som du är bekväm i dig själv så är det lugnt!" Saken är bara den att jag är inte bekväm i mig själv. Bred näsa, äppelkinder, plufsig mage, gäddhäng, hängiga bröst, breda fötter, tunt hår, dålig hud, kobent, listan på vad jag inte gillar med mig själv kan göras lång. Många skulle nog säga att jag inte alls ser ut som jag själv upplever att jag ser ut, men grejen är att detta är min bild av mig och era ord kan dessvärre inte påverka mig så mycket, för jag måste själv acceptera mig för den jag är. Jag måste lära mig att älska mig själv. Än så länge kan jag ärligt säga att det är ytterst få saker med mig själv som jag är nöjd med, det skulle väl vara mina långa ögonfransar och min ögonfärg. Men det är alltid någonting, det är en början. Eftersom jag har varit missnöjd med mitt utseende har jag dessvärre lagt ner mycket tid på olika youtube-klipp om hur jag ska sminka mig bättre eller fixa håret, jag har tränat trots förkylning, prioriterat träning framför sömn då jag gick upp vid 4:45 bara för att hinna träna två gånger på en dag. Allt för att vara perfekt. Men jag är inte perfekt. Ingen är perfekt. Jag är jag och jag måste bara börja inse att jag är faktiskt bra. 

Likes

Comments

I tisdags var jag på besök hos min läkare. Det är verkligen ofattbart hur otroligt bra han är. Vi pratade om att vi antagligen hittat rätt medicin för mig samt hur viktig sömnen är för mig. Det är nämligen som så att om jag inte tar mina Propavan till kvällen så vaknar jag flera gånger per natt och är mer vaken än sovande, vilket i sin tur leder till att jag har en riktigt pissig dag med mycket ångest och panikångest dagen efter. Tabletten hjälper mig inte att somna men det håller alltså mig sovandes när jag väl somnat, vilket är precis vad jag behöver. Jag drömmer inte heller helt vilt när jag tar tabletten. Den viktigaste frågan för mig var två biverkningar som jag fått: fallande blodtryck vid uppresning samt suicidtankar. Min läkare tog blodtrycket på mig och det var lägre än vad det brukar vara, men han sa att det inte var någon fara, att jag skulle resa mig upp långsammare. Gällande suicidtankarna berättade han att det är helt normalt i mitt tillstånd, när man haft en sån djup depression så länge som jag haft och när man då plötsligt sakta börjar må lite bättre. Han beskrev det som att man fortfarande mår väldigt dåligt men har börjat få orken tillbaka, det krockar och därför kan man börja få mer negativa tankar eller något. Det är svårt att förklara, men jag förstår vad han menar för jag är mitt uppe i det just nu.

Många av er satte säkert kaffet i halsen nu när ni läste att jag har suicidtankar. Lugn mina kära, jag är inte suicidal och har inga planer på att begå självmord. Tankarna som uppstått i mitt huvud de senaste 1-2 veckorna är bland andra:
- vilka hade brytt sig om jag dog?
- hur hade mina kompisar reagerat och hur starkt?
- hur lång tid skulle det ta för henne/honom att få reda på vad som hänt?
- hur ska man gå till väga? En kniv mot halspulsådern?
- hur hade min begravning sett ut?

Jag har alltså väldigt mycket funderingar just nu, men absolut inga suicida planer. Jag har varit väldigt rädd och orolig för dessa tankarna, funderat mycket på varför jag har sådana tankar, speciellt när jag absolut inte vill att mitt liv ska ta slut. Så det är så skönt att få det förklarat av min läkare. Att detta bara är ett av steg mot förbättring, att dessa tankar kommer att försvinna.

Ni behöver inte vara oroliga för mig gullisar, jag kommer att bli okej igen.

Likes

Comments

Det händer emellanåt att jag skäms över hur jag mår. Att jag skäms över att jag inte orkar med en hel dags aktiviteter, att jag glömmer bort vad folk säger, att jag inte orkar svara när någon skriver eller ringer, att jag inte kan ta hand om mig själv. Idag är en sån dag. Jag bor ju för tillfället hos min familj i Karlskrona för att vila upp mig och så att någon annan kan ta hand om mig när jag själv inte orkar, inget mer med det. Mina föräldrar är i Göteborg denna helgen så jag utsågs till hundvakt. Än så länge ingen fara, inget skämmigt. Jag inser sedan att jag måste ha min lillebror hemma för att detta ska funka. Skämmigt. Jag skäms inte över min bror, absolut inte, utan jag skäms för att jag, som 22 år gammal, behöver min fyra år yngre bror hemma om nätterna för att kunna klara av helgen. Jag är alldeles för rädd för att drabbas av en kraftig panikångestattack, som för mig oftast kommer under nätterna, vilket gör att jag behöver min lillebror hemma.

Ikväll är min bror på fest och vi bestämde att jag skulle lämna honom där och att han sedan skulle ringa mig inatt när han vill hem så kommer jag och hämtar honom. Cirka 3 minuter efter att jag lämnat honom får jag ett tryck över bröstet och jag får svårt att andas vilket resulterar i att jag får stanna vid vägkanten. Insikten om att jag kommer att vara ensam i ett stort hus med hund och katt som ska tas omhand hela kvällen och en bit in på natten gör att jag drabbas av en lätt panikångestattack. Och ja, jag skäms. Varför kan inte jag ta hand om mig själv? Varför behöver jag förlita mig på andra? Kommer jag någonsin må bra igen och vad fan innebär det egentligen att må bra, för jag minns fasen inte längre?

Jag älskar min lillebror men HERREGUD vad jag längtar tills jag kan ta hand om mig själv igen.

Likes

Comments

​Ligger just nu i sängen och lyssnar på min spellista "Äre höst ellä?" på spotify. För tillfället är det en av mina nyfunna favoritlåtar som spelas - Imagination, Shawn Mendes. Jag har haft en helt okej dag idag, inga direkta dalar eller toppar, ganska platt. Lunchade med en kollega idag vilket var väldigt trevligt! Det fick mig definitivt att må lite bättre. Nu framåt sen kväll börjar alla tankarna komma. Dessvärre har jag inte kvar min beteendeterapeut och jag googlade för att se om det fanns några psykologer att prata med i Karlskrona, men de kostar ju skjortan! 700kr för 50 minuter! Helt sanslöst... Just nu undrar jag om det någonsin kommer bli bra igen. Kommer jag få känna glädje igen? Kommer jag att bli lycklig? Få tillbaka toppar och dalar i mitt mående, eller är detta allt? Hade velat prata med någon som gått igenom samma sak som mig, som säger att det kommer bli bra så småningom. Det är sånt man inte kan prata med folk om som inte varit i samma sitts. De förstår liksom inte oron och ovissheten, de kan bara föreställa sig den och ändå är det inte tillräckligt. Jag känner mig tom för tillfället. Jag vill bara fylla mitt liv med energi och glädje men frågan är bara hur fan då? Och går det ens?

Likes

Comments

​Igår åkte jag upp till Växjö för att idag träffa min samtalskontakt samt prata med min läkare. När jag kom upp igår var jag väldigt trött och ångestfylld, men jag åkte till en kär vän, lagade mat, kollade PH och bara tog det lugnt, så himla skönt! Hon lärde mig även att sticka varpå jag nu har köpt egna stickor och garn. Det är verkligen terapeutiskt att bara sitta och sticka. 

Eftersom min senaste medicinjustering inte har haft någon positiv verkan utan snarare tvärtom, så bestämde jag och min läkare oss för att prova ett nytt läkemedel, Venlafaxin. Är det någon som har ätit det och som har erfarenheter? Skriv gärna i så fall! Jag håller verkligen tummarna på att vi hittat rätt nu. Får jag inte ordning på sömnen så är nästa steg sömntabletter och efter det nya antidepressiva tabletter.... Orkar inte hålla på att byta medicin hela tiden. Kommer jag någonsin att må bra igen? Jag minns inte senast jag var så lycklig och glad att det kändes hela vägen in i hjärtat. Jag och min beteendeterapeut (samtalskontakten) kom i alla fall fram till att vi får avvakta med våra samtal några veckor framöver då hon anser att jag är för djupt i min depression för tillfället för att hon ska kunna vara till nytta för mig. 

Jag var också och hälsade på mitt jobb idag. Gud vad jag saknar allihopa... Det är verkligen ett härligt gäng! Jag var nog på avdelningen 1,5 timmar innan jag bestämde mig för att åka hem igen. Jag längtar tills jag kan börja jobba igen. Förhoppningsvis kan jag kanske det i början av december, men vem vet. Jag önskar nästan att man kunde bota depression som man botar urinvägsinfektion. En liten antibiotikakur och sen vart det klart! Men dessvärre funkar det inte alls så. Vartenda litet stimuli tröttar ut mig och ju fler stimuli det blir desto närmre kommer jag panikångestattackerna. Som när jag var i Lund i helgen med mamma och pappa för att fira att två av mina kusiner fyllt år. De två yngsta är 4 och 8 år tror jag och de är så himla söta och rara, men de kan även föra ett himla liv. Vi var även 10 personer på kalaset vilket blev alldeles för mycket för mig och min hjärna. Det resulterade i att jag fick gå och lägga mig och sova under kalaset för jag var så trött och så pass nära en panikångestattack. 

Det är svårt att ta det lugnt när man väl har en bra dag. Då vill man gärna göra allt som man inte kan annars när man inte mår bra. Däremot kan jag inte göra så, jag kan inte fylla en bra dag med aktiviteter för då blir de kommande 2-3 dagarna skit med jättemycket trötthet och ångest. Jag måste lära mig att ta det lugnt, att göra ingenting. Det är nog det svåraste jag vet.

Likes

Comments

Idag är det 20 år sedan min morfar gick bort. 20 år sedan min älskade morfar bestämde sig för att lämna jordelivet. Bo "Bosse" Carlsson, 21/7 1947 - 18/10 1996.

Som liten blev min morfar och hans far lämnade av morfars mamma som då även tog morfars storebror med sig. Eftersom detta var i slutet av 40-talet och början på 50-talet var det inte så vanligt att man som man stannade hemma och tog hand om ett barn varpå morfar fick bo hos sin farmor i veckorna och tillsammans med sin far om helgerna. Vad jag förstått det som så var inte min morfars farmor den trevligaste personen i universum. Efter några år träffade morfars far en kvinna, Astrid, som de flyttade ihop med. Morfar gillade verkligen Astrid frågade senare om inte han kunde få kalla henne för mamma.

Min morfar var väldigt omtyckt och han jobbade som elektriker i Karlskrona och trivdes med sitt jobb och sina kollegor. Han var väldigt duktig på sitt jobb. Efter många år fick han en annan position på jobbet och skulle nu ha folk under sig som skulle svara till honom. Min morfar var noggrann och ambitiös i sitt jobb, ibland hände det att han själv gjorde arbetsuppgifter som han egentligen kunde delegerat ut till andra. Detta blev ifrågasatt och han blev kritiserad av en kollega vilket tog hårt på min morfar.

Jag har fått till mig att min morfar älskade mig väldigt mycket och hade med mig överallt, såsom när han skulle hänga upp tvätten ute så tog han mig med sig fastän jag bara var liten bebis. När mamma och pappa skulle resa utomlands tog morfar ledigt en vecka för att kunna passa mig. Han gav mig min första piggelin-glass vilket resulterade i att jag inte drack rent vatten förrän jag var runt 15 år igen. Han älskade verkligen mig.

Varför jag väljer att skriva om min morfar idag är mer än att det är hans dödsdag idag. Det är nämligen som så att vi är mer lika varandra än vad folk kan tro då även min morfar led av depression. Däremot var hans depression mycket djupare och längre gången än min.

I slutet av -94, när jag var ungefär ett halvår gammal, gjorde morfar sitt första självmordsförsök med hjälp av tabletter. Han berättade för min mormor vad han gjort och de åkte in till akuten där han togs omhand. Efter detta började han få ECT-behandlingar*. Morfar fick ca 5-6 stycken ECT-behandlingar, men av vad jag förstått av min mamma så hjälpte dessa inte morfar, utan de snarare försämrade hans tillstånd. Den 18 oktober 1996 vaknar min mormor i deras säng. Morfar ligger inte i den och finns inte heller i huset. Hon går ut och börjar leta efter honom. Till slut hittar hon honom på en badstrand i närheten av en telefonkiosk. Morfar hade tagit sitt liv med hjälp av tabletter. Jag var inte med på min morfars begravning, jag var alldeles för liten.

Ingen vet riktigt varför morfar valde att avsluta sitt liv mer än att han hade en djup depression. Ingen vet varför han låg så pass nära en telefonkiosk, "tänk om han försökte ringa på hjälp eller är det bara en tillfällighet?". Det är så många frågor utan några som helst svar.

Morfars "mamma", Astrid, dog år 2012. På hennes begravning fick jag för första gången träffa min morfars bror, mannen som morfar hade blivit separerad ifrån i ung ålder. Det var en väldigt speciell och obeskrivlig känsla att få träffa morfars bror. Detta var det närmsta jag skulle komma morfar igen (förutom mamma), det var som om en liten bit av mig själv nästan hittade tillbaka. Jag fick höra att han var väldigt lik min morfar till utseendet och denna man var väldigt snäll och trevlig. Jag fick en väldig impuls av att bara krama om honom och be honom stanna i Karlskrona. Jag ville bara vara nära honom och kunde inte låta bli att studera honom.

Efter ceremonin samlades sällskapet i ett hus vid kyrkan för att äta. Det var där jag träffade en av morfars släktingar som kom att säga bland de mest rörande ord jag någonsin hört. Min morfar hade nämligen sagt till henne att jag var hans anledning att leva. Det kommer jag aldrig någonsin att glömma.

*ECT-behandling

ECT är en elektrokonvulsiv behandling som är en behandlingsform vid flera psykiska sjukdomar, vanligen vid svår depression eller vid depression som inte förbättras av läkemedelsintag. Vid depression är balansen mellan vissa signalsubstanser och de receptorer som överför signalsubstanserna förändrade. Det finns forskning som visar att elbehandling återställer denna balansen.

ECT ges alltid på sjukhus eftersom man blir sövd en kort stund under behandlingen. Innan behandlingen får man träffa en narkosläkare som gör en kroppslig undersökning, tar blodprov och ibland kontrollerar hjärtat med EKG. I behandlingsrummet från man sladdar inkopplade på bröstkorgen och på pannan för EKG och EEG så att hjärtats och hjärnans aktivitet kan följas under behandlingen. Först andas man in syrgas och sedan blir man sövd. När man somnat får man sedan muskelavslappnande medicin. För att inte skada tänderna under behandlingen får man ett bitskydd insatt.

Under behandlingen förs korta pulser med ström genom hjärnan under några sekunder. Strömmen kommer från elektroder som läggs på huvudet. Detta leder till att ett kontrollerat krampanfall framkallas som brukar pågå 15-60 sekunder. Man vaknar sedan 5-10 minuter efter behandlingen, när narkosläkemedlet slutat att verka. 

ECT kan ge minnesstörningar. Oftast är dessa tillfälliga och handlar framförallt om sjukdomsperioden, men en del patienten upplever att även äldre minnen påverkas.

http://www.1177.se/Kronoberg/Fakta-och-rad/Behandlingar/Elbehandling/

Likes

Comments