View tracker

​I lördags körde jag upp en snabbis till Växjö för att träffa en efterlängtad vän som jag inte sett sedan i juli tror jag. I väntan på att tiden skulle bli slagen för att gå mot restaurangen bestämde vi oss för att ta en kaffe på ett fik och som vanligt triggade vi igång varandras kriminella sidor. Skämt åsido, det är inte så stor skillnad på en liten och en stor latte. Vi hade i vilket fall bokat bord på Pinchos, en riktigt häftig restaurang med otroligt god mat och dryck som jag varmt kan rekommendera! Jag orkar inte riktigt förklara deras koncept, så för den som inte vet vad konceptet på Pinchos är så rekommenderar jag varmt Google. Jag beställde i vilket fall in ostbollar, baconinlindade dadlar, dumplings, laxsashimi, friterade bläckfiskringar och crème brûlée (ja det stavas så med massa apostrofer och shit, jag kollade upp det) samt två enormt goda drinkar. Jag verkligen kände hur min mage log när vi gick därifrån. Efter Pinchos var det dags för bio, "Fantastiska vidunder och vart man hittar dem" tror jag den hette. Kan verkligen rekommendera den filmen för den var så otroligt bra och mysig! Sedan efter bion var det dags för en kaffe igen för att kunna fokusera ögonen på vägen när jag väl skulle köra hem mot Karlskrona igen. Jag hade alltså en riktigt underbar kväll i gott sällskap i lördags och var helt beredd på att jag skulle må sämre på söndagen, som jag alltid gjorde när jag hade gjort för mycket dagen innan.

Jag vaknade sedan på söndagen och blev överraskad av hur pigg jag var. Jag orkade ta mig ur sängen, orkade föra konversationer och hitta på saker. "Hmm vad lustigt.. Den där medicinen har verkligen gjort under".

Sen vaknade jag igår och BAM! där stod verkligheter och knackade på dörren för så kul och roligt jag har haft det får man tydligen inte ha utan att det blir konsekvenser. Jag var väldigt väldigt trött, kände mig nerstämd och mådde extremt illa. Bara tanken på varmt mat fick mig att vilja kräkas och jag visste att om jag skulle få i mig någonting så skulle det behöva vara kall mat, helst sushi eller grekisk sallad då det i stort sett är det enda jag kan äta när jag mår så. Jag hade ingen ork till att konstruera en grekisk sallad och detta resulterade alltså i att det blev sushi till frukost/lunch. Inte mig emot för det är helt underbart gott. När jag gick och la mig minns jag att huvudet började banka, men jag tänkte att jag sover väl bort det. Jo tjena, nu kom verkligheten och knackade på dörren igen och bestämde sig för att ge mig migrän. Sweet. 


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har alltid haft höga krav på mig själv, en faktor som säkerligen påverkat min depression. Som exempelvis när jag skulle balansera skolan, körkortsplugg och träning samtidigt. Jag är en sån person som lägger 100% av allt på varje enskild uppgift för jag vill göra allt perfekt. Detta resulterade i att jag försökte lägga 100% av mig själv i skolarbete (som just vid denna tidpunkt jag tänker på var C-uppsatsen), 100% av mig själv i körkortsteorin och 100% av mig i min träning för att få mindre kropp så snabbt som möjligt, för alla vet väl att framgångsrika och vältränade personer mår bra och är lyckliga? Nej, så är det väl inte riktigt har jag insett nu. Inte för att jag är framgångsrik eller vältränad, men jag har märkt att det är inte såna ytliga saker som påverkar lycka, utan det är vilka människor man har omkring sig och hur man väljer att leva sitt liv.

När jag skulle ta mitt körkort gjorde jag det som en intensivkurs i förra hösten, samtidigt som jag höll på med min C-uppsats. Jag la upp en plan om att klara en fas i teorin i veckan, vilket jag höll. Sedan hade jag fyra dagar hemma i Karlskrona där jag tog två körlektioner per dag och det gick faktiskt riktigt bra. Jag gjorde små misstag och jag lärde mig verkligen av dem. Därför bad jag den ene körskoleläraren att bedöma mig stenhårt på den sista körningen jag hade, dagen innan uppkörningen och aa, låt oss säga att det gjorde han verkligen. Han var verkligen så petig som jag bett honom att vara och jag var så rosenrasande på mig själv att jag var helt tårögd. När vi parkerade frågade han vad jag tyckte jag gjort bra under de 45 minuterna vi kört och jag hade ingenting jag kunde komma med. Efter en stunds tänkande sa jag att jag i alla fall hade parkerat i rätt ruta, men att det var det enda. Han tyckte jag skulle skärpa mig. När vi gick in så mötte jag min andra körskolelärare som frågade hur det hade gått och jag svarade att det hade gått skit, att jag skulle kugga morgondagens uppkörning och var arg som ett åskmoln. Han kollade då frågande på den läraren jag kört med som bara skakade på huvudet och viskade "hon är så himla självkritisk, det gick visst bra" varpå den jag inte hade kört med vid det tillfället sa att mig att lägga ner och börja tro mer på mig själv. Jag klarade uppkörningen dagen därpå. Jag har jobbat på att tro på mig själv sedan dess.

Jag har som sagt också haft väldigt höga krav på mig själv gällande mitt utseende samtidigt som jag har försökt att tänka "skit i vad alla andra tycker, du är bra som du är och så länge som du är bekväm i dig själv så är det lugnt!" Saken är bara den att jag är inte bekväm i mig själv. Bred näsa, äppelkinder, plufsig mage, gäddhäng, hängiga bröst, breda fötter, tunt hår, dålig hud, kobent, listan på vad jag inte gillar med mig själv kan göras lång. Många skulle nog säga att jag inte alls ser ut som jag själv upplever att jag ser ut, men grejen är att detta är min bild av mig och era ord kan dessvärre inte påverka mig så mycket, för jag måste själv acceptera mig för den jag är. Jag måste lära mig att älska mig själv. Än så länge kan jag ärligt säga att det är ytterst få saker med mig själv som jag är nöjd med, det skulle väl vara mina långa ögonfransar och min ögonfärg. Men det är alltid någonting, det är en början. Eftersom jag har varit missnöjd med mitt utseende har jag dessvärre lagt ner mycket tid på olika youtube-klipp om hur jag ska sminka mig bättre eller fixa håret, jag har tränat trots förkylning, prioriterat träning framför sömn då jag gick upp vid 4:45 bara för att hinna träna två gånger på en dag. Allt för att vara perfekt. Men jag är inte perfekt. Ingen är perfekt. Jag är jag och jag måste bara börja inse att jag är faktiskt bra. 

Likes

Comments

View tracker

I tisdags var jag på besök hos min läkare. Det är verkligen ofattbart hur otroligt bra han är. Vi pratade om att vi antagligen hittat rätt medicin för mig samt hur viktig sömnen är för mig. Det är nämligen som så att om jag inte tar mina Propavan till kvällen så vaknar jag flera gånger per natt och är mer vaken än sovande, vilket i sin tur leder till att jag har en riktigt pissig dag med mycket ångest och panikångest dagen efter. Tabletten hjälper mig inte att somna men det håller alltså mig sovandes när jag väl somnat, vilket är precis vad jag behöver. Jag drömmer inte heller helt vilt när jag tar tabletten. Den viktigaste frågan för mig var två biverkningar som jag fått: fallande blodtryck vid uppresning samt suicidtankar. Min läkare tog blodtrycket på mig och det var lägre än vad det brukar vara, men han sa att det inte var någon fara, att jag skulle resa mig upp långsammare. Gällande suicidtankarna berättade han att det är helt normalt i mitt tillstånd, när man haft en sån djup depression så länge som jag haft och när man då plötsligt sakta börjar må lite bättre. Han beskrev det som att man fortfarande mår väldigt dåligt men har börjat få orken tillbaka, det krockar och därför kan man börja få mer negativa tankar eller något. Det är svårt att förklara, men jag förstår vad han menar för jag är mitt uppe i det just nu.

Många av er satte säkert kaffet i halsen nu när ni läste att jag har suicidtankar. Lugn mina kära, jag är inte suicidal och har inga planer på att begå självmord. Tankarna som uppstått i mitt huvud de senaste 1-2 veckorna är bland andra:
- vilka hade brytt sig om jag dog?
- hur hade mina kompisar reagerat och hur starkt?
- hur lång tid skulle det ta för henne/honom att få reda på vad som hänt?
- hur ska man gå till väga? En kniv mot halspulsådern?
- hur hade min begravning sett ut?

Jag har alltså väldigt mycket funderingar just nu, men absolut inga suicida planer. Jag har varit väldigt rädd och orolig för dessa tankarna, funderat mycket på varför jag har sådana tankar, speciellt när jag absolut inte vill att mitt liv ska ta slut. Så det är så skönt att få det förklarat av min läkare. Att detta bara är ett av steg mot förbättring, att dessa tankar kommer att försvinna.

Ni behöver inte vara oroliga för mig gullisar, jag kommer att bli okej igen.

Likes

Comments

Det händer emellanåt att jag skäms över hur jag mår. Att jag skäms över att jag inte orkar med en hel dags aktiviteter, att jag glömmer bort vad folk säger, att jag inte orkar svara när någon skriver eller ringer, att jag inte kan ta hand om mig själv. Idag är en sån dag. Jag bor ju för tillfället hos min familj i Karlskrona för att vila upp mig och så att någon annan kan ta hand om mig när jag själv inte orkar, inget mer med det. Mina föräldrar är i Göteborg denna helgen så jag utsågs till hundvakt. Än så länge ingen fara, inget skämmigt. Jag inser sedan att jag måste ha min lillebror hemma för att detta ska funka. Skämmigt. Jag skäms inte över min bror, absolut inte, utan jag skäms för att jag, som 22 år gammal, behöver min fyra år yngre bror hemma om nätterna för att kunna klara av helgen. Jag är alldeles för rädd för att drabbas av en kraftig panikångestattack, som för mig oftast kommer under nätterna, vilket gör att jag behöver min lillebror hemma.

Ikväll är min bror på fest och vi bestämde att jag skulle lämna honom där och att han sedan skulle ringa mig inatt när han vill hem så kommer jag och hämtar honom. Cirka 3 minuter efter att jag lämnat honom får jag ett tryck över bröstet och jag får svårt att andas vilket resulterar i att jag får stanna vid vägkanten. Insikten om att jag kommer att vara ensam i ett stort hus med hund och katt som ska tas omhand hela kvällen och en bit in på natten gör att jag drabbas av en lätt panikångestattack. Och ja, jag skäms. Varför kan inte jag ta hand om mig själv? Varför behöver jag förlita mig på andra? Kommer jag någonsin må bra igen och vad fan innebär det egentligen att må bra, för jag minns fasen inte längre?

Jag älskar min lillebror men HERREGUD vad jag längtar tills jag kan ta hand om mig själv igen.

Likes

Comments

​Ligger just nu i sängen och lyssnar på min spellista "Äre höst ellä?" på spotify. För tillfället är det en av mina nyfunna favoritlåtar som spelas - Imagination, Shawn Mendes. Jag har haft en helt okej dag idag, inga direkta dalar eller toppar, ganska platt. Lunchade med en kollega idag vilket var väldigt trevligt! Det fick mig definitivt att må lite bättre. Nu framåt sen kväll börjar alla tankarna komma. Dessvärre har jag inte kvar min beteendeterapeut och jag googlade för att se om det fanns några psykologer att prata med i Karlskrona, men de kostar ju skjortan! 700kr för 50 minuter! Helt sanslöst... Just nu undrar jag om det någonsin kommer bli bra igen. Kommer jag få känna glädje igen? Kommer jag att bli lycklig? Få tillbaka toppar och dalar i mitt mående, eller är detta allt? Hade velat prata med någon som gått igenom samma sak som mig, som säger att det kommer bli bra så småningom. Det är sånt man inte kan prata med folk om som inte varit i samma sitts. De förstår liksom inte oron och ovissheten, de kan bara föreställa sig den och ändå är det inte tillräckligt. Jag känner mig tom för tillfället. Jag vill bara fylla mitt liv med energi och glädje men frågan är bara hur fan då? Och går det ens?

Likes

Comments

​Igår åkte jag upp till Växjö för att idag träffa min samtalskontakt samt prata med min läkare. När jag kom upp igår var jag väldigt trött och ångestfylld, men jag åkte till en kär vän, lagade mat, kollade PH och bara tog det lugnt, så himla skönt! Hon lärde mig även att sticka varpå jag nu har köpt egna stickor och garn. Det är verkligen terapeutiskt att bara sitta och sticka. 

Eftersom min senaste medicinjustering inte har haft någon positiv verkan utan snarare tvärtom, så bestämde jag och min läkare oss för att prova ett nytt läkemedel, Venlafaxin. Är det någon som har ätit det och som har erfarenheter? Skriv gärna i så fall! Jag håller verkligen tummarna på att vi hittat rätt nu. Får jag inte ordning på sömnen så är nästa steg sömntabletter och efter det nya antidepressiva tabletter.... Orkar inte hålla på att byta medicin hela tiden. Kommer jag någonsin att må bra igen? Jag minns inte senast jag var så lycklig och glad att det kändes hela vägen in i hjärtat. Jag och min beteendeterapeut (samtalskontakten) kom i alla fall fram till att vi får avvakta med våra samtal några veckor framöver då hon anser att jag är för djupt i min depression för tillfället för att hon ska kunna vara till nytta för mig. 

Jag var också och hälsade på mitt jobb idag. Gud vad jag saknar allihopa... Det är verkligen ett härligt gäng! Jag var nog på avdelningen 1,5 timmar innan jag bestämde mig för att åka hem igen. Jag längtar tills jag kan börja jobba igen. Förhoppningsvis kan jag kanske det i början av december, men vem vet. Jag önskar nästan att man kunde bota depression som man botar urinvägsinfektion. En liten antibiotikakur och sen vart det klart! Men dessvärre funkar det inte alls så. Vartenda litet stimuli tröttar ut mig och ju fler stimuli det blir desto närmre kommer jag panikångestattackerna. Som när jag var i Lund i helgen med mamma och pappa för att fira att två av mina kusiner fyllt år. De två yngsta är 4 och 8 år tror jag och de är så himla söta och rara, men de kan även föra ett himla liv. Vi var även 10 personer på kalaset vilket blev alldeles för mycket för mig och min hjärna. Det resulterade i att jag fick gå och lägga mig och sova under kalaset för jag var så trött och så pass nära en panikångestattack. 

Det är svårt att ta det lugnt när man väl har en bra dag. Då vill man gärna göra allt som man inte kan annars när man inte mår bra. Däremot kan jag inte göra så, jag kan inte fylla en bra dag med aktiviteter för då blir de kommande 2-3 dagarna skit med jättemycket trötthet och ångest. Jag måste lära mig att ta det lugnt, att göra ingenting. Det är nog det svåraste jag vet.

Likes

Comments

Idag är det 20 år sedan min morfar gick bort. 20 år sedan min älskade morfar bestämde sig för att lämna jordelivet. Bo "Bosse" Carlsson, 21/7 1947 - 18/10 1996.

Som liten blev min morfar och hans far lämnade av morfars mamma som då även tog morfars storebror med sig. Eftersom detta var i slutet av 40-talet och början på 50-talet var det inte så vanligt att man som man stannade hemma och tog hand om ett barn varpå morfar fick bo hos sin farmor i veckorna och tillsammans med sin far om helgerna. Vad jag förstått det som så var inte min morfars farmor den trevligaste personen i universum. Efter några år träffade morfars far en kvinna, Astrid, som de flyttade ihop med. Morfar gillade verkligen Astrid frågade senare om inte han kunde få kalla henne för mamma.

Min morfar var väldigt omtyckt och han jobbade som elektriker i Karlskrona och trivdes med sitt jobb och sina kollegor. Han var väldigt duktig på sitt jobb. Efter många år fick han en annan position på jobbet och skulle nu ha folk under sig som skulle svara till honom. Min morfar var noggrann och ambitiös i sitt jobb, ibland hände det att han själv gjorde arbetsuppgifter som han egentligen kunde delegerat ut till andra. Detta blev ifrågasatt och han blev kritiserad av en kollega vilket tog hårt på min morfar.

Jag har fått till mig att min morfar älskade mig väldigt mycket och hade med mig överallt, såsom när han skulle hänga upp tvätten ute så tog han mig med sig fastän jag bara var liten bebis. När mamma och pappa skulle resa utomlands tog morfar ledigt en vecka för att kunna passa mig. Han gav mig min första piggelin-glass vilket resulterade i att jag inte drack rent vatten förrän jag var runt 15 år igen. Han älskade verkligen mig.

Varför jag väljer att skriva om min morfar idag är mer än att det är hans dödsdag idag. Det är nämligen som så att vi är mer lika varandra än vad folk kan tro då även min morfar led av depression. Däremot var hans depression mycket djupare och längre gången än min.

I slutet av -94, när jag var ungefär ett halvår gammal, gjorde morfar sitt första självmordsförsök med hjälp av tabletter. Han berättade för min mormor vad han gjort och de åkte in till akuten där han togs omhand. Efter detta började han få ECT-behandlingar*. Morfar fick ca 5-6 stycken ECT-behandlingar, men av vad jag förstått av min mamma så hjälpte dessa inte morfar, utan de snarare försämrade hans tillstånd. Den 18 oktober 1996 vaknar min mormor i deras säng. Morfar ligger inte i den och finns inte heller i huset. Hon går ut och börjar leta efter honom. Till slut hittar hon honom på en badstrand i närheten av en telefonkiosk. Morfar hade tagit sitt liv med hjälp av tabletter. Jag var inte med på min morfars begravning, jag var alldeles för liten.

Ingen vet riktigt varför morfar valde att avsluta sitt liv mer än att han hade en djup depression. Ingen vet varför han låg så pass nära en telefonkiosk, "tänk om han försökte ringa på hjälp eller är det bara en tillfällighet?". Det är så många frågor utan några som helst svar.

Morfars "mamma", Astrid, dog år 2012. På hennes begravning fick jag för första gången träffa min morfars bror, mannen som morfar hade blivit separerad ifrån i ung ålder. Det var en väldigt speciell och obeskrivlig känsla att få träffa morfars bror. Detta var det närmsta jag skulle komma morfar igen (förutom mamma), det var som om en liten bit av mig själv nästan hittade tillbaka. Jag fick höra att han var väldigt lik min morfar till utseendet och denna man var väldigt snäll och trevlig. Jag fick en väldig impuls av att bara krama om honom och be honom stanna i Karlskrona. Jag ville bara vara nära honom och kunde inte låta bli att studera honom.

Efter ceremonin samlades sällskapet i ett hus vid kyrkan för att äta. Det var där jag träffade en av morfars släktingar som kom att säga bland de mest rörande ord jag någonsin hört. Min morfar hade nämligen sagt till henne att jag var hans anledning att leva. Det kommer jag aldrig någonsin att glömma.

*ECT-behandling

ECT är en elektrokonvulsiv behandling som är en behandlingsform vid flera psykiska sjukdomar, vanligen vid svår depression eller vid depression som inte förbättras av läkemedelsintag. Vid depression är balansen mellan vissa signalsubstanser och de receptorer som överför signalsubstanserna förändrade. Det finns forskning som visar att elbehandling återställer denna balansen.

ECT ges alltid på sjukhus eftersom man blir sövd en kort stund under behandlingen. Innan behandlingen får man träffa en narkosläkare som gör en kroppslig undersökning, tar blodprov och ibland kontrollerar hjärtat med EKG. I behandlingsrummet från man sladdar inkopplade på bröstkorgen och på pannan för EKG och EEG så att hjärtats och hjärnans aktivitet kan följas under behandlingen. Först andas man in syrgas och sedan blir man sövd. När man somnat får man sedan muskelavslappnande medicin. För att inte skada tänderna under behandlingen får man ett bitskydd insatt.

Under behandlingen förs korta pulser med ström genom hjärnan under några sekunder. Strömmen kommer från elektroder som läggs på huvudet. Detta leder till att ett kontrollerat krampanfall framkallas som brukar pågå 15-60 sekunder. Man vaknar sedan 5-10 minuter efter behandlingen, när narkosläkemedlet slutat att verka. 

ECT kan ge minnesstörningar. Oftast är dessa tillfälliga och handlar framförallt om sjukdomsperioden, men en del patienten upplever att även äldre minnen påverkas.

http://www.1177.se/Kronoberg/Fakta-och-rad/Behandlingar/Elbehandling/

Likes

Comments

Bland det jobbigaste med min depression är mina minnessvårigheter. Jag minns inte riktigt när mina minnessvårigheter började, men det var i alla fall inte ett av de första symtomen, utan det kom strax innan jag sökte vård. Läkaren sa att han trodde att det beror på att hjärnan har gått på högvarv så länge utan att vila att den nu har svårt att komma ihåg saker, men att det kan förbättras om jag vilar. Jag vet inte hur mycket det stämmer, men han är ju läkare så han borde veta. Jag kan berätta en sak för mamma som jag hört om eller sett och sen efter en timma kan jag berätta samma sak igen, för då minns jag inte att jag sagt det. "Ja men Hanna, det sa du ju för en stund sedan?" "Fan också" tänker jag varje gång. Oftast är det att jag inte minns vissa ord eller saker som folk sagt till mig eller saker som jag gjort under dagen. Jag kan till exempel inte alltid säga vad det är för dag eller vad jag gjorde och hur jag kände mig för två dagar sedan. Detta är något jag måste ta upp med min läkare vid nästa samtal. Det kan också vara som häromdagen när mamma kom till mig och frågade om hon skulle köpa den där yoghurten med kokossmak som vi hade pratat om kvällen innan, eftersom jag och min lillebror hade velat prova den. Jag hade absolut ingen aning om vad hon snackade om. Vilken jäkla yoghurt? Jag har inte hört något om detta? När pratade vi om det? Sjukt jobbigt.

Något som försvårar och komplicerar det för mitt minne ännu mer är mina drömmar. Jag drömmer alltid om vardagliga ting och alltid om saker som jag har gjort under dagen eller om saker som jag ska göra nästa dag. Till exempel dagen innan jag skulle åka till Lund så drömde jag om hela tågresan under natten. Idag skulle jag fika på stan och under natten drömde jag om att jag krockade med bilen, kollade på skor och fikade. När det är vardagliga saker (inte krocka med bilen) så är det ännu svårare för mig att minnas, för jag kan inte alltid urskilja vad som har hänt på riktigt och vad som har varit en dröm. Det är riktigt irriterande och något jag måste lära mig att urskilja. 

Det är riktigt obehagligt och skrämmande att jag inte kan minnas saker eller urskilja drömmar från verklighet... Jag undrar hur lång tid det kan ta innan hjärnan har återhämtat sig lite mer. Jag får fråga min läkare på tisdag, det är inte mer med det. Nu måste jag försöka sova snart. Undra vilka drömmar jag kommer drömma inatt. Antagligen att jag är ute och springer eftersom det är det jag ska försöka göra imorgon. Eller så drömmer jag om "Riktiga karlar" från TV4 eftersom det var det jag kollade på ikväll. Kanske att jag tränar hunden eftersom jag gjorde det innan idag. Vem vet.

Likes

Comments

Min första panikångestattack inträffade den 26 augusti 2015. Det var mitt i nollningen och jag hade fullt upp med att nolla de nya sjuksköterske- och socionomstudenterna. Festen hade inte pågått så länge och jag hade bara druckit några cider, jag hade 100% koll på läget och jag visste precis hur mycket alkohol jag tålde och jag var inte i närheten av min gräns än. Vi håller till i en annan lägenhet i mitt lägenhetshus när jag bestämmer mig för att hämta min tequila och samtidigt gå på toa hemma hos mig varpå min kompis Anna följer med mig. Jag minns att jag börjar få svårt att andas, att luftstrupen slår knut på sig själv samtidigt som jag börjar få ett tryck över bröstet och rusande puls. Jag sätter mig med en duns på toalocket och det enda jag minns är att Anna kommer in genom toadörren innan jag svimmar för första gången. BAM! Jag slår huvudet i väggen och vaknar till, hyperventilerar och är livrädd, förstår inte vad som händer. Och där försvann jag igen. Jag minns att jag får hjälp in till sängen av bland annat Anna och Tova. De lägger mig i sängen och ruskar om mig och skriker åt mig att andas. Jag svimmar igen. Vaknar. Hyperventilerar. Svimmar på nytt. Och så här fortsätter det, det tar aldrig stopp och jag tror att jag är på väg att dö. Anna ringer efter ambulans och Tova sätter sig gränsle över mig och slår mig i ansiktet i ett försök om att få mig att andas igen.

Efter en stund kommer ambulansen och ambulansmännen kommer in i mitt sovrum. De frågar hur det är med mig, hur mycket jag druckit och meddelar att de ska ta med mig tillbaka till akuten. Vägen från mitt sovrum och ut till ambulansen svimmar jag två gånger, varav den ena gången slår jag huvudet i en stentrappa. I ambulansen sedan har jag långa andningsuppehåll och är avsvimmad större delen av resan. Väl på akuten blir jag mottagen av en stressad sjuksköterska som inte ens presenterar sig. Det märks att han är frustrerad och tror att jag har druckit för mycket och enbart är berusad, vilket alls inte var fallet. Efter ett tag börjar jag få kramper i hela min kropp, jag hyperventilerar och svimmar av på nytt. Sjuksköterskan fräser irriterat att jag ska ligga still för han ska ta blodprover. Efter ett tag börjar det lugna sig, jag svimmar inte lika mycket. Jag känner att jag behöver gå på toa och Anna som följt med mig till akuten följer mig in till toan. På väg tillbaka till britsen händer det igen och jag trillar ihop i Annas famn. Jag får hjälp till britsen och det är så här det fortsätter för mig de kommande två timmarna. Efter ett tag behöver Anna åka hem men hon berättar att Tova ska komma och hålla mig sällskap istället. Under tiden jag är själv är det ingen personal som tittar till mig och av vad jag kan utläsa ur min journal på nätet blir jag "rymningsbenägen" och försöker kravla mig ur sängen men trillar varje gång ihop på golvet och de sätter vak på mig. 

Till slut kommer provresultaten tillbaka som visar på att jag inte alls har höga halter av alkohol i kroppen. Sköterskan kommer tillbaka till mig och meddelar att jag inte var berusad som han trodde och att han ska meddela det till läkaren. Efter ett tag får jag reda på att det är panikångestattacker jag haft halva kvällen och en bit in på natten och jag skrivs ut. Utan att någon undersöker mitt huvud som jag slog i trappen, utan att få ha pratat med en läkare, utan att få ha pratat med någon alls. Mina föräldrar är vid denna tidpunkten på väg från Karlskrona till Växjö för att hämta hem mig.

Av detta har jag lärt mig jättemycket. Både hur jag ska hantera mina panikångestattacker samt hur jag ska bemöta andra i min yrkesroll som sjuksköterska. Man ska inte döma andra, man ska helt sätta sina förförståelser åt sidan för det behöver inte vara ens i närheten av vad man misstänker. Man måste lyssna på personen man har framför sig. Jag har även lärt mig att panikångestattacker är något otroligt obehagligt och något som jag fruktar för att drabbas av. Innan jag blev sjukskriven vaknade jag varje natt efter ett stressigt jobbpass av panikångestattacker där jag inte kunde andas och det kändes som om jag skulle dö. 

Om du känner någon med panikångestattacker och som brukar få det, fråga den då hur den vill ha hjälp när det händer så att man på bästa sätt kan hjälpa denne. Jag själv behöver sätta mig ned med någon framför mig som hjälper mig att kontrollera min andning, men det är väldigt olika från person till person.

Likes

Comments

Igår gjorde min lillebror en gest som fick mig att för första gången på väldigt länge känna en känsla: glädje. Den lille rackaren hade lurat mig att han och hans tjej skulle och gymma. När de åkte hemifrån tyckte jag det var lite konstigt att de inte hade träningskläder på sig, men de hade en väska med sig så jag tänkte inte så mycket mer på det. När de sedan kom hem igen var de fortfarande i samma snygga vardagliga kläder som innan och jag funderade på om de hade duschat och fixat till sig på gymmet också. Konstigt... Sen visade det sig att min bror hade varit och tatuerat in mitt födelsenummer! Fatta vad glad jag blev och var överväldigande det var att känna en känsla så starkt. Jag har verkligen världens bästa lillebror, ingen tvekan om saken. Även om vi bråkar över onödiga saker emellanåt... Men det är ju sånt syskon gör. 

Likes

Comments