Header

Hej! Två veckor sen sist. Jag har gått och blivit med jobb!

Förra veckan vikarierade jag på min gamla låg- och mellanstadieskola. Under veckan fick jag veta att det fanns en möjlighet för jobb på annat håll, vilket jag tog. I måndags började jag jobba på försäkringsbolaget If. Väldigt mycket nytt att lära men känns superkul! Känner en del kompisar som redan jobbar där, samt min bror Viktor såklart. Utbildning sker nu några veckor framåt och sen ska jag vara kapabel till att sitta i kundtjänsten. Ska nog gå bra.

Senaste två helgerna har jag även spelat cup, SN cup här i Sundsvall som vi rodde hem, samt Scandic cup som gick lite trögare och en förlust i semifinalen. Väldigt kul iallafall att vara igång med matcher. Snart börjar även serien!

Det var allt för denna gången, vi hörs!

Bild 1. Från i onsdags när Viktor var förband på pipeline.

Bild 2. Jag från i onsdags när jag kände mig vuxen.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

  • 53 Readers

Likes

Comments

Hej på er! Hoppas allt är bra. Jag har nu varit hemma i nästan precis två (!) månader. Känns som ingenting hänt samtidigt som allt på samma gång.

Jag har njutit av den korta sommaren som varit. Träffat många många vänner som jag saknat otroligt mycket och är hemskt glad att de flesta relationer är desamma. Umgåtts mycket med familjen och legat många timmar i min säng och bara njutit, just av att känna mig hemma. Jag och Chris har brutit upp för den som missat det och jag har funderat mycket på vad jag ska göra med livet. I slutet av juli åkte jag ner till Göteborg och träffade Moa och umgicks med släkt, kollade på Håkan och gick på Liseberg vilket var grymt. Om 2,5 veckor fyller jag äntligen 20. Stora lilla jag!

Längtar tillbaka till livet i Perth. Nästan varje dag. Ofta flera gånger på samma dag till och med. Betydligt mer än vad jag tänkte på hemma när jag var där. Livet kändes så enkelt där på något vis, även om det inte alltid kanske var så bra som jag minns. Jag mår bra att vara hemma med nära och kära och jag mår bra av att träna kontinuerligt igen och få rutiner i vardagen. Det känns skönt att bo hemma, även om jag och mina föräldrar inte alltid håller sams. Älskar att bo i det här huset. Huset jag alltid bott i.

Jag har skrivit på för Sundsvall IBF igen och planerar nu att stanna kvar till säsongen är över i mars. Det känns jäkligt kul faktiskt. Vi har ett grymt lag i år och känns som vi kan gå hur långt som helst i Allsvenskan! Nu gäller det att hitta ett jobb, senaste två veckorna har jag vikarierat på dagis men gjorde min sista dag i fredags så får se var jag hamnar senare.

Visst känns det vemodigt att stanna kvar här när så mycket av min tid går till att läsa resebloggar och kolla priser på eventuella resmål, men det känns som det rätta valet ändå. Hemma är alltid speciellt. Jag ska försöka ändra mitt tankesätt och se Sundsvall och min fina ö på samma vis som jag sett nya platser. Jag ska försöka njuta av allt som finns här, människor jag tycker om och litar på, samt sporten jag älskar. Sundsvall är inte så tokigt ändå. Länder och städer kommer finnas kvar och Perth kommer alltid vara Perth, mitt happy place. Jag ska sluta vänta på äventyr för jag vet att äventyren kommer vänta på mig.

Likes

Comments

Hej! Klockan är 5 på morgonen och jag kan inte somna om. Kom hem för ett dygn sen och klarade nästan hela dagen på 3 timmars nattsömn. Låg mestadels i solen, samt fixade med bankkort, pass och körkort under dagen innan jag gick och la mig strax innan 20. Så är nästan i fas med svensktid!!!

Vad som hände i KL efter stölden var att jag under tisdagen planerade att åka till Batu Caves, men när jag vaknade på morgonen så var jag helt förstörd, dels kände jag mig så otroligt ensam och rädd att promenera själv på blanka dagen samt att jag gruvade mig för det provisoriska passet då det var så många fler saker som behövde fixas innan jag faktiskt gick till ambassaden.

Jag skrev till Luisa och ställde in utflykten, skrev i "svenskar i Malaysia" där jag bad om hjälp. Ett gäng svenskar försökte hjälpa mig via internet om information mm, en kvinna skrev att jag var välkommen att bo med hennes norsk/svenska familj för trygghet och att de skulle hjälpa mig så mycket som möjligt. De kom och hämtade mig på mitt hostel och tog hand om mig resterande dagar.

Under tisdagen så gick vi till en fotograf och tog passbilder och försökte få fram så mycket information om mig själv genom personbevis, passkopior och polisrapporten. Vi läste om Immigration Malaysia som vi skulle behöva besöka för att få en stämpel i det nya passet, för att kunna resa ut ur landet. Vi gick även till en elektronikaffär och köpte en ny telefon. Fick en IPhone 7 128GB för samma pris som Iphone 6 32GB kostar i Sverige.

På onsdagsmorgonen så åkte vi till svenska ambassaden och fick relativt snabbt ett nytt pass, jag hade pratat med en kvinna som jobbar där precis innan vi åkte så ansökningsprocessen var i gång innan vi kom dit.

Efter det så åkte vi till Immigration Malaysia där vi tog oss in i en stor byggnad med sååå mycket folk sittandes/liggandes på golvet. Bifogar några dåliga bilder nedanför. Så många indier och pakistanier som väntade hela dagen på någonting oförståeligt. Allt information stod på Malay och vi kunde inte läsa oss till någonting. Vi frågade oss runt och blev tillsagda massor av olika våningar innan vi äntligen kom fram till dit vi skulle.

Där fick vi en nummerlapp, 5016. "How long do you think this will take?" - "Long time, but you'll get help today". Så vi satt oss och väntade i den stora väntsalen full av folk. 1 timme, 2 timmar, 3 timmar. Äntligen fick jag lämna in mina dokument. "How long time will it take?" - "long time, maybe 2 hours". Familjen som hjälpt mig hade en 3 åring som var med, och de bestämde sig för att ta en taxi hem och jag skulle komma senare. Så himla snällt att vänta hela förmiddagen med mig. 4 timmar gick, 5. Jag blev uppropad på olika vis, med mitt nummer för att göra fingeravtryck, med "Hanna Karin" för att bekräfta några saker och sen slutligen "Sweden!!" För att få mitt nya pass+stämpel. Killen bakom kassan ger mig min mapp och säger "Facebook?". Nej tack.

Allt i Malaysia kändes så långsamt och dåligt anordnat. Dålig information och inga svar.

Jag skulle sedan ta mig hem med taxi och FY vilken obehaglig upplevelse. Jag bokade en Uber eftersom jag har Wi-fi inomhus, men när jag ska möta upp den utanför så kan jag inte hitta nummerplåten. Eftersom det var så mycket folk sittandes utanför- pratar om hundra, kanske tusentals människor- så bestämde jag mig för att ta en taxi. En kvinna kom fram till mig och sa "taxi?" - och vi hoppade in.

Hon började prata om att hon är från Kuala Lumpur och kört taxi i 8 år, så jag behövde inte vara rädd för hennes körning (i KL så kör folk som dårar, använder sällan bälte eller barnstol mm), jag sa att jag ville in till stan, närmare bestämt Changkat som är KL's mest kända turistområde. Hon säger då att hon inte har GPS eller vet var det är, men ringer ett samtal och säger att hennes man som också är taxichaufför kan köra mig halva vägen. Jag börjar få en dålig känsla, hur kan hon inte veta var Changkat är om hon kört i KL i 8 år? Det är typ som att köra i Sundsvall och inte veta var Norra berget ligger. Varför har hon inte en GPS om hon inte vet staden utan och innan?

Jag avböjer bestämt och säger att jag vill att hon ska köra mig och inte hennes man. Hon säger då att det är OK och svänger sedan av från motorvägen som går mot KL. Jag frågar varför hon inte följer skyltarna mot KL och hon svarar att det går snabbare sådär. Jag säger envist igen att jag vill att hon följer skyltarna mot Kuala Lumpur och ingenting annat. Hon kör upp på motorvägen igen.

Hon svänger av igen, istället för att följa "jalan sultan Ismail"- där jag blev rånad- mitt i centrum nära Changkat. Jag frågar vart hon är på väg och hon säger att vi ska åka och fråga hennes vän om vägen. Hon tar upp telefonen och jag säger att jag skulle uppskatta om hon inte ringde nu (förstår ju inte Malay) och frågade om hon kunde köra mig till KL tower istället (stans kändaste byggnad). "I don't know how to get there either, I'll drive and ask a friend"- jag satt där och var så jävla rädd. Hon planerade förmodligen att råna mig, vad ska jag göra?

Jag envisade mig än en gång att jag inte ville träffa hennes vän och att hon skulle följa skyltar mot KL tower (till och med jag skulle hittat dit pga så bra skyltat men en taxichaufför som kört i 8 år "kunde" inte) - mitt på gatan nära mc Donalds så säger jag att jag vill bli avsläppt och tar fram extra pengar i hopp om att hon ska låta mig gå- vilket hon gjorde. Jag gick in på McD och kopplade upp mig till wi-fi och familjen som jag fått hjälp hos och bodde med hämtade mig.

Så fruktansvärt obehaglig taxiresa. Är mer skärrad från det än när jag faktiskt blev rånad. Min tillit just nu är kanske inte den bästa, iallafall inte i KL.

Jag flög sedan hem under gårdagen och träffade föräldrarna på Arlanda. Känns skönt att vara hemma i trygga händer. Asien kommer jag aldrig resa i ensam igen, även om jag vet att saker som dessa kan hända var som helst.

Likes

Comments

Jag är nu ombord på flyget och vi åker om 20 minuter. Första flygningen är 7h och andra 6h. Snart träffar jag päronen på Arlanda!! Mer om vad som hänt de senaste dagarna imorgon. Syns!

Likes

Comments

Min morgon började bra, gymmade och simmade i poolen som finns här på hostelet. Sedan skulle jag möta upp en tjej från Tyskland, och bara 500 meter innan vår mötesplats så kom en man på motorcykel och drog sönder mitt axelband, och åkte iväg med min handväska. Vipps så var min telefon, plånbok och pass borta. Jävla skit. Började gråta och paniken var ett faktum. Fick hjälp av ett otroligt snällt par som sprang/promenerade med mig till polisen. Luisa från Tyskland var också med. Vi kom till polisen och där sa de att jag skulle bli körd till den "riktiga" polisstationen. Genom Kuala Lumpur så åkte vi i en gammal gammal polisbil, utan bälte med tjudande sirener. Jag och Luisa gick in och blev snabbt guidad hur det skulle gå till. Lika snabbt gick inte själva rapporten om händelsen, var så frukansvärt segt. Dels för att det var relativt svårt att kommunicera med de, men överlag kändes hela grejen väldigt oproffsig. Tydligen så är denna typ av rån relativt vanlig i KL och då tänker iallafall jag att de bör ha någon typ av snabb rutin men icke sa nicke. På kontoret så var väggarna kala, lokalerna smutsiga och poliserna rökte inomhus. De flesta bar uniform med hatt och stort vapen på magen, medan de som var inspektörer bar privata, sunkiga kläder. Förstod inte vilka som jobbade där eller om de var "vanliga" privat personer som jag. Men de var snälla och förstående.

Jag kommer inte få tillbaka mina saker, vilket känns skitkasst, samtidigt som jag är väldigt glad att jag inte blev skadad. Otroligt tråkig start på mitt "smakprov av asien"... Just nu vill jag egentligen bara hem. En annan dryg sak är ju att Svenska ambassaden varit stängd idag och även imorgon, vilket gör att jag bara har en chans att få ett provisoriskt pass, på onsdag. Men jag hoppas det löser sig med pass och att jag får ut pengar för att köpa en ny telefon. Tur i oturen att jag delat med mig av de bästa bilderna till er då mitt icloud inte samarbetat.. Tänk att snart strosar någon kanske runt med min telefon i fickan, helt ovetandes om att den är stulen. Konstig grej.

I morgon ska jag och Luisa till Batu Caves som ska vara känt och väldigt turistigt. Får göra det bästa av tiden som är kvar här och försöka lösa komplikationerna på bästa vis. Hade tur att jag lagt mitt svenska bankkort i en sko i resväskan. Annars vore jag körd. Det får bli dagens ledord, lämna alltid pengar/bankkort i en sko i resväskan.

Likes

Comments

Jag har lärt mig så mycket genom att vara på resande fot ensam. Eller ska jag säga själv? Visst har jag ibland känt mig ensam men vart jag än bott/jobbat så har jag haft människor runt mig som tagit hand om mig och fått mig att känna mig hemmastadd. En sak jag lärt mig är att vara mer som min mamma, att välja att vara själv och tycka om det. Kunna göra saker själv och inte tänka att jag önskar jag hade frågat någon att följa med, utan nöja mig med att umgås med mig själv och kunna välja exakt vad jag vill.

Att komma själv till ett land du inte känner någon i är märkligt. Typ det enda jag visste om Australien innan jag åkte var att det sades vara bra väder, mycket vattenaktiviteter och att det skulle finnas kängurur. Och visst var det sant att dessa saker fanns, men oj så mycket mer! Jag kände ingen och det enda jag visste var att min (första) värdfamilj skulle hämta mig på flygplatsen och sedan skulle resten lösa sig. Visst gjorde det det, även om det ibland var komplikationer.

Jag lämnade den familjen efter 3,5 månad. De var inte de värsta människorna på jorden och jag har egentligen inget ont att säga om dom så här långt efter. Jag är glad att de valde mig som au pair (av hundratals sökande!!) även om jag inte riktigt trivdes i deras sällskap. När jag sen kände mig tillräckligt stark att sätta ner foten, så gjorde jag det. Jag hade ett helt nytt kontaktnät med både au pairer och vänner från innebandyn som stod bakom min rygg. Jag hade människor som lyssnade och förstod min situation. Jag blev upplockad av Ida som också var en svensk au pair, och hos henne fick jag bo i några nätter. Lyckligtvis så kunde jag sedan fortsätta mitt äventyr, ner mot farmen i Jerramungup några timmar söder om Perth.

På farmen så lärde jag mig mycket, dels hur det är att leva utan wi-fi/bra teckning men även allt vad det innebär att jobba långa timmar och hur människor faktiskt bor på landsbygden. Jag hade officiellt flyttat hemifrån. När jag ser tillbaka på tiden i Jerramungup så är jag så tacksam att jag valde att lämna familjen och åka dit, samt så himla tacksam att Ida tog mig under sina vingar som om det vore en självklarhet efter 2 möten.

Det var slitigt att köra traktor dag ut och dag in i 5 veckor. Jag jobbade runt 60-70 timmar nästan varje vecka och blev så fruktansvärt irriterad på alla flugor som vimlade omkring och försökte bli uppätna/sitta på ögonvitan. Det går inte att beskriva hur flugor på landet under sommartid beter sig här.

Efter 5 veckor så tog jag bussen tillbaka upp till Perth där jag hade fått ett nytt jobb som au pair. Min nya värdpappa hämtade mig på stationen och bara några dagar senare hade jag spenderat min första jul i ett varmt land, utan min familj. Visst var det en konstig känsla att inte sova ikapp till Kalle Anka i soffan eller att småbråka om när vi faktiskt ska öppna de där klapparna. Men jag trivdes ändå, även om jag helst hade varit med mina föräldrar och bröder.

Under de 3 månaderna jag bodde hos familjen så spelade jag och dömde mycket innebandy, hängde på stranden, gjorde weekend trips och tog mig runt till diverse ställen i Perths närhet. Badade i diverse vattenhål, sjöar, pooler och hav. Dansade på helgerna och drack billigt (och gott) vin. Jag firade nyår och Australia day med mina australiensiska vänner och fick ta del av deras kultur på det viset också. Jag lekte i lekparker och lekland med Dyllie, gick på zoo, bytte massvis av blöjor på Luca och hade myskvällar så det heter duga. Jag klappade kängurur och koalor, snorklade och gick på konserter.

Mars gick mot sitt slut och mina värdföräldrar skulle åka till Los Angles och gifta sig i hemlighet. Mitt au pair jobb var över och jag skulle tillsammans med Louise uppleva Melbourne och Sydney. Cup utanför Melbourne med Western Australia stod också på schemat.

Vi möttes i Melbourne, och för första gången på 8 månader så träffar jag någon jag känt sen innan. Lollo som jag spelat i samma lag som sen förskolan. Jag hade varit lite skeptiskt till att resa med Lollo eftersom jag inte hade en aning hur vi skulle funka tillsammans, när det bara var vi och inga lagkompisar runtomkring. Men det gick så bra så. Om du läser det här Lollo: tack för att du frågade mig om att resa ihop, du var en grym resekompis! Vi gick på mysiga restauranger, hängde på några barer, kollade på street art, gick på kända Victoria Markets, kollade Footy och åkte båt. Jag blev även förtjust i Chris.

Efter drygt en vecka i Melbourne så åkte jag på cup, som vi lyckligtvis rodde hem! Det var så fruktansvärt roligt att spela den cupen alltså. Dels att bo i en stor lägenhet med lagkompisar, men framförallt hur hårt alla jobbade för att kunna slå från underläge. Med "finalens lirare-" och "bästa center i cupen"-priser så tog jag mitt bagage upp till Sydney, där jag och Lollo möttes upp igen.

I Sydney möttes vi av en airbnb lägenhet betydligt sämre än den fantastiska läggan i Melbourne. Där stank rök och lakanen såg inte direkt rena ut. Vi fick pengarna tillbaka och valde att bo i en lägenhet på ett väldigt lyxigt hotell där de kallade mig "Madame Ådahl" varje gång jag ringde ner till receptionen. Vi gjorde alla turistiga saker vi var sagda att göra, Bondi Beach, Darling Harbour, Manly, Royal Botanic Harden, diverse museum, The Blue Mountains och Opera huset, där jag även såg The Lumineers live. Chris spenderade även 3 dagar med oss, vilket var väldigt skoj.

10 dagar passerade och vipps var frågan där igen. Vad ska jag göra nu? Jag hade sökt så många farmjobb för att kunna fullfölja min dröm att kunna söka andra års visum. Jag skulle behöva göra 13 veckor av farmjobb och eftersom jag redan gjort 5 så återstod 8 veckor. Men INGEN farm ville ha mig just då. Mars/maj är ingen högsäsong för att anställa arbetare, men jag tänkte att något borde jag kunna få efter så många mail jag skickat runt. Att mjölka kor i Adelaide för dålig lön sa jag nej till och jag undrade vad jag skulle ta mig till.

Jag valde att betala det där svindyra flyget tillbaka till Melbourne för att bo hos Chris tills jag hittade jobb. Jag kan inte förklara hur tur jag hade att träffa någon som honom, en kille som jag gillade, som gillade mig tillbaka och erbjöd mig att bo med honom trots att vi inte känt varandra länge alls. Jag sökte jobb, fick jobb som skulle starta flera veckor senare. Jag behövde ju något just då!

Jag fick sedan ett jobb med start 4 dagar senare!
Där slutade jag ju bara för 2 dagar sen så ni minns ju förhoppningsvis hur jag gillade det. Att vara såpass nära Melbourne och den kille jag gillade (gillar) var perfekta lösningen. Samtidigt som jag kunde jobba 5 dagar i veckan, tjäna pengar, lära mig massvis med nytt samt få den där signaturen som säger att jag nu jobbat 13 veckor/3 månader på farm. Äntligen!

Jag saknar så många personer och saker där hemma så det ska bli skönt att komma hem snart. Jag är ledsen att jag missade studenten, förlåt till alla er jag lovade att komma. Min plan var ju att stanna till mars men ibland spricker planer och det är då tur att man kan vara flexibel även om det betyder att man måste säga nej till en del saker.

Mitt år har varit fantastiskt lärorikt och jag kan inte vänta med att se var jag kommer stå om ett år.

Likes

Comments

Hej!! Nu sitter jag på flyget och ska snart upp i luften! Mot Malaysia och Kuala Lumpur. Som alltid så blev jag stoppad i security, denna gång pga glömde lägga min nagelsax i resväskan. 8 timmars resa och jag har laddat upp med podcasts, filmer och musik. Eftersom ramadan är sista dagen idag så kommer det tydligen vara värsta matfestivalen när jag är där!! Kul!

Har sagt hejdå till Chrisen och gråtit som jag antog, många många tårar. Men 3 veckor och sen är vi tillsammans för ett tag igen. Minns inte om jag skrivit det tidigare men när Chris kommer så kommer vi hänga i Sundsvall samt göra en road trip genom Norge och västkusten! Mer om det senare.

Hej då Australien!

  • 655 Readers

Likes

Comments

Hej på er! Här kommer ett långt filosofiskt och flummigt inlägg, ett sånt där inlägg som kommer upp när Netflix inte vill sammarbeta och min bok ramlat ner under sängen. Jag inte har kraft att plocka upp den.


Jag har ett så konstigt förhållande med TIDEN just nu. Ibland så känns en dag som ett år och ibland så flyger flera dagar iväg utan att någon riktig märkbar notis. Känns som det var bara några få veckor sedan jag lämnade Perth, samtidigt som det känns som att det var jättelänge sedan. 3 månader. Har hunnit med så mycket. Turistat i både Melbourne och Sydney, hittat någon jag gillar och kommit tillbaka till Melbourne. Jobbat 2 månader på farm och däremellan levt ett vanligt storstadsliv.

Jag har 2 dagar kvar här på farmen i Lismore och 4 dagar i Australien. 2 dagar kvar i det lilla rum jag bor i fullt av smuts och spindlar. 2 soluppgångar kvar och 2 dagar jag vill ta slut - samtidigt som jag vill att tiden ska stå still. När jag tänker efter så älskar jag att vara här, samtidigt som jag hatar det. Hatar att inte riktigt vara nära någon, att jag spenderar varje kväll själv, att kliva upp varje morgon innan solen gått upp. Men älskar att se allt så vackert, lyssna på naturen, fåglar, vind och får(!), höra historier från förr och lära mig saker jag aldrig ens fantiserat om att jag vill/kommer lära mig. Saker som jag kommer ha nytta av hela livet, samt saker jag aldrig kommer använda mig av igen.

Tiden är så märklig, vissa minnen förblir detsamma, medan andra sinar bort med tiden. Man måste inte vara gammal för att glömma bort saker som alltid varit en självklarhet. Jag har glömt många saker, många saker som skrämmer mig att jag glömt. Jag är ju inte ens 20! Sen beror det väl på vad man lägger märke till samt vad man faktiskt vill minnas. Men när man inte sett någon på 1 år, känt en doft på 1 år, hört någons röst på 1 år eller befunnit sig i samma situation på ett 1 år så sinar vissa saker bort. Känslor, namn, dofter. Framförallt skulle jag säga språket, jag har aldrig varit så dålig på svenska som jag är just nu, och samtidigt aldrig så bra på engelska. Men det kommer tillbaka snabbt säger "de". Jag undrar hur mycket av farmen jag kommer minnas om 1 år, eller om bara några månader. Mycket av tiden i Perth är redan som ett stort blurr.

Det känns verkligen inte som 11 månader sedan jag sa hejdå till mina föräldrar på uppfarten, gråtandes klev jag in på Biltema med min bror för att köpa den sista pusselbiten - en uttagsadapter. Tårarna forsade ner för mina kinder, självklart för att jag inte ville vara ifrån min kära familj, men också (vad jag insett i efterhand) - nervositet för vad komma skall, att lämna tryggheten. Jag är inte en person som i vanliga fall gråter mycket, tror inte jag gjort det någon gång annat än när jag varit på väg till ett nytt, oklart äventyr. När jag lämnade min första familj i Perth som jag inte direkt tyckte om, så grät jag. De var ju trots allt min trygghet mina 3 första månader i ett helt främmande land. Jag jobbade sedan på farmen söder om Perth, och när jag lämnade så grät jag på bussen tillbaka till Perth, jag hade ingen aning om hur min nya familj skulle vara. När jag lämnade den familjen, som visade sig vara helt fantastisk, så grät jag med Dylan i famnen i över en timme. Henne saknar jag ju. Men jag visste heller inte vad som skulle hända efter 3 veckors semester, min trygghet var återigen svävandes. När Chris lämnade i Sydney för att åka hem och vi inte visste när vi nästa gång skulle ses, så hände det igen. Kombinerat med, återigen, ovisshet - det var då jag flög ner en dag senare och bodde hos honom i två veckor för att sedan komplettera mitt farmarbete.

Är jag nu 2 dagar från gråt då jag lämnar farmen? Och 4 dagar från gråt igen då jag lämnar Australien för några dagar i Kuala Lumpur, innan jag flyger hem? Jag vet inte. Jag vet ju ungefär vad som väntar där hemma, att tryggheten finns där. Samtidigt som jag har en annan typ av trygghet här nu. Kanske gråter jag på söndag på grund av andra anledningar. Förmodligen. Det kommer bli otroligt jobbig att lämna, även om jag ganska säkert vet att jag kommer vara tillbaka snart för ett tag. Chris kommer ju även och hälsar på om mindre än en månad, vilket borde göra att det känns enklare också.

Trots att jag varit ifrån så många människor jag älskar under hela den här tiden så är jag fullt övertygad om att jag haft de bästa 11 månaderna i mitt liv. Trots att jag vissa dagar varit så less på allt, så har jag aldrig känt mig så bekväm i mig själv och med mig själv som sällskap, som det senaste året. Jag har inte känt att jag behöver bevisa något för någon utan bara fokuserat på vad som får mig att må bra.

Jag tackar mig själv för att jag vågade ta steget ut i världen, till andra sidan jorden. Jag tackar mig själv för att jag förändrat min livssituation och svingat mig ut, utan trygghet- och insett att jag snabbt finner ny trygghet i min tillvaro. Jag tackar mig själv för att jag gjort precis som jag vill och trott på att jag klarar nya utmaningar.

Jag tackar er för att de flesta av er trott på mig och velat följa mitt första år i Australien. Tack.

Det ska bli spännande att komma hem om 9 dagar även om det skrämmer mig. Jag är nog mest rädd för att försöka passa in i den identitet som inte passar in på mig längre.

  • 825 Readers

Likes

Comments

Hej på er! Hoppas allt är bra. Jag har knappt tagit några bilder sedan förra inlägget men jag har kollat på när Don som jag jobbar med mycket rakat av några fårs ull, suttit upp staket och sopat golv.

Under helgen så har jag ätit pizza, strosat runt på Melbournes gator, ätit vegetarisk indiskbuffé för 40 spänn(!!!), myst, kikat runt på fina stränder och promenader (planen var att surfa men himlen blev svart), köpt LÖSGODIS på en australiensisk (!) matvarubutik samt lagat filippinsk chokladgröt med Anna.

5 dagar jobb kvar, blandade känslor. Är så underbart vackert och stillsamt här, ingen stress och otroligt vacker natur. Samtidigt som jag längtar efter massa saker där hemma. Har haft ett så bra år i Australien, trots motgångar så är det nu jag ser tillbaka på allt jag varit med om. Hur mycket jag växt och förändrats. Hur jag utvecklat en enligt mig, bättre version av mig själv. Hanna 2.0.

Godnatt.

  • 755 Readers

Likes

Comments

Helloo! I helgen var det långhelg- måndagen ledig på grund av Queen Elizabeths bday woop. Aus som inte ens tillhör uk längre? Aja.

På fredagen så mötte jag Chris för middag, vi gick på en asgrym indisk restaurang. Jag hade googlat och enligt tripadviser (4,8 av 5) så skulle det vara billig, god mat i en halvful lokal. 65 spänn för 3 "små" rätter, obegränsat med naanbröd och chaite. Kanoners.

Mötte sedan upp Anna för shopping medan Chris och Alex såg Brasilien - Argentina. Senare på kvällen så kollade vi fyra film, åt chokladdoppade bubbar och drack lite vin.

På lördag så åkte vi till Yarra bend park, där det finns en fin bro över Yarra river (aka selångersån), samt att det bor tusentals fladdermöss där som vi kikade på. På kvällen så åkte vi till ett italienskt café som var suuuper busy men väldigt omtalat. Helt ok!

På söndagen så tog vi det lugnt på morgonen, fotade cv bilder till Chris och lagade frulle. Efter lunch åkte vi till Philip Island som ligger 1,5h från Melbourne. Där promenerade vi och kikade på den fina naturen, samt kollade på Penguin parade- vid solnedgång varje dag så kliver pingviner upp från havet och går och lägger sig i små hyddor. Dessa är världens minsta, 30cm höga. Vi trodde det var gratis men tydligen behövdes biljetter som var i våra ögon dyra. Så jag och Anna sa att vi var 15 och fick därmed halva priset, haha. Trodde att det skulle vara en häftigare upplevelse men ändå helt ok, gulliga små djur!!

På måndagen så behövde Chris jobba trots röd dag, men vi hade morgonen tillsammans och under dagen så tog jag det mest lugnt och kollade film. Vid 18 tiden så körde Chris mig till Geelong där jag åkte med mekanikern tillbaka till farmen igen.

7 dagar jobb kvar!

  • 799 Readers

Likes

Comments