~ Tänk vad mycket vi har gått igenom under vårt tvååriga förhållande. Vi blev sambos innan vi knappt var tillsammans och jag flyttade till en helt annan stad för att få vara med dig. Mitt livs bäst beslut helt klart. Vi flyttade till en annan lägenhet där vi förlovade oss. Vi blev gravida för första gången och var lyckligare än någonsin. Denna graviditet slutade dock i missfall i v. 9. Vi var båda helt förkrossade men vi tog oss igenom det. Vi fler gravida en andra gång efter 4 månaders försök och vi blev så lyckliga och chockade på samma gång.
Vi valde att lämna livet nere i Skåne för att flytta upp till Småland. Hela sommaren var jag ett nervvrak pga graviditeten. När hösten kom blev det inte alls som vi planerat. Vi miste vår älskade son. Vår älskade son som vi längtade efter mer än något annat. Vi skulle bli en familj men ödet valde något annat för oss. Du hade kunnat förlora mig också eftersom jag var så dålig. Hade graviditeten fortsatt så hade jag troligtvis dött.
Trots alla prövningar vårt förhållande har fått stå ut med så står vi här starkare än någonsin. Det har hänt så mycket på rätt kort tid men trots det så har vi fixat det. Vi har fan fixat allt, tillsammans. Vi har fällt en jäkla massa tårar tillsammans, vi har funnits där för varandra i vått och torrt och vi har aldrig tvekat på varandra vilket jag är så otroligt tacksam för.
Jag är så jäkla imponerad över både dig och mig och över hur starka vi är tillsammans. Utan dig vid min sida hade jag aldrig fixat detta.
Jag älskar dig mer än något annat! Jag kommer alltid vara vid din sida!
Du & Jag ❥

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hej på er!

Nu är 2017 slut och 2018 har börjat. Jag är så taggad på att se vad detta året har att erbjuda. Det ska i alla fall bli ett bra år. Jag hoppas på att hitta ett jobb snart och jag och K ska ut och resa är tanken. Vi ska bara ta hand om varandra och inte känna att vi har några måsten att göra utan ta allting som det kommer. Det kommer bli bra.

På nyår så var jag och K hemma hos mina föräldrar och åt god mat, drack bira och inga raketer i sikte. Kunde inte bli bättre.

Jag har även börjat ta tag i träningen hyfsat bra. Jag är dock inte där så många gånger i veckan som jag önskar att jag hade orkat men det kommer väl hoppas jag. Jag mår så mycket bättre i kroppen av att träna och bara tanken på att jag vet att om mitt blodtryck håller sig nere vilket det gör av träning, desto snabbare kan vi ge oss på att skaffa ett syskon till Liam. Och detta gör att jag blir så taggad på att träna. Dock ingen stress med det såklart men det vore ju så mysigt! Drömma kan man ju få göra!

Innan jag säger hej då för denna gången så bjussar jag på en bild från sommaren 2016! En av de bästa somrarna jag haft. Hoppas denna sommaren blir lika bra 😍✨


Ha det så bra sålänge!

/Hanna

Likes

Comments

​Hej på er!

Nu är denna julen över. äntligen! Det har varit en julafton med otroligt mycket känslor. 

Det har givetvis varit väldigt mysigt att umgås med familjen och släkten men det har samtidigt varit väldigt jobbigt. Vi hade ju andra förhoppningar om denna julen än vad som blev, kan man ju lugnt säga. Enda sedan jag blev preggo i princip så har jag sett framför mig och drömt om den där extremt glittriga, röda klänningen som skulle sitta på min höggravida, svullna kropp, men ödet ville något annat. 

Det är nu efter julen som jag kan känna ett lugn. Ett lugn och ett hopp om att 2018 förhoppningsvis blir så mycket bättre än detta året. Det kan ju knappast bli sämre tänker jag :). Jag drömmer om så mycket och 2018 ska bli mitt och Kevins år.

Trots alla hemskheter som har hänt detta året så har jag samtidigt lärt mig en sak, att inte ta NÅGONTING för givet. När man har gått igenom så mycket som vår familj har gjort detta året så inser man hur jäkla fort någonting bra och lyckligt kan vända till det sämre. 

Denna julen var pissig. Mycket känslor, oro, ångest och ständiga tankar som snurrar. Men detta innebär också att nu har vi gått igenom detta pissiga, så nu kan vi se framåt och hoppas att nästa jul ser och känns helt fantastisk. Förhoppningarna om att vara preggo igen då är rätt så hög kan jag säga. :) Det hade varit så mysigt och härligt att få ge Liam ett syskon. <3


Hoppas er jul har varit bra! :)

Vi ses i nästa inlägg!
/Hanna


Likes

Comments

Hej hörni!

Jag ville bara kika in här och önska er en riktigt God Jul! Hoppas er jul blir fantastisk hur ni än firar! ❤️🌲❄️🎅🏻

Likes

Comments

Idag var jag vid graven och fixade lite inför julen. Det är så skönt att kunna åka dit och fixa och vara där i nuet, utan någon annan eller något annat runt omkring, mer än en fantastisk sjö och skog. Liam har verkligen en fantastisk utsikt från sitt lilla krypin och jag är så glad att vi fick just den platsen <3
Han fick även en egen snökälke i trä som jag tror han åker på där uppe med alla hans änglakompisar! <3

Imorgon är det tre månader sedan du kom och gick, och med det vill jag bara säga att jag älskar dig över allt annat och jag hoppas att du har det bra där uppe. Jag saknar dig så!


Här nedanför bjussar jag på en dikt jag hittade för ett tag sen som jag tänkte skriva ut och göra en tavla av till hans minnesplats. SÅ FIN!


Var inte arg lilla mamma
jag var tvungen att gå.
Den dagen hände det och då
orkade mitt hjärta inte slå.

Älskade pappa
mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra
när jag flyger bort.

Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst.
Men lyssna till ert hjärta
och ni kan höra min röst.

Jag finns inte bland er
men jag finns ändå.
Jag hör era böner
och jag älskar er så.


Ha det bra sålänge!

Likes

Comments

Hej kompisar!

Jag tänkte att jag skulle visa er denna fantastiska julklappen jag fick från min fina fästman.

Jag fick alltså denna sjukt fina och praktiska organizern från märket Shelas.

För det första är den sjukt smidig att ha sitt smink och parfymer osv på som man använder dagligen, för det andra går det att snurra den så man lätt får tag i de produkter man vill använda. Sen är den ju jävligt fin och stilren också. Alltid ett plus!

Jag hittade den på Cocopanda första gången jag såg den och där kostade den 189 pix på rean (Ordinariepris: 599 pix) HUR BRA?! Men den verkar vara slut på hemsidan tyvärr.


Förresten.. Är det någon som vet ett bra redigeringsprogram att redigera bilder i så får ni gärna komma med tips. Bilderna ovan och i mitt tidigare inlägg jag skrev idag är tagna med min nya systemkamera men de blir så himla blå i det ljuset vi har här hemma så vore kul att kunna ljusa upp dom lite och göra de mer vita! Så har ni tips så kom gärna med dom!


Ha det fint sålänge!

Likes

Comments

Hej hörrni!

Idag har varit en riktig chilldag. Jag har tvättat och städat mestadels av tiden. MEN, jag har också varit lite produktiv och gjort en snickerskaka som kan vara god att mumsa på nu i jul, om man inte går på LCHF som jag *Suck*, men kanske mumsar på en liten bit jag med hehe.
Jag tänkte i alla fall att jag kunde dela med mig av detta extremt goda recept på snickerskaka till alla godissugna där ute!


Recept på Snickerskaka

1 burk jordnötssmör (Creamy)

1 dl socker

1 dl sirap

1 liter cornflakes

1 dl kokos

200 gram choklad (Jag använde mig av marabou och som ni ser nedanför på bilden så använde jag 400 gram för att det blir inte så värst mycket när man smälter den så 400 gram blev bra tycker jag)


Börja med att hälla i jordnötssmör, sirap och socker i en kastrull och värm upp. Dock inte så det kokar utan endast blir varmt.


Blanda kokos och Cornflakes i en bunke. Rör om. Häll i lite vaniljsocker också för extra smak. Jag använde inte det denna gång eftersom att vi inte hade det hemma. Häll sedan över jordnötsblandningen och rör om.

Ta fram en form och klä den i bakplåtspapper. Ett tips är att skrynkla bakplåtspappret innan du lägger i det i formen så formar det sig bättre. :) Häll i smeten och tryck ut den i hela formen. Jag brukar använda ett glas för att få en jämn yta.

Smält sedan chokladen.

På med chokladen och in i kylen! KLART!

Det blir sååå gott! Testa!

Likes

Comments

Bjussar på två bilder på min fantastiska fästman från när vi var i Turkiet i slutet av November i år.. HUR HÄRLIGT?! Längtar tlllbaka såå mycket!! - Och en bild från mina yngre, blonda dagar!

1. Vem litar du på?

Min familj.

2. Vart skulle du vilja vara just nu?
Sitta på en uteservering i Turkiet med Kevin med en strawberry Daquiri i handen. MUMS!

3. Favoritstad?
Hm. Har ingen direkt favoritstad men jag gillade Malmö när jag bodde där trots all skit som händer där hela tiden.

4. Vilket är ditt favoritnummer?
13 konstigt nog, och 7.

5. Vad var det senaste du åt?
Lax, sås och tomater. Mmm.

6. Vad är du tacksam för?

Att jag lever, att min hälsa börjar ordna upp sig, att jag får leva med min fantastiska sambo.

7.. Har du någonsin hjälpt en fullständig främling?

Jag har hjälpt en tant av bussen en gång. Men jag skulle inte tveka att hjälpa till om jag såg att en person hade behövt hjälp.

8. Vem var den senaste personen du pratade i telefon med?
En tjej på Vårdcentralen. Haha.

9. Vad är det första du ser hos det motsatta könet?
Ögonen och hur den är i sättet. Kläderna också kanske.

10. Vad är lycka för dig?

Att jag får leva med min sambo, att min familj mår bra, och mina kissekatter. Djur gör en alltid glad.

11. Favorit tv-program?
Jag är ju en sådan märklig person som älskar c/o segemyhr, hem till midgård, solsidan och ja, sådana program/serier. haha. .

12. Har du några syskon?
En storebror på 25 år.

13. Längd?
170 cm över marken.

14. Hårfärg?
Blond i grunden men färgar det mörkbrunt.

15. Vad är din största dröm?

Att bli medicinsk diplomerad massageterapeut och starta eget företag inom det.

16. Har du gjort någon operation?

Nej, men skulle vilja operera mina armar så jag kan få på mig några skjortor/blusar.

17. Favorithögtid?
Julen, alla dagar i veckan! SÅ MYSIGT!

18. Vad är det värsta du vet?

DJURPLÅGERI. Usch.

19. Har du gråtit någon gång utan anledning?
Såklart, vem har inte. haha.


20. Vilken var den senaste filmen du såg?
Solsidan filmen tror jag, eller om det var Svensson svensson filmen.

21. Favoritdag på året?
Måste nog säga dagen innan julafton. haha. Är det bara jag som blir lite lätt pirrig dagen innan julafton?! Haha.

22. Är du för blyg för att fråga ut någon på dejt?
Nej jag brukar fråga om K vill gå på dejt ibland. Om det nu gills.

23. Kan du stå på huvudet (utan att luta dig mot en vägg)?
ohhh.. Bara tanken på det gör mig yr i huvudet så nej.

24. Kramar eller kyssar?
Utan tvekan kramar OCH kyssar. Myyyys

25. Choklad eller vanilj?
Choklad!

26. Har du tatueringar?
Jag har tre stycken. Mitt stjärntecken på handleden, texten 'Don't cry, say fuck you and smile' på min vänstra underarm som jag gjorde när jag var arton. Hur jag tänkte där är jäkligt oklart men jag ska tatuera över den. Sedan har jag en stor uggla med blommor på min vänstra överarm. LOVE IT!

27. Vad lyssnar du på just nu?

Ingenting just nu men Chris - Treading Water går på repeat här hemma! Såå bra!

28. Är du kär i någon kändis?

haha naj!

29. Vilka böcker läser du just nu?
Tror aldrig jag läst en hel bok i hela mitt liv så ingen. hehe.

30. Piercingar?
Inga nu men har haft 6 hål i öronen, tre gånger i underläppen, två gånger i tungan, en gång i naveln. .

31. Favoritfilmer?
Bad santa! Alltså hur kul men grov är inte den filmen. haha Annars kommer jag inte på någon just nu.. Eller jo.. JUNO! Gudomlig film!

32. Favoritsport?
Tennis, Simning, Luftgevärsskytte (SÅ kul)

33. Vad är din största rädsla?

DÖDEN, jag är såå rädd för att själv dö men också att någon familjemedlem ska dö. Och JA, katterna räknas in där också!

34. Smöriga, naturella eller saltade popcorn?
Biopopcorn!!

35. Hundar eller katter?
Båda två men skulle säga att katter är lite högre på listan..

36. Favoritblomma?
Hortensia och Pioner! .

37. Har du blivit påkommen med att göra något du inte får göra?
Såååklart.. Haha!

38. Har du en bästa kompis av det motsatta könet?
Ja, K såklart!

39. Har du älskat någon någon gång?
Absolut!

40. Vem vill du träffa just nu?
Just nu, ingen. Men det ska bli oerhört mysigt att fira jul med familjen, så jag skulle säga dom isåfall!

41. Är du fortfarande vän med folk från skolan?
Ja det är jag!

42. Hur imponerar man på dig om man är kille?
Skulle säga humor!

43. Gillar du att flyga flygplan?
Jag älskar att flyga, OM stolarna är sköna. Det var dom inte när vi reste till Turkiet detta året. AJ för rumpen!

44. Höger- eller vänsterhänt?
Höger, men starkare i vänsterarmen konstigt nog! haha.

45. Hur många kuddar sover du med?
Alltid två, annars kan jag inte sova!

46. Saknar du någon?
Jaa!

47. Lyssnar på radio?
I princip aldrig.

48. Bästa beslutet du har gjort i år?
Att börja blogga tror jag faktiskt.

49. Sämsta beslutet i år?
Hmm.. Får återkomma om den fråga. .

50. Din senaste nerladdade app?
Zara home- appen!


Likes

Comments

Nu är det verkligen inte långt kvar till jul. Denna julen känns väldigt annorlunda. Jag har trott hela tiden att jag skulle vara höggravid denna julen och få ha på mig den där urfina, röda gravidklänningen som jag hade på känn att jag skulle känna mig så fin i. Den sista julen med bara mig och Kevin innan vi skulle bli en riktig familj. Men livet vände totalt och nu var vi tvungna att tänka om hur vi ska göra denna julen till en bra sådan.

Vi har köpt extra många julklappar, jag har köpt lite finare kläder mot vad jag har haft de tidigare jularna.

Igår klädde vi även granen hos min mamma och pappa och den blev så himla fin. Vi har bestämt oss för att inte ha någon gran själva i år. Dels för att vi inte har särskilt mycket ork, dels för att vi snart ska flytta och då blir det ännu mer att ta med sig, men också för att vi inte ska fira julen här.


För ett tag sedan så hittade jag en tjej i en änglamamma-grupp jag är med i på Facebook som gör egna, personliga julkulor med namn på, och det kände vi såklart att vi ville ha så Liams närvaro känns ännu mer de dagarna vi är hos mina föräldrar. I fredags hämtade jag ut den på posten och nu hänger den i julgranen, och den är helt fantastisk. Det känns verkligen som att han är med oss hela tiden, vilket jag vet att han är.


Jag har äntligen köpt mig en systemkamera också. En Canon eos 1200d, så snart kommer bilderna förhoppningsvis blir bättre än mina sketna bilder från min Iphone. Jag hoppas att det blir bra för jag har märkt efter mitt första inlägg att detta verkligen är något för mig. Att blogga har verkligen blivit ett intresse för mig redan nu trots att jag började blogga typ.. igår.. haha.

Att fota är ju också väldigt roligt, särskilt med en bra kamera så jag hoppas att ni vill läsa om mig och mitt liv här! :)


Likes

Comments

Här kommer hela vår historia från när vi plussade med Liam tills idag.

Det hela började med att vi plussade i April 2017. Det var morgon, vi bodde i Malmö och jag hade precis skjutsat Kevin till hans jobb. Jag hade i någon vecka känt mig ovanligt trött och mådde lite illa till och från vilket Kevin visste om. Jag visste att jag hade ett test i skåpet från när vi plussade i December 2016 men vi fick då missfall i vecka 9. Jag kände ett sådant otroligt sug efter att ta det där testet men jag kände mig elak mot Kevin eftersom att han inte var hemma, men jag kunde verkligen inte hålla mig och jag tänkte att jag kunde göra det till en fin grej OM det nu skulle vara ett plus så kunde jag köpa ett litet bebisplagg och slå in det med testet i. Jag tog testet och det visade ett starkt plus direkt. Jag blev väldigt chockad och började fulgråta, samtidigt som jag var så oerhört glad och tacksam.

På eftermiddagen när jag hämtade K så gav jag honom paketet och han fattade direkt, utan att ens ha hunnit öppna. Jag tror aldrig jag har sett honom så glad som den stunden.


Den 12 Juni 2017 gick vi ut officiellt med att det växte en liten knodd i min mage. Då var jag i vecka 11. Vi hade precis flyttat upp till Småland igen och vi hade redan börjat boa inför att Liam skulle komma till världen. Inget kunde vara bättre. Jag hade ständigt ett lyckorus i hela kroppen, varje dag trots att jag sprang mellan sängen och toan hela dagarna. Jag var så otroligt trött och spydde ca 7-12 gånger om dagen. Det var det mitt liv gick ut på då. Men jag längtade så mycket tills efter vecka 12 för då 'visste' jag att illamåendet och tröttheten skulle avta.. Trodde iallafall jag :)

I vecka tolv var vi på vårt första ultraljud och det såg jättebra ut. Vi kunde verkligen inte förstå att vi hade skapat det där, den där sprattlande lilla parveln som hela tiden höll sin hand framför sitt ansikte. Så liten och så underbar och älskad från första stund.

Veckorna gick och jag mådde fortfarande illa och var väldigt trött och svullen. Så det ska vara helt enkelt. Jag började gå på tätare kontroller eftersom att jag redan innan jag blev gravid hade högt blodtryck så de ville kolla det lite oftare.

Vi köpte vagn redan i vecka 15. Men jag hade suktat på just den vagnen redan innan jag ens blev gravid och jag var så glad när den var på extrapris så vi kunde inte hålla oss ifrån att köpa den. Vi gjorde även färdigt hens(vi visste ej kön vid denna tidpunkt) lilla sovplats som vi tyckte blev så himla mysig. Än en gång kunde vi inte förstå att en liten människa skulle ligga där i. Så himla underbart.

Vecka 19 var nog den mest segaste veckan eftersom att det bara var en vecka tills vi skulle på vår RUL som vi hade längtat så mycket efter så tiden gick så segt.

Vecka 20 kom och vi skulle äntligen på vårt RUL och vi var helt säkra på att vi väntade en liten Leia men inte. Det kändes så självklart när vi fick veta att det var en liten pojke. Vår älskade Liam. Jag kommer ihåg så väl hur glad och lycklig jag var under denna period. Ingenting kunde gå fel kände jag. Vi skulle ju få barn, hur SJUKT var inte det.

Både vecka 21 och 22 gick väldigt snabbt och jag hade äntligen börjat känna mig någorlunda som en människa igen. Jag spydde inte längre och jag var väldigt pigg.

Sedan kom vecka 23, och det var här det vände totalt.

Den 19 September 2017 skulle jag på ett helt vanligt barnmorskebesök. Ett likadant besök jag hade varit på tusen gånger fast denna gången skulle vi även börja mäta magen och inte bara blodtrycket osv. Jag var alltså på sista dagen i vecka 23. Jag kom dit vid halv nio på morgonen. Jag träffade min barnmorska och det första hon gör är att ta mitt urinprov jag hade med mig för att kolla så jag inte hade någon äggvita i urinen, vilket jag hade. +3 äggvita hade jag och det är det högsta man kan ha. Redan där blev hon lite orolig. Hon tog mitt blodtryck som var skyhögt. Jag minns inte exakt vad det låg på men runt 180/110 någonstans, alltså väldigt högt. Vanligtvis ska det ligga på runt 120/80. Hon kände på mina händer och fötter om dom var svullna och det var dom minst sagt. Jag hade känt i någon vecka att både händer, fötter och mitt ansikte var svullet men det är ju så vanligt under en graviditet så jag tänkte faktiskt inte på det. Men jag märkte hur hon blev mer och mer stressad. Hon förklarade för mig att det kan vara ett tecken på havandeskapsförgiftning. Jag var fortfarande väldigt lugn här och fattade nog inte ens vad hon pratade om. Tidigare i graviditeten hade jag inte ens tänkt tanken på att jag skulle kunna få havandeskapsförgiftning. Det fanns inte i min fantasi. Jag skulle ju ha en sån där fantastisk, härlig graviditet som 'alla andra' har. Det var dock inte bekräftat här att jag hade fått det och min barnmorska och de andra barnmorskorna som jobbar där jag gick kunde inte heller bekräfta det utan det var en läkare tvungen att göra i så fall. Men min barnmorska sa i alla fall att hon var tvungen att ringa in till Värnamo sjukhus(sjukhuset där jag egentligen skulle föda) för att höra med dom om jag var tvungen att komma in eller inte, och de ville att jag skulle komma in direkt. Min barnmorska sa till mig att jag skulle packa en liten väska ifall vi skulle bli kvar under natten.

Jag ringde Kevin i ren panik och gråten i halsen och förklarade läget och han fick såklart också panik och undrade vad fanken det var som pågick men han ville såklart följa med. Jag hämtade honom på sitt jobb och vi åkte hem och packade en liten väska med ombyten, laddare osv.

Väl där så fick vi ett tillfälligt rum som vi fick ha tills läkaren hade tid att ta emot oss. Under denna tiden kom det in sjuksköterskor lite titt som tätt och tog mitt blodtryck och urinprov. Båda var såklart fortfarande extremt höga. Vi kom in till sjukhuset ca klockan 10 och vi fick vänta tills ungefär fyra på eftermiddagen(!!!) innan läkaren hade tid. Under tiden vi väntade på läkaren hann jag bygga upp en extrem rädsla över vad som skulle hända. Jag fattade ingenting. Allt gick så fort. Från att jag skulle på ett helt vanligt barnmorskebesök tills att jag ligger i en sjukhussäng på sjukhuset! Vad fan hände liksom.

Läkaren kom in till vårt rum och jag skulle äntligen få göra ett ultraljud. Jag ville bara veta att han levde och att han mådde bra. När jag väl fick se att han sprattlade lika mycket som han alltid gjort så kände jag ett lugn, och jag kunde äntligen andas ut. Han levde. Han mådde bra. Mitt älskade barn mådde bra. Vilken jävla tur. Vad skulle jag gjort annars..

Efter ultraljudet fick vi byta rum till ett annat eftersom att de ville att vi skulle stanna kvar, för de vågade inte skicka hem mig utan de ville först ta en massa prover och se då dom såg bra ut innan de skickade hem mig.


De satte en kanyl i båda mina händer eftersom att de behövde en som jag skulle få magnesiumdropp i och en de skulle ta prover ifrån. Under eftermiddagen började jag känna mig allt tröttare i kroppen och jag var allmänt seg, men jag mådde annars rätt så bra. Inte mer än att jag var väldigt orolig över Liam. Jag kunde inte fatta hur det kunde bli sådär. Under hela eftermiddagen tog de prover på allt möjligt och de såg efter varje prov att de såg sämre ut. De kunde konstatera att jag hade fått havandeskapsförgiftning i alla fall. En väldigt grov sådan tydligen och därför kunde de inte ha mig på det sjukhuset jag låg utan jag behövde bättre vård från bättre läkare antar jag. Vilket jag i och för sig förstår eftersom att jag fick ett så jäkla dåligt bemötande av läkaren jag hade på det sjukhuset. De fick ringa till Linköping i alla fall eftersom de hade rätt läkare för mig där. Jag fick under tiden ligga på mitt rum, Kevin låg i sängen bredvid och vi glodde på tv. Men när hon kom in och sa att jag skulle till Linköping så fick jag PANIK. Jag grät så mycket. Skulle jag åka till Linköping alldeles själv? Utan Kevin? Var jag verkligen så sjuk? Det var så mycket tankar som snurrade i mitt huvud. Jag kunde inte tänka klart överhuvudtaget. Läkaren sa att mina prover såg så dåliga ut så att jag var tvungen att flyttas med ambulans den kvällen. Jag kommer ihåg detta så väl. Vilken panik jag hade, jag var så rädd. Vi fick efter en stund bekräftat att Kevin fick följa med upp fast han fick köra i egen bil upp.

Vid kvart i tio samma kväll kom ambulansen som skulle ta mig till Linköping. Det var första gången jag åkte ambulans. Jag kan inte ens föreställa mig Kevins panik som körde bil bakom ambulansen och inte hade en aning om vad som hände med mig. Det var svårt för mig att smsa till honom eftersom att jag hade fortfarande magnesiumdroppet med mig i ena handen och blodtrycksmätaren i andra armen. Mitt blodtryck togs var femte minut hela resan upp till Linköpings universitetssjukhus. Den sista biten innan vi var framme lyckades jag till och med somna en stund.

Väl framme i Linköping så fick jag ett rum på förlossningen och Kevin kom bara en stund efteråt. Jag fick träffa en sjuksköterska som var helt fantastisk så jag kände mig väldigt lugn och trygg i hennes sällskap. Jag fick en säng och när jag skulle ta mig från båren till sängen så kunde jag knappt stödja på benen. Jag var så slö i kroppen och jag kände mig så groggy. Hon tog mitt blodtryck och det hade höjts väldigt mycket. Hon satte även in en tillfällig kateter på mig och detta har jag knappt något minne av och jag reflekterade inte ens över det trots att hon sa att det kunde kännas lite granna. Detta sattes in för att jag inte fick stå upp knappt alls, och jag kunde knappt stå heller utan att bli svimfärdig och att benen vek sig så för mig var det helt lugnt. Jag kände mig redan halvt död så vem fan brydde sig. Inte jag i alla fall. Jag fick även två till kanyler fast i armvecken så jag hade sammanlagd fyra kanyler i mina armar.

Hela den första natten så kom de in en gång i timmen och tog blodtryck på mig och mellan de gångerna så kom de in dels för att ta blodprover och för att ge mig mängder med blodtrycksmedicin. Den natten sov jag ingenting. Kevin sov dock som en stock.


Sådär såg mina dagar och nätter ut de första tre dygnen. Den andra eller tredje dagen så fick jag en CVK isatt. Alltså en slang som går ifrån halsen ner till ett stort kärl plus att den hängde ungefär 20 cm utanför kroppen. Den satte de in för att det skulle vara lättare att ta blodprover på mig. Jag var så vätskefylld och svullen så de kunde inte ens ta blodprov på mig. Jag gick alltså upp 10 kg i bara vätska så jag var rätt svullen. Den där slangen var dock inte särskilt härlig att ha vill jag lova. Nog var sängarna jävligt osköna men det blev inte bättre med den där slangen i halsen plus kanylen jag hade i andra handen som magnesiumdroppet var i så jag kunde enbart sova på rygg hela min vistelse där. Inte så nice.

Denna dagen fick vi även göra ett ultraljud för att se om Liam mådde bra och redan efter detta ultraljud vändes allting upp och ner för både mig och Kevin. Vi gjorde ultraljudet och under tiden hon gjorde det sa hon ingenting men man märkte väldigt tydligt på henne att något inte stod rätt till. Efteråt så sa hon att han inte alls mådde bra där inne. Han fick inte tillräckligt med näring, han hade hjärtfel och var allmänt slö där inne. Han var lika stor som han skulle vara i vecka 22, och jag var i vecka 24. Hon sa att vi inte skulle förvänta oss någonting för det såg inte alls ljust ut för honom. Mitt hjärta brast totalt. Min första tanke där var att de borde ha sett att han var liten redan på Rutinultraljudet men då påstod hon att allting såg perfekt ut. Läkarna fattade inte heller varför hon vi gjorde RUL hos inte såg det.

Den eftermiddagen och kvällen började mina provsvar dippa ännu mer och de beslöt sig för att försöka starta förlossningen, endast på grund av att jag skulle överleva. Jag fick ett gäng Cytotec-doser den kvällen och natten i hopp om att förlossningen skulle starta men det gjorde den såklart inte eftersom att jag var så pass omogen. Dagen därpå satte de in en liten 'sudd' vid livmodertappen och en 'ballong' som också skulle sitta vid livmodertappen, som skulle få förlossningen att starta. Det hände ingenting den dagen, inte natten och inget på förmiddagen den 23 September heller. Under hela denna tiden ville jag mest sjunka under jorden. Där låg jag, sjuk som fan och skulle STARTA MIN FÖRLOSSNING när jag bara var i vecka 24. Vad fan hade jag gjort för att förtjäna det där? Jag kände Liams sparkar rätt ofta under hela tiden jag låg inne. Att känna sitt barns sparkar medans man själv får en massa medicin för att starta sin egen förlossning och veta att han troligtvis inte lever när han kommer ut är helt ofattbart. Dock kände jag rätt snabbt när vi blev inlagda i Linköping att det där skulle gå åt helvete. Även om jag hade lite lite hopp så kändes det helt hopplöst att ens känna så. Jag bara visste att det skulle gå helt åt helvete. Min ständiga tur.

När jag väl började få värkar så gick allt väldigt snabbt. Det gjorde hyfsat ont men jag klarade mig med lustgasen. Det tog ca 5 timmar från det att mina värkar startade tills han var ute. De hann inte ens ta ut den där 'sudden' och 'ballongen' innan utan allt kom samtidigt. När de sedan sa att han inte klarade sig, att min son är död så krossades allt. Min Liam. Att se sitt barn ligga på ens bröst utan att andas, det är ingen som någonsin kommer kunna förstå hur det känns förrän man har varit där själv. Jag grät så mycket. Min mamma, pappa, min bror, hans tjej, Kevins pappa och hans sambo kom upp till Linköping dagen innan Liam föddes så jag ringde dom direkt och de kom till sjukhuset. Och där låg jag, med deras döda barnbarn i famnen. Så liten, men så jävla underbar.

Dagarna efter förlossningen så fick vi ha Liam hos oss hur länge vi ville. Mellan varven så fick han ligga i en kylbox. Vi tittade på honom, tog bilder, kramade och pussade på honom och berättade för honom hur efterlängtad och hur saknad han var.

Vi fick välja om vi ville ha honom hos oss efter förlossningen eller inte. För oss var det en självklarhet att ha honom hos oss. Jag tror det blir värre för ens psyke senare om man inte skulle ha det. För oss var det väldigt skönt att få säga hej då och pussa på honom innan de gick iväg med honom.

Efter att de gick iväg med honom så fick vi byta rum där vi fick stanna i några nätter till så de såg att mina värden såg bra ut. Det kanske inte är många som vet det men det enda botemedlet mot en havandeskapsförgiftning är förlossning, så efteråt så återhämtade jag mig rätt så snabbt.

Jag försökte hålla fokus under hela min tid på sjukhuset, både innan och efter förlossning och låta verkligheten komma ikapp när vi väl kommit hem. Och det tackar jag mig själv för faktiskt. Och min fantastiska fästman för som stöttade mig och hjälpte mig under hela denna resan. Detta är ju dock inte hela vår resa utan det har hänt och händer så sjukt mycket även nu efteråt men det tänkte jag att jag tar i nästa inlägg.

Detta inlägget blev väldigt långt men jag hoppas att ni vill läsa om vår resa ändå..

Likes

Comments