Måndag och ny vecka! Morgonen började med att Frans blöja hade läckt och han hade bajs på hela ryggen, inte den bästa starten en måndag kanske. Efter rengöring så har vi bara gosat hela dagen samt lagat lunch till Samuel som kom hem runt kl 12 för att äta. Plutten har nu somnat igen och jag kollar på Skam. Har inte alls fastnar än, alla verkar ju heeeelt fast i denna serie, förstår ännu inte varför? Får se om jag fastnar eller tröttnar helt enkelt. Ikväll ska jag och Frans på julmys hos Julia med tjejerna, ska bli så mysigt!

Gos i soffan med mamma så sin nya filt😍

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Den 18 november 2016, 3 dagar efter beräknat förlossningsdatum. Jag hade tid hos min barnmorska kl 10.30 och det regnar ute. Det finns absolut inga parkeringar i närheten och jag får parkera på andra sidan stan, jag stressar som tusan för att komma i tid. Jag är där 10.35 efter att nästan ha sprungit dit. Vi gör vanliga kontroller som blodtryck, lyssnar på bebisens hjärta osv. Allt ser bra ut och vi pratar lite om igångsättning. Inga känningar alls på att något skulle vara på gång men känner ingen stress, han får komma när han kommer helt enkelt.

Dagen fortsätter och jag är ganska trött, har sovit dåligt några nätter. Har ont i kroppen efter att jag gått mycket och sprungit till barnmorskan. Framåt eftermiddagen kommer Caroline och vi åker en sväng till stan, går ännu mer alltså. Vi åker sedan hem och beställer mat tillsammans med Samuel. Jag orkar inte åka med för att hämta maten utan stannar kvar hemma. Kvällen fortsätter och jag har ont i kroppen. Vi kollar Idol men jag kan inte sitta i soffan, det gör ont. Istället sitter jag på en vanlig stol hela kvällen. Jag förstår inte ens här att något är på gång utan tror att jag har ont för att jag gått mycket samt att jag tycker att Pluttis rör sig mycket i magen.

Caroline åker hem vid 21.30 och jag förbereder mig för att sova. Minns att jag tvättar bort mitt smink extra noga, tänker att jag inte vill ha gammal mascara runt ögonen om jag åker in till förlossningen inatt. Vid 22 börjar det komma värkar men ännu inte så starka, jag går och lägger mig men är uppe fort igen. Kan inte ligga ner, det gör för ont. Börjar vagga runt och tror sen att vattnet går. Börjar klocka värkarna och har endast 4 minuter mellan varje värk så jag ringer till förlossningen. De säger att jag ska komma in för kontroll eftersom jag uppger att vattnet har gått men att jag inte behöver ha bråttom, klockan är nu 22.30. Jag tycker att värkarna blir starkare och vi bestämmer oss för att åka in. Ungefär 10 meter från förlossningen får jag en värk och ber Samuel stanna bilen, så korkat i efterhand.

Klockan 23 befinner vi oss på förlossningen och jag får träffa en barnmorska. Hon konstaterar att vattnet inte har gått men att jag är 4 cm öppen. Jag får en vagn att gå med och vi blir flyttade till uppehållsrummet. Jag går fram och tillbaka med min vagn och Samuel masserar mig på ryggen när värkarna kommer.

Klockan 00.10 får jag komma in till förlossningssalen, rum nummer 5. Jag är då öppen 5 cm och får lustgas. Förstår i efterhand att jag tog alldeles för mycket lustgas, hehe. Barnmorskan sa att jag skulle ta när jag kände att en värk var på väg och sluta när det gjorde som ondast. Jag tyckte att jag inte kände när en värk var på väg och att det gjorde lika ont hela tiden så andades i masken nästan hela tiden. Berättade för Samuel att "nu minns jag hur det känns att vara full", allt snurrade. Jag bad tidigt om att få epidural men ingen ledig läkare fanns utan jag fick vänta var beskedet. Kämpade på med lustgas och gick in i en dimma av värkar.

Barnmorskan vill att jag ska upp och gå men jag vill bara ligga ner. Tillslut, runt kl 01 får hon mig att sätta mig på en boll. Detta för att få bebisen huvud att röra sig nedåt då jag öppnar mig snabbt, redan 6 cm öppen. Från 01.14 till 02.30 öppnar jag mig ytterligare 3 cm och är nu öppen 9 cm. Väntar fortfarande på epidural men det finns fortfarande ingen ledig läkare som kan sätta den. Klockan 02.30 gör barnmorskan hål på hinnan och vattnet går, vilket gör riktigt ont. När vattnet går backar jag och är endast 8 cm öppen då hinnan innan tryckt på. Då jag inte fått någon edidural ännu lägger dem något som kallas Västerviksbedövning runt kl 04. Jag tycker inte den tar bort någon smärta men Samuel tycker att jag slappnar av mer och kan andas mer genom värkarna. Vissa värkar gör mer ont än andra, det är de värkarna när jag spänner mig då försvinner inte smärtan förens jag lyckas slappna av igen.

Vid 04.30 är jag uppe på bollen igen för att få ner bebisen huvud mer, är återigen öppen 9 cm och 15 minuter senare är jag helt öppen alltså 10 cm. Dock har inte huvudet trängt igenom tillräckligt ännu. Vid kl 05 får jag besked om att det nu finns en ledig läkare som kan lägga epidural och jag tackar ja. Jag får lägga mig i sängen igen och det börjar förberedas. Vid 05.18 börjar jag dock få krystvärkar och det trycker neråt. Neråt, neråt, neråt. Det kan beskrivas som kräkreflexer fast åt andra hållet, haha. Det går inte att hålla emot och hela kroppen krampar. Barnmorskan säger att det inte kommer bli någon epidural för nu vill Pluttis komma ut. Att sitta på bollen har gett resultat och nu är huvudet tillräckligt långt ned för att börja krysta. Jag får inte längre använda någon lustgas utan får istället när krystvärkarna kommer ta ett djupt andetag och tycka på. Det bränner någon fruktansvärt, som att någon håller tändstickor och slipar med sandpapper samtidigt. Det tar ca 25 minuter till vår lilla kille kommer till världen. Klockan 05.44 tittar han äntligen ut och all smärta försvinner med en gång. Det är verkligen precis som alla säger, när bebisen väl är ute känner man inget längre.

Jag är så tacksam för att hela förlossningen gick så bra som den faktiskt gjorde. Visst gjorde det ont men det var lättare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Så tacksam för att Samuel hela tiden fanns där och att han masserade min rygg. Så glad att jag fick en riktigt bra barnmorska som puschade mig och hela tiden uppmuntrade mig.

Nu har det gått en månad och vi är världens lyckligaste lilla familj. Kunde inte fått en finare eller snällare liten son, våran lilla Frans. Vi älskar dig mest!

Likes

Comments

Äntligen fredag! Det betyder ledighet med hela familjen. Idag har jag och Pluttis bara myst hemma och vid 18 åkte vi och hämtade Samuel och handlade lite gott till fredagsmyset. Bästa dagen på hela veckan tycker jag! Just nu håller Samuel på att natta Plutten och jag får lite egentid i soffan, för hur mysigt det än är att vara med Pluttis hela dagarna så måste jag erkänna att lite egentid är guldvärd.

I helgen tänkte jag fixa lite av de sista julklapparna men annars ska vi bara ta det lugnt. Har ingen julkänsla alls så ska jobba på att försöka få upp den, lyssna på julmusik, så in julklappar och äta pepparkakor. Kanske köpa gran? Orkar man en gran i år? Känns så omständigt att släpa upp och om någon vecka ska den ner igen, eller? Får fundera lite till.

Likes

Comments

Hej! Hej... Ja, nu kanske det är dags att damma av denna blogg en gång för alla. Det är ju trots allt roligt att kunna titta tillbaka på vad man gjort, tyckt och tänkt. Såååå, vad har hänt? Vår lilla Pluttis har kommit till världen. Han är den mest perfekta lilla människa någonsin, älskade Frans. Så nu mer får ni följa min och Frans vardag. Just ni ligger han och sover och jag letar efter julklappar. Det var en liten update, hinner inte mer för han jag sa sov innan vaknade precis. Puss sålänge!

Likes

Comments

Jag sitter i porten utanför min lägenhet. I ena hörnet ligger ett tillknycklat paket Marlboro och jag tar upp det för att se om det finns någon cigg kvar. Inte för att jag röker någonsin, egentligen. Men för att allt gått och helvete och då kan väl jag också göra det.

Under de tunna strumpbyxorna lyser huden som blivit röd av kylan igenom. Det trycker över hela huvudet och jag tar ett stort långsamt andetag för att lugna gråten som skaver i halsen. Lutar mig mot väggen och väntar in den kalla stöten från glasskivan som täcker nästan hela dörren. Knäna drar jag upp till näsan. Stirrar på den lilla maskan i strumpbyxorna som växt under kvällen. Drar håret bakom öronen och lägger huvudet mot mina knän. Låter det vila där. Bara finnas där.

Sen stänger jag ögonen och ser dig.

Det är mörkt och svettigt inne i lokalen där vi står men det är omöjligt att tappa dig med blicken. Vi står på ett dansgolv. Där har vi stått tusen gånger tidigare och varje gång har det varit lika trångt som det är precis nu. Det blir svårt att stå helt stilla utan att bli knuffad av de som hoppar upp och ner till musiken. Skorna klibbar fast i golvet som är blött av billig öl. Men jag ser dig. Hela tiden ser jag dig. Du står där, rakt framför mig. Men du kollar inte på mig.

Du kollar på henne.

Det går en sommar. En utan dig.

Jag klipper av håret, hånglar naken på en fönsterbräda i ett öppet fönster och gråter varje kväll i trettiosex dagar. Ligger med en annan kille mycket äldre än mig och tvingar mig själv att le tills det är på riktigt. Jag tänkte fortfarande på dig varje dag. Men tillslut gör det inte lika ont att säga ditt namn eller se dig le på en bild.

Jag gick vidare. Trots alla gånger jag tänkt att det här är ju ta mig fan helt omöjligt. Vetat att det var över för mig nu. Att det inte fanns någon väg tillbaka. Men så kom det en dag. Inblandad i alla de där förjävliga dagarna du vägrade lämna mina tankar. Som du inte fanns där längre.

Till en början var det bara kortare stunder. Ni vet precis innan man vaknar ordentligt och man inte riktigt vet vart man är eller vilken sida av sängen man sover på. Några sekunder där på morgonen som fick mig att hoppas att det kanske inte var över för mig ändå.

Sen blev de där mornarna mer som dagar. Jag glömde dig ibland när jag skulle låsa dörren eller solade ansiktet på en lunchrast. Jag glömde dig när jag handlade och när jag åt middag.

Den här texten är till er som inte är där ännu. För er som inte glömt ännu. Inte lyckats släppa. Fortsätt. Fortsätt ändå. Trots att allt känns rakt igenom skit och helt jävla helvetes äckligt. Böj dig ner. Hitta de där tusentals bitarna av dig själv som du tappat någonstans på vägen. Gå i kras också om det behövs. Bryt ihop. Men fortsätt. Så ska du se att hens namn inte kommer vara mer än något du brukade skriva ett hjärta efter i mobilen. Och fyfan. Hen hade säkert ett jättefult namn så lika bra att ni inte är något längre.

Du förtjänar någon med ett bättre namn.

Likes

Comments