View tracker

Jag lyssnade nyligen på Sveriges Radios hundpodd. Det skulle pratas om valpköp och en man från Svenska Kennelklubben var inbjuden som expert. Han sa en del kloka saker, expempelvis att man ska akta sig för att välja hund utifrån utseende utan ta reda på rasens egenskaper och göra ett beslut grundat på vad man vill ha sin hund till.
När vi ville skaffa hund var vi helt eniga om att vi skulle ha en mindre sällskapshund som inte kräver så mycket motion och aktivering som en brukshus. Jag är uppvuxen med en flatcoatedretriver, och jag dör för flattar, men insåg att jag, som icke-frilufsmänniska, nog skulle ta mig vatten över huvudet. Vår hund är verkligen soffpotatis. Hon verkar inte riktigt ha förstått meningen med att gå långa promenader eller vara ute i skolan. Visst uppskattar hon att få skutta runt bland stock och sten då och då, men tycks inte alls ha det där behovet som jag ofta ser hos bruksraser att få vara ute och jobba. Idag är jag lite sugen på en mer arbetande ras. För jag hade höga ambitioner om hundträning och tycker det är kul, men har en hund som är av en helt annan åsikt. Nog kan hon göra tricks, men gör det enbart för godiset och är det inte tillräckligt gott minns hon inte ens ett så basalt kommando som sitt.
Hur som helst, jag höll med mr Kennelklubben i detta. Det finns att för många hundar som omplaceras för att ägarna inte har tid med dem, och då inte pga ädrade livsförhållanden utan redan efter något år så hunden börjar bli mer krävande när det handlar om motion och aktivering. Jag tror det är viktigt att man, när man köper en blandras, läser på om alla de raser som finns i hunden. Hos min hund kan jag se både drag av pudel (smart, gnällig, manipulativ) och av shihtzu (vaktig, kelig, vill ligga högt och spana) och det finns ameriskanska rasbeskrivningar av Shihpooh som får mig att skratta högt av igenkänning (älskar människor, jätte social, svåra att få rumsrena, ovilliga att lära sig ticks). Hon liknar nog mest en shitzu utseendemässigt (hon är ju trots allt 75%) men har inte så trubbig nos och mer pudellika ögon.


Samtalet kom sedan, inte helt oväntat, in på blandraser som experten var odelat negativt inställd till. Han verkade vara av uppfattningen att enda anledningen till att någon väljer en blandras är för att komma billigt undan, och då är man ju, gud bevare mig väl, ingen människa som ens borde få komma i närheten av en hund. Han pratar mycket om att man aldrig vet hur en bladnras blir och menade att de inte ärver föräldrarnas mentala status på samma sätt som en rashund.
Jag vet inte så mycket om hundars genetik och vad som skiljer rashundar från blandraser, men är beredd att hålla med om att det i vissa fall är ett mer osäkert kort att satsa på en annan variant än det svenska rasutbudet.

Vi valde att skaffa en blandras men hade nog lika väl kunnat köpa en renrasig hund. Vi föll dock för shihpoohn som generellt beskrivs som en väldigt trevlig hundras. De har shihtzuns lugn och pudlarnas intelligens. Jag var mån om att träffa hundarnas föäldrar och eftersom uppfödarna har båda hundarna hemma i sin flock var det inte problem. Både mamman och pappan var fantastiskt trevliga hundar. Lugna och trevliga, med en övervikt på det sociala hos pappan.
Shihpooh är en blandras som blivit allt mer populär. I USA har uppfödare som målsättning att det så småningom ska bli en egen ras, men som jag förstått är det ett långsiktigt arbete då man behöver flera bra expemplat av samma mix för att kunna para shihpooh och shihpooh. Jag har även hört att bladnraser många gånger är fria från de hälsoproblem som kommer tillföljd av att man avlat hårt på specifika utseende och generellt är friskare än genomsnittet. Huruvida det finns vetenskapliga belägg för detta vet jag inte och förbehåller mig för att bli motbevisad.

Så till sak. Jag tycker att det är ganska löjligt att det finns männikor som "svartmålar" bladnraser och till och med går så långt att de uttrycker födomar mot oss som har blandisar. Rent ekonomiskt är det inte någon större skillnad. Vi betalade 6000 för vår hund, och för samma pris kan man få en renrasig modell. Givetvis sätts priset efter popularitet på rasen och det tycks finnas rashundar i alla prisklasser från 5000 - 25000. Jag mötte även på viss oro från nära och kära när jag berättade att vi skulle köpa en shihpooh och hur vi kommit i kontakt med uppfödarna. De ifrågasatte seriositeten hon uppfödarna och satte griller i huvudet på oss huruvida det verkligen fanns en valp eller om vi skulle bli blåsta. Kanske var hon sjuk? Hitsmugglad? Dolda fel? OCH SÅ VIDARE.

Vårt valpköp fungerade som jag förstått att de flesta valpköp går till. Vi fick kontakt, kom dit och träffade valparna, föräldranra och uppfödarna. Vi fick se hur valparna bodde och uppskattade att de är uppfödda i hemmiljö inne i deras hus. Fick tinga en valp och betala en liten summa i handpenning. Valparna var dolda-fel försäkrade och vaccinerade och när
vi hämtade henne hade hon, som sig bör, ett intyg på godkänd veterinärbesiktning som inte var mer än en vecka gammalt. Vi fick goda tips och råd och en försäkran om att så länge hunden lever kan vi alltid kontakta uppfödarna om vi behöver råd i någon fråga.
Det här tog faktiskt mannen från Kennelklubben upp i programmet. Han menade att en nackdel med att köpa en blandras är att man inte får stöd från uppfödaren på samma sätt som med en renrasig hund. Vad han baserade detta på vet jag inte. Kanske hade vi tur? Kanske har han fördomar?
Jag vet inte, men jag älskar hundar. Om jag skulle låta min hund få valpar skulle det inte spela någon roll huruvida de var renrasiga eller inte; jag hade varit precis lika noga med att hundarna ska komma till goda hem som ger de möjligheter till ett bra liv och jag hade definitivt följd regler och lagar samt funnits till hands med stöd och hjälp.

Men, för att föra någon slags avslutning. Kenneklubben har som syfte att värna om våra godkända svenska raser. De har aldrig varit kända för att vara vidare förtjusta i blandraser och så må vara. Jag tror dock att det här handlar om precis samma sak som allt som har med åiskter om hundägande att göra; alla vet bäst. Och det man anser vara sin sanning går man över lik för att sprida till andra. Hundägande tycks vara grogrunden för att inte alltid vara så ödmjuk och förstående. Ibland tycks det närmast vara en sport att hitta fel hos andra för att bevisa hur bra man själv är.
Jag tror inte det spelar så hemskt stor roll om hunden är en blandras eller en renrasig hund.Alla hundar kan bli bra hundar med rätt träning, mycket kärlek och en trygg tillvaro. Det viktigaste handlar om att man har kärlek till sin hund och då spelar ras eller inte mindre roll.





Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har velat ha hund så länge jag kan minnas. Det tog dock många år innan en hund riktigt kunde passa in i mitt liv med först jobb, sen stuier och sen mer jobb. Slutligen, efter att jag tjatat ungefär varje dag i ett helt år lyckades jag övertyga min sambo om att det var dags att skaffa valp. Vi pratade först om att adoptera en vuxen hund, för att slippa valptiden, men beslutade oss tillsist för att köpa en liten hundbebis.

Det gick rätt fort från att vi beslutat oss till att jag hittat en lämplig valp och uppfödare. Mitt löfte på nyårsafton 2014 var att 2015 skulle bli året då jag blev hundägare, och en vecka senare var vi och tittade på Ester och hennes syskon. Vi hade redan bestämt oss för att det skulle bli en sällskapshund av mindre modell. Gärna shitzu eller någon blandras med just den rasen i sig. Varför? Av den enkla anledningen att hunden jag brukade låna ibland på helgerna var just en shihtzu-mix, och han var ju den bästa hunden i världen (nu nedpetad på plats två) så vad kunde gå fel?


Jag hittade uppfödaren på Blocket och skrev ett mail väl passande för att ansöka om att få adoptera ett barn eller söka jobb som FNs generalsekreterare. En del har åsikter om Blocket som hundförmedlare, många har även åsikter om blandraser i sig (och det kommer jag nog behandla i ett senare inlägg) men för oss kändes det helt rimligt.


Det var en iskall dag i januari, strax efter nyår och efter en helg på My Dog mässan i Göteborg då jag bara promenerade runt mellan rasmontrarna för att få klappa hundar, som vi packadde in oss i bilen och åkte en timme utanför stan.
Vi sniklade oss ut på landsbyggdden mellan översnöade traktorer och röda ladugårdar. Vi började fantisera om att vi skulle hamna hos en kvinna med träben och pick-up truck som möjligen skulle jaga iväg oss med avsågat hagelgevär. Eller kanske skulle blåsa oss på valpköpet. Man hör ju så mycket nu för tiden...
Vi möttes varken av vapen eller proteser utan av ett charmigt trähus och ett väldigt trevlig par samt en hel flock med hundar i alla möjliga färger och former som glatt hälsade på oss.
Plus sju små åtta veckors shipooh valpar.

Vi hade tänkt oss en hane. Varför vet jag inte och det blev en tik. Hon var enda tiken i kullen och medan de andra var vita och brunfläckiga var Ester en liten svart flicka som, direkt visade sig vara båe nyfiken och kavat. När hon somnade i mitt knä hade jag bestämt mig och min sambo insåg att det inte var någon idé att börja förhandla.
Vi var först att titta på valparna och fick således välja först. Uppfödarna sa att de direkt uppfattat oss som bra valpköpare, allt tack vare mitt långa brev om alla hundböccker jag läst och att hunden aldrig behöver vara ensam. Tror även jag nämnde min lånehund som referens. Så allt var klappat och klart och beslutet var lätt. Vi skulle ha den lilla busiga tiken som enligt uppfödaren brukade hjälpa till att byta tidningspapper i valprummet. Såhär i efterhand kan jag ju förstå hur det såg ut, för nog är hon en liten marodör som alltid, i alla situationer, ska vara precis där man är och gärna dra och bita i just det man håller på med.

Månaden som följde var nog den absolut mest frustrerande i mitt liv. Jag kan än idag inte förstå hur gravida kvinnor orkar vänta i nio månader. Allt jag tänkte på var när vi skulle hämta valpen och en månad har aldrig varit så lång.
Min sambo började bli rejält irriterad på mitt tjat och tillslut fick vi kompromissa för att komma överrens. Jag fick honom att avsätta speciell tid för att vi skulle ha ett "möte" och prata om hunden. Under dessa möten insturerade jag in sambo utifrån vad ja läst i mina hundböcker samt pratadde om alla saker vi behövde köpa in. Eller behövde är väll att ta i, allt jag ville ha och som han ofta fick hejda mig i. Hon var allt jag tänkte på och dagen vi skulle hämta henne var som alla min barndomsjulaftnar upphöjt i tio.


Vi hämtade henne ett par dagar efter vecka åtta eftersom jag helst ville ta hem henne en dag då jag var ledig. I bilen på väg hem vet jag inte hur många gånger jag höll på att köra i diket för att jag hela tiden tittade till Ester som låg alldeles lugn i husses knä på passagerarsidan.
Uppfödaren nämnde innan avfärd att de flesta valpar brukar vara väldigt trötta när de kommer till sitt nya hem och vill sova. Så blev det inte. Så fort vi kom innanför dörren började vi förstå att det här var en valp med energi. Och värre skulle det bli...


​Ester när vi träffade henne första gången. På bilden är hon 4 veckor gammal. 

Likes

Comments

View tracker

En blogg om min hund, andras hundar, hundar i allmänhet och hundägande i synnerhet.
Min hund heter Ester. Hon är en blandras, 75% shihtzu och 25% pudel. Hon flyttade in hos i början av februari 2015 och gjorde mig, en obotlig hundälskare sedan barnsben, till en hundmänniska av rang.
Här bör dock tilläggas att jag själv inte ser mig som en moraliserande besserwizzer men gärna klär mig i fritidsbyxor med treatbagen dinglande från linningen. För så gör man ju som hundmänniska.
Min tanke är att på ett förhoppningsivs humoristiskt sätt ta er med på mina äventyr i hundvärldens mest regnbågsglittrande stunder likväl dess allra grumligaste djup.



Likes

Comments