Header

Hejsan!

Här kommer en snabb uppdatering om fyra städer och två länder!

Bariloche
Man kan kort och gott kalla Bariloche för en alpstad i Argentina. Husen, chokladförsäljningen, namnen på hotell och barer... Allt var taget/inspirerat ifrån Alperna. Kanske för att omgivningen med höga berg och gröna dalar påminner starkt om Alperna. Vi var där i tre dagar och bodde på ett underbart vegan hostel! Dom serverade sån otroligt god vegan middag för 50kr och veganfrukost med egengjort jordnötssmör bland annat. Så mysigt! En av dagarna i Bariloche hyrde vi cyklar och åkte runt i ett område ca 30 minuter från staden. Vi cyklade 30 km i några väldigt mysiga områden med fina utkiksplatser. Dock var det kanske inte en överdrivet fin tur men vi kanske börjar bli lite bortskämda också... Vad gjorde vi annars? Jadu.. vi fikade haha, och köpte choklad till vår nästa långa bussresa till Santiago. En bussresa som faktiskt var väldigt bra! Bästa hittils by far.

Santiago
Santiago var helt ärligt inte roligaste staden. Det fanns inte mycket att göra och stadens folk alla såg rent ut sagt deprimerade ut. Men i Santiago träffade jag Francisca igen! En tjej jag jobbade med i Cairns, Australien. Så kul! Vi bodde med henne, hennes mamma, pojkvän, syster och mormor i 4 dagar i deras hus lite utanför centrum. Vi fick sova på madrasser på golvet vilket såklart var helt okej! Vi började besöket med att åka upp i Sydamerikas högsta byggnad tillsammans med Andrew, vår amerikanska broder. Det var en helt okej dag för det, men smoggen låg som ett täcke över staden med 7 miljoner invånare. Så synd... På kvällen gick vi på bio för 30kr! Snacksen vi tog med oss in kostade betydligt mer haha...

Andra dagen regnade det som bara den och efter att ha besökt stadskärnan dagen innan utan att bli särskilt imponerade stannade vi hemma ett tag och bakade kokosbollar. Äntligen! Som jag hade längtat. Vi bjöd den chilenska familjen på en "swedish fika" vilket uppskattades (kanske mest av oss dock). På kvällen gick vi ut och åt middag tillsammans och tog någon drink. Vad är grejen med att spansktalande länder ska vara uppe så sent?? Tror vi kom i säng vid 5 tiden.

Sista dagen i Santiago åkte vi upp för en kulle mitt i staden. En kulle som erbjöd en utsikt över stad och berg. En något klarare dag då en dag efter regn innebär mindre smogg. På kvällen vinkade vi av Franciscas otroligt söta mormor och tackade henne så gott vi kunde på knackig spanska. Vi satte vi oss i en buss med Francisca, Gabriel och Sofia (pojkvän och syster) och åkte mot Algorrobo!

Algorrobo
Hur underbart var det inte att våra fina chilenska vänner ville ha med oss en dag på deras semester?! På restaurangen där dom frågade svarade vi såklart: Yes! We would love to come! Vi kom fram sent till lägenheten där vi möttes av Franciscas mamma och ett uppdukat middagsbord med hemlagad, doftande mat. Vi drack vin, pratade och åt tills klockan tillslut slog fyra och jag höll på att dö av trötthet! På morgonen möttes vi av en så otroligt vacker utsikt av världens största pool! Hur hamnade vi här helt plötsligt, tänkte jag. Vi tog ett varv runt poolen och umgicks sista timmarna med Francisca och hennes familj. Sen satte vi oss i en buss mot Valparaiso.

Valparaiso
Det tog bara en 1h från Algorrobo till Valpariso. En stad som också låg vid Chiles kust. Ett ställe känt för sina färgglada hus och vilda utekvällar (vilket vi dock inte erfarde mer än ljudet från festerna som pågick till sju/åtta på morgonen). Egentligen var det bara en del av Valpariso som jag gillade, en färgglad skara med hus uppe på en liten kulle. Det var fullt av söta caféen, restauranger och konstutställningar. Utsikten över staden var också jättefin från detta ställe! Vi var inte så länge i Valpariso utan rörde oss ganska snabbt till San Pedro längre norr ut. Det tog oss 32h från hostel till hostel, tre bussar och mycket väntande innan vi var framme i öknen. Mer om det i nästa inlägg!

Besos y abrasos

¡Ciao!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Hola amigos!

Tycker att jag precis bloggade men vips så har vi varit i fyra olika städer!

El Chalten var första staden efter vi mellanlandat i El Calafate (där glaciären låg) och herregud vilken liten stad! 1600 invånare? Något sånt. Kanske till och med räknas som en by då? Där var vi i två nätter och anledningen varför vi var där är pga Patagoniens ansikte utåt - Fitz Roy!

Första dagen spöregnade det konstant... Vi förberedde oss på att gå ut på en promenad ändå men efter ungefär 6m ute i regnet satte vi kurs mot ett café istället... Där vi stannade hela dagen och åt lunch och massa kakor. Vi ångrar inget.

Dagen efter bjöd dock på bättre väder och en otroligt vacker promenad i naturen! Vi behövde bara gå 4km tills vi nådde utkikspunkten för Fitz Roy - och det var så mäktigt! Jag har verkligen aldrig sett en så vacker bergkedja. Våra kompisar som vi mötte i Torres del Paine vandrade vidare för att komma närmre men med Alex ömmande knä kände vi oss nöjda med den utsikten vi fått.

Nästa buss gick samma kväll till Bariloche och var 26h lång... Yay.

Likes

Comments

Tro det eller ej: Vi lever!

Knappt. Men vi lever. Tre nätter och fyra dagar i Torres Del Paine och jag ska försöka gå igenom upplevelsen, good and bad, dag för dag.

Dag 1.
Tidigt på morgonen satte vi oss på bussen som skulle ta oss till den stora nationalparken Torres del Paine. Efter att ha skådat en av de finaste soluppgångarna i mitt liv kände jag på mig att dehär skulle bli en upplevelse jag sent skulle glömma. Alla hade berättat hur underbart vackert det var, hur det är en av de finaste vandringslederna i världen.

Vi betalade en inträdesavgift vid ingången och fick kolla på en snabb video om säkerheten och hur man absolut inte fick elda eller röka (tydligen hade någon startat en brand för 4 år sedan som brände ned 45% av parken, så dom är väldigt hårda och straffen lika så). Inne i parken skulle man kunna förklara det som att det är ett berg i mitten av parken och alla vandringsleder går runt detta berg. Man kan gå "O:et" vilket är en cirkel runt hela berget, "Q:et" vilket är samma som "O:et" med en liten instickare till dom mest kända bergstopparna som kallas "the towers" och sist "W:et" som är halva "O:et" med en instickare i mitten. Ni kan se på kartan över texten så kanske ni förstår lite bättre, men jag och Alex gjorde i alla fall "the w-treck". Dock skippade vi inskickaren i mitten men det kallas "w-treck" ändå. Väl inne i parken kunde man välja om man skulle hoppa på en shuttle buss till ena sidan av w-trecket eller så kunde man åka bussen vi kom dit med en bit till och hoppa på en båt som tog dig till andra sidan w-trecket. O:et var tydligen stängt eftersom säsongen snart var över (efter den 30 April måste man gå med guide och får inte åka in själv) men jag hörde att folk gick ändå utan problem. Efter ett informationsmöte kvällen innan bestämde vi oss för att ta båten till västra (?) sidan och avsluta med dom kända bergen några dagar senare. Om vi skulle stanna tre eller fyra nätter visste vi inte än, vi hade inget bokat eller reserverat då det kom till hostel eller campingar tillskillnad från vissa som redan hade bokat alla nätter och hade hela turen uträknad. Nej, Alex och jag kör på lite bara!

Båtturen kan inte ha tagit mer än 40 minuter. Det var grått och regnade, inte den ultimata starten på våra vandringsdagar. Men det visste vi om och jag förväntade mig inte alls sol. Snarare tvärt om! På informationsmötet förklarade dom hur man kunde möta 4 säsonger på en dag... Och här kom vi i våra gymnastikskor när alla andra gick runt kängor som gick upp till öronen. Typ.

Båten stannade vid ett camp som hette "Bueno" och låt mig förklara lite snabbt hur det gick till med boende här i parken. Det fanns egentligen 4 alternativ:

1. Du kan bo på hotell för ca 2000+ per person, per natt. Nej tack.
2. Du kan bo på hostel för 700-1200 per person, per natt. Wtf, nej tack.
3. Du kan campa på stället där hostlerna ligger för ca 50-150 kr. Now we're talking.
4. Campa på gratis campingar. En gång, aldrig igen.

Bueno var ett sånt hostel/camping vid men eftersom klockan var runt 11.00 var det dags att vandra, inte stanna hos Bueno. Målet var "Grey" vilket som Bueno också var ett hostel/camping som låg 11km bort vid en glaciär. Vi hade sällskap med en Amerikan som hette Andrew och kom från Minnesota, supertrevlig! Minst fyra timmar tog det för oss att komma fram med våra tunga väskor på ryggen. Uppför, uppför och uppför var det. Det var regn och så hårda vindar att regnet kändes som snärtar mot kinderna... Dessutom kommer jag ihåg att jag tänkte: Is this it? Det ska ju vara superfint? Än så länge kan jag inte säga att det är värt det... Det tog mig till dag tre att faktiskt kunna säga att det var riktigt vackert. Men vi kommer dit.

Efter 4h av upp och ned och undvikande av ler- och vattenpölar var vi framme. Vi slog upp vårt tält, vilket gick överraskande snabbt, och satte sedan igång vårat stormkök i en liten stuga. Pasta med tomatsås, "Ät det tyngsta först!". Kvällen spenderades framför brasan i det gemensamma vardagsrummet. Vi diskuterade kost med en nyexinamerad doktor från Usa samtidigt som vi torkade skor och strumpor som efter dagen var genomblöta. Vid 23 tiden kröp vi ned i våra sovsäckar och bad för en stillsam natt (vindarna i Torres kan gå upp emot 100m/s). Men natten var perfekt, ingen vind och ingen blåst. Jag sov som ett barn hela natten! Inte Alex dock.. Hon sov knappt alls stackaren.

Dag 2.
Efter vår havregrynsfrukost gick vi bort till glaciären Grey som låg 10 min bort. Där åt/slickade vi alla på lite glaciärs-is (because why not?) för att sedan springa tillbaka till campingen och ta ned vårt tält. Vandringen denna dagen skulle gå mot en gratis campingplats som låg 18,5km bort. Vi var tvungna att gå tillbaka de första 11km till bueno och sedan svänga av och gå yttligare 7,5km. Allting gick faktiskt väldigt bra. Överraskande bra. Andrew gick med oss till Bueno men då vi stannade för att kissa osv skyndade han sig vidare då han efter nästkommande 7,5 kilometrarna var tvungen att gå 5 till för att han inte hade nån campingutrustning. 23,5 kilometer snackaren!? Dock behövde han inte bära liggunderlag, kök eller tält. Så han hade det ju lite lättare på det sättet. Efter vi delat upp oss och vår kisspaus var över började vi vandringen igen och är det något jag lärde mig under den sträckan är att man ska inte fråga folk man möter hur lång tid det är kvar. Folk kan inte uppskatta sånna saker!! Helt otroligt. Tror vi fick svaret att det var en timme kvar av en kille och då vi gått ca en timme kom nästa och sa 1,5... Hopplöst. Slutet av den vandringen var hemsk. Det kändes som att vi aldrig kom fram och det var SÅ lerigt. Pölarna var stora som jag vet inte vad och att kunna ta sig över utan att plaska ned en fot var nästan en omöjlighet. Både Alex och jag var bra tysta den sista timmen innan vi kom fram till Campingen precis innan det började mörkna. Blev det bättre? Nej. I regnet och vår dygnsura kläder satte vi upp tältet väldigt snabbt och kanske inte perfekt. Vi bytte om och slängde våra blöta kläder i plastpåsar utan någon chans att dom skulle torka till nästa dag. Frusna som bara den gick vi till skjulet där folk samlats för att äta... Ett kanske 2x4 m stort skjul med endast tak, tre väggar och EN bänk. För en hel camping. Det var mörkt i skjulet, hela marken var lerig och blöt och vi ville bara lägga oss ned och gråta. Det var hemskt!

Vi kokade ris som vi la i varsin pulversoppa (för att inte bara äta ris...) och herrejesus hörrni. Det var det godaste jag ätit (tyckte jag då i alla fall). Dock slutade med att vi båda gav nästan hälften eller 1/3del till en amerikan som hette Jerry då nästan all hans mat blivit uppäten av möss i deras tält första natten på Grey... Hemskt! Vi hade fått höra det innan att inte ha maten i tältet då mössen äter sig igenom ALLT så vi hade haft våra väskor inne på hostlet första kvällen men tydligen hade inte dessa killar hört historierna om mössen... Till detta gäng tillhörde även doktorn vi pratade med... Tror dom typ var två doktorer och en ingenjör och en avokat? Men tydligen inte tillräckligt smarta för att tänka på att inte ha mat i tältet minsann😏.

I all denna hemskhet träffade vi en väldigt intressant kille från Barcelona som frågade om jag ville ha varm choklad. Så söt! Han berättade att han för ett år sen flög till norra Sydamerika för att sedan GÅ hem. Yes, you heard me. Han ska gå hela vägen hem. Han har under ett år nu gått från norr till söder och nu ska han gå upp mot peru/bolivia till Usa vidare till Kanada och Alaska där han ska gå så långt han kan tills han måste ta båt till Ryssland och sedan gå ned till Kina, genom Nepal och bort till Spanien igen. Hans regler är att han åker bara båt om han måste och han får hitch hika tillbaka en sträcka han redan gått en gång. Det kommer ta ca 10 år för honom innan han kommer hem! Han har sparat några år men lever på endast 3 dollar per dag sa han. Så inspirerande! Han var inte sponsrad, han gjorde det inte för att donera pengar eller så utan han förklarade att han inte ville stressa... Så kan det vara!

Efter middagen och chokladen ville vi bara in i tältet... Vi hängde upp vår mat i en soppsäck i ett träd och kröp ned i sovsäckarna. Taket läckte lite på min sida och min sovsäck blev lite blöt, men bara på utsidan som tur var. Vi satte inget alarm den natten då vi tänkte att vi ändå inte skulle sova något på detta skitställe... Vi sov 11h. Haha! Så går det när man går 2 mil med packning.

Dag 3.
"Alex, jag kan seriöst gråta nu". Sa jag samtidigt som jag drog på mig mina kalla, blöta byxor i tältet. Det kunde jag verkligen. Hade jag låtit mig själv gråta hade jag kunnat men fan heller. Allt sög men det var dags att röra sig. Vi ville inte vara kvar på detdär stället en sekund till. Många skulle stanna två nätter på "Italiano", som gratiscampingen hette, för att gå en extra tur upp i bergen som skulle vara fin. Men hade vi gjort det var allternativen att antingen bo en till natt på Italiano eller campa på nästa hostelställe, "Cuernos", som kostade dryga 600kr per person då man var tvungen att betala för en tre rätters middag också, oavsett om du ville ha den eller inte. Men aldrig att jag betalar 600kr för att campa?! Nej. Vi ville till stället efter Cuernos som hette "Torres" där man som på vårt första ställe kunde betala ca 150kr för att campa men ändå få använda hostlets allmänna utrymmen och toaletter osv. 16km var det dit och denna dagen bjöd nog på den lättaste vandringen! Ganska mycket upp och ned i och för sig men vädret var stabilt, inte för mycket blåst eller regn och dessutom började jag för första gången tycka att det faktiskt var riktigt vackert! Nu började det faktiskt bli värt det. Vi gick längs en klarblå sjö på höger sida och buskar och träd i höstens alla färger på vänster sida. Tydligen hade branden för fyra år sen börjat borta vid Grey där vi startade vår vandring så nu började de döda träden försvinna. Så hemskt att det sitter kvar så länge... Andrew som vi tidigare gått med låg nu 5km före oss men istället fick vi sällskap av Mr Barcelona en del av vägen vilken var kul. Att få höra om hans bästa och värsta upplevelser exempel.

Väl framme slog vi upp vårt tält och gick in på hostlet för att värma oss och torka våra grejer. Där stötte vi åter igen på Andrew som verkat klara av sin 23km vandring dagen innan. Vår middag... Ojojoj. Nej fy. Vill ni ens veta...? Pulvermos med citronmajonäs. Äj fy fan! Kommer aldrig äta något av det ever again.

Dag 4.
På morgonen var det dags att ta beslut. Spontant började vi fundera på om vi skulle skippa att sova sista natten på nästa stop: gratis campingen torres. Vi ville verkligen INTE bo gratis igen efter vår Italiano upplevelse... Men det var svårt. Alternativet var alltså att gå 9km till gratiscampingen med våra väskor och nästa dag vandra upp till de två kända bergstopparna jag talade om i början (att gå upp till soluppgången är väldigt vanligt då topparna lyser i rött). Sedan nästa dag vandra tillbaka de sista 9km till där vi nyss varit för att ta shuttelbuss till ingången där man hoppar på bussen som går tillbaka till staden vi utgått från, Puerto Natales.
Alternativ två var att istället lämna väskorna på hostlet Torres för att sedan gå 9,5km till toppen och 9,5km tillbaka till hostlet för att försöka hinna med bussen 19.30. Vi valde det sista alternativet och gud vad glad jag är för det! Denna sista vandringen var i princip bara uppför och hade varit ett helvette med väska på ryggen. Det var jobbit som det var! Jag hade dock inte ätit frukost så sista timmen av klättringen till toppen var otroooligt tuff. Det gick bara rakt upp och man klättrade i åar och över stenar. Men det som gjorde det värt det var att väl på toppen kunde vi se tornen. Alla vi mött på vägen dit förklarade hur dom inte sett något alls efter dom kommit upp. Att molnen inte velat skingra sig och att soluppgången inte alls hade varit häftig... Men vi hade tur. Och det är jag så glad för! Det var dock svinkallt och efter 45 min av fotograferande vandrade vi tillbaka mot campingen igen.

Jag har nog aldrig varit så glad att få komma till ett hostel som den natten. Sängen! Duschen! Det var underbart. Jag är så glad att jag gjorde det och i slutändan var det otroligt värt det. Men jag är också väldigt glad att det är över haha🙄

Nu åker vi tillbaka till El Calafate (där glaciären finns) för att sova en natt och sedan åka till nästa vandringsställe: El Chalteen!

Och nej. Vi tänker inte tälta!

Puss och Kram

Likes

Comments

Vi bestämde oss för att flyga till El Calafate (bussresan skulle tagit ca 19+17 timmar eller liknande) då det åter igen endast kostade någon slant mer. När vi landade i El Calafate såg vi hur klimatet nu hade förändrats ganska rejält! Det såg kalt ut, inte så mycket grönt kunde vi se då planet slog i marken. Väl inne i staden El Calafate (ganska liten stad på .... Invånare) såg man hur hösten hade kommit på besök. Björkliknade träd hade blivit gula och temperaturen låg på ca 9 grader - och det var så vackert! Jag vet inte vad det var men allt blev bara så mysigt, kanske just för att staden var så liten och personlig.


Hostlet var underbart. Varför? Jo, för vi hade ett eget rum! Vi hade bokat 'delat rum' men av någon anledning fick vi ett rum med en stor dubbelsäng, eget badrum och handukar inkluderat (det ni!) Vi klagade absolut inte.Vi är inte här i högsäsongen vilket jag hittills bara sett fördelar med. Visst är det lite kallare än om vi åkt hit i början av Mars men just för att löven ändrat färg och det faktum att det inte är så mkt folk är underbart! Vad gör man då i El Calafate? Jo, förutom att cykla runt och kolla Flamengos (yes, you heard right) så åker man mest hit för att besöka Perito Moreno, en glaciär! Vi kom dit efter en bussresa på ca 2h. Det skulle enligt väderprognosen regna men molnen började skingra sig då vi närmade oss. Bergstoppar med snö uppenbarade sig och det var helt klart den finaste bussturen jag åkt på. När vi kom fram gick vi längs Lago Argentina, en klarblå sjö med vatten från Glaciären. Jag har aldrig sett så turkost vatten i mitt liv! Och glaciären... Wow. Det finns verkligen inte ord för att beskriva känslan av att stå framför en glaciär som knakar och låter. Ger ifrån sig höga smällar så is släpper och faller i sjön. Det var otroligt! Jag tror nog det är finaste jag upplevt i mitt liv... Alla träd runtomring i höstens alla färger, de snöklädda bergstopparna i bakgrunden, den turkosa sjön och den maffiga väggen av 70m hög is. Helt amazing och absolut bästa stoppet på vår resa so far.


Nu sitter vi på en buss mot Chile. Vi är inte riktigt klara i Argentina än men väldigt spontant bestämde vi oss för att åka till Torres Del Paine - en av världens vackraste ställe att vandra på. Hur vi ska lyckas med detta; att överleva kylan, sätta upp tält och laga mat i stormkök har jag ingen aning om... Vi vet nog inte riktigt själva vad vi gett oss in på! Mycket går att hyr där. Jag hoppas bara man kan hyra vandringsskor som är använda och uttöjda redan... Att köpa ett par skor för 1000-2000 kr känns inte jättekul. Vi får se! Annars kanske det finns nån alternativ dagstur vi kan göra... Vi vill så gärna inte missa det!


Så håll tummarna för oss. Vi har redan suttit en timme i bussen då den inte verkar fungera ordentligt. Alex sa att det kanske var ett tecken. Hoppas inte! Löser allt sig med rätt skor och dylikt kommer vi nog vara ute 4 nätter (parken stänger 30 april så vi hinner precis!) och detta innebär också inget wif. Så ni vet om ni hör av er och jag inte svarar. Jag glömde min bästa externladdare på förra hostlet... Jag blev såå ledsen och arg på mig själv. Så dumt! Det är ju verkligen vid sånnahär tillfällen man vill ha den. Aja. Man lär sig av sina misstag. Kolla alltid laddningsstationen innan du lämnar ett ställe...


Puss och kram, ta hand om er alla!


Likes

Comments

Nu mina vänner kan vi bocka av Buenos Aires på rese-listan! Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av staden, jag hade faktiskt inte alls någon större koll på vad den hade att erbjuda. Vi var där i fyra dagar varav en bara spenderades på hostlet efter vår 19h bussresa från Iguazufallen. Dom resterande tre vandrade vi mest runt i staden och kollade på sånna turistattraktioner man "bör" ha sett. Egentligen inget större att imponeras av. Jag förvånades dock av hur ren staden var. Det var som att resa i Europa. Dessutom såg byggnader och dylikt väldigt Europeiskt-inspirerade ut. Tydligen jämförs BA med Paris ganska ofta men vår roomie tyckte att Madrid stämde mer. I wouldn't know. Men Tango, restauranger och Cafébesök var egentligen det som staden gjorde bäst. Kanske inte ultimata för oss backpackers som försöker spara pengar... Men en gång åt vi ute och en gång gick vi på klubb iaf (usch för techno). Jag är ledsen mamma att det inte blev någon tango, men det kanske kommer senare! Vi kollade iaf på några som dansade på ett torg, såg väldigt elegant och svårt ut.

Man märker att vi långsamt rör oss nedåt på kontinenten... Rio och Iguazufallen var båda väldigt tropiska och varma ställen. Vädret i BA var något mer av en svensk sommar - vilket var väldigt skönt! Strålande sol och kanske runt 25 grader. Men kallare ska det bli...

Mot El Calafate!

Likes

Comments

Hola!

Oj så skönt det kan vara med flyg ibland. Det tog oss dryga två timmar och sen var vi framme i södra Brasilien vid Foz de iguacu (istället för 20h med buss...) Vad gör vi då här? Mitt ute i ingenting? Jo, det är här det vackra iguazufallet ligger! Det är lite roligt för man kan se vattenfallet från både Brasilien och Argentina. Skillnaden är väl att man får en mer panoramautsikt från Brasilensidan men du kommer närmre på Argentinasidan. Vi fick höra av en kille från Schweiz att man kan göra Brasilensidan på dryga tre timmar och blev rekommenderade att låsa in våra saker på flygplatsen och åka direkt till fallet därifrån, so we did. Bussresan till vattenfallet tog kanske 20/25 minuter och det var inte alls krångligt eller dyrt. Väl framme så häpnades vi av hur vackert det var! Det var verkligen inte bara ett vattenfall utan det var liksom massor av dem i olika storlekar. Precis som vi fått berättat för oss så gav Brasiliensidan en väldigt bra överblick av vattenfallen och man gick en 30 minuters promenad längs floden och kunde stanna vid flera olika utkiksplatser. Vid slutet på promenaden kom man ändå ganska nära vattenfallet vid dess slut (till skillnad från Argentina då du står uppe där vattnet börjar falla). Magiskt! Det var inte bara fina utsikter vi såg utan även massa roliga och söta djur också som ni kan se på bilderna.

Vi åkte tillbaka till flygplatsen för att hämta våra väskor för att sedan ta en buss åt andra hållet, mot Argentinas gräns. Vi hoppade av bussen vid ett hotell och så gick vi längs bilvägen mot Brasilens gräns där vi behövde stämpla ut oss. Informationstjejen på flygplatsen fick det att låta som att det var en ganska kort promenad men jag tyckte vi gick i bra 20 minuter med all vår packning innan vi kom fram, helt dyngsura på ryggen. Väl utstämplade hoppade vi på nästa buss som skulle ta oss till Puerto Iguazu i Argentina. Det tog kanske 10 minuter (ganska långa bilköer) sen var vi vid argentinas gräns där fick vi hoppa av bussen och gå genom tullen för att åter igen stämpla i passet och sedan hoppa på bussen igen. Herrejesus, alla bussar och all packning haha... Det var lite kämpigt ändå!

Men sen kom vi i alla fall fram till vårt hostel i den lilla staden Puerto Iguazu. Absolut inte bästa hostlet på resan. Duschen var inte fräsch alls, köket sämst, sängarna hårda, säkerhetsskåpen inte så säkra och Alex fick byta säng mitt i natten för att taket läckte haha?! Så skumt. Men det dög för tre dagar. Efter första natten hade vi alltså två dagar till i Puerto Iguazu vilket egentligen är en mer än vad vi behövde, men vi tänkte att om det kanske spöregnar ena dagen kan det vara skönt att ha en till om det ska bli bättre då så vi får lite bra väder vid vattenfallet. Och tur att vi tänkte så för det var så fick det fick bli! Första dagen var nämligen väldigt grå och trist så vi stannade helt enkelt på hostlet och hade åter igen en 'fixar dag' då vi bokade bussbiljetter, skrev dagbok, blogg osv. Dagen efter hoppades vi då på bättre väder vilket det absolut blev! Lite molnigt till en början men väl inne i parken började det spricka upp och solen visade sig. På Argentinasidan finns det lite mer att göra i form av båtturer och promenadstråk. Vi gick tre stycken utmarkerade sträckor och till en början var jag faktiskt inte så imponerad. Utan det var när vi kom till Devils Gap som det började bli riktigt imponerande! Det var alltså här man stod precis vid vattenfallets början och kunde blicka ut över hela mästerverket. Och blöt blev man! Herregud. Inte ultimata när man står med två mobiler och en kamera. Tur att go pron är vattentät!

Nästa destination var Buenos Aires och bussresan dit var inte nådig! 19 timmar på en buss... Inte min bästa nattsömn den natten kanske. Men jag måste säga att det gick ändå hyfsat snabbt och smärtfritt. Stolarna var sköna och det bjöds på mat. Lite väl kallt under natten kanske men vi överlevde.

Nästa stop är alltså Buenos Aires i 4 dagar. Spännande!

Likes

Comments

Hola!

I knooow jag är lite dålig på att uppdatera... Men vet ni vad det är svårt det här när man ute och reser. När man väl har lite tid över så ska bilder från kamerorna läggas över, videos som tar 100 år att lägga över till mobilen ska läggas upp på andra uppladdningssidor som backup, bussturer ska planeras, biljetter och hostel ska bokas, mammor ska ringas och dagböcker skrivas. Tro inte att vi ligger på en sandstrand och rullar tummarna dagar i ända!

Nu är det så att vi faktiskt är i Argentina! Men först, let's talk about våra nio dagar i Rio!

Vi kom fram till Saõ Paulo i Brasilen efter kanske dryga 18 timmars resetid. En ganska smärtfri resa trots att det kanske inte var den bekvämaste flygningen med två mellanlandningar och en uppstigning klockan 03.00 på Jamaica. Varför vi åkte till Saõ Paulo var helt enkelt för att biljetterna till Rio kostade mycket mer och om jag minns rätt är Saõ Paulo en större stad och har fler avgående och ankommande flyg. Vi hade bara en natt i SP innan vi satte oss på en buss till Rio så vi hann inte se mycket av staden, tyvärr. Egentligen sprang vi bara runt i nån timme och letade en vegetarisk lunch/middag, vilket vi för övrigt misslyckades totalt med. Det slutade med att vi åt varsin acai bowl (vilket man kanske kanske kan kalla deras nationalefterrätt).

Bussen som skulle ta oss till Rio var nog den bästa bussen jag någonsin åkt på. Man kunde nästan ligga ned helt (vilket jag inte alls vet hur det gick till) och vi var kanske bara 8 personer totalt. Så skönt! Dock höll på vi att missa bussen då vi hade lite problem med att hitta terminalen... Men efter lite halvdan spanska till lite olika portugiser lyckades vi svettiga som bara den precis hitta bussterminalen och hoppa på rätt buss.

Väl i Rio fick vi hjälp av en kille från bussen att beställa taxi till vårt hostel. Han var verkligen supersnäll och efter massa snack fram och tillbaka (via google translate 😂) vinkade av oss då vi satte kurs mot Mambembe hostel, i Santa Theresa/Lapa. Jag måste säga (speciellt nu när vi kommit till hostel nummer två..) att det var ett väldigt bra hostel! Fräscht, bra sängar med egna lampor, gardiner och laddningsstationer, komplett kök och trevlig personal. Förutom en tysk tjej vi hade väldigt svårt för... Men absolut ett bra hostel!

Första dagen gick vi bara ut i området för att bekanta oss lite med det samt för att få nån typ av feeling med allt vad det innebar av folk/beteende/klädstilar/butiker osv. Vi var ganska nojiga i början faktiskt. Man har ju hört mycket om hur Rio är en farlig stad och hur försiktig man ska vara och på denhär 'första promenaden' hade vi varken mobiler eller kameror med oss. Vi stannade inte heller ute längre än då mörkret la sig över staden.

Andra dagen tog vi oss dock lite längre bort. Närmare bestämt till 'the museum of tomorrow'. Något som vi normalt sätt kanske inte hade besökt med eftersom vi var lite besvikna på vädret tvingades vi att bli lite kulturella. Dock när vi väl kom dit sa vi båda det att det verkligen var ett museum i vår smak då det handlade om djur, natur, jorden och miljöförstöring.

Tredje dagen hoppades vi på bättre väder, vilket vi inte riktigt fick. Men vi bestämde oss ändå för att tillsammans med en svensk kille och en fransyska åka till Copacabana där vi sedan tog en promenad bort till Ipanema (nästa strand). Vi njöt på stranden en kort stund, med fasta grepp om våra saker, för sedan ta oss till närmsta restaurang med vegetarisk allternativ. Vilket var mycket lättare att hitta än i Saõ Paulo...!

Äntligen, på fjärde dagen var det dags för första "riktiga" turistbesöket. Tillsammans med fransyskan Paloma åkte vi till det som kallas Sockertoppen. Det är, som ni ser på några av bilderna över, en väldigt spetsig topp man åker linbana upp till! Linbana-turen består av två stop och första kunde man spara pengar och gå upp till vilket vi backpackers såklart gjorde! Det tog ca 45 minuter och jag svettades så mycket så det var löjligt. Det var väl trots allt 30 grader någonting. Väl uppe möttes vi av en underbar utsikt över Rios gator och stränder! Värt varje steg upp för det branta berget. Linbanan upp till nästa topp kostade inte så mycket, dryga 120kr, men det var tyvärr lite av en besvikelse. Kanske mest för massa moln samlats kring toppen och bidrog såklart till att utsikten försämrades. Men ändå kul att ha varit där!

Nästa dag var det dags att turista igen och denna gång till kristusstatyn! Det tog oss en uber- och busstur att komma till toppen vilket ändå var ganska smidigt. Det var inte överdrivet mycket folk vilket var skönt. Dock var det istället överdrivet mycket moln så vi såg aldrig nått av utsikten faktiskt... Vilket jag blev ganska irriterad över. Men vi fick i alla fall några bilder de få minuter (kanske totalt 5 minuter av de två timmar vi var där) då Jesusstatyn tittade fram ur den tjocka dimman/molnen. Sedan gav vi upp och åkte ned igen.

Sjätte dagen var min favorit i Rio, helt klart! En av de anställda på hostlet anordnade en tur till två bergstoppar som kallas 'two brothers'. Dom ligger vid slutet av Leblon vilket är en strand bredvid (egentligen samma strand som) Ipanema. Vi åkte metro för första gången (flashpackers med uber) och kom fram till Leblon efter någon halvtimme eller så. Sen började vandringen till Favelan! En favela är egentligen typ ett slum. Fast ändå inte. Man skulle väl kunna förklara det som att det är hus som bara byggs på varandra, lite hej vilt upp längs bergssidor utspritt i Rio. Det är väl en liten farligare del av staden med en fattigare befolkning men också väldigt häftigt ur ett konstnärligt perspektiv. Jag har inte nämnt det, men grafittin i Rio är helt enastående! Inte alls som i sverige. Här känns det mycket mer som en konstform än alla "taggar" och random ord som slängs upp på väggar i sverige. I alla fall, väl i favelan möttes vi att ett gäng killar med mopeder iförda gula västar. Alla i princip slängde sig över oss och satte en hjälm på våra huvuden för att "paxa" oss så vi inte skulle välja någon annan chaufför. Jag hoppade på mopeden och utan att ens fråga visste han exakt vart jag skulle (det visste inte jag!). Med hög fart satte han och de andra chaufförerna riktning mot toppen av favelan. Jag vet inte riktigt hur jag kan beskriva den åkturen på bästa sätt men om jag kallar den för en skräckblandad förtjusning får du nog en ganska bra bild över hur det var. Jag kan också nämna att mina tankar pendlade mellan: 'Yiiipieee' och 'täcker min försäkring dethär?'. Väl på toppen av favelan var det dags att börja vandra. Det var väl egentligen tre etapper som vandringen bestod av och det blev svårare och svårare ju högre upp vi kom. Jag som tyckte att jag svettades mycket på första vandringen upp till sockertoppen... Herregud säger jag bara. Jag bildade nog ett vattenfall på detdär berget! Men jag måste säga att jag ÄLSKAR sånthär. Vandringar genom vackra vyer som kommer med en ännu större belöning. Endorfinerna bara vimlade runt i kroppen! Ni ser apan på bilden? Den lilla sötnosen och hans vänner stötte vi på, på vägen upp. Så söta! Väl på toppen, ah ni ser ju... Amazing. Såå underbart vackert och så väldigt högt! Man fick lite svindel ändå. Vi kröp fram för att ta domdär bilderna haha! Offrade oss för instagram🙄. Jag kunde höra pappa säga "Hanna, inte närmre kanten nu... Nej, Hanna. Stanna nu...!"

Sista dagarna var ganska lugna. En dag regnade det så vi stannade hemma och fixade med massa "måsten" jag pratade om i början. Bokade flyg och hostel till Iguazufallen bland annat. Dagen efter gick vi och kollade på en känd konst/graffittivägg som jag dock inte vet vad den heter. Otroligt imponerande och Alex la upp bilder på väggen på sin blogg - alexgronablogg.blogg.se

Sista dagen var vi på besök i två parker. Den första hette Parque Lage och den andra Jardin Botánico. Parque Lage är bilderna med den ståtliga byggnaden med en pool, där både Snoopdog och Black eyes peas tydligen spelat in musikvideos. Andra trädgården innehöll mer natur och djur. Den var väldigt stor och majestätisk. Vi såg en kapybara! De du, nu får ni allt googla (och för er som inte orkar: ett vattensvin, ett namn som inte riktigt ger den rättvisa för hur söt den var...).

En utgång hann vi också med! Min ex-kollega Laris som kommer från Brasilen var på besök i sitt hemland med sin flickvän och som tur var tajmade vi in att ses! Det var så kul att träffa henne igen och catcha upp lite. Vi gick till en klubb på Copacabana och gick inte och la oss förens fem/halv 6 tiden. Jag börjar dock bli för gammalt för sånt känner jag... Haha!

Så en flygtur senare är vi alltså nu vid Iguazufallen! I världens minsta stad. Men mer får ni veta vid nästa blogginlägg! Massa pussar till er alla.

Likes

Comments

Hej alla där hemma!

Hoppas ni har det skönt där hemma i vårsolen. Här är allting super, speciellt efter mitt och Alex besök i Karibien - heaven on earth!

Vi landade en tidig morgon i Montego Bay, nordväst på Jamaica. Det var en otroligt kort flygning från Miami och det kändes knappt som att vi kom upp i luften innan vi landade igen. Flygplatsen var absolut something special... Direkt efter att vi hämtat våra väskor och gick för att vänta på bussen som skulle ta oss till Nergil möts vi av en bar. En färgglad bar som pumpade ut hög reggae musik. Allting såg så jamaicanskt ut som det kunde bli, klockrent!

När vi kom till Jamaica visste vi någorlunda vad som fanns att göra på ön. Det fanns ett vattenfall i norr, en vacker skog i mitten, Blue Mountain i öst och ett Bob Marley museum i Kingston. Dock är det tyvärr så med Jamaica att det är ganska dyrt (om man är turist det vill säga). Bussar och inträdesavgifter till olika aktiviteter går på ganska mycket pengar och avstånden till dessa olika aktiviteter från Negril, där vi bodde, var också ganska långt. Det resulterade i att vi helt enkelt bestämde oss för att njuta av Nergil. Njuta av det underbara paradiset vi faktiskt bodde mitt i. Vattenfall och regnskogar kommer vi se mycket mer (och mycket mer storslaget) av i Sydamerika, så vi valde att spara dom slantarna.

Stranden i Negril heter 7 mile beach och är en av de vackraste stränderna med det mest klarblåa vattnet jag någonsin skådat! Jag nöjt varje dag då vi gick upp och ned längs strandkanten. Vi hittade ganska snabbt vår favoritrestaurang på stranden där vi åt nästan alla dagar (alla utom en!). Det var en vegan-restaurang med otroligt god och spännande mat! Tydligen så är en "äkta" rastafari vegan och hedrar den livsstilen. Jag hade ingen aning om det! Väldigt spännande. Dock förklarade ägaren att många jamaicaner istället är pescetarianer och äter fisk (men inte kött och fågel). Backpackers som vi är åt vi endast en måltid per dag (?!) och sedan lite frukt till frukost och mellis. Vilket gick överraskande bra...

Här på Jamaica invigdes min gopro under vatten då vi simmade med en spotted egal ray (tror jag djurexperten Alex sa att den heter) som var en sååå fin rocka. Den simmade med oss jättelänge och jag fick nästan för mig att den var lite kelig ett tag där.. I alla fall väldigt nyfiken! Superfina videos fick vi på den samma dag som vi valt att paddle boarda (vilket för övrigt var underbart).

Sista dagen lät vi vår nyfunna kompis Spongebob (tydligen har alla jamaicaner smeknamn för varandra) köra oss till det kända caféet Rick's cafe där vi åt lite middag samtidigt som vi kollade på folk som hoppade från klippkanten och avsatsen precis bredvid. Solnedgångarna från Rick's ska vara magiska men tydligen valde vi en dålig dag för handen på hjärtat, den var väldigt medioker.

Fem dagar på ön kändes väldigt lagom. Vi fick ut det vi ville av besöket och var otroligt nöjda. Jamaica är egentligen allt vad man tror att det ska vara. Alla jamaicaner röker på till höger och vänster, dom säger "ya mon" till alla och dom är otroligt laidback och lättsamma. Vi frågade två jamaicaner när de började röka på och dom svarade att dom var 7 respektive 10 år?! Hur sjukt är inte det. Dessutom rökte han ca 30 jointar per dag ett tag i sitt liv... Nu var det ca fem stycken "bara". Herregud. Enda tråkiga med Jamaica var väl egentligen försäljarna. Men så är det ju när man bor i en turistort, många ihärdiga försäljare. Sen måste jag också tillägga att personalen på hotellet och allmänt personer som jobbade i butiker osv var väldigt oserviceminded! Väldigt dryga och otrevliga... Synd tycker jag. För alla andra jamaicaner vi stötte på var otroligt fina och trevliga.

Jag är jätteglad över vårt besök på Jamaica men är också otroligt spänd över vad som komma skall. Efter 50h totalt, på flygplatser och i flygplan, har vi nu landat i Saõ Paulo, Brasilen. Där sover vi en natt för att sedan ta oss till Rio de Janeiro... And so the backpacking begins!

Puss 😘

  • Allmänt, Jamaica

Likes

Comments

Hej allihopa!

Äntligen är vi igång igen - på resande fot ute i vida världen, hur underbart?! Ni som har hängt med i svängarna vet att denna resa har burit iväg åt andra hållet på världskartan, med första stopp Miami.

Varför valde vi Miami som första stopp och varför just detta datumet? Jo, under vårt besök i Miami är det nämligen Ultra Music Festival, något jag, Alexandra och Linda länge pratat om hur kul det skulle vara att gå på! Och nu var det alltså dags. 10 dagar hade vi på oss att uppleva så mycket vi kunde och OJ så snabbt de dagarna gick. Tiden går snabbt när man har kul tyvärr...

Vi kom fram ganska sent (ännu senare svensk tid) till Fort Laurderdale förra söndagen. Flyget gick snabbt och smidigt men att komma genom tullen tog som vanligt lång tid, två timmar mer exakt. Men in i landet kom vi i alla fall (trots att vi tekniskt sätt inte riktigt hade en biljett ut...). Vi satte oss i en taxi som tog oss till North Beach (för alldeles för mycket pengar) och någon gång efter elva på kvällen kunde vi äntligen sträcka ut oss i våra kingsize sängar på hotellet.

Innan Ultra startade på fredagen hade vi fyra dagar att disponera i värmen och solen. Vi utforskade mest South Beach med dess promenadstråk och shoppinggata samt underbara strand. Vädret var så härligt med strålande sol och 24 grader i vattnet, något Linda första dagen kallade "icke badbart".

Men en av dessa dagar kom vi iväg från South Beach och åkte på en tur till Key West. Den sydligaste punkten i Miami och även i hela USA! Resan dit tog inte så lång tid men upphämtningen av alla från deras hotell tog nästan två timmar och såklart var vi först att bli hämtade... Men vi ska inte klaga då vi fick välja platser först och satt längst upp på dubbeldeckaren med panoramautsikt! Vad gör man då i Key West? Jo, man går till sydligaste punken, man besöker Ernest Hemingways hus, kollar på startpunken för US Road 1 som går från Key West längst hela kusten upp till Kanada och sist men inte minst, man äter Key Lime Pie. Jag gillade Key West jättemycket! Såå söta hus att kolla på. Det enda dåliga var att när vi köpte mat till bussen från en restaurang satte jag tänderna i en KÖTTburgare istället för en BÖNburgare vilket var otroligt upprörande. Jag visste nog inte hur starkt jag kände för att inte äta kött tills det hände. Tårarna bara rann kan jag säga. Full refund från restaurangen efter jag ringde och argt pratade med dom... Men vet inte om jag tyckte det var tillräckligt ändå. Hur kan man göra ett sånt misstag?! Illa...

Efter Key West och sista inköpen av smycken och kroppsfärg var det då dags att festa! För er som inte vet vad Ultra är så är det en stor tredagars festival som hålls i centrala Miami (och även i andra stora städer runt i världen, med undantag för någon liten badort i Kroatien om jag inte minns fel). Det hålls under Miami Music Week och lockar folk från hela USA och världen. Jag vet inte hur många människor från olika håll i världen som vi tagit kort med. Min telefon är fylld med bilder på folk med olika nationaliteter och flaggor. Stämningen som äger rum på en sån här festival går knappt att beskriva! Det är bara så mycket kärlek och gemenskap. Vilka som spela var då bäst? Galantis och Axwell & Ingrosso såklart! Sverige levererar som vanligt.

De sista två dagarna klämde vi in ett besök till Everglades. Ni vet när man sätter sig i en rolig båt och kör runt i träskmarker och spanar efter alligatorer? Så spännande måste jag säga! Så sjukt att se dom på så nära håll. Vi hade väldigt tur också, det var många ute och visade sig när vi åkte runt. Både små som stora.

Miami erbjöd mycket och trots att vi inte riktigt hann med att se downtown Miami är jag otroligt nöjd att vi faktiskt hann med strandbesök, shopping (kanske mest för Linda dock som inte ska backpacka med begränsad budget och bagage...) Key West och Everglades. Samt en tredagars-festival på det!

Nu åker vi lite söder ut, för lite semester från semestern. Men inte riktigt till Sydamerika än... För först: Jamaica!

Likes

Comments

Dagen kom då min tid på farmen var över. Min sista banan var doppad helt enkelt. Jag jobbade absolut så lite jag kunde göra för att få ett andra års visum, dvs exakt 3 månader på dagen. Det var en sådan lyckofylld stund, att aldrig mer behöva sortera bananer tills handlederna gjorde ont. Att aldrig mer stå i ett hav av spindlar och kackerlackor eller att aldrig mer behöva ta en order av min hemska chef. Underbart! Men, såklart var det på något jäkla sätt sorgligt också. Att inte längre jobba på en farm innebar att inte längre bo på mitt working hostel vilket i sin tur innebar att säga hejdå till alla..

Men som tur är har jag underbara vänner som efter min sista dag på jobbet hyrde en bil och åkte med mig in till Cairns där min sista natt i Australien (!!?) skulle spenderas. Då till en början tänkte jag mig en lugn kväll på hostlet med en liten shoppingtur innan kanske men istället blev kvällen då en så himla kul utekväll! Dagen efter var dock riktigt hemsk, tiden var inne att säga hejdå. Usch vad vi grät! Saknar mina tjejer så otroligt mycket. Men jag vet att vi absolut kommer ses flera gånger i livet (kanske tidigare än vad man tror).

Flygturen hem var hemsk. Men inte alls till en början. Redan i taxibussen påväg till Cairns flygplats mötte jag två australienska tjejer som kom från en stad nära där jag jobbade och bodde under farmtiden. Dom var väldigt söta och efter incheckning åt vi lite frukost tillsammans. Första flyget var 7 timmar och enligt engelsk tid (vart jag skulle) var det sovsags. Utan problem sov jag också nästan hela flygningen. Killen brevid mig sa i slutet innan vi landade 'Im so impressed, you've been alseep for almost the whole trip!'. Men inte så konstigt kanske med en utekväll i bagaget, en stulen kudde från hostlet och ingen person mellan mig och andra killen. Perfekt!

Och flytet fortsatte (typ) i Tokyo. Det enda lite jobbiga var att jag var tvungen att ta mig genom hela flygplatsen (med mycket förvirring och japanska skyltar) och checka in igen. Dock behövde jag inte släpa min incheckade väska utan den skulle klara sig själv hela vägen (eller?). Men när jag i alla fall kom fram till gaten hade folk redan börjat borda planet. Vad händer då? Jo mitt allt kommer en gammal skolkompis till mig fram och säger 'Men... Hanna?!". Så himla roligt! Hon och jag skulle alltså på samma plan som jag till Abu Dhabi. Flyget skulle vara 12h men tog ca 10h vilket gjorde mig väldigt förvirrad. Detta innebar mycket tid att döda på Abu Dhabis flygplats men som tur va hade Jenny också lite tid att döda innan hon skulle hoppa på sitt flyg mot Berlin och sedan Sverige. Såklart blev mitt flyg dryga 3h försenat och det kändes som att jag spenderade halva min tid borta från Sverige på den där flygplatsen (ca 10h, men ändå).

Efter mycket om och men landade vi i Manchester. Fast vad händer då? Jo, min väska hade tydligen bestämt sig för att stanna i Abu Dhabi (eller åka till ett annat land, vad vet jag) och jag står efter 1,5 timme i väntandes på mitt bagage och fyller i en lapp med namn och nummer på "lost" avdelningen. Förseningarna gjorde att jag missade mitt tåg som skulle ta mig till York men snälla tåg-killen lät mig åka på nästa. På tåget hamnade jag med några andra medelålders svenskar (räknas 50 år som medelålder?) som skulle spela på en konsert i närheten av York där då Joe bor (som jag träffade på farmen). Så söta var dom, pratade om deras musik och hur dom kände ABBA och allt var det var.

TILLSLUT kom jag fram till York där Joe stod på perrongen och väntade på mig. Utan väska och utan fräscha kläder som jag så väl planerat att byta till, men ändå med det största leendet.

Jetlagen var inte alls farlig. Jag somnade vid 22 tiden och gick upp vid 8 tiden ute större problem. Men det första som behövdes göras var att åka och köpa kläder (som försäkringen inte täckte, yey) då vi direkt skulle hoppa på ett tåg igen och åka på en dagsfylla/barrunda i en närliggande stad med Joes vänner. Fy att handla smink och kläder i stress. Men jag lyckades ganska bra tycker jag!

"The day sesh" var otroligt speciell och kul då jag fick träffa Joes alla nära kompisar och se hur engelskmän dricker (vilket är en helt sjuk syn). Att jag efter en 46h resa nästa dag kan piffa till mig och börja dricka kl 12 på dagen är jag imponerad över. Och nästan ännu mer imponerad att jag dagen efter det sätter mig på ett dop och lyssnar på en timmes lång gud vet vad (haha). Min fokus var inte på topp.

Resten av veckan jag skulle vara där spenderades i York stad för det mesta där Joe agerade min tour guide. Något underbart vi gjorde var att ta in på ett riktigt lyxhotell på landet. Det var såå vackert och jämför med alla hostel vi bott på, herregud. Det var ett himmelrike! Värt varenda krona.

Att åka hem innebar att säga hejdå till Joe vilket enkelt sagt var hemskt. Men jag tror vi ses snart igen. Sent fredagskvällen den 8e Juli satte jag mig på det nionde flyget under min åtta månaders resa för att bege mig mot Stockholm (och för att överraska min syster som inte trodde jag skulle komma hem förens den 10e då en möhippa anordnades den 9e😍). En smärtfri 2,5h resa jämför med alla tidigare resor.

På flygplatsen stod min bror och väntade på mig vilket jag inte alls hade väntat mig så jag och mamma pratat om taxi. Jag blev så lycklig! Klockan var ändå 00.30 så jag förväntade mig verkligen inget. Hemma hade mamma blåst upp "welcome home" ballonger och gjort en banderoll med samma text. Så fin! Det belv efter massa kramar bumbs i säng för att nästa dag ha möhippan för min syster!

Men nu är jag alltså hemma! Hur ska detta gå...

Puss.

Likes

Comments