I mina inlägg har jag skrivit mycket om vad jag blivit utsatt för och vad folk gjort mot mig. Men jag har ju faktiskt aldrig skrivit om vad jag gjort mot folk och hur illa jag faktiskt behandlat folk. Men som sagt, ingen är perfekt och ALLA gör misstag.

Jag började nog me mitt "elaka" beteende i ganska tidig ålder. Jag minns att på dagis kunde jag dra folk i håret o jag kunde skrika på lärarna o gömma mig under soffan så dom inte fick tag på mig. ( jag skäms otroligt för detta idag) Av de jag minns så va jag lite av en ledare o ville ha de på mitt sätt. Blev det inte så, då sa jag ifrån o markerade tydligt att de ska va på MITT sätt.

Så som jag blev utstött i mellanstadiet så stötte jag också ut kompisar som jag hade utanför skolan. En av mina bästavänner som jag har idag var jag väldigt elak mot, jag tyckte inte att hon passade in kring mina kretsar och jag tyckte på nåt sätt att hon var annorlunda. Vi var kompisar på mina villkor om man säger så. Henne har jag nog bett om ursäkt 100000 gånger för detta. Jag kan fortfarande säga förlåt till henne än idag då jag insett hur fel jag gjorde. Jag ser även idag att hon var den som va äkta, hon höll kvar vid mig för hon trodde på mig o trodde att jag kunde förändras. Tacksam för henne!

Jag kommer inte räkna upp alla gånger jag varit elak för det är för många! Men jag tänker faktiskt skriva vem jag varit elakast mot. Och det är mina föräldrar.
Mina föräldrar som alltid funnits där och stöttat mig varje dag, varje minut, varje sekund har jag varit så grym mot. Jag har skrikit o jag har kastat saker och jag har slagit dom. Jag har sårat dom oändligt många gånger men ändå står dom kvar och stöttar mig och framförallt älskar mig. Jag tror jag har världens bästa föräldrar! Även om jag tabbat mig många gånger och förtroendet har gått i kras så har dom ändå vågat bygga upp ett nytt förtroende och hjälpt mig med alla svårigheter i alla lägen.

De jag vill säga med detta inlägg är att även de värsta utsatta har ofta utsatt någon annan för någon slags skit också. Ingen är perfekt och det är viktigt o veta! Men det är också viktigt att inse sina misstag och förstå att man gjort fel och VAD man gjort fel. Våga öppna ert perspektiv o se runt omkring på både vilka som sårat dig men även dom som du har sårat. Det är viktigt att se att man inte bara gör allt rätt även om man kan tro det ibland. De ä svårt, men försök!

Likes

Comments

Jag är starkare nu.

Efter allt jag gått igenom under mina år så känner jag mig stark. Jag har klarat allt detta och jag har inte gett upp. Jag har kämpat och kämpat för jag har ett mål att nå! Att må helt bra är mitt mål.

Nu kan jag äntligen säga att jag faktiskt mår helt okej! Jag kan le och känna att det är äkta, jag kan skratta och jag har inga problem me att vara ute längre. Jag har en bra bit kvar innan jag är vid mitt mål men jag är en bra bit Påväg! Jag är så stolt över mig själv och jag är så tacksam för de människor jag har runt omkring mig!

Detta inlägg är en hyllning till min familj, pojkvän, vänner och min kurator på BUP!

Vad skulle jag vara utan er? Jo jag skulle inte vara här, där jag är idag.
Ni har gjort sådan stor skillnad för mig! Vissa av er har tagit mig och tvingat mig till att prata me kurator (vilket jag idag är såå tacksam för). Andra av er har bara haft en hjälpande hand i spelet och bara lyssnat på vad jag har att säga. Alla ni har hjälpt mig på ett eller annat sätt och jag är skyldig er något stort tillbaka! Ni har hjälpt mig att förändra mig, och absolut fått mig att inse att jag VILL förändras! Ni har fått mig att känna mig älskad och ni har fått mig att kämpa även när jag vill o har alla anledningar till att ge upp. Men ni har trott på mig o ni har trott att jag klarar mig att ta igenom de här! Kan man ha bättre människor runt om sig än vad jag har? Skulle inte tro de.

Mamma o pappa. Tack för att ni stått ut med mig igenom alla år som gått! Jag vet att jag varit väldigt elak och jag vet att jag varit hemsk vissa stunder. Jag vet att jag varit jobbigare än jag borde varit, jag vet att jag trotsat era gränser. Jag vill bara säga förlåt, men samtidigt tacka er för de underbara individer ni är! Tack för precis allt ni gjort och gör för mig. Tror inte de finns så många föräldrar som gjort så mycket för sitt barn som ni har gjort för mig!

Pojkvän/vänner/syskon. Tack för att ni aldrig lämnat min sida även när ni hade all anledning att hata mig och bara hugga mig i ryggen, så som jag högg er. Tack för att ni står ut med mig även när jag är glad o hypad o bara skrattar utan anledning. O tack för att ni alltid ställt upp och skyddat mig när jag varit för svag för att stå upp själv, ni har alltid hjälpt mig så jag kan resa mig upp! Tack! Ni är guldvärd o förtjänar ett fint pris! Älskar er!

Kurator. Tack för all hjälp jag fått från dig! Tack för att du gjort så att jag kan börja lita på folk igen. Tack för alla samtal vi haft o tack för all stöttning. Tack för att du har förstått mig men även fått mig att inse saker jag gjort fel o behöver ändra. Du har gjort allt rätt som en kurator kan göra rätt. Tack för allt!

Vill även tacka alla er läsare som ger så fina kommentarer och som faktiskt skriver privat om hur glada ni är o att min blogg hjälpt er en hel del. Så tack för hur underbara ni är!

Likes

Comments

Ni har kommenterat och vill veta om hur jag mobbades och hur allt började. Så det är vad detta inlägg kommer handla om.

Allt började i mellanstadiet. I början på femman.
Vi var 3 tjejer. Jag och mina två bästisar, det var alltid vi 3. Inget kunde komma emellan oss. Tills en dag. Då en av dessa 2 tjejer var tvungen att välja en av oss andra att ha med på en liten roadtrip till Göteborg och besöka Liseberg med hennes familj. Hon fick bara ha med EN av oss.
Jag och denna tjejen hade varit bästisar sen vi knappt kunde gå. Men vem tror ni hon valde? Jo hon valde den andra tjejen. Jag blev såklart väldigt sårad och ledsen för att jag inte fick hänga med. Men jag kom över det. Skolan började igen efter helgen och dessa två tjejer började stöta ut mig mer o mer, dom ville vara själva. Då kände jag mig verkligen som ett andrahandsval vilket jag sa till dom, och dom sa att jag fick vara med dom och så men att dom gärna ville vara lite själva ibland också. Varför, de vet jag inte.

De slutade såklart inte där. Tjejen som fick ha med en av oss till Göteborg började sprida rykten och lögner om mig och sa väldigt elaka saker (för att vara i den åldern). Hon sa saker som att jag var väldigt ful och falsk, enligt dessa rykten och lögner hon sa så var jag Vetlandas största lögnare, att jag stank äckligt och att jag var en hemsk människa som man tydligen inte skulle umgås med.
Jag förstod inte varför alla i klassen började undvika mig, stirra konstigt på mig och göra olika läten i min närhet.

Från att ha 2 bästa kompisar och många bra vänner till att inte ha en enda vän. De va fan tufft att leva när man inte hade en enda vän till slut.

Klassen började verkligen bli elaka mot mig. Alla snackade skit om mig på rasterna och sa elaka saker i klassrummet om mig när lärarna hade gått ut. Dom skrev lappar och dom sa de högt så att jag kunde höra. Ingen ville sammarbeta me mig vid gruppövningar. Den som fick mig som kamrat bara suckade.. Det blev värre och värre för var vecka som gick. De kändes som att hela klassen hade en plan på att sänka mig. De började till och med att knuffa in mig i dörrar och väggar och de började säga elaka saker till mig personligen.

Redan i femman när mobbningen var som värst och jag var rätt liten (12 år) började jag skära in de ord jag fick emot mig så som fet, ful, äcklig. Jag började få tankar om att vilja dö och jag kollade på youtube på hur man kunde ta sitt liv på enklaste sätt.

Jag berättade ingenting om detta för någon. Till en dag då jag hade fått nog av skit och dumheter. Jag bröt ihop i mammas famn och hon tog tag i detta direkt. Hon ringde föräldrar och berättade för dom vad som pågick, hon berättade att hennes dotter ville dö. En 12 årig flicka ville ta sitt sista andetag. Föräldrarna tog inte detta på allvar då allt fortsatte. Jag vet inte hur många samtal mamma fick ringa de månaderna men det var många. Vad gjorde skolan åt detta när dom fick veta? Inte ett skit. Jag upplevde ingen förändring. Jag satt på toa varje rast då jag inte vågade gå ut, jag satt o väntade tills lektionen började o kom sent till lektionerna. Jag fick utskällning av lärarna istället för stöttning. Dom förstod inte vad jag som 12 åring gick igenom.

Hur klarade jag mig igenom detta? 

​Jag hade turen som hade en familj som stöttade mig till 200%. Dom hjälpte mig mer än någon kan förstå. Dom var såå stöttande! Jag är dom evigt tacksam! Mer om hur jag klarade mig igenom de går inte förklara. 

Vad tänker jag om detta i efterhand?
Jo jag tycker det är sinnessjukt att en 12 årig flicka ska behöva sitta på skolans toaletter och skära sig för att hon inte såg en bättre lösning. Jag tycker det är sjukt hur lärare och rektor inte kan ta tag i saker när dom vet att en av deras elever vill dö. Asså snälla, vart är samhället Påväg? Jag är rädd när jag tänker på min egen historia och läser om andras historier om mobbning. Det är helt sjukt hur folk kan låta det pågå!

Snälla Sverige, är det såhär vi vill ha det? Att 12 åringar tar sitt liv pågrund av vad folk gör mot dom? Världen kommer spotta på oss. Jag skäms.

Likes

Comments

Nu är en efterlängtad helg här.
Denna veckan har jag gått 3 dagar i skolan varav bara 2 var pluggdagar. Asså för första gången i mitt liv är jag taggad på skolan och taggad på att klara mina ämnen. Detta är helt sinnessjukt! Jag har aldrig trivts i skolan eller gillat att plugga osv men nu trivs jag där jag är och jag känner att jag vill plugga för att klara den utbildning jag vill börja på i höst.

Och ja, jag ska gå med 01or och börja om gymnasiet från början.

Igår (fredag) så var jag och besökte Nifsarp i Eksjö och kollade på lite program där. Inget för mig kände jag efter besöket. Träffade även min pojkvän en stund på eftermiddagen.

Idag (lördag) blir det att åka till stallet och försöka konditionsträna Svenne om vädret och underlaget tillåter detta. Annars ska jag faktiskt bara ta de lugnt (första dagen på länge då jag inte har något planerat). Om jag orkar ska jag ta och städa mitt rum, det behövs vill jag säga.

Imorgon (söndag) så åker jag och träffar min pojkvän och är hos honom nästan hela dagen. Stallet på morgonen bara. Ska inte stanna hos honom för sent heller då jag måste upp lite tidigare för vi ska besöka njudungsgymnasiet på måndag och jag ska kolla på det program jag tänker att jag vill söka in till.

Nästa vecka är ganska fullspäckad. Måndag ska jag förmodligen ta med Svenne in till Vetlanda och ha en dressyr träning för Susann där med ridskolan. Även väldigt mycket plugg då vi satsar på att vara klar med engelska kursen på onsdag. Känns jätte skönt att snart få avsluta en kurs av tre. Är ledig torsdag fredag så då blir de stallet och mycket träning med Svenne. Måste få konditionen bättre och börja bygga lite muskler igen. Viktigt nu när vi ska börja träna för tränare igen. Ska även få in att träffa min pojkvän några dagar nästa vecka.

Har ni tips på vad ni vill läsa om så släng iväg en kommentar. Kram på er!

Likes

Comments

Bakom varje människa döljer sig en hemlighet. En hemlighet som leder till ens svaghet.
En hemlighet som leder till psykisk ohälsa.
En hemlighet som leder till vrede och ilska.
En hemlighet som leder till ångest.
En hemlighet som leder till självmord.

Dessa hemligheter som döljer sig bakom varje enskild människa är inget vi borde dölja.
En våldtäkt, en misshandel, ett brott, mobbning. Vad det än handlar om borde vi inte dölja det, utan vi borde prata om det.

Jag gick hos barn och ungdomshälsan (BUH) och pratade om mina problem och mina känslor. Där började jag. Men de såg inte att jag dolde de som tärde mig just då. De jag dolde för dom var att jag såg saker, skuggor och människor som bara fanns i fantasin. Jag hörde ljud, röster som inte fanns. De tog ca 1 år innan jag bröt ihop och berättade mina upplevelser om det här. När jag hade samlat mod för dom att berätta de här hjälpte dom mig vidare och jag fick komma till barn och ungdomspsykiatrin (BUP) för att få vidare hjälp där, då dom såg att det är allvarligare än vi trodde.

Att dölja att jag såg och hörde de här sakerna tärde ner mig mer än vad det hjälpte mig.

Även på BUP så dolde jag saker. Jag vågade inte prata om allt jag gått igenom. Jag dolde en sak väldigt länge tills jag bröt ihop i skolan och skolan fick hjälpa mig vidare och berätta för BUP som gjorde åtgärder för att det skulle lösa sig på bästa sätt.

Hemma så dolde jag den mobbning som pågick mot mig i mellanstadiet. Jag dolde allt som hade me skolan och göra. Jag ville inte prata om det för allt som hade med skolan att göra kopplade min hjärna vidare till den mobbning som pågick. Jag kom till den gräns då jag faktiskt satt i mammas knä och grät och skrek för hur dåligt jag mådde i skolan, jag berättade allt. Alla ord jag fått mot mig, utfrysningarna, blickarna, knuffarna. Allt. Men vad gjorde lärarna åt det? Ingenting.

Det jag vill säga är att VÅGA PRATA om det som pågår i ditt huvud. Om det är med din föräldrar, vän, psykolog eller lärare spelar ingen roll. Men våga prata!

Mina tårar rinner ner när jag skriver det här för jag vet själv hur tufft det är att inte våga berätta för någon som kan hjälpa en och även hur tufft det är att dölja saker för andra och för en själv.

Vågar du inte prata med någon runt om dig så skriv till mig. Jag finns på Facebook och instagram.
Facebook: Hanna Nissfolk
Instagram: Hannanissee
Bara att höra av dig så ska jag försöka hjälpa dig vidare så Gott jag kan så att du kan få den rätta hjälpen.

Det är värt att prata om saker, jag lovar er. Det hjälper inte att dölja saker för du kommer komma till den gräns då du bryter ihop, och kanske då är det redan för sent för att du är så sönder inuti.

Jag hoppas att detta fick er en liten tankeställare på att våga prata mer om dina problem och psykisk ohälsa. Vi har inget att dölja!

Likes

Comments

Nu äntligen har jag känt att jag är på bättringsvägen. Känns såå bra. Nu kan jag se ljuset i tunneln, jag kan höra musikens glada toner. Jag kan se att jag är på väg att må bra. De här är seriöst höjdpunkten i mitt liv. Ett nytt år med nya möjligheter, möjligheter att må bra.
2017 är verkligen mitt år.
Jag är så taggad på att se vad detta året har att ge mig. Jag känner iallafall att jag kommer må dubbelt så bra och prestera ännu mer och att jag kommer klara saker jag inte klarat tidigare. Asså ni förstår inte min lycka över att själv kunna le igen. Det är helt obeskrivligt. Jag är så fruktansvärt glad att ha de vänner jag har, är såå tacksam för min kurator och är såå tacksam för min familj. Vet inte vad jag skulle gjort utan dom. Är även tacksam för alla ni som läser bloggen och som gett så mycket positiv kritik. Ni är världsbäst!
Tänkte med detta inlägg bara säga att jag mår bättre och ska må helt bra i slutet på detta fantastiska år. Kram på er! <3



Likes

Comments

Är du singel? Nej
2. Är du lycklig? ja
3. Är du uttråkad? Lite kanske
4. Är du ledsen? Inte för stunden
5. Är du italienare? nej?
6. Är du gravid? haha nej
7. Är du full? nej
8. Är du en cooling? Självklart
9. Är du från Irland? haha nej
10. Är dina föräldrar fortfarande gifta? Inte mina biologiska men mina fosterföräldrar är det

kärlek
1. Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Ja
2. Har du nånsin blivit sårad? ohja
3. Har du nånsin tänkt på en och samma tjej/ kille flera gånger under natten innan du somnade? ja
4. Har du gillat en kille utan att berätta det för honom? Ja de har jag
5. Har du kysst någon inom de senaste tre veckorna? Ja!
6. Har du haft en hemlig beundrare? ja haha
7. Är du kär? Ja
8. Vill du gifta dig i framtiden? Absolut

10 saker två alternativ
1. Kärlek eller lust? Kärlek
2. Hår eller ögon? Ögon
3. Katt eller hund? Hund
4. Några få bästa vänner eller flertalet ”vanliga” kompisar? Få bästa vänner
5.TV eller Internet? internet
6. Coca-cola eller Pepsi? Coca-cola
7. Vild utekväll eller en romantisk hemmakväll? beror på mitt mående
8. Pengar eller lycka? Beror på situationen
9. Dag eller natt? natt
10. MSN eller mobil? Mobil

Har du någonsin
1. Blivit påtagen när du försökte smita hemifrån? Ajjemön
2. Brutit ett ben? Nej
3. Gjort nåt du ångrar? För mycket
4. Hoppat Bungee Jump? nej
5. Ljugit för någon du tycker om? Ja de har jag
6. Ätit en hel tårta? nej haha
7. Gjort bort dig offentligt? ja
8. Velat bli tillsammans med ditt ex igen? Verkligen inte
9. Gråtit när ett husdjur dog? Ohja! Att förlora Busan var tungt
10. Velat försvinna? OHJAAA

Random
Vad såg du på tv sist? tittar knappt på tv
Vems blogg läste du sist? De minns jag nt haha
Vad åt du sist? Nudlar
Vem pratade du med sist? Min bror
Vem ringde du sist? Erik
Vem messade du sist? Erik
Vad läste du sist ”bok”? vet inte
Vem pussade du sist? H
Vem kramde du sist? Min bror
Vem bjöd du sist på något? H
Vad köpte du sist? En diskborste helt ärligt

Likes

Comments

Oj vilket år. Oj vilket lärorikt år. Jag har lärt mig så sjukt mycket saker under detta år. Och oj vad många minnen jag skapat med vänner och familj. Men samtidigt har detta året varit sjukt tufft. Det har varit de tuffaste året någonsin för mig faktiskt. Men oj vad stark jag blivit av allt det som hänt, jag har kämpat och kämpat och aldrig gett upp. Eller jo, jag gav upp men sen övervann jag de där och kom tillbaka på spåret. Jag är såå nöjd med mig själv faktiskt. Låter kanske egoistiskt men trodde aldrig att jag skulle klara detta året men vad gjorde jag? Jo jag klarade de!
Jag har lärt mig att skilja på äkta och falska vänner och jag har insett vilka som faktiskt är äkta och vilka som är falska. Jag har även lärt mig att sanningen alltid är bäst, hur svår sanningen än är så är den alltid bäst. Det finns såå många andra saker jag också lärt mig. Jag tror ändå de viktigaste av allt är att jag lärt mig att älska och att älskas utav andra. Det är så viktigt att våga älska sin familj och sina vänner och även våga känna sig älskad utav dom.
Men hur har detta år varit? Jo de har varit mestadels tråkigheter men nu efteråt ser jag ändå hur bra de varit. De har varit tufft och jobbigt men ändå såå lärorikt. Jag är nöjd med året för utan tråkigheterna så hade jag aldrig stått här idag och varit den jag är nu. Så tack 2016 för alla möjligheter som öppnats sig och för allt jag lärt mig!

Nu blickar vi framåt mot 2017 och satsar stenhårt på att de kommer bli ett bra år!


Likes

Comments

Självmordsförsök

Det är vad detta inlägg kommer handla om. Mitt försök till döden.

21 september 2016 är ett datum jag nog aldrig kommer glömma. Det var en kväll fylld med ångest, fylld med skam, fylld med ånger och fylld med känslor. Aldrig hade jag varit med om så mycket känslor och så mycket ångest på en enda gång. Självklart hade jag fått så mycket ångest att jag gråtit och skrikit och inte vetat vart jag skulle ta vägen. Självklart hade jag haft känslokaos. Men såhär mycket? Aldrig.

Dagen hade varit bra. Hade det bra med mina kompisar, skrattat och pratat om allt som vanligt. Men kvällen. Vad som hände vet jag inte.

Jag började gråta. Jag kunde inte sluta. Jag torkade tår efter tår men de slutade inte rinna. Jag greps av panik då jag alltid haft kontroll över mina tårar. Men denna gången hade jag inte kontroll över något. Rösterna jag hörde skrek åt mig, jag kände hur hela min blodcirkulation bara pumpade. Jag kunde höra hur mina hjärtslag slog snabbare och snabbare och hårdare och hårdare.

Jag var rädd.

Tabletterna som jag sväljer varje kväll för att sova blev plötsligt väldigt lockande. Jag svalde en efter en. Tills dom var slut. Smärtan jag kände i min kropp var helt obeskrivlig.

Jag kom till sjukhuset. Jag fick dricka en kol lösning för att blodet inte skulle ta upp tabletterna lika mycket. Usch. Höll på och kräkas, det var något av det äckligaste jag druckit. Men jag svalde.

Jag vet fortfarande inte riktigt varför jag gjorde de här. Jag vet inte om det var för att jag verkligen ville dö, eller om det var ett rop på hjälp. Jag vet inte.

Kan säga att så rädd som jag var har jag aldrig varit. Jag har varit rädd för mycket men så rädd som jag är för mig själv är helt sjukt. Fattar ni hur mycket en människa är kapabel till? Jag hade kunnat döda mig själv. Asså det är skrämmande när jag tänker på de. Jag hade kunnat dö. Men fan va glad jag är att jag överlevde. Det har fått mig starkare, det har fått mig att vilja kämpa emot de här och vinna kampen.

Jag ska vinna min kamp mot psykisk ohälsa. Jag kan och jag ska.


Likes

Comments

Kaos. Men på bättringsvägen. Kaos.
Det är så mina känslor går. Det blir kaos i hjärnan och sedan mår man bättre några dagar o sen fuckar allt ur igen och man mår bara för dåligt för sitt eget bästa.
Jag är precis (förhoppningsvis) i slutet på en ganska dålig period nu. Jag har mått kasst. Jag har sovit Max 2 timmar per natt och varit så utmattad. Rösterna jag hör inombords har blivit värre och värre och värre. Jag hör saker väldigt ofta nu och vet inte riktigt hur jag ska hantera dom. De kan va röster som säger att jag borde ta mitt eget liv eller att jag borde leva me skiten för att det är de enda jag förtjänar, att må dåligt. Jag har även börjat med självskadebeteende igen. Så som att spy och kräkas upp all mat. Har gått ner några kilo tyvärr..
Som ni förstår är det kaos i mig just nu. Men vad ska man göra? JAG är INTE den som GER UPP! Jag kämpar! Mitt mål är att bli frisk från allt det här och en dag stå på mina ben och säga att jag överlevde. Detta är min kamp mot psykisk ohälsa och tamejfan att jag ska klara det här! Jag ska vara ett levande bevis på att man kan övervinna den, hur tufft det än är! Vilka är med mig?

Likes

Comments