Nu undrar ni självklart vad detta ska handla om.
Jo de ska handla om mig och min pojkvän och vår resa tillsammans. Enligt mig är den något extra o något som sticker ut i mängden!

Sommarlovet från femte klass till sjätte klass skrev en underbar kille till mig. Jag hade inte haft pojkvän "seriöst" tidigare utan hade bara haft lågstadie pojkvänner om ni förstår vad jag menar.

Men den här killen skrev iallafall till mig och va ovanligt snäll mot mig. Detta var under den tid som mobbningen var som värst så jag trodde seriöst att den här killen skämtade med mig när han skrev att jag var de vackraste han sett o att han ville träffa mig för att jag verkade vara världens mest underbara tjej.
Han körde under denna tiden speedway i Vetlanda (där jag bor) och en gång när han skulle köra så bad han mig att komma. Sagt o gjort så tog jag med min kompis och vi gick dit o träffade honom.
Gud va nervös jag var. Aldrig har mitt hjärta slagit så många slag i sekunden! Vi blev tillsammans och var tillsammans i 1,5 år. Rätt länge för att vara 12-14 år va?
Men så var de. Sen gjorde jag ett misstag som sabbade allting. De tog slut och kontakten bröts för alltid trodde jag.

3 år senare. 2016. Jag tog steget med att ta kontakt med den här underbara killen igen! De va nog de bästa jag gjort men de mest skrämmande jag gjort. Efter mycket om o men o ett tag så träffades vi. Och vad rätt de kändes! Redan första gången vi träffades efter 3 år sa jag att jag älskade honom, och jag menade det för första gången i mitt liv!

(Jag gjorde dock ytterligare ett misstag där i början, tänker ej gå in på vad)

Vårt förhållande har varit helt underbart! Vi kan göra precis allt tillsammans, vi kan skratta, gråta, va arga o vi kan bara känna en oändlig lycka! Men nu när denna underbara kille fått reda på vad som hände där i början så har vårt förhållande hängt på en skör tråd. Tyvärr (!!)
Jag ångrar mitt misstag mer än något annat misstag och jag skäms så jag vill sjunka genom marken.

Men den här killen, som hade all anledning att bara bryta all kontakt Me mig men stannade kvar. Han älskar mig fortfarande och han gör alla mina dagar helt perfekta! Jag beundrar min pojkvän för de mod han har o den kärlek han har! Modet att stanna kvar o våga tro att jag är förändrad o låter mig få tid att bevisa detta, kärleken han har t mig, asså WOW! Aldrig sett någon som älskar någon så mycket som han älskar mig.

Ni förstår inte hur underbar pojkvän jag har! Han är den mest underbara som finns o jag älskar honom från djupet av mitt hjärta! Min älskling, mitt allt! Aldrig att jag tänker tabba mig o förlora honom! Aldrig!

Det kanske är sjukt att jag är så pass säker på att jag vill spendera mitt liv med den här killen, men de vill jag! Jag är 17 år och SKA ha en framtid med min pojkvän. Aldrig har jag varit så säker på en kärlek som jag är på denna! Vår kärlek till varandra är inte bara en kärlek eller en romans. Den är så mycket mer!

Tack för att jag fick dels skriva av mig lite o dels för att jag fick dela av mig av en underbar kärlek!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Att våga. Att våga vara modig, att våga testa nya saker. Att våga tro på sig själv och att våga se framåt på en ljus framtid är inte det lättaste. Men varför är det så svårt? Jag menar, man vill inte må dåligt men varför kan man inte se positivt på saker och ting och speciellt, varför går det inte se positivt på sin framtid? Vad är det som hindrar oss?

Jag tänker att om man har mått dåligt psykiskt ett ganska långt tag så tror jag att man på något sätt vänjer sig vid att det är så livet är och man på något sätt blir trygg i det. Förstår ni hur jag tänker? Lever man med psykisk ohälsa för länge så blir det nästan som att man glömt bort hur det är att må bra. Man har glömt hur det var att le det där leendet o man har glömt hur det var att skratta så man fick ont i magen. Man blir på något sätt trygg och man blir rädd för att lämna sin trygga plats.

Om vi går tillbaka till det som står i rubriken. Blicken framåt. Hur mycket skit och skräp du än tappat på den där trånga jobbiga stigen bakom dig som tog så lång tid att gå igenom så kommer du någon gång komma ut på den där motorvägen då allt gå lite lättare och lite snabbare. Vad hade du valt, att gå tillbaka på den trånga jobbiga stigen som blivit ännu jobbigare efter all skit som hamnat där eller gå på en lätt motorväg där inget kan störa dig, förutom några olyckor som gör att det kanske stannar upp ett tag. Hellre att gå på en motorväg med några få hinder i vägen än att gå en skit jobbig väg tillbaka va? Jag hade lätt valt motorvägen. Jag menar, olyckorna stannar ju inte upp trafiken i evighet, förr eller senare kommer man ju faktiskt förbi och kan åka vidare.

Jag har vart i sitsen där det är svårt och blicka framåt och se ljust på framtiden. Men nu med tiden som jag mår bättre för var dag som går så tycker jag att de blir allt lättare och se ljuset i livet. För mig var det så att jag kom till en gräns då jag fick nog o bara bestämde för att nu ska det ske en förändring och jag ska må bra. (Självklart med mycket hjälp och tjat från vänner och familj). Men jag tycker ändå jag lyckades ganska bra. Jag är en bra bit på väg, långt kvar tills jag når mitt mål men jag kan ändå se hur långt jag kommit på vägen.

Så alla vänner och ovänner där ute, tänk på motorvägen. Vilket väljer du, stigen eller motorvägen?

Likes

Comments

I mina inlägg har jag skrivit mycket om vad jag blivit utsatt för och vad folk gjort mot mig. Men jag har ju faktiskt aldrig skrivit om vad jag gjort mot folk och hur illa jag faktiskt behandlat folk. Men som sagt, ingen är perfekt och ALLA gör misstag.

Jag började nog me mitt "elaka" beteende i ganska tidig ålder. Jag minns att på dagis kunde jag dra folk i håret o jag kunde skrika på lärarna o gömma mig under soffan så dom inte fick tag på mig. ( jag skäms otroligt för detta idag) Av de jag minns så va jag lite av en ledare o ville ha de på mitt sätt. Blev det inte så, då sa jag ifrån o markerade tydligt att de ska va på MITT sätt.

Så som jag blev utstött i mellanstadiet så stötte jag också ut kompisar som jag hade utanför skolan. En av mina bästavänner som jag har idag var jag väldigt elak mot, jag tyckte inte att hon passade in kring mina kretsar och jag tyckte på nåt sätt att hon var annorlunda. Vi var kompisar på mina villkor om man säger så. Henne har jag nog bett om ursäkt 100000 gånger för detta. Jag kan fortfarande säga förlåt till henne än idag då jag insett hur fel jag gjorde. Jag ser även idag att hon var den som va äkta, hon höll kvar vid mig för hon trodde på mig o trodde att jag kunde förändras. Tacksam för henne!

Jag kommer inte räkna upp alla gånger jag varit elak för det är för många! Men jag tänker faktiskt skriva vem jag varit elakast mot. Och det är mina föräldrar.
Mina föräldrar som alltid funnits där och stöttat mig varje dag, varje minut, varje sekund har jag varit så grym mot. Jag har skrikit o jag har kastat saker och jag har slagit dom. Jag har sårat dom oändligt många gånger men ändå står dom kvar och stöttar mig och framförallt älskar mig. Jag tror jag har världens bästa föräldrar! Även om jag tabbat mig många gånger och förtroendet har gått i kras så har dom ändå vågat bygga upp ett nytt förtroende och hjälpt mig med alla svårigheter i alla lägen.

De jag vill säga med detta inlägg är att även de värsta utsatta har ofta utsatt någon annan för någon slags skit också. Ingen är perfekt och det är viktigt o veta! Men det är också viktigt att inse sina misstag och förstå att man gjort fel och VAD man gjort fel. Våga öppna ert perspektiv o se runt omkring på både vilka som sårat dig men även dom som du har sårat. Det är viktigt att se att man inte bara gör allt rätt även om man kan tro det ibland. De ä svårt, men försök!

Likes

Comments

Jag är starkare nu.

Efter allt jag gått igenom under mina år så känner jag mig stark. Jag har klarat allt detta och jag har inte gett upp. Jag har kämpat och kämpat för jag har ett mål att nå! Att må helt bra är mitt mål.

Nu kan jag äntligen säga att jag faktiskt mår helt okej! Jag kan le och känna att det är äkta, jag kan skratta och jag har inga problem me att vara ute längre. Jag har en bra bit kvar innan jag är vid mitt mål men jag är en bra bit Påväg! Jag är så stolt över mig själv och jag är så tacksam för de människor jag har runt omkring mig!

Detta inlägg är en hyllning till min familj, pojkvän, vänner och min kurator på BUP!

Vad skulle jag vara utan er? Jo jag skulle inte vara här, där jag är idag.
Ni har gjort sådan stor skillnad för mig! Vissa av er har tagit mig och tvingat mig till att prata me kurator (vilket jag idag är såå tacksam för). Andra av er har bara haft en hjälpande hand i spelet och bara lyssnat på vad jag har att säga. Alla ni har hjälpt mig på ett eller annat sätt och jag är skyldig er något stort tillbaka! Ni har hjälpt mig att förändra mig, och absolut fått mig att inse att jag VILL förändras! Ni har fått mig att känna mig älskad och ni har fått mig att kämpa även när jag vill o har alla anledningar till att ge upp. Men ni har trott på mig o ni har trott att jag klarar mig att ta igenom de här! Kan man ha bättre människor runt om sig än vad jag har? Skulle inte tro de.

Mamma o pappa. Tack för att ni stått ut med mig igenom alla år som gått! Jag vet att jag varit väldigt elak och jag vet att jag varit hemsk vissa stunder. Jag vet att jag varit jobbigare än jag borde varit, jag vet att jag trotsat era gränser. Jag vill bara säga förlåt, men samtidigt tacka er för de underbara individer ni är! Tack för precis allt ni gjort och gör för mig. Tror inte de finns så många föräldrar som gjort så mycket för sitt barn som ni har gjort för mig!

Pojkvän/vänner/syskon. Tack för att ni aldrig lämnat min sida även när ni hade all anledning att hata mig och bara hugga mig i ryggen, så som jag högg er. Tack för att ni står ut med mig även när jag är glad o hypad o bara skrattar utan anledning. O tack för att ni alltid ställt upp och skyddat mig när jag varit för svag för att stå upp själv, ni har alltid hjälpt mig så jag kan resa mig upp! Tack! Ni är guldvärd o förtjänar ett fint pris! Älskar er!

Kurator. Tack för all hjälp jag fått från dig! Tack för att du gjort så att jag kan börja lita på folk igen. Tack för alla samtal vi haft o tack för all stöttning. Tack för att du har förstått mig men även fått mig att inse saker jag gjort fel o behöver ändra. Du har gjort allt rätt som en kurator kan göra rätt. Tack för allt!

Vill även tacka alla er läsare som ger så fina kommentarer och som faktiskt skriver privat om hur glada ni är o att min blogg hjälpt er en hel del. Så tack för hur underbara ni är!

Likes

Comments

Ni har kommenterat och vill veta om hur jag mobbades och hur allt började. Så det är vad detta inlägg kommer handla om.

Allt började i mellanstadiet. I början på femman.
Vi var 3 tjejer. Jag och mina två bästisar, det var alltid vi 3. Inget kunde komma emellan oss. Tills en dag. Då en av dessa 2 tjejer var tvungen att välja en av oss andra att ha med på en liten roadtrip till Göteborg och besöka Liseberg med hennes familj. Hon fick bara ha med EN av oss.
Jag och denna tjejen hade varit bästisar sen vi knappt kunde gå. Men vem tror ni hon valde? Jo hon valde den andra tjejen. Jag blev såklart väldigt sårad och ledsen för att jag inte fick hänga med. Men jag kom över det. Skolan började igen efter helgen och dessa två tjejer började stöta ut mig mer o mer, dom ville vara själva. Då kände jag mig verkligen som ett andrahandsval vilket jag sa till dom, och dom sa att jag fick vara med dom och så men att dom gärna ville vara lite själva ibland också. Varför, de vet jag inte.

De slutade såklart inte där. Tjejen som fick ha med en av oss till Göteborg började sprida rykten och lögner om mig och sa väldigt elaka saker (för att vara i den åldern). Hon sa saker som att jag var väldigt ful och falsk, enligt dessa rykten och lögner hon sa så var jag Vetlandas största lögnare, att jag stank äckligt och att jag var en hemsk människa som man tydligen inte skulle umgås med.
Jag förstod inte varför alla i klassen började undvika mig, stirra konstigt på mig och göra olika läten i min närhet.

Från att ha 2 bästa kompisar och många bra vänner till att inte ha en enda vän. De va fan tufft att leva när man inte hade en enda vän till slut.

Klassen började verkligen bli elaka mot mig. Alla snackade skit om mig på rasterna och sa elaka saker i klassrummet om mig när lärarna hade gått ut. Dom skrev lappar och dom sa de högt så att jag kunde höra. Ingen ville sammarbeta me mig vid gruppövningar. Den som fick mig som kamrat bara suckade.. Det blev värre och värre för var vecka som gick. De kändes som att hela klassen hade en plan på att sänka mig. De började till och med att knuffa in mig i dörrar och väggar och de började säga elaka saker till mig personligen.

Redan i femman när mobbningen var som värst och jag var rätt liten (12 år) började jag skära in de ord jag fick emot mig så som fet, ful, äcklig. Jag började få tankar om att vilja dö och jag kollade på youtube på hur man kunde ta sitt liv på enklaste sätt.

Jag berättade ingenting om detta för någon. Till en dag då jag hade fått nog av skit och dumheter. Jag bröt ihop i mammas famn och hon tog tag i detta direkt. Hon ringde föräldrar och berättade för dom vad som pågick, hon berättade att hennes dotter ville dö. En 12 årig flicka ville ta sitt sista andetag. Föräldrarna tog inte detta på allvar då allt fortsatte. Jag vet inte hur många samtal mamma fick ringa de månaderna men det var många. Vad gjorde skolan åt detta när dom fick veta? Inte ett skit. Jag upplevde ingen förändring. Jag satt på toa varje rast då jag inte vågade gå ut, jag satt o väntade tills lektionen började o kom sent till lektionerna. Jag fick utskällning av lärarna istället för stöttning. Dom förstod inte vad jag som 12 åring gick igenom.

Hur klarade jag mig igenom detta? 

​Jag hade turen som hade en familj som stöttade mig till 200%. Dom hjälpte mig mer än någon kan förstå. Dom var såå stöttande! Jag är dom evigt tacksam! Mer om hur jag klarade mig igenom de går inte förklara. 

Vad tänker jag om detta i efterhand?
Jo jag tycker det är sinnessjukt att en 12 årig flicka ska behöva sitta på skolans toaletter och skära sig för att hon inte såg en bättre lösning. Jag tycker det är sjukt hur lärare och rektor inte kan ta tag i saker när dom vet att en av deras elever vill dö. Asså snälla, vart är samhället Påväg? Jag är rädd när jag tänker på min egen historia och läser om andras historier om mobbning. Det är helt sjukt hur folk kan låta det pågå!

Snälla Sverige, är det såhär vi vill ha det? Att 12 åringar tar sitt liv pågrund av vad folk gör mot dom? Världen kommer spotta på oss. Jag skäms.

Likes

Comments

Nu är en efterlängtad helg här.
Denna veckan har jag gått 3 dagar i skolan varav bara 2 var pluggdagar. Asså för första gången i mitt liv är jag taggad på skolan och taggad på att klara mina ämnen. Detta är helt sinnessjukt! Jag har aldrig trivts i skolan eller gillat att plugga osv men nu trivs jag där jag är och jag känner att jag vill plugga för att klara den utbildning jag vill börja på i höst.

Och ja, jag ska gå med 01or och börja om gymnasiet från början.

Igår (fredag) så var jag och besökte Nifsarp i Eksjö och kollade på lite program där. Inget för mig kände jag efter besöket. Träffade även min pojkvän en stund på eftermiddagen.

Idag (lördag) blir det att åka till stallet och försöka konditionsträna Svenne om vädret och underlaget tillåter detta. Annars ska jag faktiskt bara ta de lugnt (första dagen på länge då jag inte har något planerat). Om jag orkar ska jag ta och städa mitt rum, det behövs vill jag säga.

Imorgon (söndag) så åker jag och träffar min pojkvän och är hos honom nästan hela dagen. Stallet på morgonen bara. Ska inte stanna hos honom för sent heller då jag måste upp lite tidigare för vi ska besöka njudungsgymnasiet på måndag och jag ska kolla på det program jag tänker att jag vill söka in till.

Nästa vecka är ganska fullspäckad. Måndag ska jag förmodligen ta med Svenne in till Vetlanda och ha en dressyr träning för Susann där med ridskolan. Även väldigt mycket plugg då vi satsar på att vara klar med engelska kursen på onsdag. Känns jätte skönt att snart få avsluta en kurs av tre. Är ledig torsdag fredag så då blir de stallet och mycket träning med Svenne. Måste få konditionen bättre och börja bygga lite muskler igen. Viktigt nu när vi ska börja träna för tränare igen. Ska även få in att träffa min pojkvän några dagar nästa vecka.

Har ni tips på vad ni vill läsa om så släng iväg en kommentar. Kram på er!

Likes

Comments

Bakom varje människa döljer sig en hemlighet. En hemlighet som leder till ens svaghet.
En hemlighet som leder till psykisk ohälsa.
En hemlighet som leder till vrede och ilska.
En hemlighet som leder till ångest.
En hemlighet som leder till självmord.

Dessa hemligheter som döljer sig bakom varje enskild människa är inget vi borde dölja.
En våldtäkt, en misshandel, ett brott, mobbning. Vad det än handlar om borde vi inte dölja det, utan vi borde prata om det.

Jag gick hos barn och ungdomshälsan (BUH) och pratade om mina problem och mina känslor. Där började jag. Men de såg inte att jag dolde de som tärde mig just då. De jag dolde för dom var att jag såg saker, skuggor och människor som bara fanns i fantasin. Jag hörde ljud, röster som inte fanns. De tog ca 1 år innan jag bröt ihop och berättade mina upplevelser om det här. När jag hade samlat mod för dom att berätta de här hjälpte dom mig vidare och jag fick komma till barn och ungdomspsykiatrin (BUP) för att få vidare hjälp där, då dom såg att det är allvarligare än vi trodde.

Att dölja att jag såg och hörde de här sakerna tärde ner mig mer än vad det hjälpte mig.

Även på BUP så dolde jag saker. Jag vågade inte prata om allt jag gått igenom. Jag dolde en sak väldigt länge tills jag bröt ihop i skolan och skolan fick hjälpa mig vidare och berätta för BUP som gjorde åtgärder för att det skulle lösa sig på bästa sätt.

Hemma så dolde jag den mobbning som pågick mot mig i mellanstadiet. Jag dolde allt som hade me skolan och göra. Jag ville inte prata om det för allt som hade med skolan att göra kopplade min hjärna vidare till den mobbning som pågick. Jag kom till den gräns då jag faktiskt satt i mammas knä och grät och skrek för hur dåligt jag mådde i skolan, jag berättade allt. Alla ord jag fått mot mig, utfrysningarna, blickarna, knuffarna. Allt. Men vad gjorde lärarna åt det? Ingenting.

Det jag vill säga är att VÅGA PRATA om det som pågår i ditt huvud. Om det är med din föräldrar, vän, psykolog eller lärare spelar ingen roll. Men våga prata!

Mina tårar rinner ner när jag skriver det här för jag vet själv hur tufft det är att inte våga berätta för någon som kan hjälpa en och även hur tufft det är att dölja saker för andra och för en själv.

Vågar du inte prata med någon runt om dig så skriv till mig. Jag finns på Facebook och instagram.
Facebook: Hanna Nissfolk
Instagram: Hannanissee
Bara att höra av dig så ska jag försöka hjälpa dig vidare så Gott jag kan så att du kan få den rätta hjälpen.

Det är värt att prata om saker, jag lovar er. Det hjälper inte att dölja saker för du kommer komma till den gräns då du bryter ihop, och kanske då är det redan för sent för att du är så sönder inuti.

Jag hoppas att detta fick er en liten tankeställare på att våga prata mer om dina problem och psykisk ohälsa. Vi har inget att dölja!

Likes

Comments

Nu äntligen har jag känt att jag är på bättringsvägen. Känns såå bra. Nu kan jag se ljuset i tunneln, jag kan höra musikens glada toner. Jag kan se att jag är på väg att må bra. De här är seriöst höjdpunkten i mitt liv. Ett nytt år med nya möjligheter, möjligheter att må bra.
2017 är verkligen mitt år.
Jag är så taggad på att se vad detta året har att ge mig. Jag känner iallafall att jag kommer må dubbelt så bra och prestera ännu mer och att jag kommer klara saker jag inte klarat tidigare. Asså ni förstår inte min lycka över att själv kunna le igen. Det är helt obeskrivligt. Jag är så fruktansvärt glad att ha de vänner jag har, är såå tacksam för min kurator och är såå tacksam för min familj. Vet inte vad jag skulle gjort utan dom. Är även tacksam för alla ni som läser bloggen och som gett så mycket positiv kritik. Ni är världsbäst!
Tänkte med detta inlägg bara säga att jag mår bättre och ska må helt bra i slutet på detta fantastiska år. Kram på er! <3



Likes

Comments

Är du singel? Nej
2. Är du lycklig? ja
3. Är du uttråkad? Lite kanske
4. Är du ledsen? Inte för stunden
5. Är du italienare? nej?
6. Är du gravid? haha nej
7. Är du full? nej
8. Är du en cooling? Självklart
9. Är du från Irland? haha nej
10. Är dina föräldrar fortfarande gifta? Inte mina biologiska men mina fosterföräldrar är det

kärlek
1. Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Ja
2. Har du nånsin blivit sårad? ohja
3. Har du nånsin tänkt på en och samma tjej/ kille flera gånger under natten innan du somnade? ja
4. Har du gillat en kille utan att berätta det för honom? Ja de har jag
5. Har du kysst någon inom de senaste tre veckorna? Ja!
6. Har du haft en hemlig beundrare? ja haha
7. Är du kär? Ja
8. Vill du gifta dig i framtiden? Absolut

10 saker två alternativ
1. Kärlek eller lust? Kärlek
2. Hår eller ögon? Ögon
3. Katt eller hund? Hund
4. Några få bästa vänner eller flertalet ”vanliga” kompisar? Få bästa vänner
5.TV eller Internet? internet
6. Coca-cola eller Pepsi? Coca-cola
7. Vild utekväll eller en romantisk hemmakväll? beror på mitt mående
8. Pengar eller lycka? Beror på situationen
9. Dag eller natt? natt
10. MSN eller mobil? Mobil

Har du någonsin
1. Blivit påtagen när du försökte smita hemifrån? Ajjemön
2. Brutit ett ben? Nej
3. Gjort nåt du ångrar? För mycket
4. Hoppat Bungee Jump? nej
5. Ljugit för någon du tycker om? Ja de har jag
6. Ätit en hel tårta? nej haha
7. Gjort bort dig offentligt? ja
8. Velat bli tillsammans med ditt ex igen? Verkligen inte
9. Gråtit när ett husdjur dog? Ohja! Att förlora Busan var tungt
10. Velat försvinna? OHJAAA

Random
Vad såg du på tv sist? tittar knappt på tv
Vems blogg läste du sist? De minns jag nt haha
Vad åt du sist? Nudlar
Vem pratade du med sist? Min bror
Vem ringde du sist? Erik
Vem messade du sist? Erik
Vad läste du sist ”bok”? vet inte
Vem pussade du sist? H
Vem kramde du sist? Min bror
Vem bjöd du sist på något? H
Vad köpte du sist? En diskborste helt ärligt

Likes

Comments

Oj vilket år. Oj vilket lärorikt år. Jag har lärt mig så sjukt mycket saker under detta år. Och oj vad många minnen jag skapat med vänner och familj. Men samtidigt har detta året varit sjukt tufft. Det har varit de tuffaste året någonsin för mig faktiskt. Men oj vad stark jag blivit av allt det som hänt, jag har kämpat och kämpat och aldrig gett upp. Eller jo, jag gav upp men sen övervann jag de där och kom tillbaka på spåret. Jag är såå nöjd med mig själv faktiskt. Låter kanske egoistiskt men trodde aldrig att jag skulle klara detta året men vad gjorde jag? Jo jag klarade de!
Jag har lärt mig att skilja på äkta och falska vänner och jag har insett vilka som faktiskt är äkta och vilka som är falska. Jag har även lärt mig att sanningen alltid är bäst, hur svår sanningen än är så är den alltid bäst. Det finns såå många andra saker jag också lärt mig. Jag tror ändå de viktigaste av allt är att jag lärt mig att älska och att älskas utav andra. Det är så viktigt att våga älska sin familj och sina vänner och även våga känna sig älskad utav dom.
Men hur har detta år varit? Jo de har varit mestadels tråkigheter men nu efteråt ser jag ändå hur bra de varit. De har varit tufft och jobbigt men ändå såå lärorikt. Jag är nöjd med året för utan tråkigheterna så hade jag aldrig stått här idag och varit den jag är nu. Så tack 2016 för alla möjligheter som öppnats sig och för allt jag lärt mig!

Nu blickar vi framåt mot 2017 och satsar stenhårt på att de kommer bli ett bra år!


Likes

Comments