Alla mår dåligt någon gång under livet, men man mår dåligt på olika nivåer vilket är viktigt att komma ihåg när det gäller psykisk ohälsa! De flesta människor mår dåligt eller känner sig nedstämd någon gång under tonåren, men bara för att du känner dig nedstämd någon gång betyder det inte att du lider av psykisk ohälsa!

Jag är ju själv tonåring och möter därför många tonåringar, rätt logiskt?!
De tonåringar som känt sig nedstämda någon gång (som jag pratat med) tror helt plötsligt att dom lider av psykisk ohälsa och gör allt jätte stort osv. Dom lider plötsligt av depression, ångest, panikattack. Men det roliga är att vissa av dom inte ens vet vad orden betyder!
Och jag tycker det är otroligt viktigt att skilja på vad psykisk ohälsa är och vad nedstämdhet i tonåren är!
Jag tänker inte skriva mer om det just nu men tänk på det, det är viktigt att skilja på psykisk ohälsa och att du är nedstämd för stunden!

När jag var 11 år så började jag må dåligt men då räknades inte det som psykisk ohälsa, det kom senare. För ungefär 1,5 år sen så sa läkare till mig att om jag hade varit vuxen så skulle jag varit sjukskriven i minst 1 år pga mitt psykiska dåliga mående. Det gjorde inte allt lättare kan jag säga!
Att jag började må dåligt när jag var 11 år hade nog många orsaker. Framförallt var det mobbning, men en annan viktig orsak var puberteten och hormoner. Allt detta gjorde att jag mådde dåligt psykiskt. Att detta måendet sedan fortsatte har andra orsaker osv.
Att leva med psykisk ohälsa är inte det roligaste skulle jag säga. Men det viktiga när man lider av detta är att verkligen se det ljusa i livet och dess stunder. I början var det helt omöjligt för mig att se ljus, de enda jag såg var ett enda tjockt mörker som aldrig tog slut. Men nu, typ 6 år senare så kan jag se ljus i livet då och då och det är dessa stunder jag lever på. Det är viktigt att försöka och aldrig ge upp! Man misslyckas och ramlar omkull men man Måste på något sätt försöka resa sig igen. Kommer du inte upp själv så be om hjälp o ta tag i handen så du kan ställa dig upp igen, det är otroligt viktigt!

Som jag skrev innan sa läkare till mig att om jag hade varit vuxen så hade det varit minst 1 års sjukskrivning som gällde för mig! Det var otroligt jobbigt o höra att man var så pass sjuk för man fattade att man nt mådde bra men man fattade inte hur dåligt det verkligen var. Men jag behövde höra det för att jag skulle på något sätt få se hur jag verkligen mådde då jag höll på att köra slut på mig själv.

Nu, 24 september 2017 ligger jag här i sängen och skriver. Jag mår helt okej, jag får mina ångest attacker då och då men jag kan klara av de och leva med det nu. Varför klarar jag det nu? Jo för att jag fått så otroligt mycket hjälp och jag har kämpat! Ni där ute som mår dåligt nu, tänk såhär. JAG klarade det, varför skulle inte ni göra det?
Kom igen nu tjejer och killar, detta gör vi tillsammans mot ett bättre mående. Okej?
Tack för att ni tog er tiden att läsa! Kram!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Likes

Comments

Hej! Har tyvärr inte uppdaterat på länge och det är av olika skäl.

Jag kommer göra om denna bloggen till en fotoblogg med några inlägg om psykisk ohälsa då o då. Hoppas ni fortsätter följa!

Kram!

Likes

Comments

Att känna att man inte räcker till är nog en av de jobbigaste känslorna jag vet. Att känna att man inte är en tillräckligt bra vän eller dotter eller flickvän. Det är fruktansvärt att känna så. Allt jag vill är att vara tillräckligt bra för alla människor runt om mig som jag vet bryr sig om mig och som även jag bryr mig om. Men vad ska man göra när man vill så mycket men kan så lite? Det är en sjuukt svår fråga.

Om vi börjar med mina föräldrar. Varför känner jag mig som en kass dotter?
Jo. Jag är jämt arg hemma (även om det blivit bättre) och mina föräldrar får ta all skit pga mitt mående och mina svängningar. Jag skriker ofta och jag beter mig som ett as. Jag lyssnar inte utan går min egen väg och där blir det konflikter då dom vill mitt bästa vilket jag inte alltid ser. Jag känner mig som en kass dotter därför att jag känner att jag bara ger dom den skit jag själv bär på som jag borde kunna hitta sätt att hantera men är för lat för.
Att mina föräldrar står ut med mig är ett under och jag är dom evigt tacksamma!

Mina vänner. Varför räcker jag inte till där?
Jag känner mig ofta som ett andrahandsval för många av mina vänner och jag känner att fler och fler tar avstånd. Jag undrar mycket vad det kan bero på men jag har kommit på att det kan vara för att jag inte mår bra och därav vet inte alla riktigt hur jag funkar och de hänger inte med i mina svängar. Därför tror jag att jag känner att jag inte räcker till, jag svänger mycket i mitt humör och det kan få mina vänner att tröttna osv. Jag är även väldigt dålig på att höra av mig till mina vänner som bor längre bort och där känner jag mig som en kass vän för dom kanske tror att jag glömt bort dom? inte vet jag..

Att vara flickvän till en underbar pojkvän o känna att man inte är tillräckligt bra. Ja den känslan är fruktansvärd.
Jag älskar min pojkvän så sjukt mycket och jag vill göra allt för att han ska förstå det och för att han ska må bra i min närhet. Men mitt mående eller nåt gör att jag har svårt o visa kärlek vilket gör att jag känner mig kass för att han får svårare att förstå att jag verkligen älskar honom. Det leder till konflikter vilket är sjukt jobbigt i ett förhållande. Att älska någon men inte kunna få ur sig den kärleken på det sättet man vill, ja de ä inte lätt..

Jag är inte den mest perfekta människan. Jag har inte den perfekta modell-kroppen. Jag sminkar mig inte som normen säger att ,man ska. Jag klär mig inte alltid i de kläder som anses vara fina. Men jag försöker vara mig själv och jag försöker visa kärlek till alla i min familj, mina vänner och min underbara pojkvän. Men ibland blir det för mycket när man inte känner att man räcker till och det gör mig svag. Men jag kämpar och ger inte upp. Vem vinner, jag eller mitt mående?

Likes

Comments

I fredags skulle jag och en tjej från min skola och en av coacherna ut till hästarna jag rider och ta en liten tur i skogen och sedan rida lite i trav på banan så att den här tjejen skulle få känna på lite hur Svenne var i trav och så. Jag red då Musse som jag bara ridit några få gånger innan. Musse är lite speciell i sitt sätt och är kanske inte alltid jätte enkel att rida för han är som sagt lite speciell. Han är världens snällaste häst men han kan inte rå för att han har mycket energi och då bockar i galoppen och far o flänger åt alla håll ibland.

Men tillbaka till det som hände. Jag skulle testa en kort galopp bara en långsida men de va vi inte överens om. Musse ökade sakta men säkert och han började sänka ner huvudet till marken vilket gjorde att jag inte fick någon kontakt med honom och han började göra sina bockningar och hoppa åt sidan samtidigt så jag hade ingen balans då jag inte hade något att hålla i eller hur man nu ska förklara det. Jag föll åt sidan med huvudet/nacken och övre rygg först mot marken och fastnade med höger fot i stigbygeln och där satt jag fast. Jag släpades efter Musse ca 5 meter och blev sparkad vid vänster knävecket. Jag slog i huvudet 3-4 gånger när jag släpades efter Musse och sedan åkte foten ut ur skon och jag kom loss. Även smärta så reste jag mig snabbt och gick och hämtade Musse och sedan var det klart för den dagen.

På kvällen blev allt värre och jag fick åka in till akuten. Jag fick svar att jag hade hjärnskakning och att jag kommer ha ont i kroppen och förmodligen huvudet ett bra tag då jag slog i rätt rejält flera gånger.

Nu sitter jag här med huvudvärk och smärta i kroppen och kollar film och skriver. Ingen ridning på ett tag nu då jag måste läka innan jag kommer upp i sadeln igen.

Hoppas ni mår bättre än mig (haha)!

Likes

Comments

Den som varit utsatt för mobbning, hur ska personen någonsin kunna förlåta eller glömma det som skett?
Jag har varit utsatt för mobbning och kommer varken kunna förlåta eller glömma, men konstigt nog kan jag faktiskt tacka mina mobbare!

Jag vill tacka de som utsatt mig för mobbning och tacka dem för all skit de gett mig. Då undrar säkert några av er hur jag kan tacka mina mobbare? Jo, tack vare de som mobbat och retat mig så vet jag hur jag ska bete mig mot folk runt om mig! Jag ska INTE bete mig som de gjorde mot mig.

Mobbning är ALDRIG okej! Aldrig! Jag försöker verkligen se positivt i de mesta saker som sker även om jag misslyckas de flesta gångerna. När jag var utsatt för mobbning och utfrysning såg jag inget positivt alls, men NU, efter all skit så kan jag se att allt jag gått igenom på något sätt fått mig stark. De har fått mig att mogna och de har fått mig att vilja göra en förändring!

Som några av er vet så har jag en dröm om att få åka runt i mellanstadie och högstadie skolor och föreläsa om psykisk ohälsa. Det är verkligen en av mina största drömmar!

Min dröm började med att jag var utsatt för mobbning. Jag ville inte att någon skulle få uppleva det jag fick uppleva varje dag. Där började allt med att jag ville göra en förändring.

Som jag skrivit i tidigare inlägg har jag inte heller varit perfekt alla dagar men jag har gjort något åt det! Jag har bett om förlåtelse och verkligen visat att jag ångrar allt jag gjort! Men har någon av de som retat mig ens sagt förlåt, eller gjort en god handling mot mig i efterhand? Nej.

Tack vare mina mobbare så har min dröm om att föreläsa blivit starkare. Jag vill hjälpa folk som är utsatta för precis vad som helst som lett till psykisk ohälsa för jag vet hur tufft det är att leva i dagens samhälle bland alla ungdomar och ideal som ställs av oss själva. Det är inte lätt, tro mig, det är en kamp att bara andas i dagens samhälle.

Avslutningsvis så vill jag säga att mobbning är aldrig okej och jag tycker fortfarande att det är jobbigt att leva med allt som jag varit utsatt för men mitt i all den skiten kan jag se hur stark det gjort mig.

Ta hand om er och va rädda om er och människor i din närhet! Ni är underbara!

Likes

Comments

Nu undrar ni självklart vad detta ska handla om.
Jo de ska handla om mig och min pojkvän och vår resa tillsammans. Enligt mig är den något extra o något som sticker ut i mängden!

Sommarlovet från femte klass till sjätte klass skrev en underbar kille till mig. Jag hade inte haft pojkvän "seriöst" tidigare utan hade bara haft lågstadie pojkvänner om ni förstår vad jag menar.

Men den här killen skrev iallafall till mig och va ovanligt snäll mot mig. Detta var under den tid som mobbningen var som värst så jag trodde seriöst att den här killen skämtade med mig när han skrev att jag var de vackraste han sett o att han ville träffa mig för att jag verkade vara världens mest underbara tjej.
Han körde under denna tiden speedway i Vetlanda (där jag bor) och en gång när han skulle köra så bad han mig att komma. Sagt o gjort så tog jag med min kompis och vi gick dit o träffade honom.
Gud va nervös jag var. Aldrig har mitt hjärta slagit så många slag i sekunden! Vi blev tillsammans och var tillsammans i 1,5 år. Rätt länge för att vara 12-14 år va?
Men så var de. Sen gjorde jag ett misstag som sabbade allting. De tog slut och kontakten bröts för alltid trodde jag.

3 år senare. 2016. Jag tog steget med att ta kontakt med den här underbara killen igen! De va nog de bästa jag gjort men de mest skrämmande jag gjort. Efter mycket om o men o ett tag så träffades vi. Och vad rätt de kändes! Redan första gången vi träffades efter 3 år sa jag att jag älskade honom, och jag menade det för första gången i mitt liv!

(Jag gjorde dock ytterligare ett misstag där i början, tänker ej gå in på vad)

Vårt förhållande har varit helt underbart! Vi kan göra precis allt tillsammans, vi kan skratta, gråta, va arga o vi kan bara känna en oändlig lycka! Men nu när denna underbara kille fått reda på vad som hände där i början så har vårt förhållande hängt på en skör tråd. Tyvärr (!!)
Jag ångrar mitt misstag mer än något annat misstag och jag skäms så jag vill sjunka genom marken.

Men den här killen, som hade all anledning att bara bryta all kontakt Me mig men stannade kvar. Han älskar mig fortfarande och han gör alla mina dagar helt perfekta! Jag beundrar min pojkvän för de mod han har o den kärlek han har! Modet att stanna kvar o våga tro att jag är förändrad o låter mig få tid att bevisa detta, kärleken han har t mig, asså WOW! Aldrig sett någon som älskar någon så mycket som han älskar mig.

Ni förstår inte hur underbar pojkvän jag har! Han är den mest underbara som finns o jag älskar honom från djupet av mitt hjärta! Min älskling, mitt allt! Aldrig att jag tänker tabba mig o förlora honom! Aldrig!

Det kanske är sjukt att jag är så pass säker på att jag vill spendera mitt liv med den här killen, men de vill jag! Jag är 17 år och SKA ha en framtid med min pojkvän. Aldrig har jag varit så säker på en kärlek som jag är på denna! Vår kärlek till varandra är inte bara en kärlek eller en romans. Den är så mycket mer!

Tack för att jag fick dels skriva av mig lite o dels för att jag fick dela av mig av en underbar kärlek!

Likes

Comments

Att våga. Att våga vara modig, att våga testa nya saker. Att våga tro på sig själv och att våga se framåt på en ljus framtid är inte det lättaste. Men varför är det så svårt? Jag menar, man vill inte må dåligt men varför kan man inte se positivt på saker och ting och speciellt, varför går det inte se positivt på sin framtid? Vad är det som hindrar oss?

Jag tänker att om man har mått dåligt psykiskt ett ganska långt tag så tror jag att man på något sätt vänjer sig vid att det är så livet är och man på något sätt blir trygg i det. Förstår ni hur jag tänker? Lever man med psykisk ohälsa för länge så blir det nästan som att man glömt bort hur det är att må bra. Man har glömt hur det var att le det där leendet o man har glömt hur det var att skratta så man fick ont i magen. Man blir på något sätt trygg och man blir rädd för att lämna sin trygga plats.

Om vi går tillbaka till det som står i rubriken. Blicken framåt. Hur mycket skit och skräp du än tappat på den där trånga jobbiga stigen bakom dig som tog så lång tid att gå igenom så kommer du någon gång komma ut på den där motorvägen då allt gå lite lättare och lite snabbare. Vad hade du valt, att gå tillbaka på den trånga jobbiga stigen som blivit ännu jobbigare efter all skit som hamnat där eller gå på en lätt motorväg där inget kan störa dig, förutom några olyckor som gör att det kanske stannar upp ett tag. Hellre att gå på en motorväg med några få hinder i vägen än att gå en skit jobbig väg tillbaka va? Jag hade lätt valt motorvägen. Jag menar, olyckorna stannar ju inte upp trafiken i evighet, förr eller senare kommer man ju faktiskt förbi och kan åka vidare.

Jag har vart i sitsen där det är svårt och blicka framåt och se ljust på framtiden. Men nu med tiden som jag mår bättre för var dag som går så tycker jag att de blir allt lättare och se ljuset i livet. För mig var det så att jag kom till en gräns då jag fick nog o bara bestämde för att nu ska det ske en förändring och jag ska må bra. (Självklart med mycket hjälp och tjat från vänner och familj). Men jag tycker ändå jag lyckades ganska bra. Jag är en bra bit på väg, långt kvar tills jag når mitt mål men jag kan ändå se hur långt jag kommit på vägen.

Så alla vänner och ovänner där ute, tänk på motorvägen. Vilket väljer du, stigen eller motorvägen?

Likes

Comments

I mina inlägg har jag skrivit mycket om vad jag blivit utsatt för och vad folk gjort mot mig. Men jag har ju faktiskt aldrig skrivit om vad jag gjort mot folk och hur illa jag faktiskt behandlat folk. Men som sagt, ingen är perfekt och ALLA gör misstag.

Jag började nog me mitt "elaka" beteende i ganska tidig ålder. Jag minns att på dagis kunde jag dra folk i håret o jag kunde skrika på lärarna o gömma mig under soffan så dom inte fick tag på mig. ( jag skäms otroligt för detta idag) Av de jag minns så va jag lite av en ledare o ville ha de på mitt sätt. Blev det inte så, då sa jag ifrån o markerade tydligt att de ska va på MITT sätt.

Så som jag blev utstött i mellanstadiet så stötte jag också ut kompisar som jag hade utanför skolan. En av mina bästavänner som jag har idag var jag väldigt elak mot, jag tyckte inte att hon passade in kring mina kretsar och jag tyckte på nåt sätt att hon var annorlunda. Vi var kompisar på mina villkor om man säger så. Henne har jag nog bett om ursäkt 100000 gånger för detta. Jag kan fortfarande säga förlåt till henne än idag då jag insett hur fel jag gjorde. Jag ser även idag att hon var den som va äkta, hon höll kvar vid mig för hon trodde på mig o trodde att jag kunde förändras. Tacksam för henne!

Jag kommer inte räkna upp alla gånger jag varit elak för det är för många! Men jag tänker faktiskt skriva vem jag varit elakast mot. Och det är mina föräldrar.
Mina föräldrar som alltid funnits där och stöttat mig varje dag, varje minut, varje sekund har jag varit så grym mot. Jag har skrikit o jag har kastat saker och jag har slagit dom. Jag har sårat dom oändligt många gånger men ändå står dom kvar och stöttar mig och framförallt älskar mig. Jag tror jag har världens bästa föräldrar! Även om jag tabbat mig många gånger och förtroendet har gått i kras så har dom ändå vågat bygga upp ett nytt förtroende och hjälpt mig med alla svårigheter i alla lägen.

De jag vill säga med detta inlägg är att även de värsta utsatta har ofta utsatt någon annan för någon slags skit också. Ingen är perfekt och det är viktigt o veta! Men det är också viktigt att inse sina misstag och förstå att man gjort fel och VAD man gjort fel. Våga öppna ert perspektiv o se runt omkring på både vilka som sårat dig men även dom som du har sårat. Det är viktigt att se att man inte bara gör allt rätt även om man kan tro det ibland. De ä svårt, men försök!

Likes

Comments

Jag är starkare nu.

Efter allt jag gått igenom under mina år så känner jag mig stark. Jag har klarat allt detta och jag har inte gett upp. Jag har kämpat och kämpat för jag har ett mål att nå! Att må helt bra är mitt mål.

Nu kan jag äntligen säga att jag faktiskt mår helt okej! Jag kan le och känna att det är äkta, jag kan skratta och jag har inga problem me att vara ute längre. Jag har en bra bit kvar innan jag är vid mitt mål men jag är en bra bit Påväg! Jag är så stolt över mig själv och jag är så tacksam för de människor jag har runt omkring mig!

Detta inlägg är en hyllning till min familj, pojkvän, vänner och min kurator på BUP!

Vad skulle jag vara utan er? Jo jag skulle inte vara här, där jag är idag.
Ni har gjort sådan stor skillnad för mig! Vissa av er har tagit mig och tvingat mig till att prata me kurator (vilket jag idag är såå tacksam för). Andra av er har bara haft en hjälpande hand i spelet och bara lyssnat på vad jag har att säga. Alla ni har hjälpt mig på ett eller annat sätt och jag är skyldig er något stort tillbaka! Ni har hjälpt mig att förändra mig, och absolut fått mig att inse att jag VILL förändras! Ni har fått mig att känna mig älskad och ni har fått mig att kämpa även när jag vill o har alla anledningar till att ge upp. Men ni har trott på mig o ni har trott att jag klarar mig att ta igenom de här! Kan man ha bättre människor runt om sig än vad jag har? Skulle inte tro de.

Mamma o pappa. Tack för att ni stått ut med mig igenom alla år som gått! Jag vet att jag varit väldigt elak och jag vet att jag varit hemsk vissa stunder. Jag vet att jag varit jobbigare än jag borde varit, jag vet att jag trotsat era gränser. Jag vill bara säga förlåt, men samtidigt tacka er för de underbara individer ni är! Tack för precis allt ni gjort och gör för mig. Tror inte de finns så många föräldrar som gjort så mycket för sitt barn som ni har gjort för mig!

Pojkvän/vänner/syskon. Tack för att ni aldrig lämnat min sida även när ni hade all anledning att hata mig och bara hugga mig i ryggen, så som jag högg er. Tack för att ni står ut med mig även när jag är glad o hypad o bara skrattar utan anledning. O tack för att ni alltid ställt upp och skyddat mig när jag varit för svag för att stå upp själv, ni har alltid hjälpt mig så jag kan resa mig upp! Tack! Ni är guldvärd o förtjänar ett fint pris! Älskar er!

Kurator. Tack för all hjälp jag fått från dig! Tack för att du gjort så att jag kan börja lita på folk igen. Tack för alla samtal vi haft o tack för all stöttning. Tack för att du har förstått mig men även fått mig att inse saker jag gjort fel o behöver ändra. Du har gjort allt rätt som en kurator kan göra rätt. Tack för allt!

Vill även tacka alla er läsare som ger så fina kommentarer och som faktiskt skriver privat om hur glada ni är o att min blogg hjälpt er en hel del. Så tack för hur underbara ni är!

Likes

Comments