View tracker

Den första kärleken är för de flesta väldigt speciell. Man får uppleva allting för första gången, med en person man älskar mer än någonting annat. Man blir älskad av en person som är hela ens värld och allting känns perfekt. Allting känns sådär pirrit. Man sprudlar av lycka och man älskar i stort sätt allt och alla. Man älskar livet och ingenting skulle kunna bli bättre.

Man gör saker tillsammans och skapar minnen för livet. Personens existens ger en energi, personens närhet gör en hel. Det pirrar i magen varje gång era blickar möts, varje gång ni rör vid varandra. Varje gång era läppar möts svävar man på moln. Man är så jävla lycklig och man vill att alla ska veta det. Man vill visa hela världen att den här personen är din. Bara din.
Men så kommer den dagen man aldrig trodde skulle komma. Dagen man inte ens vågat tänka på. Dagen då personen plötsligt försvinner ur ens liv. Personen man älskar mer än någonting annat i hela världen, är nu inte längre din.

Hela ens värld rasar. För första gången i sitt liv får man uppleva en inre smärta man inte ens trodde var verklig. Man spenderar flera dygn i sin säng, gråtandes och skrikandes i kuddarna. Dränker dem i tårar. Man gråter så mycket att man nästan tappar andan. Man får inte ur sig några ord. Bara tårar och skrik. Man befinner sig i en dimma. Livet har inte längre någon mening. Allt är borta. Inga fler roadtrips, inga fler nätter vi kommer prata bort, inga fler stunder vi kommer skratta så vi får ont i magen, inga fler matkrig, inga fler kyssar, ingen mer kärlek, ingen mer energi, ingen mer lycka. Man känner sig inte längre hel. Man känner sig inte ens halv, man känner dig borta. Man existerar knappt längre. Det gör så ont. Trots att hjärtat bankar i 310 km/h av ren panik, känns det som att man inte längre har något hjärta kvar. För det gör så fruktansvärt ont. Ögonen bränner, ansiktet domnar av, bröstkorgen bultar av smärta, hjärtat sprängs och magen är vänd ut och in. Hela livet vänds uppochner. Man fungerar inte längre. Man stänger av. Stänger allt ute. Man äter inte, man sover inte, man känner sig inte levande.

Tiden går, men inom sig står den still. I sitt hjärta står den still. I sin hjärna står den still. Man lär sig hantera smärtan tillslut. Man vänjer sig helt enkelt. Folk frågar hur man mår och för att slippa följdfrågor säger man att man mår bra. Det blir lättast så. Allt för att det ska bli så smärtfritt som möjligt. Man försöker förtränga det som hänt, försöker glömma. Men det är omöjligt. Man glömmer inte sin första kärlek.

Smärtan övergår sakta till rädsla. En rädsla som gör en tokig. Rädslan för att gå vidare. För att våga släppa taget. Lägga det som hänt bakom sig. Men det är inte så lätt när varenda liten sak man ser och hör påminner om den personen och vår tid tillsammans. Låtar, skyltar, kläder, namn, saker vi skrattade åt, städer, maträtter, allt. Verkligen allt.

Men efter ett tag inser man att den personen kanske inte var den rätta trots allt. Man får styrkan att leva vidare. Man kanske blir kär på nytt, får uppleva allt det där underbara och pirriga igen. Kanske på en högre nivå, eller kanske på en lägre nivå. Men en sak är jag säker på, och det är att man aldrig någonsin kommer glömma sin första kärlek. Jag tror att när jag sitter i mitt drömhus, i min drömstad, med min drömprins och med fina barn, fortfarande kommer blicka tillbaka på den första kärleken. För den kommer alltid finnas där. Den enda skillnaden är att smärtan inte alltid kommer finnas där.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker