Efter lite mer än 6 månader, 186 dagar för att vara exakt på resande fot i Asien är det nu dags att återvända hem.
Det är med blandade känslor jag sätter mig på planet som ska ta mig till Stockholm, en del av mig skriker NEJ! Det är här jag ska vara, boendes i en ryggsäck och äta ris varje dag.
Den andra delen av mig viskar Äntligen! Jag ska erkänna att jag och min ryggsäck är ganska trötta på varandra och min kropp behöver potatismos, helst för en månad sedan.

För 10 månader sedan gick jag hemma i Sverige, dagarna gick på repeat och jag kände mig vilsen. Mitt självförtroende hade nått botten, jag hade nått botten.
Att resa har alltid varit en grej för mig, men där och då, för 10 månader sedan bestämde jag mig för att göra verklighet av drömmen, med eller utan reskompis - kan vara det bästa beslutet jag någonsin tagit.
Under dessa 186 dagarna har jag hunnit lära mig väldigt mycket om mig själv, om livet och hur man backpackar, eller kanske hur man inte backpackar.
Jag har träffat människor som har inspirerat mig och som har fått mig till att bli den bästa versionen av mig själv.
Jag har sett saker jag aldrig trodde att jag skulle få se, jag har gjort saker jag inte ens kunnat drömma om att göra och jag har träffat människor som jag idag inte skulle våga tänka mig ett liv utan.

På 186 dagar hinner man med mycket, här nedan kommer en lista på 100 saker som jag har gjort och min topp 5 lista över händelser och aktiviteter under resans gång.

100 jag har
1. Jag har lärt mig att köra i vänstertrafik
2. Jag har levt i ett land under landssorg
3. Jag har legat på stranden och solat fast det har regnat
4. Jag har korsat södra Thailand 4 gånger
5. Jag har varit sjösjuk i fyra dagar
6. Jag har varit på en syriansk födelsedagsfest
7. Jag har gjort slut på 2.5 deodorant
8. Jag har tagit open water certification
9. Jag har blivit en Advanced diver
10. Jag har simmat med en valhaj
11. Jag har dykt med bihåleinflammation
12. Jag har varit nära på att svimma 18 meter under vattenytan
13. Jag har åkt nattbåt 3 gånger
14. Jag har åkt minibuss 300 gånger
15. Jag har gått vilse i Phuket
16. Jag har dykt 4 gånger på en dag
17. Jag har klippt av mig håret
18. Jag har bokat en biljett på fyllan
19. Jag har trott att jag ska dö av bakfylla
20. Jag har bestigit 13 viewpoints
21. Jag har varit på full moon party
22. Jag har snorklat en gång
23. Jag har bott på 46 olika hostels
24. Jag har varit kär
25. Jag har fått ett skamligt förslag
26. Jag har fått bajs på mig
27. Jag har besökt Borneo
28. Jag har sett en orangutang
29. Jag har simmat efter en haj
30. Jag har simmat efter en manet
31. Jag har gjort en muslimsk gubbe ursinnig för att jag bar shorts och linne
32. Jag har gjort river rafting
33. Jag har skrikit för mitt liv
34. Jag har river crusat
35. Jag har nästan blivit uppäten av en krokodil
36. Jag har nästan fått en septisk chock av ett myrbett
37. Jag har blivit lämnad i tullen mitt i natten
38. Jag har gått vilse i Singapore
39. Jag har varit på en riktig skybar
40. Jag har varit på universal studios
41. Jag har slagit Ove Sundberg i snålhet
42. Jag har använt en engångstandborse i två månader
43. Jag har besökt Kambodja
44. Jag har sett alla tempel i Angkor
45. Jag har haft en dagsfylla
46. Jag har haft en muterad skalbagge i sängen
47. Jag har tagit en springnota
48. Jag har besökt Kuala lumpur 5 gånger
49. Jag har besökt Vietnam
50. Jag har fått en tucktuck chaufför att be för dålig karma åt mig
51. Jag har varit på Killing fields
52. Jag har varit i ett gammalt tortyrfängelse
53. Jag har sett solnedgången över Mekongfloden
54. Jag har ramlat tre gånger på tre sekunder
55. Jag har besökt ett krigsmuseum
56. Jag har frusit - som fan
57. Jag har klättrat i berg
58. Jag har hoppat från en 7 meter hög klippa
59. Jag har åkt med huvudet före i ett vattenfall
60. Jag har kört 89 mil på moppe
61. Jag har ångrat att jag lämnade Sverige
62. Jag har varit magsjuk två gånger på en vecka
63. Jag har lovat mig själv att aldrig mer besöka en viewpoint
64. Jag har vunnit 80% av alla gånger jag har spelat biljard
65. Jag har skrattat så mycket att jag har kissat på mig
67. Jag har badat naken i havet på natten
68. Jag har fått ett skärsår
69. Jag har fått ett brännsår
70. Jag har flugit ensam
71. Jag har blivit en certifierad rescue diver
72. Jag har drömt en mardröm om ris
73. Jag har fått lika många djurvänner som människovänner
74. Jag har dygnat
75. Jag har blivit bästis med en ladyboy
76. Jag har lurat taxichaufförer
77. Jag har varit med om en bussolycka
78. Jag har varit på en liveaboard
79. Jag har åkt nattbuss 7 gånger
80. Jag har räddat en människa från döden
81. Jag har krupit 100 meter i en underjordisk tunnel
82. Jag har mött två monsterspindlar
83. Jag har köpt mitt första fordon
84. Jag har sålt mitt första fordon
85. Jag har varit miljonär
86. Jag har utnyttjat gratisbio
87. Jag har druckit 13 st buckets
88. Jag har gått 6 dagar utan att duscha
89. Jag har blivit biten av bed bugs
90. Jag har delat rum med 35 andra människor
91. Jag har kräkts 3 gånger i min egen hand
92. Jag har blivit värderad till 4 kameler eller 40 ringrit (80kr)
93. Jag har ätit mögel
94. Jag har kört vilse i Vietnam
95. Jag har ramlat ur sängen
96. Jag har fått en höna i ansiktet
97.Jag har blivit jagad av en tupp
98. Jag har blivit attackerad av en fisk
99. Jag har klättrat in genom ett fönster
100. Jag har vuxit mer än vad jag kanske har gjort under hela min livstid

Topp 5
1. S21, dödens fält
2. Valhaj
3. Dykkurserna
4. Canyoning
5. River rafting

Jag ska erkänna att jag är lite nervös för att komma tillbaka till er i Sverige igen. Det betyder nämligen att det är dags för mig att börja bete mig. Jag kan inte längre leva efter regeln att "så länge man inte gör ifrån sig ett ljud när man luktar på sig själv eller sina kläder så är det lugnt, då är man safe en dag till, minst!". Jag måste borsta håret minst en gång om dagen och det är inte längre okej att glömma deon eller att gå i trasiga kläder.
Dessvärre är denna livsstil det enda jag vet nu för tiden så ni får ta mig med en nypa salt!

Vi ses!
H

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Efter sammanlagt 7 veckor och 2 dagar på Tao lämnar jag med en blandad känsla i magen nu ön för sista gången denna resan.
Det har varit veckor av allt, sol, regn, lata och effektiva dagar, dagar med ångest och sorg, dagar med lycka och eufori, utmaningar, vänner, kärlek, lärdom, fest och kanske alldeles för många toasties.
Vad har jag haft för mig den senaste veckan? Jo, jag har dykt, dykt och dykt lite till.

För att fira mitt visa extension tog jag min roomie under armen och gick ner till Buddha bar, där vi åt en fantastisk bbq. Oh well, to be honest.. Jag var så jävla hungrig så jag hade förmodligen kunnat äta en torr svamp och ändå varit nöjd.
Sandra och David kom och höll oss sällskap efter en stund.
Sandra viskade i mitt öra,
"We are going to green rock tomorrow.. Do you wanna join?"
Alla dagar!
Green rock är en dive site som jag gärna har velat åka till men det är inte så vanligt att man åker dit nu pga starka strömmar och för att våra berömda trigger fish har sitt "place" där och vid denna tiden på året är de mer aggressiva och attackerar gärna dykare, eller ja.. Allt för den delen..
Så, nästa dag gick jag till dykcentret efter lunch och vi åkte iväg!
Vi var 4 dykare som skulle dyka tillsammans med Sandra och en till DM. David som jobbar som videographer hängde också med för att mest mysa runt och filma lite.
Jag vill väl inte påstå att vädret var på vår sida denna gången heller men vi har fortfarande sett värre..

Denna dive site visar sig vara fantastisk, så mycket fisk, så mycket fina koraller och färger. Dessutom finns det säkert 18 swim throughs där nästa hela tiden är coolare än den förra.
En av dem var på riktigt en grotta, nästan lite otäckt. Precis utanför chillade en gigantisk grouper, nästan 1.5 meter lång och minst en halvmeter i diameter, påminner om en ko.
Vi fortsatte in i grottan som var lite mörk till en början. Inne i grottan finns det ytterligare två groupers i samma storlek som tittar storögt på oss när vi tar oss fram.
Inne i grottan så får jag en sån där fjärilskänsla i bröstet och jag känner blandad adrenalin och lycka. När vi kommer ut ur grottan så vänder sig Sandra mot mig och jag ger henne ett "fucking awesome"!
Efter 40 minuter så har de andra dykarna gjort av med luften och det var dags för dem att ta sig upp mot ytan. Jag, Sandra och David hade fortfarande luft kvar och fortsatte därmed dyket en stund till.
Sandra visade mig ytterligare swim throughs och David hotade konstant med att han skulle kissa på mig bara för att han inte hade någon våtdräkt....
Efter närmare exakt 21 minuter till under ytan och där med bara 3 minuter från ett nytt rekord för mig var det dags att simma mot båten, jag levde hela tiden i ovisshet om David hade kissat på mig eller inte...

Nästa dive site var white rock, jag kan tyvärr inte minnas något speciellt med detta dyket, det fanns säkert något men jag var nog fortfarande i extas efter green rock.. Jag hade fått en ny favoritplats på jorden.
Under kvällen gjorde jag mitt första besök sedan några är tillbaka på Muoray, en liten restaurang som mina föräldrar började besöka för flera år sedan. Stället ägs av en familj och maten är grym.
Jag var sugen på curry! Ni som känner mig vet ju att jag inte gillar stark mat. Svar ja, det kan bli ett problem här i Asien.
Jag har dock lärt mig att säga att jag inte vill ha stark mat på thailändska, ibland för jag till de, ibland inte, ibland fattar de, ibland inte, ibland gör de vad jag ber om, ibland inte..
Hur som helst, jag beställde min curry till Mr Papa.
"Mai pet, kaa"
Papa tittar på mig och sedan börjar han skratta och klappa i händerna samtidigt som han upprepar det jag sagt inför mig och sin familj.
Han blev nog förvånad över hur det kunde komma thailändska ur detta übersvenska flickebarns mun, men det var nog uppskattat!
Nu till den stora frågan, blir det starkt ändå?
Svar, nej. Bästa curryn på länge!!

Dykningen blir som ett beroende för mig, jag är som en herionmissbrukare, fast lycklig.
Nästa dag hade jag bokat in mig på två nya dyk, dessvärre kunde inte Sandra följa med så istället skulle jag åka med David.
Hoppades väl att han hade fått ordning på sin våtdräkt men icke!
Det var jag, David och min buddy Joachim från Danmark som skulle dyka tillsammans idag och vi började resan mot south west, denna dive site ligger en en bit från ön och givetvis var det vågigt på vägen ut och "miss burn" blev sjösjuk.
Det är bara att hörda ut och titta på horisonten under debriefing, hemskt är det!
Men jag vet att det alltid lättar så fort jag stoppar huvudet under ytan... Är vi framme snart?

Efter alldeles för lång tid kom vi äntligen fram, jag körde min vanliga wetsuit dance innan jag spände på mig min BC och gjorde mitt giant stride ut i havet.
Vi gjorde en free decent, vilket innebär att man går ner utan lina. Det är väl det mest effektiva sättet att ta sig ner så länge man inte har problem med sina öron eller så länge det inte är starka strömmar.
När vi hade tagit oss ner på närmare 15 meter så ser vi att det är ett stort stimm med barracudor några meter ner, givetvis ska vi kolla närmare!
Jag fortsätter att andas ut och jag tar mig djupare och djupare. Vid ett tillfälle tittar jag upp och ser att det simmar en trigger fish bara någon meter ifrån mig. För att påminna, det är dessa fiskar som kan vara och är mer aggressiva just nu.
Jag som vid det tillfället har magen ner mot botten vänder mig så att jag har rumpan mot botten och fenorna i riktning mot fisken om den skulle få för sig att attackera, vilket den gör.
Triggern har simmat förbi mig och sedan gått några meter djupare innan den vänder sig mot mig, öga mot öga, den visar sina groteska, sylvassa gaddar och sedan börjar fiskjäveln attackera mig.
SHITSHITSHITSHITSHIT!
Jag befann mig i triggerns "territorium" som går ungefär som en trekant från fisken, jag måste ta mig ur detta territorium innan han flår mig levande! Jag börjar sparka mot fisken och försöker simma undan medan vi fortfarande har ögonkontakt med varandra och han fortsätter att attackera.
WHERE THE FUCK IS DAVID???
Sekunderna som känns som evigheter under attacken tog tillslut slut och fisken simmade argt iväg. Jag hade lyckats ta mig ur triggerns territorium och var nu sida vid sida med David, som klappade händerna åt mig och skrev på sin skrivapparat,
"Very good, I'm proud of you".
Thank you, kapkunkaa, tack.
Fiskjävel.
Jag kunde sedan hämta andan medan barracudorna simmade runt oss i en cirkel. Resten av dyket var riktigt nice, dock såg jag triggers överallt!
Dive site nummer två för denna dagen var shark Island, givetvis finns det hajar, om man har tur! Vilket vi inte hade..

Regnet fortsatte varenda dag, mer eller mindre.
Jag tog mig en sväng in till Sairee för att möts upp Eive som jag träffade på Samui, det blev en utgång och en lunch innan hon begav sig vidare mot västsidan.
Jag hann även med en middag med Jacob och Frida Ode, som förmodligen är de mest beresta människorna jag känner.
Vi diskuterade min framtid från och till, vad ska det bli av mig egentligen?
Ingen vet, men nu har jag åtminstone fler tankar och idéer och möjligheter än vad jag hade innan lunchen så det var definitivt givande!

Jag har haft samma roomisar hela veckan, båda givetvis från Tyskland.
Nick, han ägnade sig åt dykningen, han tog open water och Advanced. Men den andra snubben vet jag verkligen ingenting om, han sov sig igenom hela dagarna till säkert 5 och sedan försvann han för att komma tillbaka sent på natten. Ibland låg han i sin säng och ibland låg han på golvet så att man fick kliva över honom för att komma till toaletten.
Jag och Nick undrade länge vad han gjorde och vad han var för prick och efter lång och länge lyckades vi klura ut att han jobbade som bartender på baren bredvid Buddha bar.. Där jag dessutom har varit flera gånger.. Jag som har påstått att mitt ansiktsminne har blivit bättre under resan, icke!!

Sista dagen på Tao var nu kommen, två morgondyk var inbokade och klockan var därmed ställd på 06.30.
Jag tog mig upp tyst och snällt och precis innan jag skulle gå så insåg jag att jag hade glömt borsta tänderna, ingen panik. Jag har gott om tid!
Så där stod jag och borstade tänderna och halvsov, helt plötsligt springer det en stor jävla geckoödla över väggen precis framför mig.
Jag blir givetvis mycket överraskad och skuttar bakåt och tjoar som en och annan.
När jag sedan återfår fattningen och av någon anledning tittar ner mot mina fötter så sitter det en groda ca 2 cm från min lilltå och vi gör samma procedur igen.
Detta måste få ett slut, min gamla kropp klarar inte av detta längre. Måste erkänna att det ska bli skönt att flytta....!

Påväg mot vår första dive site som var vraket. Jag har bara varit där en gång under min Advanced och då sikten var riktigt kass så såg jag väl inte direkt fram emot det.
Precis när vi ska kasta ankar så sprider sig ryktet... Ryktet om den där fisken vars namn man inte får säga högt.
Snabbt som ögat byter vi dive site och tar riktning mot Chumphon pinnacle.
Givetvis var vi inte de enda som hade hört ryktet så det var många båtar påväg mot revet.
När vi äntligen kom fram så var det precis som vanligt vid denna dive site, höga vågor och starka strömmar.
Vi fick kämpa långt och länge innan vi kom fram till revet där vi kunde gå ner.
Chumphon är en riktigt härlig dive site, stor som satan men fin!
Vi fick chillat något meter från en sjukt stor barracuda, det är adrenalin så det räcker. Fisken är ganska nyfiken och stannar gärna en stund för att titta in i din själ, gärna så länge som möjligt tills det tillslut är du som vänder bort blicken. Så egentligen var det nog barracudan som chillade med oss. Nu talar jag kanske för mig själv när jag säger att jag inte känner mig särskilt kaxig när jag har en barracuda stirrandes ca en meter ifrån mig som öppnar munnen men jämna mellanrum så att man kan få se tänderna.
Vi avslutade tyvärr dyket utan att ha fött se en valhaj, nästa gång!

Det var dags för sista dyket som skulle vara vid vraket. Vägen tillbaka var vågig och givetvis blev Miss Burn sjösjuk, men som tur är så tryckte Sandra i mig det magiska pillret och jag mådde bättre på nolltid!
Vi gjorde oss redo och tog sedan det stora klivet ut i ösregnet.
Dykning är såååå glamouröst... Nei.
Efter att vi paddlat oss lagom till vraket och sagt Hejhej till jellyfishen som simmade förbi så tryckte vi på deflate och det var dags för sista timmen under ytan.
Vraket var idag förvånansvärt bra, sikten var mycket bättre ön sist, fler coola fiskar och jag fick simmat igenom en liten del av skeppet, fantastisk känsla för övrigt.. Kanske finns en liten adventure diver i mig, långt inne, jag skulle väl inte kalla mig särskilt äventyrlig.. Är för lat för det!
Efter ungefär halva dyket så kändes det som att en sköldpadda landade på min tank, jag tittade upp mot Sandra och hon skrattade så mycket att hennes mask var fylld med vatten, jamen vafan?!
Jag försökte vända mig om och se vad tusan det var, det var ingen sköldpadda.. Det var Courtney som hade blivit trött och tiggde snålskjuts... Undrar vem det egentligen är som är lat för där satt han nästan resten av dyket. Jag hoppas att jag ska kunna få fram lite bilder på spektaklet till nästa blogginlägg, som troligtvis kommer att bli det sista.

Efter dyket var det dags för den obligatoriska 4 timmars powernapen..
Jag hämtade även min tvätt, köpte färdkost och käkade curry hos Mr Papa innan jag gick ner mot Buddha för en sista gång, det var dags för en sista drink och ett sista farväl.
Jag kommer att sakna Sandra och hennes sätt att säga "SERIOUSLY??", jag kommer att sakna dem tillfällena hon börjat prata tyska med mig och hon fortsätter hur länge som helst och tillslut tittar vi oförstående på varandra och hon väntar på att jag ska svara medan jag tittar tillbaka och undrar när hon ska komma på att jag är svensk.
Du har gett mig så mycket styrka, självinsikt och självförtroende, jag är dig evigt tacksam.
Jag kommer givetvis att sakna David också, han är den enda jag känner som är "too qualified to be God".
Jag kommer att tänka på dig varje gång jag ser en svamp, en trigger och ett brännsår. Jag kommer att sakna att bli kallad för Miss Burn.
Jag kommer att sakna mina vänner på Buddha view, spelkvällarna med Wayne, magiska trick med Courtney och mycket mer men jag kommer framförallt att sakna den plats där jag känner mig mer hemma än vad jag gör i min egen hemstad.

Men ack mina vänner, resan tar inte slut här. Nu beger vi oss vidare till Malaysia!

Photo cred to the one and only David Ribeiro!

Vi hörs!
H

Till er som inte vet hur en trigger ser ut...

Likes

Comments

Så, tillbaka på Tao en femte gång.. Ja.. Jag vet inte. Sandra retar mig fortfarande. Vi sa farväl dagen innan jag åkte till Samui, efter ungefär 4 timmar på den nya ön så bestämde jag mig för att åka tillbaka och meddelande nyheten till Sandra som bara svarade "SERIOUSLY???", hell yeah.
Jag bestämde mig för att stanna i Chalok under den första tiden då jag ville vara nära dykcentret för att sedan flytta tillbaka till Sairee.
När jag landade på ön så fixade jag snabbt en taxi som kunde köra mig till mitt boende, efter lite velande fram och tillbaka om något oklart så frågade han mig om jag kunde tänka mig att åka moppetaxi, givetvis för ett billigare pris..?
Nej, det tyckte inte herrn var värt det så han rotade fram sin bil och körde mig dit jag skulle för den första bestämda summan.
Jag hamnade i samma rum som en tysk tjej, Katarina. Hon hade klarat sin open water samma dag och givetvis skulle vi fira detta!
Jag tog med mig min nya vän till Buddha bar då Daniel, mitt ena victim sedan rescuen hade gjort klart sin divemaster training, så jag slog två flugor i en smäll och vi drack upp barens vin, på riktigt..

Under den kvällen kom jag och Katarina fram till att det är billigare om vi hittar en bungalow att dela på, sagt och gjort. Dagen efter gav vi oss ut på jakt efter ett nytt hem vilket vi snabbt lyckades med!
Det blev en liten hydda som var byggd mot en bergvägg, med havet precis nedanför, för ynka 400 bath - ca 50 spänn var!
På kvällen gav vi oss ut på våra moppar för att hitta käk. Första målet var en spansk restaurang vid piren, Katarina kände tydligen kocken men det var dessvärre stängt så vi fick vackert åka vidare.. Man kan ju inte få allt här i världen.
Nästa försök var mitt önskemål, en thairestaurang som OCKSÅ var stängd, just idag.
Men, vi tar den där restaurangen som ligger precis på andra sidan vägen från vårt gamla boende som vi pratat om att gå till!
Också stängt... Vafan är detta för dag?? Hur svårt ska det vara att få lite jävla ris??
Tillslut hittade vi mat, som inte ens var god men vad ska man göra när Gud vägrar samarbeta?

Efter middagen och två spel biljard som givetvis jag stod som vinnare för begav vi oss hemåt då jag hade morgondyk att se framemot dagen efter.
När vi kom hem såg vi att vi hade fått sällskap, en liten katt som satt utanför dörren och tittade på oss "jaha, och vart fan har ni hållit hus?".
Jag öppnade dörren och katten gick bestämt in. Det var uppenbart att det var vi som var gäster här, inte hon.
Det oväntade, växande sällskapet slutar inte där.. Vi hade även två kackerlackor inne på toaletten, perfekt! Nu kan vi ju ha användning för katten!!
Neh, jag vet inte.. Skulle väl inte påstå att hon gjorde något vidare jobb. Hon hoppade mest runt efter dem inne i badrummet och vände dem så att de låg på rygg och sprattlade.. Det tyckte hon var kul!
Katarina gick ut för att träffa vänner medan jag gick och la mig.
Nu undrar ni säkert, vad hände med katten? Jo, hon totalvägrade att gå ut. Hon bodde ju här! Hon hoppade upp och la sig bestämt i sängen, alright.. Det är en tuff dam.
Nu finns det garanterat några av er..... läsare som kommer att protestera, "hur kan du tillåta att ha katten i sängen??? Rabies? Loppor? Skabb??", oh well.. Katten hade varken rabies eller skabb, det skulle jag våga säga att jag var 300% säker på och loppor... Ja.. Lite bett har man väl inte dött av? Det är ju inte så att jag inte har fått ett enda bett på hela resan från både det ena och det andra!
Hur som helst, där sov vi som två små barn, katten och jag!

06.00 ringde klockan och det var dags att gå upp, katten slängde en blick på mig som visade tydligt att hon tyckte att jag var en idiot som gick upp nu, det var dessutom monsunregn utanför fönstret.
Jag klappade henne på huvudet och försäkrade henne om att hon inte behövde gå upp än, hon la sig då tillrätta och somnade om.
Jag packade min väska och begav mig mot dykcentret i åskovädret, vilken underbar dag!
När jag kommer fram så möter jag Hunter i dörren, han såg ut som en dränkt katt och med vidare fundering på det så såg jag väl likadan ut!
Efter några minuter sätter vi oss på flakbilen som ska ta oss till piren, det är en underdrift när jag säger att det ösregnar hela vägen dit.
Regnet fortsätter hela vägen ut till vår första divesite som dessvärre ändrats från min favorit till en något tråkigare pga vädret, nåja.

Morgonen på båten blev bättre än vad jag hade tänkt, dyken var helt okej, havet var varmt så man ville stanna där för alltid. Jag fick lite flashbacks från helvetesdagen på moppe i ösregnet genom Vietnam, detta var något i stil med det. När man tittade sig omkring på båten så var dykarna nästan blötare efter en kort stund på båten än vad de var när de precis hade kommit upp från ett dyk.
Vid det sista dyket så simmar det förbi en sköldpadda som uppenbarligen bara jag ser och efter dyken på Borneo med ca 20 sköldpaddor per dyk så är det inte riktigt lika speciellt längre, givetvis är det fantastiskt men man reagerar inte längre på samma sätt. Det tog mig några sekunder från att jag såg den till att jag reagerade och insåg att jag kanske bör visa de andra. Jag hann visa min buddy och divemastern som var med men jag hann inte visa min instruktör.. Han är fortfarande övertygad om att jag ljuger.

På kvällen var det dags för en utgång med Adam i Sairee. Det var hans sista kväll innan det var dags för honom att åka vidare ut i världen. Givetvis, självklart, precis som alltid så blir det för mycket alkohol i denna människas närvaro, han har dåligt inflytande på mig!
Festen var slut alldeles för sent och det var bara för mig att bege mig från festen mot färjan som skulle ta mig återigen till Samui. Denna gången hade jag ett ordentligt syfte med besöket på ön, jo.. Visa extension.
Jag kom fram vid 8 på morgonen och jag haffade till mig en gubbe som kunde köra sig till immigration office på sin moppe. Moppetaxi är förövrigt jävligt underskattat, det borde finnas i Sverige! Så himla smidigt!
Han körde mig dit och väntade så snällt medan jag tog mig igenom denna visa extension utan att hamna i fängelse eller liknande! Sedan körde han tillbaka mig till piren, kapkunkaa, thank you and goodbye sir.
Frukost.. Det måste man ha.. Jag har alltså inte bara dygnat, jag har även varit utan mat i ungefär än 18timmar.. Menmen, jag måste ju vara van vid detta laget.
Jag hittade ett ställe där tanten som jobbade där var överlycklig för att hon fick en gäst!
Kl 1 var det äntligen dags att återvända till Tao.
Jag tror jag är kär i den här ön.. Ni vet, även om jag var jordens tröttaste, mest bakfulla och slitna människa så kunde jag inte vara något annat än lycklig.
Jag tror inte längre att jag är kär, jag vet att jag är kär i denna ön.

Katarina hade åkt vidare mot Bangkok för att sedan ta sig hem till Tyskland så det var dags för mig att flytta in på hostel igen, skönt!
Jag flyttade in på ett hostel som inte heller låg för långt från dykcentret. Kostar bara 209 bath och jag bor ihop med två killar från Tyskland, surprise!
Efter några nätter på detta hostel så hände det en spännande händelse, jodå.. Nu ska ni få höra!
Så jag var ensam hemma och skulle gå och lägga mig. Jag gick till toaletten och ser att det var några småspindlar på locket och i toan men de som var på locket flyttade sig när jag kom inramlandes. Efter några sekunder blev jag lite illa till mods och ångrade att jag hade satt mig på toaletten, ja, jag tänkte på småspindlarna så jag ställde mig upp utan att dra upp byxorna och tog spruten och skulle spruta bort dem som var i toan... Nä då jävlar ramlar mamma spindel ner från insidan av ringen. Lika stor som en tarantel eller vad de nu heter.
Jag blev så klart överraskad så jag tjoar till och försöker fly genom den stängda dörren med byxorna vid knäna. Det skall tilläggas att toaletterna är mindre än 1x1 och dörren går inåt, panik.
Efter några sekunder lugnade jag mig igen och började fundera på hur jag skulle få bort denna monsterspindel..
Jag hade bara ett val, jag var tvungen att spola ner henne.
Stackarn.. Fanns ju inget annat jag kunde gjort om jag ville behålla livet. Svar, ja jag har fått men för livet..
Ja, så detta hostel är väl kanske inte någon 10 poängare, förutom denna händelse så är sängarna förmodligen hårdast i Asien, ACn fungerar inte men vet ni vad, jag är lat, jag är bekväm och jag är snål så jag stannar här iallafall!

Vi hörs!
H

Likes

Comments

Jag tänker inte sticka under stolen med att det tog några dagar att återhämta sig efter kursen.. Förkylningen som hade legat och gnagt bröt ut så in i helvete dagen efter kursen, bra tajmat ändå.
Jag flyttade från mitt krypin i Chalok till mitt andra hem på summer hostel i Sairee.
Då jag kände mig lite stel i kroppen så blev det inte så mycket mer ansträngning än vägen ner till Roctopus bar och tillbaka.. Jag kan ju säga såhär att det var inga glada miner från roctopusgänget när de hade hört ryktet om att jag hade gjort min rescue någon annanstans, trodde nästan att John skulle dräpa mig.
Kvällen blev pinsamt tidig och när jag vaknade nästa morgon så kunde jag inte röra en muskel utan smärta.
"Jag får aldrig träningsvärk två dagar efter träning".... Jo Hanna, det får du.
Dagen var hemsk, jag tog mig knappt ner från min top bunk..

Nästa dag mådde jag bättre igen, förkylningen var borta och jag kunde återigen gå normalt. Man skulle kunna säga att jag hade hämtat mig!
På kvällen mötte jag upp Adam som är en vän till Rasmus och Simon som jag tidigare reste med.
Vi skulle spela biljard och ta någon öl.. När kvällen var slut ca 04.30 var resultatet istället 32 öl och 4 buckets och givetvis jag som stod som vinnare av biljarden.
Dagen efter vid 4 tiden fick jag ett meddelande från Adam,
"Jag ska ut ikväll, ska du med?", jävla ungdomar.. Manipulerande alkolister är vad de är!
Efter dessa två utekvällar sa min gamla kropp ifrån,
"Hanna, du är inte 18 längre.. Du klarar inte av att vara ute och sprätta två dagar i rad, du dör då", yes. Gud straffade mig med förkylningen från helvetet och ett köttigt brännsår på benet, tack, kapkunkaa, merci, danke schön, thank you.

Då det snart var dags att lämna ön och åka en sväng till Samui för att möta upp en ny stjärna så var jag tvungen att ta mig till Chalok och lämna tillbaka Sandras moppe som jag så snällt har fått låna.
Efter att ha sagt hejdå till Buddha viewgänget så gav jag mig hemåt mot Sairee. Det är en sträcka på ungefär 5 km, tar ungefär 1 timme om man går fort vilket jag inte gör då jag faktiskt är sjuk.
Efter att ha gått några hundra meter så ser jag en gatuhund stå och titta på mig på andra sidan vägen.
Hunden går över vägen och travar glatt mot mig, vi hälsar fint på varandra och jag fortsätter sedan att gå. Hunden följer efter.
Efter en mycket kort stund går vi bredvid varandra, hon hittar upp på mig med jämna mellanrum och söker ögonkontakt.
Hon håller fot hela tiden och jag börjar fundera på om hon tänker följa med hela vägen hem och isåfall vad ska jag göra med henne? Jag åker ju imorgon..
Efter 40 minuter går hunden fortfarande vid min sida och viftar på svansen extra mycket när hon lyckas få ögonkontakt med mig.
Jag fortsätter fundera på hur jag ska förklara detta för hostelägaren som för visso driver ett rehab och tar hand om katter och hundar.
Jag kan ju inte hjälpa att hunden valde att följa med mig!
När vi nästan var framme hemma hos mig så lämnade hunden min sida och svängde in på Taco Shacks hostel.
Jag måste erkänna att jag blev lättad.. Haha, pappa hade inte blivit glad om jag återigen hade bett om att få ta med ett djur härifrån..

Det var nu dags att ta sig vidare mot Samui för att möta upp Alex.
Färjan tar ungefär 1.5 timme och är mycket en behaglig resa med en snabb katamalaaaan.
Väl framme på piren så visste jag på ett ungefär vart jag skulle, eller.. Jag hade fått ett namn på hotellet och jag visste att det låg i närheten av chaweng..
Jag hittade en kille som kunde köra mig, han visste också nästan vart det låg. Så, priset..
Just vid sånna här transporter så som från färjan, bussen eller flygplatsen är taxigubbarna jävliga.. De VET att man måste ha taxi så de kan kräva en på hur mycket som helst..
"Aah, miss.. 600 bath to Chaweng beach"
Jag hade bara 500 bath i "pungen", resten av de 20 000 bathen ligger i väskan.. Nu ska jag öva på offerkortet som pappa kör på ibland när han prutar..
"I..... I don't have that much money..."
"Okey.. 500 for you.. Special price"
"I'm sorry.. I only have 300 bath and I need 100 to buy food later. Can you take me for 200?"
"200?? Miss, not possible.."
"Pleeeeeeeaseeee"
.........
"Pleeeeeeeeeeeeaaaaaaseeeeeeeeeeee"
"Alright then"
Ha!!

Jaha, det var dags för mig att ta en paus från hostellivet med halvsmutsiga lakan tyckte tydligen Alex. Han hade bokat på värsta lyxhotellet som hade pool med utsikt över havet. Dock var backen upp till hotellet ett helvete.. Det var så brant att taxibilarna vägrade köra upp om de inte fick 200 bath extra..
Tack vare mitt jävla sår så kunde jag inte bada.. Efter några försök med att hålla ena foten på kanten i poolen gav jag upp, jag får hålla mig i några dagar bara!
Så jag fick vackert strandsätta mig i en solstol och göra diverse aktiviteter som att spela patiens, läsa en dålig bok, protestera högt när thailändskorna kom fram och petade mig på tårna och erbjöd pedikyr och titta på medan Alex roade sig med att betala skjortan för att åka jetski!
Alex envisades även med att vi skulle äta på ett annat hotells frukost som låg nedanför vårt, för den ingick sa han.. Jag sa bestämt att jag var säker på att den inte gjorde det!
Givetvis hade jag rätt och blev 400 bath fattigare.. Nåja, jag åt för både frukost, lunch och middag så ingen större skada skedd!

Efter tre dagar var det dags för Alex att ta sig vidare till Koh Phangang. Jag valde att stanna på Samui och njuta lite extra innan det var dags att återvända till Tao för att äntligen få dyka lite om mitt brännsår tänker sätta fart och läka lite någon jävla gång!!
Jag tänkte för en tredje och sista gång återvända till US hostel vilket förmodligen är Thailand bästa hostel.
Det är fräscht, pool finns, mat finns, bästa sängarna finns och mina katter finns där!
"HANNAAA, welcome back! Where's Sofia??". Ja, jag och Sofia bodde där i nästan 1.5 vecka, första gången....
Detta hostel är perfekt för solo-travellers och
det tog inte lång tid innan jag träffade Eive, från England. Efter en heldag i poolen gick vi till nattmarknaden i fishermans village, där finns allt man kan tänka sig, allt från kryp till bläckfisk till grillspett till våfflor.
Till efterrätt köpte Eive en pannkaka. Jag och pannkaksgubben hamnade i en oklar diskussion om skillnaden mellan asiatiska och europeiska bananer.
Vi kom inte fram till något.

Frukost, är som många vet det viktigaste målet på dagen. Alla borde äta frukost på karma sutra, alltid.
De serverar den bästa frukosten jag någonsin ätit. Ägg, bacon, hashbrown, nybakad bagge, hallonsylt, apelsinjuice och te med fri tillgång till sockerbitar!! Livet.
Det som är nästbäst med frukosten är att den är så mäktig att man står sig heeeeela dagen! Perfekt för en snåljåp som jag!

Mja, nu när jag nästintill är frisk igen, mitt brännsår är torrt och inte lika köttigt längre så är det dags att åka tillbaka till mitt smultronställe, Tao.
Jag har bestämt lite dykning med Sandra och hoppas att hon kan bete sig denna gången!


Vi hörs!
H

Likes

Comments

Min tanke om hur resan till Koh Tao stämde nästan överens med verkligheten denna gången.
Helt rätt med 9 timmar i första bussen till Bangkok, sedan gick nattbussen runt halv 7. Vid 22 började min mage kurra, vi hade vid detta laget inte stannat en enda gång.. Nåja, jag knaprade på de tre chipsen jag hade sparat ifall ifall vilket gjorde att jag klarade mig till midnatt då bussen äntligen stannade för kvällsmat.
Efter 2.5 timme till så kom chauffören upp och petade på mig, jag tittade upp på honom och han viskade,
"Koh Tao?".
Här skulle jag, enbart jag av.
Jag fick min väska och han pekade sedan på bussen som stod på andra sidan vägen. Jag gick dit och bussen var tom, inte en människa så långt ögat kunde nå.. Så där stod jag, ensam kl 03 i någon by som skulle kunna vara Chumphon.
Jag intalade mig att detta blir nog bra, det kommer säkert någon så småningom. Jag skulle ju inte anlända på Tao förrän om 6 timmar!
Efter en halvtimme, när jag nästintill var uppäten av myggorna började det röra sig i bussen. De tittade sedan ut en trött liten filur ut genom fönstret.. Yes! Chauffören är vaken!
Vi åkte en stund innan vi hamnade vid någon pir och det var dags att gå ur bussen.
Jag checkar in mig för båtresan och killen som tog emot mig berättade att båten går 06.30.. Klockan är nu 04.00. Kul.
Som jag har nämnt tidigare, som backpacker lär man sig att ta vara på Powernaps och man lär sig att sova lite vart som helst.
Ja, men detta vill jag ha sagt att jag hamnade på några oerhört ostabila, mycket gamla, trasiga bussäten utomhus medan solen tillslut skapade en oerhört vacker morgon, tror jag.. Jag vet inte, jag sov som ett litet barn..

Efter tre timmars båtresa så var jag äntligen framme, det stod till och med en gubbe med en skylt som det stod mitt namn på, lyx!
Framme på Buddha view så fick jag mina böcker och blev visad till mitt rum. Detta rummet har varit min räddning, mitt eget krypin där jag har hämtat min styrka och där jag under dessa dagar kommer att få känna på alla möjliga känslor, så som ångest, eufori, hopplöshet, lycka och smärta i varenda den av min kropp.
Ja, för er som inte alls hänger med i svängarna.. Lugn, jag ska berätta.
Buddha view är det dykcentret som jag gjorde mina första dyk på för två är sedan och även förra året då jag fick möjligheten att träffa Sandra, en av dykinstruktörerna.
Jag var då alldeles för feg och jag trodde för lite på mig själv för att ta mitt cert så jag gjorde några "discover scuba diving" tillsammans med Sandra och jag minns så väl att under en dag på båten så var det ett gäng killar som gjorde sin rescue utbildning och jag minns så väl att jag tänkte, "det där vill jag också göra".
Nu står jag här ett år senare med mitt cert, min Advanced, med ett självförtroende och en självkänsla som är bättre än någonsin. Jag ska nu äntligen få göra den där kursen som har varit mitt mål så länge nu!
Ja, jag kommer att ångra mitt val av mål 100 gånger under dessa dagarna...

Dag 1.
Jag träffar Sandra som jag ska göra kursen med och vi går igenom kursen och alla papper som ska skrivas på. Sedan går vi igenom läxan som ska vara gjord till morgondagen, då det även kommer att bli prov på läxan innan dag 2 är slut. "Emergency first responds" som är första steget i denna kurs där man lär sig mest om primary assessment och primary care, CPR, blodsjukdomar, cycle of care vilket är ungefär som ABCD.

Dag 2.
Vi går igenom läxan och sedan tittar vi på en film om det jag har läst om.
Vi fortsätter med praktiska övningar från läxan så som att göra hjärt och lungräddning, bandagera, gå igenom en skadad patient från topp till tå med hjälp av AB-CABS - cycle of care.
Efter detta är det dags för provet som jag tar mig godkänd igenom, lycka!
Vi går till sist igenom läxan till morgondagen, tre kapitel i boken, 30 frågor jag måste ha ett skriftligt svar på och 40 frågor med 4 olika alternativ där ingen, en, två, tre eller alla fyra kan stämma in som svar.
Jag satt i mitt lilla krypin och plugga så att hjärnan värkte. Ibland kändes det som att jag inte förstod ett ord av det jag läste på denna förbannade engelska.
Hade denna kvällen varit för ett år sedan så hade det varit enkelt att ge upp!
Läxans kapitel handlade om allt från skillnaden mellan fysisk och psykisk stress till hur man hanterar en dykare med panik.
Vid midnatt la jag ifrån mig böckerna, släckte lampan och försökte tänka positivt.

Dag 3.
Jag får sen se film som handlar om de kapitel jag har läst sedan går vi igenom allt igen och Sandra ställer frågor som jag måste kunna svara på. Ungefär som i Greys anatomy där överläkarna frågar sina ST och AT läkare frågor om patienten och patientens sjukdom. Kan de inte svara så får de inte vara med på operationen och de blir i princip svartlistade av överläkaren. Ungefär så..
Så om jag inte hade kunnat svara så skulle Sandra säkert inte låtit mig följa med ut till båten på eftermiddagen. Haha, hemskt..
Som sagt, efter teorin var det dags för att åka ut med båten och hoppa i havet för lite praktiska övningar.
Medan de andra dykarna gör sig i ordning och hinner gå ner under ytan så går vi igenom vad vi ska göra innan vi går ner för att ta på oss utrustningen.
Innan jag ens har hunnit få på mig min utrustning så har både Zako och Daniel (som är mina victims under kursen) hamnat i vattnet.. Vad göra? Jag måste hjälpa dom!
Daniel är som tur är nära båten så jag når honom med en paddel och kan från båten ta honom i säkerhet.
Zako är längre ut så jag når inte honom med paddeln så jag måste istället kasta ut en bouy till honom, vilket inte är så jävla enkelt som det låter..
När jag har lyckats få upp båda två och vänder ryggen till för mindre än en sekund så har de hamnat i vattnet igen.. Så höll vi på några gånger innan jag faktiskt fick ta på mig utrustningen och ta klivet ut i vattnet.
Vi övade sedan på surface skills, vilket innebär att kunna läsa skillnaden på en trött dykare och en dykare med panik och sedan gå det rätta tillvägagångssättet för just den dykaren.
Jag fick lära mig olika sätt att kontrollera en dykare med panik som för övrigt försöker dränka dig för att rädda sig själv.
Zako, Daniel och även Sandra turades om att behöva min hjälp och jag fick fan inte vila en halv sekund utan att nästa person fick panik, blev trött eller fick kramp..

Dyk nummer två gick vi ner under ytan och det var ju dags för mig att kontrollera en trött dykare, en dykare med panik, en dykare med kramp, en utmattad dykare, en dykare med panik som simmar upp mot ytan, en medvetslös dykare som jag ska ta med mig upp till ytan på rätt sätt och jag skulle även utsättas för kraftig yrsel under vattnet då det kan hända om man bla inte lyckas tryckutjämna ordentligt. Detta simulerades genom att jag skulle ta tag om mina knän och göra mig till en boll och blunda medan de andra snurrade mig åt olika håll i ca 30 sekunder. Ja, man kan ju tycka att det är roligt om man vill!

När vi kom upp till ytan så var jag trött efter alla dessa räddningssituationer under ytan så jag var glad att det var slut.. Slut? Det var fan inte slut.. När vi kom upp till ytan så fick Sandra panik, hon lyckades trycka ner mig under ytan och jag gjorde allt i min makt för att lugna henne och ta över kontrollen. När jag tillslut fick tag om hennes tank och tryckte på inflate knappen för att blåsa upp BCn. Det händer ingenting... Tror ni inte att den jäveln har kopplat ur luften från sin BC så jag måste blåsa upp hennes BC för egen maskin medan jag försöker hålla både mig själv och henne ovanför vattenytan.
Om jag var trött innan denna händelse så kan jag ju säga att jag var nästintill död efteråt.

Väl hemma i mitt krypin låg jag och försökte läsa och plugga på morgondagens kapitel, samt gå igenom alla fem kapitlet inför morgondagens och kursens avgörande prov.
Ja, om ångesten var stor dagen innan så var den enorm denna kväll. Hur fan skulle detta gå?

Dag 4
Sista dagen började som de andra, jag får titta på filmen som handlar om det jag har läst och sedan är det förhör på det jag har sett och läst.
Efter teorin går vi ner till poolen, dags för att lära sig hur man går tillväga om man hittar en dykare utan egen andning på ytan.
Ja, konstgjord andning var 5 sekund samtidigt som man knäpper av patientens utrustning och sedan min egen utrustning för att samtidigt som det bogsera patienten mot "båten", som i detta fallet var stegen upp från poolen. Keep the rhythm of the rescue breaths! swim faster! Keep the mask tight on his face! Look where you're going! RESCUE BREATH!!!!!!!!
Ja.. Typ sådär lät Sandra... Väl framme vid stegen var det dags att få upp Zako från poolen.
Så först två rescue breath och sedan få honom i position att han sitter i mitt knä med näsan mot mig, armarna runt min hals och benen på varsin sida om min kropp och sen är det bara att börja klättra..

Efter lunch var det dags att åka ut med båten igen och göra samma övning som vi gjorde i poolen, bland annat...
Jag skulle även träna på att leta efter en försvunnen dykare.
Så Sandra och Zako gick ner under ytan utan mig och sedan kom Sandra upp och självklart hade Zako försvunnit..
Så, på med kompassen, stort kliv ut i havet och sedan ner under ytan.
Det tar alldeles för lång tid att förklara för er hur man går tillväga så jag sparar er på det.
Men man räknar sina simtag och simmar efter sin kompass i en förutbestämd rutt.
Jag hittade honom ialf, det är det viktigaste!
När jag väl hittade honom så fick han givetvis panik, kastade sig emot mig och slet av sig både sin mask och reg OCH min mask och reg.. Jävla idiot!
Jag simmade ifrån honom någon meter och försökte komma iordning igen. När jag fått på mig masken så ser jag att han är påväg upp till ytan, jag lyckas få fatt i foten på han och hålla kvar honom.
När vi kommer i samma höjd igen så gör jag ett nytt försök att lugna honom vilket jag tillslut lyckas med. I nästa sekund får Sandra kramp och sedan blir hon utmattad och orolig. När jag är klar med henne så vänder jag mig om och då kommer Zako simmandes i panik då han har slut på luft.
Efter att den övningen är slut så vänder jag mig mot Sandra och då är hon medvetslös.. Jahopp.. Tar med henne upp på ytan, ingen andning och får då göra om samma procedur som vi gjorde under förmiddagen i poolen. Tröttsamt!

Inför dyk två står jag och kollar igenom mina grejer en sista gång innan det är dags att sätta på sig den. Plötsligt hör jag ett skrik, någon ropar "PIZZA PIZZA!!!!"
Jag förstår då att det är Zako som är i nöd. Då man inte får skrika help eftersom andra kan tro att det är på riktigt så istället kan man skrika lite vad man vill..
Jovisst.. Zako ligger i vattnet, 50 meter bort!
Jag tar mask, fenor och livringen och hoppar i efter honom. Givetvis har han panik och försöker dränka mig!
Efter att ha simmat runt honom några gånger och försökt få honom att ta tag i den jävla ringen så gör han det och jag kan sedan bogsera honom tillbaka till båten.

Dags för att dyka igen, vi gör ungefär samma övningar igen och så avslutar vi med att Zako är medvetslös så jag tar med honom upp till ytan. Givetvis har det börjat blåsa lite mer så vågorna är ett problem.
Jag kämpar med sen konstgjorda andningen samtidigt som jag knäpper loss hans utrustning och bogserar honom till båten. Väl framme är det såklart dessa kineser som måste gå upp först.. Så där kämpar jag med en livlös dykare utan andning i ett vågigt hav i säkert 7 minuter, tro mig.. Det är JÄVLIGT jobbigt..
Äntligen var det min tur, så jag drar fram honom till stegen upp till båten, puttar bort min och hans utrustning, ger två rescue breaths, lägger hans armar om mig och börjar klättra ut detta jävla havet som inte alls tänker sammarbeta med mig.
Tillslut får jag upp en 75 kg tung Zako på båten och påbörjar CPR.

Jag har aldrig varit så trött i mitt liv som jag var då. Efter att ha blivit utsatt för all sorts psykisk stress och fysisk ren jävla styrka så trodde jag nästan att jag skulle falla ihop i en hög på båten.
När vi kom tillbaka var det dags för provet med stort P!
Jag fick sitta med utsikt över havet och ha solnedgången mitt framför mig medan jag skrev.
50 frågor från en bok med 5 kapitel varav ett kapitel är ca 35 sidor. Vafan kunde det vara för frågor? Vad som helst!!
När jag var klar så kom Sandra och hämtade provet. Hon var borta en stund och tankarna snurrade.. Hon kom sedan tillbaka med mitt prov, bakom henne kom Zako.
Hon la provet framför mig, två fel.
Zako höll fram ett glas med vin till mig och sedan utbringade de en skål.
Jag hade klarat det........

Vi hörs!
H

Likes

Comments

Alright, hur går det för mig att flyga solo? Det undrar jag också.. Jag låter er bestämma.
Jag lyckades gå på planet, lyfta och även landa utan några större panikattacker. Jag hade alltså överlevt att flyga ensam för första gången i mitt liv, skönt!
När jag fått tillbaka min väska och växlat mina pengar så gick jag ut i arrival hall, där vi kommer att stöta på det första problemet.
Min första destination i Thailand skulle vara Koh Chang som ligger på östkusten, nästan vid gränsen till Kambodja. Dit behöver man ta en buss i oklart många timmar för att sedan ta färjan ut till ön.
Ryktena sa att jag givetvis skulle hinna dit samma dag.
Nej, no, mai dai, fel.
Damen i bussbåset sa att sista bussen redan hade gått, åhnej så synd.. Men genast erbjöd hon mig ett boende över natten (MED FRUKOST) och transporten till Chang nästa morgon för 2.400 bath. Alternativet var att ta en minibuss nu på stört till färjan och pröjsa 5000 bath, HELL NO! Vem trodde hon att jag var? Pippi Långstrump med jättemånga guldpengar?!

Fördelen med att resa med någon annan är främst för att man inte behöver ta dessa svåra beslut på egen hand.
Så, skulle jag gå den enklare, eventuellt billigare vägen och boka allt med damen eller skulle jag körda hardcore, fixa taxi till ett boende som jag själv har valt och fixa biljetten till koh Chang på egen hand och eventuellt komma undan billigare.
Jag valde alternativ två.
Taxin var snordyr, såklart och mitt hostel låg på andra sidan Bangkok.
Jag bannade mig själv under hela taxituren på en timme att jag inte hade valt det lättare och kanske billigare men FRÄMST lättare alternativet.
Tillslut kom jag fram till mitt hostel och kunde checka in.
Killen i receptionen frågade mig först varför jag hade så mycket kläder på mig och sedan frågade han vad jag skulle göra i Bangkok.
Jag förklarade då först för honom att jag kommer från ett jävligt kallt Vietnam och hade glömt vad värme var för något. Sedan berättade jag om mina misslyckade planer på att ta mig till Koh Chang.
Han tittade mycket fundersamt på mig innan han signalerade åt mig att vänta sen tog han sin mobil och ringde till någon.
Efter någon minut tittade han upp på mig och sa,
"When do you want to go?"
"Tomorrow?"
"What time?"
"In the morning?"
Han fortsatte prata en stund innan han la på, tog mig i armen och drog mig ut på gatan, bråttom var det uppenbarligen för jag hann inte ta på mig några skor så jag fick springa runt i strumporna medan jag försökte hålla jämna steg med denna thaikillen som fortfarande inte hade släppt min arm.
Han drog in mig på 711 och började prata med tjejerna i kassan för att sedan vända sig mot mig igen,
"300 bath"
Jag försäkrade mig om att det var en biljett till Chang jag betalade för innan jag gav fram mina pengar.
Ok, fixat!
Damen på flygplatsen hade för övrigt ljugit för mig när hon påstod att biljetten skulle kosta 1000 bath. 1-0 till mig!

Eftermiddagen och kvällen spenderades med min härliga kollega Sue som var på semester i hemstaden, perfekt! Så behövde inte pappa vara så orolig över att jag var ensam i denna storstad.
Vi åt thailändsk efterrätt som bestod av olika bär?, is och typ sirap, vi köpte ansiktsprodukter, tog en alkoholfri drink på hard rock café, fick massage och middag som för mig bestod av te då jag ännu inte hade fått tillbaka aptiten sedan senaste sjukdomstillfället.
Kvällen blev tidig då det var uppstigning halv 6. Bussen skulle dock inte gå förrän kvart i 8 men enligt säkra källor så kunde man inte lita på Bangkoks trafik, en kilometer kunde ta en timme, lätt! Så jag blev rådd till att åka en timme innan jag skulle vara på plats, vilket var 30 minuter innan avgång. Bäst att vara på den säkra sidan!

Efter i princip 0 sömn så ringde klockan och jag gjorde mig redo för att åka.
Det är dags för problem nummer två, vilken busstation ska jag till? Killen från gårdagen sa att jag kunde välja.. Välja? Mellan vilka? Jag mindes inte.
Jag gick ner och försökte prata med nattvakten som dessvärre inte kunde engelska och efter några försök så insåg han att vi inte skulle förstå varandra hur mycket vi än försökte så han ringde upp killen som hade hjälp mig dagen innan så fick han bestämma vilken jävla station jag skulle till!
Nästa problem, kan man ens fixa taxi vid denna tiden på dygnet? Svar ja. I Bangkok sover inte folk.
Nattvakten på mitt hostel fixade snabbt en taxi och förhandlade om priset åt mig, tack!
De tre kilometerna till busstationen tog ca 6 minuter.. Så där satt jag, nästan två timmar innan bussen skulle gå.

Bussresan gick smidigt, jag sov 99% av tiden.
När vi kom fram till piren så är det dags för nästa dilemma. Vill jag ha enkelbiljett eller öppen returbiljett till Bangkok?
Planen var att någon dag åka till Koh Tao från Chang, hur visste jag inte och dag visste jag verkligen inte.
Kommer jag att vinna på att ta en tur och retur? Kan jag då fixa biljett från Bangkok till Tao från Chang? Eller måste jag stanna ytterligare en natt i Bangkok? Frågorna var oändliga och efter lite velande så bestämde jag mig för att ha is i magen och ta en enkelbiljett.
Summan av kardemumman blev iallafall att jag kom undan billigare med alternativ två, hela 100 kr! 100 spänn tänker ni, det var väl inte mycket skillnad? Åhjo, 100 spänn är 4 måltider minst, minsann.
Svar ja, jag känner hur smålänningen i mig blir allt större och större..

Jag hamnade på ett fint hostel som låg en kort promenad från stranden Klongprao.
Den första dagen bjöd inte vädergudarna på särskilt bra väder så jag hyrde en moppe och tänkte utforska ön. Jag hann köra typ 2 km innan jag fick tillsammans med tre andra turister stanna till under ett tak till ett hotell mitt ute i ingenstans för att det regnade så mycket att det gjorde det nästintill livsfarligt att köra på dessa vägar.
Nåja, det blev en givande kvart under taket där vi delade våra historier från våra resor.

Kommande dagar var vädret bättre och jag kunde äntligen hänga på stranden.
En av dagarna gjorde jag och mina två nyfunna kompanjoner Fien från Belgien och Fanny från Ungern/Sverige en utflykt till long beach som ligger på andra sidan ön, ca 1.5 timmes moppekörning hemifrån.
Jag och Fanny låg i täten medan Fien låg och puttrade bakom oss upp och ner för dessa vansinniga backar som blev i värre skick ju längre bort vi kom, men vi kom fram helskinnade.
På kvällen gick jag och Fien och tog en massage. När timmen var slut och jag gick ut till henne där hon satt utanför med en kopp te och frågade henne hur hennes massage hade varit så tittade hon upp på mig med sina blå ögon och sa,
"Omg, it felt sooooo good.. You know, I haven't been touched in a while..". Ja, backpackerlivet är varken glamouröst eller romantiskt för någon!
Till kvällsmat skulle jag, Fanny och Fien lyxa till det och gå på restaurang, jag ville ha curry.
Katja, en tysk tjej från samma hostel gjorde oss även sällskap. Hon var denna kväll riktig hungrig och när vi äntligen fick vårt bord efter en timmes väntan så kunde hon uppenbarligen inte stå ut längre. Hon tittade sig omkring och såg att bordet som stod snett bakom oss var tomt OCH servitriserna hade inte hunnit plocka bort den halvätna fisken som gästerna hade lämnat efter sig.
Ja, när Katja.. Denna mest obrydda och utsvultna människa jag någonsin träffat sätter sig vid de tomma bordet och börjar äta resterna så trodde jag att jag och min svenska själ skulle skämmas ihjäl.
De andra gästerna vände sig om lite diskret för att titta om de faktiskt såg rätt och sedan tittade de på oss då de förstod att hon tillhörde oss.
När Katja sedan kände sig tillfredsställd från fisken så kom hon tillbaka till vårt bord och satte sig tillrätta. Hon mötte sedan våra blickar och småskratt och svarade,
"Do you know how much a fish like that costs? What a waste of food.."

En annan kväll bestämde jag och Fanny oss för att åka till lonely beach, där finns det nämligen en restaurang som serverar köttbullar och potatismos!
Men när vi kom dit, efter säkert 20 minuter på moppe så visade det sig att köket var stängt just den kvällen, vad är oddsen?????
Nåja, efter lite shopping och annan mat i magen så struntade vi i kvällens misslyckande.
På vägen hem stannade vi till vid det travel agencyt som vi hade köpt våra biljetter till Bangkok respektive Koh Tao kvällen innan.
Jag behövde kolla vilken båt som skulle ta mig från Chumphon till Koh Tao så att jag kunde ordna med min pick-up på Tao.
"Don't worry miss, someone will show you the right boat"
Jamenjamenjamen.... Jag vill ju veta vilken båt!!
När tanten tillslut förstod min fråga så hon ringde upp någon, sedan tittade hon på mig och sa,
"It's a ekpekbooooot"
??
"What?"
"EKPEKBOOOOOT!"
...."ekpek?"
"Yes!"
"Could you please write it down for me?"
Hon tog en lapp, skrev ner det och gav sedan lappen till mig.
Express boat...... Såklart!
Jag gick sedan lite småskamsen tillbaka till Fanny och återberättade denna händelse och hon började sedan gapskratta åt mig.
Ja, jag kände mig dum.

Sista kvällen på Chang lyxade vi återigen till det, fast på riktigt denna gången.
Vi hade fått besök av David, ännu en av alla dessa tyskar!
Vi började med varsin massage, jag och Fanny körde på en massage med coconut oil medan de andra två tog någon aroma therapy.
Efter en timme av smärta, panikskratt då de pillade mig på tårna och något awkward moment när de oblygt och oväntat masserar HELA överkroppen så höll jag på att slå ihjäl mig när jag spänstigt skuttade ner från britsen i glömska om att mina fötter var lika hala som resten av kroppen var efter en oljemassage....
När jag slirade runt som Bambi i några sekunder så lyckades jag nästan dra ner gardinerna mellan massagebritsarna och i allmänhet välta hela stället!
Nåja, det gick ju bra tillslut..
Efter massagen var det dags för kvällsmat, som denna kväll bestod av nudelsoppa för 10 spänn utanför 711. Perfekt!

Under dagen hade mina roomisar lämnat mig för nya äventyr och jag stod nu inför att sova helt ensam för första gången på mer än 5 månader. Tanken var skrämmande.
Men, när jag kom hem från middagen så låg det minsann en väska på en av sängarna, ROOMIE!
Att sova ensam skjuter vi minsann upp lite till! Tack Gud.

Jag står nu inför en 24 timmars lång resa till Tao. Först hela vägen tillbaka till Bangkok som sammanlagt lär ta 9 timmar med färja och allt, som tur är så gör Fanny mig sällskap den biten.
Sedan är det byte till en 10 timmars lång resa i nattbuss ner till Chumphon och sedan två timmars båtresa ut till ön..
Det är kul att resa...!

Vi hörs!
H

Likes

Comments

Ta i trä är något man borde göra, oavsett vad det än gäller!
Under kvällsmaten kvällen innan avfärd diskuterade vi hur fel alla har haft om vädret och vilken tur vi har haft. Enligt flera källor så är biten norr om Da Nang väl känt för sitt regn. Köp regnkläder, sa de. Regnkläder..?! Hela vägen till Phong Nha var det strålande sol och hela vistelsen i nationalparken bjöd på fantastiskt väder. Regnkläder, vem behöver det?
Vi hade ställt klockan på 7 så att vi skulle kunna komma iväg norrut senast 8.
När vi kom ut till mopparna efter frukosten så blev vi välkomnande av duggregn, äsch... Vem har dött av lite dugg?
Ojojoj... Jag visste inte vad jag gav mig in på, uppenbarligen.
Iväg åkte vi.
32 mil hade vi till första målet, Ninh Binh. Borde ta ca 8-9 timmar.
Första timmen var fine, dugget fortsatte lite då och då.
Andra timmen, ute på AH1 som för övrigt är Vietnams motsvarighet till motorväg så fick jag minsann äta upp vad jag hade sagt.
Duggregnet förvandlades till ösregn och där satt vi, i mjukisbyxor och vindjacka.
Henry och ..... PW, vrålade på längs kusten allt vad det hade och när klockan närmade sig 13 så hade vi lyckats komma fram till en större stad, Vinh. Lunch, tack!
Vi såg en restaurangliknande historia, nåväl.. Det viktigaste var att vi kunde sitta inomhus.. Att äta inomhus hör sannerligen till ovanligheten i Vietnam. Oftast är det några plaststolar som i bästa fall står under ett plåttak som gärna regnar in.
När vi klampade in på restaurangen, pisseblöta efter 4-5 timmars körning så tittade syskonparet som ägde stället förvånat på oss,
"Vad är det katten har släpat in?" Hörde jag systern tänka.
Som vanligt var språket en svårighet och självklart fanns det ingen meny.
Efter en stund kom brodern ut med varsin hotpan, varma baguetter och te.

Efter en stunds paus var det dags för att ta ett beslut. Hur långt pallar vi i detta vädret? Båda ville väl helst ta in på ett 5 stjärnigt spahotell och titta på film. Men icke.
1. Vi har ett späckat tidsschema för att kunna hinna med allt.
2. Vi har inte råd med något lyxhotell.
Så, away we went.
Timmarna gick, båda var trötta, blöta och kalla men jävlar vad vi kämpade. När den ena inte längre orkade ligga först och ihärdigt dra på gasen så bytte vi. Varenda gång vi körde förbi varandra så var det nästan en ljusning i livet. När vi tittade på varandra och den ena såg bedrövligare ut än andra så skrattade vi och mimade "FEEL YA BROTHER".
Det var omöjligt att veta om man skulle skratta eller gråta. När jag var så blöt att det droppade kallt vatten från armarna eller när det rann vatten ner för magen medan jag körde så grät jag nästan och bannade mig själv för att jag överhuvudtaget ens tänkt tanken på att åka ut och resa.
När det började bli mörkt, svårt att se för regnet i skymningen och händerna hade värkt av kyla i några timmar så bestämde vi att det skulle vara nog. Nästa hotell tar vi.
När vi hittade ett, någonstans längs vägen så sprang vi in och betalade de 350.000 dong 135kr) som mannen som inte kunde engelska skulle ha för ett rum.
När vi kom upp på rummet så såg vi ganska snabbt att det inte hade blivit städat sedan förra gästen. Filten låg ihopvikt på sängen vilket gjorde att det inte gick att missa fläckarna och brännmärken från cigaretterna. på sängen. Det låg fortfarande en använd tandborste och öppnad tandkräm på handfatet på toaletten och fimparna och kaffekoppen stod fortfarande kvar på bordet men vafan gjorde det?
Vi hängde upp alla våra blöta kläder som vi hade haft på oss och som hade blivit blöta i väskan och vi skapade därmed en swimmingpool inne på rummet!
Efter två timmar under täcket hade vi återfått känsel i alla extremiteter och hungern gjorde sig påmind.
Vi gick ner till mannen och han frågade om vi var hungriga, vi nickade och han följde oss i ösregnet till en rastplats för nattbussarna.
Där kom vi, två västerlänningar till ett ställe fullt med vietnameser som tittade konstigt på oss.
Vi gick fram till tjejen som stod i disken och försökte förklara att vi ville ha mat, vad som helst.
Hon skrattade åt oss och sedan tog hon oss i varsin arm och ledde bort oss till köket där hon och hennes kollegor försökte klura ut vad vi skulle kunna tänkas vilja äta.
Det slutade med ris, soppa och en korianderfylld omelett. Vi som för övrigt HATAR koriander!

Dagen efter skrek klockan kl 7, vi rörde inte en fena innan 8. Livslusten var låg då det fortfarande regnade, om än något mindre och våra kläder var inte torra.
Det var inte mer med det, på med de blöta kläderna, spänn på väskan på en lika trött Henry och åk.
Vi stannade efter någon mil för att äta frukost,givetvis nationalrätten som består av risnudlar i en soppa med oklart kött och kocken tappar uppenbarligen en hel korianderplanta i skiten varenda gång! Under frukosten kom vi överens om att om vi kunde få tag på nya, torra kläder så skulle vi absolut kunna ta oss hela vägen.
Sagt och gjort, vi hittade en liten marknad där de fanns lite kläder.
Vi hittade ett ställe som hade jackor och byxor så vi började prova.
Under tiden vi provade kom de fram fler och fler folk som ville titta på oss och vad vi gjorde för något. Det slutade med att det var vi och 18 kvinnor som stod och skrattade åt oss för att kläderna var för små. Alla hjälpte sedan till för att pussla ihop kläder till dessa två små flickebarn.
När vi hade fått tag på de kläder som nästan passade så skulle vi börja diskutera priset.
Det är inte lätt att pruta i vanliga fall, tänk då att pruta med någon som inte förstår engelska.
Stina och tanten stod och dividerade och tillslut skrev tanten ner ett pris på kläderna på ett papper som var ett hemskt överpris, såklart!
Stina berättade för mig vad hon hade sagt för pris och vi började skratta lite lätt och kom överens om ett motbud.
När tanten fick tillbaka lappen så visade hon för sina vänner och så började alla 18 kvinnor att gapskratta. Såhär höll de på tills vi äntligen kom överens om ett pris.
Ja herregud...

Vi åkte vidare i våra nya, torra kläder och humöret var på topp igen då det även hade slutat regna!
Problemet när man är ute och kör såhär är som sagt inte den tunga trafiken utan de är dessa jävla mopedister som kör som att de har dödslängtan allihop! Filkörning och döda vinkeln finns inte i detta land.
Jag tänker inte nämna hur många riktiga nära döden upplevelser vi hade under vägen upp till Haiphong.

Haiphong är Vietnams tredje största stad och vårt sista stopp innan vår slutdestination Cat Ba.
För att ta sig till Cat Ba så är man tvungen att ta två färjor och dessa trodde vi skulle slutade gå kl 17.30 men man vet aldrig så vi körde ut till piren och försökte hitta rätt vilket var lättare sagt än gjort.
I detta land finns inga skyltar, aldrig! Vi frågade tre gubbar som satt i ett litet hus. Givetvis kunde de ingen engelska..
"Cat Ba?" frågade jag.
Mannen pekade bort på en väg och sedan skakade han på huvudet. Han sa något som skulle ha kunnat betyda hotell, oklart.. Han visade klart och tydligt att han inte tyckte att vi skulle åka idag.
"See you tomorrow then?"
Han vinkade åt oss och vi åkte tillbaka in till stan igen för att hitta ett hotell.

Vietnamesiska är svårt, oerhört svårt.. Det enda som jag verkar kunna uttala så att de förstår är GA vilket betyder kyckling och BA som betyder beef.
När vi ska fixa krubb oavsett tid på dygnet så brukar det gå till såhär,
-Vi letar i 15 år efter en riktig restaurang som inte ens finns,
-vi inser att vi måste äta under ett av skjulen,
-ägaren hälsar glatt och frågar (på vietnamesiska) vad vi kan tänkas vilja äta
-Stina står och gör tecken för att hon inte förstår medan jag, upprepade gånger försöker uttala GA eller BA tills det förhoppningsvis blir rätt!
-som sista utväg blir det kycklingdansen med tillhörande kycklingljud vilket går hem varenda gång! Men man vet aldrig om man får kyckling eller ägg.

Dagen därpå gjorde vi ett nytt försök att komma med färjan, vi hade ju trots allt ett hum om vart det skulle vara, trodde vi ja..!
Det slutade med att vi kom rätt efter att vi hade snurrat runt på en byggarbetsplats i ungefär en timme.
Frågade dom inte om vägen? Tänker säkert ni.. Jo, femtioelva gånger! Men vi blev skickade åt olika håll hela tiden så var väl inte det så mycket till hjälp..
En liten skylt "Cat Ba" ➡️, är det för mycket begärt???
Hur som, vi missade färjan och fick vänta i 40 minuter på nästa. Under tiden hann vi bli oerhört avundsjuka på de andra turisterna som åkte buss, så jävla slappt!

Två färjor senare kom vi fram till ön och började köra mot Cat Ba Town, för de är ju där de coola kidsen hänger!
Mellan färjeläget och stan är det ca 2 mil.. Det finns två vägar, tydligen.. Vi tog kustvägen vilket innebär att 19 av 20 km tvingades vi köra i växlande terräng.. Rullgrus, mellanstora stenar som flyttar på sig så fort hjulet nuddar, stora stenar som nästan hela tiden gjorde det nästintill omöjligt att komma fram och ungefär 50 cm bred väg med stenarna på ena sidan och stup på andra sidan..
Men vi kom fram, utan att ha trillat en enda gång vilket är en bedrift!
Vi checkade in på vårt hostel och Stina hann knappt sätta ner väskan vid sängen innan hon sprang in i badrummet och kontrollerade duschens värme och sprut.
Sedan drack vi vin och spelade biljard, det var vi ju ändå värda, vi hade ju klarat det!!

Det här med trekking och viewpoints är något som jag är jävligt trött på men liktförbannat ska det alltid finnas en jävla viewpoint långt som fan upp på den högsta förbannade punkten och just dit ska vi ALLTID gå.
I Cat Ba finns det en nationalpark, dit åkte såklart vi. Turen skulle ta ungefär en timme, vi valde att gå utan guide, vilket vi alltid gör.
Orkar inte ens berätta hur vi gick fel och fick bokstavligen klättra upp för ett bergsstup minst 1km.
"ALDRIG MER!!" Skrek vi om vartannat!
När vi tillslut kom upp så stod det en skylt framför stupet vi hade kommit upp för,
"DANGER!"
No shit Sherlock...
Det var en jäkla tur att det var en riktigt nice viewpoint annars hade ju allt varit förgäves, minst sagt..
Efter detta åkte vi hem.

Nästkommande dagar är inte särskilt intressanta då magsjukan återigen stod och knackade på min dörr så Stina fick ta sig till Halong Bay på egen hand vilket ska ha varit trevligt!
Tillsist insåg även jag att jag behövde lite medicin så vi åkte till ett pharmacy och försökte förklara mina symtom. Jag åkte därifrån med en jävla massa medicin.. 18 tabletter om dagen skulle tydligen vara lagom!

Nu är det dags att ta sig till sista destinationen, Hanoi.
10 mil ungefär.. Två timmar typ, tänkte vi. Men har väl insett att det är ändå ingen idé att försöka planera hur och när vi kommer fram för det blir aldrig som vi tänkt oss ändå.
Efter ca 3 mil på motorvägen så märker jag hur Stinas körning plötsligt blir väldigt passiv, jag planerar att köra om henne då jag tänker att hon kanske har blivit trött.
När man kör om så måste man bestämma sig för att nu kommer jag att byta position, jag tittar åt alla håll och ser att det kommer en lastbil bakom mig, jag hinner!
Jag drar på gasen och Henry dånar iväg, när jag ligger jämsides för en sekund med Stina så ser jag hur hennes däck plötsligt exploderar och moppen börjar vobbla så in i!
Jag tänker på lastbilen som ligger mig i arslet, nu är det kört!
Icke, då jag har tränat upp denna dam från att aldrig ens ha suttit på något i närheten av motorcykel innan till att bli en oerhört skicklig förare som sannerligen kör som en riktig vitnames så klarar hon det galant och kör in till kanten!
Efter lite adrenalinstimm så kommer vi överens om att jag åker och hämtar hjälp.
Jag stannar vid olika ställen som skulle kunna vara en verkstad samtidigt som det likväl skulle kunna vara ett övergivet skjul. När jag står och försöker förklara för en kille vad som hade hänt så kommer det upp en liten militärklädd man och vinkar och skriker åt mig och försöker få mig att förstå något på vietnamesiska. Efter ett tag fattar jag att han vill säga att Stina redan har fått hjälp så jag kan åka tillbaka igen! Tydligen hade det kommit 15 vietnameskillar springandes för att hjälpa jungfrun i nöd bara 15 sekunder efter att jag hade lämnat för att hämta hjälp på min svarta springare! Nåja, 1 timme senare åkte vi därifrån med ett nytt däck till PW.

Vad gjorde vi i Hanoi? Jo, vi lärde oss lite till om Vietnamkriget genom att besöka ett nytt fängelse. Vi fikade på ett Harry Pottercafe, käkade något annat än nudelsoppa, träffade både nya och gamla vänner och sålt vidare Henry och PW till två tyska pojkar som planerar att åka söderut i Vietnam.

Det har även blivit dags för mig och Stina att skiljas åt efter närmare 4 månader tillsammans.
Nu är det dags för mig att flyga solo.
Next stop, Thailand!

Vi hörs!
H

Likes

Comments

Vi och våra nattbussar, hoppas att vi får nog snart.. Den 14 timmars långa resan var inte så hemsk som man kan tro men en upplevelse, det var det minsann!
Med tanke på föregående resa där både jag och Stina höll på att frysa ihjäl så bunkrade vi upp ordentligt med våra nya varma kläder och filtar, här ska minsann inte frysas igen!
Efter två timmar var det dags för den första pissepausen.. Detta är för övrigt inte något som någon talar om, utan rör sig folket i bussen så bör du också röra på dig.
Bussen stannade mitt ute på landsbygden bland några plåthus som stod på sniskan, där skulle vi alla kissa helt enkelt.
En jäkla tur att man har varit ute och rest ett tag och framför allt bott på hostels och mist all sin personliga integritet för här gäller det att inte vara pryd!
Jojomen förstår ni, här sätter man sig precis utanför bussen, man som kvinna, behov som behov.
Hade man tur så fanns det en liiiiten buske 5 meter bort som man kunde gömma sig bakom tillsammans med 14 andra män och kvinnor.
När klockan närmade sig midnatt så stannade bussen igen och folket började röra sig, en kvinna som gick förbi Stina petade henne distinkt i sidan och signalerade "äta" på teckenspråk. Ja, vi var som vanligt de enda västerlänningarna på bussen!
Resten av bussresan gick bra, denna gången var det dock inte kylan som höll oss vakna utan det var chauffören som oavbrutet skulle tuta var femte meter, jävligt irriterande!

Da nang är en fin liten stad som ligger ute vid kusten. Första dagen hyrde vi moppar och skulle köra till monkey mountain.
På vägen dit stannade vi för att käka lunch vid "Strandvägen".
På restaurangen jobbade det två personer, en kvinna och hennes son. Ingen kunde engelska. Vi lyckades beställa varsin noodlesoup, trodde vi.
Det blev en rice soup istället.. Jaja.
Kvinnan som jobbade där fick tydliga moderskänslor för oss, hon gav oss bröd och visade tydligt att vi skulle doppa brödet i soppan, torkade av våra bestick innan vi fick dem och visade såååå tydligt att vi skulle hälla soppan i de små skålarna som hon hade plockat fram och noga torkat ur åt oss.
Hon tittade sedan på oss mycket vänligt medan vi åt vår mat.
Efter maten så fortsatte äventyret, vi åkte upp för ett berg och när vi kommit halvvägs för att kolla kartan så säger Stina,
"Vad är det vi ska kolla på egentligen? Jag minns inte".
Jag hade också tappat minnet och ingen av oss har ännu inte kommit på vad det var vi skulle göra uppe på monkey mountain, vi hittade inte ens dit.
Nåja, vi hamnade på ett annat jättehögt berg istället! Klart lagom aktivitet för dagen.

Kommande dagar kan vi lika gärna skita i, jag låg magsjuk i sängen i några dagar.
Men under tiden hann vi förflytta oss till Hue. Tanken var att ha hunnit köpa en moppe och köra men där satte spåren av sjukdomen stopp. Vi tog bussen istället.
När vi kom fram så ordnade vi snabbt en taxi till vårt hostel.
Vi småpratade lite med chauffören och det visade sig att han ägde en motorcykelbutik så han hade flera scootrar till salu för en billig peng.. 4.5 miljoner dong, hehe. Här är man miljonär förstår ni!
Vi bestämde träff nästa dag och sedan tackade vi för oss och gick och checkade in.

På detta familjeägda hostel och café finns nog Vietnams, nej, jordens trevligaste människor. Nästan obehagligt trevliga..
Jag som fortfarande inte var helt kry låg mest inne de första två dagarna gjorde helt klart all personal på hela stället jätteroliga!
Behöver hon medicin? Behöver hon åka till sjukhuset? Hur mår hon idag? Hon måste äta ris och dricka ingefärste!
Typ sådär pågick det konstant under vår vistelse på detta hostel.

När de var dags att åka till moppeshoppen så kom vår vän och hämtade oss med minibussen.
Efter att vi hade provat några så fann jag äntligen min Henry. Stina var överlycklig över sin moppe som hon såklart har döpt till något snuskigt, så det tänker jag inte nämna här..
Sista kvällen spenderades på ett spa, med fotbad, bastu och massage.
Vi blev utan tvekan behandlade som två prinsessor.
Jag fick massage med hot stones även fast jag bara hade betalat för en vanlig massage och när vi var klara så fick vi varsin gratis fläta i håret.

Det var nu dags att lämna Hue, mot nya uppdrag och äventyr.
Kl 10 spände vi på våra väskor på våra fulltankade moppar och sedan styrde vi mot Phong Nha.
Vi hade 20 mil framför oss, 5 timmar skulle det ta.
Utan större problem tog vi oss ut på kustvägen AH1 som skulle ta oss nästan hela vägen fram.
Jag som, efter olyckan med nattbussen har varit lite nojig över den tyngre trafiken som de ryktades om skulle köra på denna vägen.
Jag hade inte behövt oroa mig.. Trafiken är inte ens i närheten av jobbig. Många gånger är det bara vi som kör på vägen.
I Vietnam så använder man tutan så fort man ser ett annat fordon eller ibland, bara för skojsskull.
Tutan används inte som i Sverige "din jävla idiotjävel, flytta på dig", utan här är det mer "HOLAA, läget? Ser du mig?"
Det enda problemet med buss och lastbilschaufförer är att de är vansinnigt irriterande med sina tutor då de smyger upp bakom dig i filen bredvid och sedan tutar de dig i örat samtidigt som de är påväg förbi dig.
Efter att ha kört konstant i närmare 4 timmar så ska jag tala om att ha "ont i röven", är en underdrift.. Rumpan var inte längre vid liv.
Vi stannade på ett ställe för att äta lite. Menyer är inget som erbjuds utan här får du vad du får. I vårt fall blev det ris, ägg, någon form av kött och en bit fisk. Mat hade aldrig smakat så gott som då!
16.15 rullade vi in på gatan där vårt hostel Easy tigers låg.
Vilket jäkla ställe för övrigt! Efter att vi hade checkat in så skulle vi gå ner och belöna oss med nåt att dricka och spela någon omgång biljard. Det slutade med några fler flaskor och en Stina som trillade av bordet som hon stod och dansade på till live musiken, tre gånger..
Kul kväll!

Dagen därpå gjorde vi inte många knop.. Vi kände att vafan, vi måste ju utforska denna fantastiska natur. Sagt och gjort!
Vi tog våra moppar och körde till Botanical Garden där vi tog en promenad i djungeln.
Vi hittade till en lake, peacock viewpoint och vattenfallet som låg i "närheten" som även bjöd på ännu en riktigt nice view över djungeln.
Efter detta äventyr åkte vi hem.. Och sov i två timmar. Sedan åt vi tacos!

Vi har påbörjat det stora äventyret från Phong Nha till Cat Ba.. En sträcka på närmare 60 mil..

Jag kan ju säga såhär.. Livet är så jävla tufft, kallt och fruktansvärt just nu men trots det så ler jag ungefär en gång i timmen..

Vi hörs!
H

Likes

Comments

Det här med nattbussar är alltid spännande, man vet aldrig hur det ska sluta!
Det var vår första tur i en sleeping bus, vilket innebär att det är tre säten på bredden med gångar emellan, man kan luta sätena till nästintill liggande position. Ganska gött om det inte vore så inåthelvete kallt!
Jag fick ett fönstersäte vilket gjorde att det blåste in konstant..
Nåja, för er som inte vet så är Dalat en stad som ligger uppe i bergen. Spännande och vacker väg dit, kan man tycka.. Om man nu inte ligger och sover i ett säte som inte har något som helst hinder för att man inte ska trilla ur och bussen kör på nåt i stil med grusväg fast vi byter ut gruset mot lösa och olika stora stenar vilket gör att det blir jävligt ojämnt att köra så bussen är påväg att välta ungefär 85% av tiden.
Resan skulle ta 7 timmar och vi lämnade Ho Chi Minh vid 21 snåret, vi hade bokat ett hostel i förväg så allt var klappat och klart!
Minut 04, som planerat var vi framme. Ingen av oss hade sovit särskilt behagligt då vi båda höll på att ramla ur sätet 511 gånger..
Vi kliver ur bussen och möts av självaste istiden..
"Har vi hamnat i Sverige??"
Man kunde nästan tro det. Luften var torr, ungefär som i fjällen och vi som inte var förberedda på detta sprang in i minibussen som skulle köra oss gratis till vårt boende.
När vi kommer fram blir vi avsläppta vid en två meter hög, låst grind. Jaha!
Jag börjar desperat dra lite i grinden och det kändes som att mina fingrar skulle frysa fast på grinden för JA, så kallt var det!
Det tittade ut en man från övervåningen,
"Wait, I'm coming, 2 seconds"
Och vi var räddade.

Solen lyste och Dalat visade upp sina fantastiska vyer när vi äntligen vaknade till liv vid halv 12.
Efter att vi hyrt varsin moppe, käkat frukost för 10 kronor så bestämde vi oss för att vara lite aktiva.
Vår första destination var Crazy house vilket är ett slags sagohus där designen liknar ett gigantiskt träd. Det finns miljoner gångar och trapporna går igenom och över huset. Det är ett fint ställe!
Vi tog oss sedan på oss en större utmaning, elephant waterfall som ligger ca 3 mil söder om stan.
Vägen dit var fantastisk, det var så himla vackert. Solen stod högt och det var varmt och skönt!
När vi kom fram till detta mäktiga vattenfall så gjorde vi det som alla turister gör, tar en bild och sen går därifrån när man känner sig nöjd med sin selfie.
Mat.. Vi var hungriga. På vägen hem stannade vi vid nåt som såg ut som en restaurang, vilket det var.
Problemet var väl att de inte kunde ett ord på engelska..
Vi fick varsin meny som var skriven på vietnamesiska, det fanns 4 bilder på menyn och en av bilderna skulle kunna vara fried rice.
Alla tre kämpade långt och länge med att försöka förstå varandra, utan någon framgång.. Tills Stina tar fram sina berömda charader. Hon lyckades visa kyckling och killen kontrar med egna charader när han ville fråga om vi ville ha något att dricka. Ja herregud, detta skulle man haft på film..
Efter några minuter kommer killen tillbaka med två tallrikar, ÖVERFYLLDA med fried rice, aldrig sett en så stor portion förut. Jag åt inte upp allt, knappt ens hälften ens.. Och ni som känner mig vet ju att jag inte är direkt liten i maten.

Vägen tillbaka var allt annat än fantastisk.. Solen var påväg ner och det var så jävla kallt igen. Vi körde och körde och körde, det kändes som att vi aldrig skulle komma fram.
Stina körde först och efter ett tag så stod jag inte ut längre så jag körde upp bredvid henne och sa,
"DU MÅSTE KÖRA FORTARE SÅ ATT VI KOMMER HEM NÅGON GÅNG!!"
"JAG KAN INTE, MIN HAND HAR FRUSUT FAST SÅ JAG KAN INTE GASA MER"
Jag tror jag dör.

När vi kom hem, så sprang vi in, genom receptionen, inne vårt dorm, upp i våra topbunks och drog duntäcket över huvudet. Där låg vi i ca 3 timmar.
Vi blev tipsade av våra svenska vänner som vi träffade redan på phiphi som nu bodde på samma hostel som oss igen om nattmarknaden som låg lite en bit bort, de skulle ha massor av billiga kläder vilket vi var i stort behov av.
Så vi tog på oss ALLA kläder vi hade och körde dit.
Efter 1.5 timmes akutshopping var vi nöjda med våra inköp som för min del bestod av
•vindjacka
•mjukisbyxor
•varma strumpbyxor
•vantar
•mössa
Allt detta för 140 kr.
Svenskarna hade även tipsat om en restaurang som skulle vara bra, vi visste inte riktigt var det var för ställe.. Det visste nog inte de heller!
När vi kom dit, något sent.. (Kl22) så möttes vi av vita dukar på borden och allt såg lite väl fancy ut för vår plånbok men ägaren var snabb och körde fram menyn under näsan på oss och vi såg ganska snabbt att stället inte alls var särskilt dyrt.. Jag menar, klockan var mycket så vad gör det och kvällsmaten kostar 50 kr istället för 30 kr en kväll..?
När vi sitter och tittar i menyn vid vårt bord så tittar Stina upp på mig,
"Vet du vad?"
Jag skakar på huvudet medan jag fortsätter läsa och försöker bestämma mig för om jag ska ha kyckling med potatismos eller kyckling med pommes..
"Jag har tröttnat på ris"
Dagen vi aldrig trodde skulle komma har kommit, Stina har tröttnat på ris.. HALLELUJA!

Nästa dag var det äventyr på riktigt som stod på schemat, canyoning.
För er som inte vet vad det är, lugn. Det visste inte jag heller och jag kan fortfarande inte uttala det!
Det är enligt mig, en extremsport där man ska ta sig igenom ett system av vattenfall och forsar genom att vada, simma, hoppa ut från och klättra ner från klippavsatser från olika höjder. Det ingår även en jäkla massa trekking i djungeln och jag måste tillägga att vattnet är snorkallt!
När vi kom fram började instruktörerna klä på oss, vi skulle ha våtdräkt, sele, flytväst, hjälm och två fästen som sattes fast i selen. Jaha, och om man skulle behöva kissa då?!
Då jag har en pappa som är dykare så är jag strikt upplärd att man kissar inte i våtdräkten, punkt!
Så dagen bestod av att klättra ner från närmare 20 meter höga klippavsatser, hoppa baklänges ner i vattnet, åka ner för ett vattenfall på rygg med huvudet före, hoppa från en 7 meter hög klippavsats och såå mycket mer.
Jag har övervunnit många olika rädslor, gjort saker jag aldrig ens skulle kunna tänka mig att göra och jag har återigen vuxit flera centimeter.

Dagen därpå var det dags för sista dagen i vackra Dalat som trots kylan har lyckats bli mitt nya favoritställe.
För tusan, det var ju alla hjärtansdag då!
Vad gjorde vi? Jo, vi hade sovmorgon, käkade frukost vid en sjö och moppade sedan runt i det fina vädret innan det var dags att återigen sätta sig på en sleeping bus som skulle ta oss till Da Nang, restid 14 timmar.

Vi hörs!
H

Likes

Comments

Phnom Penh.. Ja vad ska man säga? Det är en riktig stor stad, såklart.. Det är ju ändå huvudstaden. Det är smutsigt och inte en restaurang eller minimart så långt ögat når.
Vad gjorde vi där i fyra dagar? Ärlig, no idea, typ.
Vi kom fram runt 8 tiden efter en lång resa från Sihanoukville, checkade in på vårt hostel och tog sedan en bit mat samtidigt som vi beställde visum till Vietnam, för det måste man ha!

I receptionen beställde vi innan läggdags en tucktuck till morgondagens äventyr till Choeng Ek-The Killing Fields.
För er som inte vet, vilket jag knappt inte visste innan är att The Killing Fields eller dödens fält är benämningen på flera platser i Kambodja där Röda khmererna som gick under Pol Pot mördade och begravde mellan 1.5 och 3 miljoner människor mellan åren 1975 och 1979. Offren torterades på flera olika sätt innan de slogs ihjäl och begravdes i massgravar. Choeung Ek är ett av dessa Killing Fields i Kambodja.
Helt otroligt att jag inte fick lära mig om detta i skolan. Jag skäms för hur lite jag visste om detta förut.
När vi kom fram på morgonkvisten så blev vi erbjudna hörlurar med svensktalande guide, det skulle vara tyst på denna minnesplats.
När man gick runt på de olika stationerna och lyssnade och tittade på det som rösten berättade om, massgravar, trädet man slog ihjäl små barn mot, benbitar på marken, tygbitar som är påväg upp ur jorden och mycket mer så kändes allt ändå så overkligt. Det var svårt att ta in och svårt att föreställa sig, trots att bevisen bokstavligen låg framför mina fötter.
Inte ens när vi gick in i stupan med flera 100 tals dödskallar förstod jag, det var för mycket att ta in.

Vi tog oss hemåt för att smälta dagens äventyr och förbereda oss för morgondagens, nämligen S-21 Toul Sleng. Som är ett fängelse där de röda khmererna torterade och avrättade fångar.
Idag är det ett museum över folkmordet.
I fängelset torterade man fångarna ungefär 3 gånger om dagen men olika hemska metoder för att senare antingen avrättas på plats eller köras i en lastbil med bakbundna händer och ögonbindlar till dödens fält.
Av de 14 000 som fördes in genom åren så överlevde 7 st.
Även i detta museum får man hörlurar med en guide som tar dig igenom byggnaden.
Det finns bilder på fångarna som är män, kvinnor och även barn, både levande och när de har dött. Det finns fortfarande blod i de fruktansvärda cellerna som finns kvar. Det finns målningar på de olika tillvägagångssätten för att tortera en människa.
Under mina tre timmar i detta museum så sjönk allt in, nu förstod jag att det hela inte var en påhittad turistfälla för att tjäna pengar, vilket jag länge ville tro.
Detta hade hänt, detta var sanningen.

Den kvällen var vi tvungna att göra något roligt, så vi hade maraton av SKAM, den norska succéserien.
När vi är klara och kommer in i vårt dorm runt halv 1 så tar jag min tandborste och går så tyst jag kan bort till toaletten. Vad jag inte varken märker eller ser förrän det är för sent är att någon jävel uppenbarligen har duschat i hela badrummet så golvet är halare än en ål. Självklart halkar jag så in i vassen, men som tur är så återfår jag balansen innan jag ramlar baklänges. Jag hör sedan hur fröken Wallermo står några meter bort i mörkret och försöker kväva sitt gapskratt. Vad är du för en kompis? Jag kunde ju för fan ha dött!

Johan och Elin kom till stan för att möta upp oss, de skulle till och med, hör och häpna bo i ett 20 beds rum med oss. Ja, vad gör man inte för att spara pengar?
När man bor i ett dorm så vänjer man sig vid att det låter lite, folk kan hitta på allt möjligt mitt i natten, lysa med mobillampan i ansiktet på dig, smäller i dörrar, packa sin ryggsäck, duscha, tappa saker osv. Man vänjer sig ganska snabbt att sova igenom alla dessa ljud.
När jag och Stina vaknade dagen efter deras första natt så kom Elin bort till min säng. Hon såg trött ut.
"Hörde du i natt eller?"
"Va? Nej vadå?"
"Killen bredvid johan fick ett kvart i 2 ragg och de har haft sex hela natten, jag fick lysa dem i ansiktet och be dem gå ut"
Stackars Elin, helt förstörd..
Johan var så jävla arg att vi trodde att han skulle klappa till killen under resten av tiden på detta hostel.
Regel nummer 1 i alla dorm,
HEMSLÄP ÄR INGET ALTERNATIV.

Sista dagen i Phnom Penh hann vi gå vilse i stan medan vi försökte hitta en fotobutik som kunde ta nya passfoton på oss till vårt visum, köpa vatten, gå till royal palace som vi sen dissade för att de var för dyrt och åka på en river cruise på Mekongfloden i solnedgången.
Stina hann också nästan bli rånad av två personer på moppe som körde förbi och ville åt hennes väska.
Jag gillar inte Phnom Penh, har jag sagt det?

De var nu dags att säga farväl till Elin och Johan igen, säga farväl av Kambodja och åka vidare till Vietnam.
Tack vare vår utresebiljett som ni tidigare har läst om så såg dagen resrutt ur såhär, flyg Phnom Penh-Kuala lumpur
Kuala lumpur- Ho Chi Minh. Kul.
Första flyget skulle gå 08.20. Hysteriskt kul!
Nåja, efter att vi hade kommit igenom passkontrollen så var de dags för security check.
"Gå du före, jag ska bara dricka upp mitt vatten" sa jag. Jag kämpade med min stora vattenflaska en stund innan jag gav upp och slängde den, det skulle även ligga en liten flaska vatten i min väska så jag öppnar väskan och letar efter flaskan.
Jag hittar ingen vattenflaska men jag hittar en Cola däremot. Nämen titta där, värst vad man kan hitta grejer som man inte visste att man hade i väskan, tänkte jag.
Inte mer med det, jag gick fram till bandet och la upp mina grejer och gick igenom.
När jag tog mina grejer så kom det fram en man i uniform och sa att han ville titta i min väska, absolut tänkte jag.
"Do you have a knife?"
"No?"
Jag öppnar väskan för mannen och han börjar titta igenom den.
Han börjar med att ta upp min 300 ml flaska med liniment sen tar han upp min kapsylöppnare och till sist tar han upp min vattenflaska! JAG VISSTE ATT JAG HADE DEN DÄR NÅGONSTANS!
Det slutar med att han tar mitt vatten och min älskade öppnare som visserligen hade börjat ge vika vid detta laget..
Men jag hade ju åtminstone ingen kniv i väskan!

Vi kom fram till Ho Chi Minh utan större problem och blev körda till backpacker district 1 där vi skulle bo de kommande dagarna.
Vår första dag i stan så körde vi lite sightseeing, nämligen via en hop on hop off buss som skulle ta oss igenom stan.
Vi hängde på en marknad, vid stadens högsta byggnad, piren, katedralen Notre-Dame och krigsmuseet från Vietnamkriget.
Krigsmuseet visar de olika stridsflygplanen, helikoptrar, pansarvagnar osv som användes under kriget.
Det finns även en del i museet där man får se bilder och läsa om hur även amerikanerna torterade sina fångar, helt sinnessjukt. Finns bild längre ner om de olika tillvägagångssätten att tortera en fånge.
Resten av museet är ett trevåningshus med bilder och filmer från kriget.
Ett fantastiskt museum som visar så mycket hemskheter och som har gett mig så oerhört mycket mer kunskap.

Under dag två så tog vi oss ut till Cu Chi tunnlarna som är ett omfattande nätverk av underjordiska tunnlar som användes av vietnameserna under vietnamkriget.
Det var en häftig upplevelse!
Vi fick möjligheten att gå ner i tunnlarna och krypa ca 100 meter 2-4 meter under jorden.
Man bör inte lida av klaustrofobi om man tänker att man vill prova!

Vi tog oss även ut på en tvådagars tur på Mekongfloden.
Vi har åkt båt, besökt en bifarm, ätit honungsgodis och druckit honungste, vi har lärt oss mer om kokosnötter, smakat på kokosnötsgodis, druckit kokosnötsvin, paddlat kanot, lärt oss mer om risnudlar, varit med och gjort risnudlar från scratch, legat i en hängmatta, tittat på blommor och tagit selfiesar med Buddha.
När det var dags att åka hem mot Ho chi Minh så var gruppen tvungen att dela på sig då vi var för många för en minibuss. Så fyra av oss, jag och Stina och ett ung engelskt par skulle åka i en annan, något större minibuss.
När vi skulle lägga in våra ryggsäckar så inser vi och chauffören ganska snabbt att våra väskor inte kommer att få plats i bagageutrymmet så vi går till ett annat som såklart också var fullt. Hur ska detta gå?
Vi går tillbaka till bagaget på bussen och då går chauffören åt sidan, han simmar helt enkelt ur bild.
Stina och jag började då röja runt i bagageutrymmet eftersom chauffören då inte tänker fundera ut en lösning på hur vi skulle få plats. Efter lite ommöblering och våld så fick vi tillslut in våra 4 ryggsäckar till chaufförens största förvåning!
Den engelska killen stod som ett frågetecken medan vi gjorde mer och mer plats åt våra grejer.
Jojomen, efter fyra månader i en ryggsäck så har man minsann lärt sig ett och annat, speciellt hur man packar!

Det är nu dags att ta sig vidare mot DaLat, vi tar såklart nattbussen.

Vi hörs!
H

Likes

Comments