Dagarna på Koh Tao har som vanligt gått så jävla fort samt varit fantastiska!
Jag har bott på Summer hostel, som vanligt. Det är nog min 5e gång på hostelet och mer hemma än så kan det helt enkelt inte bli.
Under veckan delade jag rum med 5 killar, vilket alltid är en utmaning.
Om vi bortser från den extrema stanken av blandad bärfis, gammal fylla, riktigt gammal smutstvätt och varje natts snarkningar så har det gått riktigt bra.
Det är en lätt match att bo med endast killar om jag jämför med mina nätter i female dorms, vilket kan vara märkligt påfrestande, som den gången jag fick vänta 45 minuter innan jag fick beträda badrummet för att borsta tänderna innan läggdags.

Hur som helst, när jag kom fram till
Summer första kvällen så välkomnas jag av Luke, hostelets volontär som även var där sist jag bodde på summer.
Vi bestämde att vi givetvis skulle gå ut nån kväll och fira min återkomst, men inte ikväll för dagen efter skulle jag iväg tidigt på morgondyk.
Jag gick och la mig vid 23 i vetskap om att grabbarna var ute och sprätte, klockan ställde jag på 05.00 och somnade därefter.
03.00 blir jag väckt av att grabbarna bokstavligen ramlar in i rummet, de välter allt i sin väg och tycker att det är en jättebra idé att berätta om kvällen när de inser att jag är vaken.
Efter många om och men lyckades jag sedan somna om lagom till att alarmet ringde.
Upp och iväg mot Buddha View med en toaste i handen.
Morgonens divesites var south west och whiterock.
Eftersom havet hade lugnat sig sedan någon vecka tillbaka så skulle sikten vara grym ute vid Southwest. Men vi hinner knappt iväg innan kaptenen hastigt ändrar första divesiten till chumphon pinnacle då en valhaj befinner sig där just nu.
Vi debriefade lite snabbt innan vi knäppte på tanken på ryggen och tog ett giant stride från båten.
Big OK till båten, in med regulatorn i munnen och sedan gick vi under ytan.
Sikten var ganska dålig eftersom divesiten ligger mitt ute i havet och det tar lite längre tid innan de klarnar upp. Jag höll mig precis bakom Chris, dagens instruktör medan vi gick ner.
När datorn visade 16.5 m så vänder sig Chris mot mig och signalerar "haj".
Det pirrar alltid till lite gött i kroppen när någon ger mig det tecknet under ytan och strax därpå simmar en 4 meter lång valhaj förbi, även om det är tredje gången jag får se en så blir det ändå en klick adrenalin och en större mängd eufori.
Det blir svårt att uppskatta resten av dyktet efter att ha simmat med en valhaj, allt annat blir inte riktigt lika viktigt längre.
Efter 40 min går vi upp för att göra ett three minutes safety stop, men vi hinner inte upp till våra 6 meter innan valhajen kommer simmandes igen och därför blir vi vackert tvungna att skjuta upp satefy stopet för att hänga kvar en stund till.
Jag ligger och myser medan jag tittar på fisken som simmar förbi, plötsligt är de någon som drar i min fena och jag väcks ur min dröm. Jag vänder mig om och ser min buddy, hon visar upp två fingrar vilket innebär att hon har 20 bar kvar.. Hoppla, we need to do a safety stop, typ NU!

Dagarna rullade på, jag hann besöka en viewpoint som jag aldrig har varit på innan. Jag VET, att jag har sagt att jag aldrig ska besöka en view point igen eftersom att antingen så hittar man inte ens dit eller så är haiken upp helt jävla vansinnig.
Nåja, jag hade hört mig för och tydligen kunde man köra nästan hela vägen upp så iväg åkte jag, lagom till solnedgången.
Jag tog mig så långt upp jag kunde och resten var jag, som planerat tvungen att gå.
Note to myself, försök aldrig beträda en viewpoint barfota, du är inte Tarzan....
Det var snorhögt, man hade utsikt över heeeela den västra delen av ön och det kändes det ok att hänga där med solnedgången som utsikt.
Efter solnedgången drog jag mig tillbaka till Buddha views bar där jag träffar Verena, en av dykinstruktörerna på Buddha.
"Hey Hanna, are you up for another karaoke night, let's say tomorrow night?"
Vi hade en karaokekväll bara någon dag innan jag åkte från ön senast, det var den kvällen jag och Johanna kom hem till vårt hostel och sjöng på Berts "älskade ängel"...
Nu var det tydligen dags igen!
"Well, yeah sure but you know I'm not going to sing"
"No worries Hanna, you just have to take microphone and say hello and welcome to everyone, pump up the party a little bit!"
Ja... och ni som känner mig vet ju att jag har scenskräck, inget jag lider av då jag ALDRIG utsätter mig för det.
Men ja, jag hade druckit lite grann och tänkte att "jaja, om inte annat så har hon nog glömt detta imorgon".
Hon glömde inte av det.
Jag och Sandra hade precis satt oss i baren när jag hör någon ropa,
"HANNA!!!"
Fuck meeeeeee.
"HANNAAA, ITS TIME FOR YOU TO SING THE FIRST SONG"
Gud hjälp mig.
Jag försökte tappert gömma mig bakom Chris och jag kom tillslut undan det som inte ingick i dealen, vilket var att sjunga nån jävla karaoke.
Men några glas vin senare, satt jag, Chris och Sandra och sjöng (läs gormade) Queens Bohemian Rhapsody
Vad fan hände där?
Jag och Chris försökte oss även på en tysk låt, det var en bra idé tyckte vi särskilt eftersom ingen av oss kan tyska.
När klockan närmade sig 23 slog de mig, "helvete, jag ska ju dyka imorgonbitti"
........... bra där.

Jag var hemma alldeles för sent, tänker inte ens nämna hur sent jag var hemma men helt klart för sent för att kunna gå upp 05 med ett leende på läpparna.
Stämningen var en aning tyst på Buddha view där på morgonkvisten, tystare än vanligt...
Vi tog oss iväg tillslut och kaptenen styrde båten mot Chumphon pinnacle.
Vädret hade försämrats igen den senaste dagen, vilket innebär att havet var lite vågigt igen.
Det tar ungefär en halvtimme, 40 min ut till divesiten.
Allt gick strålande till en början, var inte ens lite sjösjuk. När vi närmade oss så gick vi ner och satte på oss våra våtdräkter och plötsligt slog de mig som om jag hade sprungit in i sjösjukeväggen.
Jag tog några djupa andetag, försökte se ut över horisonten samtidigt som jag spände på mig våtdräkten och tanken på ryggen, men jävlar va sjösjuk jag vart.
Hela tiden försökte jag påminna mig om att det blir bättre så fort jag bara stoppar huvudet under ytan.
Så, snabba på nu gubbar så att vi kan hoppa i innan jag bokstavligen dör, här och nu!
Havet blev successivt värre och värre och när vi var klara för att skulle ta klivet ut i havet så var det rätt ordentliga vågor och det såg riktigt strömt ut men helvete, allt för att bli av med sjösjukan.

Dyket var amazing, helt klart! Sikten var bättre än senast, vi tog oss snabbt ner till 30 meter och där ville jag stanna för evigt och för alltid.
Vi såg lite barracudor, feta groupers och lite annat smått och gott.
När vi gick upp mot vårt safety stop så tittade jag upp mot ytan och jag kunde redan nu känna och se hur jävligt det var där uppe.
Mycket riktigt, väl på ytan var jag snabb med att blåsa upp min BC vilket jag är glad över för jag överdriver inte när jag säger att vågorna säkert var 5-6 meter höga.
Just nu var man verkligen en litenlitenliten människa i ett jävligt stort hav.
Båtkillarna hade slängt ut boyen så att vi lätt skulle kunna hålla i oss och inte åka med strömmen som var extremt stark.
Väl framme vid båten var det farligt att vara pga de stora vågorna var det lätt att dras in under båten eller få stegen i huvudet eller liknande.
Jag var bland de sista som skulle upp på båten igen, det gäller att tima båten och vågorna så gott de går, eftersom utrustningen är så tung så orkar man, eller iallafall inte jag klättra upp när båten hamnar i "nedförsbacke" från vågen och båtens bak står rätt upp i vädret. Det är så extremt jävla tungt!
Sjösjukan som återigen redan uppe på ytan hade börjat göra sig påmind igen var nu åter på en helt ny nivå av sjösjuka.
Aldrig har jag varit så nära på att kräkas som då, aldrig har jag varit så sjösjuk som då.
Jag var så sjösjuk att jag knappt kunde bry mig om att båten var nära på att välta över flera gånger.

När vi kom tillbaka till Buddha view så åt jag pommes och en milkshake bara för att jag tyckte så synd om mig själv, sen åkte jag hem och sov bort resten av den dagen.
Vid 19 var de någon som drog i min tå, det var Luke.
"Hanna, party tonight? You said party on Saturday, it's Saturday!"
Jag hade under veckan av olika anledningar råkat behöva skjuta upp vår utekväll några gånger..
Det var alltid en jävla tjat om att jag aldrig var hemma.
Men denna gången kunde jag inte svika, en annan tjej från hostelet hotade med att jag inte skulle få någon skjuts till färjan när jag skulle åka från ön om jag inte gick ut. När de tillslut började svära åt mig på svenska så fick jag ge mig.
OKEJDÅ!!
Ut gick vi, kul hade vi och jag behöver återigen en vit vecka...

Dagen kom och det var dags att lämna ön, jag som fortfarande var lite lätt yr efter den groteska sjösjukan, eller om det var en släng av alkoholförgiftning, vad vet jag, så tog jag iallafall två sjösjukepiller, man kan aldrig vara för säker var det någon som sa.
2 timmar senare var jag framme på Samui, nästa, hitta en taxi som kunde ta mig till US hostel.
Som rotad backpacker vet jag vid detta laget att taxigubbarna alltid tar i så de skiter på sig vad gäller priset från färjorna/flygplatserna osv, så jag hade räknat med ett högt pris.
När gubben säger,
"1200 bath"
Så blev jag nästan stött. Vafan!
"How much you want to pay Miss?"
Eftersom vi hade kommit till ett annat förjeläge än planerat och jag visste att detta låg lite längre bort så fick jag väl dra till med nåt.
"200 bath"
"Ohhhhh, missssss very very far! 30 minutes"
"200 bath!"
"Okok miss, wait here"
Han går med på att köra mig för 200 bath om vi hittar fler som ska typ till samma ställe.
Efter några sekunder vänder han sig mot mig,
"Motorbiketaxi?"
Jag minns med glädje turen på moppetaxin i våras när jag skulle ta mig till immigration!
Javisst, svarade jag och prutade lite till.
Det slutade med att jag hamnade bak på en moppe och jag skulle betala 150 bath.
När jag hade suttit där i ca 5 min mindes jag va gubben sa,
"Very far, 30 minutes"
Fuck meeeeee.
Han körde som en tok! Snittade säkert 120 km i timmen, no joke.
Jag tänkte att, dör jag inte nu så dör jag väl aldrig.
Men fram kom jag utan större problem, tack Gud.
Dessutom lyckades jag ju pruta från 1200 bath till ynka 150 bath! Tycker att bara det gör att man är värd lite potatismos.

Efter en enkel natt på US hostel är det nu dags för mig att bege mig hem mot Sverige igen.
Denna resan, denna månaden har gett mig mer än vad jag någonsin hade kunnat ana.
Jag har träffat människor som har inspirerat mig och som har fått mig till att bli den bästa versionen av mig själv.
Ni får väl återigen ta mig med en nypa salt även efter den här resan, som jag ändå tycker att jag har skött mig extremt bra på.
Jag har inte fått ett enda sår (om man bortser från när jag snubblade över en pinne ute i djungeln som gav mig ett ärr trots att huden var hel), jag har inte använt en engångstandborste som jag snott och sen använt den i 3 månader, jag har använt deo (nästan) varje dag och jag har tvättat fler gånger än sist.
Som sagt, jag har skött mig riktigt bra, säger jag samtidigt som jag inser att jag inte har borstat håret idag.

Vi ses!
H

Fotocred to David Ribeiro

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Pai har varit en upplevelse, men mest en orsak till viktuppgång.
Genom den lilla byn sträcker sig en matmarknad på säkert 1 km och ni förstår, det är så extremt mycket mat!
Ris, nudlar, currys, burritos, indiskt, allt-du-kan-tänka-dig-på-ett-grillspett, glass, frukt, pommes, pizza, soppa, pannkakor, vårrullar med allt möjligt innehåll, you name it!
Så ni fattar ju att det inte finns någon som helst kontroll på matintaget.
En simpel kväll kunde se ut på följande sätt, först efter lite småätande i de olika stånden hamnade vi tillslut på några plaststolar och beställde varsin main course, när vi hade tryckt den och alla var m ä t t a så satt vi ändå och hade jordens dilemma om huruvida vi skulle äta glass eller pommes till efterrätt, eller varför inte båda två?! Ja, ni fattar ju. NO CONTROL!

Under mina dagar i Pai hamnade jag även i tvättkris, en morgon vaknade jag och hade då inte ett enda plagg som man inte kunde lukta på utan att göra ljud ifrån sig.
(För er som är nya på bloggen så refererar jag till föregående års resa då tvättregeln var följande, "du länge du inte gör ifrån dig ett besvärat ljud när du luktar på dina kläder så går de att använda dom".)
Nu var det som sagt kris, jag fick vackert lämna in allt jag ägde och hade och strosa runt i bikini i 24 timmar, så kan det gå!

Jag hade även inlett en "detox-vecka", alltså ingen alkohol på en hel vecka. To be honest, den varade i 3 dagar. Men vafan, det är väl som dom säger, "friskt vågat, hälften vunnet"?
Under en av de nyktra kvällarna så rullade vi hem runt halv 9 från marknaden och jag välte som en val ner i sängen och tittade på bonde söker fru.
Efter en stund kom en av mina roomies hem lite på fyllan sådär och gapade om att hennes flip-flops var borta. Eftersom det bara var hon, jag och en till som var av den kvinnliga sorten boendes i rummet så misstänktes genast den andra tjejer för att vara tjuven, hon var dock på fest så det var inte så mycket att göra åt.
Tjejen med de försvunna flippsen skulle åka vidare tidigt dagen efter och jag med min mest pedagogiska sida försökte lugna henne med att de säkert skulle vara tillbaka på morgonen när hon skulle åka.
Inte mer med det, godnatt och sov så gott.
Kl 04.04 vaknar jag av att ett jävla oljud, ett ljud som måste ha hållit på en stund för jag kände att jag var förbannad redan innan jag hade vaknat. Mycket riktigt, oljud är bara förnamnet, en av grabbarna som hade kommit hem senare låg nu och snarkade så högt att jag nästan blev orolig för att han skulle göra sig illa.
Jag gjorde allt för att stänga ute det vansinnigt irriterande ljudet, han överröstade till och med musiken som jag satte på högsta volym i hörlurarna. Ja ni fattar, det var inte bara en liten motorsåg som låg där inne..
På morgonen visade det sig att det inte bara var jag som hade vaknat av snarkningarna, en av killens kompisar släppte bomben,
"I can't believe how hard you snored.."
Mister snarkpelle bad så hemskt mycket om ursäkt och skyllde på ecstasyn han hade tagit på kvällen. Don't even ask.
När jag sen skulle gå ner och möta upp Rachel och Georgia för frukost så upptäcker jag nåt, var i helvete är mina flipps då?
Puts väck var mina, extraordinära flip-flops som jag iofs knappt använt, men ändå!
Kan slå vad om att haggan som blev av med sina kvällen innan snodde mina på morgonen samtidigt som hon lämnade landet. Hoppas att du blir biten av bedbugs din lilla tjuv!

När helgen var slut så var det dags att bege sig tillbaka mot civilisationen i Chiang mai.
Jag vinkade hejdå till damerna och satte mig i minibussen och sen var det bara att hålla i hatten för jävlar va det gick!
5 timmar senare checkade jag in på mitt hostel, lite lätt svettig, färgen hade börjat komma tillbaka i ansiktet och jag var lycklig över att jag hade klar livet i behåll!
Då jag inte hade sett så mycket att Chiang Mais "old town" så tyckte jag att, nu är det dags men först - lunch!
Mitt hostel låg på en liten skum bakgata så att hitta mat var inte superlätt, men tillslut hittade jag ett litet krypin.
Mannen i köket kom och ut hälsade mig välkommen och visade mig till ett bord.
Jag beställde en nudelsoppa och tre sekunder senare stod den på bordet. Det här med att äta med pinnar är ett återkommande problem för mig, jag försöker tappert men de slutar alltid med att jag antingen tar sönder nudlarna eller att jag endast får upp en, eller max två som ändå hinner ramla ur pinnens grepp lagom tills att jag är en centimeter från munnen.
Mannen i köket iakttog mig en stund med ett varmt leende innan han inte stod ut längre och kom ut och erbjöd mig bestick.

Efter lunchen tog jag mig runt i stan, Sandra hade tipsat mig om att gå till ett massageställe som skulle vara riktigt bra.
"The massage place by the prison" sa hon.
Jag som nu hade hämtat mig efter den senaste massagen som gav mig en veckas nackspärr var nu redo.
När jag kom till Chiang mai första gången så frågade jag mig runt lite om detta massageställe, det visar sig att det som Sandra pratade om fungerar ungefär som en slags utslussning för fångar. Alltså fångar som snart ska släppas ut i samhället igen och innan dess ska de i stil med arbetsträna.
Lät ju extremt spännande tyckte jag så jag gick dit!
Kvinnan som skulle ge mig massage var av bastant figur och eftersom jag visste vart jag va så kunde jag inte låta bli att tänka "henne vill man inte möta i en mörk gränd".
Under massagen hade jag följande tankar,
-helvete hon dräper mig
-hur kan det kittlas när man får en armbåge dragen längs låret?
-sluta pilla på mina tår!
Resterande var ganska behagligt.
Efter massagen var jag så nyfiken över vad hon hade suttit inne för att jag frågade,
"Murder, jail 14 years"
Oki.

Efter att ha sovit två nätter på Thailands, eller nej förresten, Asiens hårdaste säng (som jag för övrigt var övertygad om att jag bröt arslet på på minst tre ställen när jag nonchalant satte mig på sängen med en duns) så var det äntligen dags att åka tillbaka ner till Tao.
Rutten och framför allt tiden dit var nåt sånär oklar. Men jag skulle åtminstone flyga från Chiang mai 07.35, det blev en extremt tidigt jävla morgon.
Flyget tog 1.5 timme och när jag landade i Suratthani var frågan, finns det någon båt som går runt lunch? Eller måste jag vänta till kl 16 när sista båten går? Går båtarna hela vägen till Tao denna gången eller kommer jag att bli tvungen att mellanlanda på partyön en gång till?

Jag gick fram till disken för färjorna och förberedde mig på värsta tänkbara.
"Oki, Koh Tao, bus to the boat is leaving now"
Hurryhurrycurry.
Nu i efterhand hade jag som vanligt inte behövt stressa för bussen gick inte förrän 20 minuter senare!
Väl framme vid färjan var det bara att stiga av bussen och ombord på båten, stjärt också! Jag som var lite sugen på lunch, men icke!
4 timmar senare sätter jag äntligen min fot på ön och ingen är lyckligare än jag att komma av den där jävla båten som tar sig fram långsammare än en sjögurka.

Sista veckan kommer att spenderas här på Tao, det kommer att bli mycket dykning så håll i er, men det tar vi nästa gång!

Vi hörs!
H

Likes

Comments

Chiang mai har verkligen bjudit mig på lite av varje, jag ska försöka återberätta så gott jag kan, vi börjar väl som vanligt där vi slutade senast.
Jag hade bestämt med Whitney att vi skulle besöka the white temple som är ett är världens vackraste tempel, känns väl ändå som ett måste?
Någon dag hade vi inte bestämt utan bara sagt att vi tar de när det passar, för dit kan man ju åka när som helst tänkte vi, det tar ju bara en timme dit......Nu med närmare eftertanke så förstår jag inte hur naiv och så jävla icke påläst jag kunde vara, nåja.. återkommer till summering av detta strax!

Under en frukost fick jag sällskap av några andra som bodde på samma hostel, de frågade om jag var sugen på att följa med ut på äventyr, hyra en moppe och bara köra, lätt!
Efter lite snack så kom de fram att det var extremt mycket poliser i Chiang mai och det var ungefär 90% risk att bli tagen och bötfälld för att man saknade körkort.
Eftersom Thailand är känt som relativt korrupt så vet man aldrig hur mycket böter man skulle kunna råka ut för.
Jag vart lite skeptisk och genast kom den småländska genen fram, varför inte bara hyra tre moppar och så kör vi två och två på varje moppe och så delar vi på bötern?
Jo, det var väl en bra idé tyckte de andra.
Jag bestämde mig för att jag skulle paxa att bli skjutsad av Doug, en 37 årig man från USA. Han sa att han var en utmärkt förare och att han hemma i USA kör motsvarande Sveriges tunga motorcyklar. Ja, det kändes tryggt! Dessutom var han så jävla lik prins Carl-Philip och vem vill inte bli skjutsad av någon som liknar en prins?!
Innan vi hade spikat planerna då alla inte var helt 100 så skrev Whitney att hon kunde åka och kolla templet idag, skit också! Antar att Sisters before prince(r)s gäller....? nä jag vet, mitt rim blev inte så bra som jag hade hoppats.. whatever.

Jag fick helt enkelt hoppa över moppeäventyret och istället börja luska i hur man tar sig till templet om man inte vill gå med guide, för det är ju sjukt tråkigt.
Nu till summeringen av min naivitet,
receptionen hade som vanligt svar på alla mina frågor och följande gäller,
-ta en taxi till busstationen, hur långt det är, är oklart
-åka lokalbuss till Chiang rais busstation (ca 4-5 timmar)
-ta taxi från busstationen till templet, där avståndet även där är något oklart
Sedan samma procedur tillbaka då.
Ja, det var väl som sagt inte vad någon av oss hade räknat med..
Den arrangerade turen med guiden som kostade 1120 bath (ca 300 spänn) bjöd på en lättare variant,
-Minivan med AC i 2-3 timmar
-vi skulle få besöka hot springs, white temple, blue temple och the black house
-gratis lunch
Jag hörde min pappa i bakhuvudet,
"Var inte dumsnål nu Hanna"
Nänä, vi kör väl den guidade turen and away we went, jag Whitney och 6 kineser.
Första stoppet var hot springs, jag hade tänkt mig en varm källa som jag kunde simma i så jag hade förberett mig med bikini och allt!
Det var alltså inte en sån utan det var som ett litet tillgjort vattenfall som sen rann ut i gångar med ca 40 cm högt vatten som det var tänkt att man skulle bada fötterna i.
Man kunde alltså inte simma, det tyckte uppenbarligen en av de alla 300 kineserna som var där var tråkigt då han dök rätt ner i vattenfallet, är dock ganska övertygad om att det inte var med flit..
Efter ett tag åkte vi vidare med vår kinesgrupp till the white temple som givetvis var jättevackert!
Efter att ha gått runt i templet så gick vi en stund utanför templet och då kommer de fram ett gäng kinestjejer som ville ha ett kort tillsammans med oss.
Whitney som är modell sedan barnsben tog deras kamera och även rollen som dirigent inför fotot, vi andra ställde upp oss så fint med mig i mitten, kineserna skrattade och var så glada och Whitney började,
"Put your hands together under your face, like you were praying"
Klick!
"Put your hands together above your head"
Klick!
"And now, show your titties"
............ ja, ni kan ju tänka er den tystnaden.
Vi lämnar det där för jag som försynt svensk skämdes ihjäl.

Next up - lunchtime!
Vi fick ett kort var som vi skulle handla mat med, det var laddat med 80 bath.
Man kommer extremt långt på 80 bath här, no joke!
En fried rice och en milkshake senare var vi fit for fight igen och lämnade tillbaka kortet till guiden med runt 20 bath kvar.
Vi åkte vidare mot the blue tempel som är ett.. ja, blått tempel helt enkelt! Jättefint!
Jag provade på att be en stund trots att jag inte har en aning om hur man gör, men det spelar väl ingen roll?
Som sista stopp hade vi the black house som är flera olika svarta hus som ligger ute i bushen, inne i husen hittar man en massa konst från en jättekänd thailändsk konstnär, han är tydligen död nu.
Det var allt från krokodilskinn till målningar till manliga könsorgan i olika storlekar och färger.

När jag kom tillbaka till mitt hostel så möter jag en haltande Prince Doug, de hade tydligen kört vält under sitt äventyr.
Han hade varit tvungen att åka till sjukhuset och sy ihop flera av sina sår.
Så nu i efterhand är jag extremt glad att jag valde att dissa Prince Doug för en dag i Buddhas händer, hoppas definitivt på bra karma efter det beslutet.

Senare var dags för kvällsmat så vi tog oss iväg till nattmarknaden.
Vi lyckades få tag i ett stort bord så att hela sällskapet kunde ha någonstans att sitta och turas om att springa mellan de alla matvagnarna och köpa till sig så mycket billig mat som möjligt.
När alla hade ätit upp så satte vi oss lite tillbakalutat och bara pratade skit. Efter en stund så känner jag en hand som tar tag i min, jag vänder mig mot tjejen bredvid mig som är ny på hostelet,
"I don't feel very well.." får hon fram.
Jag försöker fråga henne vad det är som är fel.
"I feel so dizzy, I can't see"
Hennes färg försvinner i ansiktet och jag inser att antingen så kommer hon att svimma eller så kommer hon att spy. Hon gör en minimal ulk och jag, snabb som vinden roffar åt mig den pyttelilla plastpåsen som tacksamt nog ligger på bordet och mycket riktigt, på en hundradels sekund efter att jag lyckats veckla ut påsen och hålla i de pyttesmå handtagen så kräks hon rätt ner i påsen som jag håller stadigt över knät. Inte en enda droppe kom utanför den där påsen!
Kräk-Hanna is always ready to serve you!

Nästa dag var det dags att bege sig vidare, jag, Georgia och Rachel slog följe mot hippiebyn Pai som ligger ca 13 mil nordväst från Chiang mai.
Vi hade hört oss för och blivit varnade om vägen dit, den skulle vara värre än värst. Åksjuka var ett faktum.
Men som den rutinerade backpackern jag har blivit sätter jag mig inte längre i en minibuss påväg mot okänd destination utan postafen.
Jag tutade i mina engelska damer varsin och away we went.
Resan tog närmare 4 timmar i hiskelig terräng, upp och över ett berg i liknande höjd som Mount Everest. Nära döden känslan var bestående då vi konstant hade ett stup på flera hundra meter på ena sidan.
Men åksjuka blev vi då fan inte, postafen is the shit!
Efter att vi kommit fram och checkat in så begav vi oss mot nattmarknaden som var så billig att jag vart helt till mig varje gång jag köpte nåt och tvungen att upprepa priset som jag skulle betala,
"One red curry with chicken, kaaa"
"40 bath please"
"40 bath"
"Yes"
Jag vände mig mot tjejerna, med mitt största leende,
"Only 40 bath!!"
Paradiset för en snåljåp som jag!

Efter en god nattsömn vaknade jag, pigg som en lärka!
Vad ska vi göra idag?
Himlen var täckt av moln och jag förberedde mig för regn. A perfect day to go on an adventure!
Jag tog damerna under armen och gick mot viewpointen som enligt min karta skulle ligga 2.6 km hemifrån.
Jag vet, jag vet, jag sa ju förra resan att jag ALDRIG mer skulle besöka en viewpoint igen men jag glömde det.
Vi gick och vi gick och vi gick, vi gick lite till och vi gick ännu mer, inte en skylt eller skymt av en viewpoint. Vi var vilse. Mobilen med offlinekartan hade tappat oss för längesedan. Hur kan man ens gå vilse på en rutt på 2.6 km, ingen aning, men vi lyckades.
Efter lite fler timmar än väntat så hittade vi hem, vi åt lite lunch och sen var det påt igen! Vi valde att försöka oss på vattenfallet som skulle ligga i närheten av vårt hostel.
I närheten... I helvete heller!
Efter en timmes trekking sprang en thaikille ifatt oss,
"Miss, where are you going?"
"Waterfall?"
"Ohnoooooo, toooooo far!! One hour away!!"
Vi som hade kommit en bit in i djungeln och
Rachel hade några gånger hunnit säga,
"Is this really safe?"
Så därför kom vi överens om att det förmodligen inte är en bra idé att gå tillbaka samma väg när det hade blivit mörkt så vi vände om igen. Det blev inte så mycket äventyr av den dagen!
Vi försöker imorgon igen..

Vi hörs
H

Likes

Comments

Jag vaknar upp med sand i hela sängen, överallt är det sand. Som om att någon hade kört in en grävskopa med sand och lagt det i min säng, som att min säng egentligen var på stranden, så mycket sand var det.
Hade jag gjort snöänglar på stranden hela kvällen igår? Nä, inte just det men mycket annat hade jag gjort, som till exempel
- omedvetet raggat upp bartendern som i sin tur bjöd på 4 shots
- dansat på ett bord
- skrattat till döds när Johanna ramlade ner från en bänk och slog halvt ihjäl sig
- slagit i endast ringtån
- pratat om kärlek med en främling
- varit extremt och framförallt ovanligt duktig på beerpong
- blivit förbannad över en beerpongförlust
- köpt onödigt mycket alkohol
- skrattat tills magen värkte när Johanna av misstag trampat sönder sin kjol
- tagit sönder mitt eget linne på ett högst oklart vis och inte märkt det förrän jag kommit hem
- varit övertygad om att både mitt linne och Johannas kjol gick att laga (vilket var helt omöjligt)
- köpt för mycket nattamat utan att ens vara hungrig
- trott på Johanna när hon sa att hon inte var särskilt full.
När jag vaknade upp där i min sandsäng så fanns det ett meddelande i telefonen från en vän där hemma där de stod,
"Hanna du är en sån inspirationskälla",
Jag kände mig inte särskilt inspirerande där och då....
Resten av den dagen spenderades i poolen, innan det framåt slutet av eftermiddagen var dags att köra Johanna till båten.
Den kvällen somnade jag kl 19 och vaknade 09, värt!

Den morgonen vaknade jag återigen upp till storm och regn på snedden, jag blev trött och bestämde mig där och då för att dra till Chiang Mai (norra Thailand), fast nej.. nu ljög jag..
Jag bestämde mig inte alls då, jag bara tänkte tanken! Processen var lång och jag ändrade mig säkert tusen gånger.
Ska jag åka? Ska jag stanna?
Efter att jag hade svurit åt min feghet och bestämt mig för att jag skulle klara av att flyga två gånger till (tur och retur) och efter att jag hade påmint mig om att det är viktigt att utmana sig själv så tog jag beslutet att åka.
Nästa fråga, när? Idag? Imorgon? Det måste bli något av de två alternativen för att resan ens skulle vara värt det!
Efter att ha svurit lite till, fast denna gång åt min kassa egenskap för att skjuta upp saker som är lite jobbiga så tog jag beslutet att bryta mitt fega mönster och åka NU, eller inte nu - nu, men på kvällen, med nattbåten!
Så, resplanen såg ut på följande vis,
- Nattbåt från Tao till Suratthani mellan 21-05.
- Transfer mellan piren och flygplatsen
- Flyg mellan Suratthani och Chiang Mai mellan 10-11.30.

Dagen gick och när de var dags så skjutsade David mig till piren, han frågade på vägen dit vilken båt det var jag skulle ta,
"The blue one"
"Oh, no....."
Tydligen är det den minsta nattbåten och den påminner om en dykbåt. Spännande, tänkte jag.
Första gången jag åkte nattbåt så var de så "lyxigt", jag och Stina fick varsin stor säng bredvid varandra. Jag har sedan dess åkt nattbåt från Tao två gånger till och varje gång har det bara varit värre och värre! Allt från att dela en 90 säng med Stina, till att sova i en städskrubb till nu, där jag får en 70 cm bred och 2 cm tjock madrass som ligger i princip omlott med de andra madrasserna.
Min plats är mellan två killar i 25-30 års åldern, vilken stjärnvinst tänker ni, jahaja, det kan man ju tycka!
Killen till höger var faktiskt snäll, han gick ut och rökte lite marijuana då och då, annars sov han så snällt bredvid på rygg eller med ryggen mot mig.
Killen till vänster var inte lika mysig, han började med att spilla vatten på min madrass och sedan trycka en påse chips. Inte värre än så tänker ni.
Nehedå, inte nog med det, han var tydligen tvungen att sova med ansiktet vänd mot mig vilket är en gåta för mig med tanke på att hans flickvän låg på andra sidan.
Jag förstod nu Davids "oh no" och när jag låg där med den okända killen flämtandes i örat bannade jag mig själv för att jag inte kunde välja ett annat intresse än att backpacka mig runt i Thailand.

Fram kom vi till ett Suratthani i ösregn, på med regnjackan och in i tucktucken.
Nästa stop blev ett travel agency som jag fick vänta på i ca 1 timme innan mannen som ägde stället smög fram och viskade
"AirPort?"
Jajamen, in i minibussen och vidare mot flygplatsen.
06.30 kom jag innanför dörrarna på flygplatsen och ca 06.33 satt jag i vänthallen för departure. Det är så jävla smidigt att bara resa med handbagage! ....nästan lite för smidigt ibland.
Hopp, 3.5 timme kvar innan flyget går. Vad gör man på jordens minsta och tråkigaste flygplats? Jo, man skriver blogg!
Ungefär 30 minuter innan boarding får jag sällskap i sätet bredvid, Whitney från England.
Det visar sig att hon redan har varit i Chiang mai men åkte ner till östkusten för lite djungeltrekking men vädret hade varit katastrof så efter två dagar ville hon återvända till norra Thailand.
Av en ren slump så hamnar vi bredvid varandra i planet vilket var skönt då jag slapp vara ensam.
Flygturen gick bra och när vi landat så bestämde vi att vi skulle ses igen på kvällen och dra en sväng på nattmarknaden, tack och bock, vi ses snart!
Jag roffade åt mig en taxi och blev då jäkla snopen när han knappt ville ha betalt för taxiresan, jag som var inställd på att pruta..

Checka in på rummet fick jag inte göra förrän klockan slagit tidigast 14, alltså två timmar kvar.
Lunch är väl en bra idé då jag inte hade ätit sedan den trötta mackan vid 05 snåret.
Insåg idag att jäääklar va bortskämd man har blivit med att vara på Tao, man vet vart man ska hänga och vart man ska käka, här - no clue..
Man kan ju gå via receptionen och fråga men jag kan tycka att det är lite fusk.
Så där gick jag, gata upp och gata ner, eller uppenbarligen gick jag i cirklar då jag lyckades gå förbi samma korearestaurang tre gånger. Sista gången stod de en tant i hålet in till restaurangen,
"Miss, you hungry miss?"
Varför inte, har aldrig ätit koreansk mat vad jag vet.. Jag hängde med tanten in och hon satte mig vid ett bord och började sedan rota runt bland alla menyer. Efter en stund tog hon tag i en av menyerna och började vifta med den och skrattade medan hon gick tillbaka mot mig. Det var självklart bara jag där som inte hade asiatiskt ursprung, men av tidigare lärdomar då bådar det bara gott!
Det blev ris, kyckling, en vatten och en Cola för ynka 20 spänn, perfekt för en snålis som mig!

Tillbaka på mitt hostel och det blev poolhäng för hela slanten tillsammans med mina nya roomies som representerade England, Holland och tro det eller ej men en norrman och en dansk, så hela Skandinavien var nu samlad!
Hela eftermiddagen spelades de julsånger, för det är ju tydligen jul snart.. Inget jag har märkt av faktiskt, precis som förra året.
Favoritlåten blev "stilla natt" med Carola, som dansken tvunget skulle lyssna på 36 gånger om, haha. Ni som har sett min story på snapchat vet ju också hur fint de lät!
Det blev även en del killsnack då det endast var brudar i poolen och tro det eller ej men svenska killar är tydligen mest attraktiva och mest omtyckta för att de är sånna gentlemen, så ni killar som läser - be proud cuz you're awesome!

Kvällen närmade sig och Whitney kom förbi och vi gick vidare till marknaden.
Jag åt jordens billigaste fried rice och drack jordens godaste milkshake.
Whitney blev spådd i framtiden och enligt spåmannen så skulle hon bli rik om hon valde att gifta sig med den fula, snälla killen istället för den snygga, arroganta mannen.
När jag erbjöds att bli spådd så tackade jag nej, tänk om han skulle säga att jag skulle leva ensam tills jag tillslut dör som 28 åring. Känns ju inte särskilt kul att veta i förväg!
Whitney utmanade mig även i biljard, hon hade inte en chans! And still I'm the master

Så för första gången sedan jag lämnade Sverige så hade jag denna kväll flipflop på mig, tänkte att det kunde vara smart eftersom jag nu befann mig i Thailands näst största stad... Men jävlar vilken skoskav jag fick, våga vägra skor hädanefter!

Så planen är väl något oklar i nuläget.. Jag kommer att stanna kvar här i norr tills nästa vecka vecka då det är dags att åka tillbaka till Tao och dyka innan det är dags att åka hemåt. Men det är långt kvar, det hinner hända mycket på vägen!


Vi hörs!
H


Likes

Comments

Vi börjar väl som vanligt där vi slutade!
Jag hade somnat halv 10, ganska snabbt efter maten. Damerna hade tagit en drink i baren innan de hade smugit tillbaka till vår bungalow. De hade råkat väsnas en del då de endast fanns en lampa som dessvärre skulle lysa upp hela rummet och eftersom de inte ville väcka mig så lät dom lampan vara släckt med blandad framgång, sa dom.. Jag vet inte, jag var så nära koma man kunde komma.
Klockan ringde 06.50, damerna rörde inte en fena medan jag hade planerat en första frukost på stranden med äggröra, bacon, yoghurt, frukt och bröd. Så blev det alltså inte...
När jag kom ut till restaurangen så var det inte en människa där, vad händer? Vi skulle åka om 30 minuter, de måste ju erbjuda nån jävla frukost innan? Nepp, det kunde jag fetglömma!
Vi kom fram till färjeläget ungefär 40 minuter innan båten skulle gå, vilket är helt jävla vansinnigt. Jag hade hunnit äta frukost flera gånger om vi inte tvunget skulle åka så jävla tidigt.
Nåja, som den tränade backpackern man har blivit så var det bara att stänga igen och intala sig själv att "Jag är inte ens hungrig. Jag äter en annan dag"
När båten väl kom så satte vi oss längst upp på soldäcket, Rachel var lite skeptisk till detta då det säkert skulle blåsa en del.
TACK GUD för att vi satte oss där för herrejävlar vilken resa det blev!
Vi hade pratat med killen som ägde hotellet kvällen innan,
"Tomorrow weather is better, tomorrow no waves, only flat". I helvete heller!
Havet bjöd minsann på en åktur jag kommer att minnas, jag fruktade mitt liv och gick igenom allt jag hade lärt mig under min rescue kurs som jag gjorde 6 månader tidigare för att denna, annars extremt stabila katamaran kommer att välta, det är bara en tidsfråga.
Resan skulle ta 1 timme, det tog nästan 1 timme och 45 minuter att ta sig till Tao.
Kräkfesten var ett faktum, folk ramlade ur sina säten hit och dit och skrek hejvilt när båten smällde hårt mot havet.
Jag satt och stirrade på horisonten och visste inte om jag nu kanske istället skulle vara tacksam för att jag trots allt inte hade fått någon frukost. Fan va sjösjuk jag var.
Gud hjälp mig.

Efter en hel evighet kom vi fram med livet i behåll. På väg ut från båten så fick man skutta mellan alla spyor som låg lite varstans på båten.
Väl på bryggan så tittade jag upp mot båten igen och fick syn på kaptenen som tittade tillbaka på mig och skrattade gott,
"U OK miss?"
Haha, jättekul!
"Happy to be alive, thank you".
Vi raggade snabbt upp en taxi som kunde köra oss först till Sairee och släppa av Rachel och Helen för att sedan köra till andra sidan ön och släppa av mig i Chalok.
Efter att jag checkat in på Dearly hostel gick jag till de franska bageriet och köpte mig en efterlängtad frukost.
När jag sitter där och har precis tryckt in hela baguetten i munnen så hör jag,
"Hanna, you really need a tan".
Jag vänder mig om och får syn på mannen som är "too qualified to be god", mannen, myten, legenden -David.
Efter lite skitsnack så åkte vi till verkstan och hämtade moppen som jag fick låna av David förra året. Moppen är väl ingen Henry direkt men hon funkar, kan vara lite trött och tjurig men med kärleksfullt omhändertagande tar hon mig överallt!
(För er som är nya här på bloggen, Henry var motorcykeln jag köpte i Vietnam under förra resan som tog mig 80 mil längst Vietnams kust i ur och jävla skur).

Väl tillbaka på mitt hostel så träffade jag Johanna, en tjej som jag även träffade för 6 månader sedan i Buddha views bar.
Högst oklart hur vi båda kan mötas här igen, helt oberoende av varandra. Men det är väl det som är så fantastiskt med livet, ödet!

Ja, okej. Vad händer här? Det regnar varenda dag. Jag var ute och dök en av dagarna, jag visste att det skulle vara extremt ovärt men jag kunde inte hålla mig längre!
Det var jag, instruktören och två till, en från Tyskland som inte kunde ett ord engelska eller så var jag helt efterbliven som inte fattade vad han sa och en kines.
Jag ska erkänna att jag var lite nervös, det är ju ändå 6 månader sedan sist och jag var rädd att jag inte ens skulle komma ihåg hur man satte ihop utrustningen men jodå, när jag väl stod där så gick allt per automatik.
När vi körde debriefing innan så kom det fram att jag var rescue diver och jag vet inte, men kinesen trodde nog att rescue diver var Guds högra hand eller nåt då han sa,
"Ah, rescue diver.. I feel safe now"
Det slutade med att under båda dyken bokstavligen låg han som slickad längs min sida. Han tog "stay close to your buddy" till en helt ny nivå.
Så inte nog med att det var kallt, dålig sikt, jag var både hungrig och kissnödig så hade jag en kines sprattlades bredvid mig.

Det har hunnits med lite fest också såklart.
Morgonen efter en kvälls festande i Sairee med biljard, buckets, beer pong och fuldans på baren tvångväcktes jag av att tjejen under mig spårade ur totalt. Hon gapade och skrek och när hon sparkade i gallret som var under VÅRA sängar så att hela VÅR våningssäng började skallra så blev jag vansinnig.
"VA I HELVETE", skrek jag.
"Someone took my bikini", sa hon upprört när jag argt frågade henne vad fan hon höll på med.
Men herregud. Klockan är 08, jag är bakfull som ett ägg, INGEN bryr sig om din bikini, allra minst jag. Tjejer......!

Men tanke på vädret så har jag börjat fundera på att åka vidare härifrån, det finns inte så mycket att göra här när dykningen är kass.
Jag har kollat lite på västra Thailand men framför allt norra delen där solen faktiskt skiner.
Ska jag åka till västra sidan så är det en helvetes resa som väntar.. ca 6-7 timmar i minibuss utan AC och stötdämpare, x antal whiplash och svullna fötter.
Att ta sig till norra Thailand är väl kanske smidigare då jag tar min dit genom två timmars flygresa.
Oavsett vart jag än ska så kommer det inte att ske förrän på lördag kväll då det är nattbåt som gäller oavsett.
Johanna ska vidare till Koh Phangang över full moon som är på söndag.
"Du kan väl följa med?"
"Aldrig"
Ni som har varit med ett tag och läst bloggen vet att förra årets full moon tog nästan kål på mig med fulsprit och 7 buckets i timmen.. Jag lovade mig själv att jag inte skulle göra om det eftersom min lever definitivt är för gammal och skrutten för ännu en runda.

Anyway, vi kände att vi ville dyka ihop innan vi skiljs åt. Sagt och gjort, vi bokade två morgondyk till dagen efter innan vi gasade bort till Sairee för att äta middag med två vänner till Johanna från Island.
Vi kom tillbaka i lagom tid för läggdags. Johanna hade lite plugg kvar efter sin dykkurs så medan hon gjorde sitt så gick jag mot badrummet för att borta tänderna.
Påväg dit slår jag en kik upp mot himlen och där ser jag en stjärna lysa, det betyder att det kan klarna upp imorgon!!
Jag hämtade Johanna och vi försökte tillsammans få tag i vädergudarna, vi önskade och bad om sol till morgondagen, amen.
Klockan ringde 06.40, jag hoppar ner från min topbunk och tittar ut, SOL! No joke.
Lycka fick en helt ny innebörd. Jag blev så till mig att jag kom av mig helt i livet, var finns solkrämen? brillorna?
När jag äntligen hade lyckats möblera om i väskan, ätit lite frulle så tog vi mopparna bort till dykcentret och efter några minuter var vi påväg till piren.
Dagen var grym, dyken var väl sådär då sikten var ganska dålig men vafan, det regnade åtminstone inte!

Angående mina funderingar på att flytta las nu på is då det förhoppningsvis ska bli bättre väder nu, vi får se. Vi tar en dag i taget!

Ikväll är det min och Johannas sista kväll ihop, det firar vi med pommes och en katarefylla i Sairee tillsammans med några norrmän och isländarna från förra kvällen.
Att festa med norrmän och isländare har jag gjort förut, det går alltid åt helvete!


Vi hörs!
H




Likes

Comments

Ja, mina vänner då var det dags igen. Det är väldigt roligt att just Du har klickat dig hit oavsett om du är en ny läsare eller om du slaviskt följde min förra resa.
Å ja, jag vet vad ni tänker... "Ska hon inte växa upp snart och göra nåt ordentligt med sitt liv?", Jo det ska jag, sen.. Jag ska bara vara ung och oansvarig, leva "oordentligt" ett litet tag till och samtidigt kanske försöka lära mig nåt på vägen, det gick ju trots allt rätt bra sist.

Så vad händer? Eftersom jag just nu är mittemellan lite större val här i livet så tänker jag att det är säkert nyttigt med lite distans så får livet helt enkelt lösa sig själv, det blir enklast så.. Har jag hört.
Destinationen för denna gången blir Thailand, ja jag vet vad ni tänker och jag vet att jag har varit där fler gånger än vad jag kan hålla räkningen till men jag struntar faktiskt i det!

Planen är att denna gången prova på livet som "flashpacker".
Under förra resan så gick det nästan ut på att betala så lite som möjligt för så mycket som möjligt och försöka slå Ove Sundberg i snålhet varenda dag.
Att bo med råttor, monsterspindar i toaletten, grodor i sängen, kackerlackor i duschen var vardagsmat.
Denna gången tänkte jag prova på en högre standard, men.. ja, ni som känner mig vet väl att jag tillslut kommer att hamna på det billigaste hostelet som finns, just bara för att! Jag är ju trots allt min pappas dotter.

Men dagen D kom tillslut och iväg for jag.
Under resan från Örebro till Bangkok hann jag önska flera gånger att jag skulle vara född med andra intressen och mål i livet. Intressen och mål som kunde göra att jag istället var nöjd med att sitta hemma och att varje veckas utmaning skulle vara att komma på ett nytt sätt att göra potatismos. Men tyvärr, livet funkar inte så.. uppenbarligen.
Istället blev jag född till någon som just nu inte nöjer sig med hemmalunk och potatismos varenda dag och varför skulle man nöja sig med att inte vara nöjd?
Kontentan av denna extremt oklara text är att jag hann hata mig själv väldigt många gånger under mina 10 timmar på flygplanet för att jag inte bara kan stanna hemma någon jävla gång och ge fan i att tro att jag är superman genom att sätta mig ensam på ett flygplan och resa över halva jorden.

Nä, helt ärligt nu.. såhär i efterhand så gick det skitbra!
Tre säten bara för mig själv, lite kakor och Cola. Det gick egentligen ingen nöd på mig även om jag ändå saknade en snygg flygvärd som kunde gå förbi någon gång. Det var tydligen för mycket begärt...
Det mest spännande som hände under hela flygresan var väl att jag råkade spilla ut hälften av riset i knät.

Resplanen mot min första destination som var Koh Tao skulle se ut på följande sätt,
•Flyg mellan Arlanda och Bangkok
•Byta flygplats (som beräknas skall ta 1.5 timme med buss) och flyga vidare från Bangkok kl 10.00 till Suratthani
•Hitta någon som kunde tänkas köra mig till Suratthanis färjeläge så att jag kunde ta båten ut till Koh Tao.
Enligt planen skulle jag landa på Bangkoks internationella flygplats ca 06.00. Jag skulle därefter få skynda mig lite, eller kanske ganska mycket för att först ta mig ur planet, gå till immigration (vilket kan ligga svinlångt från planet), ta mig igenom vilket kan ta år pga köer och sedan hitta denna shuttle bus som skulle ta mig till Dong muang senast kl 07.00.
Jag tog mig smidigt ur planet och började nu kryssade (läs kuta) lite halvstressat (läs i fullkomlig panik) genom folkmassan.
Med andan i halsen kom jag fram till immigration och ställde mig i kön, självklart i fel kö då det kändes som att det tog 17 år att komma fram.
Väl framme hos tullkillen så lämnade jag fram mitt pass och mina papper och väntade. Under tiden fick jag av en slump syn på en liten lapp som satt på fönstret, det stod att det var JÄVLIGT viktigt att skriva adressen som man skulle bo på under sin vistelsetid i Thailand. Jaha.. jag hade ingen aning.. Då var det dags igen. Jag såg framför mig att jag skulle få sitta i ett litet rum med thailändska poliser som riktade sina gevär mot mig i väntan mot en tid i thailändskt fängelse.
-Miss?
Helvete...
-Yes?
-For how long are you staying in Thailand?
-Eh.. one month.?
-Where are you going next?
-Suratthani
-After Suratthani?
-Koh tao...
-What are you going to do on Koh Tao?
-Eh.. Scuba diving?
Killen bakom glasrutan började nu skratta, han var tydligen sugen på lite kallprat medan jag höll på att dö av stress. JAG HAR INTE TID!!!
Tillslut kom jag igenom tullen, jag hittade bussen som skulle ta mig till den andra flygplatsen. Flygbiljetten visade jag snällt upp för mannen bakom disken och han gav mig en stämpel.
-When are we leaving?
Mannen tittade på klockan och sedan på mig,
-Now.
Oki.
Jag skuttade upp på bussen och satte mig.
Vad är klockan?
06.15.
Flyget hade alltså varit tidigt plus att jag hade kutat för livet genom flygplatsen för att hinna vilket jag hade gjort med extrem marginal..

Bussen tog ganska exakt 60 minuter så jag var på plats ca 07.20.
Jag tog mig lätt som en plätt genom säkerhetskontrollen och 07.35 var jag på plats vid min gate. Okej, planet går om 2.5 timme, jag hade INTE behövt stressa.
Väl framme på Suratthanis flygplats stöter vi på första problemet.. Jag tänkte väl att det skulle komma, såhär smärtfritt kan det inte fortsätta..
Jo, båten ut till Koh Tao går inte pga dåliga väderförhållanden så istället blir jag tvungen att ta båten till partyön Koh Phangan för att stanna en natt innan jag förhoppningsvis kan ta mig vidare ut till Tao morgonen därpå.
Det var väl inget jätteproblem i sig utan själva utmaningen i det hela var att hitta ett hostel som inte kommer att spela snorhög musik hela natten..

Jag hittade ett hostel där det inte stod i beskrivningen att "om du inte gillar att festa så borde du inte bo här", det blir bra tänkte jag.
Bussen gick smidigt om man bortser från ungjäveln som satt bakom mig som varenda gång jag höll på att somna tvunget skulle smälla upp stolsbordet i stolsryggen.
Båtresan gick också bra om man bortser från vågorna som framkallade känslan av att få magen upp i halsen.
Det vart kräkfest på båten, särskilt i skymningen. Inte för min del då jag sov som ett barn mellan organommöbleringen.
Det var faktiskt extremt höga vågor bitvis och jag kände väl att jag varit lite nonchalant när jag hade skrattat lite åt kvinnan som sa att det var för farligt att åka ut till Koh Tao den kvällen.

Väl framme på Koh Phangan blev vi som skulle till Tao dagen efter snabbt tagna åt sidan och blev erbjudna bungalows hit och dit. Men som solo traveler är det inte så lätt eftersom de billigaste alternativet är att bo i dorm vilket de såklart inte hade att erbjuda.
Jag och några andra skeptiska backpackers hamnade lite på sidan och innan jag visste ordet av det då hade jag och två helt okända damer från England gått ihop och nu bestämt att vi tre skulle dela på ett rum.
Helt klart de billigaste alternativet, vi lyckades även tjata oss till att de skulle både lämna oss vid vårt guest house och hämta oss morgonen efter, GRATIS! Så jävla gött!

Vi har precis avnjutit en extremt efterlängtad middag och imorgon gör detta järngäng ett nytt försök till att ta oss ut till Tao.

Vi hörs!
H




Likes

Comments

Efter lite mer än 6 månader, 186 dagar för att vara exakt på resande fot i Asien är det nu dags att återvända hem.
Det är med blandade känslor jag sätter mig på planet som ska ta mig till Stockholm, en del av mig skriker NEJ! Det är här jag ska vara, boendes i en ryggsäck och äta ris varje dag.
Den andra delen av mig viskar Äntligen! Jag ska erkänna att jag och min ryggsäck är ganska trötta på varandra och min kropp behöver potatismos, helst för en månad sedan.

För 10 månader sedan gick jag hemma i Sverige, dagarna gick på repeat och jag kände mig vilsen. Mitt självförtroende hade nått botten, jag hade nått botten.
Att resa har alltid varit en grej för mig, men där och då, för 10 månader sedan bestämde jag mig för att göra verklighet av drömmen, med eller utan reskompis - kan vara det bästa beslutet jag någonsin tagit.
Under dessa 186 dagarna har jag hunnit lära mig väldigt mycket om mig själv, om livet och hur man backpackar, eller kanske hur man inte backpackar.
Jag har träffat människor som har inspirerat mig och som har fått mig till att bli den bästa versionen av mig själv.
Jag har sett saker jag aldrig trodde att jag skulle få se, jag har gjort saker jag inte ens kunnat drömma om att göra och jag har träffat människor som jag idag inte skulle våga tänka mig ett liv utan.

På 186 dagar hinner man med mycket, här nedan kommer en lista på 100 saker som jag har gjort och min topp 5 lista över händelser och aktiviteter under resans gång.

100 jag har
1. Jag har lärt mig att köra i vänstertrafik
2. Jag har levt i ett land under landssorg
3. Jag har legat på stranden och solat fast det har regnat
4. Jag har korsat södra Thailand 4 gånger
5. Jag har varit sjösjuk i fyra dagar
6. Jag har varit på en syriansk födelsedagsfest
7. Jag har gjort slut på 2.5 deodorant
8. Jag har tagit open water certification
9. Jag har blivit en Advanced diver
10. Jag har simmat med en valhaj
11. Jag har dykt med bihåleinflammation
12. Jag har varit nära på att svimma 18 meter under vattenytan
13. Jag har åkt nattbåt 3 gånger
14. Jag har åkt minibuss 300 gånger
15. Jag har gått vilse i Phuket
16. Jag har dykt 4 gånger på en dag
17. Jag har klippt av mig håret
18. Jag har bokat en biljett på fyllan
19. Jag har trott att jag ska dö av bakfylla
20. Jag har bestigit 13 viewpoints
21. Jag har varit på full moon party
22. Jag har snorklat en gång
23. Jag har bott på 46 olika hostels
24. Jag har varit kär
25. Jag har fått ett skamligt förslag
26. Jag har fått bajs på mig
27. Jag har besökt Borneo
28. Jag har sett en orangutang
29. Jag har simmat efter en haj
30. Jag har simmat efter en manet
31. Jag har gjort en muslimsk gubbe ursinnig för att jag bar shorts och linne
32. Jag har gjort river rafting
33. Jag har skrikit för mitt liv
34. Jag har river crusat
35. Jag har nästan blivit uppäten av en krokodil
36. Jag har nästan fått en septisk chock av ett myrbett
37. Jag har blivit lämnad i tullen mitt i natten
38. Jag har gått vilse i Singapore
39. Jag har varit på en riktig skybar
40. Jag har varit på universal studios
41. Jag har slagit Ove Sundberg i snålhet
42. Jag har använt en engångstandborse i två månader
43. Jag har besökt Kambodja
44. Jag har sett alla tempel i Angkor
45. Jag har haft en dagsfylla
46. Jag har haft en muterad skalbagge i sängen
47. Jag har tagit en springnota
48. Jag har besökt Kuala lumpur 5 gånger
49. Jag har besökt Vietnam
50. Jag har fått en tucktuck chaufför att be för dålig karma åt mig
51. Jag har varit på Killing fields
52. Jag har varit i ett gammalt tortyrfängelse
53. Jag har sett solnedgången över Mekongfloden
54. Jag har ramlat tre gånger på tre sekunder
55. Jag har besökt ett krigsmuseum
56. Jag har frusit - som fan
57. Jag har klättrat i berg
58. Jag har hoppat från en 7 meter hög klippa
59. Jag har åkt med huvudet före i ett vattenfall
60. Jag har kört 89 mil på moppe
61. Jag har ångrat att jag lämnade Sverige
62. Jag har varit magsjuk två gånger på en vecka
63. Jag har lovat mig själv att aldrig mer besöka en viewpoint
64. Jag har vunnit 80% av alla gånger jag har spelat biljard
65. Jag har skrattat så mycket att jag har kissat på mig
67. Jag har badat naken i havet på natten
68. Jag har fått ett skärsår
69. Jag har fått ett brännsår
70. Jag har flugit ensam
71. Jag har blivit en certifierad rescue diver
72. Jag har drömt en mardröm om ris
73. Jag har fått lika många djurvänner som människovänner
74. Jag har dygnat
75. Jag har blivit bästis med en ladyboy
76. Jag har lurat taxichaufförer
77. Jag har varit med om en bussolycka
78. Jag har varit på en liveaboard
79. Jag har åkt nattbuss 7 gånger
80. Jag har räddat en människa från döden
81. Jag har krupit 100 meter i en underjordisk tunnel
82. Jag har mött två monsterspindlar
83. Jag har köpt mitt första fordon
84. Jag har sålt mitt första fordon
85. Jag har varit miljonär
86. Jag har utnyttjat gratisbio
87. Jag har druckit 13 st buckets
88. Jag har gått 6 dagar utan att duscha
89. Jag har blivit biten av bed bugs
90. Jag har delat rum med 35 andra människor
91. Jag har kräkts 3 gånger i min egen hand
92. Jag har blivit värderad till 4 kameler eller 40 ringrit (80kr)
93. Jag har ätit mögel
94. Jag har kört vilse i Vietnam
95. Jag har ramlat ur sängen
96. Jag har fått en höna i ansiktet
97.Jag har blivit jagad av en tupp
98. Jag har blivit attackerad av en fisk
99. Jag har klättrat in genom ett fönster
100. Jag har vuxit mer än vad jag kanske har gjort under hela min livstid

Topp 5
1. S21, dödens fält
2. Valhaj
3. Dykkurserna
4. Canyoning
5. River rafting

Jag ska erkänna att jag är lite nervös för att komma tillbaka till er i Sverige igen. Det betyder nämligen att det är dags för mig att börja bete mig. Jag kan inte längre leva efter regeln att "så länge man inte gör ifrån sig ett ljud när man luktar på sig själv eller sina kläder så är det lugnt, då är man safe en dag till, minst!". Jag måste borsta håret minst en gång om dagen och det är inte längre okej att glömma deon eller att gå i trasiga kläder.
Dessvärre är denna livsstil det enda jag vet nu för tiden så ni får ta mig med en nypa salt!

Vi ses!
H

Likes

Comments

Efter sammanlagt 7 veckor och 2 dagar på Tao lämnar jag med en blandad känsla i magen nu ön för sista gången denna resan.
Det har varit veckor av allt, sol, regn, lata och effektiva dagar, dagar med ångest och sorg, dagar med lycka och eufori, utmaningar, vänner, kärlek, lärdom, fest och kanske alldeles för många toasties.
Vad har jag haft för mig den senaste veckan? Jo, jag har dykt, dykt och dykt lite till.

För att fira mitt visa extension tog jag min roomie under armen och gick ner till Buddha bar, där vi åt en fantastisk bbq. Oh well, to be honest.. Jag var så jävla hungrig så jag hade förmodligen kunnat äta en torr svamp och ändå varit nöjd.
Sandra och David kom och höll oss sällskap efter en stund.
Sandra viskade i mitt öra,
"We are going to green rock tomorrow.. Do you wanna join?"
Alla dagar!
Green rock är en dive site som jag gärna har velat åka till men det är inte så vanligt att man åker dit nu pga starka strömmar och för att våra berömda trigger fish har sitt "place" där och vid denna tiden på året är de mer aggressiva och attackerar gärna dykare, eller ja.. Allt för den delen..
Så, nästa dag gick jag till dykcentret efter lunch och vi åkte iväg!
Vi var 4 dykare som skulle dyka tillsammans med Sandra och en till DM. David som jobbar som videographer hängde också med för att mest mysa runt och filma lite.
Jag vill väl inte påstå att vädret var på vår sida denna gången heller men vi har fortfarande sett värre..

Denna dive site visar sig vara fantastisk, så mycket fisk, så mycket fina koraller och färger. Dessutom finns det säkert 18 swim throughs där nästa hela tiden är coolare än den förra.
En av dem var på riktigt en grotta, nästan lite otäckt. Precis utanför chillade en gigantisk grouper, nästan 1.5 meter lång och minst en halvmeter i diameter, påminner om en ko.
Vi fortsatte in i grottan som var lite mörk till en början. Inne i grottan finns det ytterligare två groupers i samma storlek som tittar storögt på oss när vi tar oss fram.
Inne i grottan så får jag en sån där fjärilskänsla i bröstet och jag känner blandad adrenalin och lycka. När vi kommer ut ur grottan så vänder sig Sandra mot mig och jag ger henne ett "fucking awesome"!
Efter 40 minuter så har de andra dykarna gjort av med luften och det var dags för dem att ta sig upp mot ytan. Jag, Sandra och David hade fortfarande luft kvar och fortsatte därmed dyket en stund till.
Sandra visade mig ytterligare swim throughs och David hotade konstant med att han skulle kissa på mig bara för att han inte hade någon våtdräkt....
Efter närmare exakt 21 minuter till under ytan och där med bara 3 minuter från ett nytt rekord för mig var det dags att simma mot båten, jag levde hela tiden i ovisshet om David hade kissat på mig eller inte...

Nästa dive site var white rock, jag kan tyvärr inte minnas något speciellt med detta dyket, det fanns säkert något men jag var nog fortfarande i extas efter green rock.. Jag hade fått en ny favoritplats på jorden.
Under kvällen gjorde jag mitt första besök sedan några är tillbaka på Muoray, en liten restaurang som mina föräldrar började besöka för flera år sedan. Stället ägs av en familj och maten är grym.
Jag var sugen på curry! Ni som känner mig vet ju att jag inte gillar stark mat. Svar ja, det kan bli ett problem här i Asien.
Jag har dock lärt mig att säga att jag inte vill ha stark mat på thailändska, ibland för jag till de, ibland inte, ibland fattar de, ibland inte, ibland gör de vad jag ber om, ibland inte..
Hur som helst, jag beställde min curry till Mr Papa.
"Mai pet, kaa"
Papa tittar på mig och sedan börjar han skratta och klappa i händerna samtidigt som han upprepar det jag sagt inför mig och sin familj.
Han blev nog förvånad över hur det kunde komma thailändska ur detta übersvenska flickebarns mun, men det var nog uppskattat!
Nu till den stora frågan, blir det starkt ändå?
Svar, nej. Bästa curryn på länge!!

Dykningen blir som ett beroende för mig, jag är som en herionmissbrukare, fast lycklig.
Nästa dag hade jag bokat in mig på två nya dyk, dessvärre kunde inte Sandra följa med så istället skulle jag åka med David.
Hoppades väl att han hade fått ordning på sin våtdräkt men icke!
Det var jag, David och min buddy Joachim från Danmark som skulle dyka tillsammans idag och vi började resan mot south west, denna dive site ligger en en bit från ön och givetvis var det vågigt på vägen ut och "miss burn" blev sjösjuk.
Det är bara att hörda ut och titta på horisonten under debriefing, hemskt är det!
Men jag vet att det alltid lättar så fort jag stoppar huvudet under ytan... Är vi framme snart?

Efter alldeles för lång tid kom vi äntligen fram, jag körde min vanliga wetsuit dance innan jag spände på mig min BC och gjorde mitt giant stride ut i havet.
Vi gjorde en free decent, vilket innebär att man går ner utan lina. Det är väl det mest effektiva sättet att ta sig ner så länge man inte har problem med sina öron eller så länge det inte är starka strömmar.
När vi hade tagit oss ner på närmare 15 meter så ser vi att det är ett stort stimm med barracudor några meter ner, givetvis ska vi kolla närmare!
Jag fortsätter att andas ut och jag tar mig djupare och djupare. Vid ett tillfälle tittar jag upp och ser att det simmar en trigger fish bara någon meter ifrån mig. För att påminna, det är dessa fiskar som kan vara och är mer aggressiva just nu.
Jag som vid det tillfället har magen ner mot botten vänder mig så att jag har rumpan mot botten och fenorna i riktning mot fisken om den skulle få för sig att attackera, vilket den gör.
Triggern har simmat förbi mig och sedan gått några meter djupare innan den vänder sig mot mig, öga mot öga, den visar sina groteska, sylvassa gaddar och sedan börjar fiskjäveln attackera mig.
SHITSHITSHITSHITSHIT!
Jag befann mig i triggerns "territorium" som går ungefär som en trekant från fisken, jag måste ta mig ur detta territorium innan han flår mig levande! Jag börjar sparka mot fisken och försöker simma undan medan vi fortfarande har ögonkontakt med varandra och han fortsätter att attackera.
WHERE THE FUCK IS DAVID???
Sekunderna som känns som evigheter under attacken tog tillslut slut och fisken simmade argt iväg. Jag hade lyckats ta mig ur triggerns territorium och var nu sida vid sida med David, som klappade händerna åt mig och skrev på sin skrivapparat,
"Very good, I'm proud of you".
Thank you, kapkunkaa, tack.
Fiskjävel.
Jag kunde sedan hämta andan medan barracudorna simmade runt oss i en cirkel. Resten av dyket var riktigt nice, dock såg jag triggers överallt!
Dive site nummer två för denna dagen var shark Island, givetvis finns det hajar, om man har tur! Vilket vi inte hade..

Regnet fortsatte varenda dag, mer eller mindre.
Jag tog mig en sväng in till Sairee för att möts upp Eive som jag träffade på Samui, det blev en utgång och en lunch innan hon begav sig vidare mot västsidan.
Jag hann även med en middag med Jacob och Frida Ode, som förmodligen är de mest beresta människorna jag känner.
Vi diskuterade min framtid från och till, vad ska det bli av mig egentligen?
Ingen vet, men nu har jag åtminstone fler tankar och idéer och möjligheter än vad jag hade innan lunchen så det var definitivt givande!

Jag har haft samma roomisar hela veckan, båda givetvis från Tyskland.
Nick, han ägnade sig åt dykningen, han tog open water och Advanced. Men den andra snubben vet jag verkligen ingenting om, han sov sig igenom hela dagarna till säkert 5 och sedan försvann han för att komma tillbaka sent på natten. Ibland låg han i sin säng och ibland låg han på golvet så att man fick kliva över honom för att komma till toaletten.
Jag och Nick undrade länge vad han gjorde och vad han var för prick och efter lång och länge lyckades vi klura ut att han jobbade som bartender på baren bredvid Buddha bar.. Där jag dessutom har varit flera gånger.. Jag som har påstått att mitt ansiktsminne har blivit bättre under resan, icke!!

Sista dagen på Tao var nu kommen, två morgondyk var inbokade och klockan var därmed ställd på 06.30.
Jag tog mig upp tyst och snällt och precis innan jag skulle gå så insåg jag att jag hade glömt borsta tänderna, ingen panik. Jag har gott om tid!
Så där stod jag och borstade tänderna och halvsov, helt plötsligt springer det en stor jävla geckoödla över väggen precis framför mig.
Jag blir givetvis mycket överraskad och skuttar bakåt och tjoar som en och annan.
När jag sedan återfår fattningen och av någon anledning tittar ner mot mina fötter så sitter det en groda ca 2 cm från min lilltå och vi gör samma procedur igen.
Detta måste få ett slut, min gamla kropp klarar inte av detta längre. Måste erkänna att det ska bli skönt att flytta....!

Påväg mot vår första dive site som var vraket. Jag har bara varit där en gång under min Advanced och då sikten var riktigt kass så såg jag väl inte direkt fram emot det.
Precis när vi ska kasta ankar så sprider sig ryktet... Ryktet om den där fisken vars namn man inte får säga högt.
Snabbt som ögat byter vi dive site och tar riktning mot Chumphon pinnacle.
Givetvis var vi inte de enda som hade hört ryktet så det var många båtar påväg mot revet.
När vi äntligen kom fram så var det precis som vanligt vid denna dive site, höga vågor och starka strömmar.
Vi fick kämpa långt och länge innan vi kom fram till revet där vi kunde gå ner.
Chumphon är en riktigt härlig dive site, stor som satan men fin!
Vi fick chillat något meter från en sjukt stor barracuda, det är adrenalin så det räcker. Fisken är ganska nyfiken och stannar gärna en stund för att titta in i din själ, gärna så länge som möjligt tills det tillslut är du som vänder bort blicken. Så egentligen var det nog barracudan som chillade med oss. Nu talar jag kanske för mig själv när jag säger att jag inte känner mig särskilt kaxig när jag har en barracuda stirrandes ca en meter ifrån mig som öppnar munnen men jämna mellanrum så att man kan få se tänderna.
Vi avslutade tyvärr dyket utan att ha fött se en valhaj, nästa gång!

Det var dags för sista dyket som skulle vara vid vraket. Vägen tillbaka var vågig och givetvis blev Miss Burn sjösjuk, men som tur är så tryckte Sandra i mig det magiska pillret och jag mådde bättre på nolltid!
Vi gjorde oss redo och tog sedan det stora klivet ut i ösregnet.
Dykning är såååå glamouröst... Nei.
Efter att vi paddlat oss lagom till vraket och sagt Hejhej till jellyfishen som simmade förbi så tryckte vi på deflate och det var dags för sista timmen under ytan.
Vraket var idag förvånansvärt bra, sikten var mycket bättre ön sist, fler coola fiskar och jag fick simmat igenom en liten del av skeppet, fantastisk känsla för övrigt.. Kanske finns en liten adventure diver i mig, långt inne, jag skulle väl inte kalla mig särskilt äventyrlig.. Är för lat för det!
Efter ungefär halva dyket så kändes det som att en sköldpadda landade på min tank, jag tittade upp mot Sandra och hon skrattade så mycket att hennes mask var fylld med vatten, jamen vafan?!
Jag försökte vända mig om och se vad tusan det var, det var ingen sköldpadda.. Det var Courtney som hade blivit trött och tiggde snålskjuts... Undrar vem det egentligen är som är lat för där satt han nästan resten av dyket. Jag hoppas att jag ska kunna få fram lite bilder på spektaklet till nästa blogginlägg, som troligtvis kommer att bli det sista.

Efter dyket var det dags för den obligatoriska 4 timmars powernapen..
Jag hämtade även min tvätt, köpte färdkost och käkade curry hos Mr Papa innan jag gick ner mot Buddha för en sista gång, det var dags för en sista drink och ett sista farväl.
Jag kommer att sakna Sandra och hennes sätt att säga "SERIOUSLY??", jag kommer att sakna dem tillfällena hon börjat prata tyska med mig och hon fortsätter hur länge som helst och tillslut tittar vi oförstående på varandra och hon väntar på att jag ska svara medan jag tittar tillbaka och undrar när hon ska komma på att jag är svensk.
Du har gett mig så mycket styrka, självinsikt och självförtroende, jag är dig evigt tacksam.
Jag kommer givetvis att sakna David också, han är den enda jag känner som är "too qualified to be God".
Jag kommer att tänka på dig varje gång jag ser en svamp, en trigger och ett brännsår. Jag kommer att sakna att bli kallad för Miss Burn.
Jag kommer att sakna mina vänner på Buddha view, spelkvällarna med Wayne, magiska trick med Courtney och mycket mer men jag kommer framförallt att sakna den plats där jag känner mig mer hemma än vad jag gör i min egen hemstad.

Men ack mina vänner, resan tar inte slut här. Nu beger vi oss vidare till Malaysia!

Photo cred to the one and only David Ribeiro!

Vi hörs!
H

Till er som inte vet hur en trigger ser ut...

Likes

Comments

Så, tillbaka på Tao en femte gång.. Ja.. Jag vet inte. Sandra retar mig fortfarande. Vi sa farväl dagen innan jag åkte till Samui, efter ungefär 4 timmar på den nya ön så bestämde jag mig för att åka tillbaka och meddelande nyheten till Sandra som bara svarade "SERIOUSLY???", hell yeah.
Jag bestämde mig för att stanna i Chalok under den första tiden då jag ville vara nära dykcentret för att sedan flytta tillbaka till Sairee.
När jag landade på ön så fixade jag snabbt en taxi som kunde köra mig till mitt boende, efter lite velande fram och tillbaka om något oklart så frågade han mig om jag kunde tänka mig att åka moppetaxi, givetvis för ett billigare pris..?
Nej, det tyckte inte herrn var värt det så han rotade fram sin bil och körde mig dit jag skulle för den första bestämda summan.
Jag hamnade i samma rum som en tysk tjej, Katarina. Hon hade klarat sin open water samma dag och givetvis skulle vi fira detta!
Jag tog med mig min nya vän till Buddha bar då Daniel, mitt ena victim sedan rescuen hade gjort klart sin divemaster training, så jag slog två flugor i en smäll och vi drack upp barens vin, på riktigt..

Under den kvällen kom jag och Katarina fram till att det är billigare om vi hittar en bungalow att dela på, sagt och gjort. Dagen efter gav vi oss ut på jakt efter ett nytt hem vilket vi snabbt lyckades med!
Det blev en liten hydda som var byggd mot en bergvägg, med havet precis nedanför, för ynka 400 bath - ca 50 spänn var!
På kvällen gav vi oss ut på våra moppar för att hitta käk. Första målet var en spansk restaurang vid piren, Katarina kände tydligen kocken men det var dessvärre stängt så vi fick vackert åka vidare.. Man kan ju inte få allt här i världen.
Nästa försök var mitt önskemål, en thairestaurang som OCKSÅ var stängd, just idag.
Men, vi tar den där restaurangen som ligger precis på andra sidan vägen från vårt gamla boende som vi pratat om att gå till!
Också stängt... Vafan är detta för dag?? Hur svårt ska det vara att få lite jävla ris??
Tillslut hittade vi mat, som inte ens var god men vad ska man göra när Gud vägrar samarbeta?

Efter middagen och två spel biljard som givetvis jag stod som vinnare för begav vi oss hemåt då jag hade morgondyk att se framemot dagen efter.
När vi kom hem såg vi att vi hade fått sällskap, en liten katt som satt utanför dörren och tittade på oss "jaha, och vart fan har ni hållit hus?".
Jag öppnade dörren och katten gick bestämt in. Det var uppenbart att det var vi som var gäster här, inte hon.
Det oväntade, växande sällskapet slutar inte där.. Vi hade även två kackerlackor inne på toaletten, perfekt! Nu kan vi ju ha användning för katten!!
Neh, jag vet inte.. Skulle väl inte påstå att hon gjorde något vidare jobb. Hon hoppade mest runt efter dem inne i badrummet och vände dem så att de låg på rygg och sprattlade.. Det tyckte hon var kul!
Katarina gick ut för att träffa vänner medan jag gick och la mig.
Nu undrar ni säkert, vad hände med katten? Jo, hon totalvägrade att gå ut. Hon bodde ju här! Hon hoppade upp och la sig bestämt i sängen, alright.. Det är en tuff dam.
Nu finns det garanterat några av er..... läsare som kommer att protestera, "hur kan du tillåta att ha katten i sängen??? Rabies? Loppor? Skabb??", oh well.. Katten hade varken rabies eller skabb, det skulle jag våga säga att jag var 300% säker på och loppor... Ja.. Lite bett har man väl inte dött av? Det är ju inte så att jag inte har fått ett enda bett på hela resan från både det ena och det andra!
Hur som helst, där sov vi som två små barn, katten och jag!

06.00 ringde klockan och det var dags att gå upp, katten slängde en blick på mig som visade tydligt att hon tyckte att jag var en idiot som gick upp nu, det var dessutom monsunregn utanför fönstret.
Jag klappade henne på huvudet och försäkrade henne om att hon inte behövde gå upp än, hon la sig då tillrätta och somnade om.
Jag packade min väska och begav mig mot dykcentret i åskovädret, vilken underbar dag!
När jag kommer fram så möter jag Hunter i dörren, han såg ut som en dränkt katt och med vidare fundering på det så såg jag väl likadan ut!
Efter några minuter sätter vi oss på flakbilen som ska ta oss till piren, det är en underdrift när jag säger att det ösregnar hela vägen dit.
Regnet fortsätter hela vägen ut till vår första divesite som dessvärre ändrats från min favorit till en något tråkigare pga vädret, nåja.

Morgonen på båten blev bättre än vad jag hade tänkt, dyken var helt okej, havet var varmt så man ville stanna där för alltid. Jag fick lite flashbacks från helvetesdagen på moppe i ösregnet genom Vietnam, detta var något i stil med det. När man tittade sig omkring på båten så var dykarna nästan blötare efter en kort stund på båten än vad de var när de precis hade kommit upp från ett dyk.
Vid det sista dyket så simmar det förbi en sköldpadda som uppenbarligen bara jag ser och efter dyken på Borneo med ca 20 sköldpaddor per dyk så är det inte riktigt lika speciellt längre, givetvis är det fantastiskt men man reagerar inte längre på samma sätt. Det tog mig några sekunder från att jag såg den till att jag reagerade och insåg att jag kanske bör visa de andra. Jag hann visa min buddy och divemastern som var med men jag hann inte visa min instruktör.. Han är fortfarande övertygad om att jag ljuger.

På kvällen var det dags för en utgång med Adam i Sairee. Det var hans sista kväll innan det var dags för honom att åka vidare ut i världen. Givetvis, självklart, precis som alltid så blir det för mycket alkohol i denna människas närvaro, han har dåligt inflytande på mig!
Festen var slut alldeles för sent och det var bara för mig att bege mig från festen mot färjan som skulle ta mig återigen till Samui. Denna gången hade jag ett ordentligt syfte med besöket på ön, jo.. Visa extension.
Jag kom fram vid 8 på morgonen och jag haffade till mig en gubbe som kunde köra sig till immigration office på sin moppe. Moppetaxi är förövrigt jävligt underskattat, det borde finnas i Sverige! Så himla smidigt!
Han körde mig dit och väntade så snällt medan jag tog mig igenom denna visa extension utan att hamna i fängelse eller liknande! Sedan körde han tillbaka mig till piren, kapkunkaa, thank you and goodbye sir.
Frukost.. Det måste man ha.. Jag har alltså inte bara dygnat, jag har även varit utan mat i ungefär än 18timmar.. Menmen, jag måste ju vara van vid detta laget.
Jag hittade ett ställe där tanten som jobbade där var överlycklig för att hon fick en gäst!
Kl 1 var det äntligen dags att återvända till Tao.
Jag tror jag är kär i den här ön.. Ni vet, även om jag var jordens tröttaste, mest bakfulla och slitna människa så kunde jag inte vara något annat än lycklig.
Jag tror inte längre att jag är kär, jag vet att jag är kär i denna ön.

Katarina hade åkt vidare mot Bangkok för att sedan ta sig hem till Tyskland så det var dags för mig att flytta in på hostel igen, skönt!
Jag flyttade in på ett hostel som inte heller låg för långt från dykcentret. Kostar bara 209 bath och jag bor ihop med två killar från Tyskland, surprise!
Efter några nätter på detta hostel så hände det en spännande händelse, jodå.. Nu ska ni få höra!
Så jag var ensam hemma och skulle gå och lägga mig. Jag gick till toaletten och ser att det var några småspindlar på locket och i toan men de som var på locket flyttade sig när jag kom inramlandes. Efter några sekunder blev jag lite illa till mods och ångrade att jag hade satt mig på toaletten, ja, jag tänkte på småspindlarna så jag ställde mig upp utan att dra upp byxorna och tog spruten och skulle spruta bort dem som var i toan... Nä då jävlar ramlar mamma spindel ner från insidan av ringen. Lika stor som en tarantel eller vad de nu heter.
Jag blev så klart överraskad så jag tjoar till och försöker fly genom den stängda dörren med byxorna vid knäna. Det skall tilläggas att toaletterna är mindre än 1x1 och dörren går inåt, panik.
Efter några sekunder lugnade jag mig igen och började fundera på hur jag skulle få bort denna monsterspindel..
Jag hade bara ett val, jag var tvungen att spola ner henne.
Stackarn.. Fanns ju inget annat jag kunde gjort om jag ville behålla livet. Svar, ja jag har fått men för livet..
Ja, så detta hostel är väl kanske inte någon 10 poängare, förutom denna händelse så är sängarna förmodligen hårdast i Asien, ACn fungerar inte men vet ni vad, jag är lat, jag är bekväm och jag är snål så jag stannar här iallafall!

Vi hörs!
H

Likes

Comments

Jag tänker inte sticka under stolen med att det tog några dagar att återhämta sig efter kursen.. Förkylningen som hade legat och gnagt bröt ut så in i helvete dagen efter kursen, bra tajmat ändå.
Jag flyttade från mitt krypin i Chalok till mitt andra hem på summer hostel i Sairee.
Då jag kände mig lite stel i kroppen så blev det inte så mycket mer ansträngning än vägen ner till Roctopus bar och tillbaka.. Jag kan ju säga såhär att det var inga glada miner från roctopusgänget när de hade hört ryktet om att jag hade gjort min rescue någon annanstans, trodde nästan att John skulle dräpa mig.
Kvällen blev pinsamt tidig och när jag vaknade nästa morgon så kunde jag inte röra en muskel utan smärta.
"Jag får aldrig träningsvärk två dagar efter träning".... Jo Hanna, det får du.
Dagen var hemsk, jag tog mig knappt ner från min top bunk..

Nästa dag mådde jag bättre igen, förkylningen var borta och jag kunde återigen gå normalt. Man skulle kunna säga att jag hade hämtat mig!
På kvällen mötte jag upp Adam som är en vän till Rasmus och Simon som jag tidigare reste med.
Vi skulle spela biljard och ta någon öl.. När kvällen var slut ca 04.30 var resultatet istället 32 öl och 4 buckets och givetvis jag som stod som vinnare av biljarden.
Dagen efter vid 4 tiden fick jag ett meddelande från Adam,
"Jag ska ut ikväll, ska du med?", jävla ungdomar.. Manipulerande alkolister är vad de är!
Efter dessa två utekvällar sa min gamla kropp ifrån,
"Hanna, du är inte 18 längre.. Du klarar inte av att vara ute och sprätta två dagar i rad, du dör då", yes. Gud straffade mig med förkylningen från helvetet och ett köttigt brännsår på benet, tack, kapkunkaa, merci, danke schön, thank you.

Då det snart var dags att lämna ön och åka en sväng till Samui för att möta upp en ny stjärna så var jag tvungen att ta mig till Chalok och lämna tillbaka Sandras moppe som jag så snällt har fått låna.
Efter att ha sagt hejdå till Buddha viewgänget så gav jag mig hemåt mot Sairee. Det är en sträcka på ungefär 5 km, tar ungefär 1 timme om man går fort vilket jag inte gör då jag faktiskt är sjuk.
Efter att ha gått några hundra meter så ser jag en gatuhund stå och titta på mig på andra sidan vägen.
Hunden går över vägen och travar glatt mot mig, vi hälsar fint på varandra och jag fortsätter sedan att gå. Hunden följer efter.
Efter en mycket kort stund går vi bredvid varandra, hon hittar upp på mig med jämna mellanrum och söker ögonkontakt.
Hon håller fot hela tiden och jag börjar fundera på om hon tänker följa med hela vägen hem och isåfall vad ska jag göra med henne? Jag åker ju imorgon..
Efter 40 minuter går hunden fortfarande vid min sida och viftar på svansen extra mycket när hon lyckas få ögonkontakt med mig.
Jag fortsätter fundera på hur jag ska förklara detta för hostelägaren som för visso driver ett rehab och tar hand om katter och hundar.
Jag kan ju inte hjälpa att hunden valde att följa med mig!
När vi nästan var framme hemma hos mig så lämnade hunden min sida och svängde in på Taco Shacks hostel.
Jag måste erkänna att jag blev lättad.. Haha, pappa hade inte blivit glad om jag återigen hade bett om att få ta med ett djur härifrån..

Det var nu dags att ta sig vidare mot Samui för att möta upp Alex.
Färjan tar ungefär 1.5 timme och är mycket en behaglig resa med en snabb katamalaaaan.
Väl framme på piren så visste jag på ett ungefär vart jag skulle, eller.. Jag hade fått ett namn på hotellet och jag visste att det låg i närheten av chaweng..
Jag hittade en kille som kunde köra mig, han visste också nästan vart det låg. Så, priset..
Just vid sånna här transporter så som från färjan, bussen eller flygplatsen är taxigubbarna jävliga.. De VET att man måste ha taxi så de kan kräva en på hur mycket som helst..
"Aah, miss.. 600 bath to Chaweng beach"
Jag hade bara 500 bath i "pungen", resten av de 20 000 bathen ligger i väskan.. Nu ska jag öva på offerkortet som pappa kör på ibland när han prutar..
"I..... I don't have that much money..."
"Okey.. 500 for you.. Special price"
"I'm sorry.. I only have 300 bath and I need 100 to buy food later. Can you take me for 200?"
"200?? Miss, not possible.."
"Pleeeeeeeaseeee"
.........
"Pleeeeeeeeeeeeaaaaaaseeeeeeeeeeee"
"Alright then"
Ha!!

Jaha, det var dags för mig att ta en paus från hostellivet med halvsmutsiga lakan tyckte tydligen Alex. Han hade bokat på värsta lyxhotellet som hade pool med utsikt över havet. Dock var backen upp till hotellet ett helvete.. Det var så brant att taxibilarna vägrade köra upp om de inte fick 200 bath extra..
Tack vare mitt jävla sår så kunde jag inte bada.. Efter några försök med att hålla ena foten på kanten i poolen gav jag upp, jag får hålla mig i några dagar bara!
Så jag fick vackert strandsätta mig i en solstol och göra diverse aktiviteter som att spela patiens, läsa en dålig bok, protestera högt när thailändskorna kom fram och petade mig på tårna och erbjöd pedikyr och titta på medan Alex roade sig med att betala skjortan för att åka jetski!
Alex envisades även med att vi skulle äta på ett annat hotells frukost som låg nedanför vårt, för den ingick sa han.. Jag sa bestämt att jag var säker på att den inte gjorde det!
Givetvis hade jag rätt och blev 400 bath fattigare.. Nåja, jag åt för både frukost, lunch och middag så ingen större skada skedd!

Efter tre dagar var det dags för Alex att ta sig vidare till Koh Phangang. Jag valde att stanna på Samui och njuta lite extra innan det var dags att återvända till Tao för att äntligen få dyka lite om mitt brännsår tänker sätta fart och läka lite någon jävla gång!!
Jag tänkte för en tredje och sista gång återvända till US hostel vilket förmodligen är Thailand bästa hostel.
Det är fräscht, pool finns, mat finns, bästa sängarna finns och mina katter finns där!
"HANNAAA, welcome back! Where's Sofia??". Ja, jag och Sofia bodde där i nästan 1.5 vecka, första gången....
Detta hostel är perfekt för solo-travellers och
det tog inte lång tid innan jag träffade Eive, från England. Efter en heldag i poolen gick vi till nattmarknaden i fishermans village, där finns allt man kan tänka sig, allt från kryp till bläckfisk till grillspett till våfflor.
Till efterrätt köpte Eive en pannkaka. Jag och pannkaksgubben hamnade i en oklar diskussion om skillnaden mellan asiatiska och europeiska bananer.
Vi kom inte fram till något.

Frukost, är som många vet det viktigaste målet på dagen. Alla borde äta frukost på karma sutra, alltid.
De serverar den bästa frukosten jag någonsin ätit. Ägg, bacon, hashbrown, nybakad bagge, hallonsylt, apelsinjuice och te med fri tillgång till sockerbitar!! Livet.
Det som är nästbäst med frukosten är att den är så mäktig att man står sig heeeeela dagen! Perfekt för en snåljåp som jag!

Mja, nu när jag nästintill är frisk igen, mitt brännsår är torrt och inte lika köttigt längre så är det dags att åka tillbaka till mitt smultronställe, Tao.
Jag har bestämt lite dykning med Sandra och hoppas att hon kan bete sig denna gången!


Vi hörs!
H

Likes

Comments