Jag tänker inte sticka under stolen med att det tog några dagar att återhämta sig efter kursen.. Förkylningen som hade legat och gnagt bröt ut så in i helvete dagen efter kursen, bra tajmat ändå.
Jag flyttade från mitt krypin i Chalok till mitt andra hem på summer hostel i Sairee.
Då jag kände mig lite stel i kroppen så blev det inte så mycket mer ansträngning än vägen ner till Roctopus bar och tillbaka.. Jag kan ju säga såhär att det var inga glada miner från roctopusgänget när de hade hört ryktet om att jag hade gjort min rescue någon annanstans, trodde nästan att John skulle dräpa mig.
Kvällen blev pinsamt tidig och när jag vaknade nästa morgon så kunde jag inte röra en muskel utan smärta.
"Jag får aldrig träningsvärk två dagar efter träning".... Jo Hanna, det får du.
Dagen var hemsk, jag tog mig knappt ner från min top bunk..

Nästa dag mådde jag bättre igen, förkylningen var borta och jag kunde återigen gå normalt. Man skulle kunna säga att jag hade hämtat mig!
På kvällen mötte jag upp Adam som är en vän till Rasmus och Simon som jag tidigare reste med.
Vi skulle spela biljard och ta någon öl.. När kvällen var slut ca 04.30 var resultatet istället 32 öl och 4 buckets och givetvis jag som stod som vinnare av biljarden.
Dagen efter vid 4 tiden fick jag ett meddelande från Adam,
"Jag ska ut ikväll, ska du med?", jävla ungdomar.. Manipulerande alkolister är vad de är!
Efter dessa två utekvällar sa min gamla kropp ifrån,
"Hanna, du är inte 18 längre.. Du klarar inte av att vara ute och sprätta två dagar i rad, du dör då", yes. Gud straffade mig med förkylningen från helvetet och ett köttigt brännsår på benet, tack, kapkunkaa, merci, danke schön, thank you.

Då det snart var dags att lämna ön och åka en sväng till Samui för att möta upp en ny stjärna så var jag tvungen att ta mig till Chalok och lämna tillbaka Sandras moppe som jag så snällt har fått låna.
Efter att ha sagt hejdå till Buddha viewgänget så gav jag mig hemåt mot Sairee. Det är en sträcka på ungefär 5 km, tar ungefär 1 timme om man går fort vilket jag inte gör då jag faktiskt är sjuk.
Efter att ha gått några hundra meter så ser jag en gatuhund stå och titta på mig på andra sidan vägen.
Hunden går över vägen och travar glatt mot mig, vi hälsar fint på varandra och jag fortsätter sedan att gå. Hunden följer efter.
Efter en mycket kort stund går vi bredvid varandra, hon hittar upp på mig med jämna mellanrum och söker ögonkontakt.
Hon håller fot hela tiden och jag börjar fundera på om hon tänker följa med hela vägen hem och isåfall vad ska jag göra med henne? Jag åker ju imorgon..
Efter 40 minuter går hunden fortfarande vid min sida och viftar på svansen extra mycket när hon lyckas få ögonkontakt med mig.
Jag fortsätter fundera på hur jag ska förklara detta för hostelägaren som för visso driver ett rehab och tar hand om katter och hundar.
Jag kan ju inte hjälpa att hunden valde att följa med mig!
När vi nästan var framme hemma hos mig så lämnade hunden min sida och svängde in på Taco Shacks hostel.
Jag måste erkänna att jag blev lättad.. Haha, pappa hade inte blivit glad om jag återigen hade bett om att få ta med ett djur härifrån..

Det var nu dags att ta sig vidare mot Samui för att möta upp Alex.
Färjan tar ungefär 1.5 timme och är mycket en behaglig resa med en snabb katamalaaaan.
Väl framme på piren så visste jag på ett ungefär vart jag skulle, eller.. Jag hade fått ett namn på hotellet och jag visste att det låg i närheten av chaweng..
Jag hittade en kille som kunde köra mig, han visste också nästan vart det låg. Så, priset..
Just vid sånna här transporter så som från färjan, bussen eller flygplatsen är taxigubbarna jävliga.. De VET att man måste ha taxi så de kan kräva en på hur mycket som helst..
"Aah, miss.. 600 bath to Chaweng beach"
Jag hade bara 500 bath i "pungen", resten av de 20 000 bathen ligger i väskan.. Nu ska jag öva på offerkortet som pappa kör på ibland när han prutar..
"I..... I don't have that much money..."
"Okey.. 500 for you.. Special price"
"I'm sorry.. I only have 300 bath and I need 100 to buy food later. Can you take me for 200?"
"200?? Miss, not possible.."
"Pleeeeeeeaseeee"
.........
"Pleeeeeeeeeeeeaaaaaaseeeeeeeeeeee"
"Alright then"
Ha!!

Jaha, det var dags för mig att ta en paus från hostellivet med halvsmutsiga lakan tyckte tydligen Alex. Han hade bokat på värsta lyxhotellet som hade pool med utsikt över havet. Dock var backen upp till hotellet ett helvete.. Det var så brant att taxibilarna vägrade köra upp om de inte fick 200 bath extra..
Tack vare mitt jävla sår så kunde jag inte bada.. Efter några försök med att hålla ena foten på kanten i poolen gav jag upp, jag får hålla mig i några dagar bara!
Så jag fick vackert strandsätta mig i en solstol och göra diverse aktiviteter som att spela patiens, läsa en dålig bok, protestera högt när thailändskorna kom fram och petade mig på tårna och erbjöd pedikyr och titta på medan Alex roade sig med att betala skjortan för att åka jetski!
Alex envisades även med att vi skulle äta på ett annat hotells frukost som låg nedanför vårt, för den ingick sa han.. Jag sa bestämt att jag var säker på att den inte gjorde det!
Givetvis hade jag rätt och blev 400 bath fattigare.. Nåja, jag åt för både frukost, lunch och middag så ingen större skada skedd!

Efter tre dagar var det dags för Alex att ta sig vidare till Koh Phangang. Jag valde att stanna på Samui och njuta lite extra innan det var dags att återvända till Tao för att äntligen få dyka lite om mitt brännsår tänker sätta fart och läka lite någon jävla gång!!
Jag tänkte för en tredje och sista gång återvända till US hostel vilket förmodligen är Thailand bästa hostel.
Det är fräscht, pool finns, mat finns, bästa sängarna finns och mina katter finns där!
"HANNAAA, welcome back! Where's Sofia??". Ja, jag och Sofia bodde där i nästan 1.5 vecka, första gången....
Detta hostel är perfekt för solo-travellers och
det tog inte lång tid innan jag träffade Eive, från England. Efter en heldag i poolen gick vi till nattmarknaden i fishermans village, där finns allt man kan tänka sig, allt från kryp till bläckfisk till grillspett till våfflor.
Till efterrätt köpte Eive en pannkaka. Jag och pannkaksgubben hamnade i en oklar diskussion om skillnaden mellan asiatiska och europeiska bananer.
Vi kom inte fram till något.

Frukost, är som många vet det viktigaste målet på dagen. Alla borde äta frukost på karma sutra, alltid.
De serverar den bästa frukosten jag någonsin ätit. Ägg, bacon, hashbrown, nybakad bagge, hallonsylt, apelsinjuice och te med fri tillgång till sockerbitar!! Livet.
Det som är nästbäst med frukosten är att den är så mäktig att man står sig heeeeela dagen! Perfekt för en snåljåp som jag!

Mja, nu när jag nästintill är frisk igen, mitt brännsår är torrt och inte lika köttigt längre så är det dags att åka tillbaka till mitt smultronställe, Tao.
Jag har bestämt lite dykning med Sandra och hoppas att hon kan bete sig denna gången!


Vi hörs!
H

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Min tanke om hur resan till Koh Tao stämde nästan överens med verkligheten denna gången.
Helt rätt med 9 timmar i första bussen till Bangkok, sedan gick nattbussen runt halv 7. Vid 22 började min mage kurra, vi hade vid detta laget inte stannat en enda gång.. Nåja, jag knaprade på de tre chipsen jag hade sparat ifall ifall vilket gjorde att jag klarade mig till midnatt då bussen äntligen stannade för kvällsmat.
Efter 2.5 timme till så kom chauffören upp och petade på mig, jag tittade upp på honom och han viskade,
"Koh Tao?".
Här skulle jag, enbart jag av.
Jag fick min väska och han pekade sedan på bussen som stod på andra sidan vägen. Jag gick dit och bussen var tom, inte en människa så långt ögat kunde nå.. Så där stod jag, ensam kl 03 i någon by som skulle kunna vara Chumphon.
Jag intalade mig att detta blir nog bra, det kommer säkert någon så småningom. Jag skulle ju inte anlända på Tao förrän om 6 timmar!
Efter en halvtimme, när jag nästintill var uppäten av myggorna började det röra sig i bussen. De tittade sedan ut en trött liten filur ut genom fönstret.. Yes! Chauffören är vaken!
Vi åkte en stund innan vi hamnade vid någon pir och det var dags att gå ur bussen.
Jag checkar in mig för båtresan och killen som tog emot mig berättade att båten går 06.30.. Klockan är nu 04.00. Kul.
Som jag har nämnt tidigare, som backpacker lär man sig att ta vara på Powernaps och man lär sig att sova lite vart som helst.
Ja, men detta vill jag ha sagt att jag hamnade på några oerhört ostabila, mycket gamla, trasiga bussäten utomhus medan solen tillslut skapade en oerhört vacker morgon, tror jag.. Jag vet inte, jag sov som ett litet barn..

Efter tre timmars båtresa så var jag äntligen framme, det stod till och med en gubbe med en skylt som det stod mitt namn på, lyx!
Framme på Buddha view så fick jag mina böcker och blev visad till mitt rum. Detta rummet har varit min räddning, mitt eget krypin där jag har hämtat min styrka och där jag under dessa dagar kommer att få känna på alla möjliga känslor, så som ångest, eufori, hopplöshet, lycka och smärta i varenda den av min kropp.
Ja, för er som inte alls hänger med i svängarna.. Lugn, jag ska berätta.
Buddha view är det dykcentret som jag gjorde mina första dyk på för två är sedan och även förra året då jag fick möjligheten att träffa Sandra, en av dykinstruktörerna.
Jag var då alldeles för feg och jag trodde för lite på mig själv för att ta mitt cert så jag gjorde några "discover scuba diving" tillsammans med Sandra och jag minns så väl att under en dag på båten så var det ett gäng killar som gjorde sin rescue utbildning och jag minns så väl att jag tänkte, "det där vill jag också göra".
Nu står jag här ett år senare med mitt cert, min Advanced, med ett självförtroende och en självkänsla som är bättre än någonsin. Jag ska nu äntligen få göra den där kursen som har varit mitt mål så länge nu!
Ja, jag kommer att ångra mitt val av mål 100 gånger under dessa dagarna...

Dag 1.
Jag träffar Sandra som jag ska göra kursen med och vi går igenom kursen och alla papper som ska skrivas på. Sedan går vi igenom läxan som ska vara gjord till morgondagen, då det även kommer att bli prov på läxan innan dag 2 är slut. "Emergency first responds" som är första steget i denna kurs där man lär sig mest om primary assessment och primary care, CPR, blodsjukdomar, cycle of care vilket är ungefär som ABCD.

Dag 2.
Vi går igenom läxan och sedan tittar vi på en film om det jag har läst om.
Vi fortsätter med praktiska övningar från läxan så som att göra hjärt och lungräddning, bandagera, gå igenom en skadad patient från topp till tå med hjälp av AB-CABS - cycle of care.
Efter detta är det dags för provet som jag tar mig godkänd igenom, lycka!
Vi går till sist igenom läxan till morgondagen, tre kapitel i boken, 30 frågor jag måste ha ett skriftligt svar på och 40 frågor med 4 olika alternativ där ingen, en, två, tre eller alla fyra kan stämma in som svar.
Jag satt i mitt lilla krypin och plugga så att hjärnan värkte. Ibland kändes det som att jag inte förstod ett ord av det jag läste på denna förbannade engelska.
Hade denna kvällen varit för ett år sedan så hade det varit enkelt att ge upp!
Läxans kapitel handlade om allt från skillnaden mellan fysisk och psykisk stress till hur man hanterar en dykare med panik.
Vid midnatt la jag ifrån mig böckerna, släckte lampan och försökte tänka positivt.

Dag 3.
Jag får sen se film som handlar om de kapitel jag har läst sedan går vi igenom allt igen och Sandra ställer frågor som jag måste kunna svara på. Ungefär som i Greys anatomy där överläkarna frågar sina ST och AT läkare frågor om patienten och patientens sjukdom. Kan de inte svara så får de inte vara med på operationen och de blir i princip svartlistade av överläkaren. Ungefär så..
Så om jag inte hade kunnat svara så skulle Sandra säkert inte låtit mig följa med ut till båten på eftermiddagen. Haha, hemskt..
Som sagt, efter teorin var det dags för att åka ut med båten och hoppa i havet för lite praktiska övningar.
Medan de andra dykarna gör sig i ordning och hinner gå ner under ytan så går vi igenom vad vi ska göra innan vi går ner för att ta på oss utrustningen.
Innan jag ens har hunnit få på mig min utrustning så har både Zako och Daniel (som är mina victims under kursen) hamnat i vattnet.. Vad göra? Jag måste hjälpa dom!
Daniel är som tur är nära båten så jag når honom med en paddel och kan från båten ta honom i säkerhet.
Zako är längre ut så jag når inte honom med paddeln så jag måste istället kasta ut en bouy till honom, vilket inte är så jävla enkelt som det låter..
När jag har lyckats få upp båda två och vänder ryggen till för mindre än en sekund så har de hamnat i vattnet igen.. Så höll vi på några gånger innan jag faktiskt fick ta på mig utrustningen och ta klivet ut i vattnet.
Vi övade sedan på surface skills, vilket innebär att kunna läsa skillnaden på en trött dykare och en dykare med panik och sedan gå det rätta tillvägagångssättet för just den dykaren.
Jag fick lära mig olika sätt att kontrollera en dykare med panik som för övrigt försöker dränka dig för att rädda sig själv.
Zako, Daniel och även Sandra turades om att behöva min hjälp och jag fick fan inte vila en halv sekund utan att nästa person fick panik, blev trött eller fick kramp..

Dyk nummer två gick vi ner under ytan och det var ju dags för mig att kontrollera en trött dykare, en dykare med panik, en dykare med kramp, en utmattad dykare, en dykare med panik som simmar upp mot ytan, en medvetslös dykare som jag ska ta med mig upp till ytan på rätt sätt och jag skulle även utsättas för kraftig yrsel under vattnet då det kan hända om man bla inte lyckas tryckutjämna ordentligt. Detta simulerades genom att jag skulle ta tag om mina knän och göra mig till en boll och blunda medan de andra snurrade mig åt olika håll i ca 30 sekunder. Ja, man kan ju tycka att det är roligt om man vill!

När vi kom upp till ytan så var jag trött efter alla dessa räddningssituationer under ytan så jag var glad att det var slut.. Slut? Det var fan inte slut.. När vi kom upp till ytan så fick Sandra panik, hon lyckades trycka ner mig under ytan och jag gjorde allt i min makt för att lugna henne och ta över kontrollen. När jag tillslut fick tag om hennes tank och tryckte på inflate knappen för att blåsa upp BCn. Det händer ingenting... Tror ni inte att den jäveln har kopplat ur luften från sin BC så jag måste blåsa upp hennes BC för egen maskin medan jag försöker hålla både mig själv och henne ovanför vattenytan.
Om jag var trött innan denna händelse så kan jag ju säga att jag var nästintill död efteråt.

Väl hemma i mitt krypin låg jag och försökte läsa och plugga på morgondagens kapitel, samt gå igenom alla fem kapitlet inför morgondagens och kursens avgörande prov.
Ja, om ångesten var stor dagen innan så var den enorm denna kväll. Hur fan skulle detta gå?

Dag 4
Sista dagen började som de andra, jag får titta på filmen som handlar om det jag har läst och sedan är det förhör på det jag har sett och läst.
Efter teorin går vi ner till poolen, dags för att lära sig hur man går tillväga om man hittar en dykare utan egen andning på ytan.
Ja, konstgjord andning var 5 sekund samtidigt som man knäpper av patientens utrustning och sedan min egen utrustning för att samtidigt som det bogsera patienten mot "båten", som i detta fallet var stegen upp från poolen. Keep the rhythm of the rescue breaths! swim faster! Keep the mask tight on his face! Look where you're going! RESCUE BREATH!!!!!!!!
Ja.. Typ sådär lät Sandra... Väl framme vid stegen var det dags att få upp Zako från poolen.
Så först två rescue breath och sedan få honom i position att han sitter i mitt knä med näsan mot mig, armarna runt min hals och benen på varsin sida om min kropp och sen är det bara att börja klättra..

Efter lunch var det dags att åka ut med båten igen och göra samma övning som vi gjorde i poolen, bland annat...
Jag skulle även träna på att leta efter en försvunnen dykare.
Så Sandra och Zako gick ner under ytan utan mig och sedan kom Sandra upp och självklart hade Zako försvunnit..
Så, på med kompassen, stort kliv ut i havet och sedan ner under ytan.
Det tar alldeles för lång tid att förklara för er hur man går tillväga så jag sparar er på det.
Men man räknar sina simtag och simmar efter sin kompass i en förutbestämd rutt.
Jag hittade honom ialf, det är det viktigaste!
När jag väl hittade honom så fick han givetvis panik, kastade sig emot mig och slet av sig både sin mask och reg OCH min mask och reg.. Jävla idiot!
Jag simmade ifrån honom någon meter och försökte komma iordning igen. När jag fått på mig masken så ser jag att han är påväg upp till ytan, jag lyckas få fatt i foten på han och hålla kvar honom.
När vi kommer i samma höjd igen så gör jag ett nytt försök att lugna honom vilket jag tillslut lyckas med. I nästa sekund får Sandra kramp och sedan blir hon utmattad och orolig. När jag är klar med henne så vänder jag mig om och då kommer Zako simmandes i panik då han har slut på luft.
Efter att den övningen är slut så vänder jag mig mot Sandra och då är hon medvetslös.. Jahopp.. Tar med henne upp på ytan, ingen andning och får då göra om samma procedur som vi gjorde under förmiddagen i poolen. Tröttsamt!

Inför dyk två står jag och kollar igenom mina grejer en sista gång innan det är dags att sätta på sig den. Plötsligt hör jag ett skrik, någon ropar "PIZZA PIZZA!!!!"
Jag förstår då att det är Zako som är i nöd. Då man inte får skrika help eftersom andra kan tro att det är på riktigt så istället kan man skrika lite vad man vill..
Jovisst.. Zako ligger i vattnet, 50 meter bort!
Jag tar mask, fenor och livringen och hoppar i efter honom. Givetvis har han panik och försöker dränka mig!
Efter att ha simmat runt honom några gånger och försökt få honom att ta tag i den jävla ringen så gör han det och jag kan sedan bogsera honom tillbaka till båten.

Dags för att dyka igen, vi gör ungefär samma övningar igen och så avslutar vi med att Zako är medvetslös så jag tar med honom upp till ytan. Givetvis har det börjat blåsa lite mer så vågorna är ett problem.
Jag kämpar med sen konstgjorda andningen samtidigt som jag knäpper loss hans utrustning och bogserar honom till båten. Väl framme är det såklart dessa kineser som måste gå upp först.. Så där kämpar jag med en livlös dykare utan andning i ett vågigt hav i säkert 7 minuter, tro mig.. Det är JÄVLIGT jobbigt..
Äntligen var det min tur, så jag drar fram honom till stegen upp till båten, puttar bort min och hans utrustning, ger två rescue breaths, lägger hans armar om mig och börjar klättra ut detta jävla havet som inte alls tänker sammarbeta med mig.
Tillslut får jag upp en 75 kg tung Zako på båten och påbörjar CPR.

Jag har aldrig varit så trött i mitt liv som jag var då. Efter att ha blivit utsatt för all sorts psykisk stress och fysisk ren jävla styrka så trodde jag nästan att jag skulle falla ihop i en hög på båten.
När vi kom tillbaka var det dags för provet med stort P!
Jag fick sitta med utsikt över havet och ha solnedgången mitt framför mig medan jag skrev.
50 frågor från en bok med 5 kapitel varav ett kapitel är ca 35 sidor. Vafan kunde det vara för frågor? Vad som helst!!
När jag var klar så kom Sandra och hämtade provet. Hon var borta en stund och tankarna snurrade.. Hon kom sedan tillbaka med mitt prov, bakom henne kom Zako.
Hon la provet framför mig, två fel.
Zako höll fram ett glas med vin till mig och sedan utbringade de en skål.
Jag hade klarat det........

Vi hörs!
H

Likes

Comments

Alright, hur går det för mig att flyga solo? Det undrar jag också.. Jag låter er bestämma.
Jag lyckades gå på planet, lyfta och även landa utan några större panikattacker. Jag hade alltså överlevt att flyga ensam för första gången i mitt liv, skönt!
När jag fått tillbaka min väska och växlat mina pengar så gick jag ut i arrival hall, där vi kommer att stöta på det första problemet.
Min första destination i Thailand skulle vara Koh Chang som ligger på östkusten, nästan vid gränsen till Kambodja. Dit behöver man ta en buss i oklart många timmar för att sedan ta färjan ut till ön.
Ryktena sa att jag givetvis skulle hinna dit samma dag.
Nej, no, mai dai, fel.
Damen i bussbåset sa att sista bussen redan hade gått, åhnej så synd.. Men genast erbjöd hon mig ett boende över natten (MED FRUKOST) och transporten till Chang nästa morgon för 2.400 bath. Alternativet var att ta en minibuss nu på stört till färjan och pröjsa 5000 bath, HELL NO! Vem trodde hon att jag var? Pippi Långstrump med jättemånga guldpengar?!

Fördelen med att resa med någon annan är främst för att man inte behöver ta dessa svåra beslut på egen hand.
Så, skulle jag gå den enklare, eventuellt billigare vägen och boka allt med damen eller skulle jag körda hardcore, fixa taxi till ett boende som jag själv har valt och fixa biljetten till koh Chang på egen hand och eventuellt komma undan billigare.
Jag valde alternativ två.
Taxin var snordyr, såklart och mitt hostel låg på andra sidan Bangkok.
Jag bannade mig själv under hela taxituren på en timme att jag inte hade valt det lättare och kanske billigare men FRÄMST lättare alternativet.
Tillslut kom jag fram till mitt hostel och kunde checka in.
Killen i receptionen frågade mig först varför jag hade så mycket kläder på mig och sedan frågade han vad jag skulle göra i Bangkok.
Jag förklarade då först för honom att jag kommer från ett jävligt kallt Vietnam och hade glömt vad värme var för något. Sedan berättade jag om mina misslyckade planer på att ta mig till Koh Chang.
Han tittade mycket fundersamt på mig innan han signalerade åt mig att vänta sen tog han sin mobil och ringde till någon.
Efter någon minut tittade han upp på mig och sa,
"When do you want to go?"
"Tomorrow?"
"What time?"
"In the morning?"
Han fortsatte prata en stund innan han la på, tog mig i armen och drog mig ut på gatan, bråttom var det uppenbarligen för jag hann inte ta på mig några skor så jag fick springa runt i strumporna medan jag försökte hålla jämna steg med denna thaikillen som fortfarande inte hade släppt min arm.
Han drog in mig på 711 och började prata med tjejerna i kassan för att sedan vända sig mot mig igen,
"300 bath"
Jag försäkrade mig om att det var en biljett till Chang jag betalade för innan jag gav fram mina pengar.
Ok, fixat!
Damen på flygplatsen hade för övrigt ljugit för mig när hon påstod att biljetten skulle kosta 1000 bath. 1-0 till mig!

Eftermiddagen och kvällen spenderades med min härliga kollega Sue som var på semester i hemstaden, perfekt! Så behövde inte pappa vara så orolig över att jag var ensam i denna storstad.
Vi åt thailändsk efterrätt som bestod av olika bär?, is och typ sirap, vi köpte ansiktsprodukter, tog en alkoholfri drink på hard rock café, fick massage och middag som för mig bestod av te då jag ännu inte hade fått tillbaka aptiten sedan senaste sjukdomstillfället.
Kvällen blev tidig då det var uppstigning halv 6. Bussen skulle dock inte gå förrän kvart i 8 men enligt säkra källor så kunde man inte lita på Bangkoks trafik, en kilometer kunde ta en timme, lätt! Så jag blev rådd till att åka en timme innan jag skulle vara på plats, vilket var 30 minuter innan avgång. Bäst att vara på den säkra sidan!

Efter i princip 0 sömn så ringde klockan och jag gjorde mig redo för att åka.
Det är dags för problem nummer två, vilken busstation ska jag till? Killen från gårdagen sa att jag kunde välja.. Välja? Mellan vilka? Jag mindes inte.
Jag gick ner och försökte prata med nattvakten som dessvärre inte kunde engelska och efter några försök så insåg han att vi inte skulle förstå varandra hur mycket vi än försökte så han ringde upp killen som hade hjälp mig dagen innan så fick han bestämma vilken jävla station jag skulle till!
Nästa problem, kan man ens fixa taxi vid denna tiden på dygnet? Svar ja. I Bangkok sover inte folk.
Nattvakten på mitt hostel fixade snabbt en taxi och förhandlade om priset åt mig, tack!
De tre kilometerna till busstationen tog ca 6 minuter.. Så där satt jag, nästan två timmar innan bussen skulle gå.

Bussresan gick smidigt, jag sov 99% av tiden.
När vi kom fram till piren så är det dags för nästa dilemma. Vill jag ha enkelbiljett eller öppen returbiljett till Bangkok?
Planen var att någon dag åka till Koh Tao från Chang, hur visste jag inte och dag visste jag verkligen inte.
Kommer jag att vinna på att ta en tur och retur? Kan jag då fixa biljett från Bangkok till Tao från Chang? Eller måste jag stanna ytterligare en natt i Bangkok? Frågorna var oändliga och efter lite velande så bestämde jag mig för att ha is i magen och ta en enkelbiljett.
Summan av kardemumman blev iallafall att jag kom undan billigare med alternativ två, hela 100 kr! 100 spänn tänker ni, det var väl inte mycket skillnad? Åhjo, 100 spänn är 4 måltider minst, minsann.
Svar ja, jag känner hur smålänningen i mig blir allt större och större..

Jag hamnade på ett fint hostel som låg en kort promenad från stranden Klongprao.
Den första dagen bjöd inte vädergudarna på särskilt bra väder så jag hyrde en moppe och tänkte utforska ön. Jag hann köra typ 2 km innan jag fick tillsammans med tre andra turister stanna till under ett tak till ett hotell mitt ute i ingenstans för att det regnade så mycket att det gjorde det nästintill livsfarligt att köra på dessa vägar.
Nåja, det blev en givande kvart under taket där vi delade våra historier från våra resor.

Kommande dagar var vädret bättre och jag kunde äntligen hänga på stranden.
En av dagarna gjorde jag och mina två nyfunna kompanjoner Fien från Belgien och Fanny från Ungern/Sverige en utflykt till long beach som ligger på andra sidan ön, ca 1.5 timmes moppekörning hemifrån.
Jag och Fanny låg i täten medan Fien låg och puttrade bakom oss upp och ner för dessa vansinniga backar som blev i värre skick ju längre bort vi kom, men vi kom fram helskinnade.
På kvällen gick jag och Fien och tog en massage. När timmen var slut och jag gick ut till henne där hon satt utanför med en kopp te och frågade henne hur hennes massage hade varit så tittade hon upp på mig med sina blå ögon och sa,
"Omg, it felt sooooo good.. You know, I haven't been touched in a while..". Ja, backpackerlivet är varken glamouröst eller romantiskt för någon!
Till kvällsmat skulle jag, Fanny och Fien lyxa till det och gå på restaurang, jag ville ha curry.
Katja, en tysk tjej från samma hostel gjorde oss även sällskap. Hon var denna kväll riktig hungrig och när vi äntligen fick vårt bord efter en timmes väntan så kunde hon uppenbarligen inte stå ut längre. Hon tittade sig omkring och såg att bordet som stod snett bakom oss var tomt OCH servitriserna hade inte hunnit plocka bort den halvätna fisken som gästerna hade lämnat efter sig.
Ja, när Katja.. Denna mest obrydda och utsvultna människa jag någonsin träffat sätter sig vid de tomma bordet och börjar äta resterna så trodde jag att jag och min svenska själ skulle skämmas ihjäl.
De andra gästerna vände sig om lite diskret för att titta om de faktiskt såg rätt och sedan tittade de på oss då de förstod att hon tillhörde oss.
När Katja sedan kände sig tillfredsställd från fisken så kom hon tillbaka till vårt bord och satte sig tillrätta. Hon mötte sedan våra blickar och småskratt och svarade,
"Do you know how much a fish like that costs? What a waste of food.."

En annan kväll bestämde jag och Fanny oss för att åka till lonely beach, där finns det nämligen en restaurang som serverar köttbullar och potatismos!
Men när vi kom dit, efter säkert 20 minuter på moppe så visade det sig att köket var stängt just den kvällen, vad är oddsen?????
Nåja, efter lite shopping och annan mat i magen så struntade vi i kvällens misslyckande.
På vägen hem stannade vi till vid det travel agencyt som vi hade köpt våra biljetter till Bangkok respektive Koh Tao kvällen innan.
Jag behövde kolla vilken båt som skulle ta mig från Chumphon till Koh Tao så att jag kunde ordna med min pick-up på Tao.
"Don't worry miss, someone will show you the right boat"
Jamenjamenjamen.... Jag vill ju veta vilken båt!!
När tanten tillslut förstod min fråga så hon ringde upp någon, sedan tittade hon på mig och sa,
"It's a ekpekbooooot"
??
"What?"
"EKPEKBOOOOOT!"
...."ekpek?"
"Yes!"
"Could you please write it down for me?"
Hon tog en lapp, skrev ner det och gav sedan lappen till mig.
Express boat...... Såklart!
Jag gick sedan lite småskamsen tillbaka till Fanny och återberättade denna händelse och hon började sedan gapskratta åt mig.
Ja, jag kände mig dum.

Sista kvällen på Chang lyxade vi återigen till det, fast på riktigt denna gången.
Vi hade fått besök av David, ännu en av alla dessa tyskar!
Vi började med varsin massage, jag och Fanny körde på en massage med coconut oil medan de andra två tog någon aroma therapy.
Efter en timme av smärta, panikskratt då de pillade mig på tårna och något awkward moment när de oblygt och oväntat masserar HELA överkroppen så höll jag på att slå ihjäl mig när jag spänstigt skuttade ner från britsen i glömska om att mina fötter var lika hala som resten av kroppen var efter en oljemassage....
När jag slirade runt som Bambi i några sekunder så lyckades jag nästan dra ner gardinerna mellan massagebritsarna och i allmänhet välta hela stället!
Nåja, det gick ju bra tillslut..
Efter massagen var det dags för kvällsmat, som denna kväll bestod av nudelsoppa för 10 spänn utanför 711. Perfekt!

Under dagen hade mina roomisar lämnat mig för nya äventyr och jag stod nu inför att sova helt ensam för första gången på mer än 5 månader. Tanken var skrämmande.
Men, när jag kom hem från middagen så låg det minsann en väska på en av sängarna, ROOMIE!
Att sova ensam skjuter vi minsann upp lite till! Tack Gud.

Jag står nu inför en 24 timmars lång resa till Tao. Först hela vägen tillbaka till Bangkok som sammanlagt lär ta 9 timmar med färja och allt, som tur är så gör Fanny mig sällskap den biten.
Sedan är det byte till en 10 timmars lång resa i nattbuss ner till Chumphon och sedan två timmars båtresa ut till ön..
Det är kul att resa...!

Vi hörs!
H

Likes

Comments

Ta i trä är något man borde göra, oavsett vad det än gäller!
Under kvällsmaten kvällen innan avfärd diskuterade vi hur fel alla har haft om vädret och vilken tur vi har haft. Enligt flera källor så är biten norr om Da Nang väl känt för sitt regn. Köp regnkläder, sa de. Regnkläder..?! Hela vägen till Phong Nha var det strålande sol och hela vistelsen i nationalparken bjöd på fantastiskt väder. Regnkläder, vem behöver det?
Vi hade ställt klockan på 7 så att vi skulle kunna komma iväg norrut senast 8.
När vi kom ut till mopparna efter frukosten så blev vi välkomnande av duggregn, äsch... Vem har dött av lite dugg?
Ojojoj... Jag visste inte vad jag gav mig in på, uppenbarligen.
Iväg åkte vi.
32 mil hade vi till första målet, Ninh Binh. Borde ta ca 8-9 timmar.
Första timmen var fine, dugget fortsatte lite då och då.
Andra timmen, ute på AH1 som för övrigt är Vietnams motsvarighet till motorväg så fick jag minsann äta upp vad jag hade sagt.
Duggregnet förvandlades till ösregn och där satt vi, i mjukisbyxor och vindjacka.
Henry och ..... PW, vrålade på längs kusten allt vad det hade och när klockan närmade sig 13 så hade vi lyckats komma fram till en större stad, Vinh. Lunch, tack!
Vi såg en restaurangliknande historia, nåväl.. Det viktigaste var att vi kunde sitta inomhus.. Att äta inomhus hör sannerligen till ovanligheten i Vietnam. Oftast är det några plaststolar som i bästa fall står under ett plåttak som gärna regnar in.
När vi klampade in på restaurangen, pisseblöta efter 4-5 timmars körning så tittade syskonparet som ägde stället förvånat på oss,
"Vad är det katten har släpat in?" Hörde jag systern tänka.
Som vanligt var språket en svårighet och självklart fanns det ingen meny.
Efter en stund kom brodern ut med varsin hotpan, varma baguetter och te.

Efter en stunds paus var det dags för att ta ett beslut. Hur långt pallar vi i detta vädret? Båda ville väl helst ta in på ett 5 stjärnigt spahotell och titta på film. Men icke.
1. Vi har ett späckat tidsschema för att kunna hinna med allt.
2. Vi har inte råd med något lyxhotell.
Så, away we went.
Timmarna gick, båda var trötta, blöta och kalla men jävlar vad vi kämpade. När den ena inte längre orkade ligga först och ihärdigt dra på gasen så bytte vi. Varenda gång vi körde förbi varandra så var det nästan en ljusning i livet. När vi tittade på varandra och den ena såg bedrövligare ut än andra så skrattade vi och mimade "FEEL YA BROTHER".
Det var omöjligt att veta om man skulle skratta eller gråta. När jag var så blöt att det droppade kallt vatten från armarna eller när det rann vatten ner för magen medan jag körde så grät jag nästan och bannade mig själv för att jag överhuvudtaget ens tänkt tanken på att åka ut och resa.
När det började bli mörkt, svårt att se för regnet i skymningen och händerna hade värkt av kyla i några timmar så bestämde vi att det skulle vara nog. Nästa hotell tar vi.
När vi hittade ett, någonstans längs vägen så sprang vi in och betalade de 350.000 dong 135kr) som mannen som inte kunde engelska skulle ha för ett rum.
När vi kom upp på rummet så såg vi ganska snabbt att det inte hade blivit städat sedan förra gästen. Filten låg ihopvikt på sängen vilket gjorde att det inte gick att missa fläckarna och brännmärken från cigaretterna. på sängen. Det låg fortfarande en använd tandborste och öppnad tandkräm på handfatet på toaletten och fimparna och kaffekoppen stod fortfarande kvar på bordet men vafan gjorde det?
Vi hängde upp alla våra blöta kläder som vi hade haft på oss och som hade blivit blöta i väskan och vi skapade därmed en swimmingpool inne på rummet!
Efter två timmar under täcket hade vi återfått känsel i alla extremiteter och hungern gjorde sig påmind.
Vi gick ner till mannen och han frågade om vi var hungriga, vi nickade och han följde oss i ösregnet till en rastplats för nattbussarna.
Där kom vi, två västerlänningar till ett ställe fullt med vietnameser som tittade konstigt på oss.
Vi gick fram till tjejen som stod i disken och försökte förklara att vi ville ha mat, vad som helst.
Hon skrattade åt oss och sedan tog hon oss i varsin arm och ledde bort oss till köket där hon och hennes kollegor försökte klura ut vad vi skulle kunna tänkas vilja äta.
Det slutade med ris, soppa och en korianderfylld omelett. Vi som för övrigt HATAR koriander!

Dagen efter skrek klockan kl 7, vi rörde inte en fena innan 8. Livslusten var låg då det fortfarande regnade, om än något mindre och våra kläder var inte torra.
Det var inte mer med det, på med de blöta kläderna, spänn på väskan på en lika trött Henry och åk.
Vi stannade efter någon mil för att äta frukost,givetvis nationalrätten som består av risnudlar i en soppa med oklart kött och kocken tappar uppenbarligen en hel korianderplanta i skiten varenda gång! Under frukosten kom vi överens om att om vi kunde få tag på nya, torra kläder så skulle vi absolut kunna ta oss hela vägen.
Sagt och gjort, vi hittade en liten marknad där de fanns lite kläder.
Vi hittade ett ställe som hade jackor och byxor så vi började prova.
Under tiden vi provade kom de fram fler och fler folk som ville titta på oss och vad vi gjorde för något. Det slutade med att det var vi och 18 kvinnor som stod och skrattade åt oss för att kläderna var för små. Alla hjälpte sedan till för att pussla ihop kläder till dessa två små flickebarn.
När vi hade fått tag på de kläder som nästan passade så skulle vi börja diskutera priset.
Det är inte lätt att pruta i vanliga fall, tänk då att pruta med någon som inte förstår engelska.
Stina och tanten stod och dividerade och tillslut skrev tanten ner ett pris på kläderna på ett papper som var ett hemskt överpris, såklart!
Stina berättade för mig vad hon hade sagt för pris och vi började skratta lite lätt och kom överens om ett motbud.
När tanten fick tillbaka lappen så visade hon för sina vänner och så började alla 18 kvinnor att gapskratta. Såhär höll de på tills vi äntligen kom överens om ett pris.
Ja herregud...

Vi åkte vidare i våra nya, torra kläder och humöret var på topp igen då det även hade slutat regna!
Problemet när man är ute och kör såhär är som sagt inte den tunga trafiken utan de är dessa jävla mopedister som kör som att de har dödslängtan allihop! Filkörning och döda vinkeln finns inte i detta land.
Jag tänker inte nämna hur många riktiga nära döden upplevelser vi hade under vägen upp till Haiphong.

Haiphong är Vietnams tredje största stad och vårt sista stopp innan vår slutdestination Cat Ba.
För att ta sig till Cat Ba så är man tvungen att ta två färjor och dessa trodde vi skulle slutade gå kl 17.30 men man vet aldrig så vi körde ut till piren och försökte hitta rätt vilket var lättare sagt än gjort.
I detta land finns inga skyltar, aldrig! Vi frågade tre gubbar som satt i ett litet hus. Givetvis kunde de ingen engelska..
"Cat Ba?" frågade jag.
Mannen pekade bort på en väg och sedan skakade han på huvudet. Han sa något som skulle ha kunnat betyda hotell, oklart.. Han visade klart och tydligt att han inte tyckte att vi skulle åka idag.
"See you tomorrow then?"
Han vinkade åt oss och vi åkte tillbaka in till stan igen för att hitta ett hotell.

Vietnamesiska är svårt, oerhört svårt.. Det enda som jag verkar kunna uttala så att de förstår är GA vilket betyder kyckling och BA som betyder beef.
När vi ska fixa krubb oavsett tid på dygnet så brukar det gå till såhär,
-Vi letar i 15 år efter en riktig restaurang som inte ens finns,
-vi inser att vi måste äta under ett av skjulen,
-ägaren hälsar glatt och frågar (på vietnamesiska) vad vi kan tänkas vilja äta
-Stina står och gör tecken för att hon inte förstår medan jag, upprepade gånger försöker uttala GA eller BA tills det förhoppningsvis blir rätt!
-som sista utväg blir det kycklingdansen med tillhörande kycklingljud vilket går hem varenda gång! Men man vet aldrig om man får kyckling eller ägg.

Dagen därpå gjorde vi ett nytt försök att komma med färjan, vi hade ju trots allt ett hum om vart det skulle vara, trodde vi ja..!
Det slutade med att vi kom rätt efter att vi hade snurrat runt på en byggarbetsplats i ungefär en timme.
Frågade dom inte om vägen? Tänker säkert ni.. Jo, femtioelva gånger! Men vi blev skickade åt olika håll hela tiden så var väl inte det så mycket till hjälp..
En liten skylt "Cat Ba" ➡️, är det för mycket begärt???
Hur som, vi missade färjan och fick vänta i 40 minuter på nästa. Under tiden hann vi bli oerhört avundsjuka på de andra turisterna som åkte buss, så jävla slappt!

Två färjor senare kom vi fram till ön och började köra mot Cat Ba Town, för de är ju där de coola kidsen hänger!
Mellan färjeläget och stan är det ca 2 mil.. Det finns två vägar, tydligen.. Vi tog kustvägen vilket innebär att 19 av 20 km tvingades vi köra i växlande terräng.. Rullgrus, mellanstora stenar som flyttar på sig så fort hjulet nuddar, stora stenar som nästan hela tiden gjorde det nästintill omöjligt att komma fram och ungefär 50 cm bred väg med stenarna på ena sidan och stup på andra sidan..
Men vi kom fram, utan att ha trillat en enda gång vilket är en bedrift!
Vi checkade in på vårt hostel och Stina hann knappt sätta ner väskan vid sängen innan hon sprang in i badrummet och kontrollerade duschens värme och sprut.
Sedan drack vi vin och spelade biljard, det var vi ju ändå värda, vi hade ju klarat det!!

Det här med trekking och viewpoints är något som jag är jävligt trött på men liktförbannat ska det alltid finnas en jävla viewpoint långt som fan upp på den högsta förbannade punkten och just dit ska vi ALLTID gå.
I Cat Ba finns det en nationalpark, dit åkte såklart vi. Turen skulle ta ungefär en timme, vi valde att gå utan guide, vilket vi alltid gör.
Orkar inte ens berätta hur vi gick fel och fick bokstavligen klättra upp för ett bergsstup minst 1km.
"ALDRIG MER!!" Skrek vi om vartannat!
När vi tillslut kom upp så stod det en skylt framför stupet vi hade kommit upp för,
"DANGER!"
No shit Sherlock...
Det var en jäkla tur att det var en riktigt nice viewpoint annars hade ju allt varit förgäves, minst sagt..
Efter detta åkte vi hem.

Nästkommande dagar är inte särskilt intressanta då magsjukan återigen stod och knackade på min dörr så Stina fick ta sig till Halong Bay på egen hand vilket ska ha varit trevligt!
Tillsist insåg även jag att jag behövde lite medicin så vi åkte till ett pharmacy och försökte förklara mina symtom. Jag åkte därifrån med en jävla massa medicin.. 18 tabletter om dagen skulle tydligen vara lagom!

Nu är det dags att ta sig till sista destinationen, Hanoi.
10 mil ungefär.. Två timmar typ, tänkte vi. Men har väl insett att det är ändå ingen idé att försöka planera hur och när vi kommer fram för det blir aldrig som vi tänkt oss ändå.
Efter ca 3 mil på motorvägen så märker jag hur Stinas körning plötsligt blir väldigt passiv, jag planerar att köra om henne då jag tänker att hon kanske har blivit trött.
När man kör om så måste man bestämma sig för att nu kommer jag att byta position, jag tittar åt alla håll och ser att det kommer en lastbil bakom mig, jag hinner!
Jag drar på gasen och Henry dånar iväg, när jag ligger jämsides för en sekund med Stina så ser jag hur hennes däck plötsligt exploderar och moppen börjar vobbla så in i!
Jag tänker på lastbilen som ligger mig i arslet, nu är det kört!
Icke, då jag har tränat upp denna dam från att aldrig ens ha suttit på något i närheten av motorcykel innan till att bli en oerhört skicklig förare som sannerligen kör som en riktig vitnames så klarar hon det galant och kör in till kanten!
Efter lite adrenalinstimm så kommer vi överens om att jag åker och hämtar hjälp.
Jag stannar vid olika ställen som skulle kunna vara en verkstad samtidigt som det likväl skulle kunna vara ett övergivet skjul. När jag står och försöker förklara för en kille vad som hade hänt så kommer det upp en liten militärklädd man och vinkar och skriker åt mig och försöker få mig att förstå något på vietnamesiska. Efter ett tag fattar jag att han vill säga att Stina redan har fått hjälp så jag kan åka tillbaka igen! Tydligen hade det kommit 15 vietnameskillar springandes för att hjälpa jungfrun i nöd bara 15 sekunder efter att jag hade lämnat för att hämta hjälp på min svarta springare! Nåja, 1 timme senare åkte vi därifrån med ett nytt däck till PW.

Vad gjorde vi i Hanoi? Jo, vi lärde oss lite till om Vietnamkriget genom att besöka ett nytt fängelse. Vi fikade på ett Harry Pottercafe, käkade något annat än nudelsoppa, träffade både nya och gamla vänner och sålt vidare Henry och PW till två tyska pojkar som planerar att åka söderut i Vietnam.

Det har även blivit dags för mig och Stina att skiljas åt efter närmare 4 månader tillsammans.
Nu är det dags för mig att flyga solo.
Next stop, Thailand!

Vi hörs!
H

Likes

Comments

Vi och våra nattbussar, hoppas att vi får nog snart.. Den 14 timmars långa resan var inte så hemsk som man kan tro men en upplevelse, det var det minsann!
Med tanke på föregående resa där både jag och Stina höll på att frysa ihjäl så bunkrade vi upp ordentligt med våra nya varma kläder och filtar, här ska minsann inte frysas igen!
Efter två timmar var det dags för den första pissepausen.. Detta är för övrigt inte något som någon talar om, utan rör sig folket i bussen så bör du också röra på dig.
Bussen stannade mitt ute på landsbygden bland några plåthus som stod på sniskan, där skulle vi alla kissa helt enkelt.
En jäkla tur att man har varit ute och rest ett tag och framför allt bott på hostels och mist all sin personliga integritet för här gäller det att inte vara pryd!
Jojomen förstår ni, här sätter man sig precis utanför bussen, man som kvinna, behov som behov.
Hade man tur så fanns det en liiiiten buske 5 meter bort som man kunde gömma sig bakom tillsammans med 14 andra män och kvinnor.
När klockan närmade sig midnatt så stannade bussen igen och folket började röra sig, en kvinna som gick förbi Stina petade henne distinkt i sidan och signalerade "äta" på teckenspråk. Ja, vi var som vanligt de enda västerlänningarna på bussen!
Resten av bussresan gick bra, denna gången var det dock inte kylan som höll oss vakna utan det var chauffören som oavbrutet skulle tuta var femte meter, jävligt irriterande!

Da nang är en fin liten stad som ligger ute vid kusten. Första dagen hyrde vi moppar och skulle köra till monkey mountain.
På vägen dit stannade vi för att käka lunch vid "Strandvägen".
På restaurangen jobbade det två personer, en kvinna och hennes son. Ingen kunde engelska. Vi lyckades beställa varsin noodlesoup, trodde vi.
Det blev en rice soup istället.. Jaja.
Kvinnan som jobbade där fick tydliga moderskänslor för oss, hon gav oss bröd och visade tydligt att vi skulle doppa brödet i soppan, torkade av våra bestick innan vi fick dem och visade såååå tydligt att vi skulle hälla soppan i de små skålarna som hon hade plockat fram och noga torkat ur åt oss.
Hon tittade sedan på oss mycket vänligt medan vi åt vår mat.
Efter maten så fortsatte äventyret, vi åkte upp för ett berg och när vi kommit halvvägs för att kolla kartan så säger Stina,
"Vad är det vi ska kolla på egentligen? Jag minns inte".
Jag hade också tappat minnet och ingen av oss har ännu inte kommit på vad det var vi skulle göra uppe på monkey mountain, vi hittade inte ens dit.
Nåja, vi hamnade på ett annat jättehögt berg istället! Klart lagom aktivitet för dagen.

Kommande dagar kan vi lika gärna skita i, jag låg magsjuk i sängen i några dagar.
Men under tiden hann vi förflytta oss till Hue. Tanken var att ha hunnit köpa en moppe och köra men där satte spåren av sjukdomen stopp. Vi tog bussen istället.
När vi kom fram så ordnade vi snabbt en taxi till vårt hostel.
Vi småpratade lite med chauffören och det visade sig att han ägde en motorcykelbutik så han hade flera scootrar till salu för en billig peng.. 4.5 miljoner dong, hehe. Här är man miljonär förstår ni!
Vi bestämde träff nästa dag och sedan tackade vi för oss och gick och checkade in.

På detta familjeägda hostel och café finns nog Vietnams, nej, jordens trevligaste människor. Nästan obehagligt trevliga..
Jag som fortfarande inte var helt kry låg mest inne de första två dagarna gjorde helt klart all personal på hela stället jätteroliga!
Behöver hon medicin? Behöver hon åka till sjukhuset? Hur mår hon idag? Hon måste äta ris och dricka ingefärste!
Typ sådär pågick det konstant under vår vistelse på detta hostel.

När de var dags att åka till moppeshoppen så kom vår vän och hämtade oss med minibussen.
Efter att vi hade provat några så fann jag äntligen min Henry. Stina var överlycklig över sin moppe som hon såklart har döpt till något snuskigt, så det tänker jag inte nämna här..
Sista kvällen spenderades på ett spa, med fotbad, bastu och massage.
Vi blev utan tvekan behandlade som två prinsessor.
Jag fick massage med hot stones även fast jag bara hade betalat för en vanlig massage och när vi var klara så fick vi varsin gratis fläta i håret.

Det var nu dags att lämna Hue, mot nya uppdrag och äventyr.
Kl 10 spände vi på våra väskor på våra fulltankade moppar och sedan styrde vi mot Phong Nha.
Vi hade 20 mil framför oss, 5 timmar skulle det ta.
Utan större problem tog vi oss ut på kustvägen AH1 som skulle ta oss nästan hela vägen fram.
Jag som, efter olyckan med nattbussen har varit lite nojig över den tyngre trafiken som de ryktades om skulle köra på denna vägen.
Jag hade inte behövt oroa mig.. Trafiken är inte ens i närheten av jobbig. Många gånger är det bara vi som kör på vägen.
I Vietnam så använder man tutan så fort man ser ett annat fordon eller ibland, bara för skojsskull.
Tutan används inte som i Sverige "din jävla idiotjävel, flytta på dig", utan här är det mer "HOLAA, läget? Ser du mig?"
Det enda problemet med buss och lastbilschaufförer är att de är vansinnigt irriterande med sina tutor då de smyger upp bakom dig i filen bredvid och sedan tutar de dig i örat samtidigt som de är påväg förbi dig.
Efter att ha kört konstant i närmare 4 timmar så ska jag tala om att ha "ont i röven", är en underdrift.. Rumpan var inte längre vid liv.
Vi stannade på ett ställe för att äta lite. Menyer är inget som erbjuds utan här får du vad du får. I vårt fall blev det ris, ägg, någon form av kött och en bit fisk. Mat hade aldrig smakat så gott som då!
16.15 rullade vi in på gatan där vårt hostel Easy tigers låg.
Vilket jäkla ställe för övrigt! Efter att vi hade checkat in så skulle vi gå ner och belöna oss med nåt att dricka och spela någon omgång biljard. Det slutade med några fler flaskor och en Stina som trillade av bordet som hon stod och dansade på till live musiken, tre gånger..
Kul kväll!

Dagen därpå gjorde vi inte många knop.. Vi kände att vafan, vi måste ju utforska denna fantastiska natur. Sagt och gjort!
Vi tog våra moppar och körde till Botanical Garden där vi tog en promenad i djungeln.
Vi hittade till en lake, peacock viewpoint och vattenfallet som låg i "närheten" som även bjöd på ännu en riktigt nice view över djungeln.
Efter detta äventyr åkte vi hem.. Och sov i två timmar. Sedan åt vi tacos!

Vi har påbörjat det stora äventyret från Phong Nha till Cat Ba.. En sträcka på närmare 60 mil..

Jag kan ju säga såhär.. Livet är så jävla tufft, kallt och fruktansvärt just nu men trots det så ler jag ungefär en gång i timmen..

Vi hörs!
H

Likes

Comments

Det här med nattbussar är alltid spännande, man vet aldrig hur det ska sluta!
Det var vår första tur i en sleeping bus, vilket innebär att det är tre säten på bredden med gångar emellan, man kan luta sätena till nästintill liggande position. Ganska gött om det inte vore så inåthelvete kallt!
Jag fick ett fönstersäte vilket gjorde att det blåste in konstant..
Nåja, för er som inte vet så är Dalat en stad som ligger uppe i bergen. Spännande och vacker väg dit, kan man tycka.. Om man nu inte ligger och sover i ett säte som inte har något som helst hinder för att man inte ska trilla ur och bussen kör på nåt i stil med grusväg fast vi byter ut gruset mot lösa och olika stora stenar vilket gör att det blir jävligt ojämnt att köra så bussen är påväg att välta ungefär 85% av tiden.
Resan skulle ta 7 timmar och vi lämnade Ho Chi Minh vid 21 snåret, vi hade bokat ett hostel i förväg så allt var klappat och klart!
Minut 04, som planerat var vi framme. Ingen av oss hade sovit särskilt behagligt då vi båda höll på att ramla ur sätet 511 gånger..
Vi kliver ur bussen och möts av självaste istiden..
"Har vi hamnat i Sverige??"
Man kunde nästan tro det. Luften var torr, ungefär som i fjällen och vi som inte var förberedda på detta sprang in i minibussen som skulle köra oss gratis till vårt boende.
När vi kommer fram blir vi avsläppta vid en två meter hög, låst grind. Jaha!
Jag börjar desperat dra lite i grinden och det kändes som att mina fingrar skulle frysa fast på grinden för JA, så kallt var det!
Det tittade ut en man från övervåningen,
"Wait, I'm coming, 2 seconds"
Och vi var räddade.

Solen lyste och Dalat visade upp sina fantastiska vyer när vi äntligen vaknade till liv vid halv 12.
Efter att vi hyrt varsin moppe, käkat frukost för 10 kronor så bestämde vi oss för att vara lite aktiva.
Vår första destination var Crazy house vilket är ett slags sagohus där designen liknar ett gigantiskt träd. Det finns miljoner gångar och trapporna går igenom och över huset. Det är ett fint ställe!
Vi tog oss sedan på oss en större utmaning, elephant waterfall som ligger ca 3 mil söder om stan.
Vägen dit var fantastisk, det var så himla vackert. Solen stod högt och det var varmt och skönt!
När vi kom fram till detta mäktiga vattenfall så gjorde vi det som alla turister gör, tar en bild och sen går därifrån när man känner sig nöjd med sin selfie.
Mat.. Vi var hungriga. På vägen hem stannade vi vid nåt som såg ut som en restaurang, vilket det var.
Problemet var väl att de inte kunde ett ord på engelska..
Vi fick varsin meny som var skriven på vietnamesiska, det fanns 4 bilder på menyn och en av bilderna skulle kunna vara fried rice.
Alla tre kämpade långt och länge med att försöka förstå varandra, utan någon framgång.. Tills Stina tar fram sina berömda charader. Hon lyckades visa kyckling och killen kontrar med egna charader när han ville fråga om vi ville ha något att dricka. Ja herregud, detta skulle man haft på film..
Efter några minuter kommer killen tillbaka med två tallrikar, ÖVERFYLLDA med fried rice, aldrig sett en så stor portion förut. Jag åt inte upp allt, knappt ens hälften ens.. Och ni som känner mig vet ju att jag inte är direkt liten i maten.

Vägen tillbaka var allt annat än fantastisk.. Solen var påväg ner och det var så jävla kallt igen. Vi körde och körde och körde, det kändes som att vi aldrig skulle komma fram.
Stina körde först och efter ett tag så stod jag inte ut längre så jag körde upp bredvid henne och sa,
"DU MÅSTE KÖRA FORTARE SÅ ATT VI KOMMER HEM NÅGON GÅNG!!"
"JAG KAN INTE, MIN HAND HAR FRUSUT FAST SÅ JAG KAN INTE GASA MER"
Jag tror jag dör.

När vi kom hem, så sprang vi in, genom receptionen, inne vårt dorm, upp i våra topbunks och drog duntäcket över huvudet. Där låg vi i ca 3 timmar.
Vi blev tipsade av våra svenska vänner som vi träffade redan på phiphi som nu bodde på samma hostel som oss igen om nattmarknaden som låg lite en bit bort, de skulle ha massor av billiga kläder vilket vi var i stort behov av.
Så vi tog på oss ALLA kläder vi hade och körde dit.
Efter 1.5 timmes akutshopping var vi nöjda med våra inköp som för min del bestod av
•vindjacka
•mjukisbyxor
•varma strumpbyxor
•vantar
•mössa
Allt detta för 140 kr.
Svenskarna hade även tipsat om en restaurang som skulle vara bra, vi visste inte riktigt var det var för ställe.. Det visste nog inte de heller!
När vi kom dit, något sent.. (Kl22) så möttes vi av vita dukar på borden och allt såg lite väl fancy ut för vår plånbok men ägaren var snabb och körde fram menyn under näsan på oss och vi såg ganska snabbt att stället inte alls var särskilt dyrt.. Jag menar, klockan var mycket så vad gör det och kvällsmaten kostar 50 kr istället för 30 kr en kväll..?
När vi sitter och tittar i menyn vid vårt bord så tittar Stina upp på mig,
"Vet du vad?"
Jag skakar på huvudet medan jag fortsätter läsa och försöker bestämma mig för om jag ska ha kyckling med potatismos eller kyckling med pommes..
"Jag har tröttnat på ris"
Dagen vi aldrig trodde skulle komma har kommit, Stina har tröttnat på ris.. HALLELUJA!

Nästa dag var det äventyr på riktigt som stod på schemat, canyoning.
För er som inte vet vad det är, lugn. Det visste inte jag heller och jag kan fortfarande inte uttala det!
Det är enligt mig, en extremsport där man ska ta sig igenom ett system av vattenfall och forsar genom att vada, simma, hoppa ut från och klättra ner från klippavsatser från olika höjder. Det ingår även en jäkla massa trekking i djungeln och jag måste tillägga att vattnet är snorkallt!
När vi kom fram började instruktörerna klä på oss, vi skulle ha våtdräkt, sele, flytväst, hjälm och två fästen som sattes fast i selen. Jaha, och om man skulle behöva kissa då?!
Då jag har en pappa som är dykare så är jag strikt upplärd att man kissar inte i våtdräkten, punkt!
Så dagen bestod av att klättra ner från närmare 20 meter höga klippavsatser, hoppa baklänges ner i vattnet, åka ner för ett vattenfall på rygg med huvudet före, hoppa från en 7 meter hög klippavsats och såå mycket mer.
Jag har övervunnit många olika rädslor, gjort saker jag aldrig ens skulle kunna tänka mig att göra och jag har återigen vuxit flera centimeter.

Dagen därpå var det dags för sista dagen i vackra Dalat som trots kylan har lyckats bli mitt nya favoritställe.
För tusan, det var ju alla hjärtansdag då!
Vad gjorde vi? Jo, vi hade sovmorgon, käkade frukost vid en sjö och moppade sedan runt i det fina vädret innan det var dags att återigen sätta sig på en sleeping bus som skulle ta oss till Da Nang, restid 14 timmar.

Vi hörs!
H

Likes

Comments

Phnom Penh.. Ja vad ska man säga? Det är en riktig stor stad, såklart.. Det är ju ändå huvudstaden. Det är smutsigt och inte en restaurang eller minimart så långt ögat når.
Vad gjorde vi där i fyra dagar? Ärlig, no idea, typ.
Vi kom fram runt 8 tiden efter en lång resa från Sihanoukville, checkade in på vårt hostel och tog sedan en bit mat samtidigt som vi beställde visum till Vietnam, för det måste man ha!

I receptionen beställde vi innan läggdags en tucktuck till morgondagens äventyr till Choeng Ek-The Killing Fields.
För er som inte vet, vilket jag knappt inte visste innan är att The Killing Fields eller dödens fält är benämningen på flera platser i Kambodja där Röda khmererna som gick under Pol Pot mördade och begravde mellan 1.5 och 3 miljoner människor mellan åren 1975 och 1979. Offren torterades på flera olika sätt innan de slogs ihjäl och begravdes i massgravar. Choeung Ek är ett av dessa Killing Fields i Kambodja.
Helt otroligt att jag inte fick lära mig om detta i skolan. Jag skäms för hur lite jag visste om detta förut.
När vi kom fram på morgonkvisten så blev vi erbjudna hörlurar med svensktalande guide, det skulle vara tyst på denna minnesplats.
När man gick runt på de olika stationerna och lyssnade och tittade på det som rösten berättade om, massgravar, trädet man slog ihjäl små barn mot, benbitar på marken, tygbitar som är påväg upp ur jorden och mycket mer så kändes allt ändå så overkligt. Det var svårt att ta in och svårt att föreställa sig, trots att bevisen bokstavligen låg framför mina fötter.
Inte ens när vi gick in i stupan med flera 100 tals dödskallar förstod jag, det var för mycket att ta in.

Vi tog oss hemåt för att smälta dagens äventyr och förbereda oss för morgondagens, nämligen S-21 Toul Sleng. Som är ett fängelse där de röda khmererna torterade och avrättade fångar.
Idag är det ett museum över folkmordet.
I fängelset torterade man fångarna ungefär 3 gånger om dagen men olika hemska metoder för att senare antingen avrättas på plats eller köras i en lastbil med bakbundna händer och ögonbindlar till dödens fält.
Av de 14 000 som fördes in genom åren så överlevde 7 st.
Även i detta museum får man hörlurar med en guide som tar dig igenom byggnaden.
Det finns bilder på fångarna som är män, kvinnor och även barn, både levande och när de har dött. Det finns fortfarande blod i de fruktansvärda cellerna som finns kvar. Det finns målningar på de olika tillvägagångssätten för att tortera en människa.
Under mina tre timmar i detta museum så sjönk allt in, nu förstod jag att det hela inte var en påhittad turistfälla för att tjäna pengar, vilket jag länge ville tro.
Detta hade hänt, detta var sanningen.

Den kvällen var vi tvungna att göra något roligt, så vi hade maraton av SKAM, den norska succéserien.
När vi är klara och kommer in i vårt dorm runt halv 1 så tar jag min tandborste och går så tyst jag kan bort till toaletten. Vad jag inte varken märker eller ser förrän det är för sent är att någon jävel uppenbarligen har duschat i hela badrummet så golvet är halare än en ål. Självklart halkar jag så in i vassen, men som tur är så återfår jag balansen innan jag ramlar baklänges. Jag hör sedan hur fröken Wallermo står några meter bort i mörkret och försöker kväva sitt gapskratt. Vad är du för en kompis? Jag kunde ju för fan ha dött!

Johan och Elin kom till stan för att möta upp oss, de skulle till och med, hör och häpna bo i ett 20 beds rum med oss. Ja, vad gör man inte för att spara pengar?
När man bor i ett dorm så vänjer man sig vid att det låter lite, folk kan hitta på allt möjligt mitt i natten, lysa med mobillampan i ansiktet på dig, smäller i dörrar, packa sin ryggsäck, duscha, tappa saker osv. Man vänjer sig ganska snabbt att sova igenom alla dessa ljud.
När jag och Stina vaknade dagen efter deras första natt så kom Elin bort till min säng. Hon såg trött ut.
"Hörde du i natt eller?"
"Va? Nej vadå?"
"Killen bredvid johan fick ett kvart i 2 ragg och de har haft sex hela natten, jag fick lysa dem i ansiktet och be dem gå ut"
Stackars Elin, helt förstörd..
Johan var så jävla arg att vi trodde att han skulle klappa till killen under resten av tiden på detta hostel.
Regel nummer 1 i alla dorm,
HEMSLÄP ÄR INGET ALTERNATIV.

Sista dagen i Phnom Penh hann vi gå vilse i stan medan vi försökte hitta en fotobutik som kunde ta nya passfoton på oss till vårt visum, köpa vatten, gå till royal palace som vi sen dissade för att de var för dyrt och åka på en river cruise på Mekongfloden i solnedgången.
Stina hann också nästan bli rånad av två personer på moppe som körde förbi och ville åt hennes väska.
Jag gillar inte Phnom Penh, har jag sagt det?

De var nu dags att säga farväl till Elin och Johan igen, säga farväl av Kambodja och åka vidare till Vietnam.
Tack vare vår utresebiljett som ni tidigare har läst om så såg dagen resrutt ur såhär, flyg Phnom Penh-Kuala lumpur
Kuala lumpur- Ho Chi Minh. Kul.
Första flyget skulle gå 08.20. Hysteriskt kul!
Nåja, efter att vi hade kommit igenom passkontrollen så var de dags för security check.
"Gå du före, jag ska bara dricka upp mitt vatten" sa jag. Jag kämpade med min stora vattenflaska en stund innan jag gav upp och slängde den, det skulle även ligga en liten flaska vatten i min väska så jag öppnar väskan och letar efter flaskan.
Jag hittar ingen vattenflaska men jag hittar en Cola däremot. Nämen titta där, värst vad man kan hitta grejer som man inte visste att man hade i väskan, tänkte jag.
Inte mer med det, jag gick fram till bandet och la upp mina grejer och gick igenom.
När jag tog mina grejer så kom det fram en man i uniform och sa att han ville titta i min väska, absolut tänkte jag.
"Do you have a knife?"
"No?"
Jag öppnar väskan för mannen och han börjar titta igenom den.
Han börjar med att ta upp min 300 ml flaska med liniment sen tar han upp min kapsylöppnare och till sist tar han upp min vattenflaska! JAG VISSTE ATT JAG HADE DEN DÄR NÅGONSTANS!
Det slutar med att han tar mitt vatten och min älskade öppnare som visserligen hade börjat ge vika vid detta laget..
Men jag hade ju åtminstone ingen kniv i väskan!

Vi kom fram till Ho Chi Minh utan större problem och blev körda till backpacker district 1 där vi skulle bo de kommande dagarna.
Vår första dag i stan så körde vi lite sightseeing, nämligen via en hop on hop off buss som skulle ta oss igenom stan.
Vi hängde på en marknad, vid stadens högsta byggnad, piren, katedralen Notre-Dame och krigsmuseet från Vietnamkriget.
Krigsmuseet visar de olika stridsflygplanen, helikoptrar, pansarvagnar osv som användes under kriget.
Det finns även en del i museet där man får se bilder och läsa om hur även amerikanerna torterade sina fångar, helt sinnessjukt. Finns bild längre ner om de olika tillvägagångssätten att tortera en fånge.
Resten av museet är ett trevåningshus med bilder och filmer från kriget.
Ett fantastiskt museum som visar så mycket hemskheter och som har gett mig så oerhört mycket mer kunskap.

Under dag två så tog vi oss ut till Cu Chi tunnlarna som är ett omfattande nätverk av underjordiska tunnlar som användes av vietnameserna under vietnamkriget.
Det var en häftig upplevelse!
Vi fick möjligheten att gå ner i tunnlarna och krypa ca 100 meter 2-4 meter under jorden.
Man bör inte lida av klaustrofobi om man tänker att man vill prova!

Vi tog oss även ut på en tvådagars tur på Mekongfloden.
Vi har åkt båt, besökt en bifarm, ätit honungsgodis och druckit honungste, vi har lärt oss mer om kokosnötter, smakat på kokosnötsgodis, druckit kokosnötsvin, paddlat kanot, lärt oss mer om risnudlar, varit med och gjort risnudlar från scratch, legat i en hängmatta, tittat på blommor och tagit selfiesar med Buddha.
När det var dags att åka hem mot Ho chi Minh så var gruppen tvungen att dela på sig då vi var för många för en minibuss. Så fyra av oss, jag och Stina och ett ung engelskt par skulle åka i en annan, något större minibuss.
När vi skulle lägga in våra ryggsäckar så inser vi och chauffören ganska snabbt att våra väskor inte kommer att få plats i bagageutrymmet så vi går till ett annat som såklart också var fullt. Hur ska detta gå?
Vi går tillbaka till bagaget på bussen och då går chauffören åt sidan, han simmar helt enkelt ur bild.
Stina och jag började då röja runt i bagageutrymmet eftersom chauffören då inte tänker fundera ut en lösning på hur vi skulle få plats. Efter lite ommöblering och våld så fick vi tillslut in våra 4 ryggsäckar till chaufförens största förvåning!
Den engelska killen stod som ett frågetecken medan vi gjorde mer och mer plats åt våra grejer.
Jojomen, efter fyra månader i en ryggsäck så har man minsann lärt sig ett och annat, speciellt hur man packar!

Det är nu dags att ta sig vidare mot DaLat, vi tar såklart nattbussen.

Vi hörs!
H

Likes

Comments

Hej!
Hanna har fått lite skrivkramp, så vi: Elin och Johan har tagit över pennan för denna vecka. Elin är kompis med Hanna sedan gymnasiet och hon har därefter fått Johan på köpet.
Vi är också ute i Asien och reser och delar gärna med oss av vårt lilla äventyr.

4 veckor och 4 dagar har vi nu spenderat på resande fot. De innebär 3 olika länder (Hong Kong, Vietnam och Kambodja), 12 olika hotell/hostel och massor med nya erfarenheter och upplevelser rikare. Vi har ungefär 6 veckor kvar, och då är de Malaysia och Thailand som väntar.

Så vad har hänt under dessa 4 veckor? Det ska vi försöka berätta kortfattat för er.
Vår resa började i skyskrapornas stad: HONG KONG. Denna gång var de dock två virriga o vilsna svenskar som gick runt med kamerorna o kartan i handen o inte en kines som man är van att se. J*kla häftig stad men dock dyrt för en fattig backpacker.. Viktig att tillägga att de blev fancy restaurang två dagar i rad: Donken! Billigt o man vet vad man får. Varken hund eller snigel i maten.

Efter tre dagar i storstad var det dags för nästa storstad: HANOI, Vietnam. Staden som gjorde oss två till filmstjärnor och vi är
här med världsberömda. Det ni!! Vi har, hör och häpna, spelat in en reklamfilm för det vietnamesiska nyåret. I korta drag; Johan ska gå runt på en marknad och leta efter Elin som han har tappat bort. Såklart väldigt orolig. Han får tag i en polis som hjälper han att leta. Längre ner på gatan står plötsligt Elin och tittar på alla vackra blommor som finns att köpa. Det blir en fin återföring för de lyckliga paret. I slutet var de viktigt att tacka polisen och önska han "happy new year" samtidigt som man tittade in i kameran. Vill tillägga att det inte är jättelätt att förstå andras direktiv när personen i fråga pratar vietnamesiska och inte engelska med en.. Förstår ni vilken film vi har spelat in? Världsklass!! Snart på en tv nära dig.
Vi fick även under denna veckan i Hanoi besökt Halong bay, magiskt ställe.

Från storstad till sol och bad: SIHANOUKVILLE, Kambodja. Som dom bleka svenskar vi var valde vi såklart en strand som vi var ensamma på, så slapp vi riskera att någon skulle bli bländad av våra vita vinterkroppar. Det blev även ett besök till den så kallade paradisön eller som man också kan kalla den, magsjukeön; Koh rong. Ja som ni kanske förstår blev vi direkt varnade när vi kom i land att alla mer eller mindre åker på magsjuka där ute. Och mycket riktigt, i 34 timmar låg vi isolerade och "sprang" mellan sängen och toan. Dock fick vi iallafall snygga strandkroppar som höll i ett dygn. Vi åkte snabbt tillbaka till fastlandet o därefter fick vi träffa efterlängtade Hanna o Stina! Och den veckan har ni ju redan fått läsa om.

Vi fyra skildes åt några dagar för att sedan ses i Phnom Penh igen. Nu vill vi poängterar att vi inte har levt backpacker livet fullt ut. Vi har inte bott i några dorms (hostel) utan på hotell. Dyrt för en backpacker, men värt varenda litet öre har vi förstått nu i efterhand.. Dock ville vi ju testa på att bo i ett dorm och bokade två sängar i ett 20-bädds-dorm där även Hanna och Stina bodde. Enkelt tänkte vi, så jobbigt kan det väl inte vara? Dessutom rena rånet, 150 kr för två personer och två nätter, PERFEKT! Vi var överlyckliga och förväntansfulla över denna upplevelsen. Tills de blev natt. Johan hade en engelsktalande kille i sängen bredvid sig, då snackar vi en halv meters avstånd. Som tyckte det var en otroligt smart och rolig idé att ta med sig ett 02.00-ragg med sig hem och ligga med henne inför oss 19 andra. Vi yrade runt och harklade oss för att dessa två skulle förstå att det fanns vakna människor i rummet. Slutade dom? Nej. Det slutade med att vi bländade dom med ficklampan och paret försvann ut, tack och lov. Så har vi mardrömmar efter detta trauma: JA!!! Dock var det bara vi två som verkade vakna av detta, orutinerade backpackers kan man säkert kalla de. Hanna och Stina skrattade åt situationen samtidigt som vi var helt förstörda. Vi bestämde iallafall efter denna natt att aldrig mer bo i ett dorm.. Så nu har vi kommit fram till Siem Reap och unnande oss ett fint hotell för att kompensera upp denna traumatiska upplevelse.

Med det vill vi säga tack för oss och hoppas ni har haft en trevlig läsning! Vi skänker er hemma en extra tanke när vi ligger på stranden och dricker paraplydrinkar. Ha de gott!

Vill ni se mer av oss och vår resa så följ oss på instagram: joeliasien.

/Elin och Johan

Likes

Comments

Vi fortsätter väl som vanligt där vi slutade sist.
Pickupen till nattbussen skulle komma 19.00 så vi satt i receptionen för att ladda våra mobiler inför den kommande 11 timmars resan i en buss.
19.10 hade den inte kommit.
Jag som har jämfört Kambodja med Thailand för 10 år sedan tänkte att det här med pick-up bara skulle inte vara i tid, punkt slut.
Stina började trampa lite, jag försökte lugna henne med att säga att de kommer säkert komma när som helst.
19.20 kunde hon inte längre hålla sig och gick fram till receptionen och bad dem ringa till företaget.
Tror att Stina har fått lite men efter att vi blev lämnade i Singapore, stackarn!
Receptionen ringde och de fick till svar att de skulle komma någon gång mellan 19.30-19.45
Under denna tiden höll min kära reskamrat på att krypa ur skinnet och när klockan var någon minut i 8 så tyckte jag synd om henne och gick då själv fram till receptionen och sa att vår buss skulle gå vid 8 så att vi inte missar den. Killen i receptionen ringde återigen och fick till svar att de var påväg.
7 minuter senare kom vår pick-up och Stina kunde pusta ut.

Vi kom fram till bussen, hittade våra sängar i den halvfräscha bussen och la oss till rätta.
Någon minut efter 9 började vi äntligen rulla!
Stina låg innerst mot fönstret och tittade ut medan jag låg bredvid och lyssnade på musik.
Efter att vi hade kört i ca 10-15 minuter så svänger bussen ut till höger (passar på att nämna att i Kambodja är det högertrafik!)
för att köra om, bussen gör sedan en hastig sväng tillbaka till vänster och det smäller till och det känns som att vi kör på och över något. Bussen tvärnitar och jag som ligger ytterst är på god väg att trilla ur denna top bunk.
Va i helvete händer?
Vi hör hur dörren öppnas och att chauffören går ut.
Alla ligger kvar och tar igen sig efter dessa häftiga svängar.
Tiden går och vi börjar spekulera med grannarna vad som kan ha hänt, punka? Körde vi på något?
Ingen vet någonting men jag tar för givet att vi har fått punka och att chauffören är ute och byter däck.
Det är svårt att uppskatta tiden men efter kanske 20 minuter så börjar det bli oroligt i bussen och vi som ligger längst bak känner av att det är något som händer där framme.
Vi bestämmer oss för att gå fram och kolla läget.
Jag går först och när jag kommer längst fram så ser jag att vindrutan är krossad och det ligger glas överallt.
Jag fortsätter ut ur bussen, jag ser bussens trasiga sidan och jag ser blod.
Chauffören skulle köra om en moppe men fick möte och svängde snabbt tillbaka och körde på moppen. Det var tydligt att ingen av de tre som färdades på moppen hade klarat sig.
Alla var mycket chockade efter olyckan och mitt i allt så fick vi reda på att chauffören hade flytt ut till skogs, så där stod vi på en mörk landsväg med olyckan precis framför ögonen.
Vad skulle hända nu?
Polisen kom och markerade bussen och tog kort runt platsen och pratade med en del passagerare.
Tid är återigen svår att uppskatta men kanske 1-1.5 timme senare kom det en ny buss som plockade upp oss för att fortsätta resan mot Sihanoukville.
Mina vänner, ta hand om varandra och uppskatta detta fantastiska liv som dessvärre kan försvinna på mindre än en sekund.

Vi kom fram till sihanoukville, trötta och slitnare än vanligt.
Ingen av oss orkade dividera med tucktucken hur mycket vi skulle betala för att komma till vårt hostel.
Klockan var närmare 9 på morgonen och vi fick inte checka in förrän vid 14 så vi googlade upp närmaste strand och gick dit.
Under timmarna på stranden började allt sjunka in, chocken la sig och man började inse vad som hade hänt.
Jag somnade ifrån mina tankar och vaknade av att Håkan Hellström sjunger i mina hörlurar och att jag känner något som killar mig i nacken. Jag lyfter på mitt linne som jag har lagt över ansiktet och ser ett par mycket bekanta ögon stå ovanför och titta på mig, ELIN!
Det var bestämt sedan tidigare att Elin och Johan skulle möta upp oss där, vi skulle till och med dela rum i några nätter!
Vi ligger kvar på stranden en stund och berättar våra historier innan vi går och äter en mycket sen lunch.
Jag och Stina tog varsin fried rice, fast det hade räckt om vi hade delat på en, vi hade till och med kunnat dela med oss till alla andra på restaurangen och det hade fortfarande räckt.
Jag vet inte riktigt om de försöker göda oss eller om de helt enkelt inte kan uppskatta matportioner över huvudtaget. Sen när kan man äta 5 liter fried rice med 13 ägg i?

Vi gick tillbaka till vårt hostel för att checka in. Det visade sig att vi bodde jättelyxigt med sängar som säkert var 120cm! Man kan ju få plats med hur mycket som helst i en 120 säng!!

Vi bodde i detta rum i sammanlagt tre nätter, vilket var underbart förutom detta ständiga problem med förbrukningen av toalettpapper som någon, vi väljer att kalla personen för Mogge för att inte outa någon, hela tiden, utan avbrott använde upp. Varje morgon möttes man av en tom toarulle, då visste man att bajsmogge hade varit i farten.

En av dagarna spenderade vi på en strand som sedan visade sig vara "feststranden" och ni, mina läsare vet ju vid detta laget att så fort man nämner ordet alkohol i Stinas närvaro så är det kört, då måste man gå ut och rasta henne innan hon börjar göra massa dumheter.
Kvällen påminde väldigt mycket om kvällarna i Ayia Napa för sisådär 5 år sedan med mycket innemusik från den tiden och gratis shots och drinkar. Skillnaden var att nu var det faktiskt sprit i dessa gratiserbjudanden, farligt.

Efter tre nätter var det dags för att byta boende. Planen var väl från början att ta sig ut till någon av öarna men då båtbiljetten kostade 200 spänn enkel väl struntade vi i det och valde istället att flytta till Otres Beach, vilket är en fantastisk strand som ligger ungefär 1.5 mil utanför stan.
Vi hade bokat ett rum för 4 för 50 spänn per person, rummet var fint och ganska fräscht. Men måste nog ändå säga att de flesta private rooms är långt ifrån lika fräscha som de flesta dorms.
Nåja, vi hade ett varsitt myggnät över sängarna och det är ju alltid mysigt!
Dagen spenderas på stranden och då vi inte hade någon boll att leka med så fick vi ägna oss åt olika simtävlingar, hundsim var en favorit hos Elin, det var bara för att hon fuskade hela tiden..
Så nu tänker jag dra reglerna för hundsim en gång för alla,
1. Benen SKALL vara böjda och vara placerade precis under alt strax bakom höfterna beroende på exteriör.
2. Man SKALL använda armarna i hundsim, de ska föras i cirklar precis under axlarna.
3. Huvudet SKALL vara placerat över vattenytan.
Så, frågor på det?

Efter en heldag på stranden med saltvatten i håret och sand och hela kroppen skulle det vara himmelskt med en dusch.
Elin paxade första duschningen och när hon var klar så påpekade hon att sprutet inte var någon höjdare!
Stina gick in som nummer två och efter några minuter så hör jag,
"Hur sätter man igång vattnet?"
Då Stina har haft problem med några duschar tidigare, fast då har det gällt varmvattnet så suckade jag lite lätt och svarade pedagogiskt
"Vrid på kranen så ska du se att det blir bra"
"Det går inte, hjälp mig dåååå"
Mycket riktigt, de kom inget vatten när man vred på kranen hur många gånger man än försökte.
Då Johan var den enda som sprang runt i bikini eller underkläder så fick han gå ut till receptionen och kolla läget.
Han var borta lång och länge men tillslut kom han tillbaka, med en vattenfylld hink...
Nähä, då var vattnet avstängt av oklar anledning, på obestämd tid. Kul!
När Johan hade nämnt ordet "shower" så hade de skrattat åt honom och skakat på huvudet, "din dumma turist, det blir ingen dusch för dig!"

Efter kvällsmat så tittade jag och Stina på SKAM till långt efter midnatt!
När alla förutom jag hade fått besök av John blund så hör jag något som prasslar någonstans i rummet, men eftersom det är så vansinnigt mörkt så kan jag inte se något, inte ens om det skulle vara Elin som var ute på jakt efter något viktigt. Jag låg kvar och det fortsatte att prassla lite då och då. Efter en stund insåg jag att det inte var ett prassel som kunde komma från en människa.
Jag tänkte direkt att det måste vara en råtta då jag hade läst en del recensioner om andra guesthouses som hade haft problem med råttor.
Plötsligt kände jag en lätt duns i sängen och förstod nu att råttan skulle befinna sig i min och Stinas säng. Jag är långt ifrån rädd för råttor med var ändå tacksam för att vi hade myggnätet över och runt om oss.
Jag bestämmer mig för att tända lampan på mobilen för att skrämma bort den..
I det starka mobilljuset ser jag något stort, svart.. Det är en muterad skalbagge som sitter utanpå myggnätet och stirrar på mig! Stora insekter och kryp kan vara de vidrigaste jag vet, som kackerlackor! Denna skalbagge var typ 4 gånger så stor som en kackerlacka!
I ren reflex skriker jag till och slår iväg den så att den hamnar på Elin och Johans säng, men nej, där var den inte långvarig då han skuttade ner på golvet och tittade hotfullt på mig, skalbaggen var ute efter mig!
Jag sitter och småskriker innanför nätet och Stina vaknar till liv och frågar vafan jag håller på med.
Jag pekar på skalbaggen och skriker
"TITTA!!"
Stina ser den muterade skalbaggen och säger nåt i stil med
"Åh Gud, åh Gud, åh Gud" sen lägger hon sig i fosterställning.
Jag lyser på skalbaggen för att ha koll på den och ser då att den följer mitt ljus så då klättrar jag över Stina och tar mig ut från nätet och försöker få den till att ta sig till dörren.
Icke, istället fäller den ut sina vingar(?!) och tar sats och flyger mot mig.
Jag kastar mig in i tryggheten under nätet och skriker för full hals, nu är det allvar.
Stina ligger kvar i fosterställning och när jag skriker åt henne att hon måste hjälpa mig så skriker hon tillbaka,
"JAG KAN INTE HJÄLPA DIG!!"
Skalbaggen befinner sig återigen i vår säng och jag inser att jag inte kan vinna denna striden på egen hand och anropar hjälp hos en sovande Johan.
"JOOOHAN!"
"......Mmmmm"
"Kan du hjälpa mig med en sak?"
"......Vadå?"
"Jag har en skalbagge i sängen"
".....i sängen?"
"JA!"
Han kravlar sig upp ur sängen och frågar lite nonchalant vart den är. Jag förstår att han har fått syn på den när han säger,
"Nämen fyfan, det var det äckligaste jag har sett"
Vi bestämde oss för att Johan skulle öppna dörren och ta mitt gamla nudelpaket och hysta ut baggen.
Det var en jävla process.. Såhär mitt i natten. Ni kan ju tänka er, jag halvstod under myggnätet och skrek, Stina kräktes nästan, Johan sprang runt som en yr höna och försökte hitta nudelkoppen medan Elin, som hade vaknat till liv skällde på Johan att han måste stänga dörren innan paddan som lurade utanför skuttade in..
Tillslut använde Johan ett av sina gamla hockeyslag och slog ut baggen med nudelkoppen!
Det blev inte mycket sömn resten av den natten då det kändes som att det kröp kryp i hela sängen, Fyfan!

Vår sista dag spenderades på stranden i varsin solstol. Jag hade de så fantastiskt att jag somnade lite och drömde om en massa snälla dinosaurier. Drömmen var så himla mysig och harmonisk och jag ville aldrig vakna upp ur den. Men plötsligt känner jag hur något rör min arm. Jag försöker stå emot men beröringen består och tillslut öppnar jag mina ögon och så ser jag Elin som står och tittar på mig,
"VAD?"
"Jag har bränt mig på armarna"
.... Skojar du nu?

Elin har även konstaterat att jag inte längre har någon blindtarm efter en blindtarmsoperation.
Johan glömde bort när han var född och var tvungen att tjuvkika i passet för att friska upp minnet och Stina tappade bort sina solglasögon och letade långt och länge utan att någon förstod vad hon letade efter, tillslut frågade hon mig om jag hade sett hennes solglasögon som förövrigt satt så fint i hennes huvud.
Suck!

Sista kvällen tillsammans och sista kvällen i Sihanoukville spenderade vi i sängen, med en kortlek och tre flaskor vin!

Next stop - Phnom Penh

Vi hörs!
H

Likes

Comments

Vart slutade vi sist? Flygplatsen! Jovisst, vi backar tillbaka i tiden bara för en kort stund.
När man ska resa in i de flesta länderna i Sydostasien så måste kan kunna visa upp en utresebiljett, vi hade hört av Kambodja var ett av de länder där de faktiskt var ganska hårda på den regeln.
Så när vi kom tillbaka från universal så satt jag och Stina och stressade som fan för att hitta en utresebiljett ur Kambodja som vi kunde visa upp när vi ansökte om visum, för det var ju som sagt viktigt!
Vi hittade inga billiga som gick direkt till Vietnam inte heller någon billig skitbiljett med destination nowhere. Så vi fick vackert boka den där svindyra biljetten (800 kr) som dessutom först skulle flyga oss till Kuala Lumpur i Malaysia och sen flyga vidare till Ho Chi Mihn i Vietnam..
När vi hade bokat biljetten så skrev vi ut biljettEN, då vi hade lite bråttom missade vi visst att vi är två stycken som behöver varsin biljett ut ur landet. Äsch, vi löser det på flygplatsen!

Nu är vi tillbaka där vi slutade..
Vi vaknade vid 10 tiden, flyget skulle gå 13.20. Vi hade en del pyssel att göra innan vi skulle gå ombord,
-äta frukost
-checka in bagaget
-växla pengar
-Stina behövde en ny tröja
-skriva ut flygbiljetten
Tiden gick och plötsligt var klockan 12 och vi hade bara hunnit göra ett av alla våra missions..
Det blev plötsligt lite bråttom. Vi ställde oss i kön för att checka in bagaget som kändes som en evighet! Varför måste folk ha med sig 18 väskor?!
När vi var klara så delade vi på oss, jag skulle växla våra pengar och Stina sprang för att shoppa!
Självklart var jag ju 100 gånger snabbare och när klockan började närma sig 12.50 så började fröken Magnusson trampa lite och Stina började springa fram och tillbaka i butiken.
Eftersom vi skulle lämna landet så måste vi gå igenom tullen och få stämplar och scanna våra väskor innan vi kunde gå till vår gate, denna process kan ta ett tag om man har otur.
Jag hade frågat killen som växlade mina pengar och det fanns någon skrivare någonstans i närheten, jodå! På andra Sudan byggnaden, gott!
Vi rusade dit och skrev ut ännu en biljett, dyrt som satan var det! 12 kr för 4 sidor, orimligt!
Vi sa hejdå till våra damer och småsprang till international departures.
När vi kom fram till gate L16 var det tomt på passagerare och personalen uppmanade oss om att genast gå ombord.
När vi kom ombord på planet så satt alla så fint och väntade, fint folk kommer alltid sist eller hur var det?

Vi landade på världens sötaste flygplats i Siem Reap och vi båda var redo för att strida för våra visum! Vi hade gjort i ordning varsin kräkpåse med
-kopia av passet
-utresebiljett
-foto
Vi fyllde i blanketten och gick fram till visatanterna och la fram blanketten, allt i kräkpåsen tillsammans med passet och 30 dollar.
Tanten tog passet, blanketten och mina 30 dollar.. Vafan! Ta min utresebiljett och min passkopia! Icke..
Jag fick tillbaka passet med ett snyggt visum i och det var dags att gå igenom immigration.
"Nu vill de garanterat se utresebiljetten!"
Nej.
Han var inte ett dugg intresserad av den och ville inte ens kolla på den om jag höll den under näsan på karln! Tacksamt..

Vi tog sen en tucktuck in till stan för 6 dollar, checkade in på funky flashpackers hostel som min kära Sofia tipsat om.
Vi hamnade i ett dorm med 30 bäddar, ganska lagom sådär.
Men om jag ska vara ärlig så kan detta ha varit de bästa hostelet efter US hostel. Även om de var så ofantligt mycket folk som bodde i samma rum så hade man bra med space och kunde lätt få din privacy.
Men att detta var en partyhostel gick ju inte att ta miste om, det var ett jäkla drag redan när vi kom dit vid halv 4.
När vi kom hem från att ha käkat en sen lunch och gjort upp en plan för de kommande dagarna så hade de checkat in en dansk kille som hade sängen under mig. Vi började prata lite med honom och efter en stund så går det en tjej förbi våra sängar och killen ropar till henne
"Come here and meet my new friends!"
När tjejen vänder sig om så ser vi att det är en av de holländska tjejerna som vi delade rum med under full moon, de som var en sån jävla pain in the ass, fan.
"OMG, it's you guys! We were roomies in Koh phangan, don't you remember?"
Hon ropade sedan på den andra holländaren som kom klampandes med sin ögoninfektion, hon hade tydligen fått klamydia i ögat, karma is a bitch!

Det blev en tidigt kväll för oss då vi skulle gå upp för att åka till Angkor Wat och se soluppgången. Klockan ställdes på 04.00.
03.01 är det någon som drar i min tå,
"vad gör du?"
"Klockan är 4, vi ska gå upp nu!"
Jag kollar på klockan och ser att klockan bara är 3.
"Det är en timme kvar tills vi ska gå upp! Du måste ställa tillbaka klockan en timme"
Stina tittar misstroget på mig som om hon försöker se om jag försöker lura henne. Sen går hon och lägger sig.
Jag somnar om.
Efter en stund är det någon som drar i min tå igen.
"Men va i helvete!"
"Vi ska gå upp nu"
"Nej! Min klocka har inte ringt än!!!!"
Jag tittar på mobilen och går in på alarmen, inget alarm var ställt överhuvudtaget.. Jag vet inte hur detta gick till! Det måste ha varit holländarna..
Tucktucken och Mr Ra stod tålmodigt utanför och vi åkte iväg i den kalla morgonen.
Först skulle vi köpa biljetter, vi gled som på ett bananskal in i biljettkön som inte hade hunnit bli någon kö än och köpte vårt 3-dags pass för 40 dollar innan vi gick ut till Mr Ra igen och åkte vidare.
När vi kom fram var det fortfarande mörkt.
"Just go straight and then turn right"
Oki.
Vi följde efter de andra och efter några minuter av promenad genom det vi antog var ett tempel så kom vi fram till något som såg ut som en damm. Där satt vi tills det började ljusna. Stämningen var fantastisk, lite spöklik med mest magisk.
Under soluppgången gick vi runt lite framför templet och när det hade blivit ljust så gick vi in.
Nu i efterhand inser jag hur lite påläst jag var. Ingen av oss visste väl riktigt vad detta skulle vara, hur det skulle se ut och hur allt skulle gå till.
Vi trodde att Angkor Wat var hela området på 4x2 mil och att de olika templen var på samma ställe och ingick in Angkor Wat, men oj..
När vi kände oss klara med Angkor Wat och vi var påväg tillbaka till Mr Ra så var jag oerhört förvirrad. Jag var livrädd över att jag skulle ha missat 97 % till av templet.
Mr Ra körde oss vidare till nästa tempel "Bayon", som såg ut på kartan att vara 3 gånger så stort som Angkor Wat och jag som inte riktigt hade fattat än trodde ju fortfarande att första templet skulle vara 4x2 mil, skulle Bayon då vara 12x6 mil? Ah, ni fattar ju..

Bayon var mitt favorittempel, jag vet inte riktigt varför. Det handlade nog mycket om vilken karaktär templet hade och vilken känsla man fick där inne.
Det som gjorde just detta templet unikt var för att det fanns 216 Ansiktsskulpturer runt om i templet.
Nästa tempel var Ta Prohm som länge var Stinas favorit. Det var ett jättestort tempel med obehagligt många gångar och det var väldigt lätt att gå vilse. Det som var speciellt med detta tempel var bland annat att det var jättemycket träd som hade vuxit upp och ibland igenom murarna.
Klockan närmade sig 10, fötterna började göra sig påminda och det var dags för det sista templet, Banteay Kdei som Stina egentligen inte räknar då hon tyckte att det var litet, karaktärslöst och tråkigt. Jag kan väl hålla med henne då vi hade sett helt fantastiska tempel tidigare.
Vi hade nu gjort lilla rundan i Angkor, vi hade också fått lite klarhet i området och jag insåg att jag inte hade missat 97% av Angkor Wat, haha.
Då vi hade köpt en tre-dagsbiljett i Angkor så bestämde vi träff med Mr Ra dagen efter kl 12 för att fortsätta på den stora rundan för att sedan avsluta med solnedgången från sista templet.

När vi kom hem till vårt hostel så såg vi fram emot ett svalkade dopp i poolen. Det kunde vi fetglömma, där var det poolparty så det skrek om det!
Efter lite googlande på andra pooler i området så det slutade med att vi hamnade på restaurangen Kanell, som även hade en pool som vi gärna fick använda om vi köpte något i baren. Vi köpte två glas vin, var....

Senare på kvällen mötte vi upp Rebecka, en tjej från Göteborg som vi firade nyår med på Koh Tao. Vi möttes på Pub Street och hängde ett tag på en av barerna innan vi traskade hemåt, vi hade ju trots allt planer för morgondagen och vi skulle ha SOVMORGON! For the first time in forever, känns det som!
Kl 10 ringde klockan, gott om tid! Jag låg och småsov lite väl länge kanske. När klockan var över 11 så blev de fart på damerna.
När jag skulle klä på mig så hittade jag varken min nya t-shirt eller bh, byxorna låg så snällt i sängen.. Jag var toksäker på att jag la skiten i min väska dagen innan före vi gick till poolen. Icke, jag rev ut allt i min väska 15 gånger, letade i min säng 30 gånger, jag gick även till toaletten för att se om jag jade blivit senil och glömt kläderna där. Kläderna var puts väck!
Holländarna måste ha tagit mina kläder, tänker jag.
Mina tankar avbröts av att jag får någon vitt och mjukt i ansiktet.
Stina blev tydligen trött på mitt hysteriska letande och klättrade upp i min säng där tröjan tydligen låg bredvid mina byxor. Helt jävla orimligt!
När vi gick mot restaurangen för att köpa med oss varsin macka så svängde vi om receptionen för att förlänga vårt boende.
Det var tur att vi gick dit, för vårt dorm skulle bli fullt inför kvällen så det var bara å flytta!
Vi fick springa upp igen och slänga i våra saker i ryggsäckarna och medan jag sprang till restaurangen så checkade Stina ut.
Det är så himla jobbigt att stressa på morgonen!
Men vi kom tillslut iväg i tid med varsin club sandwich.

Första templet Pre Rup var även en av mina favoriter, stort och mäktigt!
Det var väldigt många och höga trappor till den högre delen av templet, det ska väl erkännas att det blev några vilopauser på vägen upp. Men vi skyller på att vi precis ätit frukost.. Det handlade inte om att vi hade dålig kondition eller så..
När vi hade kommit halvvägs upp i trappan så sprack mina nya byxor, i stjärten.. Så jag fick gå runt med en 15 cm lång reva i baken och visa alla mina blommiga trosor. Kändes som en lämplig klädsel...
Värmen var ohygglig och det kändes som att man vilken sekund som helst skulle hamna i en pöl på marken vilken sekund som helst.
Nästa tempel gjorde vi på några minuter, det gick knappt att vara där då solen stod högt ovanför och det blev närmare 200 grader mellan murarna. Templet hette East Mebon och det som var lite unikt med detta templet var att vid varje hörn så stod de en elefantstaty.
Vi fortsatte sedan till Ta Som, Nean Pean och Preah Khan innan det var dags för att bege sig mot sista templet inför solnedgången.
Phnom Bakheng son templet heter ligger på en liten kulle och skulle ha jättefin utsikt. Vi började promenera upp, vi gick längs en grusväg i skogen så en liten vindpust kunde man fetglömma..
När vi kom upp så ser vi världens längsta kö.
Det visade sig att det endast fick vara 300 pers på templet samtidigt då de var under uppbyggnad.
Vi stod tappert i kön i ungefär 1.5 timme som inte rörde sig nämnvärt.. Inte så konstigt då alla kom dit för att se solnedgången.
När vi insåg att vi skulle missa solnedgången så tog vi beslutet att åka hem och komma tillbaka dagen efter tidigt som sjutton!

Ålder och kroppens skavanker börjar göra sig påminda.. Efter att ha gått 3 mil om dagen 5 dagar i rad så började min höft protestera. Men inget som inte lite liniment och antiinflammatoriskt kunde underlätta!
Tänker även dela med mig av den hemska lukten från skorna..
Resultatet av att ha blivit blöta från regnet i Singapore och inte riktigt hunnit torka ordentligt innan man stoppar ner tassen igen inför tre dagar i Angkor och svettas sönder är SKUNK blandat med BÄRFIS.
Skorna har blivit utvisade från varenda dorm vi har bott i de senaste dagarna..

Innan vi åkte till templet vid 14.30 så hann Stina hjälpa mig att sy ihop den gigantiska sprickan i brallorna, tack Gud för syset, alla backpackers bör utrusta sig med ett sådant! Vi hängde sedan vid Kanells pool innan det var dags att bege sig.
Vi kom fram till templet vid 15.10 och då var det ca tre timmar kvar till solnedgången.. Vi skulle se den där solnedgången, no matter what!
Idag var det ingen kö utan de var vi och typ 10 tappra kineser.
Templet var ganska tråkigt i sig, opersonligt och karaktärslöst så det slutade med att vi gick runt i templet ca 10-20 minuter och sedan satte vi oss i skuggan resterande 2.5 timme.
Under denna tiden hann Stina nästan bli nedspydd av en kines, jag blev ifrågasatt om jag verkligen var från Sverige pga min solbränna och vi hann svettas några liter till.
När solnedgången äntligen var igång så var det vi och 298 kineser uppe på templet.
Jag som bor på västkusten är väl ganska bortskämd med solnedgångar och vi kom väl överens om att det var något överskattat, men vi kunde nu pricka av det från listan så jag är ändå glad att vi gjorde det!

Vår sista dag i de fantastiska Siem Reap var nu kommen. Vi tänkte spenderade hela dagen vid poolen!
På vägen dit bevittnade vi en frontalkrock mellan två mopeder, jag slängde min vattenflaska till Stina och på vägen fram till olyckan hann jag gå igenom ABCDE för mig själv och insåg hur jävla längesedan det är jag jobbade!
Som tur var så gick det relativt bra för alla inblandade och vi kunde fortsätta vår promenad till poolen.

Vid 20 tiden skulle vi påbörja vår resa mot Sihanoukville. Självklart har vi valt att åka nattbuss, vi har till och med valt att lyxa till och boka en hotel bus med sängar!
Eller, lyxa till det är väl kanske att ta i.. Vi behövde inte betala extra..

Vi hörs!
H

Likes

Comments