Klockan ringde 06.50, idag skulle Lina påbörja sin open water kurs och jag och Stina skulle... Ut och snorkla.
Frukosten denna morgonen för min del bestod av ris, omelette och sötsur sås.
07.45 stod vi i scuba junkies reception, precis som bestämt!
Vädret var helt fantastiskt denna dagen. Nu för tiden blir man lycklig av sol och blå himmel!
Tror dessvärre inte att Lina var särskilt lycklig över vädret då hon skulle sitta i ett klassrum hela dagen med sin teori.

Jag och Stina blev presenterade för vår boatmaster och snorklingsbarnvakt -Nasi Goreng. Ja, precis som den malaysiska fried rice. Det måste nämnas att jag aldrig har sett eller hört en man skratta så mycket på en hel dag, han var full av god energi och man skulle kunna tro att han var den lyckligaste mannen på jorden. Så för att summera Nasi så skulle jag säga att han var malaysisk, feminin version av John!
Kl 08.00 satte vi oss i motorbåten och gasade iväg. Det skulle ta ungefär 1 timme till ön Mabul där de andra skulle dyka och vi skulle... snorkla.
Båtresan var behaglig, det är fortsatt mycket vackert här. Flera små öar som ligger öde.
De flesta "byarna" på öarna ligger faktiskt runt ön, ute i vattnet. Ganska fräckt faktiskt!

Den första dive siten var precis bredvid Mabul så tanken var att vi skulle snorkla längs ön.
Dykarna gjorde sitt och hoppade i, kan ju säga att jag förmodligen var grön av avund.
Jag och Stina gjorde oss redo för snorklingen som jag hade bestämt mig för att ta på största allvar.
Vi tog på oss mask och fenor sen gjorde vi ett giant stride från fören.
Snorklingen var faktiskt över förväntan, skulle väl inte kalla de roligt men tillräckligt roligt för att fortsätta i ca 20 minuter.
Det fanns mycket fisk, men mest triggers. Vi insåg att vi hade sett mer coola fiskar vid detta tillfället än när vi dök senaste i 45 minuter på 6 meter.
Jag måste också nämna detta med kineser.. I 9.5/10 fall så kan inte de simma, för fem öre. Jag har aldrig sett en kines försöka ge sig på att "simma" förrän denna dag. De hade ju såklart flytvästar men mask och snorkel var det inte tal om, de körde istället på en mask som täcker hela ansiktet, ser ungefär ut som en astronautmask. Självklart med kameran i högsta hugg i en liten vattentät påse. Det som fick mig att skratta så mycket att jag nästan drunknade var att se under vattnet hur de använder sina ben.. Det ser ungefär ut som att de springer i 200 km/h, de sprattlar verkligen allt vad de har!

Nästa dive site låg söder om ön och vi bestämde oss för att vi hade snorklat nog för idag, istället tänkte vi ta igen på brännan lite.
Dock hade solen gått i moln men det gjorde inget för någon sa till mig en gång att solen tar ändå.
Vi la oss i fören och dinglade ut med benen, det var fantastiskt. Så fantastiskt att vi båda somnade.
Jag vaknade av att jag har en kroppstemperatur på 380 grader och mitt ansikte håller på att eldas upp. Solen hade visst kommit fram igen.. Det var tydligt.

Vi åkte tillbaka till Mabul för att äta lunch. Det bjöds på en liten buffé med diverse malaysiska rätter.
Där satt vi, två tomater till svenskar som uppenbarligen inte sett solen på tre veckor.
Vi följde inte med ut på båten inför sista dyket, vi låg på stranden - under ett stort parasoll.
Runt 17 kom vi tillbaka till Semporna. Lina berättade om sin dag och hon försäkrade oss om att vi inte var såååå röda.
Solfrossan kom som på beställning och jag däckade vid 19.30.
21.30 väckte damerna mig för lite kvällsmat som bestod av två enkla rotisar, precis lagom innan det var dags för att lägga sig vågrätt igen.
Jag och Stina hade ju bokat dykning ute runt Sipadan morgonen efter och Lina skulle fortsätta sin kurs så klockan ställdes återigen på 06.50.

Det var samma rutin morgonen efter, ris och en omelett sedan redo vid dagens dykcenter som hette Borneo Speedy.
Jag kände mig bättre efter både förkylningen och solattacken, även Stina var taggad på livet!
Det tar ca 1.5 timme ut till Sipadan med ett snabbt stopp på Mabul för att plocka upp några kanadensare.
När vi kom fram så skulle vi gå av på ön och skriva på att vi skulle dyka där då det bara är ett visst antal dykare som får dyka där per dag.
Runt 11.15 stod vi äntligen redo med tanken på ryggen, redo för att hoppa i.
Känslorna var något splittrade, något i stil med skräckblandad förtjusning.
Jag menar, vi hade ju åkt hit för att se hajar...
Första hindret för mig var väl bara att komma i vattnet, jag är van och bekväm med ett giant stride, men det går inte för sig när man dyker från en motorbåt. Då ska man istället sitta på kanten med ryggen mot vattnet och sedan falla/välta baklänges. Lite som ett tillitstest förutom att det som tar emot dig är ett djupt och mörkt hav och den enda du ska lita på är dig själv.
Åhja, jag skrek som en liten flicka när jag välte som en val ner i vattnet.
Big okey till båten och sen var vi påväg ner, de första jag ser är sköldpaddor, massor av sköldpaddor. På denna grunda delen var sikten riktigt bra, solen sken och det var varmt.
Vi simmade vidare och hamnade tillslut vid ett stup, där skulle vi ner!
Det var mörkt och lite otäckt, botten kunde jag ju glömma om att se..
Jag kunde höra hajlåten och jag gjorde nog av med ganska mycket luft där ett tag..
Men jag tog tag i mig själv, vände paniken ryggen, andades ut och sjönk.
Jag hade hela tiden revet på min vänstra sida och öppet hav på min högra, om någon hammarhaj skulle komma så skulle den komma från höger sida.
I början vågade jag inte titta ut i det blå, utan jag försökte lugna mig genom att koncentrera mig på revet och rädslan släppte efter hand och jag vågade släppa ögonen på revet.
Under dyket såg jag närmare 15 sköldpaddor och 5-6 hajar, det var mäktigt!

När vi var uppe på båten och hade precis kommit fram till nästa dive site så ropar kaptenen någon på malaysiska och pekar ut i havet. Jag tycker mig se en fena sticka upp ur havet och tänker direkt, hajar!
Resten av båtkillarna sa bara, ta på er mask och fenor och hoppa i!
Jag visste inte riktigt vad de var jag skulle mötas av men adrenalinet satt kvar i mig sedan senaste dyket och jag hoppade i.
Det visade sig att det inte var några hajar utan de var bumphead fish.. Har jag för mig att de hette! Vi såg även lite mer sköldpaddor och när jag var påväg ut mot båten så kikade jag ner under ytan och då simmade en haj några meter under mig..

Dyk nummer två var annorlunda. Fler sköldpaddor, ett stort stim med riktigt stora barracudor och några hajar fick vi se.
Men det som var annorlunda var att det var väldigt strömt, som tur var så hamnade vi så att vi bara behövde åka med den. Men jag har aldrig känt så starka strömmar, helt otroligt! Man har inte en chans att ta sig ur eller simma åt ett annat håll.
Efter dyket var det dags för lunch som vi skulle ha på Sipadan, vilket för övrigt är en vansinnigt vacker ö!
Efter en timmes rast ungefär var de dags att åka ut igen för de tredje och sista dyket, vilket förmodligen kan ha varit de värsta dyket ever.
Vår divemaster hade varit lite underlig hela dagen, han hade inte gjort någon effort till att visa någonting under ytan förutom den allra första hajen. Han simmade vilse under första dyket så att vi hamnade såpass långt från båten att kaptenen inte kunde se oss så en annan förbipasserande båt fick hjälpa oss. Vi hade nästan ingen debriefing innan något av dyken, dessutom verkade han inte ha särskilt bra koll på strömmarna vilket gjorde att de kändes som att vi simmade mot strömmen konstant.. Särskilt i de sista dyket.
Jag och Stina hade blivit tilldelade ganska korta fenor så vi fick kämpa och simma nonstop för att hänga med. Om vi hamnade på efterkälken så stannade han och väntade in oss och när vi nästan hade kommit fram så simmade han vidare.
Efter 40 minuter var vi slutkörda, Stina sa att hon fick lust att bli tvåårstrotsig, sätta sig på en korall och tjura tills det var dags för safetystop.

Dagen efter var det dags för tre fun dives med scuba junkie. Samma rutin som de senaste två dagarna, det ska erkännas att ris och omelett känns något uttjatat just nu!
Dyken skulle göras runt Mabul och vår divemaster var ingen mindre än.... Nasi goreng!
Tanken "hur ska detta gå" slog mig någon gång sådär.. Denna mannen hade inte bara roligt, han var även oerhört sprallig och något oseriös. Men jag fick bannemig äta upp mina tankar snabbare än kvickt för jäklar va professionell han var när det väl gällde och han var en oerhört duktig dykare.
Under första dyket såg vi lite mer nya fiskar, så som crocodilefish och cuttlefish bla. Självklart såg vi några sköldpaddor också!
Dyk två gjordes på ungefär samma ställe som vi hade snorklat på under första dagen. När vi hade kommit i vattnet, tryckt på deflate och kommit någon meter under ytan så blev jag sur... Sikten var ca 30 cm, allt var grumligt och grönt, dessutom var det kallt, som fan!
Det var tydligen dags för microdiving.. Vilket innebär att man tittar på massa smådjur som lever gömt bland korallerna. Inte jättekul om ni frågar mig. Nasi och Stina verkade ha jätteroligt och det var istället min tur att vilja sätta mig på en av korallerna och tjura tills de andra barnen hade lekt färdigt.
Sista dyket gjorde vi lite norr om ön, det var tydligen vanligt att se devil rays så vi var taggade!
Vi välte i vattnet och gjorde oss redo för att gå ner.
När alla sa att de var redo så tryckte vi på deflate, precis innan min mask och mina öron täcktes av vattnet så hör jag,
"OJ, jag glömde stoppa in reggen.."
Någon godkände oss tydligen under vår Advanced course, fråga mig inte hur det gick till!
Dyket var nice, det var en fint rev och sikten låg på ca 15 meter. Jag låg och tittade nästan konstant ut i de blå för att inte missa om de skulle komma någon ray, of any kind!
Emellanåt hann jag se en sköldpadda, muränor, ghost pipefish och även en av mina favoriter, filefish.

Efter en lång dag kom vi hem samtidigt, alla tre. Vi hade bestämt att vi skulle fira Linas cert vilket innebar att det blev pizza till kvällsmat!
Min förkylning hade tagit fart igen efter dessa två dagar under ytan, halsen var som rivjärn och bihålorna var nog ansvariga för min huvudvärk. Men ack, inget som inte lite rosa piller, nässpray och sömn kan lösa!

Vi hade bokat en transfer som skulle ta oss till en riversafari i "kota kinabantang" kl 11.30 dagen efter.
06.48 vaknade jag, antar att min hjärna fortfarande var inställd på dive mode, med ögon som var svullna och ihopklibbade av var/snor. Fräsch tjej som man är.
Det ÄR kul att resa!
9.30 kommer en av tjejerna från receptionen in och säger,
"Just wanted to remind you of your transfer to the river safari"
Stina svarar,
"We know, its supposed to pick us up at 11.30"
"No, 9.30. They are waiting for you!"
Va fan! Men det var inget att tjafsa om, vi slängde ihop våra grejer och kastade oss ner för trappan och ut till taxin.
Frukost?! Var såklart vår första tanke. Som tur är så kunde chauffören lite bättre engelska än de senare chaufförerna och han försäkrade oss om att han skulle stanna om 1.5 timme, där kunde vi äta! Så det var bara att bita ihop.
Jag som tidigare klagat på resorna i minibuss i Thailand, herregud.. Jag visste ingenting om världen märker jag nu. För ni förstår, vägarna på Borneo.. Det är en klass för sig.. Här är vägen aldrig jämn, guppen är 15 gånger värre och chauffören som tror att han är någon slags räserförare tryckte på gasen som aldrig förr på denna stackars minibuss som förmodligen behövde skrotas för 17 år sedan.
Vi stannade efter 1.5 timme, precis som sagt och lovat!
De första, lite sämre med Semporna är att det är nästan ingen som kan engelska..
Vi satte oss på ett restaurangliknande ställe och kollade igenom menyn, lite ris går ju alltid ner!
När vi alla hade bestämt oss för Nasi goreng så kom servitrisen smygandes och började prata malay med oss, vi satt som tre frågetecken,
"Do you speak English?"
"No, I only speak Malay"
Men haha, va?!
Vi försökte beställa vårt ris men det gick inte fram oavsett hur mycket teckenspråk och pekning vi använde oss av.
Tillslut kom de fram en annan kund som kunde engelska och hjälpte till med beställningen, tacksamt!
Innan vi åkte vidare hade vi önskat om att bli körda till en ATM vilket gör att vi kommer till det andra lite sämre med Semporna, det finns mycket tiggare här, mest barn som springer runt och efter dig och ber om att få ringit.
Vilket de även gjorde utanför banken, men som Stina sa, "jag har inga pengar, det är ju därför jag går till en bank".
Nä, jättetråkigt verkligen! Jag upplever stor skillnad på malaysiska fastlandet och här, killarna ropar efter en, tjejerna tittar nyfiket och det är nästan omöjligt att gå någonstans utan att få en kommentar om att man är vacker eller att någon vill säga hej och ta i hand lite mystiskt.

I minibussen var det vi tre och ett par från Frankrike som skulle till samma ställe, de hade dock köpt en biljett in en grotta som låg på vägen till river safarin.
Så vi stannade på en mycket öde parkering, mitt ute i ingenstans, där skulle vi sitta i en timme medan de andra skulle gå in i grottan.
Men vi höjde radion och spelade kort så det gick ingen nöd på oss!
15.30 kom vi fram till floden och vi blev skjutsade över till vårt boende som låg precis längs vattnet.
När vi anlände så väntade en välkomstdrink och lite information.
Vid 17 var det dags för den första cruisen som skulle vara i två timmar.
Längs floden hade man chans att se tre olika apor, näsapa, orangutang och självklart, Asiens vanligaste apa som jag inte vet vad den heter.. Man hade även chans att se pygmeelefanter!
I början av vår cruise sa jag till mina vänner,
"Tror ni att det finns krokodiler här?"
Vi kom fram till att vi hoppades att de inte skulle göra det!
Efter att vi hade kört i nästan en timme så hade vi hunnit se flera olika fåglar och apor, men dessvärre inga orangutanger.. Kanske till min lättnad egentligen!
Vi körde vidare i en rask takt och helt plötsligt är det något riktigt stort som kommer upp ur vattnet bara knappt någon meter från båten och gör så att vi nästan välter.
Vår guide ropar till och försöker återfå balansen på båten - klart som tusan att det finns krokodiler i denna floden..
Guiden stannar båten och vi står helt tysta för några sekunder och sedan säger han
"I have never seen anything like that.. He's very close to the boat right know.."
"How do you know that?" Viskar jag
"I can feel it in my guts, we should leave.."
Okej.. Och jag som var nervös för hammarhajar.. Krokodiler är det otäckastes djuret jag vet och jag hade nästan hamnat i en flod tillsammans med x antal sånna bestar.. Tack Gud!
Vi fortsatte resan och när vi sedan var påväg hem så satt nog vi alla tre i varsin egen värld som går guide sannerligen väckte oss ur då han plötsligt skrek,
"CROCODILE!!"
Mycket riktigt, där såg vi två huvuden sticka upp i vattnet. Jag vet inte vilket som är otäckast av att vara några meter ifrån dem eller när de båda, samtidigt försvann under vattenytan.. Förmodligen de sistnämnda.

När vi kom tillbaka så serverades vi kvällsmat. Jag vet inte vem som var lyckligast över att det fanns klyftpotatis som alternativ. Det var fantastiskt!
Senare på kvällen var det dags för nattvandring i djungeln, vilket var sådär..
Vår guide gav oss nya, jättebra tips,
1. Går du vilse i skogen eller i djungeln så stanna kvar på samma ställe och ropa på hjälp.
2. För att hitta in i djungeln var det bara att följa fotspåren.
Ja, jag vet inte..
Vi såg en scorpion som han inte visste om den var giftig men det kunde klia om den kissade på dig.
Vi såg även en katt.

Dagen efter var det uppstigning kl 05.45 för en timmes cruising i soluppgången.
Vi slapp någon nära-dödenupplevelse denna gången, skönt!
Efter frukost var det dags för transfer tillbaka till fastlandet och vidare till Sepilok där vi skulle till ett rescue centre för orangutanger.
Ungefär 1.5 timme senare kom vi fram och när vi skulle köpa biljetter så fick vi reda på att de hade ändrat sina öppettider, vilket numera var 8-11 och 14.30-16. Inte 9-12 och 14-16. Vi hade planerat att ha två timmar i reservatet innan vi skulle ta oss mot Sandakan och bussen till kota kinabalo.
Den planen fick ändras helt enkelt..
Vi gick runt i reservatet i ca 40 minuter vilket påminde om jurassic park, vi fick sett några orangutanger som önskat från mina vänner.
På vägen tillbaka möttes vi av lite fler apor som satt på brons räcke, måste säga att jag är imponerad över mig själv som kunde gå förbi dem med Lina emellan mig och aporna.
Vet inte om jag har missat att berätta för er som inte känner mig att jag är livrädd för apor, men antar att ni redan har räknat ut det vid detta laget.
Innan vi åkte så hann jag även gå in och titta på ett annat reservat med "sun bears" vilket var lite mer min typ! De ser i det stora hela ut som en pytteliten grizzlybjörn.
Måste passa på att ge beröm till båda reservaten då djuren hade fantastiska inhägnader att vara i och göra sina naturliga business.

Nu var det dags att ta sig mot Sandakan.
Vi hade pratat med receptionen vid river cruisen och hon kunde fixa en pick-up från reservatet och köra oss till Sandakan för 50 RM... VAR! Bara för att det var långt, ca 1.5 timme..
Aldrig i livet.
Vi tog oss ett snack med taxigubbarna utanför och vi behövde minsann bara betala 50 RM tillsammans och resan tog dessutom bara 35 minuter..
Receptionsnissen hade minsann inte koll på nåt!
Bussen till Sandakan skulle gå 14.00 och skulle ta ca 6 timmar, så vi hade ca 40 minuter på oss att hitta någonstans att äta. Så vi började vår vandring runt busstationen medan alla killar vinkade och ropade efter oss.. Vi tog första bästa ställe vi kunde hitta!
Väl på bussen som för övrigt var svinvarm blev vi tilldelade våra platser som var näst längst bak, jag och Stina bredvid varandra och Lina sätet snett framför.
Det var bara vi som turister på bussen och det var tydligt att det inte brukar vara några turister på bussen alls för den delen.
Precis innan vi började åka hörde jag någon prata högre på malaysiska snett bakom mig så jag vänder mig om och då sitter det en uppenbart troende muslim och tittar på oss som att vi var smutsigast i världen och skällde på mig på malaysiska sedan slängde han någon form av lakan på oss som han uppenbarligen ville att vi skulle ta på oss.
Nu vill jag även poängtera att vi inte satt nakna på bussen utan vi alla hade shorts och linne.. Hade vi varit i ett tempel eller liknande så hade jag köpt att någon blev sur för att jag hade enbart linne och shorts på mig men inte på en vanlig sketen buss som dessutom höll på att kväva mig av denna värme.
Vi gjorde det enkelt för både oss och gubben och bytte till några andra säten.

När vi hade åkt en stund så hoppade de på en man som satte sig bredvid Lina.
Han var sannerligen upprörd över att man inte kunde fälla upp hans armstöd, han var så upprörd över detta att han sa till biljettmannen när han gick förbi.
Efter ett tag så blev ena sätet framför oss ledigt och mannen kastade sig till sätet med de fungerande armstödet. Nästa problem var dessvärre att det nya sätet inte gick att fälla bakåt och det var nog ännu värre så han bytte tillbaka till sätet bredvid Lina och försökte lite då och då rycka i de trasiga armstödet med jämna mellanrum i hopp om att det hade lagat sig själv.
Är vi framme snart?

Vi hörs!
H

  • 61 readers

Likes

Comments

Vi inleder 2017 med regn, regn och lite mer regn.
Planerna för att lämna Thailand efter tre månader var precis runt hörnet. Jag och min vapendragare ville såklart ta nattbåten från Koh Tao för att sedan krångla oss igenom landet och sen över gränsen till Malaysia med hjälp av en minivan. Men, vädret kunde helt klart ställa till de för oss då nattbåten en gång tidigare hade ställt in, så en plan 2 var ett måste.. Plan 2 skulle dessvärre inte inkludera nattbåten, den skulle bli dyrare och resan skulle även innebära ca 1 timmes flygresa.. Ni som känner mig vet ju att jag inte trivs särskilt bra i ett flygplan.
Men prio 1 var ju att ta sig ur landet på ett eller annat sätt eftersom våra visum snart skulle gå ut.
Vi checkade ut från summer hostel som planerat den 2/1. Planen var att se om det gick att komma från ön på kvällen så vi tog moppen och körde ner till en av alla travel agency's och fick där veta att det var möjligt att ta sig till langkawi för 1600 bath (ca 400 kr), men dock inte just den kvällen då nattbåten inte skulle gå, såklart!
Däremot skulle den gå nästa kväll, alright.
Vi blev erbjudna ett private room för 500 bath, taget.

Vi mötte upp Rasmus och Simon för en sista kvällsmat ihop. Det blev en favoritmassaman på favoritstället!
Sedan gick vi hem till oss och flätade Rasmus hår som jag tydligen hade lovat honom.. Har inget som helst minne av detta!
Under flätningen fick jag och Stina en fantastisk idé, det var återigen dags att tortera levern! Det var ju trots allt två dagar sedan sist.
Kvällen spenderades först på choppers med våra andra svenska vänner Rebecka och Albin innan vi gick vidare mot beerpongen på fishballs.
Dagen efter vaknade vi, något torra i munnen och lite lätt besvikna över förlusten på beerpongen. Men besvikelsen försvann lika snabbt när Stina insåg att hon, på något vis fått med sig några bollar hem.. Mycket oklart!

Dagen var lång, tråkig, regnig och seg.
Vi åt frukost, försökte fortsätta frukosten på restaurangens uteservering men det började regna. Vi planerade dagens måltider, vi googlade dykningen runt Sipadan, vi blev trötta och gick och tog en massage i ren tristess, vi köpte färdkost på favoritbageriet, vi åt kvällsmat, vi låg i soffan på travel agencyt och sen kom vår pick up 20.00. Helt klart den mest effektiva dagen på länge!
När vi kom ombord på båten så insåg vi att det inte var samma båt som sist.. Vi skulle denna gång dela på en 100 säng, myspys.
Resan gick bra, det gungade lite och båten lät som en motor från 40-talet som skulle behövt 30 liter olja för 15 år sedan.
När vi kom fram blev vi körda i surathanis stolthet, tucktucken genom morgonens mycket svala vindar. Chauffören släppte av oss hos en tant, där skulle vi väntade ca 1.5 timme. Vi passade på att äta frukost och kl 06 var det dags för avfärd.
In i en minivan, jag somnade inom loppet av en halv sekund. Dessvärre blev jag väckt ca var 30 sekund av att nacken nästan gick i två delar då det verkade som att chauffören laddade inför varenda gupp för att kunna köra så fort som möjligt över.
De andra personerna i minivanen blev under resans gång avsläppta på olika platser. Tillslut var det bara vi kvar och när klockan närmade sig 12 var vi framme vid någon busstation där det var tydligt att vi skulle byta minibuss.
När jag steg ut bilen så möttes jag av en man som frågade vart jag skulle.
"Langkawi" svarade jag.
"Krabi?"
"No, Langkawi!"
"Kraaaabiii"
"Langkawi, Malaysia!"
"Where are you going?"
Där tröttnade jag och precis då vinkade chauffören till mig och visade oss till rätt biljettautomat.
Det visade sig sen att nästa minibuss skulle gå om 5 minuter.. Vafan, vi behöver besöka toaletten och vi behöver äta..
"Toilet?" Frågade jag lite försiktigt.
"Yes, hurryhurry!".
Vi sprang som idioter till toaletten och när vi kom tillbaka så puttade de in oss i bussen.
"Are we going to stop somewhere to get something to eat?"
"Langkawi, yes"
"Are we going to stop somewhere on the way?"
"Yes yes"
Efter några timmar satt vi återigen ensamma i minibussen, utan någon antydan till stopp vid något matställe. Vi var nu inne på tionde timmen utan mat och vatten, fan va jag klagar. Jag vet ju SÅKLART att det inte är så himla farligt och att det finns folk som har det miljoner gånger värre. Därför stod jag ut..
Jag var osäker på vart vi var och jag var osäker på hur långt vi hade kvar men plötsligt körde chauffören till någon slags byggnad, han öppnade dörren för oss och sa
"Ferry".
Alright, det är ju åtminstone ett steg på vägen.
Vi gick fram till en biljettkassa och visade upp papperslappen vi hade fått av chauffören, de i luckan tittade på varandra och ryckte sen på axlarna. Vi lämnade sen fram passen och sedan sa kvinnan
"750 bath please"
WHAT?
Stina och jag tittade på varandra och sen försökte vi förklara för dem att vi hade köpt vår biljett hela vägen till Langkawi. Detta köpte de inte och de ville fortfarande ha 750 bath då vår biljett inte var giltig.
Precis innan jag var nära på att kasta in alla mina bath jag hade kvar så kom räddaren i nöden, en liten thailändsk gumma som ropade in oss på hennes kontor och löste allt för oss. Jag vet då inte hur de gick till och jag tänker inte ge mig på att fråga om det!
Nästa mission, mat. Det fanns två ställen på piren, de ena var stängt och det andra serverade ingen mat utan bara dricka och lite frukt.
Två bananer och en jordgubbsmilkshake senare fick jag återigen tillbaka lite färg i ansiktet.

Båtresan gick smidigt, jag sov i Stinas knä medan hon läste tantsnusk.
Väl framme på piren när vi stod i kön till immigration stod de två söta svenskar bakom oss, Lina och Moa. Vi började pratade om våra resor och det visade sig sedan att vi hade kikat på samma hostel så det slutade med att vi delade en taxi dit.
Det uttänkta boendet var dessvärre fullbokat så där stod vi, 4 ungdomar, utan boende hungriga och livsgnistan var låg. Men skam den som ger sig.. Vi gav oss minsann ut och letade tillsammans.
Tro det eller ej, men vi hittade ett hotell som jag varken kan uttala, ännu mindre stava till men billigt var det när man var 4 st, vi skulle dessutom få frukost! Jag tackar jag!
Medan vi checkade in fick vi lyssna på när två kvinnliga kineser bråkade med receptionen om först 10 ringit och sedan kom de tillbaka för att bråka om att de minsann inte ville dela på en dubbelsäng, de var ju inget par heller!

Vi tog oss ut så stan så fort som möjligt och jag introducerade mina vänner för min favorit malayrätt, roti canai!
Det är som en tunn pannkaka som du doppar i curry, himmelskt.
Jag beställde även in en fried rice eller nasi goreng som det heter här i Malaysia. Det är för övrigt en jäkla skillnad på dessa rätter.
Den malaysiska versionen är vansinnigt stark, helt omöjligt att äta. Så hädanefter blir jag tydligen tvungen att säga "no spicy" till fried rice?!
Efter en lång och mysig middag vände vi på klacken och började promenera hemåt. Efter några minuters promenad ser jag ett bekant ansikte, vår vän Jason från Australien som vi träffade via Sofia och som vi hängde med på full moon, Fantastiskt!
Jason tipsade oss om hans hostel och vi bestämde oss för att åka tillsammans till langkawis viewpoint dagen därpå!

Väl hemma var det varmt som satan i rummet och ACn sattes tillfälligt på 20 grader. Problemet var väl att vi alla glömde höja den igen..
Kl 02 vaknar jag, med världens AC-förkylning, jag stänger desperat av ACn och somnar om.
Vid 9 vaknar vi av våra klockor och går upp och äter vår frukostbuffé bestående av, ris, pommes, korv, melon, bönor, sallad, flingor och omelette.
Efter frukosten går vi ut på gatan och försöker hitta någon moppeuthyrning, eftersom Jason hade varnat oss om att det inte fanns så många som hyrde ut så var vi beredda på en utmaning, icke. Två meter till höger på gatan fanns det minsann en kvinna med tre, riktigt slitna moppar till oss.
Lina och Moa tog täten då Moa agerade kartläsare och "Vila Thai" var vår nästa destination.
En säng på detta hostel kostade 20 ringit, alltså 40 kr. Om inte det är överkomligt så är inget det!
Det kanske inte var det fräschaste boendet men det hade sin charm.
Efter att ha checkat in och hämtat väskorna, hittat Jason och hans kompis Ryan från England så var vi på väg mot cable caren som skulle ta oss upp till denna view point som ligger 708 meter över havet.
Jag har varit där en eller två gånger tidigare för längesedan men jag ville minnas att färden upp var något problematisk för min del då jag ibland är höjdrädd.
Vädret var fantastiskt denna dagen, jag var sådär extra lycklig på min moppe bland mina vänner när vi swishade fram.
Det kändes nästan som att jag var med i sons of anarchy när jag var ute på vägarna med mitt scootergäng!

Senaste gången jag var där, för sisådär 9 månader sedan så var det fullt av folk, eller ah, fullt av kineser helt enkelt.
Denna gången var det knappt en människa där! Vi behövde knappt köa till biljetterna och vi behövde än mindre köa till att få gå ombord på denna cable car som förhoppningsvis skulle ta oss upp på ett mycket säkert sätt.
Iväg kom vi, jag och mina fem kompanjoner. Vi åkte högre och högre och högre, det kändes som att vi hela tiden var halvvägs och att vi aldrig skulle komma ur denna dödsfälla.. Men det gjorde vi!
Det finns tre plattformar och en skybridge på berget, vi körde plattformarna först.
Så vi hängde lite där, tog turistiga foton.
Det var en asiatisk man som gick fram till Lina och frågade om hon ville vara med på kort med honom. Ingen förstod riktigt varför och vad han skulle ha det fotot till, men det fanns säkert en utmärkt förklaring till detta, hon är ju söt som socker dessutom!
När det var dags för skybridgen så fick vi två alternativ,
1. Gå dit, tar ca 10 minuter, kostar 5 RM.
2. Åka någon slags hiss som skulle ta oss dit för 15 RM på 30 sekunder.
Självklart valde vi att gå och självklart var det trappor...
Jag ska säga en sak om trappor här i Asien då ni säkert tycker att jag klagar mycket.
Jo, det är såhär att trapporna här ser inte ut som hemma, de kan vara lägre men oftast så är de mycket högre, de kan vara breda och de kan vara smala men framförallt så är de branta! Så ja, det är tillåtet att klaga - mycket!

Denna skybridge är faktiskt fantastisk! Det är jättehögt och om man har tur så blåser det lite och då gungar det lite i bron.
Man är livrädd när man går där men samtidigt är det underbart och det är värt varenda peng!
Det måste såklart nämnas att Stina, som i vanliga fall är en kaxig Stockholmsbrud fick minsann jobba lite med sig själv uppe på bron.
På vissa delar av bron så kunde man se igenom golvet och dessa 3000 meter ner till marken, detta tyckte fröken var jobbigt!
Hon tog sig, tro det eller ej över två av dessa partier och sedan ville hon åka ner.. Stackarn!

Vi gick sedan när vi hade kommit ner på två stycken 3D filmer, den första var på en bergodalbana där jag blev vansinnigt åksjuk. Den andra var 100 gånger bättre, det var dinosaurier! Behöver jag säga mer??
Efter filmerna hamnade vi på någon food court, där de för övrigt var sjukt billigt. Jag fick ris och ägg och en äpplejuice för 16 kr, överkomligt.
Vi åkte sedan vidare runt ön och stannade vid en strand som låg på de norra kusten.
När vi låg där på stranden så smällde febern mig rakt i ansiktet, ni minns väl AC-förkylningen som faktiskt inte hade gjort något väsen av sig alls under dagen, tills då.
Efter någon timme började vi rulla hemåt och när vi kom fram så tryckte jag i mig Panodil och Ipren sen powernapade jag lite sådär lagom länge (2 timmar).
När jag vaknade mådde jag något bättre, vi damer traskade till matmarknaden som bara låg ett stenkast hemifrån. Perfekt!
Jag hittade lite ris, någon slags kycklingkebab-historia och en orange juice.
När vi kom hem med vårt byte möttes vi av Jason och Ryan som tydligen tyckte att vi skulle ha party ikväll. Mina damer var inte sena med att tacka ja.. Jag som mådde bättre efter lite Panodil tänkte inte heller spotta i glaset, dumt.. Jag vet.
Så, maten åt vi i ett nafs och sen åkte hela scootergänget in till stan.
Ni förstår, på Langkawi finns det massor av duty-free, speciellt vad gäller alkohol.
Vi shoppade två liter vodka för ca 30 kr per person.
Jag och Stina fick sedan ansvaret för att åka och köpa lite blanddricka.. Detta var lättare sagt än gjort då de bygger om "strandvägen" och för tillfället var det enkelriktat.
Vi var så mycket mer än halvvägs på denna vägen så att köra runt, vilket skulle ta ca 9 minuter var inte ett alternativ. Så istället körde vi lite mot enkelriktat.. Det var fler än vi som gjorde det så riktigt så badass är jag ju såklart inte.
Men när polisen kom körande blev jag lite lätt nervös... Jag svängde snabbt in och gömde oss bakom en minivan medan farbror blå körde snällt förbi.
När kusten var klar fortsatte vi vår mycket kriminella aktivitet tills vi tillslut hittade en liten minimart!
När vi kom hem så hade resten förberett ett bord med kortspel och överblivna chips.
Där satt vi länge och spelade diverse ölspel och andra konstiga spel, den ena konstigare än den andra.

Dagen efter straffade Gud mig hårt för min oansvariga handling, halsen hade skrovlat ihop sig och febern tog nästan kål på mig.
Som tur är så har jag så fina kompisar som ställde upp och lämnade tillbaka min moppe i tid!
Jag gjorde inte många knop den dagen, jag tog mig till stan, en timme på stranden, lite kvällsmat med tjejerna och när vi skulle gå hemåt så kommer stormen från helvetet. Taxi hem fick det bli!
Vi hade även bokat zipline till dagen efter i förhoppning om att regnet skulle ge med sig. Men icke, på morgonen väckte Stina mig med sin vanliga, lite lätta strykning på armen, gott! Regnet öste ner som aldrig förr så vi bestämde oss för att börja planera för att ta oss därifrån.
Stina och jag hade sedan länge planerat att åka till Borneo, framför allt för dykningen runt Sipadan som skulle vara helt otrolig (man har chans att se hammarhajar, mantor, djävulsrockor osv) men också för att gå i regnskog, river rafting, se pygmeelefanter och till min absolut största förtjusning (NOT) - orangutanger......
Lina, som var lite sugen på att prova dyka lite var genast med på våra planer. Moa ville lyssna på UDs avrådan att åka dit och planerade istället att ta sig till Kuala lumpur.

Trion beslöt sig för att ta nattbussen till Kuala lumpur för att sedan flyga därifrån till Tawau.
Båten till fastlandet skulle gå först kl 7, så vi hade lite tid att slå ihjäl.
Vi bokade flygbiljetter, mailade fram och tillbaka med dykcentret, gick in till stan, käkade indiskt och shoppade duty free.
Lagom till att vi var påväg hemåt så kom regnet, å det kom inte lite regn heller.. Vi tog skydd under ett parasoll tillsammans med tre malayer som sålde jackfruit.
Där stod vi, långt och länge.. Killarna tyckte nog lite synd om oss för de bjöd på lite frukt.
Efter ett tag kom vi överens om att ta en taxi hem för regnet verkade inte vilja ge med sig.
Jag såg en taxi som körde mot oss så jag sprang ut i ösregnet, lekte att jag var Carrie Bradshaw i Sex and the city och viftade kanske lite mindre graciöst med handen och ropade, precis som i filmerna "Taxi!".
Taxibilen körde förbi mig och jag kunde höra hur låten "All by myself" spelades..
Jag lever inte i en Hollywoodfilm, jag är inte Carrie Bradshaw och taxichaufförer stannar inte för att plocka upp mig när jag står ute i ösregnet. Så är det bara.
Så jag vände mig om och gick tillbaka till mina kompisar. När jag kom fram sa Stina till mig
"Det där såg riktigt sorgligt ut". Nämen taaack.

Pick-upen var som vanligt en kvart tidig men tur var väl de för det var mycket trafik och vi fick nästan bråttom till färjan.
När vi en timme senare kom fram till Kuala perlis så skulle vi hitta till busstationen och sen äta kvällsmat. Tanten som vi köpte biljetterna av försäkrade oss om att de skulle finnas massor av restauranger i närheten av stationen. Vi vill ju inte råka ut för samma problem ännu en gång...
Halv 11 kom bussen inrullandes. Det var stora säten som man kunde luta ordentligt, nästan bekvämt!
Problemet under de första timmarna var att det var så himla kallt, när Lina gick fram för att fråga om han kunde höja värmen så fick hon till svar,
"No it's raining".
Ok.
Vi kom sedan fram till KL vid 07, då skulle vi ta ytterligare en buss för att ta oss till flygplatsen, vilket gick oerhört smidigt.
Framme på flygplatsen hade vi lite problem med incheckningen, men med glittrande ögon och ett litet leende så kan man lösa varenda litet problem!

När vi landade på Borneo efter närmare 3 timmars flyg så regnade det en del även här.. Kan väl säga att vi alla tre blev jävligt trötta på livet just då.
Efter att vi hade fått våra väskor så skulle vi gå ut för att hitta vår pick-up som skulle köra oss till dykcentret i Semporna. Vi möttes av en mycket glad man som stod med en skylt där de stod våra namn, är man VIP så är man!

Borneo har hittills visat en helt fantastisk natur, det är grönt överallt. Finns inga stora vägar, det är väldigt lugnt här.
Efter nästan en timmes bilfärd kom vi fram till dykcentret. Lina började skriva på papper för sin open water medan jag och Stina dividerade om huruvida vi kunde
1. Göra fundives runt Sipadan
2. Göra nattdyk
3. Dyka överhuvudtaget dagen därpå men tanke på att vi båda var sjuka.
Vi kunde inte göra några fundives med just de bolaget de närmsta dagarna så vi fick springa runt på stan och ragga nya dykcenter.
Tillslut hittade vi ett som kunde ge oss det vi ville ha!
Tre dyk runt om Sipadan, utrustning och lunch för 900 RM - ungefär 1800 kr.
Nattdyket struntar vi i och kör istället 3 fundives kring Mabul.
Vi bestämde oss även för att vara kloka och avstå från att dyka dagen efter.
Istället signade vi upp oss på en snorklingsutflykt.. Vi som älskar att snorkla..
Får väl se hur detta ska gå..

Vi hörs!
H

  • 98 readers

Likes

Comments

Så, välkommen 2017!
Vad har vi haft för oss i dessa juletider och hur har vi firat in de nya året? Jodå, det ska jag berätta!

På julaftonsmorgon ringde väckarklockan 05.00 och dykning stod på schemat, äntligen! Det var på tok för längesedan sist, de var ju på liveaboarden och det är ju flera veckor sedan.
Som vanligt hade vi personlig eskort hela vägen ner till dykcentret av de två hundar som bor i närheten av vårt hostel.
Det var jag, Stina och en kille som hette Paul som skulle dyka med vår DM Nathalie och Chumphon pinnacle stod på schemat.

Den absolut bästa känslan är fortfarande att göra i ordning dykutrustningen på båten och blicka ut över havet när solen är på väg upp.
07.45 tog jag klivet ut i det vågiga havet.
Trots den tidiga timmen var vi långt ifrån ensamma på vår dive site..
Havet var strömt så in i helvete och det var en kamp att ta sig till linan. Väl framme var det vi och femtioelva andra dykare som skulle ner, men vi tryckte tappert på deflate och gick under ytan.
Om jag ska beskriva hur det såg ut när vi var på väg ner så kan ni ju tänka er rusningstrafiken i Stockholm en fredag klockan 17.20 eller som korsningen utanför sjukhuset där hemma vilken dag som helst kl 07.35 alt 16.15. Det är KAOS!

Jag gick ner som nummer två, jag hade Paul framför mig som hade en massa pyssel för sig, det blev till slut svårt för mig att hålla mig kvar i linan då det även som sagt var riktigt strömt så jag valde att prioritera min egen säkerhet och tog mig smidigt förbi honom.
När vi hade tagit oss ner till ca 4-5 meter så tittar vår divemaster på mig och ger tecken åt mig att stanna och vänta och sedan simmade hon iväg, upp mot ytan..
Jag vände mig om och inser att jag inte längre har Paul bakom mig, utan nu är det Stina som krigar sig fast i linan bakom mig. Paul är puts väck..
Jag ger tecken åt en mycket undrande Stina om att vi skulle vänta. Jag ska återigen tillägga att strömmen var tuff, linan drog och slet i oss och vi klamrade oss kvar medan resten av de femtioelva andra dykarna tog sig mindre smidigt förbi oss.
Efter flera minuter simmar de fram en för oss okänd dykare som ger oss ett bestämt tecken "you guys needs to go up, right now".
Vi släppte taget om vår lina, det som fick oss att faktiskt vara kvar på samma dive site, vår säkerhet och simmade mot ytan.
Väl uppe på ytan mötte vi vårt team och frågan "what the fuck is going on?" upprepades och blev dessvärre obesvarad.
Efter vad som kändes som flera minuter i de tuffa havet diskuterade vår divemaster med Paul om huruvida vi skulle gå ner igen, vilket vi efter ett tag fick ja på som svar.
Vi krigade oss fram till linan igen och precis innan vi återigen skulle trycka på deflate så ångrade Paul sig. Han ville inte, han skulle ta nästa dyk istället, han ville simma tillbaka till båten.
Vi fick släppa linan igen och låta nästa gäng dykare gå ner medan Paul och Nathalie fortsatte att dividera.
Efter några minuter var jag riktigt trött, jag hade mjölksyra i benen av allt paddlande och det är oerhört tungt att andas i regulatorn när man är andfådd.. Nu tänker säkert ni som är dykare "varför använde hon inte snorkeln?", jo för att jag helt enkelt glömde den.. Inte ok nu såhär i efterhand.
Nåja, det slutade ialf med att Paul simmade tillbaka till båten och vi kunde äntligen gå ner, dock utan lina denna gången då vi inte orkade med rusningstrafiken ännu en gång.

Stina hade lite problem med sina öron och bihålor, inte alls konstigt då hon fortfarande hade några dagar kvar på sin antibiotikakur mot hennes bihåleinflammation.. YOLO!
Hur som helst, när vi väl kom ner på runt 20 meter så hade S fortfarande lite problem och Nathalie försökte hjälpa henne medan jag chillade någon meter ifrån dem.
När jag ligger där och myser lite, tänker på mat och lite sånt så ser jag något svart flera meter framför mig, från sidan av mitt team.
Sikten var ganska dålig så det var svårt att urskilja vad det var för något, det enda jag såg var att det kom närmare och närmare och det blev även större och större.
Tillslut kunde jag se att det var den största valhajen jag någonsin sett som simmade mot oss.
Jag ska erkänna att jag blev lite förstenad där för en stund innan jag vaknade till liv och insåg att jag måste ju visa de andra som dessvärre är fullt uppe i Stinas öron och lite lätta sinus squeeze.
Jag gjorde diverse ljud ifrån mig och försökte påkalla deras uppmärksamhet vilket tog irriterande lång tid. Men tillslut tittar Nathalie mot mig och jag pekar bakom henne, mot den 6-7 meter stora valhajen som nu är riktigt nära!
Vilken jäkla julklapp! TACK TOMTEN!

Dyk nr 2 valde Stina att avstå pga sin huvudvärk. Så jag skulle alltså ha Mr panik som buddy.. Kändes tryggt.
Jag bytte några ord med honom innan vi gick ner och fick veta att han hade 60 dyk i ryggen, jag har 20.. Han planerade även att starta sin rescue corse as soon as possible.
"Good luck" tänkte jag.
Oavsett, 9.10 klev jag ut i havet igen och vi tog oss fram till linan.
Alla var redo och när vi tryckte på deflate susade tanken förbi "Gude gud, hjälp mig".
Jag orkar inte ens berätta om när Paul försvann x antal gånger för att han tyckte att han ville dyka på egen hand eller när han visar att har ✋ (50) bar kvar i tanken efter ca 10 minuter under ytan men verkar helt enkelt ha glömt bort den traditonella signalen för "ok"👌. JAG BLIR SÅ TRÖTT.
Inte bättre blev det heller när jag fick paddla 1 km motströms tillbaka till båten.

Det var mycket dykning där, vi går vidare mot ett annat ämne.
Vad tusan äter man på julafton i Thailand om man inte har råd med de svindyra julbordet?
Jo, man äter fried rice till lunch för 17 kr och sen en toastie till en sen middag för 7 kr.
Simon och Rasmus kom hem till oss då vi inte, på något sätt lyckades ta oss till mango bay. Taxin skulle kosta oss 1000 bath och ägaren till vårt hostel vägrade hyra ut en moppe och då ska jag sannerligen tillägga att vi inte blev nekade pga att vi på något sätt skulle vara för berusade för att köra. Det berodde helt enkelt på att vägen var för kass för att köra på när det var mörkt, vilket istället grabbarna minsann fick känna på!
Efter att ha kört fast några gånger kommer äntligen fram, välbehållna och viktigast - med alla pepparkakor, skumtomtar, paket och glögg i behåll.
Vi spelade julklappsspelet, där var de krig på riktigt!
Det slutade med att jag fick 3 par örhängen, ett armband och 122 bath, i mynt..
Vi gick sedan ner till Victors bar, där var de fest. Kvällen innehöll bland annat, nakendans på baren, nya kompisar, en full mamma och en bruten stortå.

Juldagen var tuff på flera vis, bakfyllan var det minsta problemet.
Nyheterna hemifrån hade jag gärna sluppit.. Min fina, älskade farfar hade lämnat jordelivet och allt känns fortfarande vansinnigt orättvist.
Beskedet om att inte försäkringsbolaget skulle hjälpa mig med en hemresa till begravningen för att få möjligheten att ta farväl var jättejobbigt. Jag vill ju vara med min familj, jag vill ta farväl och jag vill inte vara i en annan världsdel just nu.

Men nu byter vi ämne igen innan jag deppar ihop totalt.
Vad har vi mer gjort?
Jag och mitt nya crew (Stina, Rasmus och Simon) bestämde oss en dag för att åka på upptäcktsfärd. Vi hyrde varsin moppe och åkte iväg. High bar blev vår första destination, kl 11 sänkte Rasmus till första öl, det är för mig obegripligt.
Vi tog oss sedan till en strand som ligger någonstans på öns östra sida där vi solade och badade.
Efter att grabbarna hade bott några dagar vid mango bay (som ligger på andra sidan av ett berg) så var de lika trötta på trappor och viewpoints som vi så nåt sånt skulle vi då inte hitta på.
Det tråkiga var nu istället att var man tvungen att bokstavligt talat gå ner till stranden, i trappor. Vilket innebär att man sedan måste gå upp för dessa trappor igen, vilket vi konstaterade i munnen på varandra på vägen ner "om vi går ner här så är alla medvetna om att vi måste gå upp igen?".
På vägen upp var Simon mycket noggrann med att tala om för alla att hans högra skinka värkte mest.. Så, nu har jag även talat om det i bloggen. Så, nu vet alla det!

Efter några stränder var vi alla hungriga. Simon och Rasmus hade kollat ut ett ställe där man kan äta och... Spela minigolf.. Ni som känner mig och mina mindre bra sidor förstår ju att detta inte är någon bra idé.
Jag tänkte att jag måste ju komma undan detta på något smidigt sätt, så jag sa ursäktande "men vi äter väl först va?".
Menyn på detta stället var det bästa jag sett på länge, dyrt som snor men vafan..
Jag beställde köttbullar med mos, tanken om att be om 50/50 (hälften pommes och hälften mos, för er som inte vet det.. Vilket ingen i detta sällskap gör..) kom smygande men jag kunde inte med det så jag slog bort den.
Efter maten, ja.. Vi kan ju säga såhär.. Vi kom inte långt.. Vi kom faktiskt inte härifrån alls på hela kvällen..
Minigolfen var som bortblåst, tack vare biljardbord och fotbollsbiljard!
Efter fyra omgångar biljard med blandade svenska/kanadensiska regler var det äntligen dags för att spela fotbollsbiljard, vilket var en helt ny aktivitet för oss alla.
Det fungerar på samma sätt som vanlig biljard förutom att du inte har en kö, du har istället en fotboll som du ska försöka sparka ner respektive bollar i sex olika hål.
Efter några spel öppnades himlen och vi fick vackert spela i ösregn. Tro mig, det gjorde inget. Alla var som barn på nytt!
När klockan närmade sig 19 så var det dags för en barbecue i parken så vi stannade där och käkade medan vi torkade innan det var dags att bege sig hemåt.

Vi har även hittat ett tacosställe som är helt fantastiskt. Första gången var vi fyra hungriga vikingar som inte förstod våra magars begränsningar.
Jag beställde 4 quesadillas som var större än vad jag hade väntat mig OCH en nachotallrik, Stina beställde en vanlig burrito medan Simon beställde in en mega burrito som säkert var 50 cm lång, utan att överdriva! Rasmus var väl den som var mest förnuftig, jag försökte tappert lura på honom lite quesadillas men efter ett tag sa han "Hanna, jag orkar inte mer nu, jag dör snart".

Jag och Stina lyckades även övertala grabbarna om att de var tvungen att prova på att dyka. Sagt och gjort, fredag 11.30 stod vi på dykcentret igen för att göra två fun dives medan pojkarna skulle göra varsitt try dive.
Väl ombord på båten visade det sig att vi var de enda certifierade dykarna på båten, resten var try divers..
Eftersom det var nästintill storm på havet så stannade vi vid revet precis utanför Sairee.
Riktigt tråkigt faktiskt.. Vi var nere på 6 meter i 43 minuter. Jag såg 4 fiskar. Kul.

Nyårsafton, vi hade gjort upp lunchplaner med några svenska vänner till mig och Simon från en Backpackergrupp från Facebook.
Vi hamnade på ett litet thailändskt ställe som drevs av en familj, de hade den mest fantastiska maten någonsin. Har aldrig ätit en så god massaman curry, herregud.

Senare, efter lite strandhäng och en powernap stod vi redo på stranden med champagnen i högsta hugg som vi svepte efter bara några minuter.
Vi mötte upp svenskarna igen på en lite finare restaurang som vi hade kollat ut.
Killarna slog på stort och beställde in en flaska prosecco medan jag och Stina satt med varsin daiquiri.
Jag och Rasmus tog varsin köttbit, det var fantastiskt. Köttet var perfekt, pommesen var perfekta, pepparssåsen var perfekt och sällskapet var en riktig 10 poängare.
Vi hamnade sedan vid Beer Pong bordet på den större klubben. Jag och Simon förlorade lagom tills det var någon minut kvar till countdown.
Det nya året firades in på stranden med härliga vänner och cidern Älska i handen. Det blir inte bättre än så!

Vi hörs!
H

  • 141 readers

Likes

Comments

Jag har insett att jag inte har någon vidare karaktär och jag är sämst på att säga nej till mina kompanjoner..
Trion kom fram till samui utan några som helst problem, vi checkade smidigt in på vårt favorithostel "Us".
Det första Stina gör när vi kommer in i rummet var att slänga sig på sängen och dra duntäcket över hela sig och säga "här ska jag ligga föralltid".
Jag och Sofia tog oss ner till poolen medan Stina tog sig sin andra powernap för dagen.

Vid poolen träffade vi Sofias vänner från Sydafrika som hon hade träffat innan hon åkte till full moon.
De frågade vad vi skulle göra på kvällen och vi berättade om våra planer för nattmarknaden. När vi frågade desamma och de svarade att de skulle åka till chaweng och köra en riktig utekväll, "you guys should come with us!". Fuck...
Både Sofia och Stina som nu hade vaknat tittade lurigt på mig då jag upprepade gånger sagt under hela dagen att jag tänker då inte dricka en droppe på en hel vecka!
"Hanna, du kan inte starta en vit vecka på en fredag" och där hade jag inte motargument så jag fick minsann bita i det oerhört sura äpplet.
Kvällen blev riktigt lyckad, vi spelade biljard, dansade fuldans och drack billig sprit!

Det har regnat lite varje dag på samui, men en av dagarna var det hyfsat väder så jag och Stina hyrde varsin moppe och körde runt ön. Vi stannade vid ett vattenfall som vi hade hört skulle vara fint, vilket det absolut var! Denna gången var vi väl förberedda för trekkingen och hade lämnat våra flipflops hemma - vilket var en jäkla tur då Stina halkade flertal gånger på vägen ner och jag höll på att kissa på mig att skratt, skadeglädjen är den enda sanna glädjen!

Under en regnig dag blev Stina mycket uttråkad, hon satt vid datorn och googlade på olika aktiviteter på ön. Det fanns My ner snorklingsutflykter men eftersom vi hatar att snorkla så var det inget alternativ, istället bokade vi x-quad.. Ni vet säkert inte vad det är, det visste ialf inte jag..
Vi skulle åka fyrhjuling uppe på ett berg, typ.
Egentligen tror jag inte Stina visste riktigt heller vad hon hade bokat för något.
Dagen efter, halv 10 blev vi hämtade och vi blev avsläppta så långt upp på ett berg som man kan komma, mitt ute i ingenting.
Vi blev mötta av några snygga fransmän som hjälpte oss att prova ut hjälmar och sedan blev vi visade till vår nya leksak.
De frågade om vi hade kört fyrhjuling innan, Stina svarade rakt "NEJ", medan mitt svar var något svävande då jag har ett minne av att min kära bror och far lät mig köra vår fyrhjuling som vi hade när jag var mindre, så jag kan ju köra rakt fram och svänga lite.
Det var dessvärre inte ens i närheten av vad vi faktiskt hade gett oss in på.
Iväg kom vi, ut i djungeln skulle vi.
Vi körde på allt som skulle kunna vara en väg eller som hade varit en väg eller som kanske skulle bli en väg eller som kanske inte var en väg överhuvudtaget.
På grund av allt regn som hade kommit de senaste veckorna så var terrängen extrem.
Det var farligt, vi höll på att välta tusen gånger, jag var livrädd och jag har aldrig haft så roligt i hela mitt liv!
Vi gjorde några pauser däremellan då vi besökte en fruktfarm, ett litet tempel och flera fantastiska viewpoints.
Lunchen åt vi i ösregn i en bambuhydda utan väggar, de var en fantastisk lunch!
Efter maten bytte vi fyrhjuling, till en fyrhjulsdriven.. Detta betydde bara en sak, det kommer att bli värre..
Mycket riktigt, vi skulle ta oss till ett vattenfall, vägen dit var den värsta.
Stina kunde varken ta kort eller filma då hon hade fullt upp med att hålla i sig medan jag försökte ta oss upp levande, det var helt sjukt.
Men vi kom fram, det var lite trekking dit men det är vi ju vana vid.
Väl vid de lilla vattenfallet sa den ena guiden att man kan, om man vill, gå till de stora vattenfallet.. Han sa att vägen dit var lite svårare nu när de hade regnat så mycket, "who wants to go?", om vi säger såhär.. Det var bara jag och Stina som entusiastiskt sträckte upp armen.
Så, ena guiden, jag och Stina började vår vandring som innebar vadning i midjehögt svinströmt vatten, hoppandes på stenar, krypandes genom buskar osv. Halvvägs såg jag att guiden definitivt ångrade sitt erbjudande.. "Stupid Swedish people.." kunde jag nästan höra han muttra.
Nåja, "fånga dagen" var det någon som sa till mig en gång.
Vi tog oss både fram och tillbaka till vattenfallet utan större skador, Stina hamnade i plurret endast en gång, applåder till henne!
När klockan var närmare 4 var det tyvärr slut för idag.
Mitt självförtroende växte nåt enormt tack vare denna aktivitet.
Ni vet känslan när man inte tror att man ska klara av något för att det är både för otäckt och för svårt, när man är på vippen att ge upp men istället tar tag i svårigheten, litar på sin egen förmåga, litar på att man kommer att klara av det och när man sen inser att man faktiskt klarat det, men bravur, till och med då växer man, flera decimeter.

Dagen efter ägnade vi oss åt något lugnare aktivitet, vi hade bestämt oss för att besöka ett rescue centre för hundar och katter.
Vi hade läst på, printat vägbeskrivningen och allt sånt där, kanon! Hade vi inte lämnat mobilen hemma så hade det gjort allt mycket lättare..
Men okej, jag mindes i vilken by vi skulle till och jag mindes även att vi skulle svänga vänster i de tredje rödljuset, Stina bidrog med att minnas att det låg nära "elephant gate". Vi tog oss faktiskt ganska långt på denna informationen men tillslut körde vi fast. Vi gick in på ett café för att fråga om vägen.
"Do you know where we can find the rescue centre for dogs and cats?"
"Do you need room?"
"No, we are looking for a rescue centre for dogs and cats"
"Do you want table?"
"No, a rescue centre for animals, you know, animals?"
"Do you need scooter?"
"No, you know dogs and cats? (Vid detta laget var Stina desperat och jag trodde nästan att hon skulle börja med ljudimitationer) take care of? Animals?"
"AAAAHHH, I know!!"
Kvinnan började sedan rita en karta som nästan tog oss till rätt ställe.
Vi frågade ytterligare en gång till, som tur var gick det mycket smidigare och vi kom fram tillslut!
Jag måste erkänna att det inte var det bästa jag sett, men inte heller de värsta. Det var alldeles för många hundar på samma ställe, antar att det är för att de finns alldeles för mycket hundar på ön som ingen tar hand om och som råkar illa ut.
Vi fick gjort nåt bra under dagen, klappat på och lekt med många djur som var minst lika glada för att se oss!

När vi skulle åka hem så åkte vi vilse. Vi påstod att det var ett äventyr och att vi var på upptäcktsfärd men för att vara helt ärlig så erkänner jag att vi var vilse, väldigt vilse och vi kom inte hem förrän långt efter solnedgång.

En av kvällarna of vi oss in till chaweng, jag hade råkat nämna att det fanns en svensk restaurang som serverade kebabrulle.. Stina blev eld och lågor..
Dessvärre serverade inte längre den numera baren mat men vi blev tipsade om ett annat ställe som också serverade svensk mat.
Ojoj, vi slog till med lövbiff, pommes, bearnaisesås och en riktig sallad - med gurka! Vi var i himmelen.

Dagen därpå var det dags att åka tillbaka till Koh Tao, när vi kom fram blev vi mötta av en privat taxi som skulle köra oss till vårt Summer.
Över julen bor vi i ett private room, med egen toalett, balkong och KYLSKÅP!
Till Stinas lycka har vi dessutom duntäcken.. Jag lär behöva släpa henne ut ur rummet när vi ska byta till ett dorm över nyår.
Vi hann knappt komma innanför dörren i vårt nya rum innan Stina började julpynta för fullt!
Det är ju tydligen julafton imorgon?

Under vår första kväll käkade vi cashewnut på vårt favoritställe, träffade John på Victors och sedan gick vi vidare för att träffa våra förra rumskamrater från England på choppers.
Känner på mig att dessa 11 dagarna på detta fantastiska ställe kommer att bli magiska!
Vår julafton kommer att spenderas, först under ytan, morgondyk står på schemat.
Sedan ska vi akutsova innan vi åker till Mango bay för att dricka glögg och äta pepparkakor med Simon och Rasmus!

Ha en fantastisk jul och ta hand om varandra så hörs vi kanske i mellandagarna!
H

  • 139 readers

Likes

Comments

Som tur är så är varje dag en ny dag, allting löser sig oavsett hur jävligt allting känns.
Vi tog oss till Koh Phangan utan större besvär, skönt.
Väl framme på ön så möttes vi av lite regn, det som var kvar av översvämningarna och skrikande taxigubbar.
Vi blev erbjudna moppetaxi för 150 bath, inte en chans.
De blev istället en trång tucktuck för 100 bath.
När vi kom fram till vårt hostel blev vi varmt välkomna och visade till vårt rum. Eftersom vi hade bokat ett 12 sängs sovsal, så var det ju såklart det vi förväntade oss. Inte, ett 6 bäddsrum med balkong och eget badrum stod och väntade, så välkommet!
Då vi var först på plats var det fritt fram att välja säng. Vi tog varsin underslav då jag tänkte att under nästkommande dagar lär det inte vara säkert att klättra någonstans.

Kvällen kom snabbare än vad vi var beredda på, innan jag visste ordet av det stod jag med den äckligaste drinken jag någonsin har smakat på i handen och vi hade precis signat upp oss på beer pongtävlingen.
Tävlingen gick bättre än väntat, jag säger inte att vi vann men vi var absolut långt ifrån sist!
När de blev happy hour slog vi till och köpte varsin bucket och började sen spela biljard, vilket jag måste säga att jag verkligen briljerade i. Stina bidrog inte med särskilt mycket, förutom att hon kanske råkade missa och kön råkade istället hamna i någons skrev, jag vet inte, historien är något oklar.
Tanken var att kvällen skulle vara lugn, det var vår första kväll och vi skulle känna lite på stämningen.. Men ni som har läst och följt min blogg vet ju att det sällan blir lugna kvällar när jag tror att det ska bli lugnt och så får Stina mig att tro att jag är 18 år, vilket är den största lögnen någonsin.
Kvällen blev inte lugn, vi hamnade i haad rin på något sandcastle party och var inte hemma i sängen förrän 07.00.
Dagen efter var jag D Ö D, jag väcktes kl 10 av att två holländska tjejer kliver in i rummet och innan jag inser att det är våra nya roomies så hann jag svära x antal gånger innan jag tog min samman och hälsade så snällt jag bara kunde.

Det absolut värsta med denna morgonen var att det var 30 grader i rummet, helt sant. Nu undrar ni såklart hur jag kan veta det.. Jo, för att min fantastiska respartner påstod att det var så himla kallt i rummet kvällen innan så hon satte ACn på 30 grader.
Eftersom jag var mer än utslagen så började jag tjata på Stina att hon skulle hitta fjärren, som vi båda minns att hon satte tillbaka i hållaren men som nu var puts väck.
Fjärren var jätteborta, den fanns ingenstans i rummet och vi började gå igenom kvällen. Vi kan väl inte ha supit bort AC-kontrollen?
Stina gick ner och kollade i vårt skåp där vi hade våra värdesaker, den var ju förstås inte där.
Vid detta laget hade jag kravlat mig upp ur sängen och började lyfta på madrasser och dylikt. Ingen fjärr. Paniken började smyga sig fram och jag började fundera på hur mycket detta skulle kosta oss.
Vi gick ner till restaurangen och köpte pommes och frukt, för det är lösningen på världsproblemen och vi kom överens om att vi måste gå till receptionen och säga till för rummet var olidligt varmt..
Vi förberedde ett litet tal med diverse undanflykter som plan A och plan B var att agera som en dum, svensk turist.
Med motvilliga steg gick vi in i receptionen och kvinnan tittade snällt mot oss och Stina började "Ehmmm, we can't find the remote for the AC".
Jag var nu förberedd för ett tredje världskrig.. Icke.
"Oh, I'm so sorry, I had to borrow your remote for another room, I'm gonna go and get it for you".
Där stod vi som två frågetecken och det tog säkert 7 sekunder innan någon av oss reagerade. Vi hade alltså inte supit bort fjärren!

Vi gick tacksamma tillbaka till rummet och då upptäckte jag att jag hade fått röda bett på benet, bedbugs..
Jag bytte säng, snabbt som attan och smörjde in mig med all salva jag hade kvar sedan mitt spindel/myrbett som nästan tog kål på mig.
Resten av dagen spenderades för min del i sängen, jag mådde hemskt!
Stina var ute på diverse utflykter och när hon kom tillbaka så sov jag fortfarande. Hon väckte mig genom att peta på mig och när jag öppnade mina blå/bruna ögon trycker hon upp en massa glitter och julsaker i ansiktet på mig och säger, något högt för mina ömmande öron "Kolla vad jag hittade! JULPYNT!!!".
Mmmmm, jättefint, låt mig dö nu.
Sen fick jag dåligt samvete för jag vet att hon älskar julen så jag ansträngde mig och berömde de röda glittret hon hade köpt.

Kvällen ska vi inte prata om för min del då jag fortfarande var avliden. Stina gick hårt in på två öl och kom sen hem vid halv 1.
Vi har konstaterat att vodkan de serverar här är ren fulsprit. Ni som känner mig vet ju att jag inte dricker öl så under resan har de varit något problematiskt eftersom inga hostel som har en bar serverar breezers. Så mitt enda val är drinkar...
Hur som helst, vodkan är gift.

Dagen efter var jag okej igen, vi hyrde varsin moppe och bestämde oss för att hitta lite vattenfall och viewpoints.
Vi kom fram till vårt första mål vilket var en pil från vägen "waterfall and viewpoint ➡️".
Vägen upp var hemsk, regnet hade förstörd "vägen" och gjorde det nästintill omöjligt, men som de fighters vi är så skulle vi ta oss upp. Men utan vatten och med flipflop var det kämpigt..
Väl uppe på viewpointen bestämde vi oss för att detta var den första och sista för idag.
Vattenfallet som var vid viewpointen var knappt värt att kalla vattenfall, men vi försökte ta oss en liten dusch som belöning.
På vägen ner, nästan halvvägs möts vi av en kille som är ute och joggar.. Omöjligt, hur kan man springa i denna terrängen? Vi höll på att slå ihjäl oss och då kan man knappt kalla att vi ens promenerade..
Han frågade om vi hade varit vid vattenfallet och vi berättade att det inte var särskilt mycket till vattenfall, men då berättade han att de fanns ett stort ungefär 20 minuter ifrån viewpointen om vi ville vända. Stina och jag behövde bara växla en snabb blick för att vi båda skulle bekräfta att det kommer inte att hända!

Vi tog oss ner till mopparna och åkte vidare till nästa vattenfall som var mer i vår smak, bara en lite lätt ansträngning och sen ett riktigt vattenfall, perfekt!
Vi åkte vidare igen mot de sista som låg långt ute i djungeln, men vid detta laget är vi vana trekkare. Vi hoppade över bäckarna, snubblade inte på en enda sten och kom därför fram hela!
Vattenfallet var väl inte så värst imponerande men vi hade ju åtminstone gjort något produktivt med dagen.
Det firade vi med först en sen lunch på bästa 50-bath stället. De har den godaste cashewn av alla!
Sen drog vi vidare mot 360 bar som ligger uppe på ett berg, men man kan köra dit om man är duktig, vilket vi nu är. Dock slutade Stinas moppes gas att fungera i den sista, men dock brantaste backen så jag och en annan mycket hjälpsam kille sprang ner till Stina och puttade upp både Stina och moppen.

Väl hemma, efter en välförtjänt dusch skedde nåt fantastiskt. Jag fick äntligen träffa min härliga, lojala, mysiga, fina och modiga Sofia!
Vi har varit utan varandra nu i en månad ungefär så vi hade mycket att ta igen, vilket vi gjorde över en fried rice.

Även denna kvällen bestämde jag och Stina att den skulle bli lugn eftersom djungelpartyt var svindyrt och för att vi skulle vara pigga och utvilade till full moon dagen efter, detta hände alltså inte denna gången heller.
Trion hamnade vid biljardbordet, jag och Stina med varsin bucket, Sofia var mer förnuftig och höll sig till sina öl.
Efter att ha blivit erbjuden 14 buckets och fått oerhört många skamliga förslag av en thailändsk kvinna tog jag mig smidigt ur situationen genom att låtsas att Sofia var min nya flamma innan Stina ropade på mig att taxin mot djungelpartyt skulle gå om 3 sekunder.

Dagen efter vaknade vi till liv efter lunch någon gång. Jag var inte bakfull, allt i sin ordning. Jag bytte ut vodkan mot rom istället, fungerade alldeles utmärkt!
Vi gick och käkade någon frukost/lunchaktig historia.
Stina höll sig till thaimaten medan jag beställde en fin macka!
En rutin som vi har fått här nere är att Stina aldrig kryddar sin mat längre, för oftast kryddar hon för mycket och då slutar det med att hon får ont i munnen och gråter en skvätt. Numera är det jag som kryddar hennes mat med chili för det blir alltid lagom. Ungefär som hemma fast då är det pappa som brer mitt knäckebröd med smör bara för att det alltid blir så himla mycket bättre!

Efter maten mötte vi upp Sofia vid poolen, där hängde vi en stund, diskuterade paradise hotel och andra världsliga ting innan det var dags för en powernap.
Powernaps kan vara det bästa som finns, tar minst två varje dag.
Klockan 8 stod vi redo för kvällsmat. Sofias nya resepolare från Holland och Australien hängde på så vi blev ett gäng och fick till en trevlig middag innan vi skulle påbörja den obligatoriska "body paintingen"..

Jag kände mig som 18 år igen när jag satt med min bucket i knät och Stina målade mitt ansikte i alla möjliga färger.
Tiden går som alltid väldigt fort när man har roligt och plötsligt var hela gänget på väg mot full moon.
Jag och Sofia fick VIPplatserna i framsätet, skönt då vi båda har en tendens att bli åksjuka.. Men fram kom vi!
Problem nummer 1. Alla behöver urinera.
Kan bli så jävla sur för att jag inte blev född till kille i dessa fall.
Jag orkade helt enkelt inte leta upp nåt bra ställe för mig så jag betalade vackert mina 20 bath för en biljett in till toaletten.
Efter en stund var vi återigen samlade, alla tio.
Vi hade bestämt att vi skulle försöka hålla ihop, jag visste att detta skulle bli omöjligt så jag fokuserade på att hålla koll på mina damer, vilket sannerligen inte var särskilt lätt då Sofia sicksackade smidigt ca 4 meter framför mig i folkmassan medan Stina skuttade runt som en gasell ca 5 meter bakom mig. Två koppel hade jag definitivt haft god nytta av, eller åtminstone ett!

Vi kom ner till stranden och bestämde vår mötesplats som vi hade kommit överens om att ha ifall vi skulle tappa bort någon.
Stranden var knökad med folk och man hörde 17 olika låtar hela tiden.
Efter ett tag behöver vi damer utföra behov, vi bestämde oss för att go wild and crazy och kissa ute och in i bushen gick vi!

En bit in såg jag att Stina snubblade lite och sen ropade hon på mig "Hanna, det ligger en människa här!".
Jag gick dit och mycket riktigt, där låg en kille på rygg. Sofia och Stina satt på huk bredvid honom och klappade honom på kinderna utan någon större effekt. Stina vänder sig då mot mig och säger "väck honom då!".
Den stackars killen hade både puls och egen andning och efter riktigt kraftig smärtstimulering tittade han upp på mig och vi tog honom under varsin arm och gick bort till någon slags "tourist security" som jag hade spanat in tidigare där de satt ett gäng grabbar som först tittade lite frågande på oss när vi kom med killen innan de sa att vi kunde sätta honom bredvid dem.
Vi gick vidare och vi hann inte långt innan nästa människa låg på stranden helt ensam och vi gjorde om samma procedur ännu en gång.
Resten av kvällen var nice, man tappar bort varandra hela tiden men alla kom åtminstone hem välbehållna.

Dagen efter vaknade jag av hällregnet och åskan utanför. Jag fick syn på min vapendragare som stod vid min säng och tittade på mig med sina rådjursögon och sa "jag är hungrig".
Vi tog på oss varsin plastpåse och gick ut i regnet och började promenera mot food factory, mot hamburgarnas paradis, mot de perfekta pommesen och mot majonäsen i oändliga mängder.

Imorgon lämnar vi, tack gud detta partyställe som har givit mig ett skärsår, två skrapsår och ett brännmärke, Sofia har supit bort sina flipflops och Stinas skav från fenorna har börjat läcka bara för att hon vägrar att göra som jag säger.
Vi beger oss nu mot en LUGN vecka på samui, ingen alkohol och inga buckets, snälla!

Vi hörs!
H

  • 186 readers

Likes

Comments

Dagarna på lipe har varit väldigt lungt, precis vad vi behövde efter dykningen, festandet och resandet.
Dagarna har gått i samma mönster, vakna, frukost, stranden, mycket sen lunch, duscha, vila, film på poohs sen kvällsmat vid 22.

Vi har insett att det är på stranden allt händer, man behöver inte längre kolla på dramaserier på mobilen utan spara på mobilbatteriet och sätt dig på stranden istället.
Vi har spanat på snygga killar, skrattat åt när snygga killar försöker jaga bort en krabba som inkräktade på deras handduk, vi har undersökt flytningsförmågan i havet.. Tror vattendjuren inom oss sakta börjar vakna till liv igen. Vi har även haft första parkett på en riktigt triangeldrama mellan tre italienare, två kvinnor och en man. Allt var väldigt oklart egentligen, det var svårt att förstå vem som var arg på vem men när den ena kvinnor slog sin toffla i ansiktet på killen så förstod vi att det måste vara han som var boven i dramat. Under dramat så satt vi i havet tillsammans med ett tyskt par och diskuterade, spekulerade, hejade lite tyst och tappade våra hakor flera gånger.
Vi förstod inte ett ord, tror egentligen inte att de sa så mycket utan de bara skrek åt varandra för att sedan i nästa sekund gå alla tre in i sin bungalow..

Under kvällarna har vi som sagt legat och kollat på film och käkat popcorn, vilket är sjukt underskattat. Man borde definitivt ha fler myskvällar i sitt liv.
Igår fick vi se kärleksfilm, tror Stina grät konstant i 20 minuter..

Vi hade 5 italienare/fransmän/portugiser i vårt rum som kom hem vid 03 tiden och gapade, skrek, slängde igen dörrar, tappade väskor osv. Ni som känner mig vet ju vad jag tycker om saker som slämmer.. Efter ca 15 minuter av detta oljud var både jag och Stina arga som bin, men som de försynta svenskar vi är så kunde vi inte med att sticka ut huvudet skrika "SHUT THE FUCK UP!",
istället markerade vi med att gå ut från rummet och slänga igen dörren med all kraft som fanns vid denna tiden på dygnet.
De gjorde inte sååå mycket till väsen de nästkommande 24 timmarna.

Även Stina hamnade i tvättkris, hon lämnade in sin tvätt hos pancakelady och blev ombedd att hämta det vid 18 dagen efter. Helt perfekt blev det eftersom filmen på poohs skulle börja 18. Så 17.45 stod vi utanför och väntade. Efter en stund kom en mycket gammal tant fram till Stina och frågade "laundry?" "Yes please" svarade Stina och tanten vinkade åt Stina att följa efter henne. De försvann bakom restaurangen och blev borta länge! Jag blev först lite orolig över att vi inte skulle hinna köpa popcorn innan filmen började.. Sen insåg jag vilken dålig vän jag är, tanten hade kanske kidnappat henne och gjort henne till pancakeladys nya slav i källaren.. Jag var nästan på vippen att gå efter åt de håller de försvann men jag tog mig samman i någon minut till och sen kom hon med ett leende på läpparna, äntligen!
"Jag fick välja vilka kläder jag ville ha!" Sa hon, min puls lugnade sig.. Jag var lättad över att tanten inte hade kidnappat henne.. Mest för att jag hade varit tvungen att leta efter henne istället för att kolla på film och äta popcorn, pust!

Vi och våra levrar är nu redo för full moon. Resan mot Koh Phangang hade två alternativ,
1. En endagsresa, båt i två timmar in till Pakbara, två timmar i minibuss till Trang sedan 2-3 timmar minibuss till Suratthani, för 2000 bath + en extra natt till på hostelet för 470 bath eftersom vi hade bokat vår första natt på koh Phangang först på söndag.
2. Två dagars resa, samma båttur till Pakbara och till Trang, sedan 10 timmar i en bigbus över dagen för att sen ta nattbåten i ca 7 timmar. Priset för detta landar på endast 1600 bath UTAN en extra natt på hostelet.
Alternativ två it is!

Vi skulle infinna oss på stranden kl 08.30, som de effektiva backpackers vi är så tar det ca 30 sekunder att packa ihop sina saker besöka toaletter och borsta huggtänderna så vi kunde med gott samvete sova något längre.
Det tog ca 100 år innan båten kom iväg men när den väl körde så jävlar körde den ordentligt, men gasen längre när än i botten.
Stina och kaptenen tyckte att det var jätteroligt med mina nära-döden-känslor som sprutade ut öronen på mig när kaptenen svängde den här satans båten 180 grader i 90 knop. Inte Ok!

Vi kom tillslut fram till Pakbara, hela och torra. Efter lite FBI arbete så hittade vi tillslut fram till disken där vi skulle anmäla oss närvarande.
Där träffade vi två mer och mindre trevliga tjejer från Belgien som skulle till samma ställe och som även skulle göra samma resa som oss, trevligt!
Vi kom iväg från Pakbara efter många om och men. Efter ca 1.5 timme stannade minibussen vid 711 och chauffören menade att vi skulle ta en paus.. Konstigt, tänkte jag men tanke på att vi borde vara framme i Trang när som helst. Men okej, tankarna började gå åt att vi skulle åka direkt till Suratthani.. För man vet aldrig..!
Jag tog tillfället i akt och köpte mat, för återigen, man vet aldrig när nästa gång blir..
Efter några minuter började vi köra igen och mycket riktigt, ca 10 minuter senare svängde vi in på busstationen i Trang, WHY?
Eftersom att vi skulle sitta de nästa 10 timmarna på en buss så måste man ju äta, igen.
Vi köpte lite ris och kyckling i all hast eftersom bussen skulle gå om en kvart.
Stina äter snabbare än någon annan ibland, när hon är hungrig så utelämnar hon tuggmomentet, vilket innebär att hon är klar en livstid innan mig.
Precis innan vi skulle springa bort mot den stora bussen som jag skymtade lite längre bort så sprang jag mot toaletten, betalde först mina 3 bath och inser sen att de är kö..
Som tur är så är det bara två innan mig.
Dörren in till en av toaletterna öppnas och kvinnan som står först i kön kikar in på toaletten men överlåter den till nästa person som även hon kikar in och sedan överlåter till mig. Jag som hade lite bråttom hade inte riktigt tid med att vara sjåpig.. Jag undrade vad det var för äckelpäckel jag skulle få se.. In gick jag och jag fick se världens fräschaste (ah eller nu ska jag väl inte överdriva allt för mycket) det var en vanlig toalett som var fungerade utmärkt att utföra diverse behov.
Hade det varit en squattoa så hade jag förstått om de tackade nej pga dåliga höfter eller knän.. Men jag har vant mig vid att inte riktigt förstå allting här i detta landet.
Hur som helst, när jag satt där så kände jag att de kom något blött på min fot, tittade ner, lite vatten, whatever. Sekunden senare blev min fot dränkt i det jag verkligen hoppas var vatten.
Jag skynda mig ut innan jag fick för mig att kasta tillbaka och mötte Stina som väntade utanför. Vi blev inknuffade i en minibuss, vafan? Vi vill ju åka bigbus?! Förhoppningsvis skulle de säkert skjutsa om från.... Busstationen.... Till.. Den stora bussen.. Nej. Minibuss it is. Och gissa vad, vi sitter längst bak, det är varmt, trångt och allt förutom mysigt.
Efter närmare fem timmar i minibussen kom vi fram till Suratthani, vi blev släppta vid en tucktuck som tog oss till något sorts travel agency och Stina visade fram biljetten. De tittade frågande på oss och det visade sig att vi var på fel ställe.. In i tucktucken igen, åka 10 meter, ut igen.
Äntligen rätt ställe.. Men nu ska vi inte ropa hej!
"Nightferry not possible, big waves".
Ja då var båtjäveln inställd, fantastisk nyhet såhär efter 10 timmar på resande fot.
Ok, andas. Vad har vi för alternativ?
1. Stanna över i Suratthani, betala för en hotellnatt och taxi till hotellet och till piren, PLUS 250 bath extra för mellanskillnaden för båtbiljetterna.
2. Åka till Samui NU, betala en hotellnatt i Samui, betala transfer till hotellet och tillbaka till piren PLUS en helt ny biljett mellan Samui och Koh Phangang.
Skjut mig.
Det är ju inte som i Sverige att de betalar för hotell, mat och taxi om något skulle gå snett. Här får man sannerligen pynta upp.
Efter lång diskussion, prutning, suck, stök och stånk så blev killen bakom disken så trött på dessa backpackes så att vi lyckades pruta ner alternativ 1 till 200 bath för båtbiljetten och gratis transfer.
Han var tydligen förkyld och behövde åka till sjukhuset, couldn't care less!

Nu ligger jag här i ett hotellrum som liknar en fängelsecell, handfatet sprutar brunt vatten, kudden är den värsta jag någonsin haft under mitt huvud och min vapendragare, reskompis och roomie har återigen dragit på sig en halsfluss. Livet är inte på topp just nu.

Vi hörs kanske, om jag överlever detta.
H

  • 223 readers

Likes

Comments

Vi spenderade 1.5 dag i Phuket, räckte för en hel livstid för min del.
Våra små missions som vi skulle ta hand om gick väl mer och mindre bra.
Vi gick en promenad inne i Phuket town, för där ska det ju vara bra shopping, har jag hört.. Vi gick och gick och gick, vi hittade inget nämnvärt tyvärr så vi styrde benen hemåt och efter en stund kom vi faktiskt hem!
Under en snabb vilostund googlades de flitigt efter någon marknad eller vad som helst.. Men allting verkade ligga i Patong, vilket är ca 40 minuters bilfärd till.
Vi gick ner till receptionen och frågade, vilket man borde göra oftare för de har ta mig tusan svar på nästan allt, i princip som sjukhusets växel!
Efter lite kommunikationssvårigheter lyckades vi hitta en nattmarknad som vi bestämde oss för att åka dit. Tjejen i receptionen sa att taxin dit lär kosta 200 bath, dyrt.
Att få tag på en taxi i denna staden är också ett problem.. Efter att ha fått höra "TAXIBOAT" 500 gånger om dagen de senaste dagarna så var vi lagom trötta på taxis, men när man faktiskt behöver en så finns de inte.
Tillslut hitta vi en, som kunde köra oss, för 300 bath!!!! Aldrig.
Vi försökte förgäves pruta allt vad vi kunde.
Det slutade med att vi lyckades förhandla oss till en moppetaxi för 120 bath, vad gör man inte?
Så vi tryckte ihop oss alla tre på moppen och sen bar det av!
Fram kom vi tillslut, tack Gud.
Marknaden var fabulous, jag fyndade lite, åt grillspett och smakade på diverse konstigheter. Stina höll sig mer på örhängsjakt, trots att det inte var det hon skulle letade efter! Hur som helst, så kom hon tillbaka när jag satt och åt min spett och var arg som ett bi.
"De var ett ställe som sålde hakkors som örhängen!".
Hon försvann sen lika fort och kom åter efter några minuter med en orange juice i handen, faran var över!
Nästa dag hade vi bestämt oss för att åka till patong, det är ju tydligen där allt händer.
Vi tog lokalbussen, tog en timme, kostade 30 bath, värt!
När vi kom fram var så båda svinhungriga, vi letade efter mat, allt var brutalt dyrt. När livet såg som mest mörkt ut, när slutet var nära så såg jag ljuset, MAT!
En liten tant som stod vid vägkanten med sin moppe och sålde ris och omelett för 60 bath, troligtvis det bästa någonsin.
Efter maten började uppdrag hitta en gopro, vilket sannerligen var lättare sagt än gjort. Vi letade i närmare 5 timmar i alla dessa miljoner varuhus och småstånd innan vi gav upp och gick istället och käkade glass på Swensens.
Vi lyckades faktiskt ganska bra med att shoppa kläder istället, Stina är en jävel på att pruta ska tilläggas.
På väg till en annan marknad så blev vi väldigt trötta, som tur var så gick vi förbi ett massageställe och Stina skulle ändå vaxa sig så vi gick in.
Jag förstår inte riktigt varför jag tror att det är en bra idé med massage emellanåt.. Alltid, ca 30 sekunder in på massagen inser jag hur jävligt det är och jag bannar mig själv och jag tänker ALDRIG MER.
Medan jag låg och blev pinad så låg Stina på sängen bredvid och tog en snarkande powernap innan vaxtanten kom.

Efter massagen och lite mat i magen var vi fit for fight igen och tänkte att vi skulle ta en drink innan vi begav oss hemåt.
Alla drinkar i hela patong kostar 250 bath, skamligt!
Vi gick längs bargatan för att se om vi hittade något lämpligare alternativ, icke. Istället blev vi överfallna var tredje meter av pingpongkillar, hemskt.
Vi bestämde oss för att åka hem istället.
Så nästa projekt blev att hitta en taxi som kunde tänka sig att köra oss hem för det priset vi ville, även det var förgäves.. Vi fick betala 500 bath hur mycket vi än försökte pruta ner skiten.

Kl 11 stod det en man utanför hostelet med våra namn på en skylt, han skulle köra oss till dykcentret i khao lak.
1.5 timme senare var vi framme och skrev i allt pappersarbete inför vår liveaboard.
De nästkommande 3 dagar skulle vi spendera på en båt, första dagen skulle vi göra 3 dyk runt similian Islands, andra dagen var det 4 dyk och tredje och sista dagen skulle avslutas med 2 dyk.
Vi var så taggade.
Efter att vi hade provat igenom utrustningen, checkat in på hostelet bredvid så var det dags för mat.
Vi hittade ett ställe som hade så sjukt billigt käk, sisådär 50 bath för en ordentligt portion. Men det bästa var att de hade vin för endast 90 bath, vi var i himmelen och drog igång en liten dagsfylla sådär vid 14 tiden en söndag.

Kl 07.00 dagen efter stod vi inne på dykcentret redo för avfärd.
De första personalen säger är att det är osäkert om vi kommer att komma iväg, vågorna skulle tydligen vara groteska men vi skulle åtminstone göra ett försök.
Jag tryckte i mig en postafen innan vi åkte iväg.
Väl ombord på båten så käkade vi frukost innan vi skulle göra ett försök att ta oss ut.
Frukosten var det bästa på hela resan måste jag säga, ägg, bacon, POMMES, toasts och grönsaker.
Vi var 12 personer på båten, varav två divemasters, en kapten, en boatboy och en kock.
Vi var två dykteam, vårt team bestod av mig och Stina, en tysk kille som hette Alex och vår DM som hette Tom.
De skulle ta oss ca 5 timmar till vår första divesite. Första tre timmarna var överkomliga, det gungade som fan och så länge man inte var uppe och gick så kunde man ha en chans att överleva!
De resterande två timmarna var groteska, det blev ordentligt med kräkfest på båten..
Vi blev sena till första stället men vi kom åtminstone tillslut fram och gjorde oss redo för dyk nr 1.
Dyket var nice, bra sikt och lite halvcoola fiskar!
Efter ca 50 minuter på ett maxdjup på 30 meter gick vi upp, käkade lunch och chillade i 1.5 timme innan det var dags för dyk nr 2.
När vi var klara närmade klockan sig 6 och vi skulle göra ett nattdyk också.
Vid 8 tiden var vi redo för att skuttade i för sista gången den dagen. Det var fortfarande vågigt och när jag skulle ställa mig upp med tanken på ryggen så tog jag tag i handtaget i taket och försökte ta mig upp, då hoppade axeln ur led.. Som tur var fick jag tillbaka den snabbt, inte alls skönt!
Efter några extra andetag hoppade vi sedan i det mörka havet.
Sikten var grym! Älskar nattdyken, allt är så lungt och stilla. Det som är lite krångligt är kommunikationen, så för att få någons uppmärksamhet så tar man sin lampa och viftar i den andra personens synfält. Vill man då visa något så tar man sin lampa och gör en cirkel runt det som du vill visa.
Jag såg en liten stingray och ville visa detta för Stina som var lite längre bak. Jag började vifta med min lampa för att få hennes uppmärksamhet, vilket jag fick. Hennes svar var oklart då hon viftade tillbaka till mig. Men jag ville visa henne min stingray så jag fortsatte vifta och hon var lika envis hon,
jag tänkte, vafan håller du på med? Kom HIT och kolla på detta nu!
Tillslut gav jag upp eftersom hon vägrade komma!
Väl uppe på båten började vi prata om det och hon hade tydligen sett en jättestor hummer som hon ville att jag skulle se!
Vid halv 10 käkade vi kvällsmat, för att sen kasta oss i sängen. Sova 7 kvart i timmen för att sedan gå upp 06.20, för att debrifa innan första dyket för dagen.
Axeln värkte och jag kände mig handikappad när Stina fick hjälpa mig på med våtdräkten, men vad tusan, vad har man annars en buddy till?
06.57 gick vi under ytan, utan frukost... Men det är troligtvis det absolut bästa sättet att spendera sin första vakna timme på.
Under dyket såg vi ett stort stim med makalöst stora barracudor.
Efter morgondyket var det dags för frulle, underbart! Sen rast-vila i 2.5 timme, powernapen var obligatorisk!
Stina hade som mål med denna gripen att få se en sköldpadda, so far hade vi inte sett någon vilket innebar att hennes humör inte var på topp.
Dyk 2 med start 10.30 var helt ok. Alex som var med i vårt team var en mycket grön dykare, om vi säger såhär, han hade inte koll på nåt under ytan.. Under ett dyk på ca 45 minuter så simmade han in i någon av oss femtioelva gånger, han sparkade nästintill av mig min mask vid några tillfällen och han var inte särskilt lojal. Det var oerhört tröttsamt att dyka med honom då man hela tiden var tvungen att hålla koll på vart han var.
När vi kom upp till ytan så var jag helt slut, drömmarna var tuffa och det var mycket vågor på ytan. Precis när vi kom fram till båten så ropar kaptenen från båten "TURTLE!", då var det en sköldpadda som simmade omkring båten så vi simmade lite med den, "han" var supernyfiken och var väldigt närgången!
Men tanke på att det var så mycket vågor så var det lite svårt att kontrollera sin position både för oss och för sköldpaddan.. Vilket resulterade i att jag och sköldpaddan krockade två gånger, som tur är blev han lika förvånad som jag.
Mellan andra och tredje dyket gick vi i land på ö nummer 7, det var ganska blandade känslor kring att ha fast mark under fötterna. Nu var man van vid att det gungade jämt och ständigt så det var lite jobbigt att vara på land, men samtidigt gött att kunna dricka ur sin vattenflaska utan att behöva över vilket håll båten skulle gunga åt.
På ön fanns det är riktigt cool viewpoint som vi besökte lite snabbt.
Nästa dyk gjorde vi efter lunch, vår divesite blev ändrad när vi var påväg mot den, vågorna var extrema, båten började nästan ta in vatten så vi blev tvinga att vända och åka till ett annat ställe.
Vid 14 var vi framme och redo att gå i. Vi såg en del pufferfish och även min förra favoritfisk- filefish.
Sista dyket för den dagen var vårt sunsetdive, vid 17.30 klev vi i.
Direkt när vi kom ner på våra 18 meter så möttes vi av ännu en sköldpadda.
Mitt mål under trippen var att få se en bläckfisk, detta dyket hade god chans och mina förhoppningar var skyhöga!
Vi simmade runt i 40 minuter, vi såg bla unicornfish, lionfish och sweetlips. Men dessvärre ingen octopus.. Jag letade som en idiot vid varje sten och korall jag kunde hitta, jag var så besviken!
Dagen därpå, återigen uppstigning 06.20, vi gick under ytan 06.54.
Dyket var nice med en hel del swim troughs. Vid detta laget var vi, inkl Tom ordentligt trötta på Alex som inte kunde sköta sig under ytan, han tryckte undan Stina precis innan hon skulle simma igenom ett swim trough och vid nästa så stannade han precis i utgången och blockerade så att varken jag eller Stina kunde simma förbi.
Oavsett, vi var påväg tillbaka till båten och var bara någon minut ifrån att gå upp till vårt safetystop när Tom vänder sig om mot oss och gör tecknet för en octopus. Snabbt som ögat simmade jag efter honom och där, på en korall satt den och DÅ fick jag den där härliga känslan att "nu är jag nöjd, nu har jag sett det, check!".
Innan sista dyket så gick vi i land på ö nr 6, det var en jätteliten ö så det fanns inget att göra mer än att sitta på stranden.
Sista dyket gjorde vi vid 10.30. Vi såg flera GIGANTISKA muränor, har aldrig sett så stora innan. Under dyket mötte jag min nya favorit, en triggerfish som är ungefär 10 cm stor och vrålblå. Jättefin!
Efteråt var det dags att äta lunch och börja åka tillbaka, resan hem skulle ta 5.5 timme.
Summan av min första liveaboard är blandad, men mest fantastisk.
Jag har skavsår överallt, efter fenor, viktbälte, BCn och förmodligen även från masken. Mitt hår är förstört, jag fick ofrivilliga dreadlocks och några av dem gick tyvärr inte att borsta ut så kökssaxen fick visa vad den gick för..
Stina har varit mer eller mindre halvdöv under resans gång, hon har också fått skavsår, hon råkade även få ett hajbett...
Sjösjukan har infunnit sig konstant mer eller mindre, dagarnas största projekt var toa/ duschbesöken som skulle ske på mindre än 1 kvm i en båt som gungade för glatta livet. Det hände att man trillade in i dörren och man var lika glad varje gång som dörren höll och inte släppte ut en naken i matsalen..
Vi har fått nog av dykning för ett tag framöver, det märktes tydligt när vi var påväg hemåt och Stina inte riktigt hörde vad jag sa när jag frågade om vi skulle gå ut ikväll, hon tittade på mig med blicken "jag tror jag stryper dig" och svarade "nej för i helvete!", jag tittade frågande på henne och tillslut kom vi fram till att hon tyckte att jag frågade om hon ville dyka ikväll....
Kvällen spenderades med våra nya dykkompisar, vi drack en massa billigt vin och spelade fussball.
Jag och Stina råkade fylleboka en resa till koh lipe dagen därpå med avgång 07.00. Förmodligen sämsta idén EVER.

Resdagen kan ha varit den värsta dagen på länge, med tre timmars sömn och mörbultade kroppar efter 9 dyk satte vi oss i minibussen som skulle ta oss ner till Trang.
Efter ca två timmar, i krabi skulle vi byta buss. Vi fick minsann äran att sitta längst fram, vid chauffören.
Där satt/halvlåg vi som två trasdockor och jag tror att chauffören petade på mig emellanåt för att se så att vi levde.
Efter lunch började vi bli människor igen, dock höll det inte särskilt länge då vi somnade som två små barn i fören på färjan som tog närmare 4 timmar.
Men fram kom vi, hungriga, varma och tröttare än någonsin.
Efter lite indiskt så knoppade jag prick 21.00 och sov till 10.30. SKÖNT!

Vi hörs!
H

  • 239 readers

Likes

Comments


Lanta var precis lagom för oss, vi gjorde inte särskilt mycket, som vanligt!
Men tro det eller ej, en av dagarna tog vi våra moppar och åkte till en grotta.
Grottan ligger mitt ute i ingenting.. Man stannar först på ett litet familjeställe, finns en liten restaurang och 100 fjäderfän.. Ni som känner mig förstår ju att jag uppskattade detta lagom mycket..
Efter ca 15 minuters väntan kom vår guide som skulle guida oss till och i grottan, private tour - lyx!
Vägen dit var förjävlig.. Har säkert gått den vägen 40 gånger, men tror att det är ungefär som att föda barn - man glömmer smärtan i kropp och själ.
När vi kommer fram och ska gå ner så går guiden först, Stina som nummer 2 och jag på slutet. Guiden klättrar elegant ner och Stina vänder sig mot mig och halvskriker,
"Ska vi ner HÄR?".
"Absolut" svarar jag och får nästan putta ner henne i hålet.
Väl inne var det lika svettigt och underbart som alltid!
Jag och guiden skrattade och skämtade mest på Stinas bekostnad eftersom hon är rädd för spindlar.
I denna grottan finns det miljoners miljarders spindlar i olika former, färger och storlekar.
Vart man än lyste med pannlampan så kunde man alltid se två små ögon som stirrade tillbaka på en.
Turen inne i grottan gick trots allt bra och vi kom fram till den sista utmaningen, krypa genom ett litet hål för att komma ut!
Guiden gick först och kröp smidigt igenom, sen kom jag.. Min prestation var mindre smidig och jag måste återigen påminna mig själv om att jag inte längre är 12 år, jag kan inte längre krypa igenom det där förbannade hålet utan att anstränga mig lite (läs, ganska mycket).

Efter tre lugna och sköna nätter på Lanta var det dags att åka vidare mot strandfesternas paradis - Phiphi Island.

Phiphi tog emot oss med öppna armar, vi käkade naanbröd och blev konstant uppraggade av snygga dykkillar som mer än gärna ville förklara vägen till vårt hostel.
Hostelet är i en klass för sig, det ligger inne i en mycket illaluktande, mörk gränd.
Rummet som vi bodde i har 20 "sängar" (de är hårdare än sten)
Det har varit vi två som ensamma tjejer i princip hela tiden och vi har bott med 11-14 killar som har kommit och gått.
Det har varit en prövning, med blandade känslor..
Jag klagar inte på när grabbarna går runt i bar överkropp, när de luktar gott och skrattar härligt.
Men det en mindre trevligt när de kör upp röven i ansiktet på en för att sedan gå någon meter och sen köra ner handen i kalsongen och klia sig ogenerat i stjärten..
Eller när de harklar sig så högt att man kan både föreställa sig konsistensen och utseendet på slemmet som är påväg upp..
Eller när de tävlar om vem som kan gå längst utan att tvätta varken sig själv eller sina kläder..
Eller när de snarkar så högt och håller en vaken om nätterna..
ELLER när de ställer klockan på 06.30 och vägrar vakna när klockjäveln ringer så tillslut har hela hostelet vaknat förutom personen som faktiskt SKA vakna.

Efter några dagar gick två av tre toaletter sönder och på den tredje var det omöjligt att stänga dörren på, inte ens med jävligt mycket våld.
Vi kan ju säga såhär, det har inte luktat hallon här inne..
Jag älskar er killar, men vissa stunder är ni groteska bestar!

Jag fick åtminstone lämnat in min tvätt, det behövdes! Har varit något dålig i min tvättplanering så jag har varit tvungen att gå runt i bikini hela dagarna eftersom jag inte har haft något att ha på mig. MEN, till skillnad från mina roomies så håller jag min smutstvätt i en försluten påse, jag har alltså inte på mig det!
Det här med nytvättad tvätt är så sjukt underskattat, samma sak med en säng utan ett enda sandkorn!

Första kvällen på phiphi var rolig, absolut! Vi blev osams med x antal försäljare till diverse festbåtar. Vi vill inte snorkla, vi vill inte dricka utspädd sprit, JAG vill inte titta på några apor, vi har blivit för gamla för detta, vi vägrar helt enkelt, detta är något som dessa människor vägrar acceptera!

Vi gick förbi bar där de körde muay tai, man kunde gå upp frivilligt och köra en omgång. Killarna som jobbade i ringen gick ibland runt bland publiken och försökte få både tjejer och killar att gå upp. Han kastade inte ett öga mot oss, han fick bara förbi..
Sanningen är väl att vi inte led särskilt mycket över detta, vi var mer än nöjda med att titta och heja på dessa, oftast ohyggligt snygga killar.

Efter första kvällen insåg vi att vi inte längre är 18, vi blev liggandes, raklånga, pustandes och stönandes hela dagen, meningen "jag tror jag dör" upprepades ofta.
Som tur var så regnade det hela dagen så vi gick inte miste om något!

De två resterande kvällarna tittade vi inte ens åt alkoholens håll. Istället låg vi på stranden, Stina brände sig lite och vi fortsatte att bråka med festbåtsförsäljarna som alla verkar ha gått ihop i någon slags grupp emot oss.
"NO MEANS NO!"
Vi var även uppe på öns två viewpoints, det var ren och skär smärta.
"Varför måste viewpoints ligga så högt upp?".
Vi kom upp tillslut och det var knappt värt det! Om jag tänker efter så är det nog inte mycket som hade varit VÄRT den brutala vägen upp.

Nu i skrivandets stund har vi precis anlänt till Phuket.
Jag var tvungen att förlänga mitt visum.. Som inte har varit det lättaste, det ska gudarna veta!
Efter att båten vart sen från phiphi så kom vi alltså sent till Phuket..
Vi hade flörtat med en kille som lovade oss att ordna någon som skulle köra oss till immigration Office för 100 bath. Sagt och gjort, det stod en liten nisse med en lapp och väntade på oss när vi kom fram!
Väl framme på immigration Office så gick vi först fel, när vi till slut hittade rätt och jag kom fram till gubben som skulle stämpla mitt pass så förklarade han för mig att det inte räckte med en kopia på mitt pass, jag behövde även kopior på mitt visum, mitt arrival card och på min senaste stämpel.
Han pekade ut genom dörren och då tänkte jag att nu är det kört, icke. Han ville bara visa är vilket håll kopiatorn låg.. Lugn nu Hanna!

När jag hade kopierat allt återvände vi, men då var skiten stängt för lunch..
Muttrandes gick vi iväg för att hitta någonstans att äta, Hamburgare och pommes för 70 bath, taget! Trots att det bara är torsdag, nöden har ingen lag.
När klockan närmade sig 13 gick vi tillbaka.
När jag kom in så blev jag stoppad av en tysk gubbe som jobbade där, han frågade om jag hade alla mina papper färdiga, kopior, pass, små bilder och..... en utresebiljett. HELVETE!
Jag ljög..
"Yes, sir", svarade jag glatt och tänkte att NU är det kört.
Jag kom fram till samma gubbe som tidigare, jag tänkte att detta kommer inte att gå för jag har ingen utresebiljett.. Han tittade igenom mina kopior sedan tittade han på mig och frågade efter formuläret, vilket jävla formulär?!
Jo då skulle man även fylla i ett papper om diverse viktiga saker.
Det fyllde jag i, gick nervöst tillbaka gubben, fortfarande i tankarna att jag inte hade någon utresebiljett.. Återigen tittade han på mig och sa att jag var tvungen att gå iväg och signera alla papper, skriva mitt telefonnummer och någon kod som stod på mitt arrival card.
Det gjorde jag, gick återigen nervöst tillbaka till gubben och tänkte, NU kommer han att fråga efter min utresebiljett.
Han tittade återigen igenom mina papper, sedan tittade han upp på mig och frågade efter den lilla bilden. Mitt hjärta stannade för en kort sekund.
Darrandes gav jag honom fotot och tänkte att NU, nu kommer det.. Jag har ingen utresebiljett, vafan ska jag göra?
Gubben häftade fast fotot, bad om 1900 bath och sedan gav han tillbaka passet och ett kvitto och sa "oki".
Man behövde tydligen ingen utresebiljett.. Jag slipper åka i thailändskt fängelse!

Vi ska hänga i Phuket antingen till fredag kväll eller lördag morgon.
Vi har precis checkat in på vårt nya hostel som, tro mig, är ett lyxhostel i jämförelse med föregående.
Vi har några få missions som vi måste ta tag i, vi måste:
-köpa en gopro
-köpa kläder
-köpa hårolja
-köpa en mobilladdare
-köpa ett USB-minne
-jag bör även klippa mig

Nästa stopp är khao lak, men bara för en natt.
Nu på söndag så ska vi faktiskt ut på ett riktigt äventyr.
Vi ska på en tredagars dyktrip vid Similian Islands och under dessa tre dagar ska vi hinna göra nio dyk.
Kan inte vara mer förväntansfull!
Känns dock lite nervöst att dyka utan John, men som tur är så har jag min buddy kvar vid min sida så det ska nog gå bra!

Vi hörs!
H

  • 313 readers

Likes

Comments

Gud straffade mig hårt efter att ha dykt under förkylningen.. Tanken var att fira samma kväll, A for effort..
Dagen efter mådde jag drastiskt bättre på eftermiddagen, febern försvann och endast min täppta näsa och dövhet återstod.
Vi bestämde oss för att göra ett nytt försök!
Under de senaste dagarna har vi bott ihop med 4 killar som vi dessvärre inte hade hunnit prata särskilt mycket med pga dykningen.
Eftersom jag och Stina hade bott i våra top bunks i närmare två veckor så hade vi hunnit boa in oss, då menar jag inte spridit ut oss för det hade vi då rakt inte. Utan man kunde helt enkelt hitta lite allt möjligt i våra sängar, de var böcker, vattenflaskor, plastglas, papper, borstar, krämer, laddare, hörlurar, bikinis, trosor osv..
Det var lätt hänt att något ramlade ner, åtminstone från Stinas säng..
Killen som bodde under Stina hette David, från Skottland. Den stackarn fick utstå mycket.. Under en timme tror jag att Stina tappade ner olika saker 7 gånger, utan att överdriva.
Han var väldigt snäll och tålmodig som varenda gång plockade upp Stinas saker igen..
Hur som helst, grabbarna i rummet bestämde sig för att hänga med oss ut.
Några andra från hostelet skulle också gå ut så att vi blev några stycken!
Senare, efter x antal öl berättade David för en annan kille som bodde på hostelet hur det egentligen är att bo med oss.
-Stina sjunger fruktansvärt
-Svenska väckningssignaler är det värsta som finns, särskilt kl 05.
-Vi började prata alldeles för tidigt, i alldeles för hög volym.
-Vi turas om med att vara döva, det har hänt att vi har varit döva samtidigt.
-Stina tappar saker hela tiden.
-Hanna får hostattacker med jämna mellanrum.
-Stina snarkar.
-Hanna snorar och slemmar.
Det mesta av punkterna stämmer till viss del, men om man är så känslig så kan man ju inte bo på ett hostel, för tusan!

Sista dagen på Tao var nu kommen, vi hyrde en moppe och åkte till shark bay för att snorkla. Att vi har blivit inbitna i dykningen är ett faktum, men att vi har blivit såpass tighta buddies trodde jag inte..
Vi kom nämligen på oss själva med att nästan starta upp en buddy check innan vi skulle göra vårt giant stide ner i det 1 meter djupa vattnet.
Snorklignstrippen var tråkig, som Stina sa efter ca 5 minuter.. Man kunde inte se någonting och vi båda höll på att drunkna r vi kräktes efter första kallsupen. Det är tydligt att man inte kan andas under vattnet med en snorkel..
Vi saknade dykningen och åkte hem..

Vi skulle ta oss från Tao till Suratthani ned nattbåten som skulle gå kl 21, detta skulle bli en helt ny erfarenhet för mig.
Vi käkade kvällsmat och jag tog en postafen, ifallifall..
Väl framme på piren gick allt mycket smidigare än på dagen, båten låg och väntade så snällt så det var bara att gå på.
Vi kom in i sovsalen som bestod av ca 100
sängar.
Vi hittade ganska snabbt till våra och gjorde oss hemmastadda.
Vi hade förberett inför denna resa, vi hade köpt mat och dryck som vi skulle äta någon gång ombord på båten. Så blev det alltså inte. Vi somnade som två små barn 21.30.
Jag vaknar i ett ryck av att jag hör någon som ropar och skriker för sitt liv, jag hör inte vad personen skriker, jag vet inte heller vart jag är. Efter några sekunder inser jag att jag är ombord på nattbåten, personen som skriker är en av båtkillarna som ropar att vi är nu framme i Suratthani jag vänder mig om mot Stina som fortfarande ser ut att vara nyvaken och mycket förvirrad.. "Framme".
Vi blir satta i en flakbil och körda till någon form av travel agency där vi måste vänta i 1.5 timme.
Ingen nöd på oss, vi hade ju massor av mat!
Så vi åt frukost och pratade dykning med ett gäng killar varav den ena hade gjort sin Advanced tillsammans med oss.

Efter 1.5 timme var det vår tur att åka!
Klockan var närmare 7 på morgonen och trots min skönhetssömn på nattbåten var jag ändå tröttare än trötter i de sju små dvärgarna.
Två timmar och 411 whiplashskador senare kom vi fram till krabi. Alla förutom jag och Stina blev avsläppta vid ett nytt travel agency, vi blev körda och avsläppta mitt inne i krabi town. Vi hade kommit överens om att hitta ett fik med wi-fi så att vi kunde kolla upp vart the immigration office låg.
Efter att han släppt av oss och kört iväg kikade vi oss omkring, inget fik så långt ögat kunde nå. Vi tittade på varandra och skulle just börja prata om vilken riktning vi skulle gå i men vi blev avbrutna av en man som kom från ingenstans och frågade vart vi skulle.
Ja där står vi, två förvirrade svenskar som inte vet ett skit.
Vi berättade för mannen vart vi ville åka. Han frågade sen vart vi skulle efter det och då svarade vi att vi skulle vilja ta oss till lanta. Det slutade med att denna fantastiska människa körde oss till immigration office, vänta på oss där för att sedan köra oss till busstationen, för 200 bath.
Det hela gick så himla smidigt, trodde inte att det var sant! Tänkte att nu kommer snart vändningen.. Men inte, ibland får man sånna dagar. Vi behövde vänta på busstationen i ca 1.5 timme, inte alls jobbigt. Vi sysselsatte oss med att äta fried rice för 40 bath, VÄRT!
Även bilturen gick smidigt fram tills vi kom fram till lanta då vår taxichaufför tydligen hade två jobb.. Taxichaufför och brevbärare, vilket innebar att han stannade ca var 20 meter, lämnade ett brev/paket för att sedan åka vidare i 20 meter.. Så höll det på alldeles för länge, Stina var i upplösningstillstånd.

Första natten spenderades på Lemonade, alltid lika trevligt. Vi var dessvärre tvungna att flytta dagen därpå då hostelet skulle bli fullt, dessutom var det dyrt.
Vi hittade istället metallic hostel som vi ska stanna på i de resterande två nätterna.

I morse hade vi mycket att stå i, vi skulle flytta. Så packa ihop grejerna, köra till de nya hostelet med våra moppar, lämna väskorna där, köra tillbaka till lemonade, lämna tillbaka en av mopparna, köra tillbaka till metallic, hyra två nya moppar, åka tillbaka till lemonade igen för att lämna tillbaka moppe nr 2.
För vem vill betala för en taxi? Snåla backpackers!

Vi åkte sedan ner till stranden, de första vi får syn på är 4 killar som skulle kunna vara Guds gåva till kvinnorna..
De visar sig sedan att dessa pojkar är svenskar..
Det visar sig även, när det är på väg ner i havet att de två snyggaste av dem har speedos på sig..
Vafan är meningen med speedos?

Vi hörs!
H

  • 278 readers

Likes

Comments

Kan knappt förstå vad jag har varit med om de senaste dagarna, de har förmodligen varit de mest fantastiska i mitt liv. Jag har vuxit säkert 10 cm.
Vi startade vår Advanced i måndags, vi skulle fortsätta denna kursen med vår förra, underbara instruktör John från England. Man skulle kunna se John ungefär som en oerhört omogen och sexistisk extrapappa.
Han älskar att hjälpa och se efter mig och Stina lite extra, även om han aldrig skulle erkänna det. Typ som när han hjälper oss att knäppa på en väldigt simpel klocka och en ännu simplare kompass på armen. Eller när han tar över påknäppningen av utrustningen på oss bara för att han tycker att det går fortare, fast det i själva verket inte gör det eftersom han själv knappt har fått på sig sin egen våtdräkt!
Vi skämtar mycket om hans dialekt.. Under tiden som vi övade på emergency ascent så skulle vi även prova att "share air" med din Buddy. John kan inte säga share air, John säger "shäääää ääää".

Nåväl, tillbaka till kursen. Vi började med att kolla på de fantastiskt roliga filmerna som man tydligen måååååste kolla på, urtråkigt.
Som några av er redan vet så har jag varit lite förkyld de senaste dagarna, de började med halsont i lördags som vi trodde var halsfluss med tanke på att Stina hade det förra veckan. Under söndagen blev halsen värre och febern kom smygande. Jag pratade med John under kvällen och vi bestämde att vi skulle se på det.
Måndagsmorgonen såg inte ljus ut, vaknade med feber och något tät.. Jag tänkte att eftersom vi bara skulle köra lite navigering och bouyancy på typ 12-14 meter så blir det säkert inga problem. När vi kommer fram till dykcentret så möter vi Danny, en av instruktörerna som tittar på mig och säger "oj va blek du ser ut", han har under mina två veckor här tjatat om hur jag kan bli så brun. Har aldrig hört att jag ser blek ut.. Mycket bra tecken!
Efter filmerna åkte vi ut mot piren. Alvedonen hade nu börjat kicka in, mycket tacksamt!
Vi hoppade ner i vattnet och sen gick vi ner. Nergången var tortyr, öronen lydde så gott de kunde när jag försökte tryckutjämna men det var inte tillräckligt. Fick en släng av sinus squeeze, vilket var väldigt obehagligt. Blev superyr och fick känslan som man får precis innan man svimmar, tack Gud för min Buddy Stina och John som hjälpte mig igenom eländet. Navigeringen gick jättebra, vi skulle simma i en fyrkant med hjälp av kompass och så skulle vi räkna simtag för att få en lagom stor fyrkant.
Vi skulle peka ut i vilken riktning som båten var och leda gruppen tillbaka.
Under nästa dyk så koncentrerade vi oss på bouyancyn, vi skulle toucha små vikter som låg i sanden med vår regulator, göra framåt och bakåtvolter runt en hoop osv..
Efter dessa två dyken var jag mer död än levande. När vi kom tillbaka till dykcentret så hade vi ca 75 minuter på oss innan vi skulle infinna oss på dykcentret igen inför nattdyket.
Det enda jag hade i mina tankar var "SÄNG". Jag gick hem, proppade i mig alvedon och ipen och la mig raklång medan min fantastiska Buddy gick och köpte mat som jag sedan kunde äta när vi var tillbaka på dykcentret.
På väg ut till piren var jag nästintill fit for fight. Paracetamol är fan bra grejer!

Vi var bara 4 st som skulle göra nattdyket så vi hade verkligen båten för oss själva.
Solen var på väg ner medan vi gjorde i ordning våra grejer, det är lika härligt varje gång!
Precis innan solen gick ner så hoppade vi i vattnet, vi tryckte på deflate och plötsligt öppnades en ny värld.
Nattdyket var nog bland de mest fantastiska jag någonsin gjort. Det är becksvart omkring dig, det enda du har är en liten lampa som ska leda dig fram genom mörkret. Vi släkte lamporna vid ett tillfälle och det enda som lyste upp vid det tillfället var månen. Man kunde se plankton som var som guldiga små prickar, ungefär som tingelings fairy dust i Peter Pan.

När vi kom tillbaka till land så var vi alla väldigt trötta så vi gick och köpte en hamburgare på stället som har Taos absolut godaste pommes, för det var vi värda!
Efter en vända inne på Apoteket för att köpa antiseptiskt kräm mot mitt mycket oklara myr/spindel bett som hade blivit 1000 gånger värre sedan morgonen så gick vi hem.
Klockan ringde, 05.. Jag vaknar med hostan från helvetet. Kunde inte varit lyckligare...
Vi bokstavligen snubblade ner till dykcentret för att sen åka till piren. Första stoppet var chumphon, vi skulle göra vårt första deep dive på 30 meter.
På vägen dit gick vi igenom alla tusen risker som finns med att djupdyka, dykarsjukan, risk för intox pga kväven, trycket osv..
När vi nästan var framme fick vi höra att de som var på plats hade sett en valhaj. Jag tänkte att den hinner säkert försvinna innan jag kommer ner.
Vi hoppade ner i vattnet, tryckte på deflate och än en gång omringades jag av denna fantastiska värld. Efter ca 10 meter skymtade jag något stort under mig, mycket riktigt, långt där nere, säkert 15 meter under mig simmade en valhaj. Inte mer med det tänkte jag, det var det jag fick se av en valhaj..
Jag fortsatte att gå djupare i långsam takt och när jag var nådde ca 20 meter så tittar jag ner på John som låg några meter under mig. Han pekar upp mot mig, -vafan menar du? Vadå jag? Tänkte jag. Han fortsätter peka, jag inser att han pekar bakom mig.. Jag vänder mig om och ser att jag står öga mot öga med en valhaj som simmar bara några meter ifrån mig. Mitt hjärta stannade och jag blev kär.

Efter den upplevelsen var det lite svårt att koncentrera sig på vad vi skulle göra härnäst om man säger så.
Vi gick djupare och stannade på 29.5 meter under vattenytan. Där gjorde vi lite lekar för att se om vi hade reagerat på djupet, vilket skulle kännas som att man är lite för full.
John visade upp ett antal av sina fingrar och vi skulle visa upp mellanskillnaden upp till 11. Så om han visade 5 fingrar så skulle jag visa 6 fingrar osv..
Stina började gapskratta, jag började räkna på fingrarna och den andra killen kunde inte räkna överhuvudtaget.
Vi drack även lite cola där nere, vilket var ganska häftigt!

På vägen upp fick jag se valhajen igen, jag kan inte uppskatta någon storlek, jag kan inte heller beskriva känslan. Det var bara helt fantastiskt!

Nästa dyk var vid ett vrak, riktigt coolt! Dessvärre var sikten riktigt dålig så man såg bara 3-5 meter framför sig. Vi simmade vidare till ett rev där vi stötte på en gigantisk baracuda, inte heller att leka med!

Jag har nu klarat min Advanced course, jag har gjort saker jag aldrig trodde att jag skulle våga och jag har sett saker som jag aldrig trodde att jag skulle få se.
Trots min förkylning var det värt varenda tår och bloddroppe!
Men för i helvete, dyk aldrig sjuk igen.

Vi hörs!
H

  • 276 readers

Likes

Comments