Vi och våra nattbussar, hoppas att vi får nog snart.. Den 14 timmars långa resan var inte så hemsk som man kan tro men en upplevelse, det var det minsann!
Med tanke på föregående resa där både jag och Stina höll på att frysa ihjäl så bunkrade vi upp ordentligt med våra nya varma kläder och filtar, här ska minsann inte frysas igen!
Efter två timmar var det dags för den första pissepausen.. Detta är för övrigt inte något som någon talar om, utan rör sig folket i bussen så bör du också röra på dig.
Bussen stannade mitt ute på landsbygden bland några plåthus som stod på sniskan, där skulle vi alla kissa helt enkelt.
En jäkla tur att man har varit ute och rest ett tag och framför allt bott på hostels och mist all sin personliga integritet för här gäller det att inte vara pryd!
Jojomen förstår ni, här sätter man sig precis utanför bussen, man som kvinna, behov som behov.
Hade man tur så fanns det en liiiiten buske 5 meter bort som man kunde gömma sig bakom tillsammans med 14 andra män och kvinnor.
När klockan närmade sig midnatt så stannade bussen igen och folket började röra sig, en kvinna som gick förbi Stina petade henne distinkt i sidan och signalerade "äta" på teckenspråk. Ja, vi var som vanligt de enda västerlänningarna på bussen!
Resten av bussresan gick bra, denna gången var det dock inte kylan som höll oss vakna utan det var chauffören som oavbrutet skulle tuta var femte meter, jävligt irriterande!

Da nang är en fin liten stad som ligger ute vid kusten. Första dagen hyrde vi moppar och skulle köra till monkey mountain.
På vägen dit stannade vi för att käka lunch vid "Strandvägen".
På restaurangen jobbade det två personer, en kvinna och hennes son. Ingen kunde engelska. Vi lyckades beställa varsin noodlesoup, trodde vi.
Det blev en rice soup istället.. Jaja.
Kvinnan som jobbade där fick tydliga moderskänslor för oss, hon gav oss bröd och visade tydligt att vi skulle doppa brödet i soppan, torkade av våra bestick innan vi fick dem och visade såååå tydligt att vi skulle hälla soppan i de små skålarna som hon hade plockat fram och noga torkat ur åt oss.
Hon tittade sedan på oss mycket vänligt medan vi åt vår mat.
Efter maten så fortsatte äventyret, vi åkte upp för ett berg och när vi kommit halvvägs för att kolla kartan så säger Stina,
"Vad är det vi ska kolla på egentligen? Jag minns inte".
Jag hade också tappat minnet och ingen av oss har ännu inte kommit på vad det var vi skulle göra uppe på monkey mountain, vi hittade inte ens dit.
Nåja, vi hamnade på ett annat jättehögt berg istället! Klart lagom aktivitet för dagen.

Kommande dagar kan vi lika gärna skita i, jag låg magsjuk i sängen i några dagar.
Men under tiden hann vi förflytta oss till Hue. Tanken var att ha hunnit köpa en moppe och köra men där satte spåren av sjukdomen stopp. Vi tog bussen istället.
När vi kom fram så ordnade vi snabbt en taxi till vårt hostel.
Vi småpratade lite med chauffören och det visade sig att han ägde en motorcykelbutik så han hade flera scootrar till salu för en billig peng.. 4.5 miljoner dong, hehe. Här är man miljonär förstår ni!
Vi bestämde träff nästa dag och sedan tackade vi för oss och gick och checkade in.

På detta familjeägda hostel och café finns nog Vietnams, nej, jordens trevligaste människor. Nästan obehagligt trevliga..
Jag som fortfarande inte var helt kry låg mest inne de första två dagarna gjorde helt klart all personal på hela stället jätteroliga!
Behöver hon medicin? Behöver hon åka till sjukhuset? Hur mår hon idag? Hon måste äta ris och dricka ingefärste!
Typ sådär pågick det konstant under vår vistelse på detta hostel.

När de var dags att åka till moppeshoppen så kom vår vän och hämtade oss med minibussen.
Efter att vi hade provat några så fann jag äntligen min Henry. Stina var överlycklig över sin moppe som hon såklart har döpt till något snuskigt, så det tänker jag inte nämna här..
Sista kvällen spenderades på ett spa, med fotbad, bastu och massage.
Vi blev utan tvekan behandlade som två prinsessor.
Jag fick massage med hot stones även fast jag bara hade betalat för en vanlig massage och när vi var klara så fick vi varsin gratis fläta i håret.

Det var nu dags att lämna Hue, mot nya uppdrag och äventyr.
Kl 10 spände vi på våra väskor på våra fulltankade moppar och sedan styrde vi mot Phong Nha.
Vi hade 20 mil framför oss, 5 timmar skulle det ta.
Utan större problem tog vi oss ut på kustvägen AH1 som skulle ta oss nästan hela vägen fram.
Jag som, efter olyckan med nattbussen har varit lite nojig över den tyngre trafiken som de ryktades om skulle köra på denna vägen.
Jag hade inte behövt oroa mig.. Trafiken är inte ens i närheten av jobbig. Många gånger är det bara vi som kör på vägen.
I Vietnam så använder man tutan så fort man ser ett annat fordon eller ibland, bara för skojsskull.
Tutan används inte som i Sverige "din jävla idiotjävel, flytta på dig", utan här är det mer "HOLAA, läget? Ser du mig?"
Det enda problemet med buss och lastbilschaufförer är att de är vansinnigt irriterande med sina tutor då de smyger upp bakom dig i filen bredvid och sedan tutar de dig i örat samtidigt som de är påväg förbi dig.
Efter att ha kört konstant i närmare 4 timmar så ska jag tala om att ha "ont i röven", är en underdrift.. Rumpan var inte längre vid liv.
Vi stannade på ett ställe för att äta lite. Menyer är inget som erbjuds utan här får du vad du får. I vårt fall blev det ris, ägg, någon form av kött och en bit fisk. Mat hade aldrig smakat så gott som då!
16.15 rullade vi in på gatan där vårt hostel Easy tigers låg.
Vilket jäkla ställe för övrigt! Efter att vi hade checkat in så skulle vi gå ner och belöna oss med nåt att dricka och spela någon omgång biljard. Det slutade med några fler flaskor och en Stina som trillade av bordet som hon stod och dansade på till live musiken, tre gånger..
Kul kväll!

Dagen därpå gjorde vi inte många knop.. Vi kände att vafan, vi måste ju utforska denna fantastiska natur. Sagt och gjort!
Vi tog våra moppar och körde till Botanical Garden där vi tog en promenad i djungeln.
Vi hittade till en lake, peacock viewpoint och vattenfallet som låg i "närheten" som även bjöd på ännu en riktigt nice view över djungeln.
Efter detta äventyr åkte vi hem.. Och sov i två timmar. Sedan åt vi tacos!

Vi har påbörjat det stora äventyret från Phong Nha till Cat Ba.. En sträcka på närmare 60 mil..

Jag kan ju säga såhär.. Livet är så jävla tufft, kallt och fruktansvärt just nu men trots det så ler jag ungefär en gång i timmen..

Vi hörs!
H

  • 39 readers

Likes

Comments

Det här med nattbussar är alltid spännande, man vet aldrig hur det ska sluta!
Det var vår första tur i en sleeping bus, vilket innebär att det är tre säten på bredden med gångar emellan, man kan luta sätena till nästintill liggande position. Ganska gött om det inte vore så inåthelvete kallt!
Jag fick ett fönstersäte vilket gjorde att det blåste in konstant..
Nåja, för er som inte vet så är Dalat en stad som ligger uppe i bergen. Spännande och vacker väg dit, kan man tycka.. Om man nu inte ligger och sover i ett säte som inte har något som helst hinder för att man inte ska trilla ur och bussen kör på nåt i stil med grusväg fast vi byter ut gruset mot lösa och olika stora stenar vilket gör att det blir jävligt ojämnt att köra så bussen är påväg att välta ungefär 85% av tiden.
Resan skulle ta 7 timmar och vi lämnade Ho Chi Minh vid 21 snåret, vi hade bokat ett hostel i förväg så allt var klappat och klart!
Minut 04, som planerat var vi framme. Ingen av oss hade sovit särskilt behagligt då vi båda höll på att ramla ur sätet 511 gånger..
Vi kliver ur bussen och möts av självaste istiden..
"Har vi hamnat i Sverige??"
Man kunde nästan tro det. Luften var torr, ungefär som i fjällen och vi som inte var förberedda på detta sprang in i minibussen som skulle köra oss gratis till vårt boende.
När vi kommer fram blir vi avsläppta vid en två meter hög, låst grind. Jaha!
Jag börjar desperat dra lite i grinden och det kändes som att mina fingrar skulle frysa fast på grinden för JA, så kallt var det!
Det tittade ut en man från övervåningen,
"Wait, I'm coming, 2 seconds"
Och vi var räddade.

Solen lyste och Dalat visade upp sina fantastiska vyer när vi äntligen vaknade till liv vid halv 12.
Efter att vi hyrt varsin moppe, käkat frukost för 10 kronor så bestämde vi oss för att vara lite aktiva.
Vår första destination var Crazy house vilket är ett slags sagohus där designen liknar ett gigantiskt träd. Det finns miljoner gångar och trapporna går igenom och över huset. Det är ett fint ställe!
Vi tog oss sedan på oss en större utmaning, elephant waterfall som ligger ca 3 mil söder om stan.
Vägen dit var fantastisk, det var så himla vackert. Solen stod högt och det var varmt och skönt!
När vi kom fram till detta mäktiga vattenfall så gjorde vi det som alla turister gör, tar en bild och sen går därifrån när man känner sig nöjd med sin selfie.
Mat.. Vi var hungriga. På vägen hem stannade vi vid nåt som såg ut som en restaurang, vilket det var.
Problemet var väl att de inte kunde ett ord på engelska..
Vi fick varsin meny som var skriven på vietnamesiska, det fanns 4 bilder på menyn och en av bilderna skulle kunna vara fried rice.
Alla tre kämpade långt och länge med att försöka förstå varandra, utan någon framgång.. Tills Stina tar fram sina berömda charader. Hon lyckades visa kyckling och killen kontrar med egna charader när han ville fråga om vi ville ha något att dricka. Ja herregud, detta skulle man haft på film..
Efter några minuter kommer killen tillbaka med två tallrikar, ÖVERFYLLDA med fried rice, aldrig sett en så stor portion förut. Jag åt inte upp allt, knappt ens hälften ens.. Och ni som känner mig vet ju att jag inte är direkt liten i maten.

Vägen tillbaka var allt annat än fantastisk.. Solen var påväg ner och det var så jävla kallt igen. Vi körde och körde och körde, det kändes som att vi aldrig skulle komma fram.
Stina körde först och efter ett tag så stod jag inte ut längre så jag körde upp bredvid henne och sa,
"DU MÅSTE KÖRA FORTARE SÅ ATT VI KOMMER HEM NÅGON GÅNG!!"
"JAG KAN INTE, MIN HAND HAR FRUSUT FAST SÅ JAG KAN INTE GASA MER"
Jag tror jag dör.

När vi kom hem, så sprang vi in, genom receptionen, inne vårt dorm, upp i våra topbunks och drog duntäcket över huvudet. Där låg vi i ca 3 timmar.
Vi blev tipsade av våra svenska vänner som vi träffade redan på phiphi som nu bodde på samma hostel som oss igen om nattmarknaden som låg lite en bit bort, de skulle ha massor av billiga kläder vilket vi var i stort behov av.
Så vi tog på oss ALLA kläder vi hade och körde dit.
Efter 1.5 timmes akutshopping var vi nöjda med våra inköp som för min del bestod av
•vindjacka
•mjukisbyxor
•varma strumpbyxor
•vantar
•mössa
Allt detta för 140 kr.
Svenskarna hade även tipsat om en restaurang som skulle vara bra, vi visste inte riktigt var det var för ställe.. Det visste nog inte de heller!
När vi kom dit, något sent.. (Kl22) så möttes vi av vita dukar på borden och allt såg lite väl fancy ut för vår plånbok men ägaren var snabb och körde fram menyn under näsan på oss och vi såg ganska snabbt att stället inte alls var särskilt dyrt.. Jag menar, klockan var mycket så vad gör det och kvällsmaten kostar 50 kr istället för 30 kr en kväll..?
När vi sitter och tittar i menyn vid vårt bord så tittar Stina upp på mig,
"Vet du vad?"
Jag skakar på huvudet medan jag fortsätter läsa och försöker bestämma mig för om jag ska ha kyckling med potatismos eller kyckling med pommes..
"Jag har tröttnat på ris"
Dagen vi aldrig trodde skulle komma har kommit, Stina har tröttnat på ris.. HALLELUJA!

Nästa dag var det äventyr på riktigt som stod på schemat, canyoning.
För er som inte vet vad det är, lugn. Det visste inte jag heller och jag kan fortfarande inte uttala det!
Det är enligt mig, en extremsport där man ska ta sig igenom ett system av vattenfall och forsar genom att vada, simma, hoppa ut från och klättra ner från klippavsatser från olika höjder. Det ingår även en jäkla massa trekking i djungeln och jag måste tillägga att vattnet är snorkallt!
När vi kom fram började instruktörerna klä på oss, vi skulle ha våtdräkt, sele, flytväst, hjälm och två fästen som sattes fast i selen. Jaha, och om man skulle behöva kissa då?!
Då jag har en pappa som är dykare så är jag strikt upplärd att man kissar inte i våtdräkten, punkt!
Så dagen bestod av att klättra ner från närmare 20 meter höga klippavsatser, hoppa baklänges ner i vattnet, åka ner för ett vattenfall på rygg med huvudet före, hoppa från en 7 meter hög klippavsats och såå mycket mer.
Jag har övervunnit många olika rädslor, gjort saker jag aldrig ens skulle kunna tänka mig att göra och jag har återigen vuxit flera centimeter.

Dagen därpå var det dags för sista dagen i vackra Dalat som trots kylan har lyckats bli mitt nya favoritställe.
För tusan, det var ju alla hjärtansdag då!
Vad gjorde vi? Jo, vi hade sovmorgon, käkade frukost vid en sjö och moppade sedan runt i det fina vädret innan det var dags att återigen sätta sig på en sleeping bus som skulle ta oss till Da Nang, restid 14 timmar.

Vi hörs!
H

  • 46 readers

Likes

Comments

Phnom Penh.. Ja vad ska man säga? Det är en riktig stor stad, såklart.. Det är ju ändå huvudstaden. Det är smutsigt och inte en restaurang eller minimart så långt ögat når.
Vad gjorde vi där i fyra dagar? Ärlig, no idea, typ.
Vi kom fram runt 8 tiden efter en lång resa från Sihanoukville, checkade in på vårt hostel och tog sedan en bit mat samtidigt som vi beställde visum till Vietnam, för det måste man ha!

I receptionen beställde vi innan läggdags en tucktuck till morgondagens äventyr till Choeng Ek-The Killing Fields.
För er som inte vet, vilket jag knappt inte visste innan är att The Killing Fields eller dödens fält är benämningen på flera platser i Kambodja där Röda khmererna som gick under Pol Pot mördade och begravde mellan 1.5 och 3 miljoner människor mellan åren 1975 och 1979. Offren torterades på flera olika sätt innan de slogs ihjäl och begravdes i massgravar. Choeung Ek är ett av dessa Killing Fields i Kambodja.
Helt otroligt att jag inte fick lära mig om detta i skolan. Jag skäms för hur lite jag visste om detta förut.
När vi kom fram på morgonkvisten så blev vi erbjudna hörlurar med svensktalande guide, det skulle vara tyst på denna minnesplats.
När man gick runt på de olika stationerna och lyssnade och tittade på det som rösten berättade om, massgravar, trädet man slog ihjäl små barn mot, benbitar på marken, tygbitar som är påväg upp ur jorden och mycket mer så kändes allt ändå så overkligt. Det var svårt att ta in och svårt att föreställa sig, trots att bevisen bokstavligen låg framför mina fötter.
Inte ens när vi gick in i stupan med flera 100 tals dödskallar förstod jag, det var för mycket att ta in.

Vi tog oss hemåt för att smälta dagens äventyr och förbereda oss för morgondagens, nämligen S-21 Toul Sleng. Som är ett fängelse där de röda khmererna torterade och avrättade fångar.
Idag är det ett museum över folkmordet.
I fängelset torterade man fångarna ungefär 3 gånger om dagen men olika hemska metoder för att senare antingen avrättas på plats eller köras i en lastbil med bakbundna händer och ögonbindlar till dödens fält.
Av de 14 000 som fördes in genom åren så överlevde 7 st.
Även i detta museum får man hörlurar med en guide som tar dig igenom byggnaden.
Det finns bilder på fångarna som är män, kvinnor och även barn, både levande och när de har dött. Det finns fortfarande blod i de fruktansvärda cellerna som finns kvar. Det finns målningar på de olika tillvägagångssätten för att tortera en människa.
Under mina tre timmar i detta museum så sjönk allt in, nu förstod jag att det hela inte var en påhittad turistfälla för att tjäna pengar, vilket jag länge ville tro.
Detta hade hänt, detta var sanningen.

Den kvällen var vi tvungna att göra något roligt, så vi hade maraton av SKAM, den norska succéserien.
När vi är klara och kommer in i vårt dorm runt halv 1 så tar jag min tandborste och går så tyst jag kan bort till toaletten. Vad jag inte varken märker eller ser förrän det är för sent är att någon jävel uppenbarligen har duschat i hela badrummet så golvet är halare än en ål. Självklart halkar jag så in i vassen, men som tur är så återfår jag balansen innan jag ramlar baklänges. Jag hör sedan hur fröken Wallermo står några meter bort i mörkret och försöker kväva sitt gapskratt. Vad är du för en kompis? Jag kunde ju för fan ha dött!

Johan och Elin kom till stan för att möta upp oss, de skulle till och med, hör och häpna bo i ett 20 beds rum med oss. Ja, vad gör man inte för att spara pengar?
När man bor i ett dorm så vänjer man sig vid att det låter lite, folk kan hitta på allt möjligt mitt i natten, lysa med mobillampan i ansiktet på dig, smäller i dörrar, packa sin ryggsäck, duscha, tappa saker osv. Man vänjer sig ganska snabbt att sova igenom alla dessa ljud.
När jag och Stina vaknade dagen efter deras första natt så kom Elin bort till min säng. Hon såg trött ut.
"Hörde du i natt eller?"
"Va? Nej vadå?"
"Killen bredvid johan fick ett kvart i 2 ragg och de har haft sex hela natten, jag fick lysa dem i ansiktet och be dem gå ut"
Stackars Elin, helt förstörd..
Johan var så jävla arg att vi trodde att han skulle klappa till killen under resten av tiden på detta hostel.
Regel nummer 1 i alla dorm,
HEMSLÄP ÄR INGET ALTERNATIV.

Sista dagen i Phnom Penh hann vi gå vilse i stan medan vi försökte hitta en fotobutik som kunde ta nya passfoton på oss till vårt visum, köpa vatten, gå till royal palace som vi sen dissade för att de var för dyrt och åka på en river cruise på Mekongfloden i solnedgången.
Stina hann också nästan bli rånad av två personer på moppe som körde förbi och ville åt hennes väska.
Jag gillar inte Phnom Penh, har jag sagt det?

De var nu dags att säga farväl till Elin och Johan igen, säga farväl av Kambodja och åka vidare till Vietnam.
Tack vare vår utresebiljett som ni tidigare har läst om så såg dagen resrutt ur såhär, flyg Phnom Penh-Kuala lumpur
Kuala lumpur- Ho Chi Minh. Kul.
Första flyget skulle gå 08.20. Hysteriskt kul!
Nåja, efter att vi hade kommit igenom passkontrollen så var de dags för security check.
"Gå du före, jag ska bara dricka upp mitt vatten" sa jag. Jag kämpade med min stora vattenflaska en stund innan jag gav upp och slängde den, det skulle även ligga en liten flaska vatten i min väska så jag öppnar väskan och letar efter flaskan.
Jag hittar ingen vattenflaska men jag hittar en Cola däremot. Nämen titta där, värst vad man kan hitta grejer som man inte visste att man hade i väskan, tänkte jag.
Inte mer med det, jag gick fram till bandet och la upp mina grejer och gick igenom.
När jag tog mina grejer så kom det fram en man i uniform och sa att han ville titta i min väska, absolut tänkte jag.
"Do you have a knife?"
"No?"
Jag öppnar väskan för mannen och han börjar titta igenom den.
Han börjar med att ta upp min 300 ml flaska med liniment sen tar han upp min kapsylöppnare och till sist tar han upp min vattenflaska! JAG VISSTE ATT JAG HADE DEN DÄR NÅGONSTANS!
Det slutar med att han tar mitt vatten och min älskade öppnare som visserligen hade börjat ge vika vid detta laget..
Men jag hade ju åtminstone ingen kniv i väskan!

Vi kom fram till Ho Chi Minh utan större problem och blev körda till backpacker district 1 där vi skulle bo de kommande dagarna.
Vår första dag i stan så körde vi lite sightseeing, nämligen via en hop on hop off buss som skulle ta oss igenom stan.
Vi hängde på en marknad, vid stadens högsta byggnad, piren, katedralen Notre-Dame och krigsmuseet från Vietnamkriget.
Krigsmuseet visar de olika stridsflygplanen, helikoptrar, pansarvagnar osv som användes under kriget.
Det finns även en del i museet där man får se bilder och läsa om hur även amerikanerna torterade sina fångar, helt sinnessjukt. Finns bild längre ner om de olika tillvägagångssätten att tortera en fånge.
Resten av museet är ett trevåningshus med bilder och filmer från kriget.
Ett fantastiskt museum som visar så mycket hemskheter och som har gett mig så oerhört mycket mer kunskap.

Under dag två så tog vi oss ut till Cu Chi tunnlarna som är ett omfattande nätverk av underjordiska tunnlar som användes av vietnameserna under vietnamkriget.
Det var en häftig upplevelse!
Vi fick möjligheten att gå ner i tunnlarna och krypa ca 100 meter 2-4 meter under jorden.
Man bör inte lida av klaustrofobi om man tänker att man vill prova!

Vi tog oss även ut på en tvådagars tur på Mekongfloden.
Vi har åkt båt, besökt en bifarm, ätit honungsgodis och druckit honungste, vi har lärt oss mer om kokosnötter, smakat på kokosnötsgodis, druckit kokosnötsvin, paddlat kanot, lärt oss mer om risnudlar, varit med och gjort risnudlar från scratch, legat i en hängmatta, tittat på blommor och tagit selfiesar med Buddha.
När det var dags att åka hem mot Ho chi Minh så var gruppen tvungen att dela på sig då vi var för många för en minibuss. Så fyra av oss, jag och Stina och ett ung engelskt par skulle åka i en annan, något större minibuss.
När vi skulle lägga in våra ryggsäckar så inser vi och chauffören ganska snabbt att våra väskor inte kommer att få plats i bagageutrymmet så vi går till ett annat som såklart också var fullt. Hur ska detta gå?
Vi går tillbaka till bagaget på bussen och då går chauffören åt sidan, han simmar helt enkelt ur bild.
Stina och jag började då röja runt i bagageutrymmet eftersom chauffören då inte tänker fundera ut en lösning på hur vi skulle få plats. Efter lite ommöblering och våld så fick vi tillslut in våra 4 ryggsäckar till chaufförens största förvåning!
Den engelska killen stod som ett frågetecken medan vi gjorde mer och mer plats åt våra grejer.
Jojomen, efter fyra månader i en ryggsäck så har man minsann lärt sig ett och annat, speciellt hur man packar!

Det är nu dags att ta sig vidare mot DaLat, vi tar såklart nattbussen.

Vi hörs!
H

  • 101 readers

Likes

Comments

Hej!
Hanna har fått lite skrivkramp, så vi: Elin och Johan har tagit över pennan för denna vecka. Elin är kompis med Hanna sedan gymnasiet och hon har därefter fått Johan på köpet.
Vi är också ute i Asien och reser och delar gärna med oss av vårt lilla äventyr.

4 veckor och 4 dagar har vi nu spenderat på resande fot. De innebär 3 olika länder (Hong Kong, Vietnam och Kambodja), 12 olika hotell/hostel och massor med nya erfarenheter och upplevelser rikare. Vi har ungefär 6 veckor kvar, och då är de Malaysia och Thailand som väntar.

Så vad har hänt under dessa 4 veckor? Det ska vi försöka berätta kortfattat för er.
Vår resa började i skyskrapornas stad: HONG KONG. Denna gång var de dock två virriga o vilsna svenskar som gick runt med kamerorna o kartan i handen o inte en kines som man är van att se. J*kla häftig stad men dock dyrt för en fattig backpacker.. Viktig att tillägga att de blev fancy restaurang två dagar i rad: Donken! Billigt o man vet vad man får. Varken hund eller snigel i maten.

Efter tre dagar i storstad var det dags för nästa storstad: HANOI, Vietnam. Staden som gjorde oss två till filmstjärnor och vi är
här med världsberömda. Det ni!! Vi har, hör och häpna, spelat in en reklamfilm för det vietnamesiska nyåret. I korta drag; Johan ska gå runt på en marknad och leta efter Elin som han har tappat bort. Såklart väldigt orolig. Han får tag i en polis som hjälper han att leta. Längre ner på gatan står plötsligt Elin och tittar på alla vackra blommor som finns att köpa. Det blir en fin återföring för de lyckliga paret. I slutet var de viktigt att tacka polisen och önska han "happy new year" samtidigt som man tittade in i kameran. Vill tillägga att det inte är jättelätt att förstå andras direktiv när personen i fråga pratar vietnamesiska och inte engelska med en.. Förstår ni vilken film vi har spelat in? Världsklass!! Snart på en tv nära dig.
Vi fick även under denna veckan i Hanoi besökt Halong bay, magiskt ställe.

Från storstad till sol och bad: SIHANOUKVILLE, Kambodja. Som dom bleka svenskar vi var valde vi såklart en strand som vi var ensamma på, så slapp vi riskera att någon skulle bli bländad av våra vita vinterkroppar. Det blev även ett besök till den så kallade paradisön eller som man också kan kalla den, magsjukeön; Koh rong. Ja som ni kanske förstår blev vi direkt varnade när vi kom i land att alla mer eller mindre åker på magsjuka där ute. Och mycket riktigt, i 34 timmar låg vi isolerade och "sprang" mellan sängen och toan. Dock fick vi iallafall snygga strandkroppar som höll i ett dygn. Vi åkte snabbt tillbaka till fastlandet o därefter fick vi träffa efterlängtade Hanna o Stina! Och den veckan har ni ju redan fått läsa om.

Vi fyra skildes åt några dagar för att sedan ses i Phnom Penh igen. Nu vill vi poängterar att vi inte har levt backpacker livet fullt ut. Vi har inte bott i några dorms (hostel) utan på hotell. Dyrt för en backpacker, men värt varenda litet öre har vi förstått nu i efterhand.. Dock ville vi ju testa på att bo i ett dorm och bokade två sängar i ett 20-bädds-dorm där även Hanna och Stina bodde. Enkelt tänkte vi, så jobbigt kan det väl inte vara? Dessutom rena rånet, 150 kr för två personer och två nätter, PERFEKT! Vi var överlyckliga och förväntansfulla över denna upplevelsen. Tills de blev natt. Johan hade en engelsktalande kille i sängen bredvid sig, då snackar vi en halv meters avstånd. Som tyckte det var en otroligt smart och rolig idé att ta med sig ett 02.00-ragg med sig hem och ligga med henne inför oss 19 andra. Vi yrade runt och harklade oss för att dessa två skulle förstå att det fanns vakna människor i rummet. Slutade dom? Nej. Det slutade med att vi bländade dom med ficklampan och paret försvann ut, tack och lov. Så har vi mardrömmar efter detta trauma: JA!!! Dock var det bara vi två som verkade vakna av detta, orutinerade backpackers kan man säkert kalla de. Hanna och Stina skrattade åt situationen samtidigt som vi var helt förstörda. Vi bestämde iallafall efter denna natt att aldrig mer bo i ett dorm.. Så nu har vi kommit fram till Siem Reap och unnande oss ett fint hotell för att kompensera upp denna traumatiska upplevelse.

Med det vill vi säga tack för oss och hoppas ni har haft en trevlig läsning! Vi skänker er hemma en extra tanke när vi ligger på stranden och dricker paraplydrinkar. Ha de gott!

Vill ni se mer av oss och vår resa så följ oss på instagram: joeliasien.

/Elin och Johan

Likes

Comments

Vi fortsätter väl som vanligt där vi slutade sist.
Pickupen till nattbussen skulle komma 19.00 så vi satt i receptionen för att ladda våra mobiler inför den kommande 11 timmars resan i en buss.
19.10 hade den inte kommit.
Jag som har jämfört Kambodja med Thailand för 10 år sedan tänkte att det här med pick-up bara skulle inte vara i tid, punkt slut.
Stina började trampa lite, jag försökte lugna henne med att säga att de kommer säkert komma när som helst.
19.20 kunde hon inte längre hålla sig och gick fram till receptionen och bad dem ringa till företaget.
Tror att Stina har fått lite men efter att vi blev lämnade i Singapore, stackarn!
Receptionen ringde och de fick till svar att de skulle komma någon gång mellan 19.30-19.45
Under denna tiden höll min kära reskamrat på att krypa ur skinnet och när klockan var någon minut i 8 så tyckte jag synd om henne och gick då själv fram till receptionen och sa att vår buss skulle gå vid 8 så att vi inte missar den. Killen i receptionen ringde återigen och fick till svar att de var påväg.
7 minuter senare kom vår pick-up och Stina kunde pusta ut.

Vi kom fram till bussen, hittade våra sängar i den halvfräscha bussen och la oss till rätta.
Någon minut efter 9 började vi äntligen rulla!
Stina låg innerst mot fönstret och tittade ut medan jag låg bredvid och lyssnade på musik.
Efter att vi hade kört i ca 10-15 minuter så svänger bussen ut till höger (passar på att nämna att i Kambodja är det högertrafik!)
för att köra om, bussen gör sedan en hastig sväng tillbaka till vänster och det smäller till och det känns som att vi kör på och över något. Bussen tvärnitar och jag som ligger ytterst är på god väg att trilla ur denna top bunk.
Va i helvete händer?
Vi hör hur dörren öppnas och att chauffören går ut.
Alla ligger kvar och tar igen sig efter dessa häftiga svängar.
Tiden går och vi börjar spekulera med grannarna vad som kan ha hänt, punka? Körde vi på något?
Ingen vet någonting men jag tar för givet att vi har fått punka och att chauffören är ute och byter däck.
Det är svårt att uppskatta tiden men efter kanske 20 minuter så börjar det bli oroligt i bussen och vi som ligger längst bak känner av att det är något som händer där framme.
Vi bestämmer oss för att gå fram och kolla läget.
Jag går först och när jag kommer längst fram så ser jag att vindrutan är krossad och det ligger glas överallt.
Jag fortsätter ut ur bussen, jag ser bussens trasiga sidan och jag ser blod.
Chauffören skulle köra om en moppe men fick möte och svängde snabbt tillbaka och körde på moppen. Det var tydligt att ingen av de tre som färdades på moppen hade klarat sig.
Alla var mycket chockade efter olyckan och mitt i allt så fick vi reda på att chauffören hade flytt ut till skogs, så där stod vi på en mörk landsväg med olyckan precis framför ögonen.
Vad skulle hända nu?
Polisen kom och markerade bussen och tog kort runt platsen och pratade med en del passagerare.
Tid är återigen svår att uppskatta men kanske 1-1.5 timme senare kom det en ny buss som plockade upp oss för att fortsätta resan mot Sihanoukville.
Mina vänner, ta hand om varandra och uppskatta detta fantastiska liv som dessvärre kan försvinna på mindre än en sekund.

Vi kom fram till sihanoukville, trötta och slitnare än vanligt.
Ingen av oss orkade dividera med tucktucken hur mycket vi skulle betala för att komma till vårt hostel.
Klockan var närmare 9 på morgonen och vi fick inte checka in förrän vid 14 så vi googlade upp närmaste strand och gick dit.
Under timmarna på stranden började allt sjunka in, chocken la sig och man började inse vad som hade hänt.
Jag somnade ifrån mina tankar och vaknade av att Håkan Hellström sjunger i mina hörlurar och att jag känner något som killar mig i nacken. Jag lyfter på mitt linne som jag har lagt över ansiktet och ser ett par mycket bekanta ögon stå ovanför och titta på mig, ELIN!
Det var bestämt sedan tidigare att Elin och Johan skulle möta upp oss där, vi skulle till och med dela rum i några nätter!
Vi ligger kvar på stranden en stund och berättar våra historier innan vi går och äter en mycket sen lunch.
Jag och Stina tog varsin fried rice, fast det hade räckt om vi hade delat på en, vi hade till och med kunnat dela med oss till alla andra på restaurangen och det hade fortfarande räckt.
Jag vet inte riktigt om de försöker göda oss eller om de helt enkelt inte kan uppskatta matportioner över huvudtaget. Sen när kan man äta 5 liter fried rice med 13 ägg i?

Vi gick tillbaka till vårt hostel för att checka in. Det visade sig att vi bodde jättelyxigt med sängar som säkert var 120cm! Man kan ju få plats med hur mycket som helst i en 120 säng!!

Vi bodde i detta rum i sammanlagt tre nätter, vilket var underbart förutom detta ständiga problem med förbrukningen av toalettpapper som någon, vi väljer att kalla personen för Mogge för att inte outa någon, hela tiden, utan avbrott använde upp. Varje morgon möttes man av en tom toarulle, då visste man att bajsmogge hade varit i farten.

En av dagarna spenderade vi på en strand som sedan visade sig vara "feststranden" och ni, mina läsare vet ju vid detta laget att så fort man nämner ordet alkohol i Stinas närvaro så är det kört, då måste man gå ut och rasta henne innan hon börjar göra massa dumheter.
Kvällen påminde väldigt mycket om kvällarna i Ayia Napa för sisådär 5 år sedan med mycket innemusik från den tiden och gratis shots och drinkar. Skillnaden var att nu var det faktiskt sprit i dessa gratiserbjudanden, farligt.

Efter tre nätter var det dags för att byta boende. Planen var väl från början att ta sig ut till någon av öarna men då båtbiljetten kostade 200 spänn enkel väl struntade vi i det och valde istället att flytta till Otres Beach, vilket är en fantastisk strand som ligger ungefär 1.5 mil utanför stan.
Vi hade bokat ett rum för 4 för 50 spänn per person, rummet var fint och ganska fräscht. Men måste nog ändå säga att de flesta private rooms är långt ifrån lika fräscha som de flesta dorms.
Nåja, vi hade ett varsitt myggnät över sängarna och det är ju alltid mysigt!
Dagen spenderas på stranden och då vi inte hade någon boll att leka med så fick vi ägna oss åt olika simtävlingar, hundsim var en favorit hos Elin, det var bara för att hon fuskade hela tiden..
Så nu tänker jag dra reglerna för hundsim en gång för alla,
1. Benen SKALL vara böjda och vara placerade precis under alt strax bakom höfterna beroende på exteriör.
2. Man SKALL använda armarna i hundsim, de ska föras i cirklar precis under axlarna.
3. Huvudet SKALL vara placerat över vattenytan.
Så, frågor på det?

Efter en heldag på stranden med saltvatten i håret och sand och hela kroppen skulle det vara himmelskt med en dusch.
Elin paxade första duschningen och när hon var klar så påpekade hon att sprutet inte var någon höjdare!
Stina gick in som nummer två och efter några minuter så hör jag,
"Hur sätter man igång vattnet?"
Då Stina har haft problem med några duschar tidigare, fast då har det gällt varmvattnet så suckade jag lite lätt och svarade pedagogiskt
"Vrid på kranen så ska du se att det blir bra"
"Det går inte, hjälp mig dåååå"
Mycket riktigt, de kom inget vatten när man vred på kranen hur många gånger man än försökte.
Då Johan var den enda som sprang runt i bikini eller underkläder så fick han gå ut till receptionen och kolla läget.
Han var borta lång och länge men tillslut kom han tillbaka, med en vattenfylld hink...
Nähä, då var vattnet avstängt av oklar anledning, på obestämd tid. Kul!
När Johan hade nämnt ordet "shower" så hade de skrattat åt honom och skakat på huvudet, "din dumma turist, det blir ingen dusch för dig!"

Efter kvällsmat så tittade jag och Stina på SKAM till långt efter midnatt!
När alla förutom jag hade fått besök av John blund så hör jag något som prasslar någonstans i rummet, men eftersom det är så vansinnigt mörkt så kan jag inte se något, inte ens om det skulle vara Elin som var ute på jakt efter något viktigt. Jag låg kvar och det fortsatte att prassla lite då och då. Efter en stund insåg jag att det inte var ett prassel som kunde komma från en människa.
Jag tänkte direkt att det måste vara en råtta då jag hade läst en del recensioner om andra guesthouses som hade haft problem med råttor.
Plötsligt kände jag en lätt duns i sängen och förstod nu att råttan skulle befinna sig i min och Stinas säng. Jag är långt ifrån rädd för råttor med var ändå tacksam för att vi hade myggnätet över och runt om oss.
Jag bestämmer mig för att tända lampan på mobilen för att skrämma bort den..
I det starka mobilljuset ser jag något stort, svart.. Det är en muterad skalbagge som sitter utanpå myggnätet och stirrar på mig! Stora insekter och kryp kan vara de vidrigaste jag vet, som kackerlackor! Denna skalbagge var typ 4 gånger så stor som en kackerlacka!
I ren reflex skriker jag till och slår iväg den så att den hamnar på Elin och Johans säng, men nej, där var den inte långvarig då han skuttade ner på golvet och tittade hotfullt på mig, skalbaggen var ute efter mig!
Jag sitter och småskriker innanför nätet och Stina vaknar till liv och frågar vafan jag håller på med.
Jag pekar på skalbaggen och skriker
"TITTA!!"
Stina ser den muterade skalbaggen och säger nåt i stil med
"Åh Gud, åh Gud, åh Gud" sen lägger hon sig i fosterställning.
Jag lyser på skalbaggen för att ha koll på den och ser då att den följer mitt ljus så då klättrar jag över Stina och tar mig ut från nätet och försöker få den till att ta sig till dörren.
Icke, istället fäller den ut sina vingar(?!) och tar sats och flyger mot mig.
Jag kastar mig in i tryggheten under nätet och skriker för full hals, nu är det allvar.
Stina ligger kvar i fosterställning och när jag skriker åt henne att hon måste hjälpa mig så skriker hon tillbaka,
"JAG KAN INTE HJÄLPA DIG!!"
Skalbaggen befinner sig återigen i vår säng och jag inser att jag inte kan vinna denna striden på egen hand och anropar hjälp hos en sovande Johan.
"JOOOHAN!"
"......Mmmmm"
"Kan du hjälpa mig med en sak?"
"......Vadå?"
"Jag har en skalbagge i sängen"
".....i sängen?"
"JA!"
Han kravlar sig upp ur sängen och frågar lite nonchalant vart den är. Jag förstår att han har fått syn på den när han säger,
"Nämen fyfan, det var det äckligaste jag har sett"
Vi bestämde oss för att Johan skulle öppna dörren och ta mitt gamla nudelpaket och hysta ut baggen.
Det var en jävla process.. Såhär mitt i natten. Ni kan ju tänka er, jag halvstod under myggnätet och skrek, Stina kräktes nästan, Johan sprang runt som en yr höna och försökte hitta nudelkoppen medan Elin, som hade vaknat till liv skällde på Johan att han måste stänga dörren innan paddan som lurade utanför skuttade in..
Tillslut använde Johan ett av sina gamla hockeyslag och slog ut baggen med nudelkoppen!
Det blev inte mycket sömn resten av den natten då det kändes som att det kröp kryp i hela sängen, Fyfan!

Vår sista dag spenderades på stranden i varsin solstol. Jag hade de så fantastiskt att jag somnade lite och drömde om en massa snälla dinosaurier. Drömmen var så himla mysig och harmonisk och jag ville aldrig vakna upp ur den. Men plötsligt känner jag hur något rör min arm. Jag försöker stå emot men beröringen består och tillslut öppnar jag mina ögon och så ser jag Elin som står och tittar på mig,
"VAD?"
"Jag har bränt mig på armarna"
.... Skojar du nu?

Elin har även konstaterat att jag inte längre har någon blindtarm efter en blindtarmsoperation.
Johan glömde bort när han var född och var tvungen att tjuvkika i passet för att friska upp minnet och Stina tappade bort sina solglasögon och letade långt och länge utan att någon förstod vad hon letade efter, tillslut frågade hon mig om jag hade sett hennes solglasögon som förövrigt satt så fint i hennes huvud.
Suck!

Sista kvällen tillsammans och sista kvällen i Sihanoukville spenderade vi i sängen, med en kortlek och tre flaskor vin!

Next stop - Phnom Penh

Vi hörs!
H

Likes

Comments

Vart slutade vi sist? Flygplatsen! Jovisst, vi backar tillbaka i tiden bara för en kort stund.
När man ska resa in i de flesta länderna i Sydostasien så måste kan kunna visa upp en utresebiljett, vi hade hört av Kambodja var ett av de länder där de faktiskt var ganska hårda på den regeln.
Så när vi kom tillbaka från universal så satt jag och Stina och stressade som fan för att hitta en utresebiljett ur Kambodja som vi kunde visa upp när vi ansökte om visum, för det var ju som sagt viktigt!
Vi hittade inga billiga som gick direkt till Vietnam inte heller någon billig skitbiljett med destination nowhere. Så vi fick vackert boka den där svindyra biljetten (800 kr) som dessutom först skulle flyga oss till Kuala Lumpur i Malaysia och sen flyga vidare till Ho Chi Mihn i Vietnam..
När vi hade bokat biljetten så skrev vi ut biljettEN, då vi hade lite bråttom missade vi visst att vi är två stycken som behöver varsin biljett ut ur landet. Äsch, vi löser det på flygplatsen!

Nu är vi tillbaka där vi slutade..
Vi vaknade vid 10 tiden, flyget skulle gå 13.20. Vi hade en del pyssel att göra innan vi skulle gå ombord,
-äta frukost
-checka in bagaget
-växla pengar
-Stina behövde en ny tröja
-skriva ut flygbiljetten
Tiden gick och plötsligt var klockan 12 och vi hade bara hunnit göra ett av alla våra missions..
Det blev plötsligt lite bråttom. Vi ställde oss i kön för att checka in bagaget som kändes som en evighet! Varför måste folk ha med sig 18 väskor?!
När vi var klara så delade vi på oss, jag skulle växla våra pengar och Stina sprang för att shoppa!
Självklart var jag ju 100 gånger snabbare och när klockan började närma sig 12.50 så började fröken Magnusson trampa lite och Stina började springa fram och tillbaka i butiken.
Eftersom vi skulle lämna landet så måste vi gå igenom tullen och få stämplar och scanna våra väskor innan vi kunde gå till vår gate, denna process kan ta ett tag om man har otur.
Jag hade frågat killen som växlade mina pengar och det fanns någon skrivare någonstans i närheten, jodå! På andra Sudan byggnaden, gott!
Vi rusade dit och skrev ut ännu en biljett, dyrt som satan var det! 12 kr för 4 sidor, orimligt!
Vi sa hejdå till våra damer och småsprang till international departures.
När vi kom fram till gate L16 var det tomt på passagerare och personalen uppmanade oss om att genast gå ombord.
När vi kom ombord på planet så satt alla så fint och väntade, fint folk kommer alltid sist eller hur var det?

Vi landade på världens sötaste flygplats i Siem Reap och vi båda var redo för att strida för våra visum! Vi hade gjort i ordning varsin kräkpåse med
-kopia av passet
-utresebiljett
-foto
Vi fyllde i blanketten och gick fram till visatanterna och la fram blanketten, allt i kräkpåsen tillsammans med passet och 30 dollar.
Tanten tog passet, blanketten och mina 30 dollar.. Vafan! Ta min utresebiljett och min passkopia! Icke..
Jag fick tillbaka passet med ett snyggt visum i och det var dags att gå igenom immigration.
"Nu vill de garanterat se utresebiljetten!"
Nej.
Han var inte ett dugg intresserad av den och ville inte ens kolla på den om jag höll den under näsan på karln! Tacksamt..

Vi tog sen en tucktuck in till stan för 6 dollar, checkade in på funky flashpackers hostel som min kära Sofia tipsat om.
Vi hamnade i ett dorm med 30 bäddar, ganska lagom sådär.
Men om jag ska vara ärlig så kan detta ha varit de bästa hostelet efter US hostel. Även om de var så ofantligt mycket folk som bodde i samma rum så hade man bra med space och kunde lätt få din privacy.
Men att detta var en partyhostel gick ju inte att ta miste om, det var ett jäkla drag redan när vi kom dit vid halv 4.
När vi kom hem från att ha käkat en sen lunch och gjort upp en plan för de kommande dagarna så hade de checkat in en dansk kille som hade sängen under mig. Vi började prata lite med honom och efter en stund så går det en tjej förbi våra sängar och killen ropar till henne
"Come here and meet my new friends!"
När tjejen vänder sig om så ser vi att det är en av de holländska tjejerna som vi delade rum med under full moon, de som var en sån jävla pain in the ass, fan.
"OMG, it's you guys! We were roomies in Koh phangan, don't you remember?"
Hon ropade sedan på den andra holländaren som kom klampandes med sin ögoninfektion, hon hade tydligen fått klamydia i ögat, karma is a bitch!

Det blev en tidigt kväll för oss då vi skulle gå upp för att åka till Angkor Wat och se soluppgången. Klockan ställdes på 04.00.
03.01 är det någon som drar i min tå,
"vad gör du?"
"Klockan är 4, vi ska gå upp nu!"
Jag kollar på klockan och ser att klockan bara är 3.
"Det är en timme kvar tills vi ska gå upp! Du måste ställa tillbaka klockan en timme"
Stina tittar misstroget på mig som om hon försöker se om jag försöker lura henne. Sen går hon och lägger sig.
Jag somnar om.
Efter en stund är det någon som drar i min tå igen.
"Men va i helvete!"
"Vi ska gå upp nu"
"Nej! Min klocka har inte ringt än!!!!"
Jag tittar på mobilen och går in på alarmen, inget alarm var ställt överhuvudtaget.. Jag vet inte hur detta gick till! Det måste ha varit holländarna..
Tucktucken och Mr Ra stod tålmodigt utanför och vi åkte iväg i den kalla morgonen.
Först skulle vi köpa biljetter, vi gled som på ett bananskal in i biljettkön som inte hade hunnit bli någon kö än och köpte vårt 3-dags pass för 40 dollar innan vi gick ut till Mr Ra igen och åkte vidare.
När vi kom fram var det fortfarande mörkt.
"Just go straight and then turn right"
Oki.
Vi följde efter de andra och efter några minuter av promenad genom det vi antog var ett tempel så kom vi fram till något som såg ut som en damm. Där satt vi tills det började ljusna. Stämningen var fantastisk, lite spöklik med mest magisk.
Under soluppgången gick vi runt lite framför templet och när det hade blivit ljust så gick vi in.
Nu i efterhand inser jag hur lite påläst jag var. Ingen av oss visste väl riktigt vad detta skulle vara, hur det skulle se ut och hur allt skulle gå till.
Vi trodde att Angkor Wat var hela området på 4x2 mil och att de olika templen var på samma ställe och ingick in Angkor Wat, men oj..
När vi kände oss klara med Angkor Wat och vi var påväg tillbaka till Mr Ra så var jag oerhört förvirrad. Jag var livrädd över att jag skulle ha missat 97 % till av templet.
Mr Ra körde oss vidare till nästa tempel "Bayon", som såg ut på kartan att vara 3 gånger så stort som Angkor Wat och jag som inte riktigt hade fattat än trodde ju fortfarande att första templet skulle vara 4x2 mil, skulle Bayon då vara 12x6 mil? Ah, ni fattar ju..

Bayon var mitt favorittempel, jag vet inte riktigt varför. Det handlade nog mycket om vilken karaktär templet hade och vilken känsla man fick där inne.
Det som gjorde just detta templet unikt var för att det fanns 216 Ansiktsskulpturer runt om i templet.
Nästa tempel var Ta Prohm som länge var Stinas favorit. Det var ett jättestort tempel med obehagligt många gångar och det var väldigt lätt att gå vilse. Det som var speciellt med detta tempel var bland annat att det var jättemycket träd som hade vuxit upp och ibland igenom murarna.
Klockan närmade sig 10, fötterna började göra sig påminda och det var dags för det sista templet, Banteay Kdei som Stina egentligen inte räknar då hon tyckte att det var litet, karaktärslöst och tråkigt. Jag kan väl hålla med henne då vi hade sett helt fantastiska tempel tidigare.
Vi hade nu gjort lilla rundan i Angkor, vi hade också fått lite klarhet i området och jag insåg att jag inte hade missat 97% av Angkor Wat, haha.
Då vi hade köpt en tre-dagsbiljett i Angkor så bestämde vi träff med Mr Ra dagen efter kl 12 för att fortsätta på den stora rundan för att sedan avsluta med solnedgången från sista templet.

När vi kom hem till vårt hostel så såg vi fram emot ett svalkade dopp i poolen. Det kunde vi fetglömma, där var det poolparty så det skrek om det!
Efter lite googlande på andra pooler i området så det slutade med att vi hamnade på restaurangen Kanell, som även hade en pool som vi gärna fick använda om vi köpte något i baren. Vi köpte två glas vin, var....

Senare på kvällen mötte vi upp Rebecka, en tjej från Göteborg som vi firade nyår med på Koh Tao. Vi möttes på Pub Street och hängde ett tag på en av barerna innan vi traskade hemåt, vi hade ju trots allt planer för morgondagen och vi skulle ha SOVMORGON! For the first time in forever, känns det som!
Kl 10 ringde klockan, gott om tid! Jag låg och småsov lite väl länge kanske. När klockan var över 11 så blev de fart på damerna.
När jag skulle klä på mig så hittade jag varken min nya t-shirt eller bh, byxorna låg så snällt i sängen.. Jag var toksäker på att jag la skiten i min väska dagen innan före vi gick till poolen. Icke, jag rev ut allt i min väska 15 gånger, letade i min säng 30 gånger, jag gick även till toaletten för att se om jag jade blivit senil och glömt kläderna där. Kläderna var puts väck!
Holländarna måste ha tagit mina kläder, tänker jag.
Mina tankar avbröts av att jag får någon vitt och mjukt i ansiktet.
Stina blev tydligen trött på mitt hysteriska letande och klättrade upp i min säng där tröjan tydligen låg bredvid mina byxor. Helt jävla orimligt!
När vi gick mot restaurangen för att köpa med oss varsin macka så svängde vi om receptionen för att förlänga vårt boende.
Det var tur att vi gick dit, för vårt dorm skulle bli fullt inför kvällen så det var bara å flytta!
Vi fick springa upp igen och slänga i våra saker i ryggsäckarna och medan jag sprang till restaurangen så checkade Stina ut.
Det är så himla jobbigt att stressa på morgonen!
Men vi kom tillslut iväg i tid med varsin club sandwich.

Första templet Pre Rup var även en av mina favoriter, stort och mäktigt!
Det var väldigt många och höga trappor till den högre delen av templet, det ska väl erkännas att det blev några vilopauser på vägen upp. Men vi skyller på att vi precis ätit frukost.. Det handlade inte om att vi hade dålig kondition eller så..
När vi hade kommit halvvägs upp i trappan så sprack mina nya byxor, i stjärten.. Så jag fick gå runt med en 15 cm lång reva i baken och visa alla mina blommiga trosor. Kändes som en lämplig klädsel...
Värmen var ohygglig och det kändes som att man vilken sekund som helst skulle hamna i en pöl på marken vilken sekund som helst.
Nästa tempel gjorde vi på några minuter, det gick knappt att vara där då solen stod högt ovanför och det blev närmare 200 grader mellan murarna. Templet hette East Mebon och det som var lite unikt med detta templet var att vid varje hörn så stod de en elefantstaty.
Vi fortsatte sedan till Ta Som, Nean Pean och Preah Khan innan det var dags för att bege sig mot sista templet inför solnedgången.
Phnom Bakheng son templet heter ligger på en liten kulle och skulle ha jättefin utsikt. Vi började promenera upp, vi gick längs en grusväg i skogen så en liten vindpust kunde man fetglömma..
När vi kom upp så ser vi världens längsta kö.
Det visade sig att det endast fick vara 300 pers på templet samtidigt då de var under uppbyggnad.
Vi stod tappert i kön i ungefär 1.5 timme som inte rörde sig nämnvärt.. Inte så konstigt då alla kom dit för att se solnedgången.
När vi insåg att vi skulle missa solnedgången så tog vi beslutet att åka hem och komma tillbaka dagen efter tidigt som sjutton!

Ålder och kroppens skavanker börjar göra sig påminda.. Efter att ha gått 3 mil om dagen 5 dagar i rad så började min höft protestera. Men inget som inte lite liniment och antiinflammatoriskt kunde underlätta!
Tänker även dela med mig av den hemska lukten från skorna..
Resultatet av att ha blivit blöta från regnet i Singapore och inte riktigt hunnit torka ordentligt innan man stoppar ner tassen igen inför tre dagar i Angkor och svettas sönder är SKUNK blandat med BÄRFIS.
Skorna har blivit utvisade från varenda dorm vi har bott i de senaste dagarna..

Innan vi åkte till templet vid 14.30 så hann Stina hjälpa mig att sy ihop den gigantiska sprickan i brallorna, tack Gud för syset, alla backpackers bör utrusta sig med ett sådant! Vi hängde sedan vid Kanells pool innan det var dags att bege sig.
Vi kom fram till templet vid 15.10 och då var det ca tre timmar kvar till solnedgången.. Vi skulle se den där solnedgången, no matter what!
Idag var det ingen kö utan de var vi och typ 10 tappra kineser.
Templet var ganska tråkigt i sig, opersonligt och karaktärslöst så det slutade med att vi gick runt i templet ca 10-20 minuter och sedan satte vi oss i skuggan resterande 2.5 timme.
Under denna tiden hann Stina nästan bli nedspydd av en kines, jag blev ifrågasatt om jag verkligen var från Sverige pga min solbränna och vi hann svettas några liter till.
När solnedgången äntligen var igång så var det vi och 298 kineser uppe på templet.
Jag som bor på västkusten är väl ganska bortskämd med solnedgångar och vi kom väl överens om att det var något överskattat, men vi kunde nu pricka av det från listan så jag är ändå glad att vi gjorde det!

Vår sista dag i de fantastiska Siem Reap var nu kommen. Vi tänkte spenderade hela dagen vid poolen!
På vägen dit bevittnade vi en frontalkrock mellan två mopeder, jag slängde min vattenflaska till Stina och på vägen fram till olyckan hann jag gå igenom ABCDE för mig själv och insåg hur jävla längesedan det är jag jobbade!
Som tur var så gick det relativt bra för alla inblandade och vi kunde fortsätta vår promenad till poolen.

Vid 20 tiden skulle vi påbörja vår resa mot Sihanoukville. Självklart har vi valt att åka nattbuss, vi har till och med valt att lyxa till och boka en hotel bus med sängar!
Eller, lyxa till det är väl kanske att ta i.. Vi behövde inte betala extra..

Vi hörs!
H

Likes

Comments


Kota kinabalu, (som det förövrigt tog Stina minst en vecka att lära sig att uttala) ja det skulle nog vi alla tre beskriva som ett litet, inte fullt så glamoröst Dubai. Staden består av skyskrapor, en stor väg som går igenom hela alltet med en massa grönt omkring.
Vi spenderade fyra nätter där och dagarna blandades med ö-häng och livsfarliga aktiviteter, men som vanligt så tar vi väl det från början?

Efter en vansinnigt lång bussresa så kom vi fram till basstationerna där vi möttes av 48 taxichaufförer som var mer än angelägna om att få köra oss vart vi nu skulle, vilket vi inte riktigt hade rett ut.
Då vi hade varit utan wi-fi i några dagar så hade vi inte haft någon chans att boka något hostel.
Vi hade två alternativ, hitta boende och sedan äta eller tvärtom. Då busstationen såg lite trött ut så insåg vi ganska snabbt att vi inte skulle hitta något wi-fi som kunde göra oss klokare på vår boendesituation. Alternativ 1 it is.
Vårt taxichaufförsoffer, som blev en äldre man med vitt skägg och klänning körde oss till ett hostel som vi hade hört om för någon vecka sedan, där var det dessvärre fullt så jakten fortsatte.. Som tur var inte särskilt länge då vi bara gick över gatan och hamnade hos en tant som mer än gärna ville ta oss under sina vingar!

Under vår första dag i den nya staden så hade vi planerat att utforska öarna som låg precis utanför. Kan nog återigen tala för alla tre när jag säger att en dag på beachen var efterlängtad.
Vi tog oss ner till hamnen och innan vi ens hade hunnit fundera på hur vi egentligen skulle ta oss till dagen ö så springer det fram en man i 55 års ålder, numera kallad Papi.
Han frågade vart vi ville åka och vi kom överens om ö och pris.
Innan vi hann börja promenera mot båten så hade Papi hunnit ragga upp tre kineser, såklart. Som vanligt är det vi och alla kineser..
När vi äntligen kom fram till Sapi efter x antal motorstopp så välkomnades vi med en välkomstdrink! .. Nej nu ljög jag. Vi välkomnades med att behöva betala 10 ringit, det gjorde damerna mer irriterade eftersom de inte hade lyckats pruta tillräckligt mycket mot Papi som var en stenhård affärsman.
"DET ÄR ORIMLIGT!" Turades de om att berätta för alla som gick förbi.
Dagen var fantastisk, vattnet var ljummet och solen brände nästintill ihjäl oss. Äntligen!
På kvällen hade Stina bestämt sig för att de var dags för oss alla stilla vårt alkoholbegär, som det egentligen var hon själv som led mest av!
Vi hittade en restaurang som hade mat i vår prisklass och dessutom så serverade de alkohol, vilket inte är någon självklarhet.
En flaska vin delade vi på till maten och vi planerade att beställa in några av de 50 drinkar som stod på menyn när vi hade käkat, vilket var lättare sagt än gjort.
"Can I have a pink lady?"
"No, no have"
"Can I have a amaretto sour?"
"No, no have"
"Okey.. Vodka and orange juice?"
"No, no have"
"What do you have??"
"Kahula"
Det slutade med att vi beställde in ännu en flaska vin.

Dagen efter hade vi även planerat en stranddag, vi kände att vi behövde ta igen oss!
Så efter frukosten, som nu mera består av rostbröd, jordnötssmör och jordgubbssylt gick vi ner till hamnen där vi återigen mötte Papi. Dagens utflykt skulle gå till Manukan som såg ut att vara en något större ö.
Av erfarenhet från dagen innan vet vi numera att mat och dryck är ganska dyrt så vi bestämde oss för att köpa med oss vatten. Vi informerade Papi om detta och gick in. 1 minut och 22 sekunder senare kom vi ut och Papi var som bortblåst..
När vi letade efter honom så råkade vi hamnade i klorna på en riktigt otäck, tandlös man som ville att vi skulle köpa resan av honom. Vi vägrade mycket och flera gånger, för vi hade ju Papi... Var är han??
Efter några minuter med den tandlöse mannen i hälarna så såg vi den gula tröjan som betydde trygghet, PAPI!
Han tog oss i säkerhet från den tandlöse och visade vägen till motorbåten som hans kollega skulle köra oss i. När vi gav oss av stod han kvar på piren och vinkade glatt!!
Dagen var mycket givande.
Vi hann:
-sola och bada i det fingervarma vattnet,
-skratta åt kineserna som tvunget skulle snorkla över sanden,
-äta kallt ris,
-bli störda mitt i maten av ett gäng kineser som ville ta bild med oss,
-vara ofrivilliga åskådare av en kines som kissade i den offentliga duschen,
-bli bitna av sandloppor.
Kvällen blev inte särskilt spektakulär då vi skulle upp 05.00 för att åka på äventyr!

När klockan ringde så hade jag en sån där morgon där jag inte visste vart jag var, vad jag skulle göra och jag tvivlade starkt på att det verkligen var jag som skulle gå upp.
Men jodå, det var jag som skulle gå upp.
05.20 stod vår pick-up redo att hämta oss och köra till dagen aktivitet - rafting!
Enligt kvinnan i receptionen så skulle resan dit ta ca två timmar i minibuss. Jo, till att börja med ja!!
Efter två timmar i iskalla minibussen kom vi fram till en tågstation, därefter åkte vi i ett tåg som både såg ut och tog sig fram som ett tåg från tidigt 40-tal ungefär en timme innan vi hoppade av på en annan station, mitt ute i ingenting för att vänta på nästa tåg som ytterligare tog en timme.
Vid kvart i 11 hade vi lämnat våra grejer på "restaurangen" vi skulle äta lunch på och var nu redo för ytterligare 20 minuter i 40-talståget.
Tillslut kom vi fram till vår destination. En av guiderna gick igenom lite information om raftingen, hur man skulle sitta, hur man skulle paddla, hur man skulle hjälpa sin kompis att komma upp i båten från vattnet och hur man skulle hantera situationen om man själv skulle hamna i vattnet.
Det var vi, två ryssar och en kille från Belgien, resten var kineser.
På frågan om vilka som kunde simma var det enbart vi sex som räckte upp handen.
Kul, detta kommer sluta i katastrof, tänkte jag.
I vår båt var det vi tre, de ryska paret som inte kunde knappt någon engelska och två guider.
Vi cruisade lite i början och fick känna på lite lätta strömmar, redan då var ryssarna lite lata vad gäller paddlingen.
Efter ca 10 minuter i båten så puttade guiderna i oss tre, späda svenskar medan ryssarna fick glida i utan assistans..
Vi skulle känna på vattnet och träna på positionen i vattnet om man skulle trilla i hud ett senare tillfälle..
När vi hade plaskat runt ett stund så drog guiderna upp oss en och en och det var nu dags för den riktiga raftingen!
I den första backen så fick alla skrika konstans på ryssarna
"KEEP PADDLING!"
Trots detta paddlade de inte tillräckligt så båten hamnade på sniskan och vi hade plötsligt våra ryggar ner mot forsen, vilket innebar att vid den första stora vågen välte båten nästan och jag och Linda åkte i så de small om det!
Vid ett senare tillfälle gjorde vi likadant och kvinnan trillade i! Payback is a bitch!
Mannen satt dessvärre som klistrad, förutom vid de tillfället då vi hamnade i ett drop som slutade med att ALLA inkl guiderna låg i en hög i mitten av båten.
Ungefär sådär höll vi på.. Oftast skrek vi på ryssarna att de skulle paddla mer då de verkade tro att de var ute på en liten kanottur på sjön!
Nästan i slutet fick vi möjligheten att åka med i strömmen utan båt.. Det var vi såklart inte sena med att hoppa på, det var ju farligt, farligt är kul... Har jag hört..
Strömmarna var helt vansinniga, det drog åt alla håll och kontroll fanns det inget som hette.
Efter att nästintill ha svalt hela floden, touchat ett flertal stenar och tackat Gud för flytvästen 150 gånger kom vi ur med livet i behåll.
Några timmar senare var det dags för lunch, vi som inte hade ätit sedan 05 var hungriga som djur. Det bjöds på ris, nudlar och kött av olika slag, det var fantastiskt!
Resan hem påbörjades och vi satte foten tillbaka på hostelet vid 19, snacka om lång dag.
Det var dags för vår sista dag på Borneo, vädret var väl sådär. Flyget skulle gå vid 20 så vi skulle ta bussen till flygplatsen vid 17..
Vi hade många timmar att slå ihjäl.
Ett besök i gallerian, en lång promenad på stan, en juice på gallerians uteservering och en lunch på ett billigt pastahak hann vi med innan det äntligen var dags för avgång.

Vi har konstaterat att många malayer och thailändare har 0 tidsuppfattning..
Kvinnan i receptionen, som förövrigt uppenbarligen inte går att lita på med tanke på gårdagens tidsmiss ang resan till raftingen, sa att det skulle ta 5 minuter till bussen, icke, 8 minuter och 2 sekunder minsann.. Det är en lögn som en backpacker som bär på en 15 kg tung ryggsäck inte klarar av. Det är nästan lika illa som när man blir lovad varmvatten på sitt hostel men vattnet knappt är över 20 grader...

23.30 landade vi i Kuala lumpur, det var nu dags för nattbussen som skulle ta oss in till China town.
Som de numera erfarna backpackers vi är hade vi bokat ett hostel i förväg då vi visste att vi skulle anlända sent.
Sent var bara förnamnet..
02.15 kunde vi lägga våra trötta kroppar i varsin top bunk.
08.00 slår jag upp mina blå/bruna, pigg som en lärka. Vad händer?
Mina kamrater var inte sena efter mig, vid 9 tiden satt vi med våra toasts med jordnötssmör på!

Under dagen gjorde vi inte särskilt mycket mer än att åka till ett av de gigantiska köpcentrumen, KL central.
Stina och Lina blev lyriska av allt smink, jag var mest hungrig..
För att även jag skulle bli tillfredsställd av detta besöket så besökte vi den food court som finns på femte våningen.
Kan för övrigt vara den bästa någonsin, du kan välja mellan sushi, kurdisk, koreansk malaysisk, specialnudlar, specialris, thaimat, plockmat, pizza, westen food och såååå mycket mer! Dessutom var det billigt!
Strax innan 15 var det dags för mig att lämna dessa yrväder och bege mig mot flygplatsen för att möta upp mina föräldrar som skulle komma och spendera sina första två dagar med lilla mig innan deras resa fortsatte mot Bali.
Mamma hade bokat en lägenhet på Swiss garden, jag kan inte beskriva känslan av att få
-rena lakan utan fläckar
-rena handdukar
-en dusch som fungerar utan att spruta överallt förutom på kroppen
-en toalett som inte läcker
-en säng som ingen ska klättra upp ovanför eller ligga och vrida sig 58 gånger nedanför.
HIMMELSKT!
Vi gjorde inte många knop under dessa dagarna utan det var mest bara tjöt hela dagarna. Poolhäng, subway och ett besök till twin towers och middag utanför tillsammans med tjejerna hann vi med innan det var dags för både deras och även vår avfärd.

Nu hade Linas reskompis Moa hakat på och vår nästa destination var Singapore och självklart skulle vi ta nattbussen, det är ju billigast!
Bussen skulle gå 22.30 så vi hade återigen en del dag att slå ihjäl..
Poolhäng, växla pengar, äta på food court, duscha och sitta i en taxibil i rusningstrafik blev resultatet av dagen i det stora hela!
Vid 21 hade vi köpt vår färdkost och var nu redo att åka. Vi skulle till en bussterminal som vi inte alls visste vart den låg så vi ville ta en taxi för att vara på den säkra sidan!
Lina som är en jävel på att pruta med dessa taxigubbar tog täten och hittade snabbt en stackare som kunde köra oss för 20 RM (ca 40 kr) och Lina satte igång,
"20 ringit?? Can you dive us for 15?"
"Ohhhnoo, bus station very very far away!"
"it's not that far.. I know! 15?!"
"Ohnonono, 20..."
Gubben vägrade ge sig, precis som de tre senaste taxigubbarna hade gjort så vi fick vackert bita surt och betala.
Och vi körde och körde och körde.. Nästan en timme senare kom vi fram och jag kan tycka att han var värd 20 RM efter att ha frivilligt agerat guide och berättat om olika delar av staden samt ofrivilligt behövt lyssna på mina resvänner som börjat rappa till en tidig 2000-tal låt som spelades på radion.
När vi kom fram hade vi nästan lite bråttom, jag hann sticka fram min mobilbiljett under näsan på tre personer innan vi blev kloka på vart vi skulle och när vi kom fram så visade det sig att vi var tvungna att springa tillbaka till gubbe nr 1 för att skriva ut biljetten. Hurryhurry!

Väl ombord på bussen visade det sig att vi hade den mest hetsiga chauffören någonsin, han gapade och skrek på alla som var runt omkring honom.
Efter ca 3 timmar i relativt djup sömn blev jag väckt av detta odjur till man som gapade något on immigration.
Först skulle vi lämna landet innan vi kunde slussas vidare mot landgränsen till Singapore.
När vi gick ut sista gången så frågade Stina återigen chauffören,
"Same bus after?"
"YESYES!! TAKE YOUR BAG AND GO INSIDE!"
Alright, dags att gå in i landet och sedan åka vidare mot en busstation i Singapore.
Det hade man ju åtminstone önskat...
När vi hade gått igenom tullen och hamnat bland bussarna så var inte vår buss där, vi såg inte heller några av våra medresenärer.. Va i helvete?!
Vi väntade i några minuter innan de kom fram en tjej som tydligen hade varit med på samma buss och frågade om vi hade sett bussen eller någon annan från bussen. Icke!
Hon berättade då att vissa bussar inte väntar på sina passagerare utan bara kör iväg efter att de hade kommit igenom tullen.. Vilket denna stjärna hade gjort.
Så där stod vi, kl 4 på morgonen i en helt ny stad, trötta, förvirrade och något förbannade.
Vi hade inte så mycket till val, vi var ju tvungna att ta oss till vårt hostel.
Det slutade med att vi nästan tog fram krokodiltårarna för en annan chaufför som sen kunde tänka sig att ta med oss till stan för två dollar (ca 12 kronor).
Så när vi snubblade in på vårt hostel närmare halv 5 på morgonen och det visade sig att det inte fanns något rum just för tillfället var återigen livsgnistan låg. Fan va jag hatade att backpacka just då!
Vi intog sofforna och jag somnade på två röda.

Kl 10 var det dags för vår planerade sightseeing i staden. Vi gick och gick och gick, under tiden hann vi se massor av coola saker men det mesta bestämde vi oss för att titta närmare på under kvällen.
Så vi tog en liten river cruise genom stan och tittade bland annat på kontrasterna mellan de äldre husen och skyskraporna.
När vi var på väg hem vid fyra tiden så kom de välkomnade regnet så vi fick fortsätta gå i pisseregn.. Jag har aldrig varit såhär blöt såhär ofta i Asien förut, det är helt otroligt!
Men det fina är att när man utsätts för dessa stunder och man känner sig extra sorglig så finns det inget bättre än att krypa ner i en hostelsäng och ta en powernap på 2 timmar.
Kvällens aktivitet skulle bestå av mamas nudlar till kvällsmat, sedan ta tunnelbanan in och gå i en park som hette Gardens by the bay med 50 meter höga träd i olika färger sedan gå upp i en skybar som hette Ce La Vi.
Parken var fantastiskt! Det var så vackert att jag nästan började gråta.
Skybaren låg uppe på ett hotell, det såg ut som en stor båt som låg de tre skyskraporna.
Det var riktigt nice utsikt men det var kallt som satan då det blåste halv storm.
När jag stod och beställde min drink så hade jag Stina bredvid mig som från ingenstans gjorde ifrån sig ett tjejigt skrik varpå hon sen säger "åååj, nu flashar jag stjärten för hela restaurangen", vilket hon mycket riktigt gjorde! Det är ju tur att hon har en så söt bak!
Efter en drink så tänkte vi gå in på klubben som även låg där uppe men de kunde vi fetglömma! Det krävdes minsann legitimation för detta, trots att vi redan stod med varsin nästintill tom drink i handen..
När vi kom ut från hotellet så hade de såklart börjat spöregna igen och det var långt till tunnelbanan så vi unnade oss en taxi!

Dagen efter var det uppstigning 08, här ligger vi inte på latsidan..
Idag skulle vi åka till Universal studios, men först, packa, checka ut, äta frukost och boka nattbuss tillbaka till Kuala Lumpur.
Tro det eller ej, men vi kom nästan iväg i tid!
Universal var riktigt nice. Vi gick runt i flera timmar och tittade på saker, vi åkte barnkarusell, blev rädda för mumien, blev blöta i jurassic park, flydde från robotar i transformers, vi åt lunch i New York, jag började gråta och ropa efter mamma i en av transformers vansinniga bergodalbana och slutligen så hälsade vi på miniorerna!
Dagen var perfekt!
Det var dags att åka tillbaka till vårt hostel för att göra oss redo för att ta oss till nattbussen.
Bussen skulle gå vid 22 så vi bokade en uber lagom till 21, det hade ju gått väldigt smidigt om nu bara chauffören visste vart vi skulle, vilket han då rakt inte visste! Så vi körde runt där ett tag tills han ringde tillbaka till vårt hostel som då sa något i stil med "släpp den vid tunnelbana så blir de bra sen". Sagt och gjort, vi blev avsläppta vid tunnelbanan, vid en busshållsplats.
Kommer bussen hit? Ska vi gå någon annanstans?! Ska vi gå över vägen? Frågorna var många och då klockan närmade sig 22 så kände vi att det är viktigt att vara på rätt plats. Vi började fråga runt, vet du vart vi ska? Ska du åka nattbussen till Kuala lumpur? Ingen visste och ingen skulle åka med oss. Det slutade ialf med att alla sprang åt varsitt håll som yra hönor och försökte få styr på situationen.
Jag fick tag på en taxichaufför som sa att jag skulle springa in i en byggnad, kändes full rimligt då.. Mindre rimligt nu kanske. Jag ropade till mina vänner och vi sprang in i byggnaden, våning två sa han.. Nja..
Plötsligt kom de fram en man som var minst lika stressad som vi och frågade vart vi skulle, jag tryckte biljetten under näsan på honom och innan han hade fått på sig sina söndriga läsglasögon så hade det hela hunnit bli ganska komiskt.
Han läste på lappen och sa till oss att springa tillbaka genom en annan byggnad och sedan till höger, vilket vi gjorde. Det slutade med att vi kom till samma ställe som vi först hade blivit avsläppta på och efter några minuter kom bussen..
Jag som trodde att jag hade hunnit bli en relaxed backpacker med tänket "allt löser sig" oavsett tid och situation.. Men ack nej, jag har än så mycket att lära!

Nattbussen gick så smidigt så, vi var hela tiden livrädda för att vi en en gång skulle bli lämnade så vi var kanske lite hispiga tyckte vår nya chaufför, då Stina hade frågat honom 511 gånger om han VERKLIGEN skulle vänta på oss eller när vi sprang på toaletten efter tullen och Stina var färdig först så hon sprang tillbaka till bussen och ropade
"THREE MORE PEOPLE IS COMING!"
Vi behövde då inte vara oroliga då chauffören innan han åkte räknade in oss som hans kycklingar, vi var i trygga händer!

03 anländer vi till busstationen utanför Kuala lumpur, det var dags att byta buss till den som skulle ta oss till flygplatsen.
När vi hade försäkrat oss om att vi var på rätt flygplats la vi oss ner i ett hörn på golvet för att sova några timmar innan det är dags för gänget att skiljas åt.
Next stop, Cambodia!

Vi hörs!
H

  • 197 readers

Likes

Comments

Klockan ringde 06.50, idag skulle Lina påbörja sin open water kurs och jag och Stina skulle... Ut och snorkla.
Frukosten denna morgonen för min del bestod av ris, omelette och sötsur sås.
07.45 stod vi i scuba junkies reception, precis som bestämt!
Vädret var helt fantastiskt denna dagen. Nu för tiden blir man lycklig av sol och blå himmel!
Tror dessvärre inte att Lina var särskilt lycklig över vädret då hon skulle sitta i ett klassrum hela dagen med sin teori.

Jag och Stina blev presenterade för vår boatmaster och snorklingsbarnvakt -Nasi Goreng. Ja, precis som den malaysiska fried rice. Det måste nämnas att jag aldrig har sett eller hört en man skratta så mycket på en hel dag, han var full av god energi och man skulle kunna tro att han var den lyckligaste mannen på jorden. Så för att summera Nasi så skulle jag säga att han var malaysisk, feminin version av John!
Kl 08.00 satte vi oss i motorbåten och gasade iväg. Det skulle ta ungefär 1 timme till ön Mabul där de andra skulle dyka och vi skulle... snorkla.
Båtresan var behaglig, det är fortsatt mycket vackert här. Flera små öar som ligger öde.
De flesta "byarna" på öarna ligger faktiskt runt ön, ute i vattnet. Ganska fräckt faktiskt!

Den första dive siten var precis bredvid Mabul så tanken var att vi skulle snorkla längs ön.
Dykarna gjorde sitt och hoppade i, kan ju säga att jag förmodligen var grön av avund.
Jag och Stina gjorde oss redo för snorklingen som jag hade bestämt mig för att ta på största allvar.
Vi tog på oss mask och fenor sen gjorde vi ett giant stride från fören.
Snorklingen var faktiskt över förväntan, skulle väl inte kalla de roligt men tillräckligt roligt för att fortsätta i ca 20 minuter.
Det fanns mycket fisk, men mest triggers. Vi insåg att vi hade sett mer coola fiskar vid detta tillfället än när vi dök senaste i 45 minuter på 6 meter.
Jag måste också nämna detta med kineser.. I 9.5/10 fall så kan inte de simma, för fem öre. Jag har aldrig sett en kines försöka ge sig på att "simma" förrän denna dag. De hade ju såklart flytvästar men mask och snorkel var det inte tal om, de körde istället på en mask som täcker hela ansiktet, ser ungefär ut som en astronautmask. Självklart med kameran i högsta hugg i en liten vattentät påse. Det som fick mig att skratta så mycket att jag nästan drunknade var att se under vattnet hur de använder sina ben.. Det ser ungefär ut som att de springer i 200 km/h, de sprattlar verkligen allt vad de har!

Nästa dive site låg söder om ön och vi bestämde oss för att vi hade snorklat nog för idag, istället tänkte vi ta igen på brännan lite.
Dock hade solen gått i moln men det gjorde inget för någon sa till mig en gång att solen tar ändå.
Vi la oss i fören och dinglade ut med benen, det var fantastiskt. Så fantastiskt att vi båda somnade.
Jag vaknade av att jag har en kroppstemperatur på 380 grader och mitt ansikte håller på att eldas upp. Solen hade visst kommit fram igen.. Det var tydligt.

Vi åkte tillbaka till Mabul för att äta lunch. Det bjöds på en liten buffé med diverse malaysiska rätter.
Där satt vi, två tomater till svenskar som uppenbarligen inte sett solen på tre veckor.
Vi följde inte med ut på båten inför sista dyket, vi låg på stranden - under ett stort parasoll.
Runt 17 kom vi tillbaka till Semporna. Lina berättade om sin dag och hon försäkrade oss om att vi inte var såååå röda.
Solfrossan kom som på beställning och jag däckade vid 19.30.
21.30 väckte damerna mig för lite kvällsmat som bestod av två enkla rotisar, precis lagom innan det var dags för att lägga sig vågrätt igen.
Jag och Stina hade ju bokat dykning ute runt Sipadan morgonen efter och Lina skulle fortsätta sin kurs så klockan ställdes återigen på 06.50.

Det var samma rutin morgonen efter, ris och en omelett sedan redo vid dagens dykcenter som hette Borneo Speedy.
Jag kände mig bättre efter både förkylningen och solattacken, även Stina var taggad på livet!
Det tar ca 1.5 timme ut till Sipadan med ett snabbt stopp på Mabul för att plocka upp några kanadensare.
När vi kom fram så skulle vi gå av på ön och skriva på att vi skulle dyka där då det bara är ett visst antal dykare som får dyka där per dag.
Runt 11.15 stod vi äntligen redo med tanken på ryggen, redo för att hoppa i.
Känslorna var något splittrade, något i stil med skräckblandad förtjusning.
Jag menar, vi hade ju åkt hit för att se hajar...
Första hindret för mig var väl bara att komma i vattnet, jag är van och bekväm med ett giant stride, men det går inte för sig när man dyker från en motorbåt. Då ska man istället sitta på kanten med ryggen mot vattnet och sedan falla/välta baklänges. Lite som ett tillitstest förutom att det som tar emot dig är ett djupt och mörkt hav och den enda du ska lita på är dig själv.
Åhja, jag skrek som en liten flicka när jag välte som en val ner i vattnet.
Big okey till båten och sen var vi påväg ner, de första jag ser är sköldpaddor, massor av sköldpaddor. På denna grunda delen var sikten riktigt bra, solen sken och det var varmt.
Vi simmade vidare och hamnade tillslut vid ett stup, där skulle vi ner!
Det var mörkt och lite otäckt, botten kunde jag ju glömma om att se..
Jag kunde höra hajlåten och jag gjorde nog av med ganska mycket luft där ett tag..
Men jag tog tag i mig själv, vände paniken ryggen, andades ut och sjönk.
Jag hade hela tiden revet på min vänstra sida och öppet hav på min högra, om någon hammarhaj skulle komma så skulle den komma från höger sida.
I början vågade jag inte titta ut i det blå, utan jag försökte lugna mig genom att koncentrera mig på revet och rädslan släppte efter hand och jag vågade släppa ögonen på revet.
Under dyket såg jag närmare 15 sköldpaddor och 5-6 hajar, det var mäktigt!

När vi var uppe på båten och hade precis kommit fram till nästa dive site så ropar kaptenen någon på malaysiska och pekar ut i havet. Jag tycker mig se en fena sticka upp ur havet och tänker direkt, hajar!
Resten av båtkillarna sa bara, ta på er mask och fenor och hoppa i!
Jag visste inte riktigt vad de var jag skulle mötas av men adrenalinet satt kvar i mig sedan senaste dyket och jag hoppade i.
Det visade sig att det inte var några hajar utan de var bumphead fish.. Har jag för mig att de hette! Vi såg även lite mer sköldpaddor och när jag var påväg ut mot båten så kikade jag ner under ytan och då simmade en haj några meter under mig..

Dyk nummer två var annorlunda. Fler sköldpaddor, ett stort stim med riktigt stora barracudor och några hajar fick vi se.
Men det som var annorlunda var att det var väldigt strömt, som tur var så hamnade vi så att vi bara behövde åka med den. Men jag har aldrig känt så starka strömmar, helt otroligt! Man har inte en chans att ta sig ur eller simma åt ett annat håll.
Efter dyket var det dags för lunch som vi skulle ha på Sipadan, vilket för övrigt är en vansinnigt vacker ö!
Efter en timmes rast ungefär var de dags att åka ut igen för de tredje och sista dyket, vilket förmodligen kan ha varit de värsta dyket ever.
Vår divemaster hade varit lite underlig hela dagen, han hade inte gjort någon effort till att visa någonting under ytan förutom den allra första hajen. Han simmade vilse under första dyket så att vi hamnade såpass långt från båten att kaptenen inte kunde se oss så en annan förbipasserande båt fick hjälpa oss. Vi hade nästan ingen debriefing innan något av dyken, dessutom verkade han inte ha särskilt bra koll på strömmarna vilket gjorde att de kändes som att vi simmade mot strömmen konstant.. Särskilt i de sista dyket.
Jag och Stina hade blivit tilldelade ganska korta fenor så vi fick kämpa och simma nonstop för att hänga med. Om vi hamnade på efterkälken så stannade han och väntade in oss och när vi nästan hade kommit fram så simmade han vidare.
Efter 40 minuter var vi slutkörda, Stina sa att hon fick lust att bli tvåårstrotsig, sätta sig på en korall och tjura tills det var dags för safetystop.

Dagen efter var det dags för tre fun dives med scuba junkie. Samma rutin som de senaste två dagarna, det ska erkännas att ris och omelett känns något uttjatat just nu!
Dyken skulle göras runt Mabul och vår divemaster var ingen mindre än.... Nasi goreng!
Tanken "hur ska detta gå" slog mig någon gång sådär.. Denna mannen hade inte bara roligt, han var även oerhört sprallig och något oseriös. Men jag fick bannemig äta upp mina tankar snabbare än kvickt för jäklar va professionell han var när det väl gällde och han var en oerhört duktig dykare.
Under första dyket såg vi lite mer nya fiskar, så som crocodilefish och cuttlefish bla. Självklart såg vi några sköldpaddor också!
Dyk två gjordes på ungefär samma ställe som vi hade snorklat på under första dagen. När vi hade kommit i vattnet, tryckt på deflate och kommit någon meter under ytan så blev jag sur... Sikten var ca 30 cm, allt var grumligt och grönt, dessutom var det kallt, som fan!
Det var tydligen dags för microdiving.. Vilket innebär att man tittar på massa smådjur som lever gömt bland korallerna. Inte jättekul om ni frågar mig. Nasi och Stina verkade ha jätteroligt och det var istället min tur att vilja sätta mig på en av korallerna och tjura tills de andra barnen hade lekt färdigt.
Sista dyket gjorde vi lite norr om ön, det var tydligen vanligt att se devil rays så vi var taggade!
Vi välte i vattnet och gjorde oss redo för att gå ner.
När alla sa att de var redo så tryckte vi på deflate, precis innan min mask och mina öron täcktes av vattnet så hör jag,
"OJ, jag glömde stoppa in reggen.."
Någon godkände oss tydligen under vår Advanced course, fråga mig inte hur det gick till!
Dyket var nice, det var en fint rev och sikten låg på ca 15 meter. Jag låg och tittade nästan konstant ut i de blå för att inte missa om de skulle komma någon ray, of any kind!
Emellanåt hann jag se en sköldpadda, muränor, ghost pipefish och även en av mina favoriter, filefish.

Efter en lång dag kom vi hem samtidigt, alla tre. Vi hade bestämt att vi skulle fira Linas cert vilket innebar att det blev pizza till kvällsmat!
Min förkylning hade tagit fart igen efter dessa två dagar under ytan, halsen var som rivjärn och bihålorna var nog ansvariga för min huvudvärk. Men ack, inget som inte lite rosa piller, nässpray och sömn kan lösa!

Vi hade bokat en transfer som skulle ta oss till en riversafari i "kota kinabantang" kl 11.30 dagen efter.
06.48 vaknade jag, antar att min hjärna fortfarande var inställd på dive mode, med ögon som var svullna och ihopklibbade av var/snor. Fräsch tjej som man är.
Det ÄR kul att resa!
9.30 kommer en av tjejerna från receptionen in och säger,
"Just wanted to remind you of your transfer to the river safari"
Stina svarar,
"We know, its supposed to pick us up at 11.30"
"No, 9.30. They are waiting for you!"
Va fan! Men det var inget att tjafsa om, vi slängde ihop våra grejer och kastade oss ner för trappan och ut till taxin.
Frukost?! Var såklart vår första tanke. Som tur är så kunde chauffören lite bättre engelska än de senare chaufförerna och han försäkrade oss om att han skulle stanna om 1.5 timme, där kunde vi äta! Så det var bara att bita ihop.
Jag som tidigare klagat på resorna i minibuss i Thailand, herregud.. Jag visste ingenting om världen märker jag nu. För ni förstår, vägarna på Borneo.. Det är en klass för sig.. Här är vägen aldrig jämn, guppen är 15 gånger värre och chauffören som tror att han är någon slags räserförare tryckte på gasen som aldrig förr på denna stackars minibuss som förmodligen behövde skrotas för 17 år sedan.
Vi stannade efter 1.5 timme, precis som sagt och lovat!
De första, lite sämre med Semporna är att det är nästan ingen som kan engelska..
Vi satte oss på ett restaurangliknande ställe och kollade igenom menyn, lite ris går ju alltid ner!
När vi alla hade bestämt oss för Nasi goreng så kom servitrisen smygandes och började prata malay med oss, vi satt som tre frågetecken,
"Do you speak English?"
"No, I only speak Malay"
Men haha, va?!
Vi försökte beställa vårt ris men det gick inte fram oavsett hur mycket teckenspråk och pekning vi använde oss av.
Tillslut kom de fram en annan kund som kunde engelska och hjälpte till med beställningen, tacksamt!
Innan vi åkte vidare hade vi önskat om att bli körda till en ATM vilket gör att vi kommer till det andra lite sämre med Semporna, det finns mycket tiggare här, mest barn som springer runt och efter dig och ber om att få ringit.
Vilket de även gjorde utanför banken, men som Stina sa, "jag har inga pengar, det är ju därför jag går till en bank".
Nä, jättetråkigt verkligen! Jag upplever stor skillnad på malaysiska fastlandet och här, killarna ropar efter en, tjejerna tittar nyfiket och det är nästan omöjligt att gå någonstans utan att få en kommentar om att man är vacker eller att någon vill säga hej och ta i hand lite mystiskt.

I minibussen var det vi tre och ett par från Frankrike som skulle till samma ställe, de hade dock köpt en biljett in en grotta som låg på vägen till river safarin.
Så vi stannade på en mycket öde parkering, mitt ute i ingenstans, där skulle vi sitta i en timme medan de andra skulle gå in i grottan.
Men vi höjde radion och spelade kort så det gick ingen nöd på oss!
15.30 kom vi fram till floden och vi blev skjutsade över till vårt boende som låg precis längs vattnet.
När vi anlände så väntade en välkomstdrink och lite information.
Vid 17 var det dags för den första cruisen som skulle vara i två timmar.
Längs floden hade man chans att se tre olika apor, näsapa, orangutang och självklart, Asiens vanligaste apa som jag inte vet vad den heter.. Man hade även chans att se pygmeelefanter!
I början av vår cruise sa jag till mina vänner,
"Tror ni att det finns krokodiler här?"
Vi kom fram till att vi hoppades att de inte skulle göra det!
Efter att vi hade kört i nästan en timme så hade vi hunnit se flera olika fåglar och apor, men dessvärre inga orangutanger.. Kanske till min lättnad egentligen!
Vi körde vidare i en rask takt och helt plötsligt är det något riktigt stort som kommer upp ur vattnet bara knappt någon meter från båten och gör så att vi nästan välter.
Vår guide ropar till och försöker återfå balansen på båten - klart som tusan att det finns krokodiler i denna floden..
Guiden stannar båten och vi står helt tysta för några sekunder och sedan säger han
"I have never seen anything like that.. He's very close to the boat right know.."
"How do you know that?" Viskar jag
"I can feel it in my guts, we should leave.."
Okej.. Och jag som var nervös för hammarhajar.. Krokodiler är det otäckastes djuret jag vet och jag hade nästan hamnat i en flod tillsammans med x antal sånna bestar.. Tack Gud!
Vi fortsatte resan och när vi sedan var påväg hem så satt nog vi alla tre i varsin egen värld som går guide sannerligen väckte oss ur då han plötsligt skrek,
"CROCODILE!!"
Mycket riktigt, där såg vi två huvuden sticka upp i vattnet. Jag vet inte vilket som är otäckast av att vara några meter ifrån dem eller när de båda, samtidigt försvann under vattenytan.. Förmodligen de sistnämnda.

När vi kom tillbaka så serverades vi kvällsmat. Jag vet inte vem som var lyckligast över att det fanns klyftpotatis som alternativ. Det var fantastiskt!
Senare på kvällen var det dags för nattvandring i djungeln, vilket var sådär..
Vår guide gav oss nya, jättebra tips,
1. Går du vilse i skogen eller i djungeln så stanna kvar på samma ställe och ropa på hjälp.
2. För att hitta in i djungeln var det bara att följa fotspåren.
Ja, jag vet inte..
Vi såg en scorpion som han inte visste om den var giftig men det kunde klia om den kissade på dig.
Vi såg även en katt.

Dagen efter var det uppstigning kl 05.45 för en timmes cruising i soluppgången.
Vi slapp någon nära-dödenupplevelse denna gången, skönt!
Efter frukost var det dags för transfer tillbaka till fastlandet och vidare till Sepilok där vi skulle till ett rescue centre för orangutanger.
Ungefär 1.5 timme senare kom vi fram och när vi skulle köpa biljetter så fick vi reda på att de hade ändrat sina öppettider, vilket numera var 8-11 och 14.30-16. Inte 9-12 och 14-16. Vi hade planerat att ha två timmar i reservatet innan vi skulle ta oss mot Sandakan och bussen till kota kinabalo.
Den planen fick ändras helt enkelt..
Vi gick runt i reservatet i ca 40 minuter vilket påminde om jurassic park, vi fick sett några orangutanger som önskat från mina vänner.
På vägen tillbaka möttes vi av lite fler apor som satt på brons räcke, måste säga att jag är imponerad över mig själv som kunde gå förbi dem med Lina emellan mig och aporna.
Vet inte om jag har missat att berätta för er som inte känner mig att jag är livrädd för apor, men antar att ni redan har räknat ut det vid detta laget.
Innan vi åkte så hann jag även gå in och titta på ett annat reservat med "sun bears" vilket var lite mer min typ! De ser i det stora hela ut som en pytteliten grizzlybjörn.
Måste passa på att ge beröm till båda reservaten då djuren hade fantastiska inhägnader att vara i och göra sina naturliga business.

Nu var det dags att ta sig mot Sandakan.
Vi hade pratat med receptionen vid river cruisen och hon kunde fixa en pick-up från reservatet och köra oss till Sandakan för 50 RM... VAR! Bara för att det var långt, ca 1.5 timme..
Aldrig i livet.
Vi tog oss ett snack med taxigubbarna utanför och vi behövde minsann bara betala 50 RM tillsammans och resan tog dessutom bara 35 minuter..
Receptionsnissen hade minsann inte koll på nåt!
Bussen till Sandakan skulle gå 14.00 och skulle ta ca 6 timmar, så vi hade ca 40 minuter på oss att hitta någonstans att äta. Så vi började vår vandring runt busstationen medan alla killar vinkade och ropade efter oss.. Vi tog första bästa ställe vi kunde hitta!
Väl på bussen som för övrigt var svinvarm blev vi tilldelade våra platser som var näst längst bak, jag och Stina bredvid varandra och Lina sätet snett framför.
Det var bara vi som turister på bussen och det var tydligt att det inte brukar vara några turister på bussen alls för den delen.
Precis innan vi började åka hörde jag någon prata högre på malaysiska snett bakom mig så jag vänder mig om och då sitter det en uppenbart troende muslim och tittar på oss som att vi var smutsigast i världen och skällde på mig på malaysiska sedan slängde han någon form av lakan på oss som han uppenbarligen ville att vi skulle ta på oss.
Nu vill jag även poängtera att vi inte satt nakna på bussen utan vi alla hade shorts och linne.. Hade vi varit i ett tempel eller liknande så hade jag köpt att någon blev sur för att jag hade enbart linne och shorts på mig men inte på en vanlig sketen buss som dessutom höll på att kväva mig av denna värme.
Vi gjorde det enkelt för både oss och gubben och bytte till några andra säten.

När vi hade åkt en stund så hoppade de på en man som satte sig bredvid Lina.
Han var sannerligen upprörd över att man inte kunde fälla upp hans armstöd, han var så upprörd över detta att han sa till biljettmannen när han gick förbi.
Efter ett tag så blev ena sätet framför oss ledigt och mannen kastade sig till sätet med de fungerande armstödet. Nästa problem var dessvärre att det nya sätet inte gick att fälla bakåt och det var nog ännu värre så han bytte tillbaka till sätet bredvid Lina och försökte lite då och då rycka i de trasiga armstödet med jämna mellanrum i hopp om att det hade lagat sig själv.
Är vi framme snart?

Vi hörs!
H

  • 217 readers

Likes

Comments

Vi inleder 2017 med regn, regn och lite mer regn.
Planerna för att lämna Thailand efter tre månader var precis runt hörnet. Jag och min vapendragare ville såklart ta nattbåten från Koh Tao för att sedan krångla oss igenom landet och sen över gränsen till Malaysia med hjälp av en minivan. Men, vädret kunde helt klart ställa till de för oss då nattbåten en gång tidigare hade ställt in, så en plan 2 var ett måste.. Plan 2 skulle dessvärre inte inkludera nattbåten, den skulle bli dyrare och resan skulle även innebära ca 1 timmes flygresa.. Ni som känner mig vet ju att jag inte trivs särskilt bra i ett flygplan.
Men prio 1 var ju att ta sig ur landet på ett eller annat sätt eftersom våra visum snart skulle gå ut.
Vi checkade ut från summer hostel som planerat den 2/1. Planen var att se om det gick att komma från ön på kvällen så vi tog moppen och körde ner till en av alla travel agency's och fick där veta att det var möjligt att ta sig till langkawi för 1600 bath (ca 400 kr), men dock inte just den kvällen då nattbåten inte skulle gå, såklart!
Däremot skulle den gå nästa kväll, alright.
Vi blev erbjudna ett private room för 500 bath, taget.

Vi mötte upp Rasmus och Simon för en sista kvällsmat ihop. Det blev en favoritmassaman på favoritstället!
Sedan gick vi hem till oss och flätade Rasmus hår som jag tydligen hade lovat honom.. Har inget som helst minne av detta!
Under flätningen fick jag och Stina en fantastisk idé, det var återigen dags att tortera levern! Det var ju trots allt två dagar sedan sist.
Kvällen spenderades först på choppers med våra andra svenska vänner Rebecka och Albin innan vi gick vidare mot beerpongen på fishballs.
Dagen efter vaknade vi, något torra i munnen och lite lätt besvikna över förlusten på beerpongen. Men besvikelsen försvann lika snabbt när Stina insåg att hon, på något vis fått med sig några bollar hem.. Mycket oklart!

Dagen var lång, tråkig, regnig och seg.
Vi åt frukost, försökte fortsätta frukosten på restaurangens uteservering men det började regna. Vi planerade dagens måltider, vi googlade dykningen runt Sipadan, vi blev trötta och gick och tog en massage i ren tristess, vi köpte färdkost på favoritbageriet, vi åt kvällsmat, vi låg i soffan på travel agencyt och sen kom vår pick up 20.00. Helt klart den mest effektiva dagen på länge!
När vi kom ombord på båten så insåg vi att det inte var samma båt som sist.. Vi skulle denna gång dela på en 100 säng, myspys.
Resan gick bra, det gungade lite och båten lät som en motor från 40-talet som skulle behövt 30 liter olja för 15 år sedan.
När vi kom fram blev vi körda i surathanis stolthet, tucktucken genom morgonens mycket svala vindar. Chauffören släppte av oss hos en tant, där skulle vi väntade ca 1.5 timme. Vi passade på att äta frukost och kl 06 var det dags för avfärd.
In i en minivan, jag somnade inom loppet av en halv sekund. Dessvärre blev jag väckt ca var 30 sekund av att nacken nästan gick i två delar då det verkade som att chauffören laddade inför varenda gupp för att kunna köra så fort som möjligt över.
De andra personerna i minivanen blev under resans gång avsläppta på olika platser. Tillslut var det bara vi kvar och när klockan närmade sig 12 var vi framme vid någon busstation där det var tydligt att vi skulle byta minibuss.
När jag steg ut bilen så möttes jag av en man som frågade vart jag skulle.
"Langkawi" svarade jag.
"Krabi?"
"No, Langkawi!"
"Kraaaabiii"
"Langkawi, Malaysia!"
"Where are you going?"
Där tröttnade jag och precis då vinkade chauffören till mig och visade oss till rätt biljettautomat.
Det visade sig sen att nästa minibuss skulle gå om 5 minuter.. Vafan, vi behöver besöka toaletten och vi behöver äta..
"Toilet?" Frågade jag lite försiktigt.
"Yes, hurryhurry!".
Vi sprang som idioter till toaletten och när vi kom tillbaka så puttade de in oss i bussen.
"Are we going to stop somewhere to get something to eat?"
"Langkawi, yes"
"Are we going to stop somewhere on the way?"
"Yes yes"
Efter några timmar satt vi återigen ensamma i minibussen, utan någon antydan till stopp vid något matställe. Vi var nu inne på tionde timmen utan mat och vatten, fan va jag klagar. Jag vet ju SÅKLART att det inte är så himla farligt och att det finns folk som har det miljoner gånger värre. Därför stod jag ut..
Jag var osäker på vart vi var och jag var osäker på hur långt vi hade kvar men plötsligt körde chauffören till någon slags byggnad, han öppnade dörren för oss och sa
"Ferry".
Alright, det är ju åtminstone ett steg på vägen.
Vi gick fram till en biljettkassa och visade upp papperslappen vi hade fått av chauffören, de i luckan tittade på varandra och ryckte sen på axlarna. Vi lämnade sen fram passen och sedan sa kvinnan
"750 bath please"
WHAT?
Stina och jag tittade på varandra och sen försökte vi förklara för dem att vi hade köpt vår biljett hela vägen till Langkawi. Detta köpte de inte och de ville fortfarande ha 750 bath då vår biljett inte var giltig.
Precis innan jag var nära på att kasta in alla mina bath jag hade kvar så kom räddaren i nöden, en liten thailändsk gumma som ropade in oss på hennes kontor och löste allt för oss. Jag vet då inte hur de gick till och jag tänker inte ge mig på att fråga om det!
Nästa mission, mat. Det fanns två ställen på piren, de ena var stängt och det andra serverade ingen mat utan bara dricka och lite frukt.
Två bananer och en jordgubbsmilkshake senare fick jag återigen tillbaka lite färg i ansiktet.

Båtresan gick smidigt, jag sov i Stinas knä medan hon läste tantsnusk.
Väl framme på piren när vi stod i kön till immigration stod de två söta svenskar bakom oss, Lina och Moa. Vi började pratade om våra resor och det visade sig sedan att vi hade kikat på samma hostel så det slutade med att vi delade en taxi dit.
Det uttänkta boendet var dessvärre fullbokat så där stod vi, 4 ungdomar, utan boende hungriga och livsgnistan var låg. Men skam den som ger sig.. Vi gav oss minsann ut och letade tillsammans.
Tro det eller ej, men vi hittade ett hotell som jag varken kan uttala, ännu mindre stava till men billigt var det när man var 4 st, vi skulle dessutom få frukost! Jag tackar jag!
Medan vi checkade in fick vi lyssna på när två kvinnliga kineser bråkade med receptionen om först 10 ringit och sedan kom de tillbaka för att bråka om att de minsann inte ville dela på en dubbelsäng, de var ju inget par heller!

Vi tog oss ut så stan så fort som möjligt och jag introducerade mina vänner för min favorit malayrätt, roti canai!
Det är som en tunn pannkaka som du doppar i curry, himmelskt.
Jag beställde även in en fried rice eller nasi goreng som det heter här i Malaysia. Det är för övrigt en jäkla skillnad på dessa rätter.
Den malaysiska versionen är vansinnigt stark, helt omöjligt att äta. Så hädanefter blir jag tydligen tvungen att säga "no spicy" till fried rice?!
Efter en lång och mysig middag vände vi på klacken och började promenera hemåt. Efter några minuters promenad ser jag ett bekant ansikte, vår vän Jason från Australien som vi träffade via Sofia och som vi hängde med på full moon, Fantastiskt!
Jason tipsade oss om hans hostel och vi bestämde oss för att åka tillsammans till langkawis viewpoint dagen därpå!

Väl hemma var det varmt som satan i rummet och ACn sattes tillfälligt på 20 grader. Problemet var väl att vi alla glömde höja den igen..
Kl 02 vaknar jag, med världens AC-förkylning, jag stänger desperat av ACn och somnar om.
Vid 9 vaknar vi av våra klockor och går upp och äter vår frukostbuffé bestående av, ris, pommes, korv, melon, bönor, sallad, flingor och omelette.
Efter frukosten går vi ut på gatan och försöker hitta någon moppeuthyrning, eftersom Jason hade varnat oss om att det inte fanns så många som hyrde ut så var vi beredda på en utmaning, icke. Två meter till höger på gatan fanns det minsann en kvinna med tre, riktigt slitna moppar till oss.
Lina och Moa tog täten då Moa agerade kartläsare och "Vila Thai" var vår nästa destination.
En säng på detta hostel kostade 20 ringit, alltså 40 kr. Om inte det är överkomligt så är inget det!
Det kanske inte var det fräschaste boendet men det hade sin charm.
Efter att ha checkat in och hämtat väskorna, hittat Jason och hans kompis Ryan från England så var vi på väg mot cable caren som skulle ta oss upp till denna view point som ligger 708 meter över havet.
Jag har varit där en eller två gånger tidigare för längesedan men jag ville minnas att färden upp var något problematisk för min del då jag ibland är höjdrädd.
Vädret var fantastiskt denna dagen, jag var sådär extra lycklig på min moppe bland mina vänner när vi swishade fram.
Det kändes nästan som att jag var med i sons of anarchy när jag var ute på vägarna med mitt scootergäng!

Senaste gången jag var där, för sisådär 9 månader sedan så var det fullt av folk, eller ah, fullt av kineser helt enkelt.
Denna gången var det knappt en människa där! Vi behövde knappt köa till biljetterna och vi behövde än mindre köa till att få gå ombord på denna cable car som förhoppningsvis skulle ta oss upp på ett mycket säkert sätt.
Iväg kom vi, jag och mina fem kompanjoner. Vi åkte högre och högre och högre, det kändes som att vi hela tiden var halvvägs och att vi aldrig skulle komma ur denna dödsfälla.. Men det gjorde vi!
Det finns tre plattformar och en skybridge på berget, vi körde plattformarna först.
Så vi hängde lite där, tog turistiga foton.
Det var en asiatisk man som gick fram till Lina och frågade om hon ville vara med på kort med honom. Ingen förstod riktigt varför och vad han skulle ha det fotot till, men det fanns säkert en utmärkt förklaring till detta, hon är ju söt som socker dessutom!
När det var dags för skybridgen så fick vi två alternativ,
1. Gå dit, tar ca 10 minuter, kostar 5 RM.
2. Åka någon slags hiss som skulle ta oss dit för 15 RM på 30 sekunder.
Självklart valde vi att gå och självklart var det trappor...
Jag ska säga en sak om trappor här i Asien då ni säkert tycker att jag klagar mycket.
Jo, det är såhär att trapporna här ser inte ut som hemma, de kan vara lägre men oftast så är de mycket högre, de kan vara breda och de kan vara smala men framförallt så är de branta! Så ja, det är tillåtet att klaga - mycket!

Denna skybridge är faktiskt fantastisk! Det är jättehögt och om man har tur så blåser det lite och då gungar det lite i bron.
Man är livrädd när man går där men samtidigt är det underbart och det är värt varenda peng!
Det måste såklart nämnas att Stina, som i vanliga fall är en kaxig Stockholmsbrud fick minsann jobba lite med sig själv uppe på bron.
På vissa delar av bron så kunde man se igenom golvet och dessa 3000 meter ner till marken, detta tyckte fröken var jobbigt!
Hon tog sig, tro det eller ej över två av dessa partier och sedan ville hon åka ner.. Stackarn!

Vi gick sedan när vi hade kommit ner på två stycken 3D filmer, den första var på en bergodalbana där jag blev vansinnigt åksjuk. Den andra var 100 gånger bättre, det var dinosaurier! Behöver jag säga mer??
Efter filmerna hamnade vi på någon food court, där de för övrigt var sjukt billigt. Jag fick ris och ägg och en äpplejuice för 16 kr, överkomligt.
Vi åkte sedan vidare runt ön och stannade vid en strand som låg på de norra kusten.
När vi låg där på stranden så smällde febern mig rakt i ansiktet, ni minns väl AC-förkylningen som faktiskt inte hade gjort något väsen av sig alls under dagen, tills då.
Efter någon timme började vi rulla hemåt och när vi kom fram så tryckte jag i mig Panodil och Ipren sen powernapade jag lite sådär lagom länge (2 timmar).
När jag vaknade mådde jag något bättre, vi damer traskade till matmarknaden som bara låg ett stenkast hemifrån. Perfekt!
Jag hittade lite ris, någon slags kycklingkebab-historia och en orange juice.
När vi kom hem med vårt byte möttes vi av Jason och Ryan som tydligen tyckte att vi skulle ha party ikväll. Mina damer var inte sena med att tacka ja.. Jag som mådde bättre efter lite Panodil tänkte inte heller spotta i glaset, dumt.. Jag vet.
Så, maten åt vi i ett nafs och sen åkte hela scootergänget in till stan.
Ni förstår, på Langkawi finns det massor av duty-free, speciellt vad gäller alkohol.
Vi shoppade två liter vodka för ca 30 kr per person.
Jag och Stina fick sedan ansvaret för att åka och köpa lite blanddricka.. Detta var lättare sagt än gjort då de bygger om "strandvägen" och för tillfället var det enkelriktat.
Vi var så mycket mer än halvvägs på denna vägen så att köra runt, vilket skulle ta ca 9 minuter var inte ett alternativ. Så istället körde vi lite mot enkelriktat.. Det var fler än vi som gjorde det så riktigt så badass är jag ju såklart inte.
Men när polisen kom körande blev jag lite lätt nervös... Jag svängde snabbt in och gömde oss bakom en minivan medan farbror blå körde snällt förbi.
När kusten var klar fortsatte vi vår mycket kriminella aktivitet tills vi tillslut hittade en liten minimart!
När vi kom hem så hade resten förberett ett bord med kortspel och överblivna chips.
Där satt vi länge och spelade diverse ölspel och andra konstiga spel, den ena konstigare än den andra.

Dagen efter straffade Gud mig hårt för min oansvariga handling, halsen hade skrovlat ihop sig och febern tog nästan kål på mig.
Som tur är så har jag så fina kompisar som ställde upp och lämnade tillbaka min moppe i tid!
Jag gjorde inte många knop den dagen, jag tog mig till stan, en timme på stranden, lite kvällsmat med tjejerna och när vi skulle gå hemåt så kommer stormen från helvetet. Taxi hem fick det bli!
Vi hade även bokat zipline till dagen efter i förhoppning om att regnet skulle ge med sig. Men icke, på morgonen väckte Stina mig med sin vanliga, lite lätta strykning på armen, gott! Regnet öste ner som aldrig förr så vi bestämde oss för att börja planera för att ta oss därifrån.
Stina och jag hade sedan länge planerat att åka till Borneo, framför allt för dykningen runt Sipadan som skulle vara helt otrolig (man har chans att se hammarhajar, mantor, djävulsrockor osv) men också för att gå i regnskog, river rafting, se pygmeelefanter och till min absolut största förtjusning (NOT) - orangutanger......
Lina, som var lite sugen på att prova dyka lite var genast med på våra planer. Moa ville lyssna på UDs avrådan att åka dit och planerade istället att ta sig till Kuala lumpur.

Trion beslöt sig för att ta nattbussen till Kuala lumpur för att sedan flyga därifrån till Tawau.
Båten till fastlandet skulle gå först kl 7, så vi hade lite tid att slå ihjäl.
Vi bokade flygbiljetter, mailade fram och tillbaka med dykcentret, gick in till stan, käkade indiskt och shoppade duty free.
Lagom till att vi var påväg hemåt så kom regnet, å det kom inte lite regn heller.. Vi tog skydd under ett parasoll tillsammans med tre malayer som sålde jackfruit.
Där stod vi, långt och länge.. Killarna tyckte nog lite synd om oss för de bjöd på lite frukt.
Efter ett tag kom vi överens om att ta en taxi hem för regnet verkade inte vilja ge med sig.
Jag såg en taxi som körde mot oss så jag sprang ut i ösregnet, lekte att jag var Carrie Bradshaw i Sex and the city och viftade kanske lite mindre graciöst med handen och ropade, precis som i filmerna "Taxi!".
Taxibilen körde förbi mig och jag kunde höra hur låten "All by myself" spelades..
Jag lever inte i en Hollywoodfilm, jag är inte Carrie Bradshaw och taxichaufförer stannar inte för att plocka upp mig när jag står ute i ösregnet. Så är det bara.
Så jag vände mig om och gick tillbaka till mina kompisar. När jag kom fram sa Stina till mig
"Det där såg riktigt sorgligt ut". Nämen taaack.

Pick-upen var som vanligt en kvart tidig men tur var väl de för det var mycket trafik och vi fick nästan bråttom till färjan.
När vi en timme senare kom fram till Kuala perlis så skulle vi hitta till busstationen och sen äta kvällsmat. Tanten som vi köpte biljetterna av försäkrade oss om att de skulle finnas massor av restauranger i närheten av stationen. Vi vill ju inte råka ut för samma problem ännu en gång...
Halv 11 kom bussen inrullandes. Det var stora säten som man kunde luta ordentligt, nästan bekvämt!
Problemet under de första timmarna var att det var så himla kallt, när Lina gick fram för att fråga om han kunde höja värmen så fick hon till svar,
"No it's raining".
Ok.
Vi kom sedan fram till KL vid 07, då skulle vi ta ytterligare en buss för att ta oss till flygplatsen, vilket gick oerhört smidigt.
Framme på flygplatsen hade vi lite problem med incheckningen, men med glittrande ögon och ett litet leende så kan man lösa varenda litet problem!

När vi landade på Borneo efter närmare 3 timmars flyg så regnade det en del även här.. Kan väl säga att vi alla tre blev jävligt trötta på livet just då.
Efter att vi hade fått våra väskor så skulle vi gå ut för att hitta vår pick-up som skulle köra oss till dykcentret i Semporna. Vi möttes av en mycket glad man som stod med en skylt där de stod våra namn, är man VIP så är man!

Borneo har hittills visat en helt fantastisk natur, det är grönt överallt. Finns inga stora vägar, det är väldigt lugnt här.
Efter nästan en timmes bilfärd kom vi fram till dykcentret. Lina började skriva på papper för sin open water medan jag och Stina dividerade om huruvida vi kunde
1. Göra fundives runt Sipadan
2. Göra nattdyk
3. Dyka överhuvudtaget dagen därpå men tanke på att vi båda var sjuka.
Vi kunde inte göra några fundives med just de bolaget de närmsta dagarna så vi fick springa runt på stan och ragga nya dykcenter.
Tillslut hittade vi ett som kunde ge oss det vi ville ha!
Tre dyk runt om Sipadan, utrustning och lunch för 900 RM - ungefär 1800 kr.
Nattdyket struntar vi i och kör istället 3 fundives kring Mabul.
Vi bestämde oss även för att vara kloka och avstå från att dyka dagen efter.
Istället signade vi upp oss på en snorklingsutflykt.. Vi som älskar att snorkla..
Får väl se hur detta ska gå..

Vi hörs!
H

  • 248 readers

Likes

Comments

Så, välkommen 2017!
Vad har vi haft för oss i dessa juletider och hur har vi firat in de nya året? Jodå, det ska jag berätta!

På julaftonsmorgon ringde väckarklockan 05.00 och dykning stod på schemat, äntligen! Det var på tok för längesedan sist, de var ju på liveaboarden och det är ju flera veckor sedan.
Som vanligt hade vi personlig eskort hela vägen ner till dykcentret av de två hundar som bor i närheten av vårt hostel.
Det var jag, Stina och en kille som hette Paul som skulle dyka med vår DM Nathalie och Chumphon pinnacle stod på schemat.

Den absolut bästa känslan är fortfarande att göra i ordning dykutrustningen på båten och blicka ut över havet när solen är på väg upp.
07.45 tog jag klivet ut i det vågiga havet.
Trots den tidiga timmen var vi långt ifrån ensamma på vår dive site..
Havet var strömt så in i helvete och det var en kamp att ta sig till linan. Väl framme var det vi och femtioelva andra dykare som skulle ner, men vi tryckte tappert på deflate och gick under ytan.
Om jag ska beskriva hur det såg ut när vi var på väg ner så kan ni ju tänka er rusningstrafiken i Stockholm en fredag klockan 17.20 eller som korsningen utanför sjukhuset där hemma vilken dag som helst kl 07.35 alt 16.15. Det är KAOS!

Jag gick ner som nummer två, jag hade Paul framför mig som hade en massa pyssel för sig, det blev till slut svårt för mig att hålla mig kvar i linan då det även som sagt var riktigt strömt så jag valde att prioritera min egen säkerhet och tog mig smidigt förbi honom.
När vi hade tagit oss ner till ca 4-5 meter så tittar vår divemaster på mig och ger tecken åt mig att stanna och vänta och sedan simmade hon iväg, upp mot ytan..
Jag vände mig om och inser att jag inte längre har Paul bakom mig, utan nu är det Stina som krigar sig fast i linan bakom mig. Paul är puts väck..
Jag ger tecken åt en mycket undrande Stina om att vi skulle vänta. Jag ska återigen tillägga att strömmen var tuff, linan drog och slet i oss och vi klamrade oss kvar medan resten av de femtioelva andra dykarna tog sig mindre smidigt förbi oss.
Efter flera minuter simmar de fram en för oss okänd dykare som ger oss ett bestämt tecken "you guys needs to go up, right now".
Vi släppte taget om vår lina, det som fick oss att faktiskt vara kvar på samma dive site, vår säkerhet och simmade mot ytan.
Väl uppe på ytan mötte vi vårt team och frågan "what the fuck is going on?" upprepades och blev dessvärre obesvarad.
Efter vad som kändes som flera minuter i de tuffa havet diskuterade vår divemaster med Paul om huruvida vi skulle gå ner igen, vilket vi efter ett tag fick ja på som svar.
Vi krigade oss fram till linan igen och precis innan vi återigen skulle trycka på deflate så ångrade Paul sig. Han ville inte, han skulle ta nästa dyk istället, han ville simma tillbaka till båten.
Vi fick släppa linan igen och låta nästa gäng dykare gå ner medan Paul och Nathalie fortsatte att dividera.
Efter några minuter var jag riktigt trött, jag hade mjölksyra i benen av allt paddlande och det är oerhört tungt att andas i regulatorn när man är andfådd.. Nu tänker säkert ni som är dykare "varför använde hon inte snorkeln?", jo för att jag helt enkelt glömde den.. Inte ok nu såhär i efterhand.
Nåja, det slutade ialf med att Paul simmade tillbaka till båten och vi kunde äntligen gå ner, dock utan lina denna gången då vi inte orkade med rusningstrafiken ännu en gång.

Stina hade lite problem med sina öron och bihålor, inte alls konstigt då hon fortfarande hade några dagar kvar på sin antibiotikakur mot hennes bihåleinflammation.. YOLO!
Hur som helst, när vi väl kom ner på runt 20 meter så hade S fortfarande lite problem och Nathalie försökte hjälpa henne medan jag chillade någon meter ifrån dem.
När jag ligger där och myser lite, tänker på mat och lite sånt så ser jag något svart flera meter framför mig, från sidan av mitt team.
Sikten var ganska dålig så det var svårt att urskilja vad det var för något, det enda jag såg var att det kom närmare och närmare och det blev även större och större.
Tillslut kunde jag se att det var den största valhajen jag någonsin sett som simmade mot oss.
Jag ska erkänna att jag blev lite förstenad där för en stund innan jag vaknade till liv och insåg att jag måste ju visa de andra som dessvärre är fullt uppe i Stinas öron och lite lätta sinus squeeze.
Jag gjorde diverse ljud ifrån mig och försökte påkalla deras uppmärksamhet vilket tog irriterande lång tid. Men tillslut tittar Nathalie mot mig och jag pekar bakom henne, mot den 6-7 meter stora valhajen som nu är riktigt nära!
Vilken jäkla julklapp! TACK TOMTEN!

Dyk nr 2 valde Stina att avstå pga sin huvudvärk. Så jag skulle alltså ha Mr panik som buddy.. Kändes tryggt.
Jag bytte några ord med honom innan vi gick ner och fick veta att han hade 60 dyk i ryggen, jag har 20.. Han planerade även att starta sin rescue corse as soon as possible.
"Good luck" tänkte jag.
Oavsett, 9.10 klev jag ut i havet igen och vi tog oss fram till linan.
Alla var redo och när vi tryckte på deflate susade tanken förbi "Gude gud, hjälp mig".
Jag orkar inte ens berätta om när Paul försvann x antal gånger för att han tyckte att han ville dyka på egen hand eller när han visar att har ✋ (50) bar kvar i tanken efter ca 10 minuter under ytan men verkar helt enkelt ha glömt bort den traditonella signalen för "ok"👌. JAG BLIR SÅ TRÖTT.
Inte bättre blev det heller när jag fick paddla 1 km motströms tillbaka till båten.

Det var mycket dykning där, vi går vidare mot ett annat ämne.
Vad tusan äter man på julafton i Thailand om man inte har råd med de svindyra julbordet?
Jo, man äter fried rice till lunch för 17 kr och sen en toastie till en sen middag för 7 kr.
Simon och Rasmus kom hem till oss då vi inte, på något sätt lyckades ta oss till mango bay. Taxin skulle kosta oss 1000 bath och ägaren till vårt hostel vägrade hyra ut en moppe och då ska jag sannerligen tillägga att vi inte blev nekade pga att vi på något sätt skulle vara för berusade för att köra. Det berodde helt enkelt på att vägen var för kass för att köra på när det var mörkt, vilket istället grabbarna minsann fick känna på!
Efter att ha kört fast några gånger kommer äntligen fram, välbehållna och viktigast - med alla pepparkakor, skumtomtar, paket och glögg i behåll.
Vi spelade julklappsspelet, där var de krig på riktigt!
Det slutade med att jag fick 3 par örhängen, ett armband och 122 bath, i mynt..
Vi gick sedan ner till Victors bar, där var de fest. Kvällen innehöll bland annat, nakendans på baren, nya kompisar, en full mamma och en bruten stortå.

Juldagen var tuff på flera vis, bakfyllan var det minsta problemet.
Nyheterna hemifrån hade jag gärna sluppit.. Min fina, älskade farfar hade lämnat jordelivet och allt känns fortfarande vansinnigt orättvist.
Beskedet om att inte försäkringsbolaget skulle hjälpa mig med en hemresa till begravningen för att få möjligheten att ta farväl var jättejobbigt. Jag vill ju vara med min familj, jag vill ta farväl och jag vill inte vara i en annan världsdel just nu.

Men nu byter vi ämne igen innan jag deppar ihop totalt.
Vad har vi mer gjort?
Jag och mitt nya crew (Stina, Rasmus och Simon) bestämde oss en dag för att åka på upptäcktsfärd. Vi hyrde varsin moppe och åkte iväg. High bar blev vår första destination, kl 11 sänkte Rasmus till första öl, det är för mig obegripligt.
Vi tog oss sedan till en strand som ligger någonstans på öns östra sida där vi solade och badade.
Efter att grabbarna hade bott några dagar vid mango bay (som ligger på andra sidan av ett berg) så var de lika trötta på trappor och viewpoints som vi så nåt sånt skulle vi då inte hitta på.
Det tråkiga var nu istället att var man tvungen att bokstavligt talat gå ner till stranden, i trappor. Vilket innebär att man sedan måste gå upp för dessa trappor igen, vilket vi konstaterade i munnen på varandra på vägen ner "om vi går ner här så är alla medvetna om att vi måste gå upp igen?".
På vägen upp var Simon mycket noggrann med att tala om för alla att hans högra skinka värkte mest.. Så, nu har jag även talat om det i bloggen. Så, nu vet alla det!

Efter några stränder var vi alla hungriga. Simon och Rasmus hade kollat ut ett ställe där man kan äta och... Spela minigolf.. Ni som känner mig och mina mindre bra sidor förstår ju att detta inte är någon bra idé.
Jag tänkte att jag måste ju komma undan detta på något smidigt sätt, så jag sa ursäktande "men vi äter väl först va?".
Menyn på detta stället var det bästa jag sett på länge, dyrt som snor men vafan..
Jag beställde köttbullar med mos, tanken om att be om 50/50 (hälften pommes och hälften mos, för er som inte vet det.. Vilket ingen i detta sällskap gör..) kom smygande men jag kunde inte med det så jag slog bort den.
Efter maten, ja.. Vi kan ju säga såhär.. Vi kom inte långt.. Vi kom faktiskt inte härifrån alls på hela kvällen..
Minigolfen var som bortblåst, tack vare biljardbord och fotbollsbiljard!
Efter fyra omgångar biljard med blandade svenska/kanadensiska regler var det äntligen dags för att spela fotbollsbiljard, vilket var en helt ny aktivitet för oss alla.
Det fungerar på samma sätt som vanlig biljard förutom att du inte har en kö, du har istället en fotboll som du ska försöka sparka ner respektive bollar i sex olika hål.
Efter några spel öppnades himlen och vi fick vackert spela i ösregn. Tro mig, det gjorde inget. Alla var som barn på nytt!
När klockan närmade sig 19 så var det dags för en barbecue i parken så vi stannade där och käkade medan vi torkade innan det var dags att bege sig hemåt.

Vi har även hittat ett tacosställe som är helt fantastiskt. Första gången var vi fyra hungriga vikingar som inte förstod våra magars begränsningar.
Jag beställde 4 quesadillas som var större än vad jag hade väntat mig OCH en nachotallrik, Stina beställde en vanlig burrito medan Simon beställde in en mega burrito som säkert var 50 cm lång, utan att överdriva! Rasmus var väl den som var mest förnuftig, jag försökte tappert lura på honom lite quesadillas men efter ett tag sa han "Hanna, jag orkar inte mer nu, jag dör snart".

Jag och Stina lyckades även övertala grabbarna om att de var tvungen att prova på att dyka. Sagt och gjort, fredag 11.30 stod vi på dykcentret igen för att göra två fun dives medan pojkarna skulle göra varsitt try dive.
Väl ombord på båten visade det sig att vi var de enda certifierade dykarna på båten, resten var try divers..
Eftersom det var nästintill storm på havet så stannade vi vid revet precis utanför Sairee.
Riktigt tråkigt faktiskt.. Vi var nere på 6 meter i 43 minuter. Jag såg 4 fiskar. Kul.

Nyårsafton, vi hade gjort upp lunchplaner med några svenska vänner till mig och Simon från en Backpackergrupp från Facebook.
Vi hamnade på ett litet thailändskt ställe som drevs av en familj, de hade den mest fantastiska maten någonsin. Har aldrig ätit en så god massaman curry, herregud.

Senare, efter lite strandhäng och en powernap stod vi redo på stranden med champagnen i högsta hugg som vi svepte efter bara några minuter.
Vi mötte upp svenskarna igen på en lite finare restaurang som vi hade kollat ut.
Killarna slog på stort och beställde in en flaska prosecco medan jag och Stina satt med varsin daiquiri.
Jag och Rasmus tog varsin köttbit, det var fantastiskt. Köttet var perfekt, pommesen var perfekta, pepparssåsen var perfekt och sällskapet var en riktig 10 poängare.
Vi hamnade sedan vid Beer Pong bordet på den större klubben. Jag och Simon förlorade lagom tills det var någon minut kvar till countdown.
Det nya året firades in på stranden med härliga vänner och cidern Älska i handen. Det blir inte bättre än så!

Vi hörs!
H

  • 292 readers

Likes

Comments