View tracker


Lanta var precis lagom för oss, vi gjorde inte särskilt mycket, som vanligt!
Men tro det eller ej, en av dagarna tog vi våra moppar och åkte till en grotta.
Grottan ligger mitt ute i ingenting.. Man stannar först på ett litet familjeställe, finns en liten restaurang och 100 fjäderfän.. Ni som känner mig förstår ju att jag uppskattade detta lagom mycket..
Efter ca 15 minuters väntan kom vår guide som skulle guida oss till och i grottan, private tour - lyx!
Vägen dit var förjävlig.. Har säkert gått den vägen 40 gånger, men tror att det är ungefär som att föda barn - man glömmer smärtan i kropp och själ.
När vi kommer fram och ska gå ner så går guiden först, Stina som nummer 2 och jag på slutet. Guiden klättrar elegant ner och Stina vänder sig mot mig och halvskriker,
"Ska vi ner HÄR?".
"Absolut" svarar jag och får nästan putta ner henne i hålet.
Väl inne var det lika svettigt och underbart som alltid!
Jag och guiden skrattade och skämtade mest på Stinas bekostnad eftersom hon är rädd för spindlar.
I denna grottan finns det miljoners miljarders spindlar i olika former, färger och storlekar.
Vart man än lyste med pannlampan så kunde man alltid se två små ögon som stirrade tillbaka på en.
Turen inne i grottan gick trots allt bra och vi kom fram till den sista utmaningen, krypa genom ett litet hål för att komma ut!
Guiden gick först och kröp smidigt igenom, sen kom jag.. Min prestation var mindre smidig och jag måste återigen påminna mig själv om att jag inte längre är 12 år, jag kan inte längre krypa igenom det där förbannade hålet utan att anstränga mig lite (läs, ganska mycket).

Efter tre lugna och sköna nätter på Lanta var det dags att åka vidare mot strandfesternas paradis - Phiphi Island.

Phiphi tog emot oss med öppna armar, vi käkade naanbröd och blev konstant uppraggade av snygga dykkillar som mer än gärna ville förklara vägen till vårt hostel.
Hostelet är i en klass för sig, det ligger inne i en mycket illaluktande, mörk gränd.
Rummet som vi bodde i har 20 "sängar" (de är hårdare än sten)
Det har varit vi två som ensamma tjejer i princip hela tiden och vi har bott med 11-14 killar som har kommit och gått.
Det har varit en prövning, med blandade känslor..
Jag klagar inte på när grabbarna går runt i bar överkropp, när de luktar gott och skrattar härligt.
Men det en mindre trevligt när de kör upp röven i ansiktet på en för att sedan gå någon meter och sen köra ner handen i kalsongen och klia sig ogenerat i stjärten..
Eller när de harklar sig så högt att man kan både föreställa sig konsistensen och utseendet på slemmet som är påväg upp..
Eller när de tävlar om vem som kan gå längst utan att tvätta varken sig själv eller sina kläder..
Eller när de snarkar så högt och håller en vaken om nätterna..
ELLER när de ställer klockan på 06.30 och vägrar vakna när klockjäveln ringer så tillslut har hela hostelet vaknat förutom personen som faktiskt SKA vakna.

Efter några dagar gick två av tre toaletter sönder och på den tredje var det omöjligt att stänga dörren på, inte ens med jävligt mycket våld.
Vi kan ju säga såhär, det har inte luktat hallon här inne..
Jag älskar er killar, men vissa stunder är ni groteska bestar!

Jag fick åtminstone lämnat in min tvätt, det behövdes! Har varit något dålig i min tvättplanering så jag har varit tvungen att gå runt i bikini hela dagarna eftersom jag inte har haft något att ha på mig. MEN, till skillnad från mina roomies så håller jag min smutstvätt i en försluten påse, jag har alltså inte på mig det!
Det här med nytvättad tvätt är så sjukt underskattat, samma sak med en säng utan ett enda sandkorn!

Första kvällen på phiphi var rolig, absolut! Vi blev osams med x antal försäljare till diverse festbåtar. Vi vill inte snorkla, vi vill inte dricka utspädd sprit, JAG vill inte titta på några apor, vi har blivit för gamla för detta, vi vägrar helt enkelt, detta är något som dessa människor vägrar acceptera!

Vi gick förbi bar där de körde muay tai, man kunde gå upp frivilligt och köra en omgång. Killarna som jobbade i ringen gick ibland runt bland publiken och försökte få både tjejer och killar att gå upp. Han kastade inte ett öga mot oss, han fick bara förbi..
Sanningen är väl att vi inte led särskilt mycket över detta, vi var mer än nöjda med att titta och heja på dessa, oftast ohyggligt snygga killar.

Efter första kvällen insåg vi att vi inte längre är 18, vi blev liggandes, raklånga, pustandes och stönandes hela dagen, meningen "jag tror jag dör" upprepades ofta.
Som tur var så regnade det hela dagen så vi gick inte miste om något!

De två resterande kvällarna tittade vi inte ens åt alkoholens håll. Istället låg vi på stranden, Stina brände sig lite och vi fortsatte att bråka med festbåtsförsäljarna som alla verkar ha gått ihop i någon slags grupp emot oss.
"NO MEANS NO!"
Vi var även uppe på öns två viewpoints, det var ren och skär smärta.
"Varför måste viewpoints ligga så högt upp?".
Vi kom upp tillslut och det var knappt värt det! Om jag tänker efter så är det nog inte mycket som hade varit VÄRT den brutala vägen upp.

Nu i skrivandets stund har vi precis anlänt till Phuket.
Jag var tvungen att förlänga mitt visum.. Som inte har varit det lättaste, det ska gudarna veta!
Efter att båten vart sen från phiphi så kom vi alltså sent till Phuket..
Vi hade flörtat med en kille som lovade oss att ordna någon som skulle köra oss till immigration Office för 100 bath. Sagt och gjort, det stod en liten nisse med en lapp och väntade på oss när vi kom fram!
Väl framme på immigration Office så gick vi först fel, när vi till slut hittade rätt och jag kom fram till gubben som skulle stämpla mitt pass så förklarade han för mig att det inte räckte med en kopia på mitt pass, jag behövde även kopior på mitt visum, mitt arrival card och på min senaste stämpel.
Han pekade ut genom dörren och då tänkte jag att nu är det kört, icke. Han ville bara visa är vilket håll kopiatorn låg.. Lugn nu Hanna!

När jag hade kopierat allt återvände vi, men då var skiten stängt för lunch..
Muttrandes gick vi iväg för att hitta någonstans att äta, Hamburgare och pommes för 70 bath, taget! Trots att det bara är torsdag, nöden har ingen lag.
När klockan närmade sig 13 gick vi tillbaka.
När jag kom in så blev jag stoppad av en tysk gubbe som jobbade där, han frågade om jag hade alla mina papper färdiga, kopior, pass, små bilder och..... en utresebiljett. HELVETE!
Jag ljög..
"Yes, sir", svarade jag glatt och tänkte att NU är det kört.
Jag kom fram till samma gubbe som tidigare, jag tänkte att detta kommer inte att gå för jag har ingen utresebiljett.. Han tittade igenom mina kopior sedan tittade han på mig och frågade efter formuläret, vilket jävla formulär?!
Jo då skulle man även fylla i ett papper om diverse viktiga saker.
Det fyllde jag i, gick nervöst tillbaka gubben, fortfarande i tankarna att jag inte hade någon utresebiljett.. Återigen tittade han på mig och sa att jag var tvungen att gå iväg och signera alla papper, skriva mitt telefonnummer och någon kod som stod på mitt arrival card.
Det gjorde jag, gick återigen nervöst tillbaka till gubben och tänkte, NU kommer han att fråga efter min utresebiljett.
Han tittade återigen igenom mina papper, sedan tittade han upp på mig och frågade efter den lilla bilden. Mitt hjärta stannade för en kort sekund.
Darrandes gav jag honom fotot och tänkte att NU, nu kommer det.. Jag har ingen utresebiljett, vafan ska jag göra?
Gubben häftade fast fotot, bad om 1900 bath och sedan gav han tillbaka passet och ett kvitto och sa "oki".
Man behövde tydligen ingen utresebiljett.. Jag slipper åka i thailändskt fängelse!

Vi ska hänga i Phuket antingen till fredag kväll eller lördag morgon.
Vi har precis checkat in på vårt nya hostel som, tro mig, är ett lyxhostel i jämförelse med föregående.
Vi har några få missions som vi måste ta tag i, vi måste:
-köpa en gopro
-köpa kläder
-köpa hårolja
-köpa en mobilladdare
-köpa ett USB-minne
-jag bör även klippa mig

Nästa stopp är khao lak, men bara för en natt.
Nu på söndag så ska vi faktiskt ut på ett riktigt äventyr.
Vi ska på en tredagars dyktrip vid Similian Islands och under dessa tre dagar ska vi hinna göra nio dyk.
Kan inte vara mer förväntansfull!
Känns dock lite nervöst att dyka utan John, men som tur är så har jag min buddy kvar vid min sida så det ska nog gå bra!

Vi hörs!
H

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

  • 138 readers

Likes

Comments

View tracker

Gud straffade mig hårt efter att ha dykt under förkylningen.. Tanken var att fira samma kväll, A for effort..
Dagen efter mådde jag drastiskt bättre på eftermiddagen, febern försvann och endast min täppta näsa och dövhet återstod.
Vi bestämde oss för att göra ett nytt försök!
Under de senaste dagarna har vi bott ihop med 4 killar som vi dessvärre inte hade hunnit prata särskilt mycket med pga dykningen.
Eftersom jag och Stina hade bott i våra top bunks i närmare två veckor så hade vi hunnit boa in oss, då menar jag inte spridit ut oss för det hade vi då rakt inte. Utan man kunde helt enkelt hitta lite allt möjligt i våra sängar, de var böcker, vattenflaskor, plastglas, papper, borstar, krämer, laddare, hörlurar, bikinis, trosor osv..
Det var lätt hänt att något ramlade ner, åtminstone från Stinas säng..
Killen som bodde under Stina hette David, från Skottland. Den stackarn fick utstå mycket.. Under en timme tror jag att Stina tappade ner olika saker 7 gånger, utan att överdriva.
Han var väldigt snäll och tålmodig som varenda gång plockade upp Stinas saker igen..
Hur som helst, grabbarna i rummet bestämde sig för att hänga med oss ut.
Några andra från hostelet skulle också gå ut så att vi blev några stycken!
Senare, efter x antal öl berättade David för en annan kille som bodde på hostelet hur det egentligen är att bo med oss.
-Stina sjunger fruktansvärt
-Svenska väckningssignaler är det värsta som finns, särskilt kl 05.
-Vi började prata alldeles för tidigt, i alldeles för hög volym.
-Vi turas om med att vara döva, det har hänt att vi har varit döva samtidigt.
-Stina tappar saker hela tiden.
-Hanna får hostattacker med jämna mellanrum.
-Stina snarkar.
-Hanna snorar och slemmar.
Det mesta av punkterna stämmer till viss del, men om man är så känslig så kan man ju inte bo på ett hostel, för tusan!

Sista dagen på Tao var nu kommen, vi hyrde en moppe och åkte till shark bay för att snorkla. Att vi har blivit inbitna i dykningen är ett faktum, men att vi har blivit såpass tighta buddies trodde jag inte..
Vi kom nämligen på oss själva med att nästan starta upp en buddy check innan vi skulle göra vårt giant stide ner i det 1 meter djupa vattnet.
Snorklignstrippen var tråkig, som Stina sa efter ca 5 minuter.. Man kunde inte se någonting och vi båda höll på att drunkna r vi kräktes efter första kallsupen. Det är tydligt att man inte kan andas under vattnet med en snorkel..
Vi saknade dykningen och åkte hem..

Vi skulle ta oss från Tao till Suratthani ned nattbåten som skulle gå kl 21, detta skulle bli en helt ny erfarenhet för mig.
Vi käkade kvällsmat och jag tog en postafen, ifallifall..
Väl framme på piren gick allt mycket smidigare än på dagen, båten låg och väntade så snällt så det var bara att gå på.
Vi kom in i sovsalen som bestod av ca 100
sängar.
Vi hittade ganska snabbt till våra och gjorde oss hemmastadda.
Vi hade förberett inför denna resa, vi hade köpt mat och dryck som vi skulle äta någon gång ombord på båten. Så blev det alltså inte. Vi somnade som två små barn 21.30.
Jag vaknar i ett ryck av att jag hör någon som ropar och skriker för sitt liv, jag hör inte vad personen skriker, jag vet inte heller vart jag är. Efter några sekunder inser jag att jag är ombord på nattbåten, personen som skriker är en av båtkillarna som ropar att vi är nu framme i Suratthani jag vänder mig om mot Stina som fortfarande ser ut att vara nyvaken och mycket förvirrad.. "Framme".
Vi blir satta i en flakbil och körda till någon form av travel agency där vi måste vänta i 1.5 timme.
Ingen nöd på oss, vi hade ju massor av mat!
Så vi åt frukost och pratade dykning med ett gäng killar varav den ena hade gjort sin Advanced tillsammans med oss.

Efter 1.5 timme var det vår tur att åka!
Klockan var närmare 7 på morgonen och trots min skönhetssömn på nattbåten var jag ändå tröttare än trötter i de sju små dvärgarna.
Två timmar och 411 whiplashskador senare kom vi fram till krabi. Alla förutom jag och Stina blev avsläppta vid ett nytt travel agency, vi blev körda och avsläppta mitt inne i krabi town. Vi hade kommit överens om att hitta ett fik med wi-fi så att vi kunde kolla upp vart the immigration office låg.
Efter att han släppt av oss och kört iväg kikade vi oss omkring, inget fik så långt ögat kunde nå. Vi tittade på varandra och skulle just börja prata om vilken riktning vi skulle gå i men vi blev avbrutna av en man som kom från ingenstans och frågade vart vi skulle.
Ja där står vi, två förvirrade svenskar som inte vet ett skit.
Vi berättade för mannen vart vi ville åka. Han frågade sen vart vi skulle efter det och då svarade vi att vi skulle vilja ta oss till lanta. Det slutade med att denna fantastiska människa körde oss till immigration office, vänta på oss där för att sedan köra oss till busstationen, för 200 bath.
Det hela gick så himla smidigt, trodde inte att det var sant! Tänkte att nu kommer snart vändningen.. Men inte, ibland får man sånna dagar. Vi behövde vänta på busstationen i ca 1.5 timme, inte alls jobbigt. Vi sysselsatte oss med att äta fried rice för 40 bath, VÄRT!
Även bilturen gick smidigt fram tills vi kom fram till lanta då vår taxichaufför tydligen hade två jobb.. Taxichaufför och brevbärare, vilket innebar att han stannade ca var 20 meter, lämnade ett brev/paket för att sedan åka vidare i 20 meter.. Så höll det på alldeles för länge, Stina var i upplösningstillstånd.

Första natten spenderades på Lemonade, alltid lika trevligt. Vi var dessvärre tvungna att flytta dagen därpå då hostelet skulle bli fullt, dessutom var det dyrt.
Vi hittade istället metallic hostel som vi ska stanna på i de resterande två nätterna.

I morse hade vi mycket att stå i, vi skulle flytta. Så packa ihop grejerna, köra till de nya hostelet med våra moppar, lämna väskorna där, köra tillbaka till lemonade, lämna tillbaka en av mopparna, köra tillbaka till metallic, hyra två nya moppar, åka tillbaka till lemonade igen för att lämna tillbaka moppe nr 2.
För vem vill betala för en taxi? Snåla backpackers!

Vi åkte sedan ner till stranden, de första vi får syn på är 4 killar som skulle kunna vara Guds gåva till kvinnorna..
De visar sig sedan att dessa pojkar är svenskar..
Det visar sig även, när det är på väg ner i havet att de två snyggaste av dem har speedos på sig..
Vafan är meningen med speedos?

Vi hörs!
H

  • 112 readers

Likes

Comments

View tracker

Kan knappt förstå vad jag har varit med om de senaste dagarna, de har förmodligen varit de mest fantastiska i mitt liv. Jag har vuxit säkert 10 cm.
Vi startade vår Advanced i måndags, vi skulle fortsätta denna kursen med vår förra, underbara instruktör John från England. Man skulle kunna se John ungefär som en oerhört omogen och sexistisk extrapappa.
Han älskar att hjälpa och se efter mig och Stina lite extra, även om han aldrig skulle erkänna det. Typ som när han hjälper oss att knäppa på en väldigt simpel klocka och en ännu simplare kompass på armen. Eller när han tar över påknäppningen av utrustningen på oss bara för att han tycker att det går fortare, fast det i själva verket inte gör det eftersom han själv knappt har fått på sig sin egen våtdräkt!
Vi skämtar mycket om hans dialekt.. Under tiden som vi övade på emergency ascent så skulle vi även prova att "share air" med din Buddy. John kan inte säga share air, John säger "shäääää ääää".

Nåväl, tillbaka till kursen. Vi började med att kolla på de fantastiskt roliga filmerna som man tydligen måååååste kolla på, urtråkigt.
Som några av er redan vet så har jag varit lite förkyld de senaste dagarna, de började med halsont i lördags som vi trodde var halsfluss med tanke på att Stina hade det förra veckan. Under söndagen blev halsen värre och febern kom smygande. Jag pratade med John under kvällen och vi bestämde att vi skulle se på det.
Måndagsmorgonen såg inte ljus ut, vaknade med feber och något tät.. Jag tänkte att eftersom vi bara skulle köra lite navigering och bouyancy på typ 12-14 meter så blir det säkert inga problem. När vi kommer fram till dykcentret så möter vi Danny, en av instruktörerna som tittar på mig och säger "oj va blek du ser ut", han har under mina två veckor här tjatat om hur jag kan bli så brun. Har aldrig hört att jag ser blek ut.. Mycket bra tecken!
Efter filmerna åkte vi ut mot piren. Alvedonen hade nu börjat kicka in, mycket tacksamt!
Vi hoppade ner i vattnet och sen gick vi ner. Nergången var tortyr, öronen lydde så gott de kunde när jag försökte tryckutjämna men det var inte tillräckligt. Fick en släng av sinus squeeze, vilket var väldigt obehagligt. Blev superyr och fick känslan som man får precis innan man svimmar, tack Gud för min Buddy Stina och John som hjälpte mig igenom eländet. Navigeringen gick jättebra, vi skulle simma i en fyrkant med hjälp av kompass och så skulle vi räkna simtag för att få en lagom stor fyrkant.
Vi skulle peka ut i vilken riktning som båten var och leda gruppen tillbaka.
Under nästa dyk så koncentrerade vi oss på bouyancyn, vi skulle toucha små vikter som låg i sanden med vår regulator, göra framåt och bakåtvolter runt en hoop osv..
Efter dessa två dyken var jag mer död än levande. När vi kom tillbaka till dykcentret så hade vi ca 75 minuter på oss innan vi skulle infinna oss på dykcentret igen inför nattdyket.
Det enda jag hade i mina tankar var "SÄNG". Jag gick hem, proppade i mig alvedon och ipen och la mig raklång medan min fantastiska Buddy gick och köpte mat som jag sedan kunde äta när vi var tillbaka på dykcentret.
På väg ut till piren var jag nästintill fit for fight. Paracetamol är fan bra grejer!

Vi var bara 4 st som skulle göra nattdyket så vi hade verkligen båten för oss själva.
Solen var på väg ner medan vi gjorde i ordning våra grejer, det är lika härligt varje gång!
Precis innan solen gick ner så hoppade vi i vattnet, vi tryckte på deflate och plötsligt öppnades en ny värld.
Nattdyket var nog bland de mest fantastiska jag någonsin gjort. Det är becksvart omkring dig, det enda du har är en liten lampa som ska leda dig fram genom mörkret. Vi släkte lamporna vid ett tillfälle och det enda som lyste upp vid det tillfället var månen. Man kunde se plankton som var som guldiga små prickar, ungefär som tingelings fairy dust i Peter Pan.

När vi kom tillbaka till land så var vi alla väldigt trötta så vi gick och köpte en hamburgare på stället som har Taos absolut godaste pommes, för det var vi värda!
Efter en vända inne på Apoteket för att köpa antiseptiskt kräm mot mitt mycket oklara myr/spindel bett som hade blivit 1000 gånger värre sedan morgonen så gick vi hem.
Klockan ringde, 05.. Jag vaknar med hostan från helvetet. Kunde inte varit lyckligare...
Vi bokstavligen snubblade ner till dykcentret för att sen åka till piren. Första stoppet var chumphon, vi skulle göra vårt första deep dive på 30 meter.
På vägen dit gick vi igenom alla tusen risker som finns med att djupdyka, dykarsjukan, risk för intox pga kväven, trycket osv..
När vi nästan var framme fick vi höra att de som var på plats hade sett en valhaj. Jag tänkte att den hinner säkert försvinna innan jag kommer ner.
Vi hoppade ner i vattnet, tryckte på deflate och än en gång omringades jag av denna fantastiska värld. Efter ca 10 meter skymtade jag något stort under mig, mycket riktigt, långt där nere, säkert 15 meter under mig simmade en valhaj. Inte mer med det tänkte jag, det var det jag fick se av en valhaj..
Jag fortsatte att gå djupare i långsam takt och när jag var nådde ca 20 meter så tittar jag ner på John som låg några meter under mig. Han pekar upp mot mig, -vafan menar du? Vadå jag? Tänkte jag. Han fortsätter peka, jag inser att han pekar bakom mig.. Jag vänder mig om och ser att jag står öga mot öga med en valhaj som simmar bara några meter ifrån mig. Mitt hjärta stannade och jag blev kär.

Efter den upplevelsen var det lite svårt att koncentrera sig på vad vi skulle göra härnäst om man säger så.
Vi gick djupare och stannade på 29.5 meter under vattenytan. Där gjorde vi lite lekar för att se om vi hade reagerat på djupet, vilket skulle kännas som att man är lite för full.
John visade upp ett antal av sina fingrar och vi skulle visa upp mellanskillnaden upp till 11. Så om han visade 5 fingrar så skulle jag visa 6 fingrar osv..
Stina började gapskratta, jag började räkna på fingrarna och den andra killen kunde inte räkna överhuvudtaget.
Vi drack även lite cola där nere, vilket var ganska häftigt!

På vägen upp fick jag se valhajen igen, jag kan inte uppskatta någon storlek, jag kan inte heller beskriva känslan. Det var bara helt fantastiskt!

Nästa dyk var vid ett vrak, riktigt coolt! Dessvärre var sikten riktigt dålig så man såg bara 3-5 meter framför sig. Vi simmade vidare till ett rev där vi stötte på en gigantisk baracuda, inte heller att leka med!

Jag har nu klarat min Advanced course, jag har gjort saker jag aldrig trodde att jag skulle våga och jag har sett saker som jag aldrig trodde att jag skulle få se.
Trots min förkylning var det värt varenda tår och bloddroppe!
Men för i helvete, dyk aldrig sjuk igen.

Vi hörs!
H

  • 112 readers

Likes

Comments

Det har hänt så mycket denna veckan, vet knappt vart jag ska börja. Men tänker att jag börjar från början så får vi se vart vi hamnar.

Joe tog sitt dykcert förra lördagen och jag och Stina följde såklart med för att kolla på filmen som hade filmats under deras två sista dyk.
Filmen var grym och vi blev båda taggade på att börja vår kurs som vi hade bokat samma dag!
Vi firade på puben i några timmar innan vi gick vidare hem till en av dykinstruktörerna. Väl hemma hos dom så urartade det ganska snabbt ett vattenkrig, alla blev barn på nytt!

Två dagar senare var det äntligen vår tur, vi gick till dykcentret och där möts vi av vår instruktör John som även var med under vattenkrigskvällen och var för övrigt den som var värst!
Vi började med två timmars introduktion och gick igenom utrustningen. Vi fick hemläxor som skulle vara klara till dagen därpå.
Dagen efter var det dags för första lektionen där vi under förmiddagen pratade om det vi hade haft i läxa, lite basic stuff. Efter lunch hoppade vi i poolen och gjorde alla möjliga skills som te.x ta ut regulatorn, ta av masken, stänga av tanken och känna på känslan att vara "out of air", ta av och ta på all utrustning, allt detta skedde under vattenytan.
Jag hade lite försprång på vissa delar tack vare mina 15 try dives i ryggen, men fick mycket nya tips ändå!
Vi fick nya hemläxor och detta tog vi väldigt seriöst. Vi satt hemma varje kväll, pluggade och drack vatten.. Våra rumskompisar tyckte att vi var oerhört osociala under dessa kvällar.
Dagen därpå var det dags för prov.. Jag hade sån ångest kvällen innan, kände att jag inte kunde någonting. Så jag pluggade långt in på småtimmarna men inte hjälpte det, hade lika mycket ångest för det.
Provet gjorde vi på stranden direkt efter frukost, 50 frågor låg framför oss.
Som tur är så var jag faktiskt väl förberedd och klarade provet med bara två små retliga fel.
Efter provet var det dags att åka ut på havet för de två första dyken på 12 meter.
Första destinationen var Mango Bay, min favorit. Vi började med simprov, mask, snorkel och fenor på sen var det bara att skutta i och simma fyra varv runt båten. Efter det skulle vi dyka ner under vattenytan för att sedan på vägen upp till ytan få ut vattnet ur snorkeln. Ni som känner mig sedan jag var liten förstår ju att detta inte var några problem, det var bara att plocka fram delfinimitationen!
Efter simtestet gick vi upp på båten och tog på oss vår utrustning för att sedan skutta i havet på nytt.
Vi simmade omkring och upprepade några av skillsen som vi hade gjort föregående dag i poolen. Vi såg tyvärr inget spektakulärt i fiskväg..
Efter ca 45 minuter under ytan var det dags att gå upp. Väl uppe på ytan fortsatte vi med lite olika övningar, som att ta av utrustningen och sedan sitta på tanken i några sekunder innan man skulle ta på sig igen. Jag failade totalt med denna övningen i poolen dagen innan så jag var mycket stolt när jag satt på min tank och tog emot applåder från min instruktör!
Nästa ställe som vi åkte till var Twins, här övade vi mer på vår buoyancy.. Vet inte riktigt hur jag ska översätta det till svenska så att ni förstår vad jag menar. Men typ, förmågan att reglera sitt djup med andningen. Så andas man in så går man upp och andas man ut så går man ner.
Vi övade även på "out of air situations".
På kvällen hade vi inga hemläxor så hela teamet gick ut för att käka middag ihop. Det blev en mycket tidig kväll eftersom vi skulle befinna oss på dykcentret kl 06.00 dagen därpå för att göra morgondyken på 18 meter, som även skulle filmas!
Klockan ringde 05, Stina rörde sig inte ur fläcken på 15 minuter. När vi stod inne i vårt mörka kök (finns ingen lampa) för att göra i ordning vår frukost blev vi mycket överraskade av en katt som hoppade ner från ett skåp, rätt ner i Stinas skål med flingor. Allt åkte ner i golvet, det var glas överallt, det var becksvart och båda var i chocktillstånd. Snacka om en fantastisk morgon... Tack så mycket, kattjävel!
När vi kom fram till dykcentret som var väldigt tyst vid denna tiden på dygnet, så möttes vi av ett gäng mycket trötta grabbar. Jag och Stina hade hunnit vakna till liv under den 7 minuter och 36 sekunders långa promenaden hemifrån och var vid gott mod.
Vi samlade ihop väskorna, hoppade på flakbilen och åkte mot piren.
När vi kom upp på båten och satte igång med att göra i ordning vår utrustning så hade grabbarna börjat vakna till liv och började spela musik.
Det var en helt fantastisk känsla, att se solen gå upp, stå bland alla dessa fantastiska människor och göra i ordning utrustningen till lite härlig musik.
Till slut kom vi fram och det var dags att skutta i, när jag väl var i så var jag inte längre lika kaxig. Jag insåg att jag låg i ett mörkt hav, visste inte hur långt ner det var eller vad som fanns under mig.
Min instruktör kunde inte undgå mina tefatsögon, efter någon minut lyckades han lugna mig och vi tryckte på "deflate" knappen och försvann under vattenytan.
Väl nere, -det var helt fantastiskt. 18 meter var sååå mycket bättre än 12 meter. Jag har alltid tyckt att det har varit roligt att dyka men detta var verkligen en aha-upplevelse. Jag blev kär!
Vi såg lite muränor, triggers och min favorit -filefish!
När det var dags för nästa dyk på Southwest så var jag mer varm i kläderna, jag visste det fantastiska som väntade där nere och jag kunde inte vänta.
Vi simmade omkring och när jag slog en kik på min dykdator så insåg jag att jag låg och chillade på 22 meter.. Jag lär bli skyldig min instruktör en öl som straff.
Vi övade lite navigering, jag och Stina fick högsta betyg, såklart!
Det var en heeeelt underbar förmiddag, skulle göra mycket för att få uppleva det igen.
När vi kom tillbaka till dykcentret så gick hela teamet till en restaurang för att käka lunch och dricka någon form alkoholhaltig dryck som var väldigt efterlängtat efter 4 dagar i nykterhet!
Efter att alla papper var påskrivna och allt var klart så lufsade vi hemåt mot en powernap innan det var dags att korka upp inför kvällens firande.
Efter ca 2 timmars vila var vi fit for fight. Schlagerlåtarna var på högsta volym medan vi gjorde oss i ordning. Resten av folket på hostelet fick höra oss sjunga några gamla favoriter så som Lena Phs "jag ljuger så bra" och arvingarnas "Eloise"!

Vi käkade lite fried rice på stranden innan vi gick vidare mot choppers för att titta på filmen som hade filmats under våra dyk.
Det var helt fantastiskt! Ska försöka dela filmen här på bloggen så att ni får se vad det är för tokigheter vi håller på med.
Efter en stund gick vi vidare hem till vår instruktör John och fortsatte festen där tills det var dags för det obligatoriska nattdoppet!
Efter doppen stannade vi vid 711 och köpte varsin ham and cheese och där slutade kvällen.

Idag har jag tagit farväl av min favoritnorrlänning Emil som idag åkte tillbaka mot Sverige. Kan knappt vänta tills han kommer tillbaka om några månader!

Jag är fast här på Koh Tao, vill aldrig lämna. Så därför har vi signat upp oss på ännu en dykkurs, Advanced med start på måndag.
Kursen innebär navigering, dyk på 30 meter och ett nattdyk. Can't wait!

Vi hörs!
H

  • 151 readers

Likes

Comments

Efter ytterligare några dagar på koh Phangang så kom vi tillslut därifrån, det blev många farväl innan vi blev skjutsade till piren av några av pojkarna från hostelet. Det var tufft, det ska erkännas.
Vi steg på kvällsbåten till koh Tao och fick se på solnedgången från båten, vilket var fantastiskt.
Väl framme "välkomnades" vi av skrikande thailändare som ville veta vart vi skulle, jag tog täten och tågade ut igenom folkmassan, väl utanför hittade vi en lämplig kandidat som skulle köra oss till Sairee för 300 bath..

Vi checkar in på good dream hostel som var mycket fräscht i jämförelse med wanderlust, goa sängar, safety box, toaletterpapper och toaletter som faktiskt går att spola utan att blöta mer hela badrummet..
Jag har insett att när man är ute och reser så lämnar folk hela tiden till olika destinationer, men ett hejdå betyder sällan "vi ses aldrig igen". Sofia och Joe sov som två små grisar den första morgonen och jag höll på att svälta ihjäl, så jag gick utan dom.
Under frukosten hör jag någon ropa mitt namn, jag tittar mig omkring och får syn på Zach som jag träffade första gången på samui och som jag sedan delade rum med första natten på koh Phangang, det var fantastiskt att se honom igen! Vi bestämde att vi skulle äta middag ihop på kvällen.
När jag sedan var påväg hem så hör jag mitt namn ropas igen, tänker, detta är inte sant.. Tittar upp och får syn på den tyska killen som var med under en middag på samui, som ingen egentligen vet vad han heter. Mycket mystisk människa..

Vi stannade i två nätter på good dream, sen tyckte vi att det fick räcka.. Det negativa med hostelet var att det inte fanns någon gemensam yta att träffa folk på.
Vi bestämde oss för att kolla in indie hostel som vår vän Zach hade rekommenderat.
Vi gick dom ca 7 minuterna mellan boendena och när vi kom fram så var skiten fullbokad. Jag var hungrig, Sofias ryggsäck var tung och Joe kunde inte ta några beslut.
Efter några minuters diskussion utan framgång smög det fram en söt thaipojke och frågade om vi ville ha ett boende, han erbjöd oss ett boende 30 meter från stranden med tre sängar för 1000 bath - vi tog det!
Efter incheckning åt vi frukost, min favorit - scrambled eggs, bacon, hash browns and one apple juice!
Joe hade hade tidigare under veckan lovat mig att han skulle göra ett try-dive. Sagt och gjort, efter frukost gick vi till roctopus och skrev upp oss på varsitt dyk.
Bara en timme senare satt vi på bilflaket ner till piren, jag var så exalterad medan Joe inte rörde en min.
Dyken var godkända, inte den bästa sikten dessvärre..
Joe var min buddy så vi skulle hålla ihop, Joe tog detta bokstavligt och höll i min väst under hela första dyket, det gjorde absolut inget så länge han inte andades för djupt och nästan flöt upp till ytan..
Inför sista dyket bestämde vi att han fick hålla i min hans i stället för i min väst, vilket innebar att jag kunde chilla ungefär en meter under honom. Vilken syn det måste ha varit!
Senare på kvällen var det fest på roctopus bar, jag gick dit ensam och hade en mycket trevlig kväll! Har insett att det är vansinnigt onödigt att köpa drinkar då spriten garanterat är utspädd..

Vi stannade på resorten i två nätter, sen gick det inte längre.. Vi gick nästan på varandra, toaletten började läcka från alla håll, toadörren gick inte att stänga längre, inte ens med våld, duschen kändes som tusen nålar och vi kunde inte komma överens om vilken temperatur vi skulle ha på ACn.
Joe tyckte 17 grader var lagom, men eftersom den blåste rätt på mig så stretade jag emot. Vi möttes på 21 grader, ibland..

I torsdags flyttade vi till summer hostel och så kom Stina till ön. Tanken är att vi ska dyka ihop. Kursen planerar vi att starta på måndag, ingen brådska!
Idag har Sofia lämnat min sida för att åka till västsidan och sedan eventuellt upp till Chiang mai.
Få inte panik nu, vi kommer att mötas upp igen om ca 3 veckor!

Vi hörs!
H

  • 179 readers

Likes

Comments

Koh phangang har erbjudit både fantastiska och hemska stunder, många nya vänner och någon ovän här och där.

Jag, Sofia och Mike såg fram emot att åka till koh phangang och träffa Jev, vi hade även fått reda på Robert skulle komma och möta oss också. Allt kändes fantastiskt och vi var alla vid gott mod!
När vi kom fram så möttes vi av ösregn och dyra taxibilar. Efter några försök var vi tvungna att svälja stoltheten och betala 100 bath var.
När vi kom fram till "the magic wave" som ägdes av ett par från Belgien blev väl mottagna av den kvinnliga ägaren, hon gav oss pappret som vi skulle signera.
Jag har blivit lärd under min uppväxt att man måste veta vad det är man skriver på, så jag läste noggrant igenom pappret om reglerna för hostelet. När jag kom till punkten "no outside alcohol" så läste jag den högt så att de andra skulle höra. Då svarar ägaren att den regeln inte är strikt då den främst gäller under full moon. Nåja, inte mer med det. Hon visade oss in till vårt rum, där mötte vi Jev och Robert. Detta rummet hade 16 våningssängar, om vi säger såhär.. Alla behövde smörjas med varsin flaska 556. Det gnisslades och knakade och så fort någon rörde sig i sängen så började den gunga värre än en gammal sliten longtailbåt!
Till råga på det så skulle alla dessa 16 individer dela på ett badrum, det gällde att vara snabb som vinden!
En eftermiddag med solnedgången som utsikt var vi nu redo för lite mat. Vi gick till stället som jag och Mike hade kollat in, de hade billigt vin! 120 bath/glaset, kunde inte bli bättre!
Ingen i detta gäng är direkt den som spottar i glaset och vi ville ju fira vår återförening.
X antal drinkar senare bestämde vi oss för att det är en bra idé att gå förbi 711 och köpa med oss mer dricka hem.
Vi köpte vårt och gick sedan till vår uteplats. Efter ca 3 minuter kommer de två väldigt fulla killar som det visar sig sen vara den manliga ägaren tillsammans med sin polare, de viftar med ett svärd och skriker att vi inte får ta med egen alkohol. Ägaren skriker att vi ska betala 9000 bath och sen drar han.
Kompisen står kvar med svärdet och vi försöker förklara för honom att den kvinnliga ägaren, alltså den manliga ägarens fru hade sagt tidigare vid ankomst att det var okej att ta med eget. Dessutom hade baren varit stängd kvällen innan enligt våra rumskamrater. Efter många om och men så slutade det med att några av oss gick till baren och köpte varsin dryck och gjorde ett försök till att prata med den manliga ägaren vilket var förgäves, då han var väldigt berusad och fruktansvärt otrevlig.
När ägaren senare sprang fram till en hund som stod och drack ur den knappt halvfulla poolen och slog till den med full kraft så gick vi. Vi bestämde att vi skulle dra så fort som möjligt dagen därpå.
Sagt och gjort, kl 11 stod vi alla redo för att checka ut trots att alla hade bokat ytterligare en natt till.
Den kvinnliga ägaren tittade frågande på oss men gav tillbaka vår desposion och våra pass utan några konstigheter!
Vi började gå ut mot vägen i ösregn, kändes precis som i en film. Allt kändes piss, vi visste inte vart vi skulle ta vägen och alla var väldigt hungriga.. Men precis som i filmer så blir det alltid bättre, efter lite käk så hittade vi wanderlast hostel vilket blev vändningen.
När vi kom innanför dörren möttes vi av en enda stor familj. Jag hann bara in en meter innan en mycket lång kille la en kattunge i famnen på mig och jag var hemma.
När vi hade checkat in välkomnades vi med varsin gratis shot.. Kändes fantastiskt sådär 12.30. Men det var ju trots allt lördag.
Detta var början på en fantastisk vecka på wanderlast!
Vad har vi gjort under veckan?
Vi har åkt moppe, pusslat, spelat spel, spelat twister, spelat biljard, varit på halloweenfest, spelat beachvolleyboll, gjort ansiktsmålningar, klätt ut oss, ätit potatismos och varit på en serbisk födelsedagsfest.

Veckans stora suck måste jag ge till tillfället då vi precis hade hyrt våra moppar, som vi skulle ha EN dag. Vi var tvungna att stanna och tanka så vi svängde on på en bensinmack-det är billigast! Den söta thaipojken frågade hur mycket vi ville ha och då svarade vi "forty bath" och pojken fläskade på allt vad han hade i våra moppar.. Det slutade med att vi åkte därifrån med varsin full tank och 300 bath fattigare..

Ikväll ska vi fira, idag har varit på resande fot i 1 månad. Det ska firas med tacos och billigt vin!

Våra framtidsplaner är något oklara, jag vet inte när vi åker härifrån, om vi åker härifrån.. Det har checkat in två snygga killar från Tyskland så vi lär väl stanna några dagar till!

Vi hörs!
H

  • 211 readers

Likes

Comments

Nu har vi nästan spenderat en vecka här på koh samui och imorgon är det dags att ta den 45 minuter långa båtfärden till koh Phangang.
Vad har vi gjort under denna veckan? Ärligt, knappt nåt vettigt alls. Vi har varit på utflykt två dagar, vi har legat vid poolen och druckit sprit.

När vi kom fram till hostelet i fredags så var vi vrålhungriga, har nog aldrig varit så nära döden som då. Vi installerade oss snabbt på rummet och hälsade på våra två rumskompisar Nathan från Australien och Mehall från Irland innan vi haltade fram till baren och beställde varsin fried rice.

Senare på kvällen gick vi ner för att äta lite kvällsmat innan vi hade tänkt knoppa tidigt för att orka en heldag vid poolen dagen efter, så blev det alltså inte.
Vi började prata med Robert från Kalifornien och Jev från London och innan jag visste ordet av det så hade jag köpt min femte drink och snart var på väg ut med detta järngäng för att leta efter en schysst pub, vad hände där?
Kvällen bestod av flera omgångar vid biljardbordet och några cocktails på en irländsk pub. Jag är så tacksam för att min bror lärde mig att spela biljard när jag var yngre! 
På vägen hem stannade vi vid en minimart, vi köpte lite mer dricka. Robert och Jev var hungriga så de köpte varsin ham and cheesesandwich.
Väl hemma möttes vi av två nya ansikten, Björne från Belgien och Mike från Kanada.
Vi bestämde att vi skulle äta frukost ihop dagen efter på ett ställe som vi såg på vägen till puben.
Sagt och gjort, kl 10 stod vi redo för avfärd mot frukosten på karmasutra, kan vara den bästa frukosten jag har ätit i mitt liv. Valfri tillagning på ägg, bacon, potatisbulle, baguette, te och en orange juice.
Efter frukosten haltade vi tillbaka, några suckandes och några lite lätt framåtlutade till hostelet för att efter en stund rulla i poolen, där låg vi resten av dagen.

När klockan närmade sig 5 var det någon som sa att det började närma sig beer o'clock, sagt och gjort. Återigen innan jag visste ordet av det så satt jag med en drink i handen i en stor ring vid poolen med mina nyfunna vänner och körde en omgång av never have i ever.
Jag och Sofia pratade tidigare under dagen att alla som man träffar när man reser är så trevliga och lätta att prata med. Man slipper alla dömande blickar från otrevliga tjejer, framför allt. Jag tror att vi glömde att ta i trät..
När vi satt i ringen så kom det en tjej som för det första, knappt hade några kläder på sig och för det andra var hon så uppenbart otrevlig mot mig och Sofia. Hon gjorde allt i sin makt för att få pojkarnas uppmärksamhet, te.x dansa porrdans och böja sig framåt pinsamt många gånger för att visa hennes väldigt nakna bak. Som tur var så såg pojkarna igenom hennes osäkra spel och väl framme vid puben så skämdes till och med hennes kompisar så mycket för hennes beteende att hon fick sitta själv.
Hon kallas numera för "the crazy girl"

I måndags var det en deppig dag, alla förutom jag, Sofia, Mike och Nathan drog vidare från ön. Vi deppade en stund innan vi bestämde oss för att ta tag i livet och fånga dagen.
Vi hyrde varsin moppe och destinationen var chaweng beach.
Innan vi ens hade kommit iväg så dog nästan Mike när han krockade med en betongvägg, det var tydligen svårt att släppa gasen när det är dags att bromsa. Tanken slog mig flera gånger att, detta kommer inte att gå väl..
Vi hade kört ungefär i 15 minuter på the main road innan vi insåg att vi hade kört för långt, vi gjorde en snygg u-sväng.. Eller nästan alla ialf. Mike höll återigen på att dö när han svängde och glömde släppa den förbannade gasen. Han var påväg in i en annan betongmur, men som tur var var det en hög trottoarkant någon meter innan som han körde upp på innan han välte.
Några skrapsår och en mycket ängslig Mike senare kom vi fram till chaweng beach.
Efter någon timme blev pojkarna rastlösa och åkte tillbaka till hostelet, men jag och Sofia kunde köra en bit innan himlen blev svart och vi fick köra hem i ösregn.

Efter två mer eller mindre nyktra kvällar tyckte vi att det var dags att hitta på något. De hade kommit två friska killar från Tyskland som vi gjorde upp lite planer med. Efter en dyr middag (tack vare Mike) så sa vi hejdå till hostelägaren som var lite orolig för mig och Sofia, han sa "be home before 3 and DON'T talk to strangers". Med dom visdomsorden begav vi oss med taxi till chaweng.
Jag tycker att jag har hyfsad koll på chaweng och när jag tyckte att vi hade hamnat på ett bra ställe så bad jag taxichauffören att släppa av oss och vi gick med raska steg mot ark bar, som jag för övrigt hittar till. Vi svängde höger in på en liten gata, liknande en gränd och möttes av några ladyboys som tittade nyfiket på oss.
Sofia frågade om detta verkligen var rätt väg. Jag svarade självsäkert att "jajamen, the ark bar ska ligga här nere på stranden!"
En av ladyboysen ropade då på oss och sa att stranden och the ark bar ligger på andra sidan vägen...
Vi vände och tackade så mycket för hjälpen.
Jag fick inte bestämma nåt mer resten av den kvällen..

Så, imorgon är det dags för mig, Sofia och Mike att ta oss till koh Phangang och träffa Jev igen. Som tur är så är vi lika lata alla tre och bestämde oss för att ta den sena båten, vem vill ställa klockan liksom?

Ha det fint!
H

Likes

Comments

Klockan ringde klockan 07.00.. Alldeles för tidigt för två tjejer som har lyckats få in en rutin på att dricka som mest kvällen innan varje avfärd..
Vi tog oss till rätt plats på stranden vid rätt tid, inte spelade väl det någon roll.. Det är ändå standard att behöva vänta 20 min till, minst!
Väl ombord på båten blev vi inknuffade i ett hörn av ett gäng tuffa japaner, att vara svensk och hela tiden tänka på hyfs är ingen fördel!
Precis innan vi började åka så var det tre kineser som ropade i kör "I NEED A PLASTIC BAG", härligt med kräkfest på båten tänkte jag..

När vi kom fram till Pakbara så fick vi skynda oss för att sedan vänta en halvtimme på den första minibussen. När den väl kom så blev jag och Sofia självklart satta längst bak, där det är sämst AC och där det guppar som mest.
Ungefär två timmar senare kom vi fram till ett regnigt Trang- dags att byta minibuss.
Vi behövde bara vänta några minuter innan det var dags för påstigning. Jag hade bestämt mig för att jag då INTE skulle sitta längst bak igen.. Det stod några thailändska, äldre kvinnor utanför bilen som också skulle med. Det var för det första svårt att bara ta sig förbi kvinnorna för att lämna väskan till chauffören, det var för det andra helt omöjligt att stå kvar på en bra position för att kunna ta sig in i bilen och få en bra plats.. Kvinnorna började jobba tillsammans för att trycka undan mig, det var helt omöjligt att stå kvar.. Återigen, att vara en snäll och försiktig svensk är inte till någon fördel.
Med andra ord, jag och Sofia hamnade längst bak igen..

Efter 4 timmars helveteskörning, 70 whiplashskador senare så var vi framme i Suratthani.
"Where are you going, miss?" Är det första jag möter när jag kliver ur bilen. Jag berättar för mannen att jag vill åka till Diamond plaza.
"Ohno, no nightmarket.. No food, you need food, I know a better place for you, very cheap"
Ja jag höll med honom ang maten och very cheap låter ju vackert i våra öron. Vi lät mannen köra oss med hans tucktuck till hotellet som var helt okej, för 250 bath/person.
Mannen lovade oss även att komma och hämta oss för att köra oss till färjan morgonen därpå!
Vi släpade oss ut till nattmarknaden och köpte lite billigt käk och sen gick vi hem och somnade som två små barn vid 22.

Klockan skrek 06.40 i morse, det var HEMSKT!
Vi packade ihop det sista och gick ner och mötte mannen i lobbyn.
Fem minuter senare släppte han av oss vid någon slags travel agency, där skulle vi vänta i 20 minuter innan någon skulle hämta oss och då förhoppningsvis köra oss till färjan. Båten såg vi skulle gå kl 08.00.
30 minuter senare kom en minibuss, vi hoppade glatt in och tänkte, Äntligen!
Icke, efter 10 minuter i minibussen skulle vi byta till "the big bus", som det dessutom stod "Phuket" på... Klockan var nu närmare 07.45, Sofia börjar bli en aning stressad över att vi kanske inte hinner med båten.. Jag visste inte riktigt vart vi var och kunde därför inte lugna hennes nerver.
Vi åkte och åkte och åkte.. Klockan var nu långt efter 8 och om båten nu hade gått 8 så hade vi missat den för längesedan.
Väl framme på donsak pier var vi så jävla hungriga, vi skippade frukosten dels för att, 1. Kunna sova längre
2. Vi inte hittade något ätbart i närheten av hotellet om vi nu inte skulle vara sugna på något friterat från marknaden sådär på morgonkvisten, nejtack.
Vi lyckades köpa till oss varsin macka innan vi ramlade ihop till döds, skönt.

Det här med att vänta i detta landet.. De behöver definitivt någon logistiker, eller gärna flera.. Jag orkar inte ens berätta om att vi först fick vänta på själva "båtstationen" för att sen skynda som fan ut till piren för att sedan vänta ytterligare halvtimmar för att båten inte ens var på plats.

Väl på båten så tänkte jag, vi sätter och längst upp på båten, där är det sol och det fläktar supergött! Såfanheller, det var lika vindstilla där som i en låda.. Men som de svenskar vi är så satt vi minsann ute i solen och lökade tills vi kom fram till koh samui som två små russin.

Vi hade blivit tipsade av en av våra thailändska vänner att ta en tucktuck till hostelet, det är billigare. Mycket riktigt.. Vi kom överens med chauffören vart vi skulle och betalade våra 100 bath.
Efter ett tag stannade han bilen och visade att vi skulle gå in på en liten väg, "two minutes" sa han och gasade iväg!
Vi började gå, vi kom fram till ett stort lyxhotell och kände att nä, detta är inte rätt. Vi gick in och frågade om vägen, ingen visste vart hostelet som vi skulle till låg. Mannen som vi pratade med bad oss att sätta oss ner i deras fina fåtöljer med utsikt över vattnet medan han skulle göra lite research. Det kändes ärligt lite vemodigt att sätta sig där, svettig och äcklig. Men vi blev så väl omhändertagna, vi fick iskallt vatten och många leenden. Vi kände oss som två vilsna femåringar!
Tillslut kom mannen tillbaka, han hade fixat en ny taxi till oss som skulle komma och köra oss för bara 300 bath, det var tydligen allt för långt för att gå.
När taxichauffören kom kändes det som att riddaren kom med sin vita springare för att rädda oss, han var fantastisk! Vi fick åka riktig finbil dessutom, tack Gud för att det finns så fina människor i vår värld.
Nu är vi äntligen installerade på vårt nya hostel som har pool, bar och billig mat. Här ska vi nog trivas!

Vi hörs!
H

Likes

Comments

Tiden här på lipe var inte riktigt vad vi hade tänkt oss, det har regnat nästan varje dag och vad har vi gjort? Ätit frukost kl 12 och kollat på Eva och Adam hela dagarna..
Första dagen gick vi till stranden, trots att det var väldigt mulet, som de svenskar vi är.. Jag tänkte att vi skulle gå till en av stränderna som jag tänkte skulle ha mest solchans. Jag har själv aldrig varit på den stranden så jag var lite osäker på vägen dit. Vi kom fram tillslut, till en mycket öde strand.. Vi tänkte, eftersom det snart är dags för lunch så bör vi nog byta strand trots allt. Vi gick vidare i riktning mot nästa strand och innan vi visste ordet av det så hade vi promenerat rätt in på tomten till den thailändska prinsessans hus.. Så kan det gå om man är för upptagen med att hålla koll på alla miljoner muterade tusenfotingar..

Här på ön så är det vi två och alla japaner och kineser som turistar just nu. De är ingen av dom som vill prata med oss.. Som tur är så har vi blivit bra vänner med några thailändska killar som äger baren som ligger mittemot vårt hostel. De bjuder på mat på kvällarna och berättar om deras land och kultur, vi har även lyckats småprata lite om kungen. Vi lär dem lite svenska och vi diskuterar ofta varför Sofia är vegetarian.

Vi har börjat längta lite efter svensk mat, redan nu.. Potatismos är det mest efterlängtade. Vi lyxade till det med spaghetti häromdagen när vårt pastabehov var oemotståndligt.I övrigt är vi duktiga med maten, ägg till frukost och thailändska rätter resten av dagarna. Det finns bara en regel, pommes får man bara äta på helgerna. Uppdrag thaigap är i full gång!

Vi är dessvärre lite trötta på regnet så vi kommer att ändra vår plan.. Imorgon åker vi över till den östra sidan, det kommer bli en resa på ca 5 timmar i minibuss.. Can't wait!

Det har förresten flyttat in två kinesiska killar i vårt rum här på hostelet. Vi är så vana vid att bo ensamma nu så vi(jag) tar oss(mig) ibland friheten att kanske gå runt i bikini/underkläder. Vi insåg att vi inte längre var ensamma när de skuttade ut framför skynket från deras sängar och där står jag, i underkläder, insmord i aloevera och allt. Som tur är så tror jag att dom vart mest traumatiserade av denna händelsen än mig. Tur att vi ska åka imorgon..

Ha det bra! H

Likes

Comments