Berat, åh kära, fina Berat. Unesco skyddade Berat. Fan va trevlig du är.

Berat är som sagt en stad i centrala Albanien. Och alltså so far soooo good. Jag gick av bussen som tog mig från Tirana till Berat, och en söt liten gubbe såg direkt att jag var vilse. Han frågade vart jag skulle, och jag sa Maglamino (som egentligen heter Mangalem) och han, som inte pratade ens några ord engelska, pekade på mig, sen på sig själv, och sen gjorde han en gest att jag skulle följa efter honom. Vi gick på bussen och han erbjöd mig varenda säte som blev ledigt. Han var verkligen minst 80 år gammal, men var så söt och ville verkligen inte att jag skulle stå upp utan att jag skulle slå mig ner. Jag sa att det var okej, jag hade redan suttit i tre timmar och behövde sträcka på benen. Sen betalar denna absolute babe min bussbiljett, som kostar 30 LEK, dvs 0.22 EUR, men som han absolut inte hade behövt betala. Han hjälpte mig sedan av på min hållplats och sen skildes vi åt. En sån absolut älskling.

Jag tog mig till hostlet, Hostel Mangalem, som ligger i gamla stan Berat. Dessa byggnader är sedan det osmanska riket och det är så extremt fint här. Floden är rätt uttorkad och getter promenerar på dem gråa stenar som innan torkan utgjorde bottnen av floden. Männen är propert klädda i byxor med pressveck, skjorta och hatt och spelar med varandra och kivas över resultaten i parkerna. Uteserveringarna fylls på ju närmare skymningen kommer och när solen gått ner kommer staden till liv. Jag promenerar runt en bit, försöker ta in omgivningen. Vi kan ju direkt konstatera att dem som rör sig på gatorna här är män och det med en stark majoritet. Vart är kvinnorna daaa??

Sedan Sarajevo pt.2 så har jag varit en otroligt dålig turist, ibland har jag knappt lämnat mitt hostel - med andra ord lämnat ett ställe utan att egentligen ens se något som helst utav staden. Till exempel igår, när jag spenderade totalt 4 timmar med sightseeing, 6 timmar till bokläsandet och 6 timmar med ätande/drickande. Jag hade ställt klockan på 8:30, tänkte ta en löprunda då jag känner mig som en gödgris just nu, lagom gödd för att vara redo att tillagas och ätas. Det slutade istället med en betydligt längre frukost än väntat. Jag bor på Hostel Mangalem, det ligger i Mangalem, som är en av de bäst bevarade stadsdelarna från det Ottomanska Riket i Albanien. Staden är UNESCO-märkt och man förstår verkligen varför med dem små husen, gränderna och den stora stenbron som förenar staden. Det är en liten pittoresk stad med ett fort på toppen av berget där du har panoramasikt över hela dalen.

Jag startade min dag med frukost; bröd, getost (snälla Gud ingen mer getost), fikonmarmelad, en hel tomat, en hel gurka och ett helt ägg, + varm mjölk med honung i. Frukost/lunch/snack är extremt enformigt i Albanien verkar det som, för jag har ätit exakt samma mat i en vecka nu.. och man blir alltid tilldelad en hel gurka, och en hel tomat för nåt skäl. Jag saknar mina stenungsbakade surdegsmackor med avokado, soltorkad tomat och svartpeppar - det var tider det. Efter frukosten gick jag till Ethnographical Museum of Berat, där dom visar bland annat vilka kläder man bar, och hur ett hem kunde se ut på tidigt 1900-tal. Det var väl intressant, jag kan inte påstå att jag tar med mig så hemskt mycket kunskap, men dom hade en bekväm fåtölj och ett wifi som jag utnyttjade ett tag. Efter det gick jag raka vägen till marknaden, köpte mig massor med frukt och gick hem för att stycka dom till en fruktsallad. Figs 4 lajf. Sen satt jag och åt, drack kaffe och läste bok tills klockan var 6. Min host, Berti, började då hetsa mig om att jag måste till fortet "Solen går ner snart!", så jag skyndade på, powerwalkade hela vägen upp till fortet - åter igen en herrans incline - svettades så att mina Céline nu satt på nästippen, bara för att spendera nästan 40 minuter på toppen, utan något ens i närheten av en solnedgång. Jag blev uttråkad, och bestämde mig för att jag inte behövde ännu en solnedgång i mitt liv. På vägen ner mötte jag två fransmän som bor på samma hostel som mig. Vi bestämde oss för att gå och köpa rödvin, som jag har craveat hela dagen, och choklad och gick sedan tillbaka till hostlet av sovande asiater - jag återkommer till det. Vi hade en riktigt fransk kväll med värt rödvin, cigaretter och färska vindruvor från buskarna på balkongen. Mister Konstantin, ägarens 85 åriga pappa, anslöt sig till oss på balkongen. Han bar en stråhatt och hade en cigarett vilandes i sin vänstra mungipa. Han pratade franska med oss - ett språk han lärt sig enbart genom böcker, vilket är så sjukt imponerande då han pratar minst lika bra som jag som studerat franska i 6 är har gjort. Kan vi alla bara ha en tyst minut för all den tid jag lagt på att studera franska i förhållande till den franskan jag kan?

Nu är jag på väg till Gjirokaster, och imorgon bär det av till havet. Jag har verkligen spenderat som mest en vecka vid havet totalt, så jag är sjukt taggad för lite kustlife.


PS I Albanien har jag blivit catcallad typ 6 gånger hittills och tydligen anses jag vara lång och ståtlig här. Har jag hittat hem?

(OBS punkter i denna text ska inte tolkas bokstavligt, t.ex. den att jag är klar att ätas - ev kannibaler, halt!)

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Ah jag var nog nyss med om världens hetsigaste letande efter buss. Jag ska alltså åka till Berat, en mindre stad ca 3 h från Tirana i Albanien. Först tvingas man knöka sig ur bussen och sen attackeras man av ett gäng albanska män som skriker i ens ansikte så fort man närmar sig busstationen. Jag dras iväg till bussen som går till Berat och nu sitter jag då alltså på denna fantastiska, tomma kreation och hoppas innerligt att det är en najs stad. Får väl även tillägga att det inte finns någon dörr kvar på den bakre dörren av den här bussen och att det är helt öppet om man skulle vilja ramla ner eller liknande, och även om man vill gå på i farten verkar det som. Vi ska alltså köra såhär på motorvägen, asså Albanien hahah. Jag börjar få väldigt ont om pengar, så tyvärr kommer jag nog behöva skippa båda Kosovo och norra Grekland, men värre saker har faktiskt hänt verkligheten. Sa jag någonsin att jag börjat få koll på min budget så ljög jag, sorry bröder. En gubbe i raderna bakom mig är definitivt från orten för han spelar musik på högsta volym från sin mobil längst bak i bussen. Är det Sverige 2009 tro? Har han en reflexväst på sig? Har han bilddagboken? Fin/ful?

Dom senaste två nätterna har jag alltså spenderat i Tirana, den första var sjukt seg då jag som sagt var matförgiftad, jag ville egentligen bara sova i tre dar. Igår vad jag och en kille vars namn jag just nu (men han var från Holland) inte kommer ihåg på Tiranas Historiska Museum, vilket var rätt ok intressant. Det är en stor byggnad, och det var bra att dom hade översatt på engelska... hälften i alla fall. Stenåldern och medeltiden hade dom översatt, och sen kunde man se att översättningarna bara blev kortare och kortare och sen var det inget kvar av det - alls. Så vi fick helt enkelt försöka att tolka det albanska till engelska, vilket du förstår är hur enkelt som helst. Jag hade helt hypeat att gå på denna Free Walking Tour Tirana som ska vara helt syyykt bra, men förfördes och vilseleddes av ölens kraft, så det blev öl istället, otippat va? Jag och denna holländaren bara satt och tjötade och diskuterade vad vi störde oss på med andra människor och pratade lite OCD och andra störningar man har. Sen gick vi hem och gjorde pasta med pastasås, för totalen 1 EUR för tre personer. Tre? Vadå tre Hanna? Vem är den tredje? Nu måste du berätta! Jo, Joe är den tredje personen. Vem är Joe? Jo men det ska jag berätta; han är en aussie som bor i London vars familj kommer från Italien. Det är vem Joe är. Jag har helt och hållet tappat uppfattning om hur mycket mat man bör göra åt två personer, och det brukar bli standard fyra portioner - så när jag såg Joe kliva ut ur huset och ut på gården där vi åt vår middag var det första jag fråga om han ville ha lite pasta, för det var helt ärligt groteskt mycket mat. Och det ville han. Har ni hört va? Story of The Year, for sure.

Vi åt pastan, och sen drack vi varsin öl, hängde runt lite och pratade. Även svenskarna Alice, Amanda och Oskar var där, riktiga skönisar från Stockholm, som från vad jag fattade det inte vet hur man tillagar bönor? Vi alla möblerade om dessa fåtöljer då Joe låg i hammocken, (är det en patriarkal kraft?) och sen satt vi där och drömde om Dreamtroit, ett Utopia som vi skulle skapa ur dom dåliga delarna av Detroit, där vi skulle köpa fastigheter för 1$ (som man tydligen kan göra, jag har inte factcheckat detta) och sen bygga upp staden igen; kallad Dreamtroit. Det eskalerade snabbt från att vara en mysig liten by till ett fort där våra fienders skallar prydde utsidorna av fortet och till att vara en version av hungergames för att kunna bli medborgare - endast vinnaren får ett dreamy-pass. Lillfingrar skulle huggas av om man inte höll sitt punkt promise och ah - som ni hör så bör inte 8 tonåringar styra världen. Är du som läser detta nu en av Amerikanerna från Kentucky som absolut inte kan ta ett skämt och som nu ska börja tillrättavisa mig om att det faktiskt inte är ok att prata såhär om Detroit eftersom dem flesta fattiga som bor där råkar vara afro-amerikaner och därför är det som vi nu pratar om rasistiskt så borde du inte vara på den här bloggen alls. För nummer 1 så är det absolut inte mitt fel om ditt land inte kan behave och nummer 2 så hur skulle vi ens kunna veta det? Vem är ens Detroit? Han var alltså asjobbig och den mest PK snubben jag mött någonsin med Hawaii-skjorta och rektangulära glasögon som la sig i vartenda ord man någonsin sa - och ja, jag behöver ventilera han gjorde mig galen och inte på det bra The Notebook sättet. Samt att han alltid skulle avbryta och överrösta en med dem mest irrelevanta meningarna som någonsin satts ihop av någon någonsin.

Vi klättrade upp för en "pyramid" också förresten, och den var liksom inte brant men den var rätt hög, 30m? Det är en gammal byggnad från kommunisttiden, och hit går nu för tiden locals för att röka gräs, eller det var så det verkade i alla fall. All gå upp var lugnt, kändes lite i benen bara, men alltså ärligt talat när vi skulle ner och alla typ skrek och panikade och man ärligt kunde gå ner? Blev så sjukt irriterad på lame-heten som rådde i gruppen de senaste 5 minuterna. Jag skämtar inte när jag säger att dom lokala skrattade åt oss för att det var verkligen bara som att gå ner för en brant nedförsbacke. Att jag är så arg kan alltså ha med fem saker att göra:

1, mens
2, matförgiftning
3, saknar mina britter (alla 4 nu)
4, lame sällskap
5, jag har tappat min linneskjorta

Alla fem helt relevanta samt rationella skäl att vara förbannad och oskön. Eller?


Likes

Comments

Hej!

Just nu sitter jag, Yiannis, Patten och Juan (BRZ) i en taxi från bergsbyn Theth tillbaka till Schkolër. Vi gick upp klockan 7 imorse för att påbörja vår hajk vid 8. Till frukost hade vi stekt ägg, majsbröd, hemgjord ost som smakar lite som en blandning mellan halloumi och fetaost, fikonmarmelad och örtte - allt var förberett av Rosa, vår värdinna. Hon pratade ingen engelska överhuvudtaget, så några andra gäster fick hela tiden försöka översätta vad vi sa. När jag sa att jag hette Hanna så sa hon bara "oh, Hanna!!", pekade mot himlen/bergen och målade sedan i luften ett hjärta med sina händer. SOS om någon vet vad hon menar låt mig veta. Vi blev upplockade kl 8 och blev körda till början av den dåliga vägen som skulle leda oss till början av trekken. Det tog oss ungefär 40 min att ta oss dit, och det var konstant uppförsbacke från det. Berget var 2800 m högt, och vi började på 1300 meter - en helt jävla galen uppförsbacketräning om du frågar mig.

Som alla andra gånger (Mostar) så hade jag fått veta att shorts och linne räcker gott och väl, och som alla andra gånger (Mostar) gjorde det inte det. När vi vaknade så regnade det, och var väl inte mer än 18 grader varmt. Denna gången hade jag dock lärt mig av mina misstag, och hade alltså packat långbyxor samt tre tröjor - jag tog på mig alla tre. Vi gick i uppförsbacke i kanske tre timmar totalt, med undantag för en sällsynt platt bit. Vi började i en dal, och därifrån kunde man se bergstopparna - och alltså jag var HUNDRA på att dom kan seriöst inte mena att man ska ta sig till toppen på dessa monster. Jag hade fel (se bilder nedan) och vi skulle till toppen. Hombre que pas? (Excuse moi för eventuell felstavning jag pratar inte spanska.. eller franska).

När vi kom ner till Theth, som är typ världens finaste lilla bergsby, så försökte vi i desperation (grov överdrift) att hitta en buss som kunde ta oss tillbaka till Shkodër. Vi gick från hostel till hostel (två stycken) och lyckades tillslut hitta någon som kunde köra oss dom tre timmarna från bergen till stan - för typ 10 EUR var, det är inte ens en tredjedel av vad jag skulle betala för en taxi hem från krogen som tar 15 minuter. Hör ni mig? Det här är real life. Vi satt i bilen, som mest skumpade runt dom första två timmarna av åkturen, och diskuterade ätstörningar och fetma och jag vet inte vad. Yiannis tog en av sina legendariska tupplurar där han sover i 2-30 minuter och sen vaknar upp och frågar hur länge han egentligen sov - kanske i hopp om att flera timmar ska ha passerat, eller så är det bara ren och skär förvirring. Vi kom fram till Shkodër vid 17:00, alla helt utslagna från en tidig morgon och höga höjder (vi är nästan tonåringar give me a break), så hämtade vi våra väskor från det hostel vi bodde på natten innan hajken, Mi Casa Es Su Casa(platsen där Yiannis okrydd packade på sig 5st kokta ägg vid frukosten, åt ett av dem, la det andra i hand magväska och la tillbaka resten i frukostskålen) och tog oss mot ett annat hostel som jag inte kommer ihåg vad det hette men det finns ett annat sånt i Amsterdam, och slog oss ner. Vi alla gick och duschade - med min Nivea som tydligen luktar som Roses & Care - och sen gick vi ut och åt. Jag föreslog att vi skulle gå tillbaka till Peja som är en restaurang som vi åt på dagen innan vi gjorde hajken och den var asbra - men vi skulle istället testa något nytt, och mannen i receptionen rekommenderade det här starkt. Han sa till och med "every time, people come back with big smile, biiig smile!", så vi gick dit. Maten var ok, väldigt salt och lite mycket kanske (kanske för att både Patten och Yiannis beställde förrätter+dubbla huvudrätter +gratis efterrätt kanske inte) och sen skulle vi ta tillvara på dom gratis öl man fick på vårt hostel. När vi kom tillbaka till vårt hostel var alla helt knockade, så alla gick bara och la sig direkt, vi trodde allt var lugnt.

Jag vaknar kl 05:15 och mår så extremt dåligt. Jag har sett att Patten har gått upp en gång innan, det är konstigt eftersom vi ska ta bussen till Tirana vid 7 och vi skulle gå upp vid 6 och jag vet att han gillar att sova. Jag går till toaletten, och typ går runt ett tag, vet inte vad det är med mig, tvättar mitt ansikte. Jag bestämmer mig för att gå tillbaka till vårt rum och sova lite till, men alltså så fort som jag kommer in i vårt rum så känner jag det komma. Likt en Sims som har ätit gammal mat så får jag löpa till toaletten och klarar mig precis. Vad fan är det som försiggår? Jag kräks alltså och har en nära döden upplevelse, varför idag?? Jag sitter där ett tag, och tar mig sedan tillbaka till mitt rum för att hämta mina duschgrejer, för helt ärligt det här är så jävla äckligt haha. Klockan börjar närma sig halv sju och jag försöker ta mig samman och packa alla mina saker. Jag möter Yiannis och Patten i vardagsrummet - och så känner jag det igen. Jag håller min hand mot mitt bröst och Yiannis ser detta , och frågar hur jag mår, jag säger nej och han berättar att Patten har spytt typ hela natten. Jag springer till toan igen. Alltså vi ska ta bussen till Tirana i tre timmar vad fan är det som försiggår?
Så vi slår oss ner längst bak i bussen i hopp om att vara ensamma, eftersom klockan nu är 8 och bussen bör ha åkt redan. Jag sitter redo med en soptunna i famn, och lägger mig ner för en tupplur. Jag väcks av denna aggressiva alban som skriker att jag ska sätta mig upp, dom har fyllt heeeela bussen - folk står alltså upp. Är detta ett skämt? En kvinna med hennes barn sätter sig bredvid mig, till vänster i hörnet har jag Yiannis. Och jag kräks, och kräks och alla kollar på mig som att jag är galen. Dock är jag väldigt bra på kräkas tyst märkte jag - så det var ju bra. Jag hade världens bästa upplevelse dock med en gammal tant som kom bak och satte sig bredvid mig när hon märkte att jag mådde dåligt. Hon tog min hand och höll den och klappade den - vilket är typ det finaste någonsin mitt hjärta smälte. Jag varvade att kräkas med att tuppa av här längst bak i bussen, och vaknade endast på riktigt när Yiannis börjar skrika att här ska vi av. Både jag och Patten, som båda mådde skit, hann inte sätta på oss våra skor och hann inte packa ihop våra saker - och bussen börjar köra iväg. Vi börjar skrika för vi vill fan inte bli kidnappade idag. Efter 10 m av skrikande så "stannar" han, vi tvingas alltså hoppa av i farten. Vi tar våra grejer och försöker hitta en buss som ska ta Patten och Yiannis till Trikola i Grekland. Juan bokar en buss till Lake Ohrid.

Vi sitter och dricker kaffe på ett kafé vid busstationen, klockan är 12 och vi försöker vänta ut grabbarnas bussar. Efter ett tag är jag och Yiannis hungriga, och går och köper massor med saker på Le Bon, ett kafé bokstavligt talat 55m från var vi satt, men Patten orkade inte gå med haha. Jag och Yiannis köper mackor, och bestämmer oss sedan för att sätta oss i en park och äta dom, vi hittar ingen park men vi hittar en gräsplätt full med skräp och dött gräs, så vi sätter oss där. Efter ett tag inser vi att vi helt ärligt var 10 cm från att sätta oss i hundbajs, och vi inser på riktigt att det här kanske inte är den bästa platsen att sitta på. Vi går tillbaka till bussen vid 15 och det visar sig att dom blivit lite lurade och att bussen går vid 16:47. Bra va?
Vi börjad gå mot mitt hostel, Tirana är sjukt fint asså jag säger då det. Men sen måste dom gå, vilket sjukt deprimerande ögonblick det var att säga hejdå mitt på det stora torget. Extremt deprimerande.

Likes

Comments

Hej!

Nu sitter vi i bussen från Schköder, Albanien till nånstans (jag markerade egentligen där för att kunna inserta namnet på byn vi är i, men jag har fortfarande ingen aning) där vi ska hajka i två nätter (ja, det här händer igen, jag svor till gudarna att jag inte skulle hajka igen men jag är inte religiös så - sug på den). Dom senaste dagarna har varit amaz. Jag spenderade två nätter på The Grove Montenegro i Stari Bar, Montenegro och asså det är på riktigt ett av de bästa hostel jag har varit på någonsin. Alltså Fredrik tack som fan för tipset. Jag kom dit runt 17:30 på onsdagen, och hela stället var bara helt fantastiskt. Det hade innan det var ett hostel varit ett olivoljefabrik och dom hade renoverat det och startat hela stället just denna våren. Det var så himla härligt och fint - det låg precis bredvid en bäck som rann från bergen. Vi (dom, jag snålar livet ur mig och maten kostade 4EUR så det fanns ingen chans haha) åt Mac & cheese och pulled pork till middag som Lauren lagade åt alla - jag drack öl. Vi spelade sen frisbee; jag, Yianni, Patten och Will, alla från England. Med tvivelaktig syn samt tvivelaktig nykterhet lyckades (råkade) jag fånga en frisbee med min underläpp, och alla ni som sagt att jag inte hade passat i botox har fel. Jag fick en fantastisk svullnad i min underläpp som håller i sig till denna dag.

Dagen efter vaknade jag upp av att en katt skrek mig rakt i ansiktet, bokstavligt talat 20 cm från mitt ansikte. Jag flög bak i ren förfäran men fick sen mysa lite så det va launa <333. Vår fläkt lät som en byggplats och det var sjukt varmt, men sängen var lätt 130 cm och så skön! Jag har haft sån sjuk energi på morgonen det i donno wazzap. Klockan är 11 och jag har okrydd inte ätit på 20 timmar. Vi bestämmer oss för att gå och äta, vi är typ 10 pers, och alltså jag har aldrig varit med om ett långsammare gäng. Någon ska hela tiden byta skor, eller hämta en tröja, eller dricka ett glas vatten, och tre timmar senare kommer vi äntligen iväg. Jag tror att jag ska dö på plats. Servitören ser inte glad ut när vi på ett sällskap av tio dyker upp mitt i lunchen, dom har alltså i snitt en servitör per restaurang i Bar. Men han hade riktig kämparglöd det skojar man inte bort. Efter gick vi till fortet som ligger i Stari Grad Bar (översättning Gamla Stan Bar) och tills denna dag har ingen av oss någon aning om när det är från, vem som byggde det eller vad det användes till. För att göra allting klart menar jag ju självklart vi som bodde på The Grove och inte typ landet eller historiker. Vi gled runt där ett tag och precis vid ingången så stod det några kineser, och man kunde gott och väl se att dom ville ta kort där inne utan någon annan i bilden, och en av kvinnorna gestikulerade mot Yiannis att han skulle stanna där han var - bakom kameran. På något vänster får han för sig att dom vill ta kort med honom och kör igång; "you wanna take picture of us?" , lägger armen runt omkring henne och ger ett OG handtecken. Man kan se att dom är förvirrade, men allt för artiga för att säga nej. Patten och Pilar ansluter i bilden och poserar och jag kan knappt hålla mig för skratt vad håller dom här människorna på med? Dom förvirrade kineserna knäpper några bilder, och vi går sen vidare. Jag frågar Yiannis vad det är han håller på med, och han var helt övertygad om att dom ville ha en bild med honom, detta ledde till ett stort intern skämt. Vi hoppade runt i fortet parkourstyle och då och då dök kineserna upp igen och vi tog fler bilder tillsammans. Är ledsen att jag inte lyckats få tag på dom, men ärligt talat haha!

Vi kom tillbaka till The Grove runt 15 och drack öl och spelade kort, sen bestämde vi oss för att vi skulle bada i vattenfallet som rinner förbi hostlet. Okrydd det var typ 16 grader i vattnet - dvs iskallt. Jag bestämde mig för att stå i det i 15 min tills mina ben domnat av - mest i skräcken att bada i kallt vatten, vilket egentligen inte borde vara en skräck eftersom det verkligen bara är lite kyligt vatten. Vi klättrade i vattenfallet och gick sen tillbaka till sofforna och drack mer öl och bara chillade. Klockan 18 åkte vi till stranden där vi skulle spela Ulitmate Frisbee, vilket jag trodde skulle vara lite chill frisbee kastande - kunde alltså inte ha haft mer fel. Vi spelade totalt i 1,5 timmar, och det resulterade i SÅ mycket svett, en stukad vrist hos Will och fyra (!!!) mål som jag var inblandad i. Peace bröder, jag är inte ödmjuk när det gäller lagsporter. Så Ultimate Frisbee är typ som basket, men när du har frisbeen måste du stå stilla och kasta till någon annan i ditt lag, och du ska liksom passa den in i en ruta. Det var sjukt kul men jag inser verkligen också hur överdrivet arg jag blir när jag gör något fel och bara vrålar av ilska haha. Efter kampen gick vi alla till havet och svalkade oss - väldigt nödvändigt!!- och sen åkte vi till en bar där en av ägarna, Zoey, skulle spela live. Baren hette Beach Bitch (på spanska dock, kan någon översättning så var god att bidra) och var på en platå alldeles vid havet. Det var så fina låtar, låtar som handlade om allt mellan hennes pojkvän Chris (även han en av ägarna), hennes föräldrar och hennes avlidne bror. En riktigt fin stund verkligen. Vi drack öl (gör man något annat när man backpackar egentligen?) och när vi kom tillbaka till hostlet så hade alla gått och lagt sig, men jag, Felix (AUS) och Eddie och Allie (världens bästa par okrydd, dom hade mötts första gången på ett hostel i Irland, han är från Nevada och hon från Tjeckien) satt uppe och pratade i flera timmar tills alla kände att vi skulle dö på plats om vi inte sov snart.

Morgonen efter åt alla "Laurens Famous Müslii" (den var 3EUR, nej jag åt inte den heller) och jag åt min stabila havregrynsgröt. Vi satt åter igen och bara pratade och jag försökte planera min resa till Podgorica. Efter att ha blivit totalt rostead av alla och blivit informerad av alla att Podgorica är det mest ovärda stället att åka till någonsin så bokade jag en resa till Albanien för att hajka med Yiannis och Patten istället - spontant va? Självklart hade jag redan bokat hostlet i Podgorica men det fick liksom vara, hela min spirit var helt dödad haha. Vi badade igen i vattenfallet, denna gången var jag mer aktiv på att bara kasta mig i. Vi åkte till Dead Goat Beach - men Hanna, vad är det för hemskt namn på en strand och varför vill du åka dit? Det ska jag säga dig. Den kallas så (på The Grove) eftersom första gången dom var där så låg det en död get där, med ett fikon i dess mun, do something you love - that simple. Den hade antagligen försökt få tag på ett fikon men ramlat ner. Det finns nämligen några sätt att ta sig till denna gömda strand, vi åkte först van i 20 min, gick genom en 1,5 km kal tunnel till havet, och därifrån bergsklättrare vi i princip 2 km för att sedan behöva klipphoppa 8 m ner i havet. Jag som aldrig har hoppat från så höga höjder innan var ju helt förstörd av detta och jag kunde känna mitt hjärta bulta i min bröstkorg. Det är ganska konstigt egentligen för det enda som hjälpte mig var att tänka att jag kunde flyga och sen hoppa - vilket är mer irrationellt än att bara hoppa i lite vatten eller?

Vi badade, kastade frisbee, kastade stenar i hål (ligister) och jag och Fabian, en kille från Belgien, gifte oss på stranden. Han gav mig en sten, jag gav honom min kärlek och opassande skämt om att vara "moist". Jag brände mig, och fick ansluta mig till "The white people" i skuggan. Vi bergsklättrare tillbaka och vi alla gjorde varsin turban eller slöja, för det var så extremt varmt på riktigt, och åkte tillbaka till The Grove. Vi drack ÄNNU MERA öl och badade i badtunnan - tog en gruppbild, se nedan. Vi packade våra saker, för vi skulle ta en taxi till Albanien. Kan ni alla bara lyssna på detta? Vi tog en taxi till ett annat land och betalade totalt 15EUR var. Var!!! Det var verkligen genuint jobbigt att lämna The Grove, även om jag bara vart där i två dagar så var det helt fantastiskt - åk dit alla ni som kan!! Det var även genuint jobbigt att inte hinna äta någon middag, jag lyckas alltid missa alla mattillfällen.

Nu är vi alltså i Albanien i en liten bergsby jag inte minns namnet på i ett gästhem jag inte vet namnet på, ägaren heter Rosa och hon är hur gullig som helt dock. Vi gick upp vid 6 i morse, åkte minibuss i ca 4 timmar där vi såg kossor, får och getter. Det var så kul, för Yiannis är från Grekland och någon hade någon gång sagt till honom att han hade "getiga ögon", och det där är ett hetsningstillfälle jag vägrar missa. Vi åkte sen en färga på en flod som går genom bergen i tre timmar, och sen en kort bussresa på typ 40 minuter upp i bergen. Vi hade inte bokat något boende, och hade ingen aning om vart vi var på väg eller var vi borde hoppa av. Men vi såg några från vårt gamla hostel i Shkodër och bestämde oss för att hoppa av här och hoppas på det bästa. Vi (jag) var genuint orolig, och lite irriterad men det sa jag ju inte, att vi hade så dålig koll, men allt blev perfekt tillslut. Vi bor i den här lilla pittoreska byn , som har en kiosk med totalt 25 olika varor) och imorgon ska vi göra vår 7 timmars hajk genom detta fantastiska landskap och sen ska vi ta oss tillbaka till Shkolër och en Tiranë. Albanien ftw.

Likes

Comments

HOLA MY REAL FRIENDS!

How many of us, how many of us, are real friends? Surrounded by the fucking wolves, eller i mitt fall - surrounded by the fucking bureks. MEN JAG ÄLSKAR BUREK. Hade Burek vart en person hade jag dejtat skiten ur den lille krabaten. Jag hade Fritzlat den på rill (Filippa <3).

Nu sitter jag i Sarajevo och är bakfull och ser ut som en bakfull person. Igår tog jag shots (why) i en salsaklubb och asså jag skojar inte när jag säger att vi DANSADE LINEDANCE I KLUBBEN. HELA KLUBBEN. Jag är så deppiresti att jag inte filma eller tog bilder men det var verkligen det bästa jag upplevt. Asså Sarajevo var har du varit i hela mitt liv!!!!!! <33333

Det var jag och Faith och Faith, två grabbar från Turkiet som bor grannar, har samma namn och reser tillsammans. Denna vänskap var absolut skriven i stjärnorna. Jag mötte upp dom på ORT (det är en bar) och vi drack öl efter öl efter öl. Visste ni att dom stänger matbutikerna under natten men att dom också inte stänger matbutikerna över natten för du kan gå upp till dörren och så har dom en lucka i den där du säger till killen som jobbar vad du vill ha och så går han och hämtar det åt dig. Som en servitör men i en Konzum liksom. Kanske har jag nämnt detta tidigare? Det spelar egentligen ingen roll för det är fortfarande fantastiskt. Vill ni veta vad vi köpte? Tre Sarajevski öl och en påse chips, det är en hälsoresa jag lovar. Det var alltså vår färdkost till klubben Cinema, som är en klubb som är i en gammal biograf, som namnet avslöjar eller hur. Det var ganska kul faktiskt för igår mötte jag tre personer som jag känner, Tarik som är från och bor i Sarajevo, Pablo från Texas och Ellie från Finland. Extremt random men det var så det var, världen är väl för liten helt enkelt. Vi drack lite mer och dansa lite salsa och drack lite till och fuldansa och sprang in i bord och snubbla och var ett riktigt praktexempel på vad elegans innebär. Vid 3 bestämde vi oss för att gå hem, och det jag kommer ihåg är att jag inte hittade hem först (det var 200 meter ärligt talat haha) och att jag köpte en Burek som jag tryckte i köket i mitt hostel. One burek a day keep the doctor with pay. Sen snubblade jag in i mitt rum, där jag började viska med en fransman som sov i sängen bredvid mig. Vi berättade om våra liv och våra familjer och han var inte full men det var jag. Vi pratade tills tjejen i sängen ovan bad oss att vara tysta. Det var lite pinsamt i morse när jag såg ut som ett vandrande lik och skulle möta pinsamheterna av att vara ett totalt fyllo.

Klockan är 15:30 och jag och Fathi och Fathi är och äter lunch på en restaurang i Mostar. Det är rätt så dyrt, och när vi beställer pasta med tomatsås så är det pasta med ketchup. Vi skickar tillbaka den, och får en grekisk sallad istället - som vi skickar tillbaka då det är riven pizzaost på paprika och tomat. Jag säger att jag inte vill betala för jag är inte alls nöjd och han knappt ätit en tugga av någon av rätterna. Det skulle jag inte ha gjort - det resulterade i en argsint servitör som frågar mig om jag gör såhär i Schweiz ( varför vet ingen vad Sverige är?) och han skriker i princip på mig. Det är ganska fantastiskt hur många servitörer som skriker på en i Balkan faktiskt. Han börjar prata om att den ska se ut såhär och den är bra så och det är hans restaurang etc etc, och jag säger att om det är ett problem så kan jag betala för det men jag är inte glad över det. Jag glömde tänka på hans stolthet antar jag. Han vägrar nu ta betalt för något allt och vi får i princip fly fältet. Det var verkligen hemskt och han var så arg och jag ifrågasatte många gånger om det var värt 4 EUR - vilket det ju uppenbarligen inte var för det var hemskt och jag fick verkligen så dåligt samvete. Men helt ärligt jag kunde inte äta en bit till av det utan att må illa. Stackars servitör/ägare. Stackars mitt hjärta. Nu hetsar mina turkar mig och säger att jag vägrar betala för allt och att det kommer bli bra och billigt att resa med mig. Haha asså lajf.

Jag ligger nu i sängen på mitt hostel och funderar på om det är värt att äta och om jag ska ta tag i mig själv idag eller imorgon. Mitt hostel ligger på 145m höjd och stan på typ 0m. Det är antingen nu eller imorgon i 38 graders värme dock. Varför är jag snål?

Likes

Comments

Nuuu jävlar! Jag är ÄNTLIGEN på väg till Jajce. Jajce är en liten stad nordväst om Sarajevo som jag försökt åka till sen jag kom till Sarajevo, och nu är dagen äntligen här. Jag ska bo på ett hostel som fått ganska kassa recensioner, Jajce Youth Hostel, men för 77 SEK får man ta det som bjuds antar jag. Jag sitter alltså på bussen dit nu, vi åker genom små pittoreska byar och berg och floder finns det oändligt av här. Folk badar i det gröna vattnet, och jag tänker anta att det är för att inte dö eftersom det är typ 37 grader varmt här. På andra sidan mittgången sitter det en svensk man. Han är kanske 35 år gammal, och han har bränt sig nåt kopiöst, bör man inte ha lärt sig att använda solskyddsfaktor vid det här laget? Jag tror att han vet att jag är svensk, trots att jag tycker att det verkar ganska uppenbart - för Guds skull jag har stan Smiths och en fjällräven kånken på mig. För Guds skull jag är vitare än månen. Det spelar egentligen ingen roll för jag är så ointresserad av att hänga med någon just denna stund. Men finns det tid att klaga eller kritisera, visst är det viktigt att ta chansen? I'm a baller.

Fan va jag saknar chips och dipp alltså. Kan ärligt talat inte vänta längre på den dag då jag kan komma hem, ligga i soffan slökolla någon serie och äta för mycket. Jag ska dippa livet ur mig, men än någonsin förr (hoppas till gudarna att det inte är fallet dock för jag äter redan för mycket chips hemma haha) och skicka in räddningschips efter räddningschips. It's amazing, you'll love it.

Igår drack jag öl från kl 14:30 till 02:45. Det fanns INGET att göra i Banja Luka, jag var väldigt besviken eftersom Sarajevo och Mostar är mitt allt i BiH. Något som var helt fantastiskt dock var att jag spenderade typ totalt 15 KM, vilket är typ 7,5 EUR vilket är typ 75 SEK. 75 SEK!!! På 12 timmar!!! Nu får jag nog dock vara ärlig och bekänna att det till huvuddel berodde på att ingen lät mig betala för mig själv förutom typ två gånger, middag och fyllekäk var alltså GRATIS (för mig. Jag antar det är det som händer när man umgås med 40-åriga män. Eller?

Jag sitter just nu på bussterminalen i Jajce, i riktig feministanda då jag lyssnar på Silvana Imam (då är jag väl feminist?), och väntar på min buss till Sarajevo. Jajce är superdupernice, men ärligt talat så finna det inget att göra haha. Jag och två danskar som bodde i mitt hostel spenderade morgonen med att upptäcka fortet, vattenfallet och den katakomb dom har här. Helt ärligt hela stället är bara massa falsk marknadsföring låt mig få förklara:

• Vattenfallet ska vara i mitten av Jajce, det är i utkanten av staden. Fint dock.
• Fortet är teny tiny och man kan endast gå in i ett av tornen och där har dom lagt nytt golv som påminner om en skolas arkitektur. Fortet var troligen från 1200-talet.
• Katakomben ska alltså vara en slags underjordisk kyrka, och den ska vara stor. Det var några osymmetriska rum som nån karvat ur stenen, och sen en minimal källare med ett starkt försök till ett kors.

Helt ärligt bröder jag har knappt tagit några bilder för det var verkligen inte mycket att se. Något som var fantastiskt igår var när det började spöregna, himlen bara öppnade sig framför ögonen på oss, och till det bjöds det på varma solstrålar. Vi avnjöt varsin Burek och drack varsin läsk - och lyssnade på regnet (och bagaren som skrek ut random saker till random personer hela tiden). Vi gick sen hem och åt pastasallad , detta var alltså med quebecaren Imad och schweizaren vars namn jag inte kommer ihåg :/. (Kul fakta: quebecare är helt jävla galna haha).




Likes

Comments

Ha den äran till mig, ha den äran till mig, ha den äran kära Hanna, ha den äran till mig. JAG HAR FYLLT ÅR! Helt otroligt va??? 21 år gammal, och jag kan faktiskt dricka alkohol lagligt i hela världen nu och det skojar man inte bort. Jag sitter just nu i 35-gradiga Zagreb och försöker bota min bakfylla från gårdagens bravader som helt ärligt har gett mig träningsvärk i benen. En sån träningsvärk som gör det svårt att sätta sig på toaletten du vet. Du vet?

Jag skrev egentligen det ovanstående i förrgår och det går lite dåligt med uppdateringen av denna blogg just nu. Jag får be om ursäkt, men jag kan inte sitta med min telefon dygnet runt - trots att jag gör det ändå höhö. Jag avnjuter just nu en riktig fiberfrukost; cappuccino, apelsinjuice och en sockrad croissant fylld med äppelsylt. Croissant var inte den jag trodde den var, och såg ut som en helt vanlig, hederlig croissant - men den hade en dold agenda. Den ville inte vara ärlig i rädsla att aldrig bli accepterad som det sockriga bakverk den är, och jag skulle säga att det är egentligen det som är Croissants största last. Croissant kommer från en fin familj med franska rötter. Båda Croissants föräldrar var väldigt populära; mamma Pain Au Chocolate och pappa Croque Monseiur hade båda två ett gott rykte i hemstaden Paris, dem vad inbjudna till alla stora event och alla talade gott om dem. Croissant, som var en av två croissanter, hade alltid känt stor press på sig - hans syster Plain Croissant hade alltid varit mer populär, kanske för att hon inte var rädd för att vara sig själv, eller för att hon helt enkelt föll fler människor i smaken. Det är lätt att se hur Croissant påverkas av sin känsla av otillräcklighet, och hur Croissant alltid försöker att överglänsa sin syster och imponera på sina föräldrar. Osäkerheten tynger Croissant mer än äppelbitar någonsin kan göra, och det är så svårt att se. Hade Croissant bara varit ärlig, då hade ingen av oss mått såhär idag. Jag vill kunna tro igen, men hur ska jag någonsin kunna lita på en annan croissant igen efter var Croissant gjorde mot mig. Hur ska jag kunna gå vidare? Hur blir jag fri?

Igår satt jag på en parkbänk i väntan på att dom jag bor hos ska ge tecken på liv ifrån sig. Klockan var 21:30, och jag hade ingen aning om var dom var eller när dom skulle komma hem och dom svarade inte när jag ringde. Grannens hund gick som vanligt bananas och skäller och skäller. Jag frågar hunden om det inte räcker nu, om hen inte tycker att den sett mig här i en hel vecka och att hen kanske vid det här laget kunde ha vant sig och vara lite tyst. Hen håller inte med och skäller vidare. Är det sant det dom säger om att man inte är en riktig backpacker om man inte sover utomhus minst en gång, dvs strand/parkbänk/tågstation/i ett träd osv, eller är det helt enkelt så att dom som gör det inte blir insläppta av sina värdar?

Idag ska jag försöka ta mig till Banja Luka och jag ska försöka hitta någonstans att bo. Jag är lite seg atm och vill typ inte boka nåt hostel för jag tycker att det är för dyrt, 85kr/natt dock haha, och väntar därför hellre tills dom höjer priserna som dom brukar göra när det är en samma dag bokning. Smart va? I Banja Luka vet jag inte vad man gör, men jag är såååå taggissshhhh på att vara tillbaka i favvolandet Bosnien & Hercegovina, ärligt talat bröder åk hit ( men inte för många av er det får inte bli för turistiskt) det är The bomb!!

Den senaste veckan har jag och Kaja hängt runt, åkt till poolen (jag är typ hundra på att jag håller på att få öroninflammation pga denna pool), haft sjukt djupa konversationer och ett antal existentiella kriser, den senaste igår faktiskt. Vi satt och tryckte glass och choklad, trots att jag lovade att vara en hälsosam 21 åring, och pratade om allt mellan himmel och jord. Jag berättade om mina "mål" som 21-åring. Visst vill ni också höra dem? Här är dom :

• Vara snäll mot mig själv och andra (det är viktigt faktiskt)
• Inte bry mig om min stolthet (jag tror det ger en rum att vara en mer genuin person)
• Ta tillvara på ögonblick (no stress, mañana blabla )
• Ha kul (kul va?)

Behöver du en guru så vet du vart du har mig; i kommentarsfältet höö.

Idag och igår var jag med mina favvisar Sam och Alex från Manchester (UK) idag åt vi frukost tillsammans och gick till en marknad där getingarna åt vattenmeloner like crazzzyy. Vi gick och pratade och svettades (både igår och idag, seriöst det är 36 grader ) och igår var vi på Museum of Broken Relationships, som är ett museum där vanliga människor berättar kort om en relation dom haft som gick i kras - är det en mamma eller pappa eller syskon eller älskare och ett föremål som symboliserar deras förhållande. Idag var vi på Museum of Naïve Art (det var najs och allt men asså jag har ingen aning om vad det betyder). Jag älskade skisserna "Man in Hat", "Man in Hat and Woman" och "Old Blind Man". Åh och i förrgår åt vi "Zagrebs Best Pizza" som vi hellre skulle vilja beskriva som "doughy, watery garden" ni hör va?? Gott va???

Nu drar jag till Baaaanja Loca (ser ni vad jag gjorde där? ;) )

HEJ!

Likes

Comments

Hej!

Kan inte fatta att jag först nu inser att när jag räknar dagarna så ser det ut som att jag räknar dagarna sedan jag blev tillfångatagen och hållen gisslan i en källare någonstans. Fint va? Imorgon är det MIN FÖDELSEDAG och vad betyder det? Inte så mycket egentligen. Ett år äldre (bokstavligt talat en dag äldre än idag) och non the wiser. Har jag några löften till mig själv? Egentligen inte, ha kul kanske? Jag har absolut åldersnoja, vet någon hur jag blir av med den?

Jag är just nu i Zagreb, Kroatiens huvudstad y'all. Jag har lärt mig rulla cigaretter själv vilket tillsammans med att lära mig dyka blev mitt mål (väldigt höga mål) på den här semestern, jag vet ännu inte hur man dyker, det är onaturligt ok?? Huvet först i vattnet, det är som att alla har en dödsönskan and I'm not having that. Anyways, jag bor just nu hos Kaja, hon är 39 år gammal och bor här i Zagreb men flyttar till Tyskland om 3 veckor. Vi bara hänger å tar de launa och äter pastasallad och snacks. Det är rätt fantastiskt hur kroppen anpassar sig till en kass diet, allt rör sig direkt från stjärten till magen haha ://. I förrgår gick vi till en park, det var en dal formad som ett V, vi drack öl och bestämde oss sedan för att vi skulle rulla ner för backen så vi gjorde det några gånger tills vi blev illamående. Vi bestämde oss sedan för att gå till en utomhusbar och på väg dit sjöng vi Amy Winehouse och blev helt ärligt hetsade av några 9-åringar att vi inte kunde sjunga(??) Kaja kontrade snabbt med "din mamma kan inte sjunga" och vi kände oss mognare än någonsin <333 Väl i parken satt vi och fyllesnackade djupa ämnen och jag came to term med vad jag tycker om porrfilmer fo realz, det är prostitution med en kamera det vet ni va? Vi gick sen till en lekpark (kan inte få nog av lekparker!!!!) och gungade och än en gång blev vi trakasserade av ungdomar haha. Jag yoloade och hoppade över ett högt staket med bara EN hand (parkour), förstår ni hur mycket jag lär mig under den här semestern??? Åh och det bästa, vi kom på ett FANTASTISKT nytt ord på kroatiska! Så "hejdå" är "do vidjenja"(fråga mig INTE om stavning för jag har ingen aning) så vi började säga "do vagina" istället, det är många konservativa här så det är så kul att se hur folk reagerar, samt att dom flesta bara tror att jag är en idiotisk turist som inte fattar något allzz.

Just nu sitter jag och äter choklad och väntar på att vi ska åka till den här poolen som ska göra att vi klarar den värmeböljan (37 grader) som råder.

Ciao!

Likes

Comments

Hej!

Jag är nu på väg till staden Novi Sad i norra Serbien. Jag sitter på bussen som kostade mig ungefär 50 SEK för två timmars rutt, och jag undrar om jag inte hade kunnat komma undan med något mycket billigare. Jag har spenderat senast dygnet med britterna Sam och Alex. (Det är ett sånt extremt underskott på resande tjejer här det är verkligen helt otroligt att jag hittills bara hängt med två tjejer. WHERE U AT??) Vi har besökt en mängd lekparker och käkade igår på någon extremt random restaurang. Dom spelade klassisk musik hela kvällen och hade inrett restaurangen därefter. Röda sammetsfotöljer och kristallljuskronor och pläderat guld på väggarna (obviously någon färg från Bauhaus eller så eftersom maten kostade typ 50 spänn men ändå).

Vi var och promenerade i västra Belgrad förut idag, lekte lite i lekparkerna och kollade på arkitekturen, när vi hörde ljudet av en saxofon från dom offentliga toaletterna. Vi gick för att kolla lite på grafittin runt omkring medan vi lyssnade på musiken. Precis när vi skulle därifrån började Sam prata med han som vi nu kallar Sax Man. Vi stod och pratade ett tag, och han berättade om problemen med att vara en musiker i Serbien och hur gärna han vill flytta till Europa (Nu tänker du säkert: " Hanna, Serbien ligger i Europa" men dom ser det oftast inte så här) och hur hans största dröm är att flytta till Amsterdam och spela jazz. Han är 25 år gammal, och hans skor hade hål i både sula och häl. Det tog oss inte lång tid att förstå att han var hemlös, saxofonen hade han fått av en kille från Nya Zeeland som han mött en månad tidigare och från vad han berättade så var denna offentliga toalett även var han sov. Han pratade om sina visioner för framtiden och vem han ville bli - ett riktigt Humans of New York moment. Vi skildes åt och han gick tillbaka till sitt.


Novi Sad är den näst största staden i Serbien, och det är där vi är nu. Jag har o två dagar hängt med Jô och Julien, två 28-åringar från Frankrike. Det är också en grej, alla som reser är så gamla. Vi tre + Hannah från Egypten körde Never Have I Ever igår och jag kände mig som en 12-åring bland 18-åringar. Eller är det helt enkelt så att jag inte lever lajf nog?

Vi var på Muzej Vojodinje som är ett museum med arkeologiska fynd och det var helt värdelöst då allt var skrivet på serbiska och ingen Engelsk information fanns utom kanske vad för slags sten det var. Vi flydde efter 30 minuter och gick istället upp till fortet och drack öl. Det är alltså ett sjukt sevärt fort men det enda vi gjorde var att gå upp, ta ett kort och sätta oss med en(tre) öl. Sen gick vi på en gratis rundtur av stan där guiden agerade lite mäklare ett tag och berättade om bostadspriser och snittinkomst i staden och typ höjd och bredd på alla byggnader. Turen var två timmar lång och den sista halvtimmen är bara total en dimma.

Nu ska jag till Zagreb och bor där hos Kaja, en tjej jag träffade när jag hajkade i Mostar.

Hej!

Likes

Comments

Hej!

Igår var en hel dag. Tre timmars sömn och 38 grader varmt i Belgrad och min panna är så stekt. Jag känner den bränna och jag undrar om det helt ärligt ska vara nödvändigt att ha mer än spf 50 eller om jag bara borde vistas inomhus i framtiden. Kanske bör jag köpa mig en hatt för dom 15,000 dinarer ja tog ut. Dumma jag trodde ju att även Belgrad förlitar sig på kontanter, och den summan jag tog ut utan att över huvudtaget veta hur mycket det var kan jag alltså köpa mig en LP-spelare för. Den bunten får mig att se ut som en knarkhandlare (frukta icke det är absolut inte så illa som man tror, det var typ 1500 SEK men ändå).

Vi gjorde stan igår kan man väl säga. Jag och min 37-åring gick först på en guidad rundtur i stan i ren turistanda, där träffade vi Camille från Frankrike och Brandon från Colorado. Det slutade med att vi gick på lunch på Brancovina, en sjukt bra restaurang riktigt feta bakade bönor, och det visar sig att Camille fyller 29 år idag.

Vi alla drar sen till museet om forna Jugoslavien. Ett riktigt kasst museum om du frågar mig, men det kan ha mycket att göra med den 1,5 h långa promenad vi tog för att gå dit och att det var typ 40 grader varmt och utan luftkonditionering. Men man börjar långsamt förstå varför så många i Balkan än idag är positiva till Tito, typ varför folk köper klockor med Titos ansikten på. Hur han var ett stort stöd i kampen för självständighet hos afrikanska länder när dom försökte bryta sig fria från kolonialmakterna. Vi drog oss efter nån timma tillbaka till stan (det tog 15 min med buss) och bestämde oss för att alla garanterat behövde duscha. Vid 20:30 möttes vi igen vid hästen på Republik Square, det var ganska fantastiskt vad en dusch kan göra för ingen av dem kände igen mig när jag hade håret utsläppt och.. rent? Jag åt någon tråkig tallrik med ris och svamp, och vi gick sedan vidare till kanalen. I Belgrad har dom en stor samling båtar som funkar som nattklubbar. Vi var på en av dem hela kvällen och jag var hemma 5:30. Den sista timmen där spenderades med att jag satt lite barnvakt åt Brandon som skulle ha gyros och sen följde jag honom hem, det går ju helt enkelt inte för sig att lämna en man helt ensam i en stor stad.

Igår åkte jag och Brandon till Tesla-museet (åter igen ett så extremt oklart museum har dom gett upp?) och sen åkte vi till Belgrads strand och badade hela dan. Vi gick sen till nån Italiensk restaurang och åt lasagne och sen satt vi i en park och snackade. Nu sitter jag och gråter över mitt Hostels extremt sega wifi och försöker komma på något att göra med mitt liv idag och hur jag ska försöka ta mig till Novi Sad som är en stad norr om Belgrad. Mekke me sad att jag inte kan vara hemma till mina fina vänners födelsedagar tänker på er massa!!!

Hej!

Likes

Comments