Klockan är 8:47 ovh jag undrar varför mitt alarm har ringt tre gånger redan, tills jag kommer ihåg att jag lovat Kareem att möta honom i frukosten kl 8. Helvete. Varför har han inte väckt mig? Jag drar på mig min hoodie och ett par shorts och springer dom 5 våningarna upp till takterrassen där frukosten serveras. När jag kommer upp sitter han där, han ler ett stort när han ser mig. Don är inte heller här, jag frågar vart han är och Kareem säger att han fortfarande sover. Jag och Don är verkligen samma skrot och korn - och jag skulle vilja säga att vi idag huvudsakligen är skrot. Kareem går ner för att hämta Don efter mina instruktioner, och efter tre försök och 35 minuter sitter en bakfull Don nu med oss vid frukostbordet. Vi pratar och skämtar och sen är det dags för Kareem att åka. Jag och Don sitter kvar ett tag efter att han åkt, försöker komma på hur vi ska fördriva denna dagen. Två killar kommer upp på terassen; dom är från NZ och heter Bradley och Morgan. En irakisk man ansluter också, men jag kommer inte ihåg hans namn trots att jag har bilder på honom. Jag vet däremot att "alla kvinnor älskar honom" för han äter alltid dadlar, socker och honung innan sex så han har alltid massor med energi. Sånt man inte vill veta ni vet. Jag behöver en turkisk handduk eller något och vi bestämmer oss för att tillsammans gå till Taksim så att även dom får uppleva det. Vi går runt och pratar och äter majskolvar och kollar på bakelser och går sedan tillbaka till stället med Muhammara och Hummus och åter igen gråter jag av lycka över hur gott det är. Den irakiske mannen försöker förklara olika seder och regler inom islam när jag inser att vissa saker har jag själv mer koll på än vad han har, speciellt när det kommer till hur man beter sig och klär sig i en moské. Han verkar hitta på mycket bara för att ha något att säga angående ämnet, och valde ut dom sämsta baklavas till och med jag vet det. Men han var snäll och fick oss alla att se ut som riktiga alkisar med varsin öl på trottoarkanten.

Vi besökte den stora moskén på toppen av kullen, vad den nu heter, precis efter böneutropet och moskén var i princip tom på besökare, vilket var fantastiskt för t.ex. Den Blå Moskén var ju så full så man knappt kunde uppskatta den, trots att jag faktiskt uppskattar den. Klockan slår sex och vi skyndar oss tillbaka till hostlet, The kiwis har en buss att passa och tiden börjar bli knapp. Vi går snabbt, jag har skoskav. Vi säger bye bye och jag och Don är åter igen ensamma. Vi bestämmer oss för att vi nog bestämt ska fortsätta resa tillsammans, det är ju så mysigt och han har ändå inget bättre för sig, har han? Nästa stopp är Selçuk, i sydvästra Turkiet. Vi sitter och spelar kort, pratar - om både små och stora saker. Det är det fina med att resa tänker jag, ingen är rädd för att dela med sig av sina historier och sitt liv, sina känslor. Det gör det så lätt att faktiskt lära känna människorna du är med. Bara några dagar sedan vi träffades och han är redan en sån god vän. Vi pratar om allt och lite till. Vi har tillochmed skaffat vänskapsarmband (ja, det hände, ingen skam), men mer om det senare. Helt ärligt så har vår sista dag i Istanbul fallit i glömskan. Vi promenerade mest, jag hade några extremt irriterande (sexiga) blåsor på mina fötter och vi gick mest runt i hopp att hitta ett legit ställe att äta lunch på. Det slutar med att vi sitter på en restaurang som är så overpriced och inte ens i närheten av den förra restaurangen som vi älskade - men dom har samma sortiment här, bara sämre. Det var en sorglig tid. Resten av dagen är tidsfördriv, i väntan på bussen till Selçuk som avgår vid 22 samma kväll. På bussen skulle vi ha massa skoj, spela kort, snaxa, men jag däckar en timma in på bussresan och vaknar inte förrens vi är framme i Selçuk.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Tjenis, penis leverpastej.

Det är en fras jag nu lärt (intalat) tre personer är en vanlig hälsningsfras i Sverige. Kanske i hopp om en come back och kanske i hopp om att dom ska göra bort sig lite. Men first thing first

Nattåget till Istanbul = lyfe. Det var första gången i mitt liv som jag åker i ett tåg där man får en egen säng, kuddar och täcken samt dryck och snacks inkluderat i dom 25 EUR man betalade för en 10 timmars tågresa. Jag hamnade i en vagn med två män, Robiul från Bangladesh och Gorkturk från (gissa) Turkiet. Båda två var såna absoluta bebbes, båda sov i sina jeans pga att dom inte ville göra mig obekväm trots att jag flertalet gånger sa att det absolut inte gör någonting. Pants on. Vi snackade ett tag och pratade lite allmänt om Istanbul och resor och typ det faktum att detta var Robiuls tredje försök att komma in i Turkiet och att han verkligen hoppades att han inte skulle behöva vända vid gränsen än en gång. Två killar går förbi vår vagn, "do you smoke" frågar dom, vi säger nej, undrar lite vad det är för första fråga. Dom förklarar då att dom har en vagn, Vagn nr 9, som konduktören låter dom röka i, vi önskar dom lycka till med det. Vi i vår vagn pratar lite till och jag trycker i mig min baguette och mina kex och undrar varför i herrans namn jag packar frukostmatsäck om jag ändå tänker äta allt den första timmen klockan 23:30 dagen innan. Jag bestämmer mig för att jag ska gå på toa och passerar dom rökande killarna på vägen tillbaka till mon vagn, vi pratar lite och dom bjuder in mig i deras vagn. Dom dricker någon sprit mixat med fanta lemon och dom berättar för mig att dom på denna resan verkligen lärt sig mycket, bland annat att alltid ha med sig två koppar och en flaska sprit på varje övernattningsbuss/tåg. Jag själv håller på att dö av utmattning och kan inte förstå varför någon skulle vilja vara konstant bakfull och speciellt när man redan har sömnunderskott. Efter ett tag bestämmer jag mig för att det är dags för denna damen att få sin skönhetssömn och jag lämnar killarna för männen i min vagn. Jag däckar direkt, och väcks runt 02:30 av att en man ber om mitt pass. I min dröm så har Gorkturk redan gett honom mitt pass så jag sitter med en flackande blick och försöker hålla mig själv från att tuppa av. Han frågar mig igen om mitt pass och jag säger ja, han blir irriterad och jag undrar varför han har ju redan fått mitt pass? Jag frågar Gorkturk vad det är han vill och han säger att jag ska ge honom mitt pass, och mycket riktigt när jag kollar i min väska så ligger det så fint i sin lilla plastpåse. Om jag verkar efterbliven eller inte är inte relevant eller. Vi tar oss igenom passkontrollen och det är okrydd 9 grader ute och svinkallt. Passkontrollen tar ca 15 min och inte ens en cigg gör det genomlidigt trots att det funkar som tidsfördriv. Jag pratar lite mer med killarna, och sen går jag och mina män tillbaka till vår vagn och sover lite mer.

Klockan är 9:45 och vi närmar oss Istanbul. Jag är så taggad, när jag skulle sova igår kramade jag om mitt täcke och log massor för jag var så taggad på denna stad jag drömt om så länge. Klockan 10:15 vallas vi alla mot bussarna som ska ta oss till innerstan. Jag träffar killarna igen, namnen är Brady (AUS) och Don(ald)(US) och dom bestämmer sig efter att vi pratat lite om att dom också kan komma och bo på Big Apple Hostel där jag ska bo, jag vet att dom har rum. Det är nära den Blå Moskén och jag tycker det verkar vara en bra bas SÅ KOM MED MIG. En riktig loner i jakt på vänskap. Vi traskar på och kommer fram till vårt hostel runt 11, byter lite kläder och beger oss sedan ut på stan för att hitta frukost. Vi hittade ett ställe, men dom hade inget Veganskt så jag hade en kaffe med en turkiskt delight # frukost. Den turkiska delighten var inte ens vegansk det var honung i så jag vet inte ens vad jag försöker med. Vi gick sedan till The Grand Bazaar, köpte asgoda dadlar och sen fulländade vi cultural appropriation genom att ta bilder i klassiska turkiska kläder (se bild ovan). Ingen av försäljarna i bazaaren tyckte om Dons jeans, och han blev flera gånger frågad om han inte ska köpa nya - dom har ett par som skulle passa honom perfekt. Varken jag eller Brady blev ens tillfrågade, våra jeans var tydligen ok. Sen gick vi vilse. Vi bestämde oss för att ta oss tillbaka till Big Apple, Brady skulle ut och springa och Don skulle ta en tupplur, men 30 minuter senare hittar jag dom uppe på takterrassen med varsin öl och varsin cigg i sina händer. Vi börjar dricka öl, timmarna passerar och vi bestämmer oss för att denna torsdag absolut är gjord för utgångar. Vi beställer en uber vid halv tolv och vid tolv intar vi dansgolvet på klubben jag hittade på Google. Den är tom. Musiken spelas och ljuset är igång men alltså inte en enda själ, bokstavligt talat. Vi bestämmer oss för att det nu antingen är all in eller hem, så vi köper shots och gör klubben vår egen. Timmarna passerar och jag Latesha(AUS) och Kareem(EGY) börjar må riktigt dåligt efter alla dessa tequila shots. Vi har låtsats att det är min födelsedag och har fått massor med gratisshots och tomtebloss och jag börjar tro att jag kan breakdansa. Vi bestämmer oss för att vi ska åka hem och jag inser då att det enda jag ätit på hela dagen är en kopp kaffe, tre turkish delights och fem dadlar. Jag börjar en gnällig jakt på mat, och frågar i princip alla jag ser om dom vet vart det finns falafel någonstans. Jag börjar undra om det här är kvällen så jag kommer svälta ihjäl och jag fruktar för mitt liv. Uppenbart helt irrationellt men rationellt i alkoholens järngrepp. Väl vid Big Apple hittar vi en 24/7 restaurang och jag äter en smaklös linssoppa med ris och bröd och sen en chili som påminner mig om skogsbränder. Vi kämpar oss hem och jag dör i min säng.

Dag två och det är Bradys sista dag på sin resa innan han åker hem till Australien för första gången på två år. Han bestämmer, och vi går därför till Museum of Science in Islam, vilket var ett så extremt tråkigt museum så att jag kunde dö på plats. Både jag och Kareem försökte få alla att öka så att vi kunde fly härifrån. Vi går ut därifrån, och 10 EUR fattigare och inte en uns klokare senare är vi fria. Vi bestämmer oss för att mat är den enda räddningen från den plötsliga depression detta museum har orsakat, så 5 min senare sitter vi på golvet på en turkisk restaurang och äter spenatfyllda bröd och vindolmar(!!). Efter det gick vi mest omkring, försökte komma in i den blå moskén men den var stängd, sen gick vi runt och balanserade vattenflaskor på våra huvuden. Vi bestämde oss för att chips är lajf och att vi borde gå tillbaka till vårt hostel och äta dom + dricka öl så det var det vi gjorde. Ett internt skämt även med dessa bröder var angående såna där elefantbyxor som alla i Thailand köper när dom funnit sig själva, så när Don gick ut för att köpa cigaretter så kom han tillbaka med cigaretter plus Found-myself-on-gap-year-byxor (se bild) som han gav till Brady. Egentligen tyckte jag mest att han såg ut som en man med grov medelålderskris, trots att han bara är 25. Brady åkte till flygplatsen och vi andra satt kvar med våra öl. Jag vet inte hur ni andra känner men jag personligen tycker att det är ok att gå och lägga sig 00:30, så vaknar man fräsch (vid liv) dagen efter och man kan vara produktiv. Dom kallar mig tråkig men jag vet att jag kommer vara den enda som är vaken till frukosten imorgon.

Ensam vid frukosten igen. Jag vet inte om mina vänner lever i förnekelse eller om dom vet att dom inte kommer kunna pallra sig upp men att dom inte bryr sig. Om det är något jag lärt mig om Turkiet hittills så är det att dom inte har någon jäkla aning om vad en bra frukost innebär. Varje dag vitt bröd som känns som att äta luft, någon supersockrig artificiell sylt och några konstiga skrumpna oliver, lite tomat, lite gurka. Ibland får man rostat bröd, men ärligt talat bröder (höhöhö) så hjälper det inte mycket. Varje dag, hungrig en timma efter frukost, och jag börjar nästan sakna Albaniens enformiga men tillräckliga frukost. I Albanien fick man i alla fall riktigt kaffe, här serveras pulverkaffe och det snålas med pulver och jag känner svensken i mig koka, och då menar jag inte av kaffe utan av ilska. Jag behöver något starkt kan dom inte se i mina ögon att jag vill ha något starkt.

Jag, Kareem och Don har bestämt oss för att vi ska se den siste sultanens palats idag, och vi bestämmer oss för att gå dit, hur illa kan det vara tänker vi? Rudy och Zach hänger på, båda två medelålders män med viss och grov fetma, vi tänker att ah dom får väl hänga på om dom vill, men att vi kommer promenera dit. Det är ca 30 grader i Istanbul och vi börjar vår promenad. Den ska enligt Google maps vara ca 4 km, men efter att ha promenerat i vad som kändes som en mindre evighet börjar jag ifrågasätta googles korrekthet. Det tar oss drygt en, kan också vart två, timma att promenera hit, och vi märker att Rudy och Zach redan är dödströtta, dom hittar varje chans att sätta sig ner. Klockan är 14:45 när vi är inne på palatsets gård, och vi ser att i princip alla utställningar stänger klockan 15. Så vi börjar powerwalka, inte betalar vi 40 TL(ca 10 EUR) för att inte se något. Zach och Rudy kämpar på men faller efter, vi skyndar. Trots att det ska stänga vid 15 så verkar det inte spela någon roll, det finns ingen chans att vi kommer att få se något annat är den guidade rundturen idag. Vi accepterar vårt öde och tar oss tillbaka. Vi ser många söta små fåglar och änder vid fontänerna, mitt hjärta smälter. Gratis guidad tour i sultanens palats. Man fick tyvärr inte ta några bilder, trots att Don var en mindre ligist i det avseendet, men det var så sjukt fint verkligen. Jag vet inte ens hur jag ska kunna hitta orden för att beskriva det, men det var syykt najs. Det såg ut som pengar? Det såg ut som pengar.

Efter palatset var alla så redo för lite krubb. Jag kom ihåg att jag sett en mängd restauranger tillbaka på den väg vi gick för att komma från bron till palatset. Jag föreslår att vi borde gå dit och att det var högst 5 minuter bort. 15 minuter senare på samma väg och jag inser att det kan vara så att jag fått en total black out angående hur långt vi faktiskt gick på denna gatan, för vi är inte ens i närheten. Jag inser mitt misstag och viskar till Kareem och Don att jag kan ha missbedömt avståndet, och dom bara skrattar och säger att killarna kommer att döda mig och vi bestämmer oss för att inte berätta för dom, utan helt enkelt fortsätta som ingenting. Jag frågar om dom kan tänka sig gå till Taksim, och både Zach och Rudy säger 'nej, vi vill ha mat nu!' Så vi svänger in höger på en annan gata och börjar gå i en uppförsbacke, jag hoppas vi hittar en restaurang snart.. 5 min uppförsbacke och alla restauranger och butiker på denna gatan är stängda. Jag börjar känna ett visst obehag från männens växande ilska, så jag springer in på ett hostel och frågar dom om dom vet vart jag ska gå. 100 meter framåt, sen en högersväng och sen 200 meter uppåt, och där bör allting vara öppet. Vi följer hans anvisningar, men hittar till vår besvikelse bara ett café, och dom serverar inte mat. Cafébiträdet säger att om vi går 20 meter upp och svänger höger, går 50 meter och sen svänger vänster och ytterligare 200 meter så kommer vi hitta en massa restauranger som är öppna. Så vi gör det, dom 200 meterna efter vänstersvängen är en brant uppförsbacke som jag själv tyckte var lite jobbig - jag vågar inte ens kolla bak på Rudy och Zach som nu börjat halka efter. Vi når toppen av backen, kollar runt -inget som lockar oss. Kareem frågar vidare, och 500 meter framåt så ska det finnas en restaurang som skulle passa oss alla. Vi fortsätter, Zach och Rudys ansikten börjar skifta till en röd färg, om det är av hettan, ansträngningen eller ilskan vet jag inte. 500 meter och en vänstersväng följd av 200 meter till och vi har nått vårt mål - Hatay Medeniyetler Sofrasi. Det är en arabisk restaurang som ligger mitt i Taksim och har väääärldens bästa Muhammara och Hummus, jag svär bror. Totalt hade denna promenad tagit oss 1 timma och 40 minuter, och nu återstod bara att vänta på ett bord - det skulle ta ca 30 minuter. Jag skäms ihjäl, jag som lovat mat inom 15 minuter och nu hade det gått nästan två timmar innan vi ens fick sätta oss ner för att beställa. Shit vad vi åt dock. Kareem bara fortsatte och fortsatte beställa in medan jag och Don hade svårt att andas på grund av denna överkonsumtion. Allt var så sjukt gott dock så jag har absolut ingen skam i kroppen, möjligtvis ett extra kilo dock.

Efter middagen ville Rudy och Zach inte gå med oss längre, utan ville gå hem och vila sig. Trots detta hittar vi dom utanför en konfekteri bara 10 minuter efter att vi skiljts åt. Vi går upp till Taksim Square och hittar en antikfestival där dom också spelar turkisk live musik med saxofon och gitarr och det där turkiska stränginstrumentet som ser ut som en halv pumpa vars namn jag aldrig kommer att komma ihåg. Vi dansar lite och ba myyzer. Sen börjar vi traska hemåt, men hamnar på ett café där vi dricker varsin turkisk kaffe. Servitören hetsar Kareem lite lätt angående hans president - Kareem tycker inte om det och man ser hur obekväm servitören är och hur mycket han ångrar att han ens sa något från början. En lätt diskussion senare och en helt betalad nota, trots Kareems hot, är vi på väg hem igen. Väl tillbaka på Big Apple dricker vi öl (skräll) och umgås med resten av hostlets gäster. Kareem ska lämna Istanbul dagen efter klockan 10 och både jag och Don lovar att vi ska äta frukost med honom innan han åker, vi bestämmer oss för att kl 8 är en bra tid. Därför bestämmer jag mig klockan 01:30 för att jag bör gå och lägga mig om jag ska kunna hålla mitt löfte. Jag säger godnatt och lämnar dem alla på terassen.

Likes

Comments

Hej!

Det var länge sedan, jag får be om ursäkt för det. Så... sedan jag skrev senast har jag varit i Ohrid och Skopje i Makedonien, Sofia och Plovdiv i Bulgarien, Istanbul och nu Selçuk i Turkiet. Det är alltså en jäkla tid sedan jag skrev senast, så jag ska nu försöka sammanfatta allt i en mängd inlägg land för land. När jag åkte till Ohrid från Sarandë så var resan 12 timmar lång, inte för att det är ett långt avstånd, utan helt enkelt för att vägarna går genom bergen och är lite halvklara. Väl i Ohrid så satt jag mest och deppade, fråga mig inte varför, och kollade på ett antal dokumentärer medan jag åt choklad och chips och drack Cola, det var två riktiga hälsodagar och det var i princip det jag åstadkom. Missförstå mig rätt, det är en fin stad, jag kunde bara inte bry mig mindre just då. Dag två träffade jag två danskar, Rasmus och Rune, och svensken Amir. Vi bodde alla på samma hostel i Ohrid, och jag tänkte att jag hörde svenska, och jag hade rätt. Helt plötsligt hade jag sympati för Maria Montazami, för när jag pratade svenska med honom så kändes det så onaturligt och jag fick en amerikansk brytning(????). Hela tiden har jag trott att hon inte ens försöker men helt ärligt så har jag redan nu problem med svenska och då pratar jag ändå med mina vänner och min familj ofta. Vi gick ut för att äta, och letade efter Restaurant Evropa, som tydligen skulle vara riktigt bra. På vägen dit hamnade vi mitt i en folkdansfestival och bestämde oss för att stanna och kolla lite. Dom roligaste var Republika Serpska som dansade och sjöng trots att musiken var så hög så att man knappt kunde höra sig själv tänka, än mindre dem sjunga. En av dansarna log ett sånt leende som bäst skulle beskrivas som "why the hell did I agree to this shit". 45 min senare och en mängd frågande och vägbeskrivningar senare hittade vi äntligen dit. Jag åt någon svamp med ris och en Skopska (hette det så?) sallad. Det var fantastiskt trevligt och extremt pinsamt när alla insåg att jag inte kan förstå danska ens 5 procent. Ni vet när man skrattar och ler och nickar och säger ja bara för att man inte har någon aning om vad någon säger? Så var det.

Från Ohrid tog jag bussen till Skopje, Makedoniens huvudstad y'all. Skopje är en riktigt crazy stad när det kommer till arkitekturen och ser ut att vara inspirerad av disneyworld. Opera spelas från högtalare fäst på lyktstolparna och jag svär till Gud det hade inte förvånat mig om antalet statyer överstiger antalet invånare i staden. Får man tillägga att klubbarna stänger vid 1? När jag kom dit var klockan runt 21, jag tog bussen från busstationen (som jag inte behövde betala för tack busschaffis<3) och gick sedan sisådär 10 minuter för att hitta mitt hostel. Alldeles utanför mitt hostel, sittandes vid ett bord i restaurangen bredvid, hittar jag danskarna jag träffade i Ohrid; Rune och Rasmus. Jag slog mig ner och tog några öl och vi bestämde oss för att vi nog ändå borde gå ut ikväll, det var ändå deras sista natt och jag hade inget bättre för mig faktiskt. Vi drack några öl och det slutade med att vi plus en fransman som hade den värsta tåbiran i år och som hatar min tatuering kom med oss. Vi gick till en bar/salsaklubb vid kanalen, mitt emot Skopje Architecture Museum, där vi dansade och drack öl. Jag skulle försöka göra någon yogaposition som kombinerar pistol squats och lotuspositionen vilket givetvis resulterade i att jag ramlar på rumpan mitt på dansgolvet. Men som alla ni som vet om min spruckna byxhistoria på gymmet vet ju vid det här laget att det här inte ens är i närheten av den skam jag upplevt i det här livet. Vi dansar och pratar och har sköj, och ser sedan en kille som dansar salsa, nu med den tionde tjejen den senaste timmen jag kryddar inte ens. Han är sjukt duktig, men ser så extremt ointresserad ut så jag kan inte annat än anta att han jobbar här - han har tillochmed en svetthandduk med sig. Killarna håller inte med. Men han är sjukt attraktiv så varför skulle han inte jobba där om han dansar med alla som kommer upp till honom? Klockan slår 1 och klubben stänger (seriöst vad är detta för skit haha) så vi går till en parkbänk vid statyn av Alexander Den Store, och slår oss ner och försöker hitta en klubb som är öppen. Salsakillen går förbi, och sen vänder han tillbaka och jag ser min chans att 1, ta reda på om det finns NÅGON klubb i den här stan som är öppen och 2, om han jobbar där eller inte. Hans namn är Dzaner och han jobbar inte på klubben, men han dansar salsa på professionell nivå. Han är från Skopje och dansar med sina vänner när han är ute, som någon slags välgörenhet eller vad. Han ber om mitt nummer och vi bestämmer oss för att ses imorgon. Jag har märkt att när man hänger med killar så är dom så sjukt ointresserade av att träffa andra killar. För Rune+Rasmus+fransman kunde inte vara kallare mot honom. Vi går hem, sömn is life.

Morgondagen kommer och vi äter frukost och sen går jag och danskarna på Skopje free walking tour. Vi får veta att alla locals HATAR att borgmästaren leker pimp my capital medan en stor del av befolkningen lever i fattigdom. Vi går runt i stan, lär oss en del om stan- sånt som jag nu har glömt av - och svettas. Tre hundar följer efter oss hela tiden, och dom är sjukt irriterande och jagar varje bil/moped/cykel som kör förbi och dom skäller. Guiden får hela tiden avbryta sig själv för att dom här jobbiga hundarna ska hålla på. Missförstå mig rätt, jag älskar hundar, men idag blev det för mycket. Och det eskalerade faktiskt, för dessa hundar som har en tag i sitt öra ska alltså vara helt safe både beteendemässigt och sjukdomsmässigt, men en av dem bet en tjej som var med på walking touren i handen så hårt så att hon fick djupa märken i handen och började blöda kraftigt och en annan hund bet en cyklist i foten med samma kraft. Detta resulterade i arga samtal till borgmästarens kontor och en rätt onajs stämning i gruppen. På väg till bazaaren bestämmer vi oss för att mat är roligare och vi lämnar gruppen utan ett ord för vi är oförskämda. Vi käkar en burgare och går sedan tillbaka till hostlet. Rasmus spelar piano, Ludovico Eiunadi men en egen och vacker version. Vi dricker kaffe och pratar och efter ca en timme är det dags för dom att åka och för mig att vara ensam igen.

Jag hade alltså bestämt med Dzaner att vi skulle ses denna kväll, men ni vet när någon ser så bra ut så att man börjar ifrågasätta personens motiv? När det känns som att allt är en enda stor konspiration mot en? Exakt så kändes det i det här fallet, vilket resulterade i att jag inte träffade honom Hahaha (gråter på insidan). Han blev uppenbart arg/besviken att jag ställde in i sista minut och trots att vi bestämde att vi skulle ses dagen efter så var han kall. Det resulterade i att jag dagen efter satt på "vår plats" (ja vi hade tydligen en sån) utan att han kom - och detta resulterade i ett först passive agressive bråk på facebookchatten som sen eskalerade till ett bråk och som sen ledde till att båda bad om ursäkt och att han bjöd in mig till en fest den kvällen. Och ja, jag bråkade alltså med en person jag först träffat knappt 40 timmar innan. Men jag hade planerat med en tysk, namnet Paul, att vi skulle ses den kvällen samt att jag skulle med nattbussen till Sofia samma kväll. Så vi bestämde oss helt enkelt för att ta en raincheck, tills den dag då vi båda är i samma stad igen. Rimligt va?

Jag träffade Paul vid 19:30, och vi gick till bazaaren för att dricka öl. Vi drack och rökte ciggaretter, och pratade om allt möjligt. Bland det möjliga det faktum att hans väska blev stulen på bussen till Skopje och att i princip allt han ägde minus pass och kamera var borta - med en eventuell ersättning på 150 EUR, vilket ungefär är som att sätta ett plåster på en bruten arm eftersom det inte ens ersätter priset på väskan. Han följde mig till busstationen där jag skulle köpa en biljett till Sofia, och jag är typ 95% säker på att jag blev lurad för han i biljettkiosken sa att biljetterna var slut men att han hade en buss som skulle åka vid 22 men att den var sen, och att jag för 260 SEK kunde åka med den. Klockan är 5 över 10 och no fucking way att alla biljetter till både 23 och 00 bussen är slut men vad ska man göra? Jag stressar sönder och småspringer till bussen, den står där, och åker okrydd från stationen 22:40, så det är med att den skulle "vara sen" är ju total bullshit eftersom den inte åkte vid 22:05 och väntade 35 min. Men men.

Likes

Comments

Åh Albanien. Garanterat världens skrikigaste land. Herregud verkligen, efter denna bussresa är jag garanterat döv på vänster öra. Jag önskar jag kunde spela in det, men det hade väl ändå vart opassande? Samt, hur lägger jag in det på bloggen?

En natt spenderad i Gjirokaster, på Stone Hostel, ett riktigt fett hostel faktiskt, jag ångrar att jag stannade två nätter i Berat och inte här istället. Gjirokaster är också kallad the city of stone, för att allt är gjort av sten, no krydd. Gatorna, husen, taken, fortet. Dom har ett riktigt rejält fort på toppen av staden här, den första delen byggdes av romarna, sedan ottomanerna och sedan någon annan, jag kommer verkligen inte ihåg. Det var extremt intressant att besöka museet i fortet, som berättade om hur staden har blivit ockuperad och övertagen ett stortå antal gånger, på riktigt en jäkla massa gånger. Fängelsehålan i fortet har används av alla som haft staden i sin hand, även kommunisterna använde det under Haxhos styre, där dom placerade politiska fångar. Som alltid i ett kommunistiskt styre så är en politisk fånge egentligen bara någon som råkade säga ett ord fel, snubbla på gatan eller klappa någon för mycket på axeln.

Stone Hostel var riktigt trevligt, men jag fick en italiensk stalker. Han är en 39:årig, ogift historiker som skriver för någon italiensk tidning om modern historia område Balkan, och han kramar och pussar mig hela tiden, smeker min rygg och pillar i mitt hår, man kan kalla det obehagligt och man kan kalla det obehagligt också. Men det var absolut inte det värsta, och här kommer den roligaste biten. Så jag träffade en australienska i Berat, 4 h bussresa norr om Gjirokaster, och hon berättade om den här tjocka, snälla man som är supergullig men som pratar högt och mycket och aldrig slutar. Han fick inte några vänner på platsen han var på så hon var med honom för att vara snäll. När jag träffade honom så tänkte jag direkt på mannen hon hade berättat om, men tänkte att det kan ju omöjligt vara samma. Tills klockan är 3 på morgonen, och jag väcks av dem högsta snarkningarna jag hört i HELA MITT LIV, och då är hela min familj snarkare. Asså det lät som att han skulle dö, som om han kvävdes, skrek och hostade på samma gång, och detta hade hon också berättat att han gjorde. Jag kände ilskan stiga inom mig, vad in i helvete sover han i ett dorm för? Jag pallade ungefär tre minuter, övervägde att gå upp och lägga mig i soffan, men tänkte sen att om det var jag som låg där och orsakade jordskalv och utgjorde lavinfara, då skulle jag inte ha något emot att bli lite väckt. Så jag gick upp till honom, skakade hans arm lite i försök att få honom att vakna, och när han vaknade bad jag honom att vara tyst, jag citerar så att ni förstår att det inte låter så illa som det låter:
"Andre, sorry but you're snoring a little bit, could you please maybe lay on the side because I can't sleep" och så tog jag hans hand, som jag antar en mamma hade gjort, och smekte den lite lätt, bara så han inte skulle bli ledsen. Och det blev tyst, ni vet som när man kommer hem från en kväll ute och det nästan piper i öronen för att tystnaden är så absolut? Så var det, så härligt var det.

Jag vaknade av mig själv vid 8, som även det blivit en grej nu för tiden? Jag sover ganska exakt 8 timmar och vaknar sedan av mig själv? Så out of character. Jag gick upp på övervåningen där Andre, den snarkande italienaren, satt och pratade högt, ägaren vars namn jag glömt :( och chilenaren som var volontär här vars namn jag också glömt :( . Vi åt frukost och drack kaffe, och efter ett tag så frågade chilenaren om det var jag som hade väckt Andre inatt, jag sa ja lite osäker om det hade vatr ett douchigt move att väcka någon mitt i natten. Hans reaktion visade på motsatsen.
"You're a hero." Tydligen var jag inte den enda som hade problem att sova inatt. "
No seriously, I thought I was going to lose my mind. That's the loudest snore I've ever heard in my life, Andre. We were seriously afraid that you was suffocating and dying." Det säger väl allt eller?


Nu ligger jag likt en strandad val på stranden i Sarandë, en stad i Albanien mitt emot den grekiska ön Corfu. Det är garanterat en stad du åker till med din familj, nattlivet är icke-existerande. Jag och Patricia badar och slappar och äter chips, som man gör och bör när man är på semester. Igår gjorde jag samma sak, slappade på stranden. Jag har blivit övertygad om att rött hår är väldigt ovanligt här, då barn kommer fram och tar mig i håret, och en kastade en sten på mig? U rasist? Igår drack vi öl med fölk från mitt hostel, Bunkies Hostel. Det var jag och två brittiska killar (ovanligt va?? ) som gick och åt middag, brödet med tsatsiki var helt amaze och vi drack Tirana, öl dvs. Deras namn var Robert och Jamie, och dom var från södra London. Likt alla andra killpar jag mött på den här resan så vad en av dom i ett förhållande sen några år tillbaka och den andra singel, är det ett system i England som är bevisat fungera eller är det bara en slump? För det har varit samma i alla brittiska killpar so far. Är det en konspiration vi inte ser som pågår rakt framför oss? Vad är det jag inte får veta? Dom berättade om sin konstiga antagligen asexuella vän som rostear alla tjejer som försöker sig på något, typ prata med honom. Och vi pratar om resor, givetvis.

Likes

Comments

Berat, åh kära, fina Berat. Unesco skyddade Berat. Fan va trevlig du är.

Berat är som sagt en stad i centrala Albanien. Och alltså so far soooo good. Jag gick av bussen som tog mig från Tirana till Berat, och en söt liten gubbe såg direkt att jag var vilse. Han frågade vart jag skulle, och jag sa Maglamino (som egentligen heter Mangalem) och han, som inte pratade ens några ord engelska, pekade på mig, sen på sig själv, och sen gjorde han en gest att jag skulle följa efter honom. Vi gick på bussen och han erbjöd mig varenda säte som blev ledigt. Han var verkligen minst 80 år gammal, men var så söt och ville verkligen inte att jag skulle stå upp utan att jag skulle slå mig ner. Jag sa att det var okej, jag hade redan suttit i tre timmar och behövde sträcka på benen. Sen betalar denna absolute babe min bussbiljett, som kostar 30 LEK, dvs 0.22 EUR, men som han absolut inte hade behövt betala. Han hjälpte mig sedan av på min hållplats och sen skildes vi åt. En sån absolut älskling.

Jag tog mig till hostlet, Hostel Mangalem, som ligger i gamla stan Berat. Dessa byggnader är sedan det osmanska riket och det är så extremt fint här. Floden är rätt uttorkad och getter promenerar på dem gråa stenar som innan torkan utgjorde bottnen av floden. Männen är propert klädda i byxor med pressveck, skjorta och hatt och spelar med varandra och kivas över resultaten i parkerna. Uteserveringarna fylls på ju närmare skymningen kommer och när solen gått ner kommer staden till liv. Jag promenerar runt en bit, försöker ta in omgivningen. Vi kan ju direkt konstatera att dem som rör sig på gatorna här är män och det med en stark majoritet. Vart är kvinnorna daaa??

Sedan Sarajevo pt.2 så har jag varit en otroligt dålig turist, ibland har jag knappt lämnat mitt hostel - med andra ord lämnat ett ställe utan att egentligen ens se något som helst utav staden. Till exempel igår, när jag spenderade totalt 4 timmar med sightseeing, 6 timmar till bokläsandet och 6 timmar med ätande/drickande. Jag hade ställt klockan på 8:30, tänkte ta en löprunda då jag känner mig som en gödgris just nu, lagom gödd för att vara redo att tillagas och ätas. Det slutade istället med en betydligt längre frukost än väntat. Jag bor på Hostel Mangalem, det ligger i Mangalem, som är en av de bäst bevarade stadsdelarna från det Ottomanska Riket i Albanien. Staden är UNESCO-märkt och man förstår verkligen varför med dem små husen, gränderna och den stora stenbron som förenar staden. Det är en liten pittoresk stad med ett fort på toppen av berget där du har panoramasikt över hela dalen.

Jag startade min dag med frukost; bröd, getost (snälla Gud ingen mer getost), fikonmarmelad, en hel tomat, en hel gurka och ett helt ägg, + varm mjölk med honung i. Frukost/lunch/snack är extremt enformigt i Albanien verkar det som, för jag har ätit exakt samma mat i en vecka nu.. och man blir alltid tilldelad en hel gurka, och en hel tomat för nåt skäl. Jag saknar mina stenungsbakade surdegsmackor med avokado, soltorkad tomat och svartpeppar - det var tider det. Efter frukosten gick jag till Ethnographical Museum of Berat, där dom visar bland annat vilka kläder man bar, och hur ett hem kunde se ut på tidigt 1900-tal. Det var väl intressant, jag kan inte påstå att jag tar med mig så hemskt mycket kunskap, men dom hade en bekväm fåtölj och ett wifi som jag utnyttjade ett tag. Efter det gick jag raka vägen till marknaden, köpte mig massor med frukt och gick hem för att stycka dom till en fruktsallad. Figs 4 lajf. Sen satt jag och åt, drack kaffe och läste bok tills klockan var 6. Min host, Berti, började då hetsa mig om att jag måste till fortet "Solen går ner snart!", så jag skyndade på, powerwalkade hela vägen upp till fortet - åter igen en herrans incline - svettades så att mina Céline nu satt på nästippen, bara för att spendera nästan 40 minuter på toppen, utan något ens i närheten av en solnedgång. Jag blev uttråkad, och bestämde mig för att jag inte behövde ännu en solnedgång i mitt liv. På vägen ner mötte jag två fransmän som bor på samma hostel som mig. Vi bestämde oss för att gå och köpa rödvin, som jag har craveat hela dagen, och choklad och gick sedan tillbaka till hostlet av sovande asiater - jag återkommer till det. Vi hade en riktigt fransk kväll med värt rödvin, cigaretter och färska vindruvor från buskarna på balkongen. Mister Konstantin, ägarens 85 åriga pappa, anslöt sig till oss på balkongen. Han bar en stråhatt och hade en cigarett vilandes i sin vänstra mungipa. Han pratade franska med oss - ett språk han lärt sig enbart genom böcker, vilket är så sjukt imponerande då han pratar minst lika bra som jag som studerat franska i 6 är har gjort. Kan vi alla bara ha en tyst minut för all den tid jag lagt på att studera franska i förhållande till den franskan jag kan?

Nu är jag på väg till Gjirokaster, och imorgon bär det av till havet. Jag har verkligen spenderat som mest en vecka vid havet totalt, så jag är sjukt taggad för lite kustlife.


PS I Albanien har jag blivit catcallad typ 6 gånger hittills och tydligen anses jag vara lång och ståtlig här. Har jag hittat hem?

(OBS punkter i denna text ska inte tolkas bokstavligt, t.ex. den att jag är klar att ätas - ev kannibaler, halt!)

Likes

Comments

Ah jag var nog nyss med om världens hetsigaste letande efter buss. Jag ska alltså åka till Berat, en mindre stad ca 3 h från Tirana i Albanien. Först tvingas man knöka sig ur bussen och sen attackeras man av ett gäng albanska män som skriker i ens ansikte så fort man närmar sig busstationen. Jag dras iväg till bussen som går till Berat och nu sitter jag då alltså på denna fantastiska, tomma kreation och hoppas innerligt att det är en najs stad. Får väl även tillägga att det inte finns någon dörr kvar på den bakre dörren av den här bussen och att det är helt öppet om man skulle vilja ramla ner eller liknande, och även om man vill gå på i farten verkar det som. Vi ska alltså köra såhär på motorvägen, asså Albanien hahah. Jag börjar få väldigt ont om pengar, så tyvärr kommer jag nog behöva skippa båda Kosovo och norra Grekland, men värre saker har faktiskt hänt verkligheten. Sa jag någonsin att jag börjat få koll på min budget så ljög jag, sorry bröder. En gubbe i raderna bakom mig är definitivt från orten för han spelar musik på högsta volym från sin mobil längst bak i bussen. Är det Sverige 2009 tro? Har han en reflexväst på sig? Har han bilddagboken? Fin/ful?

Dom senaste två nätterna har jag alltså spenderat i Tirana, den första var sjukt seg då jag som sagt var matförgiftad, jag ville egentligen bara sova i tre dar. Igår vad jag och en kille vars namn jag just nu (men han var från Holland) inte kommer ihåg på Tiranas Historiska Museum, vilket var rätt ok intressant. Det är en stor byggnad, och det var bra att dom hade översatt på engelska... hälften i alla fall. Stenåldern och medeltiden hade dom översatt, och sen kunde man se att översättningarna bara blev kortare och kortare och sen var det inget kvar av det - alls. Så vi fick helt enkelt försöka att tolka det albanska till engelska, vilket du förstår är hur enkelt som helst. Jag hade helt hypeat att gå på denna Free Walking Tour Tirana som ska vara helt syyykt bra, men förfördes och vilseleddes av ölens kraft, så det blev öl istället, otippat va? Jag och denna holländaren bara satt och tjötade och diskuterade vad vi störde oss på med andra människor och pratade lite OCD och andra störningar man har. Sen gick vi hem och gjorde pasta med pastasås, för totalen 1 EUR för tre personer. Tre? Vadå tre Hanna? Vem är den tredje? Nu måste du berätta! Jo, Joe är den tredje personen. Vem är Joe? Jo men det ska jag berätta; han är en aussie som bor i London vars familj kommer från Italien. Det är vem Joe är. Jag har helt och hållet tappat uppfattning om hur mycket mat man bör göra åt två personer, och det brukar bli standard fyra portioner - så när jag såg Joe kliva ut ur huset och ut på gården där vi åt vår middag var det första jag fråga om han ville ha lite pasta, för det var helt ärligt groteskt mycket mat. Och det ville han. Har ni hört va? Story of The Year, for sure.

Vi åt pastan, och sen drack vi varsin öl, hängde runt lite och pratade. Även svenskarna Alice, Amanda och Oskar var där, riktiga skönisar från Stockholm, som från vad jag fattade det inte vet hur man tillagar bönor? Vi alla möblerade om dessa fåtöljer då Joe låg i hammocken, (är det en patriarkal kraft?) och sen satt vi där och drömde om Dreamtroit, ett Utopia som vi skulle skapa ur dom dåliga delarna av Detroit, där vi skulle köpa fastigheter för 1$ (som man tydligen kan göra, jag har inte factcheckat detta) och sen bygga upp staden igen; kallad Dreamtroit. Det eskalerade snabbt från att vara en mysig liten by till ett fort där våra fienders skallar prydde utsidorna av fortet och till att vara en version av hungergames för att kunna bli medborgare - endast vinnaren får ett dreamy-pass. Lillfingrar skulle huggas av om man inte höll sitt punkt promise och ah - som ni hör så bör inte 8 tonåringar styra världen. Är du som läser detta nu en av Amerikanerna från Kentucky som absolut inte kan ta ett skämt och som nu ska börja tillrättavisa mig om att det faktiskt inte är ok att prata såhär om Detroit eftersom dem flesta fattiga som bor där råkar vara afro-amerikaner och därför är det som vi nu pratar om rasistiskt så borde du inte vara på den här bloggen alls. För nummer 1 så är det absolut inte mitt fel om ditt land inte kan behave och nummer 2 så hur skulle vi ens kunna veta det? Vem är ens Detroit? Han var alltså asjobbig och den mest PK snubben jag mött någonsin med Hawaii-skjorta och rektangulära glasögon som la sig i vartenda ord man någonsin sa - och ja, jag behöver ventilera han gjorde mig galen och inte på det bra The Notebook sättet. Samt att han alltid skulle avbryta och överrösta en med dem mest irrelevanta meningarna som någonsin satts ihop av någon någonsin.

Vi klättrade upp för en "pyramid" också förresten, och den var liksom inte brant men den var rätt hög, 30m? Det är en gammal byggnad från kommunisttiden, och hit går nu för tiden locals för att röka gräs, eller det var så det verkade i alla fall. All gå upp var lugnt, kändes lite i benen bara, men alltså ärligt talat när vi skulle ner och alla typ skrek och panikade och man ärligt kunde gå ner? Blev så sjukt irriterad på lame-heten som rådde i gruppen de senaste 5 minuterna. Jag skämtar inte när jag säger att dom lokala skrattade åt oss för att det var verkligen bara som att gå ner för en brant nedförsbacke. Att jag är så arg kan alltså ha med fem saker att göra:

1, mens
2, matförgiftning
3, saknar mina britter (alla 4 nu)
4, lame sällskap
5, jag har tappat min linneskjorta

Alla fem helt relevanta samt rationella skäl att vara förbannad och oskön. Eller?


Likes

Comments

Hej!

Just nu sitter jag, Yiannis, Patten och Juan (BRZ) i en taxi från bergsbyn Theth tillbaka till Schkolër. Vi gick upp klockan 7 imorse för att påbörja vår hajk vid 8. Till frukost hade vi stekt ägg, majsbröd, hemgjord ost som smakar lite som en blandning mellan halloumi och fetaost, fikonmarmelad och örtte - allt var förberett av Rosa, vår värdinna. Hon pratade ingen engelska överhuvudtaget, så några andra gäster fick hela tiden försöka översätta vad vi sa. När jag sa att jag hette Hanna så sa hon bara "oh, Hanna!!", pekade mot himlen/bergen och målade sedan i luften ett hjärta med sina händer. SOS om någon vet vad hon menar låt mig veta. Vi blev upplockade kl 8 och blev körda till början av den dåliga vägen som skulle leda oss till början av trekken. Det tog oss ungefär 40 min att ta oss dit, och det var konstant uppförsbacke från det. Berget var 2800 m högt, och vi började på 1300 meter - en helt jävla galen uppförsbacketräning om du frågar mig.

Som alla andra gånger (Mostar) så hade jag fått veta att shorts och linne räcker gott och väl, och som alla andra gånger (Mostar) gjorde det inte det. När vi vaknade så regnade det, och var väl inte mer än 18 grader varmt. Denna gången hade jag dock lärt mig av mina misstag, och hade alltså packat långbyxor samt tre tröjor - jag tog på mig alla tre. Vi gick i uppförsbacke i kanske tre timmar totalt, med undantag för en sällsynt platt bit. Vi började i en dal, och därifrån kunde man se bergstopparna - och alltså jag var HUNDRA på att dom kan seriöst inte mena att man ska ta sig till toppen på dessa monster. Jag hade fel (se bilder nedan) och vi skulle till toppen. Hombre que pas? (Excuse moi för eventuell felstavning jag pratar inte spanska.. eller franska).

När vi kom ner till Theth, som är typ världens finaste lilla bergsby, så försökte vi i desperation (grov överdrift) att hitta en buss som kunde ta oss tillbaka till Shkodër. Vi gick från hostel till hostel (två stycken) och lyckades tillslut hitta någon som kunde köra oss dom tre timmarna från bergen till stan - för typ 10 EUR var, det är inte ens en tredjedel av vad jag skulle betala för en taxi hem från krogen som tar 15 minuter. Hör ni mig? Det här är real life. Vi satt i bilen, som mest skumpade runt dom första två timmarna av åkturen, och diskuterade ätstörningar och fetma och jag vet inte vad. Yiannis tog en av sina legendariska tupplurar där han sover i 2-30 minuter och sen vaknar upp och frågar hur länge han egentligen sov - kanske i hopp om att flera timmar ska ha passerat, eller så är det bara ren och skär förvirring. Vi kom fram till Shkodër vid 17:00, alla helt utslagna från en tidig morgon och höga höjder (vi är nästan tonåringar give me a break), så hämtade vi våra väskor från det hostel vi bodde på natten innan hajken, Mi Casa Es Su Casa(platsen där Yiannis okrydd packade på sig 5st kokta ägg vid frukosten, åt ett av dem, la det andra i hand magväska och la tillbaka resten i frukostskålen) och tog oss mot ett annat hostel som jag inte kommer ihåg vad det hette men det finns ett annat sånt i Amsterdam, och slog oss ner. Vi alla gick och duschade - med min Nivea som tydligen luktar som Roses & Care - och sen gick vi ut och åt. Jag föreslog att vi skulle gå tillbaka till Peja som är en restaurang som vi åt på dagen innan vi gjorde hajken och den var asbra - men vi skulle istället testa något nytt, och mannen i receptionen rekommenderade det här starkt. Han sa till och med "every time, people come back with big smile, biiig smile!", så vi gick dit. Maten var ok, väldigt salt och lite mycket kanske (kanske för att både Patten och Yiannis beställde förrätter+dubbla huvudrätter +gratis efterrätt kanske inte) och sen skulle vi ta tillvara på dom gratis öl man fick på vårt hostel. När vi kom tillbaka till vårt hostel var alla helt knockade, så alla gick bara och la sig direkt, vi trodde allt var lugnt.

Jag vaknar kl 05:15 och mår så extremt dåligt. Jag har sett att Patten har gått upp en gång innan, det är konstigt eftersom vi ska ta bussen till Tirana vid 7 och vi skulle gå upp vid 6 och jag vet att han gillar att sova. Jag går till toaletten, och typ går runt ett tag, vet inte vad det är med mig, tvättar mitt ansikte. Jag bestämmer mig för att gå tillbaka till vårt rum och sova lite till, men alltså så fort som jag kommer in i vårt rum så känner jag det komma. Likt en Sims som har ätit gammal mat så får jag löpa till toaletten och klarar mig precis. Vad fan är det som försiggår? Jag kräks alltså och har en nära döden upplevelse, varför idag?? Jag sitter där ett tag, och tar mig sedan tillbaka till mitt rum för att hämta mina duschgrejer, för helt ärligt det här är så jävla äckligt haha. Klockan börjar närma sig halv sju och jag försöker ta mig samman och packa alla mina saker. Jag möter Yiannis och Patten i vardagsrummet - och så känner jag det igen. Jag håller min hand mot mitt bröst och Yiannis ser detta , och frågar hur jag mår, jag säger nej och han berättar att Patten har spytt typ hela natten. Jag springer till toan igen. Alltså vi ska ta bussen till Tirana i tre timmar vad fan är det som försiggår?
Så vi slår oss ner längst bak i bussen i hopp om att vara ensamma, eftersom klockan nu är 8 och bussen bör ha åkt redan. Jag sitter redo med en soptunna i famn, och lägger mig ner för en tupplur. Jag väcks av denna aggressiva alban som skriker att jag ska sätta mig upp, dom har fyllt heeeela bussen - folk står alltså upp. Är detta ett skämt? En kvinna med hennes barn sätter sig bredvid mig, till vänster i hörnet har jag Yiannis. Och jag kräks, och kräks och alla kollar på mig som att jag är galen. Dock är jag väldigt bra på kräkas tyst märkte jag - så det var ju bra. Jag hade världens bästa upplevelse dock med en gammal tant som kom bak och satte sig bredvid mig när hon märkte att jag mådde dåligt. Hon tog min hand och höll den och klappade den - vilket är typ det finaste någonsin mitt hjärta smälte. Jag varvade att kräkas med att tuppa av här längst bak i bussen, och vaknade endast på riktigt när Yiannis börjar skrika att här ska vi av. Både jag och Patten, som båda mådde skit, hann inte sätta på oss våra skor och hann inte packa ihop våra saker - och bussen börjar köra iväg. Vi börjar skrika för vi vill fan inte bli kidnappade idag. Efter 10 m av skrikande så "stannar" han, vi tvingas alltså hoppa av i farten. Vi tar våra grejer och försöker hitta en buss som ska ta Patten och Yiannis till Trikola i Grekland. Juan bokar en buss till Lake Ohrid.

Vi sitter och dricker kaffe på ett kafé vid busstationen, klockan är 12 och vi försöker vänta ut grabbarnas bussar. Efter ett tag är jag och Yiannis hungriga, och går och köper massor med saker på Le Bon, ett kafé bokstavligt talat 55m från var vi satt, men Patten orkade inte gå med haha. Jag och Yiannis köper mackor, och bestämmer oss sedan för att sätta oss i en park och äta dom, vi hittar ingen park men vi hittar en gräsplätt full med skräp och dött gräs, så vi sätter oss där. Efter ett tag inser vi att vi helt ärligt var 10 cm från att sätta oss i hundbajs, och vi inser på riktigt att det här kanske inte är den bästa platsen att sitta på. Vi går tillbaka till bussen vid 15 och det visar sig att dom blivit lite lurade och att bussen går vid 16:47. Bra va?
Vi börjad gå mot mitt hostel, Tirana är sjukt fint asså jag säger då det. Men sen måste dom gå, vilket sjukt deprimerande ögonblick det var att säga hejdå mitt på det stora torget. Extremt deprimerande.

Likes

Comments

Hej!

Nu sitter vi i bussen från Schköder, Albanien till nånstans (jag markerade egentligen där för att kunna inserta namnet på byn vi är i, men jag har fortfarande ingen aning) där vi ska hajka i två nätter (ja, det här händer igen, jag svor till gudarna att jag inte skulle hajka igen men jag är inte religiös så - sug på den). Dom senaste dagarna har varit amaz. Jag spenderade två nätter på The Grove Montenegro i Stari Bar, Montenegro och asså det är på riktigt ett av de bästa hostel jag har varit på någonsin. Alltså Fredrik tack som fan för tipset. Jag kom dit runt 17:30 på onsdagen, och hela stället var bara helt fantastiskt. Det hade innan det var ett hostel varit ett olivoljefabrik och dom hade renoverat det och startat hela stället just denna våren. Det var så himla härligt och fint - det låg precis bredvid en bäck som rann från bergen. Vi (dom, jag snålar livet ur mig och maten kostade 4EUR så det fanns ingen chans haha) åt Mac & cheese och pulled pork till middag som Lauren lagade åt alla - jag drack öl. Vi spelade sen frisbee; jag, Yianni, Patten och Will, alla från England. Med tvivelaktig syn samt tvivelaktig nykterhet lyckades (råkade) jag fånga en frisbee med min underläpp, och alla ni som sagt att jag inte hade passat i botox har fel. Jag fick en fantastisk svullnad i min underläpp som håller i sig till denna dag.

Dagen efter vaknade jag upp av att en katt skrek mig rakt i ansiktet, bokstavligt talat 20 cm från mitt ansikte. Jag flög bak i ren förfäran men fick sen mysa lite så det va launa <333. Vår fläkt lät som en byggplats och det var sjukt varmt, men sängen var lätt 130 cm och så skön! Jag har haft sån sjuk energi på morgonen det i donno wazzap. Klockan är 11 och jag har okrydd inte ätit på 20 timmar. Vi bestämmer oss för att gå och äta, vi är typ 10 pers, och alltså jag har aldrig varit med om ett långsammare gäng. Någon ska hela tiden byta skor, eller hämta en tröja, eller dricka ett glas vatten, och tre timmar senare kommer vi äntligen iväg. Jag tror att jag ska dö på plats. Servitören ser inte glad ut när vi på ett sällskap av tio dyker upp mitt i lunchen, dom har alltså i snitt en servitör per restaurang i Bar. Men han hade riktig kämparglöd det skojar man inte bort. Efter gick vi till fortet som ligger i Stari Grad Bar (översättning Gamla Stan Bar) och tills denna dag har ingen av oss någon aning om när det är från, vem som byggde det eller vad det användes till. För att göra allting klart menar jag ju självklart vi som bodde på The Grove och inte typ landet eller historiker. Vi gled runt där ett tag och precis vid ingången så stod det några kineser, och man kunde gott och väl se att dom ville ta kort där inne utan någon annan i bilden, och en av kvinnorna gestikulerade mot Yiannis att han skulle stanna där han var - bakom kameran. På något vänster får han för sig att dom vill ta kort med honom och kör igång; "you wanna take picture of us?" , lägger armen runt omkring henne och ger ett OG handtecken. Man kan se att dom är förvirrade, men allt för artiga för att säga nej. Patten och Pilar ansluter i bilden och poserar och jag kan knappt hålla mig för skratt vad håller dom här människorna på med? Dom förvirrade kineserna knäpper några bilder, och vi går sen vidare. Jag frågar Yiannis vad det är han håller på med, och han var helt övertygad om att dom ville ha en bild med honom, detta ledde till ett stort intern skämt. Vi hoppade runt i fortet parkourstyle och då och då dök kineserna upp igen och vi tog fler bilder tillsammans. Är ledsen att jag inte lyckats få tag på dom, men ärligt talat haha!

Vi kom tillbaka till The Grove runt 15 och drack öl och spelade kort, sen bestämde vi oss för att vi skulle bada i vattenfallet som rinner förbi hostlet. Okrydd det var typ 16 grader i vattnet - dvs iskallt. Jag bestämde mig för att stå i det i 15 min tills mina ben domnat av - mest i skräcken att bada i kallt vatten, vilket egentligen inte borde vara en skräck eftersom det verkligen bara är lite kyligt vatten. Vi klättrade i vattenfallet och gick sen tillbaka till sofforna och drack mer öl och bara chillade. Klockan 18 åkte vi till stranden där vi skulle spela Ulitmate Frisbee, vilket jag trodde skulle vara lite chill frisbee kastande - kunde alltså inte ha haft mer fel. Vi spelade totalt i 1,5 timmar, och det resulterade i SÅ mycket svett, en stukad vrist hos Will och fyra (!!!) mål som jag var inblandad i. Peace bröder, jag är inte ödmjuk när det gäller lagsporter. Så Ultimate Frisbee är typ som basket, men när du har frisbeen måste du stå stilla och kasta till någon annan i ditt lag, och du ska liksom passa den in i en ruta. Det var sjukt kul men jag inser verkligen också hur överdrivet arg jag blir när jag gör något fel och bara vrålar av ilska haha. Efter kampen gick vi alla till havet och svalkade oss - väldigt nödvändigt!!- och sen åkte vi till en bar där en av ägarna, Zoey, skulle spela live. Baren hette Beach Bitch (på spanska dock, kan någon översättning så var god att bidra) och var på en platå alldeles vid havet. Det var så fina låtar, låtar som handlade om allt mellan hennes pojkvän Chris (även han en av ägarna), hennes föräldrar och hennes avlidne bror. En riktigt fin stund verkligen. Vi drack öl (gör man något annat när man backpackar egentligen?) och när vi kom tillbaka till hostlet så hade alla gått och lagt sig, men jag, Felix (AUS) och Eddie och Allie (världens bästa par okrydd, dom hade mötts första gången på ett hostel i Irland, han är från Nevada och hon från Tjeckien) satt uppe och pratade i flera timmar tills alla kände att vi skulle dö på plats om vi inte sov snart.

Morgonen efter åt alla "Laurens Famous Müslii" (den var 3EUR, nej jag åt inte den heller) och jag åt min stabila havregrynsgröt. Vi satt åter igen och bara pratade och jag försökte planera min resa till Podgorica. Efter att ha blivit totalt rostead av alla och blivit informerad av alla att Podgorica är det mest ovärda stället att åka till någonsin så bokade jag en resa till Albanien för att hajka med Yiannis och Patten istället - spontant va? Självklart hade jag redan bokat hostlet i Podgorica men det fick liksom vara, hela min spirit var helt dödad haha. Vi badade igen i vattenfallet, denna gången var jag mer aktiv på att bara kasta mig i. Vi åkte till Dead Goat Beach - men Hanna, vad är det för hemskt namn på en strand och varför vill du åka dit? Det ska jag säga dig. Den kallas så (på The Grove) eftersom första gången dom var där så låg det en död get där, med ett fikon i dess mun, do something you love - that simple. Den hade antagligen försökt få tag på ett fikon men ramlat ner. Det finns nämligen några sätt att ta sig till denna gömda strand, vi åkte först van i 20 min, gick genom en 1,5 km kal tunnel till havet, och därifrån bergsklättrare vi i princip 2 km för att sedan behöva klipphoppa 8 m ner i havet. Jag som aldrig har hoppat från så höga höjder innan var ju helt förstörd av detta och jag kunde känna mitt hjärta bulta i min bröstkorg. Det är ganska konstigt egentligen för det enda som hjälpte mig var att tänka att jag kunde flyga och sen hoppa - vilket är mer irrationellt än att bara hoppa i lite vatten eller?

Vi badade, kastade frisbee, kastade stenar i hål (ligister) och jag och Fabian, en kille från Belgien, gifte oss på stranden. Han gav mig en sten, jag gav honom min kärlek och opassande skämt om att vara "moist". Jag brände mig, och fick ansluta mig till "The white people" i skuggan. Vi bergsklättrare tillbaka och vi alla gjorde varsin turban eller slöja, för det var så extremt varmt på riktigt, och åkte tillbaka till The Grove. Vi drack ÄNNU MERA öl och badade i badtunnan - tog en gruppbild, se nedan. Vi packade våra saker, för vi skulle ta en taxi till Albanien. Kan ni alla bara lyssna på detta? Vi tog en taxi till ett annat land och betalade totalt 15EUR var. Var!!! Det var verkligen genuint jobbigt att lämna The Grove, även om jag bara vart där i två dagar så var det helt fantastiskt - åk dit alla ni som kan!! Det var även genuint jobbigt att inte hinna äta någon middag, jag lyckas alltid missa alla mattillfällen.

Nu är vi alltså i Albanien i en liten bergsby jag inte minns namnet på i ett gästhem jag inte vet namnet på, ägaren heter Rosa och hon är hur gullig som helt dock. Vi gick upp vid 6 i morse, åkte minibuss i ca 4 timmar där vi såg kossor, får och getter. Det var så kul, för Yiannis är från Grekland och någon hade någon gång sagt till honom att han hade "getiga ögon", och det där är ett hetsningstillfälle jag vägrar missa. Vi åkte sen en färga på en flod som går genom bergen i tre timmar, och sen en kort bussresa på typ 40 minuter upp i bergen. Vi hade inte bokat något boende, och hade ingen aning om vart vi var på väg eller var vi borde hoppa av. Men vi såg några från vårt gamla hostel i Shkodër och bestämde oss för att hoppa av här och hoppas på det bästa. Vi (jag) var genuint orolig, och lite irriterad men det sa jag ju inte, att vi hade så dålig koll, men allt blev perfekt tillslut. Vi bor i den här lilla pittoreska byn , som har en kiosk med totalt 25 olika varor) och imorgon ska vi göra vår 7 timmars hajk genom detta fantastiska landskap och sen ska vi ta oss tillbaka till Shkolër och en Tiranë. Albanien ftw.

Likes

Comments

HOLA MY REAL FRIENDS!

How many of us, how many of us, are real friends? Surrounded by the fucking wolves, eller i mitt fall - surrounded by the fucking bureks. MEN JAG ÄLSKAR BUREK. Hade Burek vart en person hade jag dejtat skiten ur den lille krabaten. Jag hade Fritzlat den på rill (Filippa <3).

Nu sitter jag i Sarajevo och är bakfull och ser ut som en bakfull person. Igår tog jag shots (why) i en salsaklubb och asså jag skojar inte när jag säger att vi DANSADE LINEDANCE I KLUBBEN. HELA KLUBBEN. Jag är så deppiresti att jag inte filma eller tog bilder men det var verkligen det bästa jag upplevt. Asså Sarajevo var har du varit i hela mitt liv!!!!!! <33333

Det var jag och Faith och Faith, två grabbar från Turkiet som bor grannar, har samma namn och reser tillsammans. Denna vänskap var absolut skriven i stjärnorna. Jag mötte upp dom på ORT (det är en bar) och vi drack öl efter öl efter öl. Visste ni att dom stänger matbutikerna under natten men att dom också inte stänger matbutikerna över natten för du kan gå upp till dörren och så har dom en lucka i den där du säger till killen som jobbar vad du vill ha och så går han och hämtar det åt dig. Som en servitör men i en Konzum liksom. Kanske har jag nämnt detta tidigare? Det spelar egentligen ingen roll för det är fortfarande fantastiskt. Vill ni veta vad vi köpte? Tre Sarajevski öl och en påse chips, det är en hälsoresa jag lovar. Det var alltså vår färdkost till klubben Cinema, som är en klubb som är i en gammal biograf, som namnet avslöjar eller hur. Det var ganska kul faktiskt för igår mötte jag tre personer som jag känner, Tarik som är från och bor i Sarajevo, Pablo från Texas och Ellie från Finland. Extremt random men det var så det var, världen är väl för liten helt enkelt. Vi drack lite mer och dansa lite salsa och drack lite till och fuldansa och sprang in i bord och snubbla och var ett riktigt praktexempel på vad elegans innebär. Vid 3 bestämde vi oss för att gå hem, och det jag kommer ihåg är att jag inte hittade hem först (det var 200 meter ärligt talat haha) och att jag köpte en Burek som jag tryckte i köket i mitt hostel. One burek a day keep the doctor with pay. Sen snubblade jag in i mitt rum, där jag började viska med en fransman som sov i sängen bredvid mig. Vi berättade om våra liv och våra familjer och han var inte full men det var jag. Vi pratade tills tjejen i sängen ovan bad oss att vara tysta. Det var lite pinsamt i morse när jag såg ut som ett vandrande lik och skulle möta pinsamheterna av att vara ett totalt fyllo.

Klockan är 15:30 och jag och Fathi och Fathi är och äter lunch på en restaurang i Mostar. Det är rätt så dyrt, och när vi beställer pasta med tomatsås så är det pasta med ketchup. Vi skickar tillbaka den, och får en grekisk sallad istället - som vi skickar tillbaka då det är riven pizzaost på paprika och tomat. Jag säger att jag inte vill betala för jag är inte alls nöjd och han knappt ätit en tugga av någon av rätterna. Det skulle jag inte ha gjort - det resulterade i en argsint servitör som frågar mig om jag gör såhär i Schweiz ( varför vet ingen vad Sverige är?) och han skriker i princip på mig. Det är ganska fantastiskt hur många servitörer som skriker på en i Balkan faktiskt. Han börjar prata om att den ska se ut såhär och den är bra så och det är hans restaurang etc etc, och jag säger att om det är ett problem så kan jag betala för det men jag är inte glad över det. Jag glömde tänka på hans stolthet antar jag. Han vägrar nu ta betalt för något allt och vi får i princip fly fältet. Det var verkligen hemskt och han var så arg och jag ifrågasatte många gånger om det var värt 4 EUR - vilket det ju uppenbarligen inte var för det var hemskt och jag fick verkligen så dåligt samvete. Men helt ärligt jag kunde inte äta en bit till av det utan att må illa. Stackars servitör/ägare. Stackars mitt hjärta. Nu hetsar mina turkar mig och säger att jag vägrar betala för allt och att det kommer bli bra och billigt att resa med mig. Haha asså lajf.

Jag ligger nu i sängen på mitt hostel och funderar på om det är värt att äta och om jag ska ta tag i mig själv idag eller imorgon. Mitt hostel ligger på 145m höjd och stan på typ 0m. Det är antingen nu eller imorgon i 38 graders värme dock. Varför är jag snål?

Likes

Comments

Nuuu jävlar! Jag är ÄNTLIGEN på väg till Jajce. Jajce är en liten stad nordväst om Sarajevo som jag försökt åka till sen jag kom till Sarajevo, och nu är dagen äntligen här. Jag ska bo på ett hostel som fått ganska kassa recensioner, Jajce Youth Hostel, men för 77 SEK får man ta det som bjuds antar jag. Jag sitter alltså på bussen dit nu, vi åker genom små pittoreska byar och berg och floder finns det oändligt av här. Folk badar i det gröna vattnet, och jag tänker anta att det är för att inte dö eftersom det är typ 37 grader varmt här. På andra sidan mittgången sitter det en svensk man. Han är kanske 35 år gammal, och han har bränt sig nåt kopiöst, bör man inte ha lärt sig att använda solskyddsfaktor vid det här laget? Jag tror att han vet att jag är svensk, trots att jag tycker att det verkar ganska uppenbart - för Guds skull jag har stan Smiths och en fjällräven kånken på mig. För Guds skull jag är vitare än månen. Det spelar egentligen ingen roll för jag är så ointresserad av att hänga med någon just denna stund. Men finns det tid att klaga eller kritisera, visst är det viktigt att ta chansen? I'm a baller.

Fan va jag saknar chips och dipp alltså. Kan ärligt talat inte vänta längre på den dag då jag kan komma hem, ligga i soffan slökolla någon serie och äta för mycket. Jag ska dippa livet ur mig, men än någonsin förr (hoppas till gudarna att det inte är fallet dock för jag äter redan för mycket chips hemma haha) och skicka in räddningschips efter räddningschips. It's amazing, you'll love it.

Igår drack jag öl från kl 14:30 till 02:45. Det fanns INGET att göra i Banja Luka, jag var väldigt besviken eftersom Sarajevo och Mostar är mitt allt i BiH. Något som var helt fantastiskt dock var att jag spenderade typ totalt 15 KM, vilket är typ 7,5 EUR vilket är typ 75 SEK. 75 SEK!!! På 12 timmar!!! Nu får jag nog dock vara ärlig och bekänna att det till huvuddel berodde på att ingen lät mig betala för mig själv förutom typ två gånger, middag och fyllekäk var alltså GRATIS (för mig. Jag antar det är det som händer när man umgås med 40-åriga män. Eller?

Jag sitter just nu på bussterminalen i Jajce, i riktig feministanda då jag lyssnar på Silvana Imam (då är jag väl feminist?), och väntar på min buss till Sarajevo. Jajce är superdupernice, men ärligt talat så finna det inget att göra haha. Jag och två danskar som bodde i mitt hostel spenderade morgonen med att upptäcka fortet, vattenfallet och den katakomb dom har här. Helt ärligt hela stället är bara massa falsk marknadsföring låt mig få förklara:

• Vattenfallet ska vara i mitten av Jajce, det är i utkanten av staden. Fint dock.
• Fortet är teny tiny och man kan endast gå in i ett av tornen och där har dom lagt nytt golv som påminner om en skolas arkitektur. Fortet var troligen från 1200-talet.
• Katakomben ska alltså vara en slags underjordisk kyrka, och den ska vara stor. Det var några osymmetriska rum som nån karvat ur stenen, och sen en minimal källare med ett starkt försök till ett kors.

Helt ärligt bröder jag har knappt tagit några bilder för det var verkligen inte mycket att se. Något som var fantastiskt igår var när det började spöregna, himlen bara öppnade sig framför ögonen på oss, och till det bjöds det på varma solstrålar. Vi avnjöt varsin Burek och drack varsin läsk - och lyssnade på regnet (och bagaren som skrek ut random saker till random personer hela tiden). Vi gick sen hem och åt pastasallad , detta var alltså med quebecaren Imad och schweizaren vars namn jag inte kommer ihåg :/. (Kul fakta: quebecare är helt jävla galna haha).




Likes

Comments