Har jag blivit känslokall?
Är mitt hjärta fruset?
Jag vet inte vad som händer.

Tex igår kväll fick jag ett dödsbesked. Jag blev jätteledsen då det är en familjemedlem som betyder jättemycket för oss i familjen.
Men imorse när jag vaknade så kände jag verkligen ingenting. Ingen sorg. Inga tankar. Ingenting.

När jag tänker efter så har jag inte blivit ordentligt ledsen eller glad över nånting sen mamma blev sjuk. Det är ett tag sedan.

Helt okontrollerat så stänger mina känslor av. Det blir tomt och jag beter mig som om ingenting har hänt. Varför?

Jag kan bli ledsen, men jag kanske gråter i 5 min, sen klickar timern på och alla känslor jag känt för stunden är helt bortblåsta & jag slutar gråta - & återgår till det jag höll på med innan.

Det är svårt att förklara. Men jag hoppas min psykolog kan hjälpa mig att bli "normal" igen..

Likes

Comments

Jag är så tacksam över vilken fin familj jag har.
Hur nära vi står varandra, hur mycket kärlek vi har för varandra.
Vi står alltid vid varandras sidor oavsett vi gör rätt eller fel. Alltid!

Mina kusiner ser jag inte bara som kusiner, jag älskar dom som om dom vore mina egna syskon.
Min mormor & moster är som mina extra mammor.
Man kan alltid lita på dom.

Mina barn kommer aldrig få träffa deras biologiska morfar, men att dom får lära känna hans lillasyster, min faster, istället betyder så himla mycket <3
Och min farmor <3

Snart kan mamma gå, och oj vad hon ska få gå promenader med oliver & Nellie då, som hon önskat.
Min styvfar, min pappa på jorden, jag kan inget mer än att säga tack. Tack för att du tog dig an mig som en dotter, för att du tar dig an rollen som en morfar till barnen.
Jag minns en gång av alla gånger när jag var ledsen och du kom in till mig på rummet och sa "jag kan aldrig ersätta din pappa, men jag kommer agera precis så som jag tror att han skulle gjort". Tack!
Jag älskar dig, jag älskar er alla

/ Sessan

Likes

Comments

Antar att jag hookar på trenden med att göra en "årsresume"

Hur har mitt år varit?
Varit gravid halva året, födde min underbart fina dotter & fått se oliver utvecklas så himla mycket!
Mamma har lärt sig gå, med krycka, men hallå! Krigare ändå ut i ryggmärgen <3

Men jag känner trots det, att 2017 SKA bli bättre än detta året.
Jag har haft mycket ångest, varit deppig, stängt in mig totalt & livet har bara sugit röv.
Det är dags att ta tag i mig själv, för mig själv.
Självklart för barnens skull också.
Men JAG vill må bra för MIN EGNA skull.


Denna kvällen, nyårsafton. Firar jag i vanlig ordning helt själv.
Barnen sover, F kör taxi, vänner är på nyårsmiddagar & firar. Och här sitter jag. Tröstäter i min alldeles för utslita morgonrock. Ledsen. Besviken.
Men jag får lov att känna så. Mitt "nya" jag kommer. Men inte ikväll. Jag vill deppa ner mig. Man måste få lov att slänga sig själv på botten, för att sakta men säkert klättra upp för den branta backen igen.
"Fall 4 gånger, men res dig 5."


Tack till alla som på ett eller annat sätt sätter ett leende på mina dystra läppar.
Vi ses!

Likes

Comments

Låg precis i sängen & ammade min lilla dotter när tanken kom som en käft smäll. - HELVETE vad jag saknar min mamma.
Det gör jag självklart varje dag, men alltså nu, idag, just denna sekunden.
Jag kan bara ringa henne om jag vill.
Men jag saknar hennes sällskap man hade då. För 2 år sedan.

Sista gången jag & mamma umgicks ensamma, på det sättet jag saknar henne, var samma dag som hon blev sjuk.
Hon kom hem till mig efter hon slutat jobbet, med nybakade frallor & goda pålägg.
Bara hon & jag satt där vi köksbordet och åt.
Jag hade precis blivit gravid med oliver och hon längtade så mycket efter sitt första barnbarn.
Glömmer aldrig hur lycklig hon blev när jag berättade att hon skulle bli mormor. Oj som hon grät! <3

Mamma var/är inte bara min mamma. Hon var verkligen min bästa vän. Som en storasyster kan man säga.

Och just nu.
I detta ögonblick, så hade jag velat ringa hit henne.

Ni som känner mig, ni vet att min mamma just nu inte är i sitt sinnesfulla bruk.

Men hon hade förstått min ångest, min sorgsenhet, min ilska & mina vredesutbrott.
För hon har varit där själv. Precis där jag är nu.
Den enda skillnaden är att hon hade bara 1 barn, jag har 2.

Jag känner mig så fruktansvärt jävla ensam. Hela tiden. För det finns INGEN som till 100% förstår hur eller vad jag känner. Ingen!

Frågar någon mig hur jag mår & jag svarar "funkar" eller "sådär". Då ska det vara bra så. Dom ska förstå att "okej, det är ingen bra dag för Hanna idag, vi lämnar det så." Inget mer! Jag vill inte höra "ryck upp dig" eller liknande saker. Hade det varit så enkelt så hade jag gått runt och varit glad varenda eviga dag, tro mig.

Men jag är så jävla less.
På allt.

Det enda som verkligen får mig att vilja kliva upp på morgonen är mina barn. Herregud vad jag älskar dom! Och jag hade gått genom eld för dom, utan tvekan.
Men ibland så är man faktiskt så utmattad, och så trött, att man undrar hur i helvete man ska orka vara en mamma vissa dagar, utan att tappa bort sig själv.

Jag får ofta höra att jag ska ta mig ut mer. Men när man redan är så trött, hur ska jag orka släpa med mig två barn som bråkar? För det gör dom. Gnäll & bråk VARJE gång man hittar på nånting.
Bara vi ska ner till tvättstugan är det bråk. Det får mig att inte vilja dra nånstans.
Jag vet hur det slutar.

Det finns en sak till som får mig att må lite bättre.
Att skriva.
Det är just därför ni kan läsa det här. För det är så förbannat skönt och framförallt rogivande att bara få skriva. Jag slipper stänga in allt.
Självklart så "delar" jag bara med mig av typ 50%. Lite saker är för privat för att ta med. Inte för min del, jag hade gärna skrikit ut allt, men för andra. För min avsikt är inte att såra någon.

Nu blev detta ett väldigt långt inlägg så jag får stoppa mig här.
Men en dag, när jag tagit mig igenom detta.. harrejävlar vad jag inte kommer låta ett skit knäcka mig igen.
"i got it from my mama" ~ största krigaren jag vet <3

Likes

Comments

Alltså, herregud!

Oliver har legat kokhet hela natten, vaknade redan 04:30 och ville upp.

Fredrik har yrat runt & inte gått att få kontakt med.

Fattar ni hur kasst jag sovit? Varit på helspänn att något ska hända. Tröstat oliver, ammat Nellie & försökt leda tillbaka Fredrik i sängen/soffan hela natten..

Nu håller jag alla mina två tummar att Nellie håller sig frisk! Vilket inte jag själv verkar göra... jävla skitvirus som kommer tillbaka till oss hela tiden..

Aja, veckans alla planer är inställda och vi får hålla oss hemma & kurera oss


Jag & kaffet ska ta ett allvarligt snack idag ;D

Likes

Comments

Kvällen har knappt börjat och jag bävar redan inför natten. Vet inte hur många gånger vi varit sjuka denna höst/vinter.

Fredrik är sjuk och har sovit sen IGÅR KVÄLL, alltså 24 timmar.

Oliver var pigg imorse, gick till dagis och denna kvällen har varit kaos! Han har gråtit konstant sen vi kom hem fram tills Bolibompa - då han tvärslockna.
Han har redan vaknat två gånger, spytt 1 omgång pga hostan TROR jag & är kokhet.
Blir nog inget dagis imorgon. Känns tufft egentligen då han har varit hemma varannan vecka och detta är sista veckan innan jullov. Men men , man kan ju inte skicka iväg sitt sjuka barn till dagis <3

Nellie är alltid gnällig & sover oroligt på kvällarna så jag hoppas verkligen att hon håller sig frisk.

Har sprungit fram & tillbaka mellan Nellie & oliver i 3 timmar nu. Är dock jävligt tacksam att dom avlöser varandra och inte vaknar samtidigt haha

Blir det inga mer spyolyckor så vankas det jobb för mig imorgon, wish me luck!

Likes

Comments

Jag har alltid funderat på, sen jag fick mitt första barn och hamna i "föräldrarvärlden".
Att varför är det en sån självklarhet att vi mammor ska ta störst ansvar? Att mammorna ska behöva anpassa sig efter barnen eller framförallt åt den andra föräldern?
Nej självklart är det inte så i alla hushåll, men i dom flesta.

Jag känner många mammor, är med i många mammagrupper på Fb osv osv. Där ser man också sånt.
Varför?

Vi lever i 2016. Inte 50talet.
Vi har det jämnställt vad gäller föräldrarledighet & rättigheter.

Man är två som vet risken av att ha oskyddat sex.
Hamnar ansvaret automatiskt på kvinnan så fort barnet är fött?
Första tiden, med första barnet är det typ alltid babyblues tid. Men sedan?

Jag syftar på allmänheten. Man ser det allt för ofta hur en förälder, oavsett om det är mamman eller pappan, som tar störst ansvar.

Man får ofta höra att "du går ju bara hemma". Men en förälders ansvar är ett 24timmars jobb. En har inte rättighet till att kunna ha lunchrast, sluta en viss tid på dygnet eller sitta & slappa medans chefen är iväg tex. En har ansvar HELA TIDEN på vad barnen gör, en måste hålla ett öga/öra på dom hela tiden. Dom ska ha frukost, lunch, middag & kvällsmat.. mellanmål om dom vill, tvättas, underhållas, byta blöja på, tillrättavisas & uppfostras.
När barnen har somnat har en sin "egentid" & då vill lovas att det ligger leksaker i varje vrå i lägenheten. Matrester på golven.
Hade du velat vakna upp till det på morgonen?
Nä. Där fortsätter arbetet.
Och oftast är det bara ena föräldern som gör detta.


Jag vet att det finns någon där ute som stör sig på min ärlighet/öppenhet. Det gör det alltid.
Men läs inte då om det svider i dina ögon :)
Min blogg, min ventilationslucka - men ditt val att läsa det.

Jag älskar min mammaroll. Hade dock inte klagat på lite mer fritid, men jag vet att jag får tillbaka det sen, i kärlek från mina barn. Dom växer upp alldeles för fort så jag njuter för det mesta av varje sekund med dom. Och man känner sig rätt tom när dom inte är i närheten.
En dag flyttar dom hemifrån & då kan jag börja "leva mitt liv" - vad det nu än innebär. För mig är barnen mitt liv <3

Likes

Comments

Känt ångesten 1 gång under 1 vecka och den varade bara en kort stund på kvällen. Resten har jag varit på ganska bra humör & haft lite mer energi än vanligt.

Men nu är jag här igen..
Bland ångest, mörker & negativa tankar, om allt.

Oftast kommer ångesten utan att jag vet varför..
stresshuvudvärken kommer som ett slag i ansiktet.
Trycket över bröstet är ansträngande.
Verklighetsuppfattningen blir suddig & jag försvinner in i mitt egna brus.

Jag vill socialisera mig, men jag vill inte träffa någon.
Jag vill jobba, men vill inte åka till jobbet.
Jag vill äta, men är inte hungrig.
Jag vill sova, men får inte ro.

Likes

Comments

Börjar jobba lite extra på golfen på måndag.
Har lite ångest över att jag inte längre kommer kunna helamma Nellie, fast å andra sidan så är det inte många tillfällen som hon faktiskt behöver ta flaskan. 1gång/arbetsdag då jag jobbar så få timmar.

Men jag längtar.
Längtar efter att få vara lite barnledig och träffa andra vuxna människor som inte pratar bajsblöjor & matvanor hhaha

Kommer att jobba måndag, onsdag & torsdag denna veckan.

Och på tisdag har jag ett telefonmöte med en tjej. Och vad det handlar om får ni veta efter då.
Dags att ta tag i livet som Hanna & inte bara mamma

Likes

Comments

Igår hade vi dop för våran lilla prinsess <3
Tusen tack till alla som kom, som hjälpte till och för alla otroligt fina presenter. Ni är underbara <3

Detta dopet blev helt annat än Olivers. Vi bestämde oss för att bara bjuda dom allra närmsta denna gången, vilket blev jättemysigt!

Men jag känner mig orättvis/besviken.. till Olivers dop så var jag jättemotiverad och hade planerat allt i minsta detalj.
Denna gången var det bara stress, stress & stress. Jag hade ingen koll på läget och jag kände mig så frånvarande i sinnet. Jag kommer seriöst knappt ihåg något från dopet igår.

Hade ätit 1 smörgås på heeeela dagen, åt först idag vid 11.
Hade INGENTING att ha på mig, så fick bli mina vanliga vardagskläder.. ovårdat hår.. ja ni fattar nog hur mitt humör var ..

Vi glömde dopklänningen hemma, det kom jag på när vi var framme vid kyrkan & allt skulle börja om 20 min.
Glömt mjölken till kaffet.
Låste in nyckeln i lokalen, som var låst. Som tur var hade prästen nyckel haha
Hann inte sitta ner eller prata med min familj & släkt.. allt var bara kaos i min hjärna.

Fick sovmorgon idag av barnen till 7:30, men jag är så trött så om jag blundar nu så hade jag stenslocknat. Helt off.

Men men, nu är hon döpt och vi kan sikta mot nya evenemang - julafton!

Likes

Comments