Min glädje och mitt intresse blandas med frustration och missförstånd.

I Kenya kan det vara som när du skriver en uppsats som snart ska lämnas in, där du upplever att du kämpar och kämpar. Ändå kommer du inte framåt därför att du inte vet vad som väntas av dig eller vad du vill förmedla med din uppsats.

Här är utgångsläget oftast oklart, innan vi påbörjar våra uppgifter är det mycket spelregler som inte är klara/information vi inte fått. Ibland funkar det bra genom att alla är flexibla. Ibland bidrar det däremot till att ingen vet dess exakta uppgift/regler som gäller och att vi strävar åt olika håll. Detta gör arbetstiden m.m. ineffektiv, det tar extra lång tid, extra energi och blir missförstånd. Det kan handla om saknad framförhållning för vilken tid vi ska gå för att handla mat till hur arbetsveckan ser ut.

Tänk vad mycket effektivare saker och ting kunde vara. Så mycket mer utveckling som kunnat ske. Jag tror ineffektiviteten beror på den annorlunda arbetslivserfarenheten. På grund av det har de inte samma arbetskultur som hemma i Sverige.

Nu till nyttan, människor jag möter sprider glädje och jag upplever snabbt gemenskap. De ger mig svar på mina frågor och det går inte en dag utan att jag lär mig nya saker och får mer förståelse för människor och för hur saker funkar här i Kenya.

Och så bloggen, det har inte varit första prioritet de senaste veckorna. Tiden har gått åt till att vara med på det som händer här och när det funnits tid över har jag tagit tiden till att prata med mina nära och kära. Så nu till vad som har hänt här i Kenya.

Mount Kenya

Det var andra helgen på folkhögskolan och dags att bestiga Kenyas högsta och Afrikas näst högsta berg, Mount Kenya.

Otur som jag hade fick jag en väldans förkylning dagen innan, trots det bestämde jag mig för att pröva och se vad som gick bra för mig. Första dagen trodde jag inte att jag skulle komma långt alls på grund av min hosta och hals vilket blev värre och värre med den högre höjden.


Det går härifrån att skymta bergets toppar


Jag fick en bra upplevelse, jag gick, tog i och var samtidigt i den fina naturen. Det gav mig energi och gjorde mig glad! Jag var med på turen fram tills sista dagen då den korta branta biten återstod. Därifrån vände jag och gick neråt berget tillsammans med några andra sjuka tjejer och en guide. Det hade inte funkat för mig att gå längre i den formen jag var. Jag gjorde så långt det var möjligt och om jag gjort om det idag hade jag vänt om tidigare på grund av hur jag mådde i slutet. Det var tur att jag hade några peppande och stöttande tjejer med mig!


Minuterna innan vi ska påbörja vår vandring 😊

Glada och fortsatt taggade 😊

Utsikten börjar bli riktigt fin och vi har gått ungefär halvvägs!

Här äter jag god choklad jag plockat med mig. Precis som pappa brukat ta med på våra skidturer som energidepot <3

Nu väntade två ytterligare veckor på folkhögskolan i Nanyuki:

Under dagarna besökte vi stadens unga aktivister, detta är unga personer som försöker påverka och utveckla det Kenyanska samhället. Vi träffades för att hålla i workshops tillsammans, där vi diskuterade relevanta samhällsfrågor för våra länder. Ämnen var arbetslösheten bland unga efter universitets/collegestudier. Också hur det fungerar i hemmet, hur en man och kvinna "bör" dela upp de olika arbetsuppgifterna.

Arbetslöshet bland de unga som studerat på universitet är stor i Kenya, delvis på grund av korruptionen. Trots att personen gått på en utbildning lämpad för jobbet kan det vara så att någon annan som har mycket pengar betalar och får jobbet istället.

Vad som framförallt skiljde sig i diskussionen var att alla de kenyanska killarna sa att det skulle vara mannen som bestämde och var bossen i familjen (vi andra tyckte det ska vara gemensamt). Därför var alltid mannen den som tog de slutgiltiga besluten i hemmet.


Här ska vi ha en av många appreciationrounds som vi haft här i Kenya, bästa grejen!

Jag och tre andra tjejer besökte ett stödcenter dit unga personer med funktionshinder fick komma för att få stöttning och hjälp. Förr i tiden och fortfarande i dag får många personer som växer upp med speciella behov stanna inomhus hos familjen och får inte möjligheten till att leva ett värdigt liv. Till exempel ett liv utan gemenskap och kärlek från omgivningen, stöttning i vardagssysslor m.m.

På centret fick barnen och föräldrarna lära sig hur de på ett lättare sätt kan hantera och stötta i vardagen. På så sätt kan de tillsammans fortsätta att göra barnets framtid bättre och barn som tidigare inte haft acceptans eller hjälp från föräldrar kunde få en förändrad framtid. Ofta beror den hjälp de inte får på okunskap. Föräldrar är rädda därför att de inte har kunskap i hur de kan hantera situationen. De kan tro att det är fel på barnet och därför sakna acceptans till barnet. Då det finns fler i samhället som tänker likadant vågar de inte visa sig utanför huset med barnet, de tror att de andra ska ha något emot familjen ifall att de får reda på att deras barn har speciella behov. Förhoppningen från organisationen vilka bedrev centret var att fler och fler av dessa barn skulle bli integrerade i samhället. Familjer som besökt centret kunde nu dela med sig av sin kunskap och visa sig runtom i samhället. Det var på så sätt en förändring kunde starta. Det ska inte vara något tabubelagt ämne mera. Jag tycker att alla ska ha rätten att leva ett liv anpassat utefter sina egna behov, där också personers styrkor kan komma till nytta.


Här syns en kille i personalen

Centret har ett fungerande arbetssätt och hade än så länge påverkat många familjer och samhället runtomkring. De har inte samma ekonomiska resurser för att hjälpa till som vi har i Sverige. Detta var en av få organisationer som hade möjligheten att hjälpa några barn under en kortare period. Familjerna får ytterst lite pengar eller arbetsstöd från staten. Yrket personlig assistent existerar till exempel inte.



Vi besökte två olika barnhem i Nanyuki. Ett som staten bedrev och ett som en Italiensk NGO (non government organisation) bedrev.


Här assisterade jag som läxhjälpare

Vi träffade en kvinna som under sin uppväxt levt på barnhem. Hon hade haft en trygg uppväxt på barnhemmet med personal som tog väl hand om henne. Hon berättade att när de fyllt arton var alla barnen från hemmet tvungna att flytta och klara sig själva. Oavsett om de hade ett jobb eller inte fick de inte längre något typ av stöd. En hel del var inte klara med sin högstadie eller gymnasieutbildning. Det gjorde att framtiden var tuff för många. Hon var en av alla som kämpat på och idag bedrev hon en egen frisörsalong.


Ett av många meningsfulla citat i barnhemmets matsal

Under helgen besökte vi ett område med najs vattenfall, Ngare Dare kallades placet.


Här går vi på en hängbro uppe i träden!

Vi tar oss ett dopp! Jättesuddig bild men den förtjänar vara med ändå pga den najs feelingen det faktiskt var😉

Vi mötte upp några i vår ålder från kenyas största stam, Kikyu. De visade oss deras traditioner, deras danser m.m.

Två av dem i stamens traditionella kläder

Något som var mycket intressant var när vi veckan därpå var hos prostituerade kvinnor. Detta var två tjejer som från början haft yrket som en sista utväg för att tjäna pengar men nu var nöjda med det. Båda två hade varit i äktenskap och skiljt sig. Som jag uppfattade det trodde de inte på relationer, dels på grund av att deras erfarenheter av dem inte varit bra, också att de flesta av de som köpte sex faktiskt var gifta. De sa till oss att de äntligen var fria i sina liv utan någon man eller pojkvän. I Sverige blir vi tillsagda att det är fel att vara prostituerad och det är olagligt att köpa sex. Det är intressant hur dessa tjejerna på grund av sin förståelse har en helt annan uppfattning kring yrket. Jag tror att det farliga med branschen är att det lätt kan uppkomma kränkningar och våld på grund av den utsatta situationen tjejerna/killarna ofta försätts i. Också att det ofta används som en utväg för att få pengar för fattiga personer, därför "tvingas" många till det och många av dem är personer utan kunskap om könssjukdomar m.m.


Innan vi träffar tjejerna upplevde vi regn i Kenya för första gången

Jag lagade och åt middag tillsammans med en lokalfamilj på landet. Det är många här i Kenya som lever av sitt boskap och brukar sin egen mark. På så sätt får de mat och överlever. De kan leva under den siffra pengar som FN kvalificerar som fattigdom fast ändå ha tillräckligt med mat och ett hem, familj och ett tryggt ställe att alltid sova på. Dessutom kan de ha det som är allra viktigast i livet, ett liv med kärlek, gemenskap och andra betydelsefulla känslor/upplevelser.

De är däremot utsatta och påverkas kraftigt av väder och naturen runtomkring för att överleva på sitt brukande. Ofta är de starka tecknen på fattigdomen brist på mänskliga rättigheter. Ett exempel är att alla barn ska ha rätt till utbildning. Här i Kenya är det gratis upp till nionde klass vilket inte är hela sanningen. Barnen behöver själva köpa en skoluniform, barn som kommer från dessa familjer har inte alltid råd och föräldrar prioriterar inte alltid barnet att gå i skolan. Mestadels därför att föräldrarna efter sina erfarenheter har annan tro om vad som är bäst för barnen och inte har vetenskap om rättigheterna till utbildning och vad som är bra med det.

Några bilder från kvällen:


Vi avslutade tiden i Nanyuki med restaurangbesök, en teamtävling som var riktigt rolig och med att allra sista kvällen vara med på gymnasietjejernas fredagskväll. Det blev dans och de var verkligen grymma. Tyvärr gick det inte att lägga upp en film här på bloggen på hur det såg ut.


Detta långa blogginlägg tänkte jag avsluta med några andra godingar/ typical saker för månaden:


En av mina favoriter bland de kenyanska maträtter vi åt, kidneybönor och ris. Dessutom en mysig grillkväll!

En av många frukostar och en bild på mig med bästa Elin

Vårt utedass, vi kunde sitta på toa och prata samtidigt, praktiskt och roligare att gå på toa. Detta är en av våra lärare, Sungo. Världens skönaste prick. Han lärde sig att säga äggröra och hans smeknamn fick bli ojoj.

Och här vårt sovrum som jag delade med sju andra tjejer! Dessutom en liten bild från de goa sofforna i cozyroom där vi spenderade mycket tid på kvällarna.

I och med det långa uppehållet utan blogginlägg fick detta bli del ett, fortsättning följer... På återseende snart igen <3

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hej på er!

Nu tycker jag det är dags för en bildström här på bloggen. Det har redan gått två veckor sedan jag landade i Kenya och jag har hunnit med att upptäcka mycket.


Besök hos lokalbor och arbetande i närområdet

Vi har besökt två lokalbor vilka båda lever på sitt jordbruk. En annan dag besökte vi arbetare. En av dem var en ung kille som gräver sand tre timmar om dagarna. Sanden ska sedan användas för att bygga hus. Killen behöver jobbet för att kunna betala sin skolavgift vilket gör att han kan fortsätta sin utbildning för att bli en advokat i framtiden.


Ingången till Daraja academy och hängmattorna utanför vårat hus

Vi bor på global contacts plattform. Plattformen ligger bredvid en flickskolan, som kallas Daraja Academy. Det är en sponsrad skola för tjejer vars familjer inte har råd att betala för tjejerna att studera på "ett vanligt" high school. Här får flickorna bo och studera oavsett kultur och pengatillgång inom familjen.


Jag undervisar på en lokal skola

Det började med att vi fick observera en lektion för att dagen efter undervisa. Det var riktigt kul!

Det var stimmigt och rörigt, men allt eftersom lektionen gick fångade vi elevernas uppmärksamhet. Vi lärde oss att eleverna svarade "yes" på det mesta vi sa, då jag från start trodde det betydde att de förstått gick jag vidare till nästa ämne. Det visade sig att de inte alltid gjort det, därför att undervisningen de är vana vid är att läraren pratar utan några frågor/diskussion i klassen. Det märktes tydligt när vi gjorde en övning där eleverna skulle arbeta självständigt i grupp. Det skapade förvirring i hur de skulle gå tillväga.

Alla i klassen försökte och med vägledning hittade grupperna sätt att gå tillväga på.


Lekstund med de lokala barnen


En av många goa stunder i en av hängmattorna på plattformen. En fika i stan och hela gänget som är ute för att äta en najs och trevlig middag.

Det har varit skönt att komma iväg från vardagen. Det har gett möjlighet och tid att reflektera över nya erfarenheter. Vi var också vid en pool och badade en dag, vilket var underbart i värmen!


Besök i Nanyuki slum och rundgång i övriga delar av staden.

Den staden som ligger närmast plattformen heter Nanyuki. Där har vi befunnit oss mycket under dessa dagar. En eftermiddag fick vi följa med en kille som bodde i stadens slumområde på rundvisning. Vi fick besöka hans och en annan kvinnas hem, innuti husen var det enkelt ställt men ändå mysigt och hemtrevligt. Inte alls skräpigt och smutsigt som på gatorna ni kan se på bilden ovan.

Intill slummen finns en stor marknad. På marknaden finns kläder som vi skänkt till u-länder. Istället för att ges bort gratis till behövande säljer de dessa kläder på marknaden. Det gör att de lokala sömmerskorna och säljarna tappar sina kunder och de som är i allra störst behov av kläderna får inga.


Ett gäng unga massajer dansade för oss en kväll! Jag och de andra på plattformen blev uppdragna för att vara med på deras dans 😊

Dansen är en tradition i deras stam. Under olika festligheter, bröllop m.m. dansar de unga killarna och tjejerna tillsammans. Ibland utmanar också killarna varandra i vem som hoppar högst medan de andra står i ring och hejar på.


Moses och Elisabeth

Detta är två härliga personer som jobbar på plattformen i Kenya. En kväll fick jag tillfälle att ha ett intressant samtal med Moses. Han berättade om sina drömmar om att starta eget företag, han vill importera matvaror till landet.s befolkning och styra över sitt jobb själv.

Elisabeth har berättat om sina åsikter kring samhället. Och hur hennes föräldrar tycker att hon inte respekterar familjen därför att hennes åsikter inte är desamma som deras.


Utanför vårt hus en fin eftermiddag.

Det är väldigt vackert här. Vi bor ute i naturen utan några gatulampor eller ljud från stan på kvällarna. Det är så fina stjärnhimlar och en frihet att vara ute under kvällarna. Det är behaglig kvällsluft och temperaturen är perfekt då.

Denna helgen var vi 10 pers som gick upp för Mount Kenya, det var ett äventyr som jag berättar mer om i nästa inlägg.


Puss och Kram, ha det bra!

Likes

Comments

Hej igen! Äntligen!

Jag har haft några introduktionsdagar i Köpenhamn och idag är det dags att hoppa på flyget för att imorgon landa i Nairobi!

Det har varit dagar med nya intryck, utmanande samtal på danska, gemenskap och mycket kul!

Det började med att jag hoppade på tåget i Varberg, väl i Köpenhamn mötte jag upp Malin.

Stället vi bott på. Här går vi en prommis direkt när vi anlänt.

Efter det har vi haft två dagars undervisning med förberedelser inför det som väntar framöver. Både inför mitt volontärarbete och vad som kommer hända under min första månad i Kenya, då jag befinner mig på en folkhögskola. Vi har pratat om organisationens jobb, för vad och hur de arbetar runtom i världen. Också om att arbeta i grupp, samarbete och kulturmöten.

Mina reflektioner:

Min uppmärksamhet gick till den tillit och respekt vi behöver till varandra för att uppnå våra mål. I grund och botten tror jag vi alla vill uppnå liknande saker och är väldigt lika varandra. Skillnaden är att vi har olika erfarenheter och kulturer och därför kan sättet vi går tillväga på skilja sig åt. Därför kommer det i Afrika, när det är något som skiljer sig åt, vara extra viktigt att ställa frågor och försöka få en uppfattning till varför de gör som de gör. Då tror jag det är lättare hitta det vi har gemensamt.

Innergården där vi bott

Vi är 25 personer som ska vidare mot Kenya och folkhögskolan. Varav fyra svenska tjejer och resten danska, därav utmaningen att förstå danskan. Men det är dejligt!

Vi har klickat en grupp tjejer och haft det roligt och bra tillsammans! Här befinner vi oss på ett café.

För att göra det otydliga tydligt. Väl i Kenya kommer jag arbeta med två olika organisationer, nu på folkhögskolan är det Global contact som samarbetar med organisationen Action aid Danmark. Mer om det kan du läsa här : http://globalcontact.se. 😊

Efter folkhögskolan ska jag vidare för att vara volontär i sju veckor med organisation New life mission: http://newlifemission.se

(Inlägget publiseras lite sent, nu befinner jag mig i Kenya😊)

Njut av tiden tills vi hörs igen!

Likes

Comments

Hej på er!

Så kul att ni hittat hit!

Om två dagar åker jag med tåget mot Köpenhamn, därifrån ska jag på lördag flyga vidare till Afrika, närmare bestämt Kenya!

Väl i Kenya är min huvudsyssla att jag ska jobba som volontär (för en organisation vilka driver barnhem, vårdcentral, dagis, hem för massajflickor/pojkar, socialarbete i slummen m.m.) Dessutom åker vi på safaris, till kusten, vandrar med mera därtill. Min resekamrat är ingen mindre än min vän, Malin.

Den senaste tiden har bestått av mestadels jobb, packning och planering, arbete som behövts för att jag skulle få möjligheten att komma iväg. Senaste veckan har mitt humör gått upp och ner och det har varit mycket att göra. I början av veckan var jag stressad, började fokusera på allt jag skulle och behövde göra innan jag befinner mig i Kenya. Det har därför varit extra viktigt att påminna mig själv om varför jag valt att åka iväg. Det är inte att min packning ska vara fulländad eller att ha 100% koll på allt. Jag vill åka för de upplevelser som väntar samt människorna jag får möjligheten att träffa och hjälpa. Min förhoppning är att denna resa kommer ge mig en större förståelse om mig själv, människor som jag vistas med dagligen och de som lever i samma men ibland en ganska olik värld mot mig. Med dessa tankarna har det blivit lättare att slappna av inför min avfärd.

Och nu, de senaste dagarna, nu har pirret kommit och jag är ivrig för allt det innebär att komma ner till Kenya. Som Malin sa, "Jag vill inte förbereda mig mera, packa mera och allt annat vad de innebär. Jag vill vara i Kenya nu!" Jaja, det är ett steg man måste klara av också för att tillslut komma iväg får vi tänka 😊 I vilket fall känner jag desamma och är redo nu!

Först ska jag bara passa på att njuta av dessa två dagar här i Sverige. Det är härligt, för Ivar har precis kommit hem efter vi vart ifrån varandra några dagar och snart ska vi vara ifrån varandra desto längre. Så därför, tillbaka laga mat tillsammans med Ivar och ta tillvara på tiden med honom!

Mer exakt resplan återkommer jag med efter avresa, ha det bra så länge och ta hand om er!


Två bilder lånade från organisationens arkiv

  • Kenya

Likes

Comments