And she was so lost
she didn't know what she felt anymore
she was both happy and sad at the same time
but she would never tell
she would never tell how she felt
she would stay quiet and keep it for herself

She had lost so much
and gained so little
And she would never feel good enough
for anyone
not even for herself

She would laugh
and she would smile
she would act like everything was fine
as she smiled while holding her broken pieces

She would forgive over and over again
just because she was afraid to lose
someone who never saw her real worth

She expected too much
and never learned to let go
she got atteched too fast
and when time came
a part of her was gone too

And she waited
and waited
but he never came

And all she ever wants
is to never feel again.
because every time she feels
all she feels I pain.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Två magiska veckor i Afrika har nu passerat & jag sitter för stunden hemma hos mamma då jag inte längre känner mig speciellt trygg i mitt egna hem. Lugnet från resan försvann lika fort som den kom då jag, med tunga steg, gick upp för trappan i lägenhetshuset.

På flyget från Marrakesh kände jag med en gång hur ångesten la sig över bröstet & pressade ihop lungorna igen - sådär så det känns som att all luft runt omkring en tar slut. Jag lutade huvudet mot det kalla fönstret & stirrade ut över havet som vi just då svävade över. Försökte fokusera på någonting annat, fokusera på någonting bra. Men hur jag än försökte styra tankarna som så gärna ville skena iväg, så kunde inte känslan av total ensamhet försvinna. Och hur många människor jag än såg runt omkring mig så släppte det inte.
Jag kände mig som en symptom på att något var fel. En sjukdom i & av samhället. Att krypa undan, gömma sig & hålla sig borta, som jag utan en inre vilja väljer att göra, är något som är så starkt förknippat med sjukdom & utanförskap. Det är något som ses som skamligt & fult. Exakt så som jag känner mig. Ful & full av skam.
Idag ska ju alla vara så vackra, lyckliga & friska - leva ett omänskligt perfekt liv. Men vad blir det av oss, som inte känner sig som en del av alla andra?


Kroppen är som ett tempel. Många säger & anser att man ska få den att må så bra som möjligt genom att man till exempel håller sig borta från skadliga saker, tränar regelbundet & äter en hälsosam kost. De älskar sina kroppar, tänker jag, ser mig själv i spegeln & hatar det jag ser.
För andra människor är kroppen precis tvärtom, som för mig. Kroppen är min fiende. Min kropp är ingenting jag älskar & heller ingenting jag vill ta hand om. Min kropp har varit andra människors måltavla & därför sker det alltid ett krig med & mot mig själv.
Och i kriget som ständigt pågår står kvinnorna på rad som måltavlor för sexuellt våld. De kastar sin pilar på oss, tävlar alla om samma vinst & fortsätter tills den lilla, lilla punkten är träffad. Punkten som var kvinnans sista ork, men mannens högsta vinst. Männens egna tillfredställelse & chans att få visa sig överlägsen, stark & oförstörbar - som en man fått sin uppmålade bild att se ut - tar tillfälle i akt & förgriper sig på vinsten.
Min kropp är andra människors leksak. Som en leksak, förpackad i någon utsmyckad Box med genomskinlig plast där ett färgglatt klistermärke med märkningen "try me" fångar allas uppmärksamhet. Vissa människor nöjer sig med att bara titta, medan andra sticker in ett finger & tycker det är roligt. Men ingen frågade nånsin mig om vad jag tyckte. Ingen brydde sig om vad jag egentligen ville. Och när boxen sedan blivit uppbruten finns det inte längre en väg tillbaka. Man är redan tillgänglig. Redan använd. Och när min kropp väl fanns där för att tillfredsställa, så slängdes jag iväg likt en trasig docka när ägaren blivit nöjd, eller less. Man byter ägare and so it goes. Värdet sjunker & tillslut vill ingen ha en. "Välanvänd" - just så känns det. "En trasig knulldocka".

Många tycker att jag överdriver. Men en känsla är en känsla. Individuell & helt omöjlig att sätta sig in i från ett annat perspektiv. Det finns liknelser, javisst, annars hade en känsla aldrig fått sig sitt namn. Men att en känsla varierar & utrycker sig olika från person till person är ett faktum, vilket alldeles för ofta glöms bort.
När konstaterandet att man mår dåligt läggs ut så kommer oftast svaret "jag vet hur det känns" i följd. Helt ovetandes om vad personen i fråga egentligen menar. Att må dåligt kan utmärkas på så många olika sätt, precis som att säga att man har ångest. Du må kanske haft ångest - men över vad & hur kändes den?
För när du lärt dig att utrycka det du känner med ord, kommer också din förståelse för hur mycket känslor, åsikter & upplevelser skiljer sig från varandra hos olika människor att förstärkas.


Ensamhet kan vara underbart när man väljer det själv, men den kan vara påträngande & smärtsam när den är ofrivillig. Och för mig har känslan ändå alltid funnits där, kommit & gått, sedan den dagen pappa lämnade oss. Familjen splittrades & blev aldrig densamma. Jag tappade liksom mitt band till pappa då jag varje helg skulle packa om den där lilla turkosa väskan jag alltid fick gå & dra på i skolan, för att sedan förflyttas från hus till hus i 10 år & aldrig veta vad som var mitt riktiga hem.
Därför flyttade jag - & aldrig nånsin har jag mått så bra som då. Att veta att man har ett hem. En trygghetszon där ingen annan får kliva in utan sin egna tillåtelse. En magisk känsla, om jag får säga det själv.
Men när jag gick upp för trappen i lägenhetshuset i fredagsnatt så vred hela magen om sig. Något var fel.
Jag rasslade ut nycklarna ur jackfickan & fick verkligen anstränga mig för att pricka nyckelhålet. Det kändes som att någon stod på andra sidan dörren, skrattade åt mig & försvann i det omedvetna då jag vred om nyckeln. Välkomstskylten var borta, men den var också det första jag såg då jag klev in. En stark känsla av att inte längre känna sig ensam just då & där, kramade om mina lungor sådär som på planet & jag kunde inte längre andas.
Jag satte mig i sängen & intalade mig själv att jag lämnade hemmet såhär. "Jag la in välkomstskylten & dörren var redan svåröppnad". Panikångesten ville inte försvinna. Den liksom visste att jag ljög för mig själv. Så jag satte igång bluetoothen på min iPad & väntade på att högtalaren skulle sättas igång för att lugna mig med lite musik. Men det var tyst. Inget hände, så jag lutade mig över sängen & sträckte mig efter on-knappen. Men det var bara luft där. Jag reste mig upp & såg mig omkring. Den var borta & likaså var min dator. Batteriet låg mitt på golvet - golvet som alltid är full av laddare & kablar, var fri från allt, förutom batteriet.
Där & då insåg jag att någon varit här. Hjärtat kändes ända upp i halsen & jag gick över till köksskåpet för att ta ciggen jag lämnade innan resan. Nödprovianten. Men även den var borta.
Paniken slår ut som en käftsmäll när jag inser fakta & även det faktum att jag inget kan göra. Ingen telefon att ringa med. Ingen människa i närheten att kontakta. Alldeles ensam, med känslan att vara iakttagen.


Det var inte heller allt för längesedan som vi hade inbrott i Älandsbro, då jag för ett tillfälle bodde hos mamma. Jag kan tycka att jag varit lite väl hård då jag tyst, för mig själv, ansett att mamma överreagerat gällande hur det känns att bo kvar. För hon vill inte bo kvar. Hon kan inte längre sova & hon nämner lite nu & då hur mycket hon saknar hennes hem. "Det här är inte mitt längre" säger hon.
Men nu förstår jag henne så väl & jag vill, utan att få det att låta som en överdrift, förklara den här psykiska påfrestningen av att någon tagit den sista tryggheten man hade kvar ifrån en genom ett egendomsbrott.
För när samma sak händer under 3 månader i samma familj så är det svårt att inte anklaga sig själv för att det händer. Man kan inte sova & det känns som att hela kroppen går på högvarv. Krigsläge hela tiden.
Och att veta att någon har sina sista minnen i fysisk form som sträcker sig flera år tillbaka, gör så himla, himla ont. Det finns ju inget i världen som kan ersätta det. Och att veta att någon kan se till exempel ens bikinibilder från resor & sommarens hemliga äventyr bland vänner & familj, får mig bara att bli ännu mer obekväm med att vara i min egna kropp. Och att veta att någon just nu kanske läser mina flera hundra inlägg, precis som det här, får mig att aldrig vilja se en människa igen.
Jag känner mig blottad & kränkt. Flera tusen gånger värre än hur jag kände mig i somras. Och jag tänkte liksom i somras att "det här är slutet, nu vänder allt & blir bra", men det fortsatte bara att gå utför & nu står jag vid kanten av klippan & överväger att inte vända tillbaka. Jag står ensam vid klippan. Några få vänner finns kanske något mess iväg, men likt förbannat så är den där energisugande känslan där. Ensam i världen. Man är ju bara någon. Men för någon är man ingen. Ingen. Nobody. Påminner mig själv - lita aldrig på någon. Någon. Lite aldrig på någon förutom dig själv. För du är ingen. Ensam. Ta ett steg tillbaka, andas & tro för allt i världen att en dag så kommer allt bli bra igen.

  • 1200 readers

Likes

Comments

Under hela min uppväxt har jag förminskat min utsatthet av sexuella övergrepp, mobbning & våldtäkter som om jag aldrig insett att det är just det som jag blivit utsatt för. Jag ville nog inte acceptera min situation & det faktum att våldsbrott faktiskt hänt mig - för så grovt var det kanske inte - det var i alla fall det som jag ville intala mig själv. Att det inte var så farligt. Starka ord kan nämligen vara svåra att förknippa med något man själv varit utsatt för.
Jag ryggar gärna tillbaka.
Och det gör jag fortfarande. Våldtäkt är ett ord som är laddat med så mycket svårigheter som man aldrig vill hantera. Men fan ta den som förminskar någon annans utsatthet.



Just nu sitter jag i soffan med ett brev från polisen framför mig. Jag har säkert läst det närmre hundra gånger idag & jag blir mer & mer ifrågasättande för varje gång som jag låter mina ögon rulla över papperet.
"Brottet du var målsägande i har avslutats med beslut & skäl enligt följande; det finns inte längre anledning att fullfölja förundersökningen"
GE MIG EN BRA ANLEDNING
Bortprioriteras. Självklart. Hur kunde jag vara så dum & tro annat? En våldtäkt, oavsett grad, oavsett plats & oavsett tillfälle, får ju aldrig höga prioteringar.
, är det verkligen så jävla konstigt att antalet anmälda våldtäkter & andra sexualbrott minskade efter att de, under 2013, hade ökat så drastiskt jämfört med tidigare år?
Svar nej.

Förekomsten av sexuella övergrepp är konstant & har blivit ett bortprioriterat samhällsproblem – men som också är ett av dem största som finns idag.
Det är viktigt att notera att sexualbrott innefattar ett brett spektrum av brott som ryms i denna kategori.
Det gäller allt från verbala påhopp med sexuell innebörd och kränkande av sin integritet, till mycket allvarliga händelser, som våldtäkt och grova övergrepp med våldsinslag.

Under 2015 anmäldes 18 100 sexualbrott, varav 5 920 rubricerades som våldtäkt, medan antalet anmälda sexualbrott mellan år 2005 och 2011 låg på en mycket lägre nivå samtidigt som statistiken inte visade någon märkbart stor förändring mellan åren.
Det var först år 2013 som statistiken ökade drastiskt. Men varför?
2013 var året som feminismen slog igenom på riktigt. Och ska jag vara ärlig så var det ingenting som jag ansåg sig vara något positivt. Free the nipple hit & dit, orakade armhålor & ett enormt hat mot män. Jag avskydde det.
Men tyvärr så var det den uppfattningen många fick av feminismen - tills nu.
Det som hände var att vi vågade. Vi läste mer, hörde mer, såg mer & uppfattade det hela stora problemet desto mer. Detta medförde i sin tur att fler vågade vara öppna med deras utsatthet & tvekade förmodligen inte lika mycket på att göra en anmälan. Sexualbrotten ökade därför inte - offrens mod gjorde.

Varför sjönk då statistisken igen?
Ja är det verkligen så konstigt då vi lever i en jävla våldtäktskultur? Då vi lever i en miljö där våldtäkt & sexuella trakasserier är alldeles för vanligt förekommande. Där sexuell våld mot kvinnor normaliseras & ursäktas i media, som om felet ligger på oss. Som om vi får står till skuld för någon annans handling på våra kroppar.
Vi lever i ett samhälle där kvinnans utsatthet förminskas, bortprioriteras & ursäktas bort.
Detta bevisades dock på riktigt då statistisken ökade & offren mer eller mindre straffades istället för att få en hjälpande hand. Jag vet. Jag är där nu.
Man vill inte anmäla ett brott som ändå kommer att blotta en själv, samtidigt som man nedvärderas & prioriteras bort. Man vill inte anmäla ett brott där sitt mående är ett stort avgörande till hur allvarligt brottet egentligen var. Och man vill faktiskt inte anmäla ett brott om det ska riskera att man inte får någon hjälp, utan får det överdrivet mycket sämre än om man låtit bli.
Såå, är det egentligen så konstigt om man väljer att låta bli & istället lämna våldtäktsmannen fri?


  • 1822 readers

Likes

Comments


Jag är fullkomligt mållös.
Det var ungefär två veckor sedan som jag, med en del ånger, tryckte på publiceraknappen och lät inlägget, där jag öppet diskuterar och berättar om våldtäkt, ligga offentligt på Facebook. Detta var ändå bara, för mig, ett av mina obetydliga worddokument som det finns närmre hundra av på min dator. Det är min terapi. Men nånstans så kände jag att jag måste få lätta lite på axlarna och få en liten del av det jag vill säga sagt. Blottad, underlägsen och liten kände jag mig. Men bara efter några minuter så släppte de där känslorna som gjorde mig lite illa till mods.

Privata meddelanden, sms, samtal, kommentarer och mail stimulerade min telefon under ett flertal dagar. Den som alltid brukar vara så tyst.
Både kvinnor och män skrev och ville tacka mig för att jag delade med mig utav mitt inlägg, men jag förstod aldrig riktigt varför.

Det var först när en kvinna skrev till mig och förklarade just varför hon ville tacka mig så gränslöst som jag verkligen förstod vad de ville få sagt med deras otydliga tack.
Hon säger tack för att jag vågade. Och visst, det tog emot att publicera det. Men vad är det som gör att man inte skulle våga (egentligen)? Vi strävar ju efter en förändring, eller hur? En förändring som strävar efter att sexuella övergrepp inte längre ska ses som tabu eller en del av en kvinnas egna fel. En strävan där kvinnans rättigheter ska bli något som inte bara sägs, utan även bevisas. En strävan där vi vågar tala öppet om övergrepp och orkar kämpa för en begriplig straffskala.
Hon sa att nu kanske även hon vågar berätta om hennes historia, eftersom att jag vågade.
Och aldrig har jag fått höra en finare mening. Men Hon var långt ifrån ensam. Närmre tio kvinnor frågade mig om de fick dela med sig om något de tidigare aldrig berättat för någon, så jag lät de få skriva av sig.

Fruktansvärda historier fyller min inkorg och jag känner bara mer och mer hur jävla gärna jag vill kunna göra något drastiskt för att få stopp på detta.
''Jag anmälde inte eftersom jag inte var fysiskt skadad'' - Förstår du hur illa det är då?
Vi går runt och tror att det bara händer på
film, andra länder eller bara folk man inte har en aning om vem det är. Men vi har såå, så fel. Det händer hela tiden. Just precis nu. Överallt.


Många sa att det kändes fel att må dåligt över det de gått igenom eftersom mycket inte skulle ses som något allvarligt och av den anledningen skulle allt förminskas. Och det förekommer alldeles för ofta, men det är ju "tack vare" besluten om hur allvarligt övergreppen var som dessa jämförelser växer fram. Liksom diskussionerna angående vad Hon hade på sig, om alkohol var inblandat eller om det var någon Hon kände som ska ha någon övervägande betydelse till att övergreppet skedde "på egen risk". Detta beslutar även om hur hårt straffet för gärningsmannen ska bli och i och med detta så skapas det någon sorts klasskillnad, om man kan kalla det så. Jag tror ni förstår min poäng.
Hur allvarligt ett brott är ska dock inte sätta mall för hur offret blir påverkad av det. Exakt som då jag beskrev i tidigare inlägget att grovt förstörda våldtäktsoffer inte får sätta mall för hur alla andra offer ska må. Det är högt skadligt för alla.
Jag menar, det är ju så individuellt om hur en påverkas av olika saker och jag finner därför ingen anledning till varför vi ska fortsätta att ständigt jämför oss med varandra.
Det är som att jag inte kan tillåta min vän att må dåligt efter att hennes kille lämnade henne eftersom jag blev utsatt för något som anses värre. (???)
Åh, det är så fel så jag blir förbannad.

​Va trasig om du känner dig trasig. Det är ju ändå okej att inte alltid vara okej. Och låt dig inte hindras att följa med dina vänner ut på krogen bara för att någon där ute anser att du borde sitta hemma och må dåligt istället. Mår du bra så tillåt dig själv att vara lycklig. Gör saker som gör dig glad och tillåt dig själv att göra det som känns rätt för stunden. Du behöver inte vara trasig för evigt, det blir bättre tillslut.





Likes

Comments



Hans tyngd gör att det blir svårt att andas & jag måste vrida mig hysteriskt för att komma undan hans vikt.
Men händerna som omsluter mitt ansikte gör det svårare för mig att göra något motstånd då han pressar sig emot mig för varje gång som jag ber honom att sluta.
Hela min kropp säger nej då smärtan blir allt för outhärdlig, samtidigt som en röst i mitt huvud skriker "du orkar! Snälla du, du orkar slå tillbaka en sista gång".
Men det gör jag inte.
Det som han för en stund sedan hade som en tanke, har redan påbörjat som en handling & jag kan inte sluta tänka på det faktum att jag, just vid denna stund, är ett offer. Ett våldtäktsoffer. En trasig tjej som är påväg att ge upp. Men han bryr sig inte. Det kommer han aldrig att göra.

Hans flåsande i örat ger mig kväljningar & jag vill inget hellre än härifrån. Men jag ligger kvar. Paralyserad ligger jag där & ser honom ta ännu en del av dem bitar som fortfarande finns kvar av mig ifrån mig. Men det är redan försent. Tiden går inte att stanna & inte heller går den att spolas tillbaka.
Jag måste bara tillåta mig själv att inte göra något motstånd något mer, för att samla på dem krafter som ännu finns kvar. Jag måste tillåta mig själv att acceptera att han slutar då han är klar. Ligg bara still. Det är snart över.

Helt lealös ligger jag där. Kan inte riktigt andas. Trycket i huvudet ökar allt mer då hans händer tar ett hårdare grepp om min hals. Jag förstår inte riktigt hur han kan vilja fortsätta, jag är ju praktiskt taget död.
Men innan allt svartnar framför ögonen på mig, så ser jag in i hans. De är ljusblåa, nästan lite grå & dystra. Ingenting jag skulle kalla vackert. Den tomma blicken gräver sig djupt in i mig då han trycker in tummarna i min hals & väntar på att jag ska slockna igen. Han njuter. Och jag kan inte förstå varför.

Medvetandet smyger sig tillbaka då jag inser att han börjar om igen. Och igen. Och igen.
Känslan av skam sköljer över mig & jag kommer att behöva duscha länge för att få bort känslan av hans närvaro. Men tvål & vatten kan inte tvätta bort den vidriga känslan som lägger sig som en tjock & tung sörja i magen. Det får mig att vilja spy. Men jag tar ett djupt andetag & sväljer den lilla saliv som finns kvar i min mun. Jag måste stå ut. Det måste ju få ett slut. Nån gång.

När han var klar så fanns det bara ett skal kvar av det som en gång var jag. Det som jag byggt upp under flera år, rasade ihop & blev till små, små meningslösa spillror på några sekunder.
Jag är ingenting längre. Känner mig omöjlig att laga.
Och som i hypnos reser jag mig, tar mina saker och försvinner från den plats där jag befann mig i ett hjälplöst tillstånd.
Jag smyger på mina tår för att inte väcka honom. Men då belastningen lägger sig på högra benet så faller jag. Livrädd att han ska vakna. Men han verkar bara höra mig i sitt omedvetne, int
e tillräckligt för att han ska lämna sin djupa sömn. På golvet står jag nu på alla fyra & ser några begagnade kondomer ligga längs sängen. En flaska med handsprit står på bordet bredvid, öppen & nyligen använd. Bakom den ligger även några piller. De är färgglada, nästan som godis. Jag förstår på en gång att jag inte är hans första, & inte heller den sista. Jag vill skada honom. Men jag låter bli.

En fruktansvärd smärta sprider sig över hela benet vilket gör mig överdrivet klumpig. Hur ska jag ta mig härifrån nu. Snälla, låt mig bara få dö. Jag orkar inte.
Men jag biter mig i läppen & springer därifrån innan jag hinner ge upp. Hela kroppen värker & jag vill bara lägga mig ner på marken & fantisera att jag ligger hemma i min egna säng. Att detta aldrig hade hänt. Men det går inte. Det är helt omöjligt & det drar mig till vansinne.
Jag går flera kilometer innan jag börja känna igen mig. Jag hade fortfarande inte undersökt varifrån smärtorna kom ifrån vid det laget, så jag satte mig på en stenmur & kollade på mina ben som var täckta i stora blämmor, inre blödningar och ett rejält köttsår på vaden.
Vafan har han gjort med mig? Hur ska jag förklara det här för mina nära?
Men jag har inte tid för att tänka på det där stillasittandes
. Jag måste härifrån. Jag måste härifrån & det är nu.


Jag kan ännu känna hans händer på min kropp & hur hans armar kändes som flera tusen runt om mig. Fingrarna som smekte mig har satts sig som en tatuering på min hud. Minst lika permanent.
Hans händer smutsar ner min kropp för alltid.
Hans kön sliter bort allt som nånsin varit rent.
Inbränd skam går inte att skrubba bort. Så man äcklas av sig själv, straffar sig själv, hatar sig själv.
Och på natten, som nu är mörk, hatar jag svinen ännu mer.






I dagens samhälle där median ligger i stor fokus för att lyckas nå ut till människor runt om i världen, så är det knappast svårt att missa alla dessa debatter, personliga texter & artiklar där någon berättar om kvinnans rättigheter, där det ofta även framträder att våldtäkt är det värsta brottet som kan begås - det absolut värsta som en kvinna kan bli utsatt för.

Våldtagna talas om som skadade för all framtid, oförmögna att någonsin kunna gå vidare i livet. Och OM någon ändå skulle lyckas gå vidare så ses det som ett mirakel, eller då lägger alla huvudena på sned & antyder att en aldrig blivit våldtagen, om inte tillräckliga bevis finns.
Våldtäkt är allvarligt, ja. Men den drabbade hjälps inte av att deras situation beskrivs som mörk & hopplös.
Med tanke på den roll som sexuella övergrepp spelar i vår kultur är det lätt att förstå den som drabbas av panik när en nära vän, partner, barn eller bekant blivit utsatt. Men ett övergrepp behöver inte förstöra livet för den som utsätts.
Jag menar, att utsättas för våldtäkt är ingen dans på rosor direkt. Det är ingenting man bara lägger bakom sig, trots att det är just det man verkligen önskar att man kunde göra. Samtidigt så är det något som GÅR att komma över, eller i alla fall komma vidare ifrån.
Man måste bara ge sig fan på att det kommer att gå.


Jag blir verkligen riktigt irriterad på denna ständiga fokus på att kvinnor är skadade för livet efter en våldtäkt. Det skadar egentligen mer än gör nytta över att ens antyda &, på sätt och vis, sätta en stämpel på hur en individ mår efter ett övergrepp.

För vad är det som säger att man ska ligga i sängen och gråta hysteriskt varje kväll för att man mår så pass dåligt att man inte ens kan sova, men är för utmattad för att vara vaken?
Och vad är det som säger att man blir självmordsbenägen & aldrig kommer att våga gå själv utanför dörren igen?
Och vad är det som egentligen säger att man aldrig, aldrig någonsin kommer att ta sig igenom skiten?
Vad det än är, så måste det få ett slut.
För det stämmer inte.


Jag blir arg. Faktiskt. Jag blir arg för att jag, liksom många andra, blir ifrågasatt vilket skapar tvivel på oss själva. Jag blir arg för att omgivningen tror att vi är en egen grupp av individer, som är så sårbara & trasiga att ingen riktigt vågar vara öppna med oss, utan alltid måste vara på sin vakt.
Och om vi nu inte visar oss sådär "sårbara" så väcks dessa tvivel till en helt ny nivå. Tro mig, jag vet.
Det bästa vore bara om man höll käften. Jag kunde ju gå runt mitt i stan & träffa mina vänner som vanligt. Tänk om de hade vetat att jag för en stund sedan blev utsatt för det som de anser vara det värsta en människa kan bli utsatt för. Men de vet ju ingenting. Låt det vara så.

De som visste, de visste. Det var liksom ingenting jag gärna berättade. Jag var verkligen inte lika öppen då som jag är idag, vilket kan ha sina bra & dåliga sidor.
Men tyvärr så sprider sig sådant man säger allt för lätt & helt plötsligt kom det fram personer till mig som beklagade & sa att de delade smärtan med mig.
Men trots det så visade jag sällan en bild av en trasig tjej. För aldrig att jag skulle låta någon ta min glädje till livet ifrån mig. Jag blir starkare. Det vet jag.
Men SÅKLART att jag mår dåligt ibland & undrar vafan jag ens ska leva för. Men vem gör inte det då & då?
Och givetvis, det finns personer som mår fruktansvärt efter en våldtäkt & aldrig nånsin kommer på fötterna igen, jag säger ingenting annat, men att denna del av alla offer får stå mall för hur "riktiga offer" mår & beter sig är en högst skadlig del av våldtäktskulturen.

Det händer även att människor friats från våldtäkt för att offren dels inte upplevs tillräckligt "förstörda".
Resonemang i stil med att på grund av att offret klarat av att ha sex med sin partner igen, kunnat fortsätta arbeta eller helt enkelt visar upp en glad yta i sociala forum så har personen i själva verket inte blivit våldtagen EFTERSOM "man inte kan må så pass bra efter en sådan händelse".
Sjukt, tycker du? Ja, det tycker jag också.
Klart man som offer känner en hög grad av osäkerhet kring hur man ska bete sig efter ett övergrepp då denna syn försvårar, & i vissa fall omöjliggör, för oss att gå vidare i livet.
För om en nu går vidare i livet finns alltid risken att få sin upplevelse ifrågasatt & även många år efter ett övergrepp kan offer ifrågasättas om de inte fortfarande mår uruselt & i princip lever i känslomässig misär.


Jag minns själv första gången jag skulle börja prata med en psykolog om mina upplevelser. Det första denne gjorde då jag berättade om övergreppen var att ge ifrån sig en tröttsam suck samtidigt som jag avslutade den sista meningen. Jag blev bemött av en blick som sa till mig att jag ljuger.
Men istället hör jag "oj, det hade jag aldrig kunna trott. Du som är så glad jämt".
Jaha, ursäkta, men jag ska bara låta hela världen gå under p.g.a - jag blev utsatt för det värsta som en kvinna nånsin kan bli utsatt för.
Nej? Alltså det räcker.

"Det känns som att alla vet om det. Det känns som om jag står helt naken bland fullt påklädda människor & alla tittar på mig"
- Ett utdrag från en dagbok jag hade då jag var runt 10 år som jag tycker förklarar en av de starkaste känslorna jag hade då. Det var nämligen sällan sorg jag kände. Det var skam och hat mot mig själv som sköljde över mig. Men i 7 år tog jag mig igenom skiten på egen hand, & hur stärkande är inte det gentemot mig själv? Klart jag klarar det igen.

Jag tycker bara att det är förjävligt hur någon kan, på allvar, fråga & ifrågasätta HUR vi kan våga ha ett förhållande efter en våldtäkt. HUR vi kan tycka sex är något okej & bra. HUR vi vågar gå ut & ens orkar leva. Men framförallt, HUR vi inte kan hata män. Det är uppenbarligen så mycket som ni inte förstår, men ni måste försöka för våran skull.



Det finns otroligt många män som inte ens vet själva att de våldtagit någon.
Och det är ju så lätt att säga att man hatar våldtäkt, men samtidigt anse att kvinnor som beter sig på vissa vis, klär sig på vissa sätt eller umgås med vissa personer inte KAN våldtas, utan helt enkelt får vad de förtjänar(???)
Liksom synen på att våldtäkter inom relationer aldrig är riktiga våldtäkter, eller att kvinnor pga sin klädsel, tidigare beteenden under dagen/kvällen eller beroende på vem hon anmält kan anses får skylla sig själv.
Det bidrar bara till att det försvårar allt mer att säga nej & kämpa för att få sin vilja igenom.
Det spelar ingen roll om det är din vän, bekant, partner eller någon helt okänd. Vill du inte så ska det respekteras. Och är du i ett tillstånd där du inte har förmågan att säga någonting, så ger det aldrig någon rätten till att förgripa sig på dig.
Det är vidrigt. Låt det få ett slut.



Sedan kommer vi till steget där man pratar om våldtäkten i sin närhet, om man nu väljer att göra det.
För mig var det aldrig ett alternativ. Men efter några år kom det ut per automatik & det många då undrade var vad som var problemet med att prata om det.
Först & främst så var det skam. Oavsett hur många gånger man får höra "men snälla lilla gumman, det var ju inte ditt fel" så kommer skammen fortfarande att ligga som ett hölje på kroppen där känslan av hans närvaro är omöjlig att tvätta bort.
Känslan av att alltid känna sig smutsig & tro att alla tycker precis som en själv. Det är lite som tortyr. Men man vänjer sig.
Det är inte det att man skäms över att det har hänt, att man kanske skulle ha gjort på ett annat sätt för att motverka att det skulle ha skett. Nej. Det är alla vridna tankar & känslor som sätter krokben för en själv. Men man funkar lite så, tyvärr. Och TYVÄRR så beskyller vi alltid oss själva, trots vetskapen om att det inte är sant. Men det är egentligen inte så konstigt med tanke på hur synen på våldtäkter är idag.
Men det största problemet sitter oftast i att våldtäktsmän utmålas som monster & att det anses rimligt att önska en sk. kastrering av dessa. Men hur blir det om denne är omkring ens umgängeskrets? Hur säger man till någon i ens närhet att dennes vän är en våldtäktsman? För vem vill att ens vän ska kastreras?
Och vem vill egentligen vara vän med en våldtäktsman?
G
rejen är den att det blir svårare att erkänna att en blivit våldtagen eftersom de flesta våldtäkter sker inom bekantskapskretsen. Dvs om din vän har blivit våldtagen så är det troligen av någon du känner.
För du har väl hört "alla känner ett våldtäktsoffer, ingen känner en våldtäktsman"? Bevisar inte det tillräckligt?
När våldtäktsmän utmålas som brutala monster, knappt värdiga att kallas människor så motarbetas effektivt möjligheten att tala öppet om våldtäkt & framförallt att kunna se sanningen i det faktum att alla nog mött minst en person man gillat som faktiskt våldtagit någon.
Tyvärr.
Den som våldtar kan vara vem som helst.
Det är omöjligt att titta på en människa & se om han har våldtagit någon. Det är än mer omöjligt att förutspå att någon ska våldta någon.
Dock så menar jag inte att vi ska behandla våldtäktsmännen som en icke våldtäktsman. Absolut inte.
Men jag har själv suttit i den där sitsen, där min våldtäktsman var min storebrors kompis.
Där min våldtäktsman idag befinner sig i min bekantskapskrets.
Där mannen med fru & barn som var bekant med min familj, blev mannen som förde bort mig & tog på den kropp som även då skulle ha varit orörd.
Där jag nu, i skrivande stund, vet att gärningsmannen aldrig kommer att hittas & jag riskerar att ifrågasättas.
Men jag är glad. Jag lever. Och just idag älskar jag livet lite extra, faktiskt. Trots dem komplikationer som nu är en del av min vardag.
För bakom skiten & all djävulskap som ständigt trycks in i ditt liv så finns något så vackert som du aldrig skulle ha lagt märke till om motgångarna aldrig korsade din väg.


Och att jag inte var älskad var vardagsmat för mig. Att bli slagen eller totalt ignorerad var så invant att jag inte gjorde speciellt mycket motstånd längre. Jag berättade aldrig för mina föräldrar om hur fruktansvärt ensam & mobbad jag var. Jag berättade inte eftersom jag trodde att de skulle bli besvikna på mig. Skämmas över att ha mig som dotter. Jag tyckte det verkade bättre om jag bara spelade med, jag var ju ändå så tacksam över livet & så trygg i mig själv. Men allt började då jag var 6 år, när en av de värsta stunderna i mitt liv drabbade mig.

Jag sitter intryckt i ett hörn. Inlåst i badrummet på nedervåningen i det hus som jag en gång kallade för hem. Han sitter på sidan om mig. Mina små händer täcker knappt mitt ansikte, men det känns bättre att se så lite som möjligt. Han klär av sig & strax efter tar han av mina byxor. Han är mycket större än mig, så hur mycket jag än vill så kan jag inte göra något motstånd då han drar mig emot honom.
Nu ligger han på golvet & jag sitter på knäna vid hans höfter. Han säger ingenting. Tar mina händer & för ner dem mellan hans ben. Jag håller tillbaka, men är för liten för att det ska ge någon effekt. Han tittar på mig, ler & ber mig göra en rörelse jag tidigare aldrig upplevt.
En känsla jag aldrig upplevt förut heller, överöser mig & jag visste att detta var fel.
Idag vet jag att det var skam jag kände & den var så stark att jag behövde det bekräftat att det inte bara var jag som gjort detta. Jag trodde att det var jag som begått ett brott & att allt var mitt fel. Hur kan en sexårig flicka känna så?

''Brukar andra flickor också göra såhär?'' frågade jag. Ganska obrydd & rak. Jag ville inte visa mig svag.
Han ler sådär igen & ger ifrån sig ett litet skratt. ''Haha jaa, men de brukar hellre vilja suga av mig''
Jag hann inte ens fundera ut vad det kunde betyda innan han pressar mitt huvud mot hans skrev.
Jag får svårt att andas & med ett ryck sätter jag mig upp igen.
Jag kryper tillbaka & skymmer mina ögon med mina händer. Tårarna silar genom fingrarna & han kryper närmre mig. Hans läppar kysser den kropp som skulle varit okysst.
Hans fingrar smekte den kropp som skulle ha varit orörd. Han vandrar med fingerspetsarna neråt & särar sedan på mina ben.
Han tvingar mig tillåta honom att röra vid mig. Flera gånger. Även fast jag sa nej.

Efter detta var jag aldrig mer mig själv. Jag hade inte ens hunnit hitta min identitet. Men jag kände i flera år & ännu idag, att just vid den där stunden så förlorade jag hela min barndom. Och lite så var det faktiskt. Men samtidigt så har det stärkt mig & gjort att jag orkat tagit mig igenom ytterligare övergrepp under livet.
Men idag känner jag mig inte lika stark & självständig som då. För just idag är det 5år sedan som livet mer eller mindre raserades för mig.

Det är den 7e Augusti 2011, klockan är strax efter16 & ett övergrepp har precis skett.
Jag sitter fast i en bil, inklämd i sidan av dörren på passagerarsätet & skakar hysteriskt av rädsla. Hans högra hand smeker mitt lår & han ber mig försöka igen. Men jag vill inte. Jag tar bort hans hand, men den kommer likt förbannad tillbaka.
Hela kroppen ryser då han närmar sig längre & längre upp. Men han vägrar sluta. Han vägrar att sluta tjata på mig till sex. Men Jag vägrar. Och Jag lyckas.

Han hade, i mammas sommarhus, försökt få mig i säng under ett flertal tillfällen & vid upprepande gånger tjatat på mig till att utföra ett samlag. Jag hade precis fyllt 14. Han var strax över 45. Det är vidrigt. Nu måste det få ett slut.

Några timmar senare ligger jag på akuten & utför ett rapekit. Men trots att allt gick bra, så blev jag för traumatiserad för att komma tillbaka på fötterna igen. Skolan va inte längre ett alternativ & det var näst intill omöjligt för mig att leva ett "normalt liv" igen. Allt kändes hopplöst. Jag missade nästan hela årskurs 8 & hade enormt svårt att få upp betygen igen, så jag tvingades byta skola för att få en helt ny start. Det underlättade. Men jag blev väldigt sjuk då jag drabbades av svåra ätstörningar & då mitt största beroende var att ha kontroll & att skada mig själv. Jag var ett självdestruktivt monster som inte längre var tacksam över livet. Jag var för hatisk mot allt, men framförallt mot mig själv.

Jag gick från att vara en trygg, glad & lycklig tjej som älskade skolan så obegränsat, hade kanonbetyg i allt & var besatt av att alltid vinna över mig själv, till att bli en rädd, destruktiv & hatisk kvinna som knappt tog sig upp på morgnarna.. Skolan var aldrig ett alternativ längre & betygen existerade inte ens.


I sommar hände det igen. Jag hade sett fram emot den absolut bästa sommaren någonsin. Studenten, alla fester, underbara sommarnätter & fullspäckat jobb på dagarna. Men ingenting blev som det skulle.
Den 23e Juni. Alltså för snart 2 månader sedan, var jag på väg hem från krogen när jag plötsligt blir nerdragen bakifrån i min hästsvans. Jag blir misshandlad tills jag tappar medvetandet & vaknar sedan upp liggandes i en säng. En man sitter naken över mig & ska precis dra av mina trosor. Jag försöker säga åt honom att sluta, men jag har ingen kontroll över någonting gällande mig själv.
Jag drabbas av panik, men det är varken hör- eller synbart. Så han fortsätter.


Efter våldtäkten så visste jag att jag aldrig skulle anmäla. Jag visste att de aldrig skulle hitta honom & jag visste att ingen skulle hjälpa mig ändå, så vad finns det för mening? Men en av mina närmsta vänner, som fick veta detta, gjorde en anmälan åt mig. Och det är ju i och för sig bra.. För statistiken menar jag.

Väl på polisstationen så blir jag förhörd i ca 2 timmar. Detta är alltså 3 dagar efter att våldtäkten har skett. Ena killen skriver ner allt jag säger. Min vän är med mig & hon håller om min hand. Hon håller den hårt. Det känns bäst så. Bakom oss sitter även en kvinna som avbryter mig genom att fråga om jag var berusad den kvällen. - nää, jag hade tagit tre drinkar, så var inte kännbart påverkad.

- okej.. Vad hade du på dig? Frågade hon.

Det kokar inom mig. DET SPELAR INGEN ROLL om du var stupfull, hög som ett hus eller bar den där figursyddaklänningen som du känner dig så snygg i. INGEN har rätten till att utötta dig för övergrepp. ALDRIG. NÅNSIN. Hon märkte att jag tog illa vid. Men jag lät förhöret fortsätta.

I slutet av förhöret ville de se mina skador, så jag drog upp ena byxbenet & visade såret som hade förvärrats drastiskt under dem senaste dagarna. De skickade mig därefter direkt till akuten, där som de utförde ett rapekit & undersökte köttsåret, som visade sig vara en brännskada i tredje graden. Blåmärkena på benen hade förhårdnat & skadorna i underlivet skulle få läka av sig själv.

Jag skulle börja jobba en vecka senare, men blev sjukskriven eftersom jag inte kunde stödja mig på benet & efter ytterligare några dagar så kunde jag inte ens gå. Stickningar, domningar & den värsta smärtan jag nånsin varit med om följer med mig i ca en månads tid. Det läkte dock fint, så jag slapp hudtransplantationen, tack & lov. Jag anmälde dessutom händelsen & skadorna direkt till mitt försäkringsbolag. Men eftersom det berodde på ett brott & inte en olycka, så täckte inte försäkringen.

Så nu sitter jag här. Få varken sjukpenning eller skadestånd & soc tvekar på om jag ska få äta frukost imorgon.

Är arg på mig själv för att våldtäkten anmäldes. Önskar att jag bara sa att jag var med om en motorcykelolycka. Samma lögn som jag brukar dra om någon frågar varför mina ben ser ut som de gör. Då hade jag fått hjälp direkt. Men jag är inte tillräckligt trasig, säger de.

Jag gick ner 4kg dem tre första veckorna efter övergreppet eftersom jag praktiskt taget lever på pant, men jag brukar få mat av vänner också. Jag vill inte verka sjölvisk, men det är så sjukt hur man kan bli behandlad på det här viset. Men det är ju klart. Jag hade ju håret uppsatt, korta shorts & ett tunt linne på mig. Jag bad ju om detta, eller hur?


  • 9719 readers

Likes

Comments

Dåligt uppdaterande - dålig tid i tiden.
Men vad är egentligen tiden då man inte vill något hellre än att stanna upp, spola tillbaka, rensa, radera, göra om, men framförallt - göra rätt?

Många frågar mig varför jag bytte linje, sista året & allt, så min tanke var att få förklara det på riktigt denna gång, då det bara blivit någon halvdan historia om hur allt gick till.

Det började redan i 8an, & jag hade som bestämt mig för att gå natur. (Ja jag förstår det inte själv haha)
Men tillsammans med min dagliga otur så drogs vi ifrån skolan & missade för mycket av studierna, så mina betyg dög knappt för någon linje alls, trots bra prestationer på prov.
Mitt självförtroende & mående hade nog aldrig varit på en sämre nivå, så min bror pushade mig till att gå estet, för att stärka mig själv igen.
Jag tvekade hela vägen dit, men då jag väl var där så kändes det helt okej ändå.
Jag fick ett samtal efter andra veckan på estet där jag fick höra att jag kommit in på natur & var välkommen dit.
Men då kände jag att med mitt mående & dåliga psyke, så skulle jag gå in i väggen om jag skulle göra nya fotspår dit.
Så jag valde att fortsätta min väg på estet.

Jag trivdes som en idiot. Fantastiska människor, underbara lärare & grym sammanhållning.
Jag hade hittat en plats där jag kände mig trygg & jag började på en helt ny start. Ett nytt jag.
Första året var grymt! Jag hade lärt mig så mycket nytt, men väl på vårterminen började min kropp säga nej igen.
Inte längre kunde jag göra det jag ville göra & inte längre kände jag motivation till att gå till skolan.
Det blev tjafs, bråk & konflikter mellan klasser & elever, där även jag var inblandad.
Jag trodde jag hade förlorat en av mina bästa vänner, mitt skåp blev "vandaliserat" och jag var inte kvar på rätt spår.

"Hannah, din fula äckliga fitta"
Tryggheten var borta, värken i mina leder blev värre & musiken var inte densamma för mig längre.
Musiken var inte längre min plats där jag kunde gå in i min egna värld, där jag inte hade ont, där jag inte var ledsen.

Att känna att den enda tryggheten man hade kvar försvinna är som att en del av en själv tynar bort.
"Du måste, träna på detta, glöm inte konsert, nununu"
Jag kunde inte ha ont. Då fungerade ingenting. Jag MÅSTE bita ihop. Men att bita ihop tills läpparna blöder är inte en hälsosam vardag.

Musiken har alltid varit min plats dit jag kan gå då jag känner att jag kan. Då jag inte har ont & då jag känner att jag vill. Inte måste.
Men det försvann. Inte pågrund av estet. Inte pågrund av mig. Inte pågrund av någon lärare eller elev. Nej utan pågrund av den kropp jag lever i.
Den kropp jag aldrig valde, men som jag, liksom du, är fast vid resten av livet.

Ångest blev för jobbig & varken plugget eller musiken fungerade längre. Hela jag hade lagt av & jag visste att det aldrig skulle gå, hur jag än försökte.
Jag måste få gå någonting annat.

I höstas började jag på samhällsvetenskapliga programmet & hittills har det gått riktigt bra. Jag har inte lika ont i kroppen & jag känner mer motivation till att gå till skolan. Dessutom så får jag möjligheten till att vara på estet då jag inte har ont, då jag orkar & vill. Jag är kvar i slagverksensemblen & mina vänner står stadigt kvar där jag lämnade de.
Jag orkar & jag är inställd på att klara av det. Oavsett om det tar 7år eller 1år till, så ska jag klara det.

Alla läxor, uppsatser, redovisningar & prov som du får uppslängda i ansiktet att "detta ska du göra" är något man aldrig kommer undan om man går i skolan. Nej, inte ens Jag, för de som tror det haha!
Allt detta må ha en deadline - men ditt liv har ingen deadline så skitsamma om du failar. Skitsamma om du missar ett läxförhör & vem fan bryr sig om du fick ett F på den där uppsatsen?
Det är inte hela världen om man inte orkar. Det finns alltid en möjlighet att räta upp det som gått snett & ingen kommer kolla snett på dig för det.

Jag mår inte dåligt över att jag ska gå ett år extra EFTER studenten. Haha, jag tycker att det ska bli skönt. Varför stressa? Jag har hela livet framför mig!
Så, sätt dig ner & andas. Det gör ingenting.
"Det är okej att inte vara okej & du är ingen sämre människa för det"
Att DU mår dåligt, går in i väggen, gråter, säger nej, sätter gränser, blir arg, ger upp, misslyckas & kämpar - det gör dig bara mänsklig. Så ge inte upp på dig själv.

Ett tips från coachen


  • 11159 readers

Likes

Comments

VILKEN DAG
Mamma fyllde 50 år, jag var med i en bilolycka, vi åt världens godaste mat på matbaren & avslutade kvällen med bio - tur i oturen & en alldeles underbar dag ♡

  • 3690 readers

Likes

Comments

​Detta känns bara så himla galet!
Jag tog min första körlektion i slutet av Augusti och har sedan dess verkligen kämpat för att få ihop pengar till det förbaskade körkortet. Men det var det nog värt tillslut.
  Teoriprovet ägde rum den 7e December och gav ett resultat på 51 poäng.. Alltså ETT ynka poäng ifrån godkänt - ja nog kändes det lite motigt allt, men jag la ner pluggandet och lät allt sätta sig lite.
På Onsdagen (9e) därefter var det nämligen dags på körprovet, som tack och lov gick galant och jag gick därifrån felfritt. Det kändes KANON!
Men idag var det dags för teoriprovet igen, och jag kan inte beskriva hur nervositeten stegrade i kroppen.
Dock visste jag denna gång hur det gick till och jag kunde utifrån det ta det lugnt.

Då jag var klar så kände jag på mig att det gick rent åt skogen. Jag hade verkligen inte en bra magkänsla, men då jag tillslut rättade provet så stod det med stora gröna bokstäver ''GODKÄNT''. Jag kunde inte förstå det. 57 poäng och jag har nu KÖRKORT?!
Hela jag skakade av lycka och jag sprang ut ur salen med ögonen fyllda med tårar och blev omfamnad av pappsen som satt utanför och väntade tålmodigt.

Vi firade hela dagen, åt gott och sedan lånade jag brorsans bil och körde genom stan helt själv för första gången, vilket kändes så sjuukt olagligt haha! 
Nu är jag hos Mattias och ska snart sova eftersom det väntas skola och en tripp till Birsta
​(OCH JAG SKA KÖRA?! Livrädd haha!)

Syns i trafiken!!





Likes

Comments