View tracker

Det är så många känslor i mig just nu. Så mycket som behöver ut. Genom skrivandet får jag utlopp för detta. Den känslosamma Hannah är den Hannah som inte så många får se. Jag döljer den sidan hos mig, kanske för att det känns så mycket lättare på det viset. Men ni skall veta, att det senaste året har jag klarat så många hinder som funnits i min väg. Hinder som ingen vetat om, inte ens jag själv. Jag lär mig nu att kliva över hindren, jag accepterar dem och jag kliver istället med mina ben över stockar och sten. Ibland går det vingligt och jag behöver stötta mig. Då finns ni alltid där och håller mig om armen som man gör när man leder en gammal tant över vägen.

På många sätt har mitt liv förändrats detta år som gått. Med mycket smärta både i kropp och själ har jag kämpat. Oj, som jag kämpat.

För ett år sedan hände det som inte fick lov att hända. En fantastisk pojke dog i en olycka. Detta slet sönder mitt hjärta. Att se sin älskade storebror så tyngd av smärta får en lillasyster att slita sönder sig inuti. Inget kan jag göra för att få Kevin tillbaka. Det spelar ingen roll hur ånga tårar jag fäller eller hur många ord som flyger fram från tangentbordet. Han kommer inte komma tillbaka och det gör så ont. Kevins död var början på en tung resa för mig. Det var det som fick min bägare att rinna över. Det var det som fick mig att behöva börja om igen.

Tänk er att man simmar ett lopp, man krålar. Man simmar med ansiktet under vattenytan för att vartannat simtag hinna kippa efter andan så man kan klara sitt lopp utan att sinka sin fart. Jag har under alla mina år i detta jordeliv inte hunnit att andats ordentligt. Jag har hoppat över att andas vartannat simtag, Jag har ibland behövt ta fyra eller åtta simtag innan jag kippat så hårt efter andan att jag kunnat hålla mig kvar i tävlingen. Ingen hade ännu märkt något, att jag ej tagit andningspauser, inte ens jag själv. Men den dagen Kevin dog kippade jag efter andan så hårt att jag fick en kallsup. Jag fick avbryta mitt lopp, stanna upp, Efter att någon hjälpt mig upp ur vattnet var jag tvungen att få lungorna med luft igen. Men jag hade glömt hur.

Jag var tvungen att på darriga ben lära mig hur man andades igen. Att finna lugnet så luften kom ordentligt ner i mina lungor.

När jag fått tillräckligt med luft i mina lungor och mina ben precis slutat att skaka så kastade jag mig i vattnet igen. Åter tillbaka till livet, loppet som måste simmas klart. Men jag var inte redo, Min kropp skrek. Bara efter ett par ynka meter började armar och ben säga emot. Åter igen fick jag bäras upp ur vattnet. Vid bassängkanten låg jag, utmattad, skakad, rädd och all min smärta som jag någonsin upplevt spelades upp igen framför mina ögon. Filmerna från förr spelades upp så fort, känslorna fick mig att gå in i en komaliknande tillvaro. Jag orkade ingenting. Att hämta posten blev ett så stort uppdrag att jag inte längre visste hur jag skulle göra. Jag fick lära mig allt på nytt igen.

Jag slogs mot samvetet, inte borde väll jag bli sådan här när det finns dem som står Kevin så mycket närmare än vad jag gjorde. Varför slutade aldrig sorgen. Varför sa kroppen upp sig från mig. Varför.

När jag låg där fortfarande avsvimmad vid bassängkanten hörde jag en röst som jag kände igen. En röst från förr. En vänskaplig röst som sa: Jag är här vid din sida nu. För mitt i det svartaste hål jag någonsin befunnit mig i fann jag kärleken. Han räddade mig. Han gav mig en kyss och jag tittade in i hans vackra ögon.

Omkring mig hörde jag fler röster, fler röster som var så betydelsefulla för mig. De ropade till mig, de försäkrade mig om att det är okej att ligga och ta igen sig en stund. Du behöver inte stressa. När du är mogen kan du börja simma igen.

Medan jag låg där och hade timeout så jobbade jag med mina egna tankar och känslor. Jag hade peptalk, jag hade analyser om varför och hur jag kunnat glömma att andas när jag simmat. Jag utvärderade och analyserade mig ur det. Till hjälp hade jag min nyfunna kärlek och mina vänner.

Mitt i allt detta fann jag både kärleken och en nyvunnen vänskap, sådan där kärlek och vänskap som håller för evigt. Men inte nog med det, jag hittade också kärleken till mig själv och blev vän med mitt hjärta igen. Jag accepterade mina hinder, lärde mig att leva med dem och lärde mig också att det räcker att hålla ut en famlande hand så tar någon tag i den och hjälper mig vidare.

Jag har nu hoppat i vattnet igen, med försiktiga tag börjar jag att simma igen och jag andas, jag andas mellan varje simtag. Jag slutar att kråla, vänder mig istället på rygg. Guppar runt lite, flyter och andas. Dessutom har jag fått flytkuddar!!!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

.Jag började detta år i en mörk och ledsam avgrund. I en liten pöl av den jag förut var, en pöl av ben, muskler och ork som inte längre fanns.Jag slets mellan att inte orka längre, sorgen efter Kevin och att plötsligt inse att allt runt mig faller sönder i små bitar likt glassplitter. Att jag inte längre hade kontroll över någonting. För en person som hållt sig över ytan i så många år, ständigt chippat efter andan så hade jag nu huvudet under vattenytan.Jag fick ingen luft.

Jag trodde att jag skulle orka. Min hjärna och mitt psyke varså inställt på att jag måste klara detta, jag hade inte modet att misslyckas.Men min kropp behövde se mig misslyckas, fatalt, totalt och helt fullständigtså sa kroppen NEJ!

Jag gick in i väggen medan blommorna började knoppa och fåglarna kvittrade. Medan livet pågick därute så fanns jag i min lilla bubbla. En bubbla av att överleva dagen. Att klara av dessa saker som jag förr gjorde så lätt. Att komma ihåg vad som måste handlas, promenaden för att hämta posten, hämta barnen på skolan. Allting kändes som om jag skulle bestiga Mount Everest. Men den värsta känslan är den då man märker att man blir så trött att man inte klarar av att stå, att varenda cell i kroppen skriker och man kan inget annat än att ge sig hän åt krafterna ens kropp besuttit. Känslan av att inte hänga med i enkla konversationer och när hjärnan liksom inte fungerar, att aktivt behöva tänka sig igenom hur man drar kortet i affären för att betala eller när man mitt i en mening inser att jag inte ens själv förstår vad jag pratar om.

Många faktorer gjorde ekvationen möjlig, ekvationen som leder till mitt tillfrisknande. Jag är inte riktigt där än men jag börjar närma mig.Mina vänner har funnits där som mina vapendragare och jag fann kärleken mitt iallt kaos.

Att gå in i väggen var nu i efterhand det bästa jag tvingats göra.

Jag började inse mina svagheter och har jobbat med dem varje dag, varje minut sedan dess. Svagheter som livet givit mig den hårda vägen.

Att lappa ihop ett förstört barnhjärta i vuxen ålder är intelätt. Men jag jobbar på det. VARJE DAG. Jag skall vända mina svagheter till någotpositivt och på så sätt göra mig hel igen.

Mitt i allt detta mötte jag kärleken. Jag som så aktivt hade letat efter kärleken så stod han bara där. Eller snarare, han gick förbi mig samtidigt som vi hejade på varandra. En bekant från förr. Någon eller något sa till oss där och då att detta var menat att ske. Dagen därpå möttes vi igen helt utan förvarning bland tulpanerna på ICA. Vilka  är oddsen att man råkar på en och samma person två dagar i rad när det var 14 år sedan man träffades sist. Kontakten skapades där och då och här står vi i dag lyckligt lottade och både kära och lite galna.

Jag är så ofantligt lycklig över att kärleken mötte mig med sin grönska det här året. För det är det här året jag har hittat mig själv. De är nu jag börjar förstå vem jag verkligen är och varför jag blivit den jag är. Det är nu jag äntligen på riktigt har lärt mig att älska och att älskas.

Det är först nu jag med riktig känsla och förståelse kan fortsätta mitt liv på mitt sätt, inte präglat av dåtidens ord eller outtalade draman. Jag kan välja min egen väg och jag lär mig varje dag mer om vem Hanna här. Hannah med H som kunnat lägga saker bakom sig utan att trycka undan de känslor som finns däri. Den Hannah som övar sig på att leva och att andas utan rädslor, utan att tänka på vad någon annan skall säga eller göra.

Den starka Hannah är på väg fram, inte den där låtsasstarka Hannah som ni tidigare såg.

Den Hannah ni tidigare fått möta var en ofattbart duktig skådespelerska så trovärdig att hon lurade sig själv och sin egen hjärna.

Skådespelerskan Hannah stiger nu av scenen till publikens jubel. De kastas rosor och publiker applåderar och busvisslar.

Jag bugar och ler för nu går jag och sätter mig på den viktigaste platsen som jag någonsin fått beträda. Jag drar ett djupt andetag och känner att luften är så mycket enklare att andas här. Den är renare och uppfriskande.

Jag sätter mig på min tron, fattar pennan och papper, lägger fötterna på bordet och skriver fortsättningen på manuset i berättelsen om Hannahs ljusa framtid.

Hannah vände blad och gick vidare.

Likes

Comments

View tracker

Ja, åldern börjar ju sakterliga krypa på mig här. Rynkorna börjar uppdagas och tyngdlagen gör sitt. Jag börjar förstå att det undvikliga 30 strecket snart har uppfyllts.


För att jag skall slippa förvirringen när folk frågar mig om jag önskar mig något särskilt så är det väll lika bra att skriva upp det här. Jag kommer nämligen få tunghäfta och inte minnas något. Nu menar jag inte att min födelsedag överhuvudtaget kommer att firas. Jag orkar inte att planera nått festande eller kalas-aktigt, kanske slår på stort å bjuder på kaffe när dagen D inträffar. Mitt liv består ju för tillfället av listor och organisation så varsegoda, en lista =)


Nagellack, Isador-widebrush

Armband

Flyttstäd på Svanvik

Bilstereo med bluetooth

Överraskningar är alltid kul

Örhängen, såna där små typ guld-ish, jag har fem hål

Presentkort eller va det heter, är ju också skoj

Besiktning av min bil

Ikeas sminkförvaring, genomskinlig man ställer sminket i



Ja, det var det jag kunde komma på.


För mer info och frågor om planering så kan man alltid ringa Johan eller Mickan, de har mer koll på mig än vad jag själv har.

Likes

Comments

En av mina finaste vänner skrev till mig häromdagen;

Plötsligt vänder det. Men man måste ibland ner på botten för att kunna ta sig upp igen.

Ja så är det verkligen, på sätt och vis.


Jag hoppas att jag redan har mött min botten nu. Min botten för denna gången och för framtiden (hoppas jag), min botten som för vissa känns ganska grund och banal, men för många andra kanske skulle kännas som ett bottenlöst hål. Allt beror jag faktiskt på ens egna referensramar, Ens eget bagage, sin egen ryggsäck.


Denna prövning är och har varit det jobbigaste jag någonsin vart med om, men inte på ett trauma-likt sätt, inte på ett sätt som jag tidigare vart van vid, att allt jävlas lite, att hemska saker hänt min familj med mera.


Denna gången började det med ett trauma, en fantastisk pojk som fick vingar. Men för mig tog inte tårarna slut, de förbyttes i orkeslöshet och gav min kropp en riktig käftsmäll. När jag trodde att benen skulle bära mig igen så föll jag. Hårt.


När kroppen säger upp sig på det sättet min gjort så blir man både överraskad, rädd och maktlös. Från att man vart en person som alltid är glad och översocial, med ambitioner höga inom jobb och med ett ständigt leende på läpparna till att bli utmattad. Det är svårt att förstå och för mig har det tagit snart ett år att acceptera.


Känslan att inte veta hur ens kroppen reagerar på minsta lilla är skärrande. När man inser att promenaden på 100 meter till posten gjorde att kroppen signalerar likt efter ett maratonlopp med blodsmak i munnen och mjölksyra efterföljt av smärta i ben och armar.


Att åka med återvinnig kräver 4 timmars återhämtning likt en klubbad säl i sängen.


Nu har orken börjat komma tillbaka, vissa dagar orkar jag ganska mycket. Tillexempel var jag iväg med Johans mamma i Uddevalla några timmar igår och jag klarade mig utan att somna efteråt.


Istället blev jag akut-trött förut när Johan åkte iväg till firande med sitt jobb. Känslan att bli akuttrött är obehagllig. Jag liksom ville skicka iväg honom fort som bara satan. "SÅÅÅÅ heeejdå älskling, måste du ha kaffe med dig, åh herregud nu måste du åka",. Kroppen skrek: HEJDÅ JOHAN; HANNAHS KROPP KOMMER SNART SOMNA STÅENDE!!! vad jag egentligen ville vara att passa på att umgås med Johan innan han åkte men istället längtade jag efter sängen. Klockan var typ 16 på eftermiddagen.


Men det är så med mig nu. Jag behöver ibland akut-sova en stund, jag säger fel saker och blandar ihop ord, jag kanske ser frisk ut men hjärnan är fylld av äppelmos. Jag är sjukt osocial och älskar min egna lilla bubbla, det är den som får min vardag att fungera just nu,


Jag undviker allt som har med hemtjänsten att göra förutom att jag behållt fina vänner därifrån, skall på möte där i nästa vecka och jag känner hur kroppen skriker neeeeeeej. Jag får ångest när jag ser vita bilar, lätt hjärtklappning när man är i stenungsund och ser sig om för att se så man inte råkar träffa en gammal arbetskamrat. Jag tycker om dem jätte mycket, en del av mig vill gå fram och säga hej men psyket säger "spring för fan Hannah, de kanske undrar hur jag mår och jag orkar inte förklara och få en förstående blick" . Jag orkar inte möta detta. Men om jag möter någon så klarar jag det, men jag undviker det. Har bett min chef att berätta på nästa APT möte, att jag inte kommer att komma tillbaka. Så slipper jag frågan: Hur är det? Hur länge är du sjukskriven? Vi saknar dig på jobbet, när kommer du tillbaka?, det är heeeelt bananas på jobbet nu.

Mmmm NÄ jag vet inte hur länge kroppen har sagt upp sig, jag saknar att kunna jobba men jag saknar inte jobbet för det var där det skedde, där mitt livs alla stress moment samlades ihop till ett enda mental breakdown. ja det är säkert helt bananas på jobbet men jag försöker bara hålla mig över ytan. Jag skäms över att jag inte klarade det att jag bröts ner, samtidigt som jag förstår att jag stressat i alla år på ett eller annat sätt och hemtjänstens stress ihop med år av motgångar gjorde mig svag.


Men om man jämför "mitt mående" med hur det tidigare har varit så är jag mycket bättre. Jag har lärt mig att hantera det, har lärt mig hur jag skall återhämta mig men framförallt jag har accepterat att jag inte kommer att kunna komma tillbaka till arbete på samma sätt som förr och om jag gör det så kommer det att ta tid dit. Enligt läkare, kuratorer och rehab är jag helt oförmögen att klara av ett arbete som det ser ut idag, och jag är benägen att hålla med. Men om någon månad eller två, tre eller sex så kanske jag kan klara av att jobba lite. någon timme, med något nytt, något som är anpassat för mig och min problematik.


Mitt i allt detta fann jag kärleken och det är tack vare honom, vänner och familj som jag idag kan våga hoppas på att min botten är nådd och att vinden har vänt.

Har sagt det tidigare att jag trott vinden har vänt, men nu hoppas jag att det är på riktigt och att även kroppens vind har vänt.



TACK ALLA FÖR ATT NI FINNS....


Ni behöver inte oroa er och känna er obekväma om ni frågar hur jag mår vem det än är. Orkar jag så svarar jag, orkar jag inte så säger jag bara som det är. Att idag är ingen bra idag, kan vi höras en annan dag istället. Ärlighet vara längst och jag måste vara ärlig mot mig själv och mina medmänniskor även ifall man ibland kan uppfattas som arrogant egocentrisk attentionwhore-bitch. Sorry for that! Men jag älskar er!

Likes

Comments

Var har denna sommaren tagit vägen?

swissss sa det bara och nu känns det redan som höst. Men det har varit en bra sommar för mig hittills, trots allt som är med mig just nu. Jag är fortfarande kär och galen och saker och ting går fortfarande min väg. Eller skall nog skriva vår väg. Min, barnen och Johans väg. Jag är så lycklig att jag träffat min kärlek. Vad och var vore jag idag om inte han fanns. ?


Imorgon åker han ut till sjöss igen och kommer sakna honom varje dag,.


Det var evigheter sedan jag skrev och skrivarlusten har inte riktigt funnits. Men när höstrusket närmar sig så kommer nog skrivlusten till mig.


Idag var vi hos Johans föräldrar och åt god mat tillsammans med Johans syster med familj. De är hemma över sommaren då de annars bor i Dubai. Barnen har blivit kompisar med hennes två barn och det är såå härligt att se hur alla trivs i varandras sällskap. I lördags drog vi ihop båda våra närmaste familjer på kalas för Alexander och Noeli. Supertrevligt och även där kändes allt naturligt och helt rätt. Alla hade trevligt vad det verkade och barnen lekte jättebra.




Nu skall jag passa på att njuta Johans sällskap innan han åker imorgon,

Over and out,

Likes

Comments

Jag skall inte påstå att jag har gjort mycket de senaste dagarna, Jag har lallat runt här i Johans hus i Ellös, virkat lite, bakat tekakor, vart på kalas för Alma i lördags. Ja det var typ det som gjorts. Men detta var så välbehövligt. Barnen har vart hos sin pappa.

Känner mig fortfarande som en potta skit med energi nivå likt en död daggmask, men vila är det jag behöver även ifall det är så förbannat tråkigt.

Johan är på KielWoche, dvs en seglingsresa i Kiel. Saknar honom massor men detta är ju samtidigt något jag får lära mig att vänja mig vid, han jobbar två veckor i sträck normalt sett. Så en och en halv vecka vore ju typ som inget, men såklart saknar jag honom massor, Jag är glad att han nu är iväg på roligheter istället för att det bara är jobbrelaterat.


Här är delar av besättningen i färd med att fixa kvällsmys =)

Jag saknar så att vara mitt vanliga jag, att kunna föra en normal dialog utan att jag tappar ord eller inte riktigt orkar följa med i vad som sägs. Saknar mitt vanliga driv och min glädje. Jag är glad nu också, väldigt glad för så mycket. Men jag saknar känslan av att vara glad och skratta och samtidigt känna att jag orkar med det. Att inte behöva planera in socialt umgänge, roliga aktiviteter eller aktiviteter överhuvudtaget utan vetskapen att vilomöjligheter finns.

Hatar känslan att inte ha kontroll på min kropp!!!


Men med den här sommaren, kärleken och glädjen som finns i mitt liv skall jag ta mig ur denna dimma. Men jag får vänta tills kroppen vill det. Tills dess får mina kära vänner leva med att jag pratar i nattmössan hela tiden, glömmer av saker, och kanske inte alltid hänger med i samtalsämnen. Jag skiter inte i vad ni säger, min hjärna bara sållar bort saker okontrollerat för stunden. Förlåt för det.

Men glöm inte att höra av er ändå och det är helt okej att umgås med mig ändå. Jag är bara lite mer förvirrad än vanligt =)




Hannah, du är värd att älskas och att få älska.

Hannah, ditt liv har så ofta vart i uppförsbacke, alltid något att handskas med. Något att kämpa för med näbbar och klor. Men nu är det frid och fröjd. Kroppen kanske inte är med dig men ditt liv flyter nu på.

Det är din tur nu, vinden har vänt. Istället för uppförsbacke cyklar du nu med vinden i ryggen och håret blåser kärlekens varma vindar.

Kroppen orkar inte riktigt trampa dig fram än men Johan, 

familjen och dina vänner har omtänksamt hängt på en motor på cykeln. 

Med skrattet bubblandes inom dig cyklar du med elcykeln, triumferandes och lycklig,


Jag stannar och vänder mig om för att invänta dem, Gabriel, Alexander och Johan, min familj och mina vänner som kommer cyklandes i släptåg.



Mot nya höjder, inget kan stoppa oss nu. Kärleken och glädjen har jag nu funnit.

Jag tackar gudarna för er!!! utan er är jag vilse.

Likes

Comments

Hannahs galna vardag



"Dessa ljuvliga sommarkvällar, med grillmat och ett glas rosé. Glada barn som leker.

Kärleken sitter bredvid, tittar mig djupt in i ögonen och ler"


Japp, det låter verkligen som jag kapat idyllen direkt av tidningen Familjelycka eller från det ständiga flödet på instagram och på facebook, där man ständigt exponeras av andras lycka. Men självklart vill man spara det stunder där allt känns så, som jag själv härom kvällen när mitt hjärta fylldes av värmen från barnens ögon som glödde när de för första gången fick möjligheten att åka motorbåt, känna havsdoften, springa på bara klippor och lyssna till måsarnas skrik. Då kunde jag inte låta bli för jag tycker också om att visa att även jag är lycklig trots att det senaste året har luktat mycket bitterfitta kring mig. För jag om någon vet att så mycket mer finns bakom leendet och bortom skratten men vi måste fånga dagen, fånga stunden av kärlek och värme. Ett perfekt verktyg för att minnas tillbaka till just den känslan är genom foton.


Det är verkligen något speciellt med dessa sommarkvällar. Dessa stunder av kärlek som omfamnas mig som stärker mig nu när jag är svag. Dessa stunder när barnen skrattar och leker och kärleken växer sig starkare Jag vet att det låter oerhört klyschigt men kärleken kom ridande till mig på sin vita häst. Eller ja, varken ridandes eller med häst. Men han kom och han tog mig och barnen med storm. Han liksom fångade upp mig när min kropp fullständigt hade sagt upp sig, När allt var så jäkla grått och allt kändes ganska meningslöst. Men nu står han framför mig med öppna armar och jag ger mig hän i hans varma famn. Men det som verkligen betyder allt för mig är hans engagemang med barnen. Han valde inte bara mig han visste att med mig ingår två barn. Han såg inte det som ett hinder eller en som något jobbigt. Istället gick han all in. Han och jag har gått all in, Denna gången kan jag också lova att jag inte gör det för att jag är naiv och godtrogen. Jag lärde mig den riktigt hårda vägen senast (inte barnens pappa alltså) att vara naiv inte är en bra egenskap alltid. För en naiv och godtrogen person är jäkligt lätt att manipulera och som sagt det har påverkat mig. Det gör jag inte om!

Denna gång har jag verkligen tänkt, överanalyserat och analyserat lite till. Inte så mycket på vad eller hur Johan gör, utan snarare hur jag reagerar och agerar. Jag är sjukt stolt över mig själv som kommit så långt med mig själv. Jag har lärt mig att inte vara lika konflikträdd, att våga säga ifrån. Folk lämnar inte mig för att jag säger ifrån. Något jag kämpat sedan barnsben för att förstå. Men efter och fortfarande under min diskussion med väggen jag dundrat in i så ser jag klarare på saker som för mig tidigare har vart dolt för min förståelse.


En ny vänskap har också kommit till mig, ungefär samtidigt som Johan kom in i mitt liv så hittade jag min granne Sofia. Vi är lite av samma skrot och (guld)korn. Våra barn leker med varandra och jag och Sofia har spenderat många timmar på altanen, i djupa diskussioner om allt och ingenting. Hon är en tjej med riktigt mycket skinn på näsan, med henne har jag alltid roligt och jag lär mig något nytta av henne varje dag. När vi lämnat barnen i skolan/fritids/dagis kl 8 så fightas jag alltid mot att inte gå och lägga mig igen. En ständig kamp som jag försöker klara mig utan. Vi bestämmer kaffe dejter efter lämningen så att vi båda kan komma i form i lugn och ro utan att jag somnar igen.


Dessa två personer har de senaste månaderna vart två personer som gett så mycket positiv energi. På samma sätt som Cissi som fyllde mig med energi när vi bodde ihop och gör det varje gång vi ses. På samma sätt som Camilla, Mickan och Emy alltid finns där och sprider glädje och kärlek.

Min familj växer sig starkare och starkare inte trodde jag att banden kunde bli hårdare och fyllda med ännu mera kärlek. Men mitt band till mina syskon med respektive och till min mamma växer likt maskroser ur aska.


Mycket känns så positivt i mitt liv. När min kropp har blivit hel igen skall min ork infinna sig och då skall jag ta livet med den storm jag förtjänar.



Likes

Comments

Hannahs galna vardag

Idag och igår har jag haft två riktigt bra dagar. Produktiva dagar och jag har inte haft särskilt ont. Igår fick jag trimmat lite på framsidan trots att trimmern först tyckte att jag absolut inte skulle det, med tanke på att den trilskades jäkligt ordentligt. men med några höga svordomar som skreks. Efter jag skrikigt högt så insåg jag till mitt förtret att dagisbarnen i grannhuset var ute och säkert hörde den här förbannade kvinnan stå och skrika på materiella ting. OOOOPS

Jag sagt länge och väl och skrev budget och jag är grymt nöjd med mina skills som ekonom, *Hannah ler självmedvetet nöjt*

I morse hjälpte jag Inger med hennes blogg efter en mycket mysig stund med kaffe och hembakt bröd.

Väl hemma så skrev jag lite mer budget och passade på att sova ett par timmar innan kidsen skulle hämtas.


Imorgon blir det att ta med lekkompisar för kidsen. Å jajja, vad har jag gett mig inpå, fyra barn istället för två. Men av erfanhet så vet jag att det oftast är enklare än två uttråkade barn här hemma. Nuförtiden är sällan barnen uttråkade härhemma tack vare våra fantastiska grannar. De leker jämt och både barn och vuxna fungerar som handen i handsken.


Jag ser mycket positiva saker i livet just, passar på att njuta. Kärleken sprudlar och jag har fått lite mer ork de senaste dagarna. Jag hopas så på orken fortfarande är på frammarsch. Även ifall det är ett yttepytte steg så är det iallafall ett steg i rätt riktning.


Vill kunna komma tillbaka till arbete som nu säkert alla redan har fattat, men denna gång skall jag vara helt hundra procent säker på att jag är mogen för det. Inte ännu.

Nästa vecka blir det möte med chefen där vi skall diskutera hur framtiden ser ut.


Nu skall jag fortsätta min kväll med min ljudbok och med Johans underbara meddelanden på messenger .... Fniss....

Likes

Comments

Igår premiärade jag på cruising. Det var helt klart över förväntan. Jag hade riktigt roligt. Här ser ni lite bilder från igår.

idag har jag lyckats med bedriften att kolla på en hel film utan att bli rastlös och ofokuserad. Kan ju bero på att jag idag inte har en bra dag i kroppen (men hade ju räknat med detta så det känns ok). Jag har bara vilat idag. För en gångs skull är jag riktigt duktig på att vila ensam.


Kram på er

Likes

Comments

Tankar & känslor, Hannahs galna vardag

Jag vänder och vrider och tänker. Jag analyserar, försöker acceptera men framförallt så försöker jag lära mig att låta mig vara glad och lycklig de stunder jag känner det.

Jag brottas med tankarna om att: är man sjukskriven så får man inte ha roligt, man skall ligga hemma i sängen!

Den här "sjukan" förändrar inte min personlighet, jag är lika glad och galen som jag brukar men jag orkar inte lika mycket utav det. Jag måste anpassa även de roliga sakerna utefter mitt tempo och min ork. Självklart är det lättare för mig att passa på att ha roligt en dag fast jag vet att jag kommer att vara i stort sätt sängliggandes dagen efter, med värk i ben och armar och en trötthet som är förlamande, än att göra saker som stressar och tynger mig och ligga dålig dagen efter. Istället att för att bli färdig i trädgården på en och samma dag och sedan ligga pall i två dagar så får jag nu välja en sak eller max två saker per dag. Självklart måste jag prioritera. På läkarens "ordination" skall jag vila och göra roliga saker. Då borde jag ju inte känna mig skyldig över att jag skall på Kungälvs cruising på lördag! eller?

NÄÄÄ, jag måste lära mig att det är okej att vara lycklig och att ha roligt även ifall kroppen är trött och utbränd. Hade jag vart hemma med gipsat ben så hade inte folk sett snett på mig för att jag sitter på solstolen med benet högt och med ett glas vin i handen. Men när man är sjuk fast det inte syns så känner man sig nästan skyldig när man går till Ica och faktiskt har fräschat till sig lite, när man sminkat sig och fixat håret. För snygg får man ju inte vara när man är sjuk.


Jag vet att detta är mina hjärnspöken.


Men det som mest får mig att inte våga vara lycklig är den förjävliga känslan av att saker och ting snart går åt helvete. Jag har sprungit genom livet med ett katastrof-tänk. Snart börjar saker jävlas. Det är nämligen det enda jag känner till.

Innan Kevin gick bort nämnde jag för en vän att; det är så skönt nu, allt känns så lugnt omkring mig som att saker och ting är påväg att vända. Men det händer nog snart nått jävligt som vanligt.

Två veckor senare vände alla våras liv upp och ned och gav oss en så fruktansvörd käftsmäll att vi flög som käglor allihop.

Min kägla flög mig tillbaka till saker jag behövde bearbeta. Alla dessa känslostormar på så kort tid, all den stress jag utsatts för sedan jag vet liksom inte var jag skall tänka att den började någonstans. Prövningar i livet har avlöst varandra som ett domino. När jag gick tillbaka till jobbet och trodde jag var klar med sorg, bearbetning och allt det där, då föll den sista domino-brickan. Jag orkade inte mer.


Nu börjar jag mitt jobb att sätta upp dominobrickorna. Men denna gång tänkte jag vara smart, att limma dem så de inte kan falla mot mig så hårt. Sen tänker jag välja att sätta rosa fina dominobrickor för alla fina känslor och händelser som sker och vanliga dominobrickor för de saker som händer och kommer kännas jobbiga, för de kommer ju såklart också att komma. Men jag skall se till att llivet fylls med mestadels rosa dominobrickor.


Jag börjar med rosa för att börja med lyckan och glädjen.

Idag ställer jag upp 5 rosa dominobrickor i mitt mentala dominospel.

en för mina barn

en för min familj💗

en för kärleken ❤johan❤; att våga älska och att älskas

en för mina vänner💘

en för att jag nu kommer känna glädje och lycka utan att skämmas!🙏


Kram på er alla

Likes

Comments