Hej!

Jag har mens och just idag gör den mig needy. Jag är på bra humör. Det har jag bestämt mig för att vara så det är jag. Det är dumt att klaga. Jag mår bra och solen skiner över taken här i Vasa. Det är inte lika kallt idag. Jag har en fri kväll som jag kan göra vad jag vill med och just nu tar jag vara på ingenting. Njuter utav en stillsamhet. Listan över saker jag saknar i nuläget kan göras lång men förblir oviktig. Det som verkligen verkligen fattas mig förutom bostad är en hand i min egen. Jag vill hålla hand. Det spritter i hela kroppen. Jag nästan skakar. Vill kramas länge och med någon jag tycker om. Inte behöva släppa taget. Jag saknar stöd och någon att luta mig emot för listan är kort. Jag saknar någon som säger att jag är fin precis så som jag är. Någon som tar allt täcke, tycker att det är okej att jag inte kan laga mat och köper att jag hatar att använda strumpor. Någon som tycker att jag är en bra vän. Någon jag kan lita på, någon som är mig lojal. Detta kanske var mer diffust än det jag skrev igår. Men vad gör det idag. Man får lov att vara needy. Man får lov att tänka. Mens eller ej så är det mer påtagligt idag. Övrigt så mår jag precis så bra som jag kan må med tanke på förutsättningarna. Jag håller mig lugn och sansad. Accepterande till och med. För att livet är för kort. Allt är som det är och det som är det är. Svårt i den allra enklaste grad. Vad ska man göra. Se disuelve. Mañana.

Hejdå.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Det kommer alltid att vara han. Bara så. Ur mitt perspektiv mitt livs kärlek. Det är diffust. Jag vill tro på att det här är mellanakt. Jag vill tro på att vi är dem som i slutet får varann. Men vi får se hur det utspelar sig. Tid finns. Inte för att jag väntar men för att jag aldrig kommer att sluta hoppas. Han vet att vi var bra. Bättre än många andra. Till och med bäst. Det kommer att bli grund för en bra bok nån dag. Ni får se.

Likes

Comments

​Jag är ganska mätt på att vara arg och ledsen. Jag är ganska mätt på att vara trött. Blir trött utav människor. Utav omgivning. Blir trött utav att ständigt omge mig bland folk som anser sig själva vara offer. Att jag ständigt ser mig själv som ett. Det tömmer mig på energi. Jag orkar inte hålla huvudet uppe eller ögonen öppna. Jag väljer att utstråla något annat. En annan väg. Förändrar mitt tankesätt. Väljer min positivitet. Väljer min optimism. Det är inte svårare än så att må annorlunda. Att må bättre. Att sträva efter det. Att ta varenda dag och göra den annorlunda. Att styra varenda samtal. Växa i varenda strid. Utvecklas vid varenda hinder. Att inte granska eller ifrågasätta. Påverka varenda följd. Inse att man bara är människa och var situation är upp till en själv att forma. Vi är tänkare och att ha kontroll över sina tankar är att ha kontroll. Jag ligger här och tänker. Hur jag kan förändra mitt liv till det bättre. Vad jag kan göra annorlunda för att vara en bättre person. Inte för andras skull men för min egen. Jag tänker. Tänker på mina attribut. Dem som gör mig till en bra person. Min omtänksamhet. Min eftertänksamhet. Min hjälpsamhet. Jag tänker på de attribut som inte klär mig. Min impulsivitet. Min rastlöshet. Min osäkerhet och hur den får mig att handla. Det är en process. Att må bra. Det gäller bara att börja. Jag strävar från och med nu. 

Likes

Comments

Att vara oberäknelig måste vara den mest ouppskattade uppskattade kvalitén någon kan ha. För visst är det precis så spännande innan det övergår till frustration. Innan man börjar ifrågasätta frågetecken, kommatecken till och med punkter. Vem vet vad man egentligen vill. Ingen annan vet så verkligen inte jag. Från och med nu ska ni inte veta vart ni har mig. Från och med nu är jag också oberäknelig. Det är sådant som går hem. Eller hur var det nu igen. Flyktigt. Se upp för nu blir jag idiot.

Likes

Comments

Jag var beredd på konsekvensen utav mitt handlande. Mitt oaktsamma och lyriska handlande. Men ingen slags förberedelse kunde rädda upp eller mildra den här känslan utav episkt misslyckande. Jag snubblade precis när startskottet gått. Slog ett riktigt snyggt slag för att sen få höra att målet inte räknades. Hade en domare som inte hejade på mig. Han måste varit mutad. Jag förväntade mig inget annat svar än det jag fick. Kan inte vara arg eller egentligen ledsen på en ärlighet jag bett om. Jag frågade och jag visste ju svaret. Varför gör det mig ledsen? Varför är jag besviken på en konsekvens jag såg komma med mils avstånd. Vi behöver inte prata något mer om det för nu är det över. Bara så. Nu är det ingenting. Det var dum situation från första början, dumt utav oss båda två. Naivt utav mig och själviskt utav honom. Slösad tid. What's next? Nu kilar man vidare.


Likes

Comments

Hej!

Det kanske är bättre att bara gå och lägga sig. Att inte logga in här och försöka förklara något som inte egentligen går. Kanske bättre att låta dagen i morgon rätta upp för hur jag mår idag. Låtsas som ingenting. Fejka. Kanske bättre att inte skriva någonting alls för idag har inte varit någon bra. Inte alls. Jag känner mig försummad och orimligt vilsen. Bara så. Jag vaknar varje dag med ett ryck. Jag sover oroligt. Är osäker och ifrågasätter allt mest hela tiden. Varför folk gör som dem gör. Jag ifrågasätter avsikter. Saknar förtroende. Jag har en skev självbild. En självbild som flukturerar, Är överdrivet missnöjd med mig själv. Vantrivs i det här skinnet. Ena sekunden känns allt helt okej och i nästa så tål jag inte min egen spegelbild. Jag äcklas utav den och utav mitt sätt att föra mig på. Mitt sätt att gå. Mitt sätt att prata. Mitt sätt att känna. Mitt sätt att finnas. Det är klart att ingen kommer att tycka om mig. Det är klart att ingen kommer prioritera mig eller ens anse mig värdig. Jag tycker ju inte ens om mig själv. Att andras uppfattning av mig ska spela så stor roll. Så pass stor roll att jag själv börjar tvivla. Att jag för över min uppfattning på andra. Visst måste dem hålla med. Jag känner mig väl bara otillräcklig i så många olika kategorier just nu. Jag är orelevant igen, inte någon till lags. Jag räcker inte till något och ingen räcker till mig. Jag saknar mina bra perioder. Saknar mina perioder utav ingenting. Ingenting är bättre än det här. Tiden går fort under ingenting. Utöver det så saknar jag Rebecka. Jag lyssnar på vår låt och behöver sitta i hennes mammas bil. På en mörk landsväg påväg ut till Onsala. Jag röker cigarett efter cigarett i passagerarsätet och här, här kan jag sjunga högt och tills rösten tar slut. Jag behöver snacka skit över ett glas rödvin. Behöver glömma bort allt som är här. Allt som är så nära. Bara inte vara här. Jag vill vara själv men inte ensam. Godnatt.

Likes

Comments

Först nu kan jag prata om honom ur ett perspektiv där jag inte är kär i honom. Där allt inte längre kretsar kring honom. Där nästintill inget kretsar kring honom. Nu försöker jag inte att få honom tillbaka. Nu har jag fallit ur kärleken. Jag är medveten om att jag aldrig varit så kär förr och för att bräcka det, Så lär det krävas mycket och mer därtill. För även nu. Så är han min favoritperson och jag har aldrig träffat någon liknande. Så godhjärtad på alla sätt och vis. Han är en person får mig att vilja vara bättre och på grund utav honom så vet jag att jag förtjänar så mycket mer än vad jag vanligtvis nöjer mig med. Jag vill honom allt väl. Att hans drömmar går i uppfyllelse innan mina. Att han träffar någon innan mig. Någon som kan ge honom det jag inte kunde. Jag vill han lyckas med allt han åtar sig. Att han har rätt människor omkring sig resten av sitt liv. Att han är lycklig. Kanske skriver jag bara detta att poängtera något. Att jag har gått vidare. Det är svårt att säga helt och hållet. Vissa personer kanske man aldrig kan släppa helt. Vissa kanske man aldrig ska släppa helt. Vissa får man helt enkelt släppa fria. För att det är bättre så.

Likes

Comments

Sitter i sängen. Lyssnar på oförskämt bra musik och känner mig så jävla inspirerad. Känner mig lättare även om det är tungt just nu. Det jag vill skriva om kan jag inte i nuläget för jag inte vet vilka som läser. På gott och ont. Så tänker att jag skriver av lite osammanhängande meningar från mitt anteckningsblock.

Vi hade många kvällar och nätter. Oftast hade vi bara sex och sov. Oftast sov jag inte och oftast var inte sexet något vidare. Men något var det. Vi var intima för att vara nära och nära blev vi. För på något sätt var vi lika. Som dag och natt. Han gjorde och sa alltid motsatsen till vad man trodde att han skulle säga och göra. Jag framstod förutsägbar i hans närvaro. Han är en fin kille. En kille jag vill väl. En kille jag inte ångrar. I ett annat liv kanske det hade kunnat växa fram något. Kanske om jag var bittrare och han lättare att tycka om. Eller inte. Men det var bra sällskap. När jag var som mest ensam. Då blev hans säng hem och ibland behöver det inte vara mer än så. Ibland behöver man bara vara hemma med någon.

Jag har träffat någon. Det är för tidigt för att egentligen säga någonting om det eller om honom. Det började bra på en dålig grund. Fan vad intensivt det blev men jag gillade det. Det var kul, Det gick fort. Vi tassade på tå. Bytte blickar för båda visste. Att vi byggt något på en hemlighet och allra troligast så skulle den förbli vår. Jag tyckte i varje fall att det sa klick. Vi hade kul och det var lättsamt men jag hoppades på mer. Såklart. Förberedd på mindre. Tvekar. Kanske är det bara kul nu för att det är en hemlighet. Kanske var det bara kul i början. Ser redan nu hur detta kommer att utspela sig och jag hade velat börja om eller snabbspola direkt till slutet. Det är tråkigt att jag skulle fatta tycke för just honom.

Önskar att jag var selektiv, metodisk till och med taktisk. Men hur jag mår tar lätt över. Jag känner mycket. Ibland mycket. Ibland ingenting alls. Jag vill vara mer självständig, mer bestämd. Men jag vill också så gärna vara med honom och det, det gör mig oselektiv, ometodisk och otaktisk. Jag snubblar över mig själv. En fot framför den andre. Ingen aning vart jag går. Ser inget. Det är sådant som gör en förälskad. Att vandra blint. Ta steg på må få. Jag är tillfreds med tillvaron av och till. Men samtidigt vet jag bättre. Jag vet att jag är en tjej som vill ha mer. Egentligen bör vi sluta ses. Men jag kan inte låta bli. Han är för bra.


Maktlös i hur du mår. Jag kan inget göra. Du är här men så långt bort. Fingertoppsavstånd. Det som gör ont sitter på insidan och jag kan inte plåstra om dina sår. Jag kan inte laga det som är trasigt. Inte binda det som är brutet. Min älskade prinsessa. Jag ser det på dig. Hör det på din röst. Säg mig var det gör ont. Min älskade prinsessa kom. Tänk inte mer på det som smärtar dig. Låt mig vara din livboj som du var min. Kommer du ihåg. Min klippa fall inte nu. Du är den starkaste jag vet. Faller du så faller jag. Älskar dig för mycket för att bara se på. Snälla säg vad jag ska göra..


Jag gillade hur vi pratade. Jag gillade hur han ringde mig ofta även om han inte hade något att säga. Hur vi var oense om nästan allt utom varandra. Hur vi genuint tyckte om varandra. Han var rolig utan ens en gnutta ansträngning. Han bara var. Så enkel. Han var en kille jag kunde tänka mig att tänja på reglerna för. En kille jag kunde pressas för. Tråkigt att det blev som det blev. Att vi skulle ha så olika uppfattningar om hur det här skulle gå till. Att jag skulle vändas och vridas, upp och ner, ut och in för att det skulle klicka. Allt för att mitt liv inte passade hans. För att jag var tvungen att sova och han inte ville. För att jag var tvungen att gå upp och han inte ville vakna. Jag ska sträcka på mig. Hoppa så högt jag kan. Springa så fort jag kan och helst hålla andan under tiden. För det var på hans sätt och inte mitt. Jag ska anstränga mig för något odefinierat. Något vi inte definierat. Något vi inte pratat om. Något som egentligen är ingenting. Så jag sa ifrån. Satte punkt för det är lättare. Så nu hörs vi inte mer. Ingenting blev mer ingenting. Vi passade inte så bra som jag trodde. Kanske nån annan gång.

Likes

Comments

( Att vara ung och förälskad i New York City.

Att inte veta vem jag är men med vetskapen att allt är lugnt så länge du är här med mig.

Att vara full och kär i New York City.

Ifrån midnatt ändå till morgonkaffet.

Driver igenom natten med bara ord.

Fan.

Jag gillar mig själv bättre när jag är med dig.

Jag gillar mig själv bättre när jag är med dig.

Jag visste det från första gången.

Att jag skulle stanna länge för att jag gillar mig själv bättre när jag är med dig.

Jag vet inte vad det är men jag har en känsla.

Vaknar upp i sängen bredvid dig och jag svär på att rummet inte längre har något tak.

Om vi ligger här. Kan bara vi låta dagen bara passera oss.

Jag kanske pratar för mycket.

Jag kanske måste säga dig något...

Jag gillar mig själv bättre när jag är med dig.)



Likes

Comments

Vilket komiskt och flyktigt uttryck. Du behöver verkligen inte säga det men du gör det ändå. Jag märker ord jag vet. Jag vill höras men inte höra av mig, Så hör av dig. Jag är dramatisk jag vet. Det är löjeväckande att jag nästan väntar. Jag spekulerar hej vilt. Antar att du inte vill höras. Tar för givet att du hade hört av dig om du ville. Jag lägger ord i mun på dig men visst är det så? Så uppenbart och precis så tydligt. Bara jag som inte vill se. Bara jag som är naiv och lite förtjust i dig. Det är väl lättare att hantera ett avvisande om man slipper läsa sig till det. Känner mig dum. Du behöver inte säga något och jag behöver inte fråga. Det är okej såhär med. Jag är vaken. Så säg inte att vi hörs. För det kommer vi inte att göra. Det är lugnt. :)

Likes

Comments