Header
View tracker

Sitter här och tänker på kärlek. Klyschigt. Till och med jag blir illamående. Kan inte låta bli att reflektera över att vara nykär. Hur fint men flyktigt det är. Hur timmar kan kännas som minuter. Och korta avstånd som mil. Allt är lite lättare, roligare och blir per automatik lite svårare. Undrar om man kommer att utsätta sig för det igen? Med vetskapen och facit i handen. Vill man bli så lurad av sina egna charader? Glömma så många viktiga saker på vägen? Vill man tappa bort delar? Vill man förlora sig själv i en annan människa? Är någonting värt det? Vad cynisk jag framstår. Inte min mening. Men förstå att i min värld är cynisk synonymt med realistisk. För jag har varit nykär. Jag har varit kär och jag har varit där jag är nu. Vad det nu är. Ja det är odefinierat. Inte nykär längre för tid har gått och saker har hänt. Inte kär längre för jag kan inte med att påstå att jag vet till fullo vem han är i nuläget. Så jag antar att slutprodukten är en annan slags kärlek. En som har övergått. En som inte dött ut. Jag förstår det inte själv. Det är svårt att förklara. Framstår kanske som naiv. En drömmande cyniker. En pessimistisk romantiker. Men allt i mig, Varenda krosom jag har inom mig känner av min saknad. Jag känner mig konstant halv och jag ältar oss. Allt har sin gång och jag försäkrar mig själv och att jag är en i mängden. Att jag i slutändan inte kommer att spela någon roll. Så varför ska mina känslor göra det. Förstår inte hur det ska ta slut? när det redan är över. När det varit över så länge. Ifrågasätter varför det fortfarande är han jag drömmer om efter den lilla långa tiden som gått. Jag vill och jag önskar bort honom. Jag gör allt annat än det jag bör för att inte tänka på oss två. Men allt börjar och slutar med honom. Jag är matt på att allt ska kretsa om just det. Jag är matt på att allt kretsar. Matt på att allt kretsar kring honom. Matt på att det berör mig som det gör. Det halvåret som gått känns som ett dygn i mitt minne. Jag vet att allt är annorlunda nu och det provocerar mig. Känner hur jag tappar grepp. Det får mig att vilja ha mer. Ironiskt att vilja ha det man inte kan få. Eller hur. Men när jag aldrig riktigt slutat velat ha honom. När är jag klar? Sätt mig fri?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Älskar jag honom för att han är ett svin eller är han ett svin för att jag älskar honom?

Hm. Det är lättast att vända det så. Jag vet bättre men i mina ögon måste han vara ett monster. Det är så det måste vara för att detta ska gå. Han var den som krossade mitt hjärta. Visst var det inte så? Folk snackar om att tid ska läka sår. Men tid spelar ingen roll. Känslor spelar roll och det jag känner är berättigat för att jag känner det. Jag går och väntar på att vi ska inse att vi gjort fel? Att all den här tiden isär kanske var nödvändig för att faktiskt förstå magnituden utav oss. Att den röda trådan ska leda oss hem.

För han saknar mig. Visst gör han? Jag påminner mig själv. Nej så är det inte Hannah. Det är du som saknar honom. Tragiskt och teatraliskt att mitt hjärta fortfarande slår så hårt. Jag är ledsen. Fan vad jag är ledsen. För i ett rum med många andra så finns konstigt nog bara han. Försöker att inte urskilja orden. Jag är naiv som försöker. Allt annat bara försvinner. Jag bara önskar att han pratade med mig.

Jag är trött på hans namn. Trött på att han finns överallt och i allting. Ibland mer ibland mindre. Önskar att det var på något annat sätt än det här. Dagar och månader passerar men han ekar kvar i väggarna. Väggar i en lägenhet han aldrig ens varit i. Skulle vilja påstå att obesvarad kärlek efter att den blivit besvarad måste vara värst. Eller? För jag vet hur det är att vara älskad och uppskattad utav honom och nu vet jag hur det är att inte vara det. Det man inte vet skadar en inte men jag vet. Jag vet hur allting är och jag vill ha allting tillbaka. Andas. Fan vad du är pinsam Hannah. Det har gått 166 dagar. Varför känner du såhär. Vi tog slut månader innan dess. Vi kvävde varandra och båda visste om det. Men bara för att det tog slut så innebar det inte att allt försvann. Ingenting försvann egentligen. Bara han. Jag har trivts med tillvaron och jag har vantrivts med den. Saknaden har varit monstruös.


Allt det här förtrycker jag och försöker träffa någon ny.

För vem är jag att fortfarande känna så här inför honom. När han inte känner någonting för mig.

Likes

Comments

View tracker

Likes

Comments

Om 54 dagar blir jag bostadslös. Eller hur? Wow. Jag gillar att överdramatisera ordet. Överdriva och få det att låta som om jag kommer att stå där den 30 november med mina kläder i en påse och vara tvungen att sova på olika bänkar varje natt. Mycket möjligt att det blir så. Man ska aldrig säga aldrig. Hur som haver så har jag spenderat de senaste fyra månaderna av mitt liv i denna lägenhet med en människa jag inte känner eller har ork att lära känna. Låt mig säga er detta att jag har aldrig känt mig så klar med något innan. Förutom mitt jobb då. Hade nog hellre bott i en skokartong själv. Från och med nu känns så temporärt och jag har ingen aning vad som händer näst. Jag bara vet att jag måste iväg. Jag lovar att jag ska. Landade nyss i sängen och det har nog aldrig varit så skönt att vara ensam. Nog för att jag älskar ständig rörelse, kaos och tumult men ibland måste man bara stanna upp och till. Har varit i ett sådant dåligt skick den senaste tiden att det känns bra att bara sitta still. Framförallt nykter. Dagen var som förväntat och det får mig bara att inse att jag verkligen måste därifrån. Härifrån i helhet. Under dagens gång försökte jag att hålla tempo med humöret. Men det gick inte. Som tur är så kom Emma förbi. Låter kanske fånigt. Men det jobbiga gick över. Känner hur jag mår bättre idag än jag gjorde igår. Fysiskt. För att poängtera. Inte psykiskt. Förkylningen håller på att gå ur mig. Other than that så är mitt huvud en oreda och jag är kusligt trött. Vill jag inbilla mig iallafall. Saknar Ville. Hm. Godnatt.

Likes

Comments

Sofiero, Höga kusten, Zeunerts ale, rött, vitt, rosa vin alternativt äpplecider.​ 

Så var va vi? Godmorgon.

Ibland tar det emot när klockan ringer kring nio snåret. Idag gjorde det inte det. Jag vaknar vanligtvis vid lunchtid, säger godmorgon fram tills klockan är två och anser att allt som händer innan dess är för tidigt för att tas på allvar. Det mesta så att säga. Detta kan absolut bero mina mat och sömn-vanor. Äsh. MEN idag känner jag att jag är skärpt, idag är jag vass. Hoppas att det håller i sig. Vi får se hur jag känner efter jag stämplat ut idag. Antagligen så mår jag ännu bättre eller så har mot all förmodan min energi runnit ur mig. Fram tills dess. Tänk på mig som kommer att servera människor som vill behålla kvitton, enkronor och endast dricka 39krs öl.

Hejdå!


Likes

Comments

...Onsdagar känns för mig så blasé. För visst är det onsdag idag? Jag anser mig mer vara en måndagstjej. Uppskattar dagarna som inte gör så mycket väsen av sig. Dagarna som kan bli hur stökiga som helst i rätt händer. Av någon bisarr anledning så känns denna onsdagen annorlunda. Kanske är det vädret? En cigarett till i solen på balkongen kan väl inte skada tänker jag. Känns som om någonting vänt. Som om någonting plötsligt släppt. Brain spelas i mina hörlurar och trots min envetna hosta så mår jag bara bra. Över förväntan till och med. Kombinationen av kyla och sol gör mig glad. Att bara kunna sitta en stund här gör mig glad. Den här låten gör mig glad. Känns som att allt omkring mig påminner mig om förra året. Känns som att tiden knappt rört oss. Det luktar likadant ute och kylan slår emot mina kinder på samma sätt. Men idag suktar jag inte lika mycket. Idag bara är jag. Det faktum att jobb väntar inom några timmar rör mig inte ryggen. I alla fall inte idag. Det kommer å andra sidan att bli en lång helg. Men om varje dag blir som denna så tror jag inte att vi har några problem. Hejdå!

Likes

Comments

Hej!

Vet inte om någon fortfarande läser men hur som helst så skriver jag främst för mig själv. Vem är jag? En salig blandning mellan tragik, romantik och dramatik. Jag är tjugoett år gammal. Känner mig vissa dagar som femton och andra dagar som trettiofem. Oftast grundat i hur folk omkring mig får mig att känna. Liten som stor. För tillfället brinner jag inte för något eller någon. Men visst sprakar det ibland. Oftast när jag tänker på honom. Jag är en person som får energi utav att umgås med andra människor, Jag vantrivs när jag är ensam och har svårt för ögonkontakt med främlingar, främst män. Vill beskriva mig själv som kreativ men vet inte riktigt i vilken bemärkelse. Jag har sysslat en del med foto, film och digitalt skapande men egentligen bara tyckt om att skriva. Nu kan man säga att jag är utåtriktad. Tidigare iakttog jag mer än jag deltog när andra pratade. Jag har lärt mig mycket genom att bara vara tyst och lyssna. Nu pratar jag hellre. Jag jobbar i en bar. Tycker titeln är löjlig. Bartender. Känner mig inte förtjänt av den. Jag kan inte allt och det jag kan är jag inte heller bäst på. Strävar visserligen inte efter att bli bäst. Vill mest bara vara. Jag vill väl påstå att jag kan mer om människor än om öl, vin och sprit. Det mesta handlar väl om att kunna läsa av människor och utgå ifrån det. Oftast går det hem. Sen att jag har en fitta där mina kollegor har en kuk jobbar ofta emot mig. I princip varje dag måste jag stå på mig för att jag är en ung kvinna bakom baren och inte en man. Jag gillar sockervadds-pop och dylikt som spelas på NRJ. Finns undantag. Tycker att ödmjukhet blandat med en påklistrad hybris på killar är charmigt. Humor är det viktigaste någonsin. Jag gillar att munhuggas. I en alternativ verklighet så surfar jag varje dag. Mitt största komplex är min längd och jag tycker faktiskt om mina bristningar.


Hejdå!

Likes

Comments

Vill att tid ska börja läka sår. Väntar på att det ska sluta göra ont. Att jag ska glömma att känna efter. Om jag intalar mig själv att jag är klar, är jag det då? Om jag jobbar mer? Dricker mer? Och kysser fler killar? Kommer han försvinna ur mitt huvud då? För visst är det så man gör? Så man kommer över någon?

Om allt inte kan kretsa kring honom längre, vad ska det kretsa kring då? Det är så mycket lättare att bara vara full hela tiden. Alkohol gör mig klar i huvudet. Efter några klunkar så slutar jag att tänka på honom. Hur ska man kunna gå vidare om man inte vill? Det är omöjligt att älska och vara förnuftig på samma gång. Det jag vet är rätt känns inte rätt. Inte ens lite. Inte ett dugg. Jag tror på kärlek och det är mitt största fel. Att älska honom är den värsta vanan. Kanske ska den stora kärleken aldrig bli besvarad. Kanske ska det bara vara så. Kanske var det bara inte menat för oss två.

Likes

Comments

Det här måste vara mitt lägsta. Just nu mår jag så fysiskt och psykiskt dåligt. Hela min kropp reagerar på det jag utsatt den för de sex senaste veckorn. Jag är så trött hela tiden. Så likgiltig och tom. Långa perioder av alkohol och frossande. Missbruk av två olika slag. Jag växer och jag krymper. Jag äter och jag spyr. Hur mycket jag än duschar blir inte min hud ren. Den blir sämre. Vill bara gömma mig. Saneras. Nu ska jag sova. Kanske mår bättre imorgon. Imorgon ska jag inte dricka.

Likes

Comments