Det har varit en lång, kort, svår och enkel vecka. Allt i ett enda stort töcken. Jag känner mig friskare i huvudet samtidigt som jag känner av att jag är sjuk i kroppen. Jag är pigg och trött på samma gång. Nog om det. Jag tänker mycket på saker och ting och det gör man väl när sinnet är rent, något jag får lov att vänja mig vid. Ni ska bara veta hur jag väntat på denna lediga dagen och hur jag bara sovit bort den. Insåg att det inte gör någonting för det finns en dag i morgon och sen så kommer det självklart fler lediga dagar. Har svårt att formulera mig idag. Vill att detta ska vara kort och koncist. Men orden landar inte bra. Ber om överseende. Har tänkt en del på hur jag saknar att göra ingenting med någon. Denna plötsliga saknaden kan bero på att jag inte gjort någonting på hela dagen och bara varit ensam. Något som ibland kan vara fint i sig. Men inte idag. Jag har saknat mycket under dem senaste månaderna men detta har inte slagit mig för än nu. Närvaro utan samvaro är få förunnat. Jag ligger här i sängen med vad som känns som miljoner kuddar och önskar att jag hade någon bredvid mig som gjorde något helt annat än det jag gör. (Har tolv youtube-flikar uppe). Jag vill bara sova med någon jag tycker om. Ha någon som tycker om mig nära utan att det är för mycket. Jag är en person som egentligen inte vill slösa tid på känslor men vars största svaghet faktiskt är mina känslor. Jag saknar att vara en del utav någons vardag som en självklarhet. Saknar att ha någon som en självklarhet i min vardag. Saknar bakgrundsljud, distraktioner till och med störningsmoment. För fan vad fint det är. Det var väl närmare ett år sedan jag tråkigt nog var ovetande om hur lycklig jag var och hade allt detta. Haha. Det är lätt att vara efterklok och i efterhand önska att man hade uppskattat alla tysta stunder endast för att det är något man inte har idag... Reste mig ur sängen förut och gick till solariet för att låtsas att jag var någon annanstans en stund. I tjugotvå minuter låg jag på en strand på Gran Canaria och framkallade fräknar. Jag unnade mig en kräm som luktar banangodis och insåg att det är dem små sakerna i livet som räknas. Som att lukta frosted bananas. Fördriver tiden lite till och sen tänkte jag sluta ögonen för att vakna upp dag fem med nya möjligheter. Ett lika luddigt inlägg som det tidigare. Förlåt för det. En glimt in i mitt huvud allra troligast. Godnatt!

Likes

Comments

Vill bara berätta att jag åkte hem idag. Kanske låter absurt i någon annans öron men jag hade lovat mig själv att inte dricka något och åka hem efter jobbet. Vad som kanske låter ännu löjligare är att det faktiskt var jobbigt för mig. Var nära på att ge vika och hade jag inte varit ensam så hade jag gjort det. Som vanligt. Vill kunna säga att jag landat i sängen nu och äntligen mår bättre men det gör jag inte. Inte ens lite. Ni ska veta att idag så har jag bara existerat. Jag har varit en del av inredningen. Som en möbel. Stilla. I ett tyst krig med mig själv och ingen ser, ingen hör. Försöker oftast må bra utåt för andras skull, främst för att inte orsaka oro. Men vissa dagar glömmer jag bort att låtsas. Som en bugg i systemet. En glitch. Jag oroar mig samtidigt som min medvetenhet gör mig trygg i att jag är ur farozonen. Att jag inte kommer gå i min pappas fotspår. Tänker mycket på det. På honom. På alkoholism. Förstår det inte. Jag är fasligt naiv när det gäller detta och allt jag tänker och yttrar från och med nu är undanflykter. Ursäkter för att fortsätta som jag gör. För att fortsätta dricka. Det är svårt att sätta ord på något annat än eftermatten av allt detta. Jag har snabbspolat, skippat och glömt av nätter längs vägen. Jag har druckit för att unna mig efter jobbet. Druckit för att unna mig när jag har varit ledig. Druckit för att dämpa ångesten för att jag druckit dagen innan. Druckit för att inte åka hem. För att inte vara själv. Druckit för att jag gillar liv, rörelse och tumult. För att jag trivs i den miljön. Främst dricker jag för att jag är rädd att jag kommer att må sämre som nykter. Jag är rädd för att tillåta mig själv att må. Så här abrupt slut kommer det att bli. Nu har jag ventilerat klart.

  • 46 readers

Likes

Comments

Det är väl dags för mig att erkänna oss som ett nu avslutat kapitel. Har dragit ut på varenda stavelse och lagt till så många semikolon att jag inte vet vad som är vad och vad som är på riktigt. Nu finns det inget mer att skriva förutom detta. Som en påminnelse till mig själv när jag försöker öppna dörren nästa gång. Dem knepen jag tagit till för att hålla kvar vid oss var naiva och självdestruktiva. Har gått fel vägar. Sökt en tröst i ett missbruk som bara tar utav en. Och jag vägrar bli halv på grund av mina känslor. Jag vägrar att bli halv för att jag mår. Det jag reflekterar över är att jag hela tiden var så medveten om allt jag gjorde fel. Jag visste bättre men gjorde allt ändå. För att fel kändes i stunden rätt och det kändes inte som om rätt kunde ske för än nu. För än han åkt. Kan väl inte egentligen lova att inte skriva något mer om oss för jag känner mig själv men för nu så måste jag släppa tangenterna. Nu måste jag ge mig själv en ärlig chans. Iallafall titta på någon annan. För det jag vetat om hela tiden, det som jag väntat på. Det som han aldrig sa med ord. Det blev bekräftat för mig. Det var så. Jag är långt ifrån bitter. Jag lovar. Öm möjligtvis. Men jag ska unna mig själv att inte må dåligt nu. Jag ska unna mig att inte veta och jag ska försöka att inte bry mig. För hur mycket jag än vill och hur många gånger jag än ringer och skriver. Så kommer allt att förbli. Något jag konstigt nog är tacksam över. Önska mig lycka till. Dramatiskt och storartat. Hannah.


Likes

Comments

Sitter här och tänker på kärlek. Klyschigt. Till och med jag blir illamående. Kan inte låta bli att reflektera över att vara nykär. Hur fint men flyktigt det är. Hur timmar kan kännas som minuter. Och korta avstånd som mil. Allt är lite lättare, roligare och blir per automatik lite svårare. Undrar om man kommer att utsätta sig för det igen? Med vetskapen och facit i handen. Vill man bli så lurad av sina egna charader? Glömma så många viktiga saker på vägen? Vill man tappa bort delar? Vill man förlora sig själv i en annan människa? Är någonting värt det? Vad cynisk jag framstår. Inte min mening. Men förstå att i min värld är cynisk synonymt med realistisk. För jag har varit nykär. Jag har varit kär och jag har varit där jag är nu. Vad det nu är. Ja det är odefinierat. Inte nykär längre för tid har gått och saker har hänt. Inte kär längre för jag kan inte med att påstå att jag vet till fullo vem han är i nuläget. Så jag antar att slutprodukten är en annan slags kärlek. En som har övergått. En som inte dött ut. Jag förstår det inte själv. Det är svårt att förklara. Framstår kanske som naiv. En drömmande cyniker. En pessimistisk romantiker. Men allt i mig, Varenda krosom jag har inom mig känner av min saknad. Jag känner mig konstant halv och jag ältar oss. Allt har sin gång och jag försäkrar mig själv och att jag är en i mängden. Att jag i slutändan inte kommer att spela någon roll. Så varför ska mina känslor göra det. Förstår inte hur det ska ta slut? när det redan är över. När det varit över så länge. Ifrågasätter varför det fortfarande är han jag drömmer om efter den lilla långa tiden som gått. Jag vill och jag önskar bort honom. Jag gör allt annat än det jag bör för att inte tänka på oss två. Men allt börjar och slutar med honom. Jag är matt på att allt ska kretsa om just det. Jag är matt på att allt kretsar. Matt på att allt kretsar kring honom. Matt på att det berör mig som det gör. Det halvåret som gått känns som ett dygn i mitt minne. Jag vet att allt är annorlunda nu och det provocerar mig. Känner hur jag tappar grepp. Det får mig att vilja ha mer. Ironiskt att vilja ha det man inte kan få. Eller hur. Men när jag aldrig riktigt slutat velat ha honom. När är jag klar? Sätt mig fri?

Likes

Comments

Älskar jag honom för att han är ett svin eller är han ett svin för att jag älskar honom?

Hm. Det är lättast att vända det så. Jag vet bättre men i mina ögon måste han vara ett monster. Det är så det måste vara för att detta ska gå. Han var den som krossade mitt hjärta. Visst var det inte så? Folk snackar om att tid ska läka sår. Men tid spelar ingen roll. Känslor spelar roll och det jag känner är berättigat för att jag känner det. Jag går och väntar på att vi ska inse att vi gjort fel? Att all den här tiden isär kanske var nödvändig för att faktiskt förstå magnituden utav oss. Att den röda trådan ska leda oss hem.

För han saknar mig. Visst gör han? Jag påminner mig själv. Nej så är det inte Hannah. Det är du som saknar honom. Tragiskt och teatraliskt att mitt hjärta fortfarande slår så hårt. Jag är ledsen. Fan vad jag är ledsen. För i ett rum med många andra så finns konstigt nog bara han. Försöker att inte urskilja orden. Jag är naiv som försöker. Allt annat bara försvinner. Jag bara önskar att han pratade med mig.

Jag är trött på hans namn. Trött på att han finns överallt och i allting. Ibland mer ibland mindre. Önskar att det var på något annat sätt än det här. Dagar och månader passerar men han ekar kvar i väggarna. Väggar i en lägenhet han aldrig ens varit i. Skulle vilja påstå att obesvarad kärlek efter att den blivit besvarad måste vara värst. Eller? För jag vet hur det är att vara älskad och uppskattad utav honom och nu vet jag hur det är att inte vara det. Det man inte vet skadar en inte men jag vet. Jag vet hur allting är och jag vill ha allting tillbaka. Andas. Fan vad du är pinsam Hannah. Det har gått 166 dagar. Varför känner du såhär. Vi tog slut månader innan dess. Vi kvävde varandra och båda visste om det. Men bara för att det tog slut så innebar det inte att allt försvann. Ingenting försvann egentligen. Bara han. Jag har trivts med tillvaron och jag har vantrivts med den. Saknaden har varit monstruös.


Allt det här förtrycker jag och försöker träffa någon ny.

För vem är jag att fortfarande känna så här inför honom. När han inte känner någonting för mig.

Likes

Comments

Likes

Comments

Om 54 dagar blir jag bostadslös. Eller hur? Wow. Jag gillar att överdramatisera ordet. Överdriva och få det att låta som om jag kommer att stå där den 30 november med mina kläder i en påse och vara tvungen att sova på olika bänkar varje natt. Mycket möjligt att det blir så. Man ska aldrig säga aldrig. Hur som haver så har jag spenderat de senaste fyra månaderna av mitt liv i denna lägenhet med en människa jag inte känner eller har ork att lära känna. Låt mig säga er detta att jag har aldrig känt mig så klar med något innan. Förutom mitt jobb då. Hade nog hellre bott i en skokartong själv. Från och med nu känns så temporärt och jag har ingen aning vad som händer näst. Jag bara vet att jag måste iväg. Jag lovar att jag ska. Landade nyss i sängen och det har nog aldrig varit så skönt att vara ensam. Nog för att jag älskar ständig rörelse, kaos och tumult men ibland måste man bara stanna upp och till. Har varit i ett sådant dåligt skick den senaste tiden att det känns bra att bara sitta still. Framförallt nykter. Dagen var som förväntat och det får mig bara att inse att jag verkligen måste därifrån. Härifrån i helhet. Under dagens gång försökte jag att hålla tempo med humöret. Men det gick inte. Som tur är så kom Emma förbi. Låter kanske fånigt. Men det jobbiga gick över. Känner hur jag mår bättre idag än jag gjorde igår. Fysiskt. För att poängtera. Inte psykiskt. Förkylningen håller på att gå ur mig. Other than that så är mitt huvud en oreda och jag är kusligt trött. Vill jag inbilla mig iallafall. Saknar Ville. Hm. Godnatt.

Likes

Comments

Sofiero, Höga kusten, Zeunerts ale, rött, vitt, rosa vin alternativt äpplecider.​ 

Så var va vi? Godmorgon.

Ibland tar det emot när klockan ringer kring nio snåret. Idag gjorde det inte det. Jag vaknar vanligtvis vid lunchtid, säger godmorgon fram tills klockan är två och anser att allt som händer innan dess är för tidigt för att tas på allvar. Det mesta så att säga. Detta kan absolut bero mina mat och sömn-vanor. Äsh. MEN idag känner jag att jag är skärpt, idag är jag vass. Hoppas att det håller i sig. Vi får se hur jag känner efter jag stämplat ut idag. Antagligen så mår jag ännu bättre eller så har mot all förmodan min energi runnit ur mig. Fram tills dess. Tänk på mig som kommer att servera människor som vill behålla kvitton, enkronor och endast dricka 39krs öl.

Hejdå!


Likes

Comments

...Onsdagar känns för mig så blasé. För visst är det onsdag idag? Jag anser mig mer vara en måndagstjej. Uppskattar dagarna som inte gör så mycket väsen av sig. Dagarna som kan bli hur stökiga som helst i rätt händer. Av någon bisarr anledning så känns denna onsdagen annorlunda. Kanske är det vädret? En cigarett till i solen på balkongen kan väl inte skada tänker jag. Känns som om någonting vänt. Som om någonting plötsligt släppt. Brain spelas i mina hörlurar och trots min envetna hosta så mår jag bara bra. Över förväntan till och med. Kombinationen av kyla och sol gör mig glad. Att bara kunna sitta en stund här gör mig glad. Den här låten gör mig glad. Känns som att allt omkring mig påminner mig om förra året. Känns som att tiden knappt rört oss. Det luktar likadant ute och kylan slår emot mina kinder på samma sätt. Men idag suktar jag inte lika mycket. Idag bara är jag. Det faktum att jobb väntar inom några timmar rör mig inte ryggen. I alla fall inte idag. Det kommer å andra sidan att bli en lång helg. Men om varje dag blir som denna så tror jag inte att vi har några problem. Hejdå!

Likes

Comments