Godkväll gänget. Eftersom jag inte kunnat skriva så mycket här de senaste veckorna tänkte jag att jag kunde klippa in de senaste från min timeline på twitter för att summera det hela lite. Here you go.

01:46 24 Februari

Vill vara högst upp och lyssna på högst musik.

17:58 7 Mars

Föreställer mig fjärilar i magen men minns inte hur det känns.

09:26 15 Mars

Som vanligt utom räckhåll.

14:03 20 Mars

Vill bara hänga omkring. Inte vara själv.

12:54 25 Mars

Så länge sedan det fanns pengar på kortet att jag glömt koden.

12:07 28 Mars

Andas kontaminerad luft och fyller lungorna med tjära och sot. Målet är att bli aska. Inte än men nån dag snart.

01:50 29 Mars

Du är offline. Orkar inte ens logga in.

21:59 3 April

Krogen är väl ändå som ett uppehållsrum för vuxna.

17:44 4 April

börjar bli dags att slänga in handduken.

22.53 4 April

Har en dejt på söndag. Säger folk dejt fortfarande? Vad pratar man om? Vad förväntas utav mig? Jag är utdaterad.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Hej. Nu var det ett tag sedan jag tittade in här. Har velat skriva till er ett tag men har haft svårt att sätta känslor i ord. Svårt i allmänhet att uttrycka mig överhuvudtaget. Känner av en lingrande ensamhet. En ensamhet som omfamnar mig och får mig att känna mig liten och oväsentlig. Sen senast har jag jobbat mycket. Som Emma säger, Pengar är plåster. Och jobbar jag så hinner jag inte bli ledsen. Försöker lyssna på glad musik. Men allt är bara dovt och under vatten. Det är som att jag fylls upp och töms. Som ett akvarium. Allt förstörs när jag töms och jag får börja om. Är konstant uttråkad, rastlös och mållös. Tråkigt att man aldrig kan vara nöjd med tillvaron. Tråkigt att vara mör och grå såhär utan anledning. Vill bara vara oberörd. Berörd. Rörd. Hejdå!

Likes

Comments

​ 

Likes

Comments

För exakt ett år sedan satt jag på mitt jobb med två av mina bästa vänner och ytterligare ett gäng vilsna själar på alla hjärtans dag. Jag var ambivalent, gravid och jag drack alkohol. Inte i mån om att skada barnet men i mån om att skada mig själv. 

Jag var bland vänner men så jävla ensam. Han var inte där. Så som det brukade vara. 

Och även när han var där så var det så han fick mig att känna.

Om vi snabbspolar tre numera förträngda månader så har allt gått itu. Vi hittade inte tillbaka. Jag andades en konstant dimma och levde i ett töcken. Vill säga att tiden har gått fort men jag har känt varenda sekund i varenda minut passera mig. 

Nio månader har gått och det är helt sjukt att jag fortfarande inte kan inte föreställa mig någon annans namn än hans bredvid mitt. Ännu sjukare kanske det är att jag känner att jag behöver ett namn bredvid mitt för att känna mig fulländad. Jag vill inte vara en person som tar utav andra. Jag vill få. Utan att behöva be om det.

 Jag tycker det här är svårt att förklara. Förväntar mig inte att någon skall förstå. Men så som jag har mått... Vill inte säga dåligt för det kommer inte i närheten av att summera ens grunden utav mitt mående. Men jag har mått såhär förut och jag vet att det blir bättre. Jag har dåliga perioder, perioder och bra perioder. 

Jag vet att jag mådde såhär när jag hade honom och det är en utav många anledningar till att det inte är vi idag. Bra på många vis, för nu har jag bara mig själv att ta hand om och allt måste börja med mig innan det kan fortsätta med någon annan, någon ny. 

Vid den här tiden för ett år sedan så mådde jag och det fanns inget han kunde göra för att få mig att må bättre. 

Av och till skyller jag min ohälsa på mina känslor för honom. När vinden för honom åt mitt håll och jag går ner mig så är det lätt att peka fingrar och klandra. Intalar mig själv att jag skulle må bättre bara det blev vi igen. Som om anledningen till sorgen i mig ligger på honom. Det är absurt. Jag vet bättre. Jag vet att även om han var min så hade jag mått såhär. Jag hade varit upp och ner. För det är sådan jag är.

- H.S

Likes

Comments

Om jag dricker vodka idag kanske jag mår bättre. Men antagligen inte. Det är väl lite som att snooza för tio minuter mer sömn. Men jag vill inte vakna. Jag vill inte ens sova. Jag vill ingenting. Om jag dricker idag kanske jag sover längre imorgon. Kanske vaknar jag upp lättad. Kanske till och med glad. Men antagligen inte. Antagligen sover jag bara längre.

- H.S

Likes

Comments

Hej!

Tanken är väl att den här bloggen ska vara mitt utlopp när jag är glad eller när jag är ledsen men idag är jag varken eller och har därför ingenting speciellt att skriva om. Jag ville ändå se till att logga in här även om det bara var för att skriva just det. Har två lediga dagar framför mig och för det är jag tacksam. Vad jag ska göra vet jag inte än. Men det ska bli skönt att bara vakna och ha det som mitt enda måste. Sen får resten bli som det blir. Just nu ligger jag i sängen och tassar över tangenterna med en sovande sambo bredvid mig. Är tacksam för dessa guldstunderna vi ändå lyckas hinna med. Att vara här och att vara här med henne. Även om hon i nuläget bara sover bredvid mig. På tal om någonting helt annat kan jag ta tillfället i akt och påminna framtida Hannah om att hon fortfarande är relativt ung och dum även om detta inte är något hon vill kännas vid. Denna veckan har jag kommit på en massa löjliga anledningar för att inte åka hem och på så sätt hamnat i någon annans säng. Upprepade gånger. Grejen är den att den här sängen står i ett sovrum. Ett sovrum med ett ständigt öppet fönster och det här ständigt öppna fönstret har i sin tur lett till att jag blivit sjuk. För att täcke hjälper tydligen inte ett dåligt immunförsvar. Ännu en gång. På precis samma sätt som innan. Såhär i efterhand ångrar jag faktiskt ingenting och i all ärlighet hade jag nog gjort det igen men denna gången med stängda fönster. Nyttigt tänker ni och nyttigt håller jag med. Kul att jag lever lite. I slutändan. Abrupt som vanligt. Hejdå och godnatt!

Likes

Comments

Det har varit en lång, kort, svår och enkel vecka. Allt i ett enda stort töcken. Jag känner mig friskare i huvudet samtidigt som jag känner av att jag är sjuk i kroppen. Jag är pigg och trött på samma gång. Nog om det. Jag tänker mycket på saker och ting och det gör man väl när sinnet är rent, något jag får lov att vänja mig vid. Ni ska bara veta hur jag väntat på denna lediga dagen och hur jag bara sovit bort den. Insåg att det inte gör någonting för det finns en dag i morgon och sen så kommer det självklart fler lediga dagar. Har svårt att formulera mig idag. Vill att detta ska vara kort och koncist. Men orden landar inte bra. Ber om överseende. Har tänkt en del på hur jag saknar att göra ingenting med någon. Denna plötsliga saknaden kan bero på att jag inte gjort någonting på hela dagen och bara varit ensam. Något som ibland kan vara fint i sig. Men inte idag. Jag har saknat mycket under dem senaste månaderna men detta har inte slagit mig för än nu. Närvaro utan samvaro är få förunnat. Jag ligger här i sängen med vad som känns som miljoner kuddar och önskar att jag hade någon bredvid mig som gjorde något helt annat än det jag gör. (Har tolv youtube-flikar uppe). Jag vill bara sova med någon jag tycker om. Ha någon som tycker om mig nära utan att det är för mycket. Jag är en person som egentligen inte vill slösa tid på känslor men vars största svaghet faktiskt är mina känslor. Jag saknar att vara en del utav någons vardag som en självklarhet. Saknar att ha någon som en självklarhet i min vardag. Saknar bakgrundsljud, distraktioner till och med störningsmoment. För fan vad fint det är. Det var väl närmare ett år sedan jag tråkigt nog var ovetande om hur lycklig jag var och hade allt detta. Haha. Det är lätt att vara efterklok och i efterhand önska att man hade uppskattat alla tysta stunder endast för att det är något man inte har idag... Reste mig ur sängen förut och gick till solariet för att låtsas att jag var någon annanstans en stund. I tjugotvå minuter låg jag på en strand på Gran Canaria och framkallade fräknar. Jag unnade mig en kräm som luktar banangodis och insåg att det är dem små sakerna i livet som räknas. Som att lukta frosted bananas. Fördriver tiden lite till och sen tänkte jag sluta ögonen för att vakna upp dag fem med nya möjligheter. Ett lika luddigt inlägg som det tidigare. Förlåt för det. En glimt in i mitt huvud allra troligast. Godnatt!

Likes

Comments

Vill bara berätta att jag åkte hem idag. Kanske låter absurt i någon annans öron men jag hade lovat mig själv att inte dricka något och åka hem efter jobbet. Vad som kanske låter ännu löjligare är att det faktiskt var jobbigt för mig. Var nära på att ge vika och hade jag inte varit ensam så hade jag gjort det. Som vanligt. Vill kunna säga att jag landat i sängen nu och äntligen mår bättre men det gör jag inte. Inte ens lite. Ni ska veta att idag så har jag bara existerat. Jag har varit en del av inredningen. Som en möbel. Stilla. I ett tyst krig med mig själv och ingen ser, ingen hör. Försöker oftast må bra utåt för andras skull, främst för att inte orsaka oro. Men vissa dagar glömmer jag bort att låtsas. Som en bugg i systemet. En glitch. Jag oroar mig samtidigt som min medvetenhet gör mig trygg i att jag är ur farozonen. Att jag inte kommer gå i min pappas fotspår. Tänker mycket på det. På honom. På alkoholism. Förstår det inte. Jag är fasligt naiv när det gäller detta och allt jag tänker och yttrar från och med nu är undanflykter. Ursäkter för att fortsätta som jag gör. För att fortsätta dricka. Det är svårt att sätta ord på något annat än eftermatten av allt detta. Jag har snabbspolat, skippat och glömt av nätter längs vägen. Jag har druckit för att unna mig efter jobbet. Druckit för att unna mig när jag har varit ledig. Druckit för att dämpa ångesten för att jag druckit dagen innan. Druckit för att inte åka hem. För att inte vara själv. Druckit för att jag gillar liv, rörelse och tumult. För att jag trivs i den miljön. Främst dricker jag för att jag är rädd att jag kommer att må sämre som nykter. Jag är rädd för att tillåta mig själv att må. Så här abrupt slut kommer det att bli. Nu har jag ventilerat klart.

Likes

Comments

Det är väl dags för mig att erkänna oss som ett nu avslutat kapitel. Har dragit ut på varenda stavelse och lagt till så många semikolon att jag inte vet vad som är vad och vad som är på riktigt. Nu finns det inget mer att skriva förutom detta. Som en påminnelse till mig själv när jag försöker öppna dörren nästa gång. Dem knepen jag tagit till för att hålla kvar vid oss var naiva och självdestruktiva. Har gått fel vägar. Sökt en tröst i ett missbruk som bara tar utav en. Och jag vägrar bli halv på grund av mina känslor. Jag vägrar att bli halv för att jag mår. Det jag reflekterar över är att jag hela tiden var så medveten om allt jag gjorde fel. Jag visste bättre men gjorde allt ändå. För att fel kändes i stunden rätt och det kändes inte som om rätt kunde ske för än nu. För än han åkt. Kan väl inte egentligen lova att inte skriva något mer om oss för jag känner mig själv men för nu så måste jag släppa tangenterna. Nu måste jag ge mig själv en ärlig chans. Iallafall titta på någon annan. För det jag vetat om hela tiden, det som jag väntat på. Det som han aldrig sa med ord. Det blev bekräftat för mig. Det var så. Jag är långt ifrån bitter. Jag lovar. Öm möjligtvis. Men jag ska unna mig själv att inte må dåligt nu. Jag ska unna mig att inte veta och jag ska försöka att inte bry mig. För hur mycket jag än vill och hur många gånger jag än ringer och skriver. Så kommer allt att förbli. Något jag konstigt nog är tacksam över. Önska mig lycka till. Dramatiskt och storartat. Hannah.


Likes

Comments