Hej, hur mår du?
Jag ska nu berätta för dig, ja just dig, att du har brutit mitt hjärta. Bokstavligen kluvit det i två, kastat det på golvet och stampat på det. Men känn ingen skuld, det var delvis mitt fel också. På ett sätt vill jag vara arg på dig, arg för att du fick mig att bli kär i dig, arg för att du tjatade om att vi två inte var exklusiva, arg för att du lämnade mig med halvklara förklaringar om vad det var du ville och arg för att du aldrig lät mig bli förälskad i dig på riktigt. Jag ville bli din och jag ville att du skulle vilja bli min. Men samtidig vill jag vara arg på mig själv också, arg för att jag aldrig var tydlig, arg för att aldrig sa vad jag kände och arg för att jag aldrig konfronterade dig innan det blev försent. Sedan skulle jag vilja be om ursäkt också, ursäkt för att jag förmodligen omedvetet betedde mig otroligt obekvämt i din omgivning hela det halvåret. Gav dig blickar, viskade, lämnade rummet, grät när du började ligga med hon nya och så vidare. Jag visste bara inte hur jag skulle bete mig runt dig, jag var ju så kär. Du bröt mig hjärta och det gjorde fruktansvärt ont. Men nu är det kapitlet slut, du är borta och jag över dig. Jag är över dig och även om att bli kär i dig var något bland det värsta jag någonsin gjort, så var att komma över dig något av det bästa.
Jag önskar dig all lycka till i framtiden. Ingen kärlek

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Tänk dig att du sticker på bussen, antigen ska du hem, kanske till jobbet eller iväg på helgens roligheter. Du ler och hälsar lågt till busschefören undertiden du blippar ditt jojo-kort. Du sjunker ner i något av de lediga sätena. Plötsligt får du känslan av tyngd, som om tusen stenar lagt sig som ett lager mot din bröstkorg. Du blir helt slut, får svårt att andas. Allt du kan tänka på är att om du ställer dig upp nu, då kommer du att brista. Ställer du dig upp nu kommer du att falla rakt ner till marken, kanske kommer du att börja gråta, darra, dra efter andan. Du blir nästan rädd för att röra på dig, rädd för att gå av bussen. Du orkar inte mer, ditt huvud dunkar hårdare än ditt hjärta, vilket känns helt omöjligt då du redan hör dina hjärtslag pulsera genom dina hörlurar. Du svär på att sekunden du ställer dig upp kommer allt att bli svart. Du sitter där på bussen och försöker bara att fortsätta att andas och du inser att nästa station är din station. Här ska du av, här ska du ställa dig upp och gå av. Paniken sprider sig i kroppen, du trycker på stoppknappen och du hör plinget från bussen. Bussen stannar, du ställer dig upp, du går fram till dörren, den öppnas, du går av och du fortsätter bara att gå. Du trillade inte ihop och du har ingen förklaring till varför, även om varje steg känns som ett steg närmare total utmattning så fortsätter du att gå som om inget har hänt och sekunden du stigit av bussen är känslan borta.

Jag kan få denna känslan ganska ofta, just när jag åker kollektivtrafik och framförallt när jag är stressad. Jag är en person som lätt blir stressad, ofta märker jag inte ens av det förens i just sådana här situationer. Jag tror att stress är en alldeles för vanlig faktor i många ungas liv idag. Alla vill precis som jag ha alla bollar i luften samtidigt, bra betyg i skolan, mycket socialt liv, träning, jobb, gärna en hobby som tar flera upp timmar i vecka också. Allt detta går att upprätthålla och ger en till och med otroligt mycket glädje. Men positiv stress är också stress och när en av dessa faktorer rinner över blir ungdomar direkt slutkörda. Vi är unga, vi ska ju klara mycket! Men samtidigt får en av hos körtlar som sväller upp som hårda kulor lite här och var, andra får psykoser på bussen och vissa får andra fysiska/psykiska påfrestningar. Jag tycker ibland att det är svårt att prata om. Jag hör ofta ungdomar som säger att de är stressade över någonting, det gör jag också. Men det är svårt att sätta ord på eller avgöra hur stressade vi faktiskt känner oss.

Såklart finns det sätt att lugna ner sig, jag har i mitt liv fått tusen super bra tips om hur jag ska stressa ner och många av dem funkar utmärkt i stunder. Men det är svårt, framförallt som en stressnarkoman att tänka på att varva ner. Jag funkar ju som allra bäst när jag är sådär lagom stressad, dock blir det svårt att konstant hålla balansen.

Detta är ett något rörligt inlägg, men kände mest att jag ville skriva av mig.

Sov gott och stressa lite mindre imorgon.

Likes

Comments


Hej, hur mår du?
Det gör ont, ont att veta att det finns någon annan där. Där i ditt liv där jag en gång brukade vara. Någon annan har berövat min roll, tagit över där jag lämnat. Jag saknar dig, för varje dag som har gått och för varje dag som går. Kanske saknar jag dig mindre med tiden, för att jag med tiden inser att saknad betyder att det är över, min plats i ditt liv är tagen, erövrad eller helt enkelt inte tillgänglig för mig längre. Kanske saknar jag dig mer med tiden, för att jag inser att platsen alltid var min och att jag inte är redo att ge upp den, kanske är du inte redo att ta den ifrån mig? Kanske saknar du mig också? Finns det vi en gång hade kvar i någon av oss? Eller så lär mig saknaden av dig att acceptera allt saker kanske inte är över men aldrig blir som dem en gång varit. Jag kommer kanske aldrig veta, men jag vet en sak. Jag vet att jag saknar dig. All kärlek

Likes

Comments

Tröja: Åhlens

Byxor: HM

Bälte: HM

Jeans-jacka: Stradivarius

Likes

Comments

Detta är en text jag skrev i början av ettan som en svenskuppgift och jag tyckte att den passade bra som introduktion.

Jag är en person som inte trivs i tystnad.

När jag är ensam, har jag nästan alltid musik i bakgrunden eller går och småpratar med mig själv. När jag är i umgänge, är jag alltid den som avbryter tystnaden och håller igång samtalen. Jag älskar att prata och uttrycka mig, oavsett med vem eller var jag pratar.

Det kanske låter konstig men jag började prata mycket sent som barn, mina första ord och meningar sa jag vid två års ålder. Sedan dess inte en dag gått där jag inte pratar oavbrutet. Ibland tänker jag inte på det, munnen bara går.

Jag bli lätt glad och högljud när jag pratar om något jag gillar eller något som intresserar mig. Det bästa jag vet är att argumentera och diskutera och det händer ofta att jag bli så inne i vad jag säger att folk runt om sig mister sin chans att prata själva, jag försöker alltid dra in alla runt om mig i konversationer men ibland får jag känslan av att jag stör andra människor, att dem tycker att jag tar för mig för mycket, sväljer all luft i rummet.

Det får min att vilja be om ursäkt, för hur jag är, för att jag sticker ut med mina högljuds toner och för att jag inte den som sitter tyst eller väntar på min tur att prata. Jag vill egentligen att folk ska känna sig trygga i min omgivning och jag vill slippa alla dessa pinsamma tystandet som inte behöver vara där. Inte att de känner sig otrygga.


Likes

Comments

Instagram@hannahjocic