A few weeks ago I saw my former team get together for the yearly bootcamp, the weekend that markes the kick-off of a new season. I have spent three years together with Swaboladies and honestly, it did hurt a little to be alone in my apartment in Groningen knowing that there was the Swabo-bootcamp. I am so thankful that I got the oppertunity to be with them for these years, they have done so much for me and helped me along the way. I made the decision myself to not stay in the team, it has nothing to do with the team itself, but it is a reflection of my past year (or years).

I did not know in September last year (2016) that I was about to face my biggest challenge so far in life, a challenge that was about to push my physical and mental ability to their limits. And I certainly did not know that it also might be a challenge that I could not win. Don't get me wrong, I am not a quitter and I am not the person who gives up, but sometimes you have to realise that you and your body have had enough.

Your body is very strong if you let it be, your mind is the most powerful part of yourself - but they both are also very fragile. Health cannot be taken for granted. When I was diagnosed with a recurrence of acute pericarditis I was devestated and could not believe it. Even though the cause of it was considered idiopathic (unknown), I thought I had done something wrong leading up to it. Even if I knew deep down inside that I am probably the most careful person in the world considering my health, I still doubted myself. It was very difficult to be in a position where you are seriously ill but they do not know why it happened. Because that gives you no clue at all how to try to prevent it from happening again. Also, I got the question many times from people around me (not family), or let me re-phrase it, I got the statement: "you did exercise while being sick, right?". Seriously. No I did not exercise while being sick - I am not stupid. Especially since I had already had it once before, I would never do that. What I want to say is that it is often much more complicated than that. I was already frustrated not being able to ride my bike so it kind of hit me hard that people thought I caused it myself. I know I did not.

My recovery was a roller-coaster. A lot of ups and downs but all the way until training-camp in February it still went okay. I trained a lot in Spain, both good and bad days, and I enjoyed being back with my team. I headed back to the Netherlands for one week of study to take the test for my application to Medical School, but that is another story.

When I look back at March/April/May, I see three months of me desperatly trying to take myself back to the start-line. I was cleared from my sports-cardiologist to train like normal again, I went on training-camp at Mallorca and I worked really hard. But something was wrong, something had changed. I told myself that I just have to keep going, keep on working hard like I always do - without even reflecting over how I really felt. I did not enjoy what I was doing anymore. It was more something that I felt that I had to do, maybe because that was what I always had done, and what people expected me to do. I guess these feelings also scared me and I did not want to feel that way. I wanted everything to be like normal, like nothing had changed. Not until I realised that I was the one who actually had changed, I could understand the feeling. I am honest when I say that my body does not respond to training as it did before my episodes of pericarditis. And I have been fighting for the past 3-4 years to be on elite level while I at the same time have struggled with illnesses and injuries. I know it is a part of the sport but to achieve as high goal as I want to, then all these major setbacks will affect your physical and mental strength in a more negative way than positive and for me, the negative part took over last spring.

Later in the summer I made a life-changing decision. I had already earlier decided to start medical school but this was different, much harder, and therefore I have not mentioned it yet.

I am not going to compete on the road again. At least not for now.

Making the decision was extremely difficult but in the end I knew that it was the only way for me to go. During the past two years road cycling has caused me more pain than I in the end could handle. But on the other hand road cycling have given me the most amazing experiences I could possibly imagine, something I would not want to exchange for anything in the world. It had for many years been the thing that made me so happy. And that is why I think it was so difficult to decide to step away from it, because even though it made me sad in the end, it has always been the number one thing that made me happy. And it still did, but not in the same way.

I might not going to race on the road next year, but I am not stepping away from cycling. My love for cycling is great and I could never just quit cycling. I started training mountainbike again this year and found that it was something I had missed so much and really loved. I cannot tell you what is going to happen now, because I don't know myself. But what I do know is that I have something in my mind that I want to work towards to, and when I am ready to share it with you then I will. So for now you may follow my journey to an unknown destination.

If you managed to read all the way down here, thank you. I am truly thankful for everyone that has supported me throughout this last year, especially my family and friends. And to everyone that has supported me throughout my whole journey as a road cyclist, all teams I have been in, the national team and especially Martin Vestby, my former trainer Klas Johansson, all my sponsors, my doctors and therapists, and of course my family and friends! I could not have done any of this without you. I have experienced being at the World Championships, taking several medals at the national championships, competed in the Ronde van Vlaanderen etc. and these are experiences I would not exchange for anything in the world

I am going into a new chapter as a cyclist and I am excited (and a bit nervous) what the future has to offer!

Daily quote: "There is a difference between giving up and knowing when you have had enough."

Xo Hanna

August 2016 - My first victory in the Netherlands, solo-victory in Ronde van Duizel

September 2016 - Lotto Belgium Tour with the Swedish National Team
September 2016 - got sick during Belgium Tour with the National Team and was diagnosed with recurrence of acute pericarditis
Oktober 2016 - met my sport-cardiologist for the first time in the Netherlands
October, November, December 2016 - Recovery, traning, team-weekend, camp with the national team
February 2017 - Swaboladies traning camp in Spain
April 2017 - Traning camp at Mallorca with GCT

July 2017 - Vacation with my family in Åre (Sweden) and Norway, hiking and cycling

September 2017 - Moved to Groningen, the Netherlands, and started Medical School

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

7 veckor av heltidsstudier är gjorda och jag kan konstatera att mitt liv har förändrats totalt. Från att vara elitidrottare på heltid till i princip student på heltid och lite till. Det finns inte mycket tid över till annat än studier och slappnar man av en enda sekund så får man sota för det dagen efter då man redan ligger efter i materialet. Vi har hittills haft en tenta och två uppgifter och på onsdag väntar terminens andra tenta.

Här i Groningen är programmet uppbyggt på problem-baserad inlärning. Det betyder att istället för att läsa exempelvis anatomi, fysiologi, ortopedi etc. var för sig så mixar man olika ämnen under olika teman. Vi utgår också alltid från patienten, därav varför varje ny vecka börjar med en patient-föreläsning där vi får träffa riktiga patienter. Jag gillar denna typ av inlärning, men, det blir otroligt mycket att plugga! Du måste lära dig anatomin, fysiologin, farmakologin etc. bakom sjukdomen allt samtidigt. Hittills tycker jag att det går okej, jag får koll på det övergripande mekanismerna men det är så sjukt mycket detaljer som är svårt att få att fastna i huvudet! På onsdag har vi tenta på tema 2, samt att frågor från tema 1 också kommer. Så även när man är klart med ett tema och går vidare på nästa så kommer man bli testad på det föregående tema under de tre kommande tentorna också, allt för att plugga för att lära sig och inte glömma efter provet.

Cyklingen då? Jag cyklar och gymmar just nu, men inte alls lika mycket som jag vill och hade räknat med att göra. Jag har inte riktigt kommit in i det ännu och hittat en bra strategi för att hinna med skolan och cyklingen. Jag har nog aldrig varit så stressad i mitt liv som jag varit under de senaste sju veckorna, men jag hoppas att jag så småningom ska hitta in i en bra rutin. Håll utkik efter nästa blogg-inlägg, då ska jag berätta mer om cyklingen och mina framtidsplaner!

Dags att dyka ner i böckerna igen, ha en fin eftermiddag! Ps. jag har flyttat min blogg till detta nya namn, www.nouw.com/hannahelamb , så se till att följ mig här istället!

Dagens citat: "Sometimes the things we cannot change end up changing us."

Xo Hanna

Likes

Comments

När vi fick se titeln på vår andra LC-task blev nog majoriteten av studenterna både nervösa, fundersamma och konstaterade att vi är bara första-års läkarstudenter - vi kan aldrig göra en sådan uppgift.

"Inventing therapies"

Det var titeln på vår andra stora uppgift. Vi skulle efter 4 veckor av läkarstudier komma på en ny behandlingsform för antingen typ 2 diabetes eller "Glycogen Storage Disease type 1a" (GSD1a). Hur då? Det var nog frågan vi alla ställde oss och jag var både nervös och exalterad inför mitt första möte med min grupp och vår expert som skulle guida oss. Jag var i en av tio grupper som skulle jobba med GSD1a och jag hamnade i en jättebra grupp med en väldigt bra expert. Om man har sjukdomen GSD1a så fungerar inte det enzym som "skapar" glukos, vilket vi behöver som energi i kroppen!

Arbetet flöt faktiskt på bra för oss, från att inte tro att man skulle klara uppgiften, till att faktiskt vara nöjda mer vår idé och att vår expert faktiskt gillade den! Vi hade tre veckor på oss för uppgiften, otroligt kort tid för att komma på en ny behandlingsmetod, normalt tar det år. Men vi var klara i tid och redo för att redovisa den.

Igår hade vi presentationerna. Vi var i en stor sal, "Blauwe Zaal", 120 studenter från min learning community och 11 experter - många människor. Alla grupper skulle först göra sin 3 minuter långa pitch. En kort men säljande introduktion till vår nya behandling. Pitchen var väldigt viktig för sedan skulle de två bästa från diabetes-grupperna och de två bästa från GSD1a-grupperna. De fyra bästa skulle därefter få hålla hela sin presentation på sju minuter. De två som gjorde vår pitch gjorde ett jättebra jobb och vi blev framröstade som en av de fyra bästa, vilket betydde att jag och två andra skulle hålla hela vår presentation inför alla dessa människorna! Jag var glad men såklart nervös! Men det gick jättebra, det var kul at faktiskt få prata inför människor om något som jag är så intresserad av, och det var roligt att de gillade vår idé. Tillslut blev vi framröstade som 2a av 22 grupper, efter en av diabetes-grupperna. Såklart vill man alltid vinna, men vi var väldigt nöjda med vårt arbete och den vinnande gruppen hade en väldigt intressant idé också!

Nu är det en vecka kvar till andra tentan, tiden går så fort. Jag pluggar jättemycket varje dag, allt från 5-9 timmar beroende på vad vi har för föreläsningar eller praktiska timmar i labbet. Känner jag mig redo inför nästa prov? Nej, verkligen inte. Vill jag vara det om en vecka? Förhoppningsvis!! Jag gör mitt bästa. Vi har nu en vecka som kallas MIC, "Medicine in Context", det är en vecka med andra föreläsningar och ett "break" in de vanliga rutinerna. För oss handlar veckan om etik, teknologin av bildtagning samt screening för bröstcancer. Och eftersom att det är mindre föreläsningar och grupptimmar denna vecka så blir det mer tid för träning! I alla fall lite mer, det är just prov nästa vecka :)

Dagens citat: "Whatever you believe about yourself on the inside is what you will manifest on the outside"

Xo Hanna

Likes

Comments

Välkomstcermonin för internationella studenter samt den första introduktionsdagen på läkarprogrammet är gjord. Jag andas ut och ser tillbaka på mina två första dagar i skolan med ett leende och en lättnande suck. Anspänningen har varit otroligt hög att jag igår kväll kom hem med ett av de värsta migrän-anfallen jag haft. Det har varit mycket nervositet inför att flytta hit till Nederländerna, att börja plugga på universitetet, inte bara i en ny stad utan också i ett nytt land och på ett annat språk, alla nya intrycken, nya människor och en helt ny miljö. Jag var otroligt nervös inför gårdagen men den var verkligen toppen!

Jag kom till skolan, kände ingen, ställde mig i kö för inskrivningen och fick direkt småpratat lite med en holländsk tjej som heller inte kände någon. Vi blev indelade i grupper, jag i grupp 25 och träffade de andra i min grupp samt våra två mentorer som var utklädda till Nalle Puh och Nasse :). Min grupp var verkligen en internationell blandning med studenter från Sverige (jag), Finland, Tyskland, Nederländerna, Grekland, Portugal och Saudiarabien. Sju olika nationaliteter på tio personer, engelska var det självklart att konversationerna genomfördes på. Vi lyssnade på presentationer från professorer, studentkåren m.m. Vi fick även träffa personer från alla de olika kommittéerna (finns sjukt många!), fick en rundvandring på skolan samt delar av sjukhuset, hade lunch tillsammans och vi avslutade med ett år-foto med alla 400 nya första-års läkarstudenter mitt på torget i Groningen. Kvällen kunde fortsätta med BBQ och fest men tyvärr tillät inte mitt huvud det, hade varit roligt men kroppen sa stopp. Jag hade i alla fall en väldigt bra första dag och lärde känna flera härliga människor, fick extra bra kontakt med en tjej från Finland vilket var roligt och kändes bra.

Nu tar jag det lugnt i helgen tillsammans med mamma som är här med mig den första 1,5 veckan. Vi har idag bara gått en lång promenad, fixat lite i lägenheten och jag har beställt en massvis med studie-böcker! Söndag och måndag är det även inget i skolan utan jag har bara ett kort möte med en studievägledare måndag eftermiddag innan det på tisdag drar igång igen!

Dagens citat: "What feels like the end is often the beginning."

Xo Hanna

Likes

Comments

Jag tror att det har sjunkit in mer nu, allting, allt som har hänt, allt som ska hända. Just nu idag insåg jag att denna måndagen är den sista första dagen som jag bor hemma en hel vecka. Detta är nu min sista vecka hemma hos min familj, sedan flyttar jag hemifrån. Det är helt sjukt, åtta dagar kvar. Jag har vetat om det länge men det har inte riktigt gått upp för mig förrän i lördags då jag hade min utflyttningsfest. Den var så bra. Jag hade det helt fantastiskt och jag är så glad och tacksam till alla som var med hemma hos mig och firade min flytt till Nederländerna. Det var släkt och vänner, vi åt tacos, jag hade bakat fika och vi hade en härlig stund tillsammans.

Men det var också väldigt känslosamt. Min pappa höll ett så fint tal som gick rakt in i hjärtat på mig, alla orden betydde väldigt mycket. Min mamma hade filmat vad hon ville säga och likaså där var tårarna nära. Jag fick en tavla de hade gjort själva där de samlat bilder på våra mest betydande stunder tillsammans. Till det hade de skrivit texten: "Family, there life begin and love never ends." Den var otroligt fin! Temat var Sverige-Nederländerna!

Jag fick äntligen ge över min gåva till min familj, ett projekt jag arbetat med otroligt många timmar med uppe på vinden och då ingen har fått komma upp. En stor scrapbook över våra hittills 23,5 år tillsammans som familj. Bilder och text som kommer rakt från mitt hjärta och som jag ville att de skulle ha.❤️

Tack alla som var med och firade, tack för era fina gåvor och framförallt era fina ord. Jag uppskattar det så mycket!

Dagens citat: "Family, there life begin and love never ends."

Xo Hanna

Likes

Comments

För mig handlar semester om att göra vad du älskar och får dig att må bra, vare sig det är att träna, bara slappa eller både och. Den gyllene timmen tidigt på morgonen mellan klockan sju och åtta med träning ensam på en tyst och lugn strand är den mest värdefulla för mig. Jag andas in positiv energi och andas ut det negativa. Svettas och andas snabbt, känner att min kropp är levande, stark och kapabel att genomföra fantastiska saker om jag bara låter den.

För mig är träning lika essentiellt som att andas, naturligt. Du bestämmer själv vad din kropp kan vara kapabel till att göra, så varför inte välja stark? Vi har alla olika förutsättningar men att ha en stark kropp är möjligt för alla på olika sätt. Under tiden då jag återhämtade mig från hjärtsäcksinflammation insåg jag att man vet inte hur det känns att vara "ur form" förrän man har känt känslan av att vara i riktigt riktigt bra form, för mig topp elitidrottare. Och den känslan jag då kände när min kropp inte kunde göra vad den brukade kunna, när saker som för mig normalt var lätt kändes tungt och jag var tvungen att stanna och hämta andan, det var en av de värst känslorna jag någonsin känt och jag hatade det. Jag har alltid funderat och undrat över varför vissa människor gillar att träna och vara fysiskt aktiva och andra inte, vad är det som skiljer oss åt? Denna upplevelsen får mig att fundera och undra ännu mera.

Men vi är alla olika och väljer olika vägar att gå. Detta är min livsstil, ett aktivt val att försöka vara den bästa versionen av mig själv. Så att sätta alarmet på 06.45 på morgonen när jag är här på Kreta på semester för att genomföra ett morgonpass innan frukosten är inte svårt. Tvärt om, det är vad jag är mest exalterad över och ser fram emot för den kommande morgonen för det ger mig den absolut bästa starten på dagen och banar vägen för en fantastiskt bra dag. Semester är inte skrivit i sten att det ska vara långa sovmorgonar och bara slappa hela dagen, det kan vara för någon person men egentligen så handlar det helt enkelt om att göra det man älskar och mår bra av.

Så idag har jag tränat en timme på morgonen klockan sju, solat vid poolen och gått en 45 min lång promenad med Winnerbäck i hörlurarna. Gör det du vill och älskar.

Dagens citat: "Wake up with determination. Go to bed with satisfaction."

Xo Hanna

Likes

Comments

Är hon inte fin? Jag blev helt förälskad i den när jag såg den, om man nu kan bli förälskad i en cykel. Idag var det äntligen dags att ta en provtur med min nya pärla i skogen och vilken underbar tur det var! Inte bara det att jag hade en ny cykel utan det var sol, några minusgrader kallt och dagen var helt underbar. Det var första gången jag var tillbaka i skogen och körde mountainbike på väldigt väldigt länge och oj så mycket jag har saknat det! Ni vet den där känslan ibland när man bara känner som man har hittat hem, så kändes det att cykla i skogen idag. Ibland förstår man inte hur mycket man älskar något förrän man har varit utan det under en längre tid. För mig föll det sig naturligt att det var landsväg jag skulle satsa på efter att jag hade kört junior-VM på landsväg och sedan direkt som 18-åring skrev kontrakt med UCI-laget Cramo Go:Green. Det blev egentligen aldrig något val mellan mountainbike och landsväg utan jag fick en stor möjlighet att tävla utomlands i den ena disciplinen och självklart tog jag den, något jag aldrig har ångrat.

Men mountainbike ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Det var mountainbike som jag började med när jag kom i kontakt med cykelsporten, det var i mountainbike jag tog min första SM-medalj och det var på mountainbike-tävlingar som jag spenderat många somrar tillsammans med familj och vänner. Även om mitt huvudfokus är på landsväg så kommer jag alltid att fortsätta cykla mountainbike och jag kör gärna någon tävling igen i skogen. För mig känns det jättebra just nu under den period jag befinner mig i att ha hittat tillbaka lite till mtb-cyklingen igen. Nu när jag inte kan träna precis som jag vill och är i väldigt dålig form så blir det lätt att jag bara associerar landsväg med tävling, prestation, press och en hög strävan att så snabbt som möjligt komma tillbaka dit jag var. Det gör mig mer stressad och vardagen blir inte så himla rolig i sig. Men när jag tänker på mountainbike så tänker jag nu bara glädje, ingen press, frihet och jag kör det jag vill för att det är roligt. Och dagens tur i skogen (kallar det tur då det inte var ett "riktigt" träningspass) bekräftade bara det, glädje och frihetskänsla!

Min nya fina pärla från Merida är jag bara så glad över! Är en 29" vilket är första gången jag kör på men jag gillar det starkt! Nu ska jag ha kul i skogen framöver!

Dagens citat: "Don't limit your challenges, challange your limits"

Xo Hanna

Likes

Comments

Idag var jag tillbaka på Citysjukhuset +7 för ett återbesök åtta veckor efter min knä-operation. Träffade min idrottsortoped och kirurg Sten Björnum och det var minst sagt ett bra återbesök. Jag själv har tyckt att rehabilitering har gått bra men man undrar ju alltid vad kirurgen själv tycker och förväntar sig. Att få höra att han just nu två månader efter operationen är nöjd med resultatet kändes bra. Just det som de har gjort brukar han räkna med tre månader för att bli helt återställd på så jag ligger fint till efter två månader. Just den "skada" och det som de har gjort med mitt knä blir inte i alla fall helt bra efter operationen, men så som han tyckte det såg ut nu så trodde han att det skulle bli helt bra för min del.

Rörligheten är nu bra igen, inte hundra procent ännu men bra. Jag har inte någon speciell smärta mer än i vissa lägen när det är böjt eller lägger väldigt stor tyngd på knät. Det man kan märka är att min högra lårmuskel fortfarande har mindre kvalitet och är svagare så det är den jag behöver jobba hårt med nu för att få tillbaka full styrka och kvalitet där. Men det ser bra ut och jag är väldigt optimistisk! Och glad :)!

Dagens citat: "The pain you feel today is the strength you feel tomorrow."

Xo Hanna

Likes

Comments

Vilken härlig dag jag har haft! 22 km vandring genom hela Sandsjöbackaleden. Det tog oss precis fyra timmar att gå dessa 22 kilometerna på små trail-stigar i skogen inklusive en 10 min paus för energipåfyllning. Vi hade sol hela tiden och man kunde verkligen njuta. Det var jag, mamma och pappa som var ute och gick och vi alla tre älskar vandring lika mycket. Det är fridfullt, man får vara ute i naturen och röra på sig och de är ett trevligt sätt att umgås på. Vi gick på hela tiden, ca 5,5km per timme så det var inget långsamt tempo. Energi och ork fanns det gott om när vi var framme men fötterna gjorde det ganska ont i. Skönt att då få skjuts hem av farfar!

Ha en trevlig helg allesammans!

Dagens citat: "At any given moment you have the power to say this is not how the story is going to end."

Xo Hanna

Likes

Comments

Jag har fått nycklarna till min nya lägenhet!! Och igår gick jag in där för första gången som den var min, min egna på kontrakt. Kändes nästan lite overkligt, att jag nu faktiskt ska flytta hemifrån. Jag har bott bort mycket förr utomlands, men då har jag ändå alltid kommit hem efter sex månader när tävlingssäsongen tagit slut. Nu är det på riktigt, permanent och jag kommer inte hem efter ett halvår, bara för att fira jul. Jag har ändå vetat om det rätt länge nu och tänkt på det en del men på något sätt så har jag ändå inte tänkt på det. Jag tror att det har känts så långt borta men nu när jag är här och har fått nycklarna så börjar verkligheten att komma ikapp mig. Nu är det bara 1,5 månad till den riktiga inflyttningen och tills jag börjar plugga till läkare!

Mamma, pappa och jag har varit här i Groningen (Nederländerna) under helgen och flyttat in de första sakerna i lägenheten, samt först storstädat. Hade med mig säng, soffa och bord hemifrån samt lite saker. När jag sedan flyttar ner blir det ju lite mer som ska med. Igår byggde vi upp soffa, säng och bord samt gick en liten promenad inne i Groningen. Vi gick förbi skolan, skolbiblioteket och universitetssjukhuset där jag ska plugga mina kommande sex år. Fin och mysig stad, fullt av cyklister och mycket rörelse. Man märker verkligen att man inte är i Sverige, kulturen och känslan är annorlunda. Jag gillar det men ännu känns det lite främmande trots att jag bott en del i Nederländerna tidigare. Men jag tror jag kommer trivas bra här!

Idag var vi på IKEA och köpte garderob, byggde upp den och gick även idag på stan. Vi han även med ett träningspass i morse innan frukost. Det finns alltid tid för träning om man gör tid för det:) I morgon rullar vi våra 900 km hem till Göteborg igen. Kommer sakna den tryckande värmen här (är mycket varmare!) men ska njuta av den svenska naturen den sista månaden innan jag flyttar ner. Tror att förutom familj och vänner så är det naturen och skogen vi har i Sverige som jag kommer att sakna mest.

Dagens citat: It's not about having time, it's about making time."

Xo Hanna

Likes

Comments