Jag har verkligen börjat tänka, börjat tänka väldigt mycket och djupa tankar. Jag måste ibland stoppa mig själv och liksom rycka tag i mig själv för att jag inte ska bli galen.

Egentligen lever man ett otroligt tråkigt liv. Det är såklart man ska göra det bästa utav det, men vad är det bästa? Att supa sig full både fredag och lördag och gå på Resorb, och sedan vara ett lik på söndagen? Ska man träna, äta bra, umgås med vänner och alltid vara igång, tills man tillslut slocknar? Ska man ligga inne hela helgen och återhämta sig från veckan som varit? Ska man plugga inför provet som är om tre veckor?

Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, eller att det ena är rätt och det andra fel. Jag bara undrar, vad ska lilla jag göra med min "dyrbara" tid? Jag är ingen speciell person, jag lever egentligen bara av ren slump.

Förr när jag tänkte såhär så blev jag rädd, ibland till och med rädd för mig själv, men nu förtiden så kan jag tänka på det hur mycket som helst - vem är jag? Det är läskigt, och jag undrar; håller jag på att bli galen? Eller är det bara såhär? Tänker alla såhär? Jag vet inte.

Jag känner inte riktigt igen mig själv, jag gillar inte riktigt vem jag är just nu, men detta är allt jag gör - tänker sånna här tankar. Är det en fas, en period, eller kommer det vara såhär för alltid?

Detta är bara lite tankar som jag tänkt på, på senaste. Det är obehagligt, ibland, men också skönt, ibland, för det är dessa tankar som får en att känna sig levande.

Vissa bilder är mina egna men majoriteten kommer från Pinterest <3.

Hoppas att jag inte fick er på för mörka tankar, det är sånt här som inspirerar mig, nödvändigtvis inte exakt, just nu, men snart och någon gång i livet kommer jag titta tillbaka och tänka; livet är ändå bra!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej på er, hur mår ni?

Jag mår bra och har haft en helt okej bra dag, eller den var bra, men allting känns så jobbigt just nu. Jag är inne i en period där ingenting känns bra och ingenting går min väg. När jag får sådana perioder så vill jag bara ligga i sängen och gråta, skratta, andas och sova, för mig själv. Något som blir ett väldigt stort problem när jag mår såhär är att min prestationsångest blir ännu starkare, ännu värre. Det mår jag dåligt utav, riktigt jävla dåligt utav.

Jag är väl medveten om att den största pressen jag har kommer från mig mig själv, det vet jag, men det är inte lättare för det, snarare tvärtom. Än själv är någon man ska stå ut med ständigt, det går aldrig att ta en paus från sig själv som det går att göra med en kompis. Man ska tycka om sig själv, man ska acceptera sig själv och andra, det är så himla mycket man ska göra hela tiden, men det är svårt. Jag blir frustrerad för oavsett hur duktig någon talar om för mig att jag är, oavsett hur fin, snygg, snäll och bra jag är så kan jag inte ta åt mig det, för jag är inte bra, fin, snäll, duktig och snygg nog. Jag blir bara generad eller ibland till och med arg, för jag litar inte på att folk faktiskt tycker så om mig.

Jag är medveten om att detta beteende måste få ett slut, men som sagt; det är lättare sagt än gjort. Jag vill så gärna bara leva lite mer fritt och utan så mycket tänk-om tankar, eller utan den brutala ångesten som ligger över bröstet varje dag, varje natt. Jag kämpar hela tiden, men det går inte en dag utan att jag nedvärderar mig själv eller hoppar på mig själv med att tänka "gör sådär istället nästa gång", "du skulle ha tänkt på det där", "nu var du taskig", "bättre lycka nästa gång".

Att alltid prestera sitt bästa, mer än vad man egentligen behöver, och ibland till och med prestera över sin egen förmåga, är mycket utmattande. Jag är utmattad. Jag är trött, har sällan jättekul och har svårt att slappna av. Hjärtat står alltid på högvarv och folk behöver ofta påminna mig om att andas och åtminstone försöka leva lite mer i nuet och inte oroa mig så oerhört mycket om vad som kan hända. Detta är väldigt påfrestande eftersom jag inte riktigt har tiden till att känna sådan här press, och för att "bota" min ångest så umgås jag mer med kompisar, jag tackar ja till saker jag egentligen inte orkar, jag tränar hårdare, jag pluggar mer och jag gråter. Inget av detta är sunt ifall man är stressad. Är man stressad så ska man försöka ta det lugnt. Visst, att träna är väl bra, men inte att stressträna. På senaste har jag tränat för pressen utifrån, inte för att jag vill., utan för att jag tycker att jag behöver det, utseendemässigt.

Jag ville bara dela med mig av att såhär mår jag ibland, och det är helt okej, fast väldigt jobbigt och ansträngande för både psykisk och fysisk hälsa. det är mycket som får att onödiga smällar, men vad kan jag göra förutom att försöka ändra på det? Ingenting antar jag. 


Är det någon utav er som har liknande erfarenheter eller känner igen sig? Berötta gärna, eller hör av er! Kram. 

Likes

Comments

Förra terminen. Två terminer sedan. Tre terminer sedan.

Vilken är den gemensamma nämnaren? Stress. Förra terminen var helt klart värst, å andra sidan inte så konstigt kanske. Det var inte bara värst för mig, utan för mina fina vänner. Jag och mina tjejkompisar sliter som tusan varje dag i skolan, vi kämpar tills vattenglaset väller över. Tills tårarna inte kan hållas tillbaka.

Jag mådde så fruktansvärt dåligt förra terminen. Jag hade magkatarr tre gånger på grund av stress och prestationsångest, jag åt knappt eller så åt jag för mycket eftersom magkatarren gjorde mig hungrig konstant, jag sov knappt, jag levde inte.

Jag vaknade, gick upp, klädde på mig, gick till skolan, gjorde mitt bästa, åt lunch eller åt inte lunch, gjorde mitt bästa, stressade hem för att två av fem dagar stressa till bussen som gick tjugo minuter senare till sjukgymnasten.

Detta är inte sunt. Och nej, jag kunde inte ta en senare buss, för då skulle min sjukgymnast hunnit hem. Och nej, jag kunde inte dra ned på tempot i skolan, för jag är ingen A-elev som inte behöver kämpa så hårt för fina och bra betyg. Den meriten och de betygen jag har har jag kämpat så otroligt hårt för.

Under två veckors tid var jag en zombie. Jag kände inte igen mig själv, men dolde det för alla andra.

En onsdagskväll satte jag mig ned i soffan, och mamma & pappa började fråga mig om hur det går i skolan för tillfället. Jag började gråta så mycket. Jag hade inte gråtit inför någon på evigheter, jag hade inte pratat med någon på evigheter, jag jade inte haft en riktig och ärlig konversation med någon på en evighet.

Jag kommer ihåg att jag sa till dem; "jag har gråtit för mig själv varje dag denna veckan, två gånger om dagen, och det är bara onsdag".

Det är hemskt. Jag vet inte hur många gånger jag önskat att jag bara har velat ha det "lätt" i skolan. Ni vet sådär som vissa i klassen har det. Allt rullar bara på. Och jag förstår att de också kämpar som sjutton, för de personerna är mina bästa vänner, och de personerna satt jag och tröstade för några månader sedan, för de tyckte inte att de var bra nog, att deras betyg inte var bra nog eller att inget var värt något längre. Jag har verkligen sett båda sidorna. Sådana som de, som pluggar skiten ur sig, som alltid gör läxorna, alltid gör inlämningarna och som förtjänar vartenda bra betyg. Sedan har jag sett den andra sidan. Jag, som pluggar skiten ur sig, som alltid gör läxorna, alltid gör inlämningarna, men som ändå aldrig kommer upp till deras nivå, eller till den nivån jag vill nå. Det suger.

Jag är dock väldigt glad över att jag har det där pannbenet som jag faktiskt har. Det har hjälpt mig att aldrig, aldrig oavsett vad, ge mig när det kommer till att kämpa.

Jag vill bara säga åt mig själv att försöka att inte sätta den otroliga pressen på mig själv. Detta sa jag inför förra terminen också. Jag skrev en hel sida i min kalender. Det fungerade dessvärre inte. Jag hoppas att det fungerar denna gången. Jag ska försöka ha detta inlägg i åtanke hela tiden. Det kommer bli svårt, för jag vill ju verkligen dit jag drömmer om, men jag tror, som så många andra, att det finns så mycket bättre och sundare sätt att ta sig dit på.

Så snälla Hanna, lyssna på dig själv och din kropp, gör vad du behöver nu, inte sedan, nu.

Likes

Comments

Snart så står jag vid dörrarna in till min nya skola. Skolan där jag ska spendera mina tre nästkommande år och förmodligen roligaste år. Samtidigt som jag är väldigt taggad på det, så är jag också väldigt ledsen och osäker för när jag tänker efter så är det nästan inga andra som jag skrattar så mycket med som jag gör med min klass.

Under väldigt många och långa perioder under min tid på högstadiet så har jag hatat att gå till skolan. Skolan har varit en plats där jag lärt mig stå på egna ben, hur man överlever och att den bästa vännen du kan ha är dig själv. Tre ganska bra och viktiga saker att lära sig, däremot inte under de konsekvenserna och på grund av de anledningarna som jag lärt mig dem under. Det har varit riktig jävligt att gå till skolan. Så mycket skit som lagts på mig och mina kompisar. Så mycket skit jag har tagit för ingenting.

Men nu, när det väl kommer till kritan och stunden då vi alla ska skaffa helt nya kompisar, börja på helt nya skolor, få nya lärare och inte träffa varandra varje dag så känns det faktiskt jobbigt. Det känns jobbigt just nu, nu när allt är sådär bra som det ska vara, eftersom jag inte vill lämna alla dessa fina personer. Vissa kommer bli jobbigare att lämna än andra. Jag vill inte att några vänskaper ska ta slut, jag ska kämpa för att behålla de vid liv, men jag vet att dagen då jag kliver in på gymnasiet, då kommer ett helt nytt liv börja och en helt ny värld öppnas och det skrämmer mig lite.

Men nu; en hel termin kvar. Låt den börja!

Likes

Comments

Gud så snabbt tiden går. Redan fjärde januari. Jag har faktikst gjort ganska mycket dessa dagar, eller ja, hyfsat åtminstone.

I måndags var den lataste dagen någonsin dock. Jag vaknade vid 14 eftersom det var nyårsdagen. Då var det endast träning som stod på schemat, och den skulle börja redan tre timmar senare bara. Det blev en ganska bra och skön träning.

I tisdags åkte jag till sjukgymnasten (fick skjuts hihi) och det gick väldigt bra. Efteråt så mötte jag upp Klara och vi åkte och letade efter något bra lunch ställe. Vi hittade ingenting. Så det fick bli sushi på någon mainstream sushi-restaurang. Gott men tråkigt. Vi mötte sedan Tindra och shoppade lite. På eftermiddagen åkte jag hem med tåget och lämnade tjejerna i stan. Jag åt middag med min lillebror på Ikea och lämnade sedan av honom på hans innebandyträning i och med att mamma och pappa inte var hemma. Jag drog mig sedan hemåt med Tindra och Klara som jag hade mött upp igen och vi träffade några killkompisar. Mysigt!

I onsdags var en fart fylld dag. Jag började med en god frukost/brunch hemma hos Tindra. Vi gjorde gröt med banan och vindruvor, avokadomackor, smoothie, te och juice. Det var så gott, och en väldigt bra uppladdning inför mitt fyspass som jag hade med laget. Det gick jättebra, och kändes skönt efteråt trots all lera och gegga som vi sprang i.

Efter att jag duschat och fixat iordning mig så åkte jag till tåget mot Kungsbacka för att möta upp en väldigt saknad vän. Vi hade det jättetrevligt och det är alltid skönt att ses och prata. Helt annan grej att ses i verkligheten än att prata i telefon och på Snapchat, typ, märker man vid sådana tillfällen.

Jag åkte sedan hem och fick pappa att köpa pizza med sig hem, hehe. Jag var sugen på det och visste att de inte hade planerat någon middag ännu ändå, så jag tog tillfället i akt. Gott var det!

Gick sedan upp till busshållplatsen för att träffa Tindra och Klara och vi åkte till en kompis som hade en tillställning då han fyllde år. Blev väldigt överraskad när det var så många där, väntade mig inte det. Vi promenerade sedan hem i regnet!

Idag, torsdag har jag inte gjort så värst mycket. Åkte till sjukgymnasten och var där vid tiotiden, blev sedan upphämtad av familjen för att kolla på fotbollsskor till mig. Det gick sådär, hade väldigt lågt blodsocker och det var bara inte rätt dag för mig att leta skor på. Vi åkte hem och jag åt resten av pizzan som blivit över till lunch. Har sovit en stund (eftersom jag har vänt på dygnet totalt) och ska kanske ut på en promenad/joggingtur snart!

Gladaste jag!

Likes

Comments

Jag vet inte vad jag ska göra. Under tiden jag försöker ta reda på vem du är, så tappar jag mig själv. Ingenting är värt något och jag känner mig känslokall. Jag känner inte igen mig själv och vet inte hur jag ska bära mig åt.

"Det gör ont att veta, men lika ont att undra."

Det finns inga så kallade "rätta tillfällen", det finns inga tillfällen alls, att fråga dig. Hur jag än skulle säga det, hur jag än skulle formulera det, vad som än helst, så skulle det förstöra allt, där inklusive mig. Jag är inte byggd för sådant här.

Kanske är det bra och känna. Kanske är det bra att vara en person med mycket tankar och åsikter, men när känslorna blir för många och ångesten blir för jobbig så att man kallsvettas och skakar, så är det inte lika skönt och kul. Jag kan inte leva mitt liv utifrån dig, en individ, men samtidigt kan jag inte leva ett bra och roligt liv utan dig, en individ. Du kan avgöra eller förgöra mig och hur jag är. Ta vara på det, för det finns ingen som du, och ingen som jag. Jag behöver dig.

Likes

Comments

Hej på er!

Om ett dygn är det inte längre 2017, utan 2018. Ganska sjukt hur fort tiden går. Imorgon (eller idag snarare) så ska min bästa vän Klara med familj samt en annan familj komma till oss. Mysigt!

Klara har varit på resande fot under mellandagarna så har längtat efter henne, så att få inleda det nya året med henne blir toppen!

Hur känner ni inför årskiftet? Jag känner mig både rädd och taggad. Jag gillar inte nyår så mycket, jag tycker att det är överskattat och inte en sån big deal. Största anledningen till varför jag känner så är väl för man lämnar faktiskt ett helt år efter sig, år efter år. Förstår ni min känsla? Och jag är oerhört rädd för vad som komma skall. Jag ska byta skola, få nya kompisar, massa nytt. Vem vet hur jag ser ut eller vem jag är 31/12-2018?

Bild från Google

Jag har utvecklats väldigt mycket som person under 2016/17, och om ni skulle vilja ha ett "mitt år" eller något liknande så skulle jag kunna tänka mig att skriva ett inlägg om det då jag själv tycker att det är intressant att läsa om.

En sak som verkligen utvecklats under detta året är min ångest, och som jag till största delen lärt mig hur jag ska hantera den, men jag en hyfsat lång väg kvar tills jag är klar. Då och då kvävs jag fortfarande. 

Det känns inte som att det är så mycket som hänt i år, men det är det ju! Jag har rest lite. Människor har kommit och gått, bokstavligen. Jag har lärt mig mycket mer om mig själv och saker jag inte visste jag kunde, eller kanske inte kunde.
Det är spännande allt det här!

Förra nyårsaftonen!

Jag kan gå igen?!?! Jag är hel. Mitt knä fungerar och är nästan 100% återställt till exakt så det var innan skadan och operationen. Fantastiskt.

Som sagt, skulle ni vilja ha ett separat inlägg om mitt år och hur jag känner kring saker idag, exemplevis skadan, så är det bara att skriva det eller höra av sig!

Gott nytt år & KRAM, H

Likes

Comments

Idag är det Julafton, om ni mot någon förmodan som helst skulle ha missat det. Hoppas att ni som firar jul har haft en trevlig sådan och att ni som inte firar jul har haft en trevlig söndag.

Varför rubriken lyder som den gör är för att jag på senare år har haft ganska svårt att njuta till fullo när det kommer till julen, för jag tänker så mycket på alla som inte firar jul och på hur de måste må en dag som denna. Många är säkert vana, för de har levt ett såpass långt liv och hunnit bearbeta att alla är olika, men tänk alla små barnen som inte vet bättre och bara känner sig annorlunda och konstiga gentemot de andra barnen eftersom de inte firar jul. Jag blir helt förstörd inombords när jag tänker på det, och det gör att jag inte riktigt kan unna mig själv en dag fylld med kärlek och presenter. Det känns inte som att jag ska få må bra. Det känns som att allt kan förstöras på en sekund. Samtidigt så hatar jag att man (även jag) är så fixerad vid julklappar och allt som hör dit. Det är störande för det är ju inte allt, ellerhur?

Jag är fruktansvärt tacksam och glad över alla i min närhet, men som sagt; tankar som dessa går inte riktigt att undvika. Jag är en person som övertänker allt och har svårt att leva i nuet, och är alltid någon annanstans i mina tankar. Pratade om detta med min moster och farmor idag och min moster berättade om ett visst exempel på att jag även var sådan när jag var ett-ett och ett halvt år redan. Lite kul att få höra om hur man var som barn.

Förlåt, för ett väldigt luddigt inlägg, men jag är så otroligt tacksam och glad för att jag har det så bra, men också så hjärtekrossad och ledsen över att väldigt många inte har det ens en fjärdedel så bra. Ugh. Det är svårt det där. Livet är svårt.

Likes

Comments

Hej på er!

I förmiddags var jag ute på en promenad med min vovve, Helge! Vi gick i ungefär en timma och det var så skönt. Det var helt fantastiskt ute, hade dock velat att det kanske var lite torrare och grönare på marken, men luften däremot, den var perfekt. Vi gick omkring i områdena där vi bor och ibland så tänkte jag på hur lite uppskattning jag visar för denna lilla orten, haha. Det är, trots allt, hit jag kommer åka med mina barn och barnbarn och tala om för dem allt skoj jag upplevt här, dit jag gick för att köpa lördagsgodis, dit jag gick när jag var ledsen, var jag bodde, var mina bästa vänner genom åren bodde, ALLT.

Då och då kommer jag in i perioder där jag känner mig ensam och tom trots alla fina och underbara människor (samt mindre fina och underbara människor) runt om mig. Jag får en ångestklump, samtidigt som jag är överlycklig. Det är en jättekonstig känsla, och det enda som botar mot den är att fortsätta leva. Det funkar inte att låsa in sig i sitt rum eller i huset, för det kommer bli ett dårhus isåfall. Man måste fortsätta träffa alla dessa fina och underbara personerna, som alltid står vid sin sida och fortsätter älska en trots alla mörka och läskiga tankar man slås av ibland. De håller bara om dig, de lyssnar bara, och det är bara det de behöver göra. De behöver inte komma med råd, de behöver inte hålla med mig, de behöver inte ha upplevt samma sak, men när jag kommer in i dessa perioder där allting känns jobbigt och allt jag vill är att sjunka under jorden så behöver jag bara dem, de fina underbara människorna som jag älskar.

När jag får dessa ångest"attackerna" så är det väldigt lätt för mig att skylla att jag mår dåligt på vissa andra, främst mina killkompisar för det känns som att de ändå inte förstår mig och att de ändå inte tar åt sig av att jag ignorerar dem eller att jag inte pratar med dem. Det är något jag behöver öva på, och be om ursäkt för, för vissa utav dem märker det nog, de säger inget, men de märker det.

Så idag när jag var ute och gick så fick jag ta några fina bilder på Helge men också på naturen, och bara uppskatta mina nära och kära, men också miljön och stället jag bor på. Då mådde jag bättre, och ångestklumpen blev mindre och lyckan blev större, för idag åtminstone.

KRAM

Likes

Comments

"Förvirrad som en fågelunge. Varje gång jag försöker flyga för första gången så går det inte, för jag vågar inte, vågar inte misslyckas, samtidigt vet jag inte hur man gör.

Ska jag hoppa rakt ut i luften och riskera att bli skadad och få ont, eller ska jag vänta ett tag till, tills jag känner mig redo?

Jag kommer ställa till det mycket i fågelgänget om jag blir sårad och får ont, men samtidigt så vill jag så gärna lyckas, för jag får ont av att inte veta ifall jag kan flyga.."

Likes

Comments