Att jag tittar in här just nu, är lika förvånande som mina tre senaste månader. Men jag känner ett flow när jag sitter här på tåget mot vår huvudstad. Och det är just det här, jag saknat. Min inspiration har varit som bortblåst & om jag ska vara helt ärlig så har den varit det mycket längre tid än tre månader, jag vet inte men kanske under så lång tid som i flera år. Jag kommer ihåg mig själv som glad, sprallig och lite sådär roligt flaxig, man vet aldrig vad som händer. Att ha ett driv som kan ta mig så långt som jag just själv önskar. Men jag tror jag håller på att hitta tillbaka, jag trivs igen. Jag trivs ensam, likadant som jag gjorde för fyra år sedan när jag sa till mig själv att ingen någonsin ska trycka ner mig och mina känslor. Även om mina år tillsammans med min pojkvän som nu är ett ex lärt mig otroligt mycket på alla plan så kan jag nu efter ett antal veckor säga att jag börjar trivas med mig själv igen. Jag ser en spännande framtid och den enda som jag är beroende av är MIG själv. Och just så, så har det aldrig känts innan, jag har varit beroende av att ha någon, att ha någon som jag kan älska och luta mig tillbaka till. Men just idag efter veckor av ganska mycket ångest & just den där ensamheten är jag påväg till mitt gamla jag. Ett jag som jag gillar, och det kanske är just därför jag skriver lite idag, för det riktiga jag gillar just det där att uttrycka mig, tycka och tänka. Och även om jag haft svårt att verkligen tycka om att umgås med mig själv, jag vill ha någon vid min sida, så ska jag nu en gång för alla bli min egna bästavän. Det vinner man på i längden. Ensam är stark.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments