Har tänkt på det här med att vara snygg men kanske mest på hur man förhåller sig till sin egen snygghet. Låt mig förkara.

För ett tag sen stod jag med mina kompisar och väntade på bussen. Vi hade varit på konsert och skulle ta oss hem. Det var sent, vi var trötta och efter vad som känns som en evighet av vänskap har vi pratat om det mesta som skaver. Vi börjar prata om något, jag minns tyvärr inte vad, men jag minns att jag säger "Absolut men jag ser inte mig själv som en snygg tjej. Jag är inte ful, men det är inte en egenskap som jag förknippar mig själv med." Vännerna brister snabbt ut i rop. "Men sluuuuta du är jättefin gumman!" Fastän jag försöker förklara att syftet med mitt uttalande inte var att få bekräftelse når jag inte riktigt fram till mina vänner. Jag noterar det och biter mig i läppen, fullt medveten om att denna fundering kommer stanna kvar hos mig ett tag, sådär som vissa tankar gör ibland. 

Och jag har inte släppt tanken än. Är jag snygg? Är jag ful? Är det viktigt? Mina funderingar tar över mina tankar i flera veckor, som blir till månader. 

Det jag kom fram till, eller det jag har slagit fast än så länge, är att det inte är en egenskap jag värderar högt hos mig själv. Hos en tillfällig bekantskap eller hos en främling är utseende förstås viktigt och avgörande. Eller inte avgörande, men så länge man inte vet hur personen innanför ytan ser ut har man förstås inga andra saker att gå på. Ögonblickligen efter att man hört en person prata, omedelbart efter att man haft en konversation, slutar det nästan alltid betyda något för mig. Jag har mött världens vackraste människor i skal jag inte tittat åt. Därför förväntar jag mig att andra ska ge mig samma chans. Det må vara naivt, men det är genuint och det är framförallt så det är. Det kan inte förändras. Att vara en människa som ger alla en chans är en fin egenskap jag planerar att restaurera och sprida. Varför ska man vara ytlig när man kan vara så mycket mer? 

Angående mitt eget utseende så har jag inte mycket att kommentera. jag anser mig knappast vara snygg, men inte heller ful. Jag är normalsnygg, normalful eller helt enkelt berikad med fullkomligt vanliga attribut. Min pappa säger alltid att det är det mest fördelaktiga. Är man för snygg kan man ofta leva oroväckande mycket på endast den egenskapen. Är man hiskeligt ful blir livet också motigt. Normal är nog bäst. Men ganska trist. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments