Oj! Vad hände här? Jag har fått ta en ofrivillig bloggpaus då vardagen kom ikapp lite. Är mitt uppe i en flytt, ska sälja av vissa grejer och är dessutom på gång med ett nytt jobb.

Helgen har bestått av.. massvis med mys och snö! I lördags åkte jag upp till Huskvarna och Jens och vi lagade tacos och småkollade lite på Så Mycket Bättre. Faktiskt så har jag inte fastnat alls för den här säsongen. Fast när jag tänker efter har jag nog aldrig följt det ordentligt.
I söndags hoppade vi i träningskläderna och gick till gymmet. Introducerade tabata för Jens och jag kan lova att han har träningsvärk idag. Tabata är djävuelns påfund, men så effektivt! Jag bestämde mig att sova en natt ytterligare hos Jens då klockan ändå blivit så pass mycket.

Idag har jag varit på en arbetsintervju. Om allt går som det ska nu så börjar jag jobba som personlig assistent nu i årsskiftet. Det är något som jag har velat göra under en väldigt lång tid, speciellt med små barn/ungdomar. Jag har bara inte riktigt orkat ta tag i det eller riktigt veta vart jag börja. Detta kommer bli ett fantastiskt äventyr för mig och förhoppningsvis även en vändning i mitt liv. Jag har haft det lite trassligt det sista, men får jag bara ordning på mitt liv så tror jag att det snabbt kan bli bättre.

När vi hade tränat klart igår gjorde vi en varsin snöängel. Så kallt och geggigt var det, men fina blev dem ju! ;) Jag är så glad över att första snön har fallit och nu snart är det väl okej att börja pynta hemma?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Feminism

Wow! Vilken respons jag fick på mitt förra inlägg. Jag är helt överväldigad och tacksam för alla meddelanden och fina ord och har fått. Någonstans känns det som att jag kommer vara starkare när jag väl kommit upp ifrån detta, än vad jag var förut. Nu vet jag hur verkligheten ser ut och jag har något att kämpa för och emot.

Jag jag kämpar för feminismen är något som de flesta vet om och jag kommer göra allt som står i min makt för att skapa förändring. Jag vill att utvecklingen ska gå framåt. Jag vill att vi inte ska nöja oss med att det "nästan är jämställt.

Är ni med mig?

Likes

Comments

Vardag , Feminism, Psykisk ohälsa

Jag har länge funderat på att skriva detta inlägg. Jag har funderat, på hur jag ska formulera mig, för att folk ska tolka det på det sätt jag önskar. Jag har ångrat mig, velat, varit rädd för vilka konsekvenser det kan ge. Men nu är det dags att skriva ut sanningen. Sanningen till varför jag har mått så fruktansvärt dåligt under en lång period, inte kunnat jobba eller vistas på offentlig plats på grund av rädsla. Sanningen om hur extremt dåligt jag har behandlats, hur jag hamnat mellan stolarna och hur jag gång på gång fått veta hur värdelös jag egentligen är.
Jag vill poängtera att detta inlägget inte handlar om att ni ska tycka synd om mig. Inläggets största poäng är att beskriva sanningen, för jag vet att det inte bara är jag som har blivit utsatt.

Jag hade arbetat på samma fabrik i ungefär ett år innan mitt helvete började. Jag var anställd av ett bemanningsföretag och var utplacerat på en industri som maskinoperatör. Jag hade fina kollegor och trivdes mycket bra på arbetsplatsen. Där och då hade jag det turbulent i mitt dåvarande förhållande och efter mycket fram- och tillbaka så separerade vi. Det var givetvis en jobbig period och jag behövde någon att prata med. Det var då X kom in i bilden. (Jag kommer kalla honom X, så att jag inte på något sätt hänger ut någon.)
X var väldigt snäll, faktiskt trevlig till en början. Han jobbade på samma ställe som mig, men var anställd på företaget och inte genom bemanning, som jag. Han erbjöd sig att prata med mig och finnas där för mig, vilket jag inte kunde tacka nej till då många andra valt att vända mig ryggen. Jag var hemma hos X, vi åt mat och kollade på film. På något sätt kände jag mig ändå lugn när jag var med honom, för han dömde mig inte. Jag kände ingenting mer för honom, utan var bara glad över att få ha honom som vän.

Jag märkte efter ett tag att X började bli alltmer närgången och jag började snabbt ta avstånd. Jag ville ju ingenting mer än att vara hans kompis och det hade jag varit tydlig med att säga. Han skickade sexistiska sms på arbetstid och kunde häva ur sig en hel del saker när han gick förbi min arbetsstation. Han började sprida rykten på arbetsplatsen om att han och jag hade legat, att jag särade på benen så fort han kollade på mig och att jag var lätt att få i säng. Ryktena blev fler och värre och till slut gick alla, främst männen på jobbet, runt och tisslade och tasslade så fort jag gick förbi. Vissa skrattade, vissa hävde ur sig nåt och andra bara iakttog mig med en fruktansvärt dömande blick. Till och med mina vänner på jobbet började ta avstånd och ifrågasätta mig.
Jag kunde inte förstå vad jag hade gjort.. jag hade egentligen bara avvisat honom och varit väldigt tydlig med att jag inte ville ha med honom att göra om han fortsatte.

Dagarna gick och jag kände hur dåligt jag började må. Jag kunde ibland inte komma ur sängen på morgonen för allt jag ville var att slippa gå till jobbet, för där var han.. Jag fick en klump i magen varje gång jag såg honom och möttes våra blickar gav han mig det värsta flinet, som jag fortfarande ryser av när jag tänker tillbaka på, än idag. Han fortsatte med sina trakasserier dagligen i över ett års tid. Det kunde vara allt ifrån en blick, till ett nyp i rumpan när han eller jag passerade varandra. Varenda gång vi fick ögonkontakt gjorde han en min mot mig. Han förde sin hand mot sin mun fram- och tillbaka samtidigt som han satt tungan mot kinden. Det såg alltså ut som att han sög kuk. Det äcklas mig än idag att tänka på, hur alla runtikring skrattade när han gjorde så. Det var så många gånger jag fick springa in på toan och gråta, dels av rädsla men också av ilska. Hur kunde jag låta honom fortsätta såhär?

Sen en dag fick jag nog. Det var när jag hörde ifrån en kollega som arbetade sin sista dag. Hon sa "Du borde nog prata med X. Han säger riktigt hemska saker om dig och känner jag dig rätt är det verkligen ingenting som stämmer."
Jag blev helt kall i kroppen. Min kropp slutade fungera och det kändes som att jag skulle svimma. Varför gör han såhär mot mig? Varför kunde han inte bara acceptera att jag inte kände någonting för honom? Jag skickade ett meddelande den kvällen. Ett meddelande som jag snart skulle ångra att jag skickade..

"Hej! Jag vill bara berätta för dig att jag vet hur du snackar om mig. När jag och S separerade trodde jag verkligen att du var min vän. Men nu har jag ingenting mer att säga till dig, nånsin."

Dagen efter såg jag honom på håll. Han hade blicken fäst på mig och gick med bestämda steg mot mig. Jag kände hur mina händer började skaka okontrollerat. Jag visste att han skulle bli arg. Han slet tag i min axel och vände mig om mot honom. Han är nästan två meter lång och stod böjd över mig och skrek. Jag fäste min blick i backen och sa om och om igen "Jag pratar inte med dig förrän du lugnar ner dig".
Vid ett tillfälle kollade jag upp och jag trodde där och då att han skulle slå ner mig. Han hade sin hand knuten och skrek hotfullt om hur äcklig jag var, att ingen vill ha mig, att jag är tjock och ful och att han inte skulle kunna röra mig med tång.
Jag slöt ögonen och hoppades på att någon skulle se oss. Men det gjorde ingen, för X hade väntat tills alla hade gått på frukost, för han visste att jag alltid gick senare.
Efter ca. 10 minuter gick han därifrån. Jag kände hur det ömmade runt min axel där han hade hållit fast mig, hårt. Det började brännas bakom ögonen och tårar trycktes ur ögonen på mig samtidigt som jag försökte med alla krafter jag hade kvar, att hålla mig för gråt.
Jag hade ett möte senare den dagen, med min chef. Min chef hade jag en så bra relation med och jag litade på honom till 100%. Han skulle ta tag i detta och enligt honom hade de noll tolerans mot sexuella trakasserier. Han lovade mig att det skulle bli konsekvenser för X och att jag aldrig mer skulle behöva utstå det på min arbetsplats. Han bad mig även låta honom ta hand om detta och inte gå vidare till polis eller högre chefer.

ETT möte blev det. ETT ENDA. Där X satt mittemot mig, min chef bredvid mig och företagets personalchef bredvid X. Mötet pågick i kanske 10 minuter och X fick till slut fram en ursäkt som han skrattade fram samtidigt som han kollade ner på sin telefon. Det var tydligen allt som behövdes och där och då avslutade dom det "fallet". Personalchefen och min chef hade i ett tidigare möte oss emellan bett mig att inte göra en polisanmälan om detta och låta de sköta allt, så att "det inte skulle bli för mycket uppståndelse kring detta."
Jag kände mig så utlämnad. Detta var anledningen till varför jag inte tagit upp detta tidigare - i rädsla av att inte tas på allvar. Även om X slutade med sina trakasserier, så högg det till i magen så fort jag såg honom. Jag visste hur dominant och hotfull han kunde vara, jag visste att han visste vart jag bodde, jag visste att jag inte har någon chans mot honom. Personalansvarig på företaget kom fram till mig några månader senare och frågade hur allt kändes, varpå jag svarade "skit faktiskt.." Hon tittar på mig och säger "men... han har ju bett om ursäkt, släpp det nu!" och går därifrån. X jobbade kvar på företaget under en lång period, tills han själv sa upp sig för ett annat jobb.

Min chef och jag hade som sagt en väldigt bra relation. Vad det än var så kunde jag prata med honom och han tog sig tid att lyssna. Tills den dagen jag behövde sjukskriva mig under en längre period, då mitt mående blivit så mycket sämre efter händelserna med X. Jag hade fått sån panikångest att jag inte ens kunde åka och handla, tänk så träffar jag på X där? Jag kunde knappt kolla ut genom mina fönster, X visste ju vart jag bodde?
Allt detta + att jag hade blivit lovad så mycket av min chef som han sen inte kunde hålla, gjorde att jag helt enkelt inte pallade mer. Jag gick rakt in i väggen och klarade inte av vardagen alls. Jag varken åt, duschade eller rörde på mig.
Inte ett samtal, sms eller mail ifrån min chef. Han kunde inte lägga fem minuter på ett samtal till mig, för att fråga hur det stod till eller om han kunde göra något för mig.

Min anställning gick ut fjärde oktober. Tredje oktober får jag ett sms om att anställningen inte förlängs. Där står jag alltså, utan jobb och inkomst samtidigt som jag kämpar med min psykiska ohälsa. Samtidigt gick det upp för mig, det var därför de inte brydde sig om hur jag mådde. Det var därför en rehabplan inte skrevs. Det var därför de inte kunde erbjuda mig en tjänst på deltid. De ville bara vänta ut min anställning för att sedan slippa mig.



Jag har idag haft ett samtal med högsta chefen på bemanningsföretaget jag var anställd på, och han visste ingenting. Han hade inte fått någon som helst information ifrån min chef. Han var bestört över hur dåligt jag mådde och besviken över hur de hade behandlat mig i detta ärende. Hur kan han inte ha fått någon information? Hur kan min chef ha suttit och sagt att han ska ta hand om detta, när informationen endast nådde honom? Det finns så många frågor..
Besviken. Det är precis det jag är. Jag är besviken på X, men mest av allt på min chef. Jag har anförtrott mig åt honom, trott på honom när andra tvivlat och verkligen gett hela mitt förtroende till honom, som han sedan kastade på marken och stampade på. Usch..


Den här texten blev lång, så jag vet inte hur många som orkat läsa allt. Ändå så har jag inte tagit med allt jag egentligen ville. Det finns många händelser jag skulle vilja dela med mig av, men det får räcka såhär. Känner du att du på något sätt har blivit utsatt för något liknande, ta tag i det! Jag kan hjälpa dig om du själv inte orkar. Såhär får det inte gå till!

Likes

Comments

Vardag

1. En snygg varm jacka! Jag vill inte gå runt och se ut som en Michelin-gubbe hela vintern bara för att det är kallt ute. Det finns massvis med snygga OCH varma jackor.
Jag har en jacka som jag använt i två år nu och som även kommer användas denna vintern. Inköpt på Charlie's häst och hund och är av märket Ariat. Jag älskar den! Så snygg och framförallt varm. Jag vet inte om den fortfarande finns i sortimentet, men Ariat har massvis med snygga jackor.

2. Doftljus! Helst för många. Jag älskar doftljus och jag älskar att få tända massvis av dem. Jag har köpt de flesta på Dollarstore. Tror det är en "kopia" på Yankee Candle. Finns i många olika storlekar och dofter. Min favorit är ananas/kokos.

3. Stickade tröjor, gärna i oversize! Hur skönt är det inte att krypa ner under en filt framför TVn med en lite för stor stickad tröja? Åh jag längtar nästan till det.

4. Serier! Man måste väl ta vara på tiden då det faktiskt är okej att spendera en hel dag under täcket. Då måste man ha något att kolla på också. Vet inte hur många serier jag har kollat klart på typ två dagar.. (Kom gärna med tips på bra filmer och serier, gillar allt typ)

5. Min älskade onepiece. Alltså, det må vara det fulaste plagget någonsin men fy vad mysiga de är! Jag älskar min rosa onepiece i storlek för stor. Ibland brukar jag till och med sova i den..

6. Värmetofflor. Åh yes! Jag har ett par man stoppar in i micron och värmer i cirka 2 minuter. Det är den bästa uppfinningen i denna värld. Jag fick mina i julklapp, så jag vet tyvärr inte vart man kan köpa dem. Typ coolstuff kanske?

Vad behöver ni för att överleva vintern?



Likes

Comments

Smink

Kolla vilken överraskning som låg i brevlådan idag. Ska bli så kul att prova, fantastiskt fina färger 😍

Likes

Comments

Vardag

Jag har länge funderat på att skriva ner en bucketlist, då jag är väldigt rädd för orimligt mycket. Jag är ofta nervös för ingenting och går alltid och oroar mig i veckor innan jag ska göra något som jag inte är helt bekväm i.

Jag flög för första gången i mitt liv för tre månader sen. Vi bokade resan ungefär åtta månader innan och jag hade dödsångest i flera månader innan avgång. Jag klarade av resan och kommer definitivt vilja resa igen. Att jag njöt av flygresan är väl kanske att ta i, men jag kom dit och hem levande och det var mitt värsta scenario, att inte göra.

Jag höll i en orm för ett par veckor sen, som också har varit en stor skräck i mitt liv! Jag har turen att en av mina närmsta vänner har en orm, så vi har gått långsamt framåt och jag har fått kolla på honom på håll, för att sen hålla i honom själv. Det var skräckblandad förtjusning måste jag säga och jag var nog stel som en pinne. Men, jag gjorde det, och jag kan göra det igen!

Där har vi två punkter som skulle varit med på min bucketlist, men som jag redan kan bocka av! Jag får någon from av eufori blandat med adrenalin när jag klarar saker som jag inte trodde jag skulle klara och jag känner mig så himla bra! Jag ska försöka sluta oroa mig för allt, ta lite risker och leva. Man kan inte leva om man alltid ska se alla faror i allt.

Jag ska skriva en bucketlist och posta den här, sen får vi se vilka punkter jag klarar av. Förhoppningsvis alla ;)

Likes

Comments

Smink

Jag älskar den här paletten från Sleek Makeup! Så prisvärd och gör sitt jobb mer än bra. Jag köpte min på H&M för runt 130kr, minns inte riktigt. Den ljusa highlighten har bättre formula än de resterande och det är den jag använder mig utav mest.

Likes

Comments

Vardag

Åh vad jag älskar den här tiden, innan jul. Jag har redan börjat lyssna på julmusik och är väldigt nära på att montera upp min plastgran. Jag veet, det är på tok för tidigt men det kliar i fingrarna. Jag längtar tills vi ska baka pepparkakor och 100 sorters julgodis och äta tills vi blir illamående. Jag längtar tills man kan sitta under granen och klämma på varenda paket och gissa vad det är i. Åh, blir 10 år igen när jul närmar sig.

Vad tycker ni om den här tiden på året?

Likes

Comments

1. Jag vill inte kalla mig feminist, för jag hatar inte män.
Detta måste väl vara ett av de vanligaste argumenten? Feminism handlar inte om hat mot män, att män ska ha det sämre än kvinnor eller att alla män är svin. Feminism handlar om jämställdhet. Det handlar om att ha en bättre och mer rättvis värld. Det har alltså väldigt lite med hat att göra.
Det finns ingen plats i hela världen som har uppnått jämställdhet mellan kvinnor och män. Vi har inte lika stort inflytande i samhället, lönerna är långt ifrån jämställda, vi delar inte lika på ansvar för hem och familj och mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem. Vi kan inte komma bort från det faktum att vi lever i ett patriarkat och att feminism behövs.

2. Jag är inte feminist, det är minst lika jobbigt att vara man.
När jag hör folk (män) säga detta, kan jag inte låta bli att tycka det är lite skrattretande. Här utsätts kvinnor dagligen för våldtäkter, sexuella trakasserier, förnedring, särbehandling, listan kan göras hur lång som helst och de som utsätter oss för detta, det är män. Att man generaliserar beror helt enkelt på att det är män som utsätter kvinnor, inte tvärt om.

3. Jag vill inte kalla mig feminist för jag tycker inte att kvinnor ska ha mer rättigheter än män.
Here we go again. Feminism handlar inte om att kvinnor ska ha det bättre än män. Det handlar om att kvinnor ska ha lika rättigheter och villkor som män, varken mer eller mindre.

Instagram-tips: hejhejvardag
Hon illustrerar sin vardag som kvinna, mamma och partner och det är därifrån bilden ovan är tagen.
Tryck på bilden eller namnet ovan för att komma till hennes Instagram.

Likes

Comments