Att återkomma te vardagen de e inte lätt. Speciellt inte efter en vecka full av läkarbesök, hembesök och akut lugnande mediciner. Så ett ord som ligger på min tunga är sjukskrivning, det är så folk beskriver min situation; fjorton år sjukskriven. Så man skapar sig sitt eget lilla personliga vakuum, allt är där men inget känns av. Så har fått skapa mig ett schema i still med: nu går du ut o går, nu får du försöka träna jada jada jada. Det är lätt o säga att man ska göra allt när inte hjärnan riktigt kopplar med kroppen och i såna läggen måste värderingarna ändras. Vad är egentligen genomförbart, vad ska prioriteras så tog mig i kragen gick ner till Ica köpte massa massa blommor o fyllde rummet och började nätshoppa hehe.

Likes

Comments

Tre ord... Ett rent helvete. Ett svart hål
Det är exakt hur jag skulle beskriva mitt liv just nu.
Att leva med psykisk ohälsa är illa nog men, att inte kunna sätta exakta ord på vad det är som orsakar allt... Är värre. Eller jo jag vet dom ytliga problemen som skapar ångesten. Det är bara det att jag inte vet exakt vilka knappar man ska behöva trycka på för att allt... Händelserna, känslorna, ångesten och paniken ska bubbla upp igen , det ända jag faktiskt vet är att det händer och uppstår om och om igen utan en minsta förvarning.
Man skapar sig lätt en fasad som skyddar allt det här som sakta men säkert trycker sig igenom den. Det är som att man håller fast vid det ända man vet, det normala. Man försäkrar sig på nåt sätt om att man är okej eller man försäkrar omvärlden att man är okej fast man egentligen är allt annat än okej. Det som skrämmer mig mest är att denna mask växer sig fast och tillslut så finns inget annat än denna mask av lögner till fasad. Och det mår ingen bättre av och det är ett värdsligt fakta. Men det är så lätt att göra det för man vill inte att det ska märkas, man vill så gärna må bra att man tillslut låtsas för jag tror ingen, speciellt inte jag vill ha alla dom här frågorna.
Hur mår du? Hur går de? Säker på att du klarar dig? Ska du verkligen vara ensam?
Så den här fasaden blir tillslut mig själv... För att det är enklast helt enkelt. Det fungerar ända tills allt bubblar upp igen, och man måste börja om proceduren att gömma allt som kommit upp och detta händer varje gång, varje dag, varje vecka. Bara för att man är rädd.
Rädd att få som en stämpel i pannan - Hon/ han är inte som alla andra.
Och detta är mitt liv, hur mycket jag än försöker rymma från det.

Likes

Comments