View tracker

Det var ett tag sedan nu! Gymnasiet är färdigt och jag har nu helt själv fått välja vad jag vill göra med min tid och jag tycker att jag valt rätt bra. De två sakerna som fyller de absolut största delarna är jobb och studerande. Jobbar gör jag i Svenska Kyrkan som ungdomsassistent, vilket innebär att jag är med i flera barn- och ungdomsverksamheter i min församling. Alltifrån pysselstunder till lägerplanering (och läger!) fyller min tid, och jag trivs så himla himla bra. Toppen jobb.

Parallellt med jobbet läser jag en distanskurs som heter Typografi, form och grafiska verktyg och precis som en kan gissa handlar den om typografi och grafik. Jag lär mig om antikvor och linjärer, om radavstånd och radlängder och om marginaler och avstavningar.Precis sådant som jag faktiskt insett att jag älskar att nörda ner mig i. Dessvärre hänger inte orken med riktigt och jag är inte helt säker på om jag kommer kunna slutföra kursen, men jag hoppas och siktar mot det!

Min tanke är att jag ska skriva här lite allt ibland, för jag har faktiskt saknat det.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

En anteckningsbok ligger ständigt i min älskade SSN-tygpåse för att jag inbillar mig att jag ska få plötsliga infall om saker som jag helt prestationslöst absolut måste skriva ner. Två gånger har det hänt och jag tänkte att jag skulle dela med mig.

"Makindi, Ngong och Riara blir till Götgatan och Drottninggatan. Matatus och bodabodas blir till sl-bussar och tunnelbanor. Den röds jorden som färgade mina vita sneakers lätt orangea blir till perfekt, slät asfalt. Toijeansen för 2 kronor styck är ett minne blott. Kenya har blivit till Sverige.

Kenya är det bästa som har hänt mig. Det är det ingen som helst tvekan om. Just därför är det svårt, svårt att vara tillbaka i Sverige och lämna det som under dessa tio månader kommit att bli hemma. Det gör ont. Självklart var det svårt att lämna Sverige också, men det finns en enorm skillnad. Sverige finns kvar, familjen och vännerna finns kvar och allt jag gjorde innan jag åkte kan jag göra även nu. Kenya finns kvar, men aldrig så som det varit under detta år. Jag blir aldrig igen en elev på svenska skolan och bor på internatet, och aldrig igen kommer jag bo 30 sekunder från min kenyafamilj.

Nakumatt, toi och masai mara känns som om det bara existerar i mitt minne. Som om allt jag kände i Kenya försvann när vi gjorde det. Men så är det ju inte. Allt finns kvar förutom vi. Om två månader kommer 80 nya, spända och nyfikna elever. De kommer precis som vi få upptäcka junction för första gången, dricka sin första tusker på art och i början betala överpriser på toi. Det gör ont i mig. Så många människor har detta framför sig och de kommer inte förstå hur underbart det är förrän de är tillbaka i Sverige. När de kommer genom gaten för första gången och Matthew och Patrick tar emot dem med breda leenden så är vårt år slut på riktigt.

Jag vill aldrig att det ska ta slut."

"Jag börjar hitta tillbaka. Tänker jag lagom mycket så känns det faktumet bra. Tänker jag för mycket blir jag rädd att detta ska öka avståndet mellan mig och Kenya. Men jag tror att det är lugnt, jag är Kenya-Hanna nu, även det är ett faktum.

Igår efter mitt jobb på dialysen sös var jag fylld av glädje och harmoni. Ett lyckligt lugn hängde över mig. Jag gick till slussen, satt vid solen i kajen och växlade blicken mellan utsikten och mitt instagramflöde. Efter en stund ringde Agnes och vi pratade och energikontot fylldes på ytterligare. Jag gick en bit till, till Henriksdal, och tog sedan bussen hem på grund av mina värkande fötter.

Hemma var jag hungrig och gjorde mig därför mat. Becci slutade jobbet och frågade om jag ville ses. Ork fanns fortfarande mirakulöst nog i min kropp så en halvtimme senare gick jag upp till centrum och mötte henne. Vi gick och vi pratade, och jag tror att vi båda kände den där harmonin.

Sverige kanske trots allt inte är så illa, jag måste bara hitta det där som är rätt."

Mellan dessa två känslolägen pendlar jag ständigt. Mellan en djup saknad av Kenya och precis allt vad det var och mellan ett lugn i att vara här i Sverige. Det är svårt och det krävs tid, ha tålamod

Likes

Comments

View tracker

Jag sitter i zebra med Märtha, Ella och Therese i varsin annan soffa. Istället för att plugga pratar vi tinderprofiler, xmen och hur en bäst klär sig för bio. Klockan närmar sig fyra och för nån timme sen kom jag hem efter en förmiddag i downtown. Vi gick runt på gator vi annars aldrig får gå på och såg byggnader vi annars aldrig ser. Det var bra. Vi åkte upp till helikopterplattan i samsung tower och såg ut över hela Nairobi. En pizza på Trattoria senare och bussen tog oss tillbaka till skolan.


En glad Hugo

Jakob och Lydia leker coola

Jag, Lydia och Hugo 105 meter upp med utsikt över hela Nairobi

Helgen har varit fantastisk. Under veckan har jag varit inlåst på internatet due to en drink förra fredagen. Denna fredag var därför min sista dag i fångenskap och den spenderades med fina människor på bästa sätt. Tillsammans med Elsa, Lydia och Jakob lagades en så god tapasmiddag. Rostade rotfrukter, vitlöksstekta champinjoner med sparris, hummus, guacamole, paprika och sugarsnaps stekta i soja, en röra på cashewnötter och soltorkade tomater (GUDOMLIG) och baguett stekt i olivolja. Så gott. Till efterrätt gjorde vi en morotskaka som blev den godaste jag ätit i hela mitt liv. Bäst.

Igår blev jag och mina fellow treor Lydia och Elsa informerade om att vi vid 12 skulle sätta oss i en buss tillsammans med våra fantastiska vänner och åka till okänd destination. Någon timme senare rullade vi in på en parkering och bredvid var en paintball bana. Herregud tänkte jag nervöst. Efter tänkte jag herregud va roligt det var. Jag måste erkänna att jag var rätt mesig men oj vad jag vill göra det igen. Finfina vännerna ville att vi alla skulle göra något tillsammans och hedra oss studenter. Fy vad ni är fina.

En helg som varit så himla bra, den bästa på länge så är jag fylld av känslor men samtidigt inte alls. Jag är både tom och fylld till bredden. Dagarna tickar ner och snart är det bara en vecka kvar till studenten och tills att vi alla lämnar Kenya och allt det här. Det gör mig både extremt ledsen och glad på samma gång. Av flera anledningar har de senaste veckorna varit svåra och Sverigesaknaden har byggts upp, många gånger känner jag att jag inte vill någon annat än att åka hem. Att jag känner mig klar med Kenya för den här gången, men så kommer de där stunderna då allting bara är så bra att jag inte kan beskriva det. Jag älskar Kenya och jag älskar min familj här, och i de stunderna vill jag aldrig någonsin åka härifrån.

Likes

Comments

Den senaste tiden har jag varit på äventyr i Nakuru och Masai Mara. Förtärde en ypperligt god middag inne i Nakuru på en kinarestaurang med utsikt över staden. Erik, Tobbe, Hugo och Jakob hängde på stora gråa saker som fanns vid Nakurus vattenfall. Såg skrattandes på nära Elsa i sin yttersta trötthet kämpade med sitt oerhört stela myggnät i Masai Mara och skrattade ännu mer när Lydia berättade om lalalalalatte.

Jag har tagit snygga och fula selfies med Märtha i bussen påväg hem från Village Market där vi 'irade Valborg i foodcourten. Vi har haft mösspåtagning där vi sjöng studentsången med väldigt tveksamma stämmor (ljög, jag sjöng inte alls pga kan inte texten). Vi åt home delivered mat på balkongen och pratade dåtid, nutid och framtid.

Skolmaten har sugit så jag har ätit på Art, Perdys och bakat äppelpajer med Jakob och Lydia.

Beställt mer home delivery pga ovanstående anledning, haft golvmoppskrig med Matilda (jag attackerade och hon sprang, dvs jag vann) och läst fin lapp lämnad i en bok i Village Markets bokaffär.

Den senaste tiden har jag saknat Sverige oerhört mycket men när jag kollar igenom min kamerarulle och ser alla dessa saker som är vardag här, så inser jag att jag snart kommer sakna Kenya så mycket mer.

Likes

Comments

Åh vad jag är taggad inför den här sommaren. Ikväll har vi suttit i biblioteket och planerat och bokat både tågbiljetter och boende. I sommar ska vi nämligen till emmaboda och dagen innan det blir det Beyoncé i Köpenhamn för nio av oss. För detta krävs en del planering och fixande, och nästan allt detta har vi ordnat med ikväll.

Wow vilken sommar det här kommer bli

Likes

Comments

14.06 går vi ut genom gaten med Evelina, Don, Claire och Yvette som ska ta oss på en promenad genom Kibera.

VI går på trånga vägar genom plåthusen för att komma till Claires hem, som hon ska visa oss. Vissa delar är branta och vid andra sitter människor som hälsar på oss. Hemmet som hon delar med sin syster är varmt och det blir lite trångt när vi allihop klämmer ihop oss. Vi ställer ett par frågor och hon svarar. Runt om finns mängder av hus som är som hennes. På frågan om hur många som bor i Kibera får vi svaret femhundratusen till två miljoner, att man inte riktigt vet. 

Längs Kiberas vägar finns vid den här tiden mest kvinnor och barn. Barnen ropar "How are you?" till oss högt i kör, och några andra ropar "Wazungu, wazungu!". Vi går förbi män som svetsar, kvinnor som säljer grönsaker och frukt och hönor som går med sina små kycklingar. 

Till en början värmer solen min nacke och jag frågar mig själv varför jag inte smörjde in den med solkräm innan vi gick, och sedan kommer regnet lagom tills att vi ska hem. Snabbt går det från lätt regn till att det öser ner. Vi lyckas ta skydd under ett hustak tills det värsta passerat. Sedan går vi längs järnvägen i det något lättare regnet. Lite kallt har det hunnit bli men jag är varm inombords.  

Kibera är inte alls som jag hade föreställt mig. Det må vara fullt av människor vars ekonomiska tillgångar inte kan möta sig vid våra men de ler och hälsar oss välkomna. Så många som är så fyllda av glädje och värme, något som många andra saknar. 

Likes

Comments

Den obligatoriska tvätten av nyinköpta toi-kläder. Denna gång blev det för mig sex par jeans av spridda märken och detta kostade mig 120 shilling vilket motsvarar ungefär 10 (!) svenska kronor. Väldigt trevligt. Förhoppningsvis passar några av dem också!

Annars idag har jag haft biologi, swahili, engelskatest och svenska. Tog en promenad på impala med Matilda och Lydia innan testet och det var välbehövligt, skönt att röra lite på sig och få lite luft. Nu sitter jag och läser igenom texterna för morgondagens svenska nationella en sista gång, taggar.

Likes

Comments

På påsklovets näst sista dag åkte jag, mamma och pappa till Nairobi National Park tillsammans med Matilda och hennes pappa. Ett par timmar var vi ute och vi hann med att se en hel del djur. Giraffer, bufflar, antiloper, gaseller, zebror, en krokodil, noshörning och massor av fåglar.

En som kikade fram

Elandantiloper

Impalas

​Jag vill säga tack till er, mamma och pappa, för de här veckorna med Uganda-Rwanda resan och allt det vi hittat på här i Nairobi. Det var så himla härligt att få ha er här och visa hur jag bor och lite av vad vi gjort och gör. Ni är bäst!

Likes

Comments

Wow, det här var det absolut häftigaste och mest fantastiska jag någonsin gjort. Det stora målet under denna resa var Ruhengeri i Rwanda. Efter en natt i tält åkte vi tidigt på morgonen mot Volcanoes National Park där vi fick lite information om den gorillafamilj vi skulle få besöka. Vi åkte sedan 20 minuter med bilen igen för att börja vandringen så nära vår familj som möjligt.

Vår guide och spårarna trodde att det skulle ta oss ungefär en timme att komma till familjen, men det tog närmare två. Eftersom gorillorna hela tiden rör på sig så vet en aldrig riktigt, men efter två timmar såg vi dem och det var helt otroligt. Många av dem satt gömda bland träd och buskar som den här ovan och ett par vågade sig ut och visa lite mer av sig

Vägen till gorillorna var inte lätt, vi gick rätt genom djungeln. Lerigt och brant vissa ställen och snårigt och mycket träd som dessa vid andra ställen

SIlverbacken! Denna var både den största och äldsta som finns kvar

Mamma och pappa var lika imponerade som jag

Detta var verkligen helt otroligt. Så mäktiga djur och att vi kunde komma så pass nära! Vår grupp hade den för tillfället både äldsta och yngsta gorillan. Silverbacken på 45 år och en två veckors gammal gorillabebis, vi lyckades få en liten skymt av den och den var helt otroligt söt. 

Bergsgorillorna är utrotningshotade, endast 880 stycken finns kvar. De finns i gränsområdet mellan Rwanda, Uganda och Kongo (vi var faktiskt ett par hundra meter in i Kongo fick vi veta efter vår vandring). För att bevara dem jobbar man med tjuvjaktsbekämpning, skogsplantering och med att utbilda fler vakter. Bara 80 personer per dag tillåts gå en sån här gorilla trekking och det kostar en hel del. Dessa pengar går tillbaka till gorillorna för att skydda dem. Jag hoppas så innerligt att de ska kunna återhämta sig och få upp en större population. Om någon av er vill göra en insats så kan man bli djungelfadder hos WWF och bidra till bevarandet av dem.

Denna dag var i alla fall utan tvekan en av de allra bästa dagarna i mitt liv!

Likes

Comments