Personligt

Det finns många saker i mitt liv som jag gör som jag vet är dumma. Killar jag träffat är en av dom. Ingen av dom är direkt något att hänga i julgranen. Dem är mer som dom där fula pynten som finns på loppisar som någon treåring gjorde någon gång för 20 år sedan som tappat de flesta delarna och är täckt i torkat missfärgat glitter. Ungefär så. Men ändå så är det som att jag tror att jag kommer gilla dem. Som att om man bara dammar av skiten och putsar den lite så kommer det funka, men de gör det ju självklart aldrig. Vilket gör att jag alltid hamnar i samma sits efteråt. Den där grova ångesten som lägger sig som en betongklump över mig. Hur äcklig jag känner mig för att jag släppt in någon på livet igen, när jag vet att resultatet alltid blir likadant.

Är de inte sjukt att jag gör samma misstag om och om igen då? Allt för den där lilla jävla känslan av bekräftelse av att någon faktiskt vill vara med en. Även fast det inte ens är så. När jag var yngre var allt jag ville att någon någonsin skulle kolla på mig på det där viset man ser i filmer. När allt är så himla glatt och ögonen glittrar som de gör när man tar fram glitterburkarna till förskolebarnen. Sådär lite överdrivet smörigt. Förutom att nu är det inte kärlek i blicken, utan åtrå och de är fan inte hälften så mysigt. För även hur mycket man försöker och låssas som att inget av det man gjort betyder något så påverkar det en alltid litegrann. Det finns så många olika skydd för att man ska slippa några kroppsliga påminnelser. Men inget psykologiskt, de finns inga piller man kan ta för att slippa påminnelser om alla de människor man släppt in i livet. Eller få alla obesvarade känslor att försvinna. För om de fanns hade jag behövt typ livstids förbrukning av dem.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Personligt

Just nu känner jag mig så ensam. Inte socialt utan känslomässigt. Jag saknar att ha någon att berätta allt för och som delar sitt liv med mig. Det kan bara ha och göra med att jag just nu känner att jag inte riktigt har en vän som känner mig riktigt på djupet. Jag har alltid varit en känslomänniska och jag har alltid känt ett så stort behov av att bolla mina känslor med någon annan. Men även fast jag känner att jag kan det med mina vänner så vill jag inte, eftersom de inte släpper in mig på deras liv. Är det så det är när man blir äldre? Pratar man inte känslor då? Jag vill inte dela med mig om jag inte får något tillbaka. Det ligger kvar sen barndomen. När folk bara pratade med mig för att sedan använda det jag sagt emot mig. De är sjukt egentligen va mycket mitt gamla liv fortfarande gör sig påmint i min nutid.

Likes

Comments

Personligt

Jag läste detta citat på en mugg på Coop idag och kände att jag måste prata om detta (o ja jag får inspiration överallt). Hade egentligen tänkt skriva en liten presentation idag men eftersom jag själv har en väldigt komplex relation till min pappa så tycker jag att sånt här är viktigt att prata om. Jag och min pappa har haft en väldigt jobbig relation sen mina föräldrars separation för cirka tio år sedan. Vilket har gjort att han har haft en väldigt icke existerande relation. Vilket jag vet är väldigt vanligt med just pappor. Många pappor väljer helt enkelt att inte va med i sina barns liv och för mig är det helt obegripligt.

Jag har själv inga egna barn men jag har kusiner som jag tagit hand om sen de föddes och som jag älskar över allt annat på denna jord. Hur fan kan man välja bort det för att man inte är redo eller för att man helt enkelt skiter i det. Det gör ont i mig att folk ska behöva växa upp utan att ha någon relation med någon som är 50 % av sig själv.

Jag satt på bussen och funderade över detta och jag kom på mig själv med hur enkelt jag funnit mig i detta. Min pappa har missat så mycket i mitt liv, VIKTIGA SAKER. Min pappa var inte med på min student mottagning, han har inte varit på någon av mina uppläsningar i kyrkan, han har aldrig ens övningsköra med mig. Jag kom på mig själv med att min pappa och jag inte firat min födelsedag ihop sen jag fyllde 9. Han missade min 18 årsdag. Hur sjukt är inte det?

Min relation med min pappa är bättre nu än på flera år och sist vi pratade vad på sista december. För nästan två månader sedan. TVÅ MÅNADER. Min mamma och jag har pratat 3 gånger idag, BARA IDAG. Hur sjukt är inte det? Det värsta är att det inte ens är något som stör mig längre jag har bara lärt mig att acceptera det. Jag klarar inte av att vara hemma hos honom i mer än 2 timmar för att det får min ångest att flyga i taket. O självklart säger jag att det inte stör mig och 99 % av tiden gör det inte det. Men så finns det dem där stunderna när någon berättar om hur överbeskyddande deras pappor är. Något jag aldrig blivit av min. Det har alltid varit min mamma som varit.

Min mamma har funnits där varje dag i hela mitt liv. Min mamma gjorde det möjligt för mig att få körkort. Min mamma tog hand om mig efter min operation. När jag vaknade på uppvaknat efteråt var det min mamma som satt och väntade på mig. Min mamma är den som sovit hos mig varje natt när jag känt att jag inte orkat leva längre. Min mamma är min hjälte och min största supporter. Hon har i halva mitt liv varit både min mamma och pappa och hon är fantastiskt på det. Jag är så himla tacksam över det.

Jag vill bara avsluta med att det är viktigt att veta att det är aldrig ditt fel som barn att en relation med föräldrar inte funkar. Dom är era föräldrar de ska älska er över allt annat och väljer de bort er för en partner eller något annat så förtjänar de inte eran tid. Visst jag skulle ha kunnat jobbat för att min relation med min pappa skulle haha kunnat blivit bättre. Men tillslut orkar man inte mer. Det är inte värd alla besvikelser.

Mina älskade syskon och jag

Likes

Comments