View tracker

När man noppar ögonbrynen och klämmer ansiktet bortom igenkännande klockan tolv på natten dagen innan utflykt vet man att det kommer att bli en bra dag. För oss räcker inte Chamonix med sina 170 km pist, varje torsdag åker vi nämligen till Courmayeur, Italien. För att sälja resan brukar jag säga att det alltid är sol i Courmayeur och än så länge har jag inte ljugit. De dagar vi varit på andra sidan Mont Blanc massivet har vi haft klarblå himmel, gnistrande snö och strålande sol.



Italien

Italienarna är inte så mycket för att anstränga sig i onödan. De tar gärna långa luncher i bekväma solstolar. Därför ligger de perfekt pistade backarna i stort sätt öde. Senaste vi var på besök i grannlandet åkte vi upp med den första toppkabinen, hade ett kämpar åk på manchester och åkte sen first track i säkert 3 timmar. Jag ler för mig själv när jag bara tänker på det. Långa, breda, orörda backar fram till klockan 12. Hade man som jag, en snabb grupp också så är lyckan gjord, skidglädjen total!

 

I Italien finns också italienarna. Vi har kommit väldigt bra överens. Jag tror att jag för tillfället har ungefär 4 italiska pojkvänner. Fast en av dem är en britt som säsongar i courma.

Men den roligaste pojkvännen jag har är nog mannen som lever i exil här i Chamonix. En dag när jag gick på hotellrunda korsades våra vägar. Eller jag gick över hans. Italienaren arbetar nämligen med att sanda och salt gatorna. Han fick syn på mig och släppte mig inte med blicken. Det var bella hit och bella dit. Engelskan han talade var lågt ifrån förståelig och jag hummade mest till svars. Marcello kunde jag förstå att han hette efter att han presenterat sig på ett ”me Tarzan, you Jane”-vis. Han var fascinerad av mina fantastiskt vackra ögon och det var klart att vi skulle ta en kaffe tillsammans, självfallet bara som vänner. Marcello ville att jag skulle hjälpa honom med hans engelska och så kunde han hjälpa mig med min franska och italienska. Det var ett toppen upplägg. En win win siutuation. Om det skulle hända att vår vänskap utvecklades till en romans så var han noga med att säga att han inte skulle ha något emot det.



Rosa i solen

Pinsamt smickrad av den lovsången han sjöng till hela mitt väsen kunde jag inte låta bli att le mot den stiliga italienaren. Om man ser bra ut i en skrikig orange vägarbetar jacka då är man snygg. Casanovan bredde på med allt sitt finaste smicker och mot bättre vetande så fick han mitt nummer. Vad har jag att förlora tänkte jag. Det är ju ändå en kul grej att bli uppraggad av en sexig gatusaltare. Jag var på bra humör och kände mig väldigt snygg och uppskattad när jag traskade hemåt. Jag som inte ens hade duschat, eller sminkat mig den dagen och ändå får så fina komplimanger. I entrén insåg jag dock att det måste vara något fel på italienaren. Den nattens hade jag också mörbultat mitt ansiktet på ett långt ifrån nådigt vis. Jag var rödflammig och långt ifrån attraktiv inte ens håret var rent. Var hela grejen ett skämt? Det var kul så länge det varade. Vi kanske aldrig skulle höras igen.



Toppkabinen Arpen

En kul grej var det. Nu är det inte så kul längre. Första gången han ringde var 20 minuter efter att vi träffats. Han frågade om jag mindes honom. Jag svarade att det gjorde jag. Han frågade om vi kunde ta en fika. Jag sa att jag precis som för 20 minuter sen har en hel del jobb att göra och att jag är ledig en dag i veckan. Han sa att han förstod och vi kom överens om att jag skulle ringa när jag hade tid. En timme senare ringer han igen. Ja jag mins dig fortfarande. Nej jag har inte tid att träffas. Vi kan höras senare under veckan. Hejdå. Han ringde 2 gånger till den dagen och min jour telefon blev som en privat linje för vägarbetaren att ringa och terrorisera mig.

 

Precis nu fick jag också ett sms från min andra pojkvän i Courmayeur. Han undrar när han kan komma till Chamonix för en helkväll med mig. Antagligen har jag varit lite för frikostig med mina visitkort. Men jag måste säga att jag är larvigt stolt över att ha ett kort och vill gärna dela ut dem. Baksidan av det är att man får galan italienare som ringer och smsar en stup i kvarten. Det är smällar man får ta om man vill slänga sig med visitkort och verkar viktig.




Maja njuter

Imorgon åker vi åter igen till Courmayeur och jag kan bara föreställa mig alla de italienare som redan nu väntar på andra sidan berget.

 

Min bror Joel och hans hjärtevän Emma har också hunnit förbi både Chamonix och det kärlekskranka Courmayeur. De prickade in så att de landade i det älskvärda landet den dagen som jag hört att alla singlar fruktar, (jag räknar mig inte längre till dem då jag numera har 4 italienare i släptåg) nämligen den 14 februari. På lunchrestaurangen där vi alltid äter var det speciellt festligt med röda hjärtformade ballonger och det blev extra många kindpussar från samtliga i personalen. Det är svårt att känna sig ensam och oälskad i Courmayeur. Mår någon det minsta dåligt, över vad som helst, det som Doctor Hanna skulle ordinera är en tripp till den mysiga lilla byn där alla viftar med armarna och gormar när det är glada lika så när de blir galna. Det är hetsigt, familjärt, varmt och välkomnande. Inne på restaurangen Christiania är jag gärna en fluga på väggen.



Aosta dalen

Svägerskan och hennes långskånk till kompanjon verkade inte heller lida av det italienska tempramentet även om det mellan dem inte bara var ömma blickar den dagen. Joel tyckte nämligen att det en bra idé att första åket på över ett år skulle läggas höst upp i systemet bort från Arpen där det bara är offpist och vi brukar rekommendera gäster att åka med bergsguide. Vi åkte gemensamskidåkning med gästerna och även ungdomarna följde med oss upp i liften men när vi gick av liften på mitten stationen tog min bror sin flickvän i hampan och åkte hela vägen upp. Jag vinkade förstrött till dem när jag såg deras kabin gunga iväg mot toppen.

 

Dock hade jag nog med mitt för att hinna oroa mig. Men när lunchen hade kommit och gått för många av våra gäster började jag undra lite var de höll hus. I ett snabbt sms fick jag reda på att de var någonstans på berget och att de inte visste vart. Försiktigt försökte jag fråga åt vilket håll de hade åkt och vart de var på väg. Nedåt, blev svaret. Vid två tiden kom kämparna upp med liften från dalen och anslöt sig till oss på restaurangen. Emma berättade med ett leende på läpparna att de första 5 minuterna var helt fantastiska med lössnö och och schyssta hang. De andra 2h och 55 minuterna var tydligen att rent helvete. Efter lite lunch blev vårt par dock kära i varandra igen. Och vem skulle inte bli det när man befinner sig kärlekens land.



Kärlek i Courma

Imorgon återvänder vi och det har redan börjat att klappa lite extra i bröstet.

 

 

 

 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Fadersfigur är någon som visar vägen i livet. Räddar dig från misstag. En person som du litar på, någon som tar hand om dig, någon som du ser upp till. Ger fina råd, assisterar i svåra situationer, en fast punkt i världen. En fadersfigur är någon du respekterar och vill efterlikna. Jag har hört talas om fadersfigurer. Själv har jag en pappa.

 

Min pappa var här i Chamonix några dagar med sina vänner på besök. Jag hade inte förväntat mig att vi skulle hinna ses då mycket med tanke på mitt hektiska schema och deras planer med olika bergsguider. Och det är möjligt att jag spenderade mer tid letandes efter gubbarna än den tiden som jag hade med dem.





Från Cornu liften i Brevent

Deras första skiddag kunde jag faktiskt komma ifrån en stund och tog mig upp i Brevent/Flegere för att mötas upp den 7 mogna männen. Jag var glad över att få en stund för mig själv. Men för att inte sakna surret och alla underliga frågor från gäster hade jag stulit med mig Rosas Ipod. När jag gick med skidorna på axel dånande ”Walking on Sunshine” i hörlurarna. Jag svassade gatan fram och kunde inte hjälpa att jag skuttade i takt med musiken.

 

Förra säsongen blev jag misstagen för Lindsey Vonn. Det har tyvärr inte hänt den här vintern. Dock har jag nu blivit sammankopplad med en annan skidåkardrottning; Pernilla Wiberg. När jag blivit kallad Pernilla har det dock inte varit i backen utan båda gångerna som detta påpekats för mig har vi befunnit oss på afterskin. Därför antar jag att Pillan är en jäkel i baren. Även om Pernilla liksom Vonn har vunnit världskuppen i alla fem discipliner känns det kanske inte riktigt lika hippt, mer helylle. Mitt oklara utseende som kan kopplas än hit än dit var något jag funderade på innan jag bytte från låten som handlar om ett känt torg i Englad av just en annan Pernilla. Varför har ett finskt yrväder den låten på sin Ipod?

 

Väl uppe på berget kunde inte min pappa förmå sig att svara i telefon och jag åkte runt i de båda systemen i ilfart för att leta reda på grabbgängent. Ser du inget annat än vit snö och blå himmel kan det vara svårt att inte le . Jag pumpade på och njöt sannerligen av att åka på egenhand och avverkade pist efter pist. En sån här dag hade jag inte varit mycket efter Pillan i backen. Lady Gaga hejade på mig.



Ibland lever vi farligt

And when she walks, she walks with passion. When she talks, she talks like she can handle it. When she asks for something, boy, she means it. Even if you never, ever, ever seen it. Jag kände mig farlig när jag spanande ut över pisterna. Plötsligt såg jag något oranges som skymtade till i en av liftarna. Jag dök efter. Uppe på toppen av Index liften kunde jag inte se det orangea längre. Jag skateade fram och tillbaka över platån innan jag chansade på en nedfart meden Bono skrek att det var en vacker dag.

 

Mycket riktigt hade jag chansat rätt och jag kunde se en man klädd i svart med en orange hjälp och orangea googles svänga sina säregna slalomsvängar på storslalomskidor. Det var min pappa. Musiken ändrades till glada toner från Grease och jag kände mig lika sprallig och nynnande med i We go together. Vi åkte också tillsammans på förmiddag även om vi var tvungna att stanna för både fika och lunch. 11 kaffet är heligt för min pappa. (så helig att han stoppade en hel grupp förra året på gemensamskidåkning bara för att fika) Under fikan ville min pappa också att jag skulle svara på ett SMS från min ömma moder. Pappa hade nämligen inte sina glasögon på sig och kunde inte möjligen skriva något vettigt på mobilen. Mamma höll på och bråka om vilket hotell de ska bo på vecka 9 då hela skocken kommer hit. Pappa var matt och lämnande över ansvaret på mig.



Alena i liften

Det gjordes ganska klart för mig att män i pappas ålder är riktiga turister. De ville hela tiden veta vilken höjd de var på och vad nästa lift skulle heta. Helt plötsligt kom jag på mig själv med att hålla en pistvisning. Jag pekade och de nickade uppmuntrande. Pappa fick dock ligga i svängarna för att hinna med de andra pojkarna. Han skyllde på utrustningen. Han hade bara ett par skidor med sig och det var självklart fel par han valt. Fast när vi tog oss ut i offpisten var nog pappa bäst kittad. I alla fall bättre utrustad än vad jag var. Kanske är det marknadens tyngsta skidor med väldigt smal midja jag sitter på. De är ett under i pisten men inte helt lika roliga i lössnö. Jag kajkade efter de stojande gubbarna.



Hela gänget ute på dåligheter

Lunchen intogs uppe på Brevent toppen 2525möh. Alltid bra när föräldrar är med. Det blir liksom billigare då. Utsikten var enastående även om vi valde att sitta inne för att pensionärerna inte skulle frysa allt för mycket. De 7 hade många frågor om byn och om skidsystemen men de ville också dela med sig av egna erfarenheter och jag fick höra en hel del om min pappas skidresor i unga år. Det var intressant att lyssna till de gamla vännernas berättelser om varandra. Historier den ena värre än den andra och skrönor som slipats till med åren.

 

Efter lunch var jag tvungen att återvända ner till byn och jobbet. Lyssnades på Tu y yo! Ale ale ale Go, go, go! Ale ale ale tog jag mig ner för berget och det gick farligt snabbt. Bytte vikten från skida till skida lika snabbt och smidigt som Ricky Martin rullar höfterna.



Pappa är också bra på att rulla höfterna speciellt efter hans höftledsoperation

Jag träffade killarna en gång till på afteskin då pappa överlämnade de beställda produkterna från Sverige; torrshampoo och tandpetare. Det säger sig självt, hygien är inte det som står överst på min lista här nere. Jag anser att så länge du ser fräsch ut är det ok. Och om du ler klarar du dig lite längre. Standard är att när du börjar lukta så att det inte längre går att dölja med luktagott-produkter är det snart läge att vaska av sig lite i handfatet.

 

Inne på afterskin stod min pappa och och höll om någon annan än mamma. En speciell syn för en dotter. Det är kanske att förvänta när killarna åker iväg på grabbresa.Tidigare under veckan fick jag beskrivet för mig hur männens övertalar deras respektive att låta dem fara på egen semester. Det tyngsta argumentet var att ingen i gruppen hade skiljt sig, och att det hade fruarna minsann skidresorna att tacka för. Jag kunde inte låta bli att undra vad mamma gjorde i denna stund när jag såg hennes ersättare. Det kan tyckas vara ett besynnerlig substitut men det var en öltapp som sträckte sig från pappas midjan upp till hjässan. De två verkade komma bra överens.




Cham

När jag sammalt ihop mina saker och önskat pappa lycka till med sin stora tapp återvände jag till mina bestyr. Jag kunde inte annat än att sjunga

 

We're for each other like
A wop ba-ba lu-mop and wop bam boom
Just like my brother is
Sha na na na na na yip-pit-y dip de boom
Chang chang chang-it-ty chang shoo-bop
We'll always be together
Wha oooh yeah!
We'll always, be together
We'll always be together
We'll always be together
A wop ba-ba lu-mop a wop bam boom!



Jag har hört talas om dessa fadersfigurer men jag har en pappa. Det är också bra.


 

 

 

Likes

Comments

View tracker

Sa va Hanna? You okay? How is you cramp? Det var fraser som jag ofta hörde från bergsguiden Gilles under dagens skidåkning. Vi åkte den berömda offpistturen Vallée Blanche och jag trodde där ett tag att jag skulle avlida.



En av fördelarna med mitt jobb

Låt oss böja från början. Som så många gånger förut börjar historien med tequila. Men också med den förra PCn Cathrine. Tequila Tuesday betyder farligt billigt i baren och Chatrine som var nere på två veckors semeste räknade snabbt ut hur många Tequila Tuesdays som hon skulle missa under resterande säsongen. Den siffran blev chockande hög för henne. Jag som har ångest inför det mesta kan verkligen relatera till Cattas separationsvånda, men att ta ut den i Tequila brickor det slutar bara illa. För alla.



Sari, Rosa och jag själv ute på dåligheter

Jag och Rosa hade blivit bjudna på ost fondue hemma hos vår temporära kollega Sari och hennes pojkvän Nico. Vi hade efter många om och men lyckats ta oss ner på byn. En drink var tanken. Egentligen så vet jag bättre. Egentligen visste jag hur det skulle sluta. Men än en gång var jag allt för optimistisk och naiv. Catta smsade och vi hamnade på Le Terasse där den ökända spriten flödade. Jag kände mig relativ stabil med min ostklump i magen men shotsen fortsatte bara att rulla in. Ljudnivån blev högre och högre likaså blev kroppsspråket hos alla på baren vildare och större. Jag letade mig runt i vimlet bland glittrande klänningar blandat med stora hoodies och mössor i alla färger. Glitterklännings flickorna var  solklart från England och de verkade inte helt bekväma i sitt val av outfits. Styltorna till pumps var höga och klänningarna korta. I Chamonix finns alla typer med i den här situationen var det lätt att se vilka som hörde hit.



Jag låter bilden tala för sig själv

Tillslut hittade jag fram till toaletten. Lite överraskad blev jag när jag öppnade dörren. Där inne stod en man och kissade i godan ro, inte alls bekymrad över min närvaro. ”Jag brukar inte låsa” var hans hälsningsfras. Han viftade in mig med ena handen samtidigt som jag tror att han koncentrerar sig på att pricka med andra. Den unga mannen gjorde en stor grej av att han spolade. Brukar du inte göra det undrar jag. ”Nej inte alltid, eller jo alltid om jag bajsar.” Prickskytten var nöjd med sitt svar och uppenbart glad över att ha en konversation om sina toalettvanor. ”Jag tvättar händerna det gör jag, men det var bra att du kom in annars hade jag nog inte spolat”. Mitt toaletthyffs är inte det bästa bekände han i förtroende. Killen var i 25 års åldern och ganska snygg. Jag hann tänka att det var synd att jag träffat honom när han hade byxorna nere.



Schyssta färger

Längre än så han jag inte i min tankebana innan en annan kille trängde sig förbi mig in på toaletten. Inte heller han verkade bry sig om att stänga och låsa efter sig. Dock kan jag förstå hans prioritering. Hans behov verkade extremt akuta då han hulkade över toaletten. Prickskytten nickade mot killen och påpekade att han i alla fall inte var värre än honom. Jag sa inte emot. Kissnödig var jag inte längre och kunde konstatera att tequila tuesdays inte var att leka med.

 

Morgonen efter var tung. Det var min och Rosas lediga dag och Gilles, vår bergsguide, hade lovat oss varsin plats på Vallée Blanche turen. Exalterade men trötta drog vi på oss kläderna och jag sprang till skiduthyrningen för att låna ett par feta skidor. På vägen till liften inhandlades dagens picknick och solen låg på berget. Det här skulle bli en härlig dag.



Utsikt från Aiguille du Midi

Snuvig och rosslig hade jag blivit under natten och problemen började redan på vägen upp. Mina bihålor höll på att sprängas. Jag ville inte låta mig nedslås av det utan fokuserade på den fantastiska utsikten men tänderna gnisslande lite när jag log. 2 kabiner och en hiss senare var vi upp på toppen 3842 möh. Vi kunde se Matterhorn och Monte Rosa, fast ärligt talat så vet jag inte vilka av bergen det var, det är så fruktansvärt många toppar men jag har med säkerhet sett dem även om jag inte var medveten om det.

 

Efter att vi spänt på oss våra selar, hakat fast oss i varandra, satt på lavinsändarna och fått upp skidorna på ryggsäcken begav vi oss ut på den smala kammen ner till glaciären. Många förundrade turister halkade och klängde sig hårt fast i vajern uppspänd till stöd. Längst bak i varje grupp gick de balla bergsguider och vallade sin fastspända flock. Uppifrån såg det ut som om vi gick som på en myrstig nedåt. Solen lyste och det kändes som om vi var på världens topp. Det här skulle bli en bra dag. Jag log plastigt på alla bilder.




Kammen ner till glaciären
 

Jag insåg att jag tagit i lite mycket med skidorna direkt när jag knäppte på mig dem. Vanligtvis åker jag på ett par 163cm men uthyrarna hade inte den längden då brassade jag på med 169 och tänkte; jag ska ju ändå åka offpist. Jag hade mina föraningar när skidorna slog i snön under balansgången ner för myrstigen men slog undan tanken. Jag intalade mig själv att det skulle gå bra, log ett ansträngt leende och försökte få runt mina långa skidor i svängarna.


 

Snön var svår, vindpinat puder blandat med de uppåkta rännorna. Jag kunde inte hitta min position på skidorna i den omväxlande snön och kämpade för att trampa runt. Det enda jag kunde tänka på var mina bästa kompisar som stod hemma på balkongen. Varför skulle jag ut på världens mest kända offpist tur på oprövade skidor? Det dröjde inte länge innan krampen kom. Jag förbannande skidorna, svor åt tequilan och smilade sammanbitet.



Rosa var glad hela dagen

Det var tungt, riktigt jobbigt. Flängde mest omkring där upp på berget. Jag kände Gilles medlidande i hans blickar. Han såg hur jag kämpade. Det kändes i benen när vi åkte men ändå var pauserna värst. Det var då krampen gjorde sig påmind. Ett tag trodde jag faktiskt att jag skulle kräkas. Det var inte någon bra dag och jag log med munnen stängd för att hålla mina inälvor på plats.

 

Vid lunch blev livet lite ljusare. Pjäxorna knäpptes upp och jag fick äntligen lite ny energi. Bergsguiden själv stod upp under hela pausen, åt lite nötter och drack en slurk. Jag satt utslagen i snön tryckte i mig en stor baguette och hinkade vatten. Vi hade inte åkte särskilt långt men ändå var jag helt slut och min näsa rann. Efter depåstoppet var mitt leende inte riktigt lika ansträngt men långt ifrån naturlig. Vår färdväg blev flackare och jag åkte med nästintill uppknäppta pjäxor.



Stora berg och väldiga vidder

Gilles ville att vi skulle få ut så mycket vi kunde av våran offpiståkning. Han ledde därför ner oss i vårforsens flodskåra där jag försökte kajka mig fram. De andra i gruppen utgav glädjerop och skratt. Jag bet ihop och hummande.

 

Inte räcker det men att åka nedför. Åker man Vallée Blanche måste man upp också. På med skidorna på ryggen igen om hika upp de höjdmeter som glaciären smält. Sakta började jag klättra. Från sommaren med vandring i Bad Gastein har jag lärt mig att små korta steg i kontinuerlig takt är det bästa. Medan jag försökte åstadkomma det men ändå ha Rosa bakom mig rann snoret som jag inbillar mig att glaciärens vårflod strömmar.





Kabinen upp

Varm, svettig och klibbig kom jag upp. Ungefär samma färg som min jacka hade mitt ansikte. Jag vet inte hur men jag lyckades skratta. Vägen ned här ifrån var en smal rodelbana. Uppåkt med stenar och mycket folk. Vi köade oss ner för berget. Mina ben höll på att gå av när jag skulle ploga. Skidorna jag hade fått låna av skiduthyrningen var extremt bra vallade och jag höll ständigt på att åka in i personen framför då det inte fanns utrymme för att köra om. Att det var smalt bevittnade vi i förstaperson när en dam i vår grupp ramlande av transporten och hamnade 10 meter längre ner på bergskanten. Gilles sa åt henne att ligga stilla och klättrade snabbt ner för att hjälpa henne. Andra passerande bergsguider anslöt sig och hjälpte Gilles att få upp kvinnan. Det blev ett stort pådrag. Kvinnans söner tittade paralyserat på. Senare berättade Gilles att han var orolig att hon skulle glida ner någon meter längre. Därnere var nämligen snön hårdare och damen hade då kunnat glida ner 100 höjdmeter till. Med större respekt för den slingriga transporten fortsatte vi igen i samlad grupp.



Toppen i dubbel bemärkelse

Efter att ha korsat tågrälsen och kommit in i barnbacken log jag för första gången helt genuint och tackade Gudarna och Gilles att jag levde. You are going to sleep well tonight sa han bara.

 

Det är nog först nu från min sjuksäng som jag inser vad det var vi var med om. Ett vitt ljus som inte kan återskapas, tystnaden och närheten till bergen. Känslan av att vara så otroligt liten. Avståndsbedömningen var helt ur gängorna. Det var bara när vi på håll kunde se en människoskepnad som jag på riktigt förstod hur gigantiska bergen var. Just då kunde jag bara fokusera på att ta mig ner i ett stycke och nu i efterhand kan jag uppskatta det vackra i de stora glaciärväggarna, sprickorna och det enorma ishavet. Det är tur att man kan ta bilder och njuta senare. Det måste ha varit en pessimist som uppfann kameran.



Ner kommer du alltid, frågan är bara hur

Jag skulle aldrig ha haft det ogjort trotts smärtan, illamåendet, snoret eller det faktum att jag blev sjuk. Men jag kan i ärlighetens namn inte säga att jag längtar tills nästa gång. Men jag behöver lätt en revansch. Inte ska ett par shots tequila, några höjdmeter och lite kramp kunna fälla mig. Nej Mer du Glace jag kommer tillbaka och då ska det bli åka av.

 

Likes

Comments

Ett nytt år, en ny start. Det är verkligen vad jag kan behöva.

Det har hänt en hel del sen vi senaste hördes.

 

Frida, en erfaren guide som jobbat 2 säsonger i Cham som PC kom hit och hjälpte mig att starta upp. Jag har besökt Courmayeur och ätit kanske den bästa lunchen i gassande sol på en balkong vettande med de häftiga bergsmassiven i Italien. Julaftonbadat i ett hotells utomhuspool och blivit påkommna. (Har inte vågat mig i närheten av delen av staden sen den lilla incedenten.) Rosa har också kommit. Hon kommer att vara min permanenta finska kollega under säsongen. Några dager efter Rosa kom också de första gästerna. Det innebär, den säsongens första transfer, första välkomst mötet, första gemensamma skidåkningen, första kaos, första allt helt enkelt.



Frida i sitt esse!

I veckan upptäckte inte jag eller Rosa, utan en gäst att liftkorten de hade slutade en dag innan än de borde. Till min förskräckelse insåg jag att gästen hade rätt. Jag har delat ut 13 liftkort som kommer att sluta fungera torsdag kl 17.00. Lite svettigt då vi tar med 14 gäster till Courmayeur på fredag och det skulle vara en fördel om både de gästerna där i Italien och de här hemma kunde komma upp i liften. En eftermiddagen har alltså gått ut på att springa omkring och samla in all liftkort för att springa till liftbolaget och byta ut dem för att sedan jaga runt på gäster för att lämna tillbaka dem. Det man inte har i huvudet får man ha i benen var ett gammal talesätt som spelades som ett mantra i mitt huvud den dagen.



Julafton kunde ha varit sämre

Internet ligger nere för tillfället tillsammans med elektriciteten i korridoren. Jag har försökt att maila bussbeställningar på baren under våran lägenhets Wifi. Det har varit blandade resultat. Här är det många som röker på. Jag trodde att det var mycket i Mayrhofen förra året då man vid tillfällen kunnde ana en illigal doft i luften, här lever vi med den. Hissen luktar av Maurijana, på gården utanför vår port står bummare ogenerat och röker tillsammans. Möter du en mörk figur på trottoaren kan du 2 steg efter att du passerat personen känna den söta stickande lukten. Så här sitter jag nu i baren med doften från hemmasnickrade spliffar och försöker maila. Funderar hur passivrökning fungerar.



Baksidan på Grand Montes

Den här veckan har Chamonix besök av ortens gamla reps, de reseledare som var här förra året. Rosa och jag försöker att sträcka på oss och se så säkra på vår sak som möjligt. Kan hända att det är totalt genomskinligt. Men jag väljer att se det som att nästa år är det jag som åker och gör någon annan nervös som gammalrutinerad guide.

 

En sak jag inte är särskillt rutinerad med är vad man gör med datorer som det spillts te på. Jag tyckte inte att det var så farligt, torkade av den och sprang iväg för att hålla i gemensamskidåkning. När jag kom hem senare på eftermiddagen förstod jag att datorn inte alls hade tagit lika lätt på te skvätten som jag. Den vägrade helt att samarbeta och några tangenter hade helt givit upp. En av dem är enligt mig den viktigaste knappen, backspace, suddknappen. Hur i hela friden ska jag kunna använda en dator som det inte går att sudda på? Jag har därför de senaste dagarna skrivit det som behöver skrivas, på min dator, skickat det till mig själv över facebook för att sedan klistra in det i de dokument, mail eller bokningsprogram som jag behöver. Det tar en oändlig tid att bara skriva ett namn.



Rosa min Finska kollega

Förstörd och rädd för att företaget ska kräva mig på pengar tog jag till drastiska åtgärder. Jag tänkte, om inte data-satan ville torka själv så skulle jag minsann få den att torka. Jag fick syn på Rosas hårtork. Så här i efterhand kanske det inte verkar som den snilleblixt som det kändes dom just då. I godan ro satt jag och smuttade på dagens andra kopp te medan jag sakta förde torken över tangentbordet. Torrt och varmt skulle det allt bli. Och torrt och varmt blev det. I alla fall varmt. Lite för varmt till och med. Uppenbarligen så tål tangenter mindre värme än hår. Alt är numera en liten skrynklig hög och lika sorglig är v's uppenbarelse. Knappen t hänger löst och mellanslagstangenten är skev. Jag funderar på att försöka hävda att tet var extremt varmt. Inte vill jag både erkänna min klumpighet och min dumhet. Nej det blir för många bekännelser för en dag. Men det tål att funderas på vad man utsätter sitt hår för.



Nöjd med livet inte med datorn

Jag har blivit så mycket mer bekväm med jobbet sen förra året. Jag har nu lite rutin även om jag inte kan Chamonix på mina fem fingrar. Det känns skönt att ha en grund att stå på och arbetet blir mer avslappnat och lättare att njuta av. Jag kan till och med sova hela nätter utan att vakna panikslagen över att jag glömt något. Kan hända att jag blivit lat, eller som jag väljer att se det; går jag på energy saving mood. Den här säsongen kan nog bli riktigt nice.



Ibland är hemma bra men borta bäst

Jag har också hunnit med min första utflykt idag. Den gick till Courmayeur och det var strålande sol och perfekt preppade backar. När man åker bort så där är det mycket som man måste hålla koll på och ha i huvudet. Och eftersom turisterna är på semester får man ha de som de borde ha i huvudet också. Dock så flöt dagen på precis som planerat och jag slapp ha någonting i benen. Det måste vara första gången i historien. Överlycklig är jag och hög av framgångssagan. Så lycklig att jag flyger högre än bummarna på torget. De verkar lite smått avvis och undrar vad jag går på.

 

PS; Kolla in min Instagram HANNAPANNASOCKERGRYN där hände en massa trevligt DS.

Likes

Comments

Här sitter jag nu igen, i ett landskap format av vita höga berg. Vet ärligt talat inte riktigt hur jag hamnade här. Jag vet hur jag kom hit, det göra jag. Efter att ha betalat en förmögenhet för en extra väska, efter mellanlandningen i Zurich, efter förvirringen då jag försökte hitta rätt transferbil, efter besöket på fastighetskontoret, efter pullsandet i snöslask släpandes på 40 kilo packning och ett par dinglande skidor är det svårt att glömma hur jag kom hit.




Biljetterna till Bronx

Väl framme i min lägenhet förklarade min värd för mig att jag bodde i Chamonix ”Bronx” och att jag skulle akta mig för att lämna något obevakat. När hon såg minen i mitt ansikte försökte hon rädda situationen genom att förklara att alla unga levde här och att jag kommer att ha det fantastiskt roligt under säsongen. Hon sa att jag inte skulle vara rädd samtidigt som hon gav en passerade granne en misstänksam blick, högg tag i mitt skidfodral och drog in det i lägenheten. Det här ser ut att vara ganska nya grejer sa hon. Förskräckt följde jag efter henne in i mitt nya hem.




De jag numera kallar hem

Värden visade mig de trasiga stolarna och handtaget på kylen som inte längre fanns. Hon förklarade att golvet aldrig fick bli blött för då skulle plast parkettet svälla upp och spricka. Hon visade också det nyrenoverade köksbänken som heller inte fick utsättas för väta för då skulle palywooden förstöras. Det finns varmvatten om man spolar ett tag upplyste hon mig innan hon försvann igen. Då var jag ensam med mina stora väskor som innehöll ganska nya grejer och en tyst lägenhet.

 

För att inte förgås av ensamheten satte jag på fransk tv och njöt av att någon pratade. Även om det inte var med mig eller på ett språk som jag förstod. Jag åt en smörgås jag köpt på flygplatsen och tittade på medan amerikanska ungdomar gjorde sådant som amerikanska ungdomar mest gör fast med röster som inte följde munnarnas rörelser. Det tål att funderas på om underhållningsvärdet blir bättre eller sämre. Fransmännen kanske slipper en massa ”bitch”, ”whore” och ”bro” i deras ungdomsserier. Hann även se reklam för det dubbande Downton Abbey (de var bara på säsong 3, tar antagligen ett tag att dubba) innan jag var tvungen att gå för att handla lite kvällsmat på hörnet.




Min hall med plastpakett och min tvättmaskin

Nu ska jag inte överdriva men det kändes verkligen, som jag kan tänka mig att Bronx känns. Där stod jag i den lysrörs upplysta butiken i min gåsjacka och min lilla handväska för att bestämma mig vilket märke på diskmedlet jag skulle slå till på. Jag drog till mig en del blickar både från personalen och från mina medshoppare. Vet inte om det var för att jag handlade fel märken eller något annat. Kassören vägrade förstå min engelska men tillslut fick jag tre plastpåsar och ett kvitto som ersatte allt jag hade i plånboken.

 

Väl hemma hittade jag en brittisk kanal med deras motsvarighet till Let's Dance. Överlycklig över att förstå sammanhanget somnade jag i soffan. Vaknande med ett ryck till en reklam för tamponger. Som en istapp kröp jag ner i mina reselakan med elementet på max.




Det finaste rummet som dessutom gör sig oförskämt bra på bild (så här bra har jag det inte)

På morgonen tyckte jag själv att jag var värd en sovmorgon. Dagens projekt var att bli uppackad och få igång internet. Eftersom det saknas siffror på vreden till plattorna blev min tilltänkta frukost, kokta ägg, någon timme försenad då jag insett att de stått och pyst på 1an i en evighet. När jag väl förstod spisens anatomi lyckades jag ändå inte särskilt bra. Äggen kokade över och det kom en hel del vatten på den ömtåliga playwooden. För att undvika en katastrof störtade jag fram med en näve toalettpapper. Jag gjorde processen kort med det spillda vattnet och jag kände mig lite som köksbänkens maskerade hämnare. Under tiden hade äggen stormkokats till vad som liknande en soppa. Utan att låta det slå ner mig lät jag äggsoppan svalna och åt sedan mina sönderkokta ägg al natural eftersom salt saknas i mitt hushåll.




Mina reselakan och kanske det största täcket på denna jord

Jag gick också och hämtade en duschhandduk hos min hyresvärd. Hon tyckte så synd om mig i min ensamhet att hon inte ville ta betalt för dem. Jag blev så glad och kunde i samma stund konstatera att min enda vän är en kvinna företaget betalar för att ha kontakt med mig. Jag var nära att krama henne men stoppade mig själv i sista stund. Tur var nog det, jag vill ju inte skrämma iväg sin enda vän. Man måste spela det socialaspelet och låtsas vara självständig och normal tills den andra personen behöver en tillbaka. Vet inte om värden någonsin kommer att behöva mig tillbaka. Men jag spelar på och bidar min tid.




Lyxlassange från Spar blir kvällens middag

Ja, det är så jag har kommit hit men frågan som återstår är varför. Kanske är det för att bevisa att det inte var en tillfällighet eller tur som gjorde att jag klarade mig igenom förra säsongen. Kanske för att jag inte ville plugga. Kanske för att jag inte är redo för ett nio till fem jobb. Kanske för att jag inte har bestämt mig för vart jag ska någonstans. Kanske för att jag aldrig mått så bra eller dåligt. Kanske för att jag längtar tillbaka. Kanske spelar det ingen roll. Jag är här nu och det enda jag hoppas på är att de kommande månaderna ska bli en blek skugga av det lyckorus jag minns.

 

 

 

Likes

Comments

Vad är värst kräks eller bajs? Det är en fråga som kan diskuteras i all oändlighet. Jag har tur som slipper välja. Igår städade jag upp efter min hund, Cera, som gjort en kompromiss, bara för min skull. Hon hade kreativt nog ätit en bajshög och kräkts upp den på min matta.

 

Självklart är det är inte bara kräks och bajs att vara hemma. Det kan vara spännande här också. Det händer saker hela tiden. Här om dagen slängde jag två papperskassar med papper. Det var spännande. Igår var jag på apoteket och köpte starkare allergipiller. Det var dyrt. Jag har likaså spelat en hel del spindelharpan. Det är underhållande. Men låt oss inte glömma de viktigaste. Jag har varit på kick out med företaget i Göteborg. Det var roligt, på riktigt. Så roligt att de flesta minnena gått förlorade. Bra att veta att organisationen kan leverera!



Middag med hela gänget.

Kan inte berätta särskilt mycket. Göteborg har för mig blivit en stad som man aldrig glömmer men heller inte minns. Det jag kan erinra mig är; en restaurang fylld av kollegor, karaffer med vin, glada miner, Danny från EMD och Eric Saade på en nattklubb med rökmaskin lånad av mellstadiediscot två kvarter bort. Det var också en skaldjursbuffé, två båtar varav en vi bodde på, en små snuskig trubadur, satir över de hedniska gudarna reciterad av den nya ekonomiansvarige, en fullproppad pub, en borttappad klocka, lite drama, svenska priser i baren som dock inte avskräckte någon, en kille som väntade på morgontåget, McDonalds, promenad hem och trötta huvuden. Ja just det, vi hade konferens och ”jobbade” också.



Cornelia och Sofie.

Med bilderna minns jag lite mer. Bilderna har jag inte haft och det är också anledningen till att det försenade inlägget. Självfallet är det Sofie som har haft dessa bilder. Jag skyller fortfarande på henne, ja. Själv trivs jag ypperligt med denna syndabock och bara för att vi har separerat fysiskt betyder inte det att jag släppt henne mentalt. I mitt hjärta ligger fortfarande Sofie bakom all världens ondska.

 

Här hemma är allt tryggt och vardagligt. Enda risken jag lider är att få ett återfall. Ett så kallat ”relaps”. Jag har sett klart alla de släppta avsnitten av How I Met Your Mother. Det är inte lite vill jag påskynda. 7 säsonger kräver en viss beslutsamhet. Att historien upprepar sig ett antal gånger är något som jag inte tror att jag kan betona tillräckligt. Ändå sitter jag som på nålar och undrar när nästa avsnitt ska komma ut. Det skulle kunna kallas för missbruk. I de tidiga morgontimmarna sitter jag under mitt täcke och skaka av självförakt.



Göteborg när det är som bäst; när stockholmare är på besök.

Det är här faran kommer in. Jag är rädd att jag ska få ett relaps och sjunka än längre ner i min abstinens från klichéer när jag inte får min kvot av ljummen drama fylld. Om inte något nytt avsnitt kommer ut snart är jag rädd att jag kommer söka mig till en annan serie. Dawsons Creek är exempel på en serie som jag mentalt misshandlade mig igenom i min ungdom. En enda stor moralkaka toppad med kärlekskranka, bekymrade, hormonsprutande high school kids och deras ologiska logik.



Hungriga kollegor.

Jag ska försöka att vara stark, men jag kan inte lova något. Saker jag borde göra, så som att städa, duscha och ta tag i mitt liv verkar inte lika roligt som de soliga äventyr de 4 ungdomarna i den romantiska amerikanska småstaden verkar ha för sig. Att få igång sitt eget liv kunde vara en lämplig behandlingsmetod mot den här typen av osed. Kanske lite mer action på den egna kärleksfronten, som min ömma moder stundvis påminner mig om, kunde vara en möjlig lösning. Jag skulle kunna spotta ut några av de där banalt corny replikerna själv. Jag är öppen för intresseanmälningar. Killar som inte håller det emot mig att jag inte duschat på 3 dagar eller att jag googlat analyser av serieavsnitt går atomatiskt före i kön.



Mayrhofen representerade.

Idag när jag och Cera var ute på promenad blåste det en heldel. Det var nästan som om Carolas alla fläktar var på samtidigt. Solen hade börjat att dala när vi kom in på vår gata igen. Över ett litet krön tog vinden tag i Ceras öron. Hon gick, nej hon flöt fram, i mitten av vägen, ruskade lite på huvudet och strosade beslutsamt vidare. Kanske var hon nöjd över en promenad utan förtäring av avföring. I det ögonblicket påminde hon om en superhjälte som precis räddad en stad från förödelse. Eller min matta från missöde. Det är alltid en sekvens i slutet av filmen där hjälten blickar ut mot horisonten, mot nya äventyr. Ruskar lite på huvudet och det perfekta håret, tänker på sina sorger och stolt flyger vidare mot sitt öde.

 

Även om vinden och solen var en tillfällighet. Även om Cera bara ville hem för middagsmatens skull, så inspirerade hon mig. Jag drog ett djupt andetag och skakade lite på mitt smutsiga hår. I den sjunkande solen svor jag att aldrig ge upp på äventyret samtidigt som jag fick en nys-anfall av de höga pollenhalterna, så mycket för den svindyra medicinen.



Sölden, BG och Mayrhofen.

Jag tittar tillbaka på vintern och med hjälp av bloggen så minns jag några av det bästa stunder i mitt liv. Roligt är också att jag har haft disciplinen att skriva ner mycket av det för allmän beskådan. Här har både jag och ni som önskat kunnat skratta åt hur jag betet mig under några hastiga månader. Själva bloggandet har också varit intressant. Det har hänt mer än en gång att jag under en situation av tragik kommit på mig själv att i mitt huvud författa ett komiskt blogginlägg. Att omvandla ett ångestladdat moment till underhållning har jag lärt mig av den här tiden. Tänk vad mycket desperation den här sidan har skonat mig. Jag vill också tacka er som orkat följa mina eskapader. Uppskattade har de kommentarer varit som min mammas väninnor och kompisars förre detta pojkvänner har lämnat.



Innsbruck truppen.

Det här är mitt avskedsinlägg. Ett inlägg för att hedra andra inlägg och den tid som flytt. Kanske också för att hylla den tid som kommer. En förhoppning om att bloggen får följa med när jag ger mig ut i världen nästa gång. Tills vi hörs igen önskar jag er och mig själv en allt annat än alldaglig tillvaro. Att varje dag ska innehålla något som vore värdigt att skiva om. Den här bloggen läggs dock till vila tills äventyret tar fart på riktigt igen. Då vet ingen vart det bär av men både jag och Cera med de fladdrade öronen står bredda. Först väntar dock den största utmaningen av alla; vardagen.



För att avsluta; säsongens favorit.

 

Likes

Comments

Nu är det verkligen över. Done and done. Bussgaraget, Myrhofen och Österrike är lämnat. Det är långt ifrån säkert att det kommer att återses. Byn, bergen, bajsängarna och framför allt människorna kommer att saknas. Allt det som varit en så stor del av vardagen, under en intensiv period, kommer nu att försvinna ut ur livet. Mycket har jag längtat efter nerifrån ort. Väl hemma undrar jag vad det var.



I det här läget kan man inte önska så mycket mer.

Det är fantastiskt att vara hemma i sin egen säng där jag kan sträcka ut mig och slippa att försöka stänga ute snarkningar när jag ska sova. Jag får gosa med min hund och kan välja vilka kläder jag vill sätta på mig på morgonen. Jag kan sova nästa hur länge jag vill och se på TV hela natten. Jag har vunnit tillbaka fritiden, valmöjligheterna och bekvämligheterna. Men det känns ändå som om jag förlorat något. Det är som två olika liv. Två som inte kan förenas. Ibland önskar jag att tiden skulle spolas tillbaka. Då kommer jag på hur glad jag är över att säsongen är slut. Det slutar med att jag inte vad vad jag tycker

 

Jag och Sofie blev i alla fall skjutsade till flygplatsen av Sofies pojkvän där vi fick reda på att väskorna skulle kosta oss 60 euro i övervikt. En trevlig överraskning sådär på morgonkvisten. Vi försökte förklara för inchecksdamen att vi var reseledare på väg hem. Att vi var samarbetspartners. Hon nickade, log och sa att vi behövde betala. Tobie skattade Sofie blev bitter och jag var bara uppgiven.



Vår hållplats.

En muffin senare var lite energi tillbaka. För Sofies del betydde det att hon blev lite full i Fan. Hon ville vägra betala. Jag förhöll mig mer tveksam till hennes plan om att spela dumma turister. Jag visste ju att det var jag som skulle bli framputtad för att komma med en förklaring. Naiv som jag är gick jag ändå med på djävulsplanen. Det var ju bara en liten bläcknotis på våra biljetter. Har de ett sådant primitivt system så kan det inte vara svårt att lura det tänkte vi.

 

Att gå igenom säkerhetskontrollen var inte svårt om än krångligt med all packning, datorer, kemeror, och sig själv som pep och pep. Jag tar det som en bekräftelse på att den snygga säkerhetsvaken ville ta på mig. Det ända tråkiga är att kontrollen är ett envägs tafsande. Där har Innsbruck flygplats en utvecklingsmöjlighet.





Sofie saknar skidorna.

I TaxFreen som bestod av en butik fanns de cigarettet, godis, skönhetsprodukter, krimskrams och för första gången snaps för barn. Den var förpackad i sådana småflaskor vi dricker till midsommar och kom i paket. Det stod bredvid vuxensnapsen i liknande förpackningar. De är liberala i Österrike, men det här var att uppmana barn att dricka. På etiketten där det vanligtvis står vad det är för snaps med alkoholhalt och råvaror var det istället bilder på olika Disney prinsessor. Vart är världen på väg hann jag tänka innan expediten frågade om det var till min lillasyster jag skulle köpa parfym. Jag viskade att jag bara tittade och snodde snabbt runt en hylla.

 

Jag har aldrig sett ett sånt litet plan i passagerartrafik förut. Med det var uppenbarligen det planet vi skulle med. Vi var absolut sist med att boarda. Det var ju så svårt att slita sig från TaxFree shopen med all dess exotiska och liberala artiklar. När hela planet väl var fullsatt och vi skulle visa upp våra biljetter för att få stiga ombord. Skakade flygvärdinnan på huvudet och frågade om vi hade betalat för vår övervikt. Jag låtsades inte förstå vad det var hon talade om. Hon pekade på biljetten gjorde sen pengatecknet när man drar tummen över pek- och långfingret. Jag ryckte på axlarna. Jag är ledsen men jag förstår fortfarande inte svarade jag på svenska. Sofie började skruva lite på sig bakom min rygg. Jag visste att det skulle bli så här.



Vi har druckit Glüwein.

Flygvärdinnan lyfte på ena ögonbrynet och kallade mig att följa henne med sitt knotiga långfinger med röda naglar. Jag vågade inte att missförstå det tecknat. Hon förde mig och Sofie tillbaka ut genom säkerhetskontrollen. Fick vi inte resa med dem längre? Hur ska vi komma hem? Vi kom fram till en disk där en rund kvinna satt i telefon. Den runda kvinna avslutade samtalet snabbt när vi närmade oss och log mot flygvärdinnan. De utbytte några snabba ord på tyska och vi såg så oförstående ut som vi bara kunde. Den runda kvinnan vände sig sedan till oss och förklarade på svenska att vi var tvungna att betala för övervikten. Hon talade skånska, kan jag låtsas att jag inte förstår? Medan jag funderade över det började Sofie tala med den runda. Slaget var förlorat. Nedslagna hostade vi upp 60 euro var för att få komma hem med packningen.

 

Flygvärdinnan trummande med fingrarna på disken och stampade med med foten medan hon väntade på oss. Lite lätt stressad över att hålla ett helt plan medan jag väntade på att få kvitto på vår betalning. Hon väste åt oss att gå igenom säkerhetskontrollen igen. Jag vågade inte fråga vad hon menade. Jag struntade i att ta upp datorn och kameran. Den här gången ville inte ens säkerhetsvaken undersöka mig. Besviken tog jag min väska och gick i flygvärdinnans kölvatten mot gaten. Där stod de andra flygvärdinnorna och väntade. De log ett medlidande leende mot de dumma turisterna.




Förstå vilka smil-muskler vi har nu. Hela dagen, varje dag.

Att vi hade mycket packning märkte vi när vi anlände till Stockholm och skulle få med oss allt bagage från bandet ut till ankomsthallen. Vi packade allt effektivt och smart på en vagn och jag rullade min väska bakom mig. Hela ekipaget såg ut som ett miniflygplan med en resväska som kabin, skidorna som vingar och en pjäxbag på vardera sida som jetmotorer. Kapten Sofie var nära att klippa benen på en 3 åring. Det var inte en helt lätt rutt ut ur bagagehallen. Vi började med att gå åt fel håll. När vi väl förstått åt vilket håll vi skulle gå mötte vi det största problemet. En dörr.

 

Vi provade inte en gång utan två om inte flygplanet gick igenom på breddan. Vagnen kom inte igenom första försöket och heller inte på andra. Vi bildade något av en kö bakom oss av nyanlända svenskar. De tittade på oss och skattade. Vi stod bredvid tullpolisen och försökte omkonstruera vårat plan. Vanligtvis är det de personer som blir tagna av poliskontrollen som drar till sig mest uppmärksamhet. Den här dagen var det onekligen vi. De annars så stressade stockholmarna saktade in och drog på munnen när de passerade. De var glada över att själva inte vara såna dumma turister.



Ganska ball säsongar helt värdelös som turist.

Tillslut erkände vi nederlag och jag sprang för att hämta en till vagn. Sofie höll ställningarna med att le nervöst mot de som togs av tullen. 40 minuter efter att planet landade kom vi äntligen ut i ankomsthallen. Svettiga och helt slut efter både kroppslig ansträngning och hjärngympa. Så går det när två reseledare ska försöka ta sig från ett land till ett annat.

 

På Arlanda möttes jag av pappa och farmor. Väl hemma väntade mina tre bästa vänner och en utsökt middag med Champagne. Det var ändå helt okej att komma hem.



Vad ska jag göra nu?

 

Likes

Comments

Här sitter jag på min fullproppade resväska och undrar var säsongen tagit vägen. Det var alldeles nyss december och jag kom hit förvirrad och ängslig. Ängslig är jag fortfarande. Kluven över att vilja och inte vilja åka hem. Tidigare har jag ändå kunnat längta hem. Efter 114 dagar i den här lägenheten är jag numera osäker på vad som är mitt hem. Allt jag vet är att jag kommer att sakna det här bussgaraget något oerhört.

 

En hel del har hänt under de här månaderna i Österrike. För att sammanfatta det mesta har jag gjort en lista. Vi vill varnar känsliga läsare.



Snygga syskon.

  • Spytt på tåget.

    Sofie alltså. En morgon efter en alltför lång utekväll. Hon gjorde inget den dagen. Snowbombing när det är som bäst.

  • Solat topless

    På balkongen med insikt från Zillertalbahn. Förhoppningsvis har vi förgyllt någons dag.

  • Åkt ett varv med skidbussen i Zell

    För att vi inte visste vart vi skulle gå av.

  • Grillat

         Köttet var fruset sedan bränt. Jag åt vitlöksbröd den kvällen.

  • Kissat i skidbacken

    På väg ner för en skiroute i bäckmörker. Måste man så måste man.

  • Hängt på Münchens flygplats



Det har varit mycket fint väder.

  • Duschat i Manni´s huset

    Gått ut osminkade i manskläder

  • Hittat/gjort oss av med möglig mat

         Jag undrade vart resterna tog vägen.

  • Snott ölglas

    Vet inte varför

  • Krökat på transferbussen

    Chauffören under Snowbombing ville uppenbarligen få mig att slappna av lite.

  • Försökt köpa tvättmaskin

         Sofie var desperat när hon först kom hit och insåg att vi inte kunde tvätta.

  • Hittat på ursäkter för att få festa

    Finns ingen kommentar på det. Det är vad det är.



En del Obstler har slunkit ner.

  • Åkt skidor bakis

    Uppenbarligen.

  • Placerat ett mindre träd uppe på en bilhuv

    Jag undrar också vad som hände

  • Smugglat in sprit på Gasthof

    Det är för dyrt med 4 euro för en GT? Priserna hemma kommer att upplevas som hutlösa.

  • Hatat en taxichaufför

    Han tvingade oss alltid att betalt 33% mer än alla andra chaufförer. Och han log när han gjorde det. Hemsk människa.

  • Gömt skidor under snön

    Jag har fruktansvärt tunga skidor och det är en bit till tåget, speciellt om man har bråttom på morgonen. Då var det oerhört praktiskt att gräva ner dem under snön vid stationen. Det enda jobbiga var att hitta dem på morgonen när man kommer flaxande, stressad för att hinna med tåget. Kan vara lite knepigt också om det varit frost under natten och skidorna är fast frusna.



Paus i solen under Innsbrucktripp

  • Fått för mycket gratisdrinkar

    Några av oss kunde inte hantera gratis sprit, läs Sofie.

  • Varit hyperaktiva

    Är man van vid att alltid ha något att göra är det svårt att slappna av när det är en ledig stund.

  • Hängt i SMT huset

         Underliga människor med för mycket fritid.

  • Chefen har tyckt att vi luktade alkohol

    En gång är ingen gång. 2 är lika med noll. Han bjöd dock på Champagne direkt efteråt så jag gissar att det inte var så farligt.

  • Åkt skidor i -27° och snålblåst

         Hintertux kan vara lynnigt. Kallt var det hur som helst.



Jenny på språng

  • Dammsugit 1 gång

    Det har känts smutsigt men det har inte varit mycket till en idé att göra det.

  • Pratat onödigt mycket om bajs

    Vi har varit väldigt öppna med varandra och delat med oss av våra avförings historier.

  • Skaffat snygg hjälm-bränna

           Och blivit retad för den. Orättvist om ni frågar mig.

  • Dräglat i soffan

    Den gröna soffan är kanske det bästa stället att ta en tupplur på. Det är dock obligatoriskt att dregla och om vi har gjort det. Man skulle kunna säga att den gröna soffan numera är spräcklig.

  • Tvättat lakanen 1 gång

    Nasty.

  • Åkt offpist

    Sjukt ball.



En bra dag men en bättre kväll.

  • Spolat av tallrikar och anser sig diska

    Jag får aldrig disken ren.

  • Flyttat runt saker i lägenheten och låtsats städa

    Det gör Sofie ofta och förväntar sig beröm för sin insatts.

  • Åkt Snowboard

         Första och definitivt sista gången jag gör med Sofie. Inte de bästa upplevelsen.

  • Åkt bak på en taxi

    Bra skjuts

  • Låtsats jobba

    Verkar man upptagen så slipper man undan mycket.



Jag gaddade mig.

  • Tappat bort skidor

    Det kan tyckas svårt att tappa bort en sådan stor sak. Men det går alldeles utmärkt. I själva verket hade bara vaktmästaren på ett hotell tagit hand om dem. Men det var några ångestfyllda timmar innan de kom till rätta.

  • Besökt Innsbruck

    Gjort en riktigt turist dag med både kultur och shopping i stålande sol.

  • Räddat livet på en man

    Hittade en död tysk i backen. Efter panikpumpat mannen och brutit något revben rosslade han till och kräktes blod. Helikoptern kom och jag fortsatte med gemensam skidåkning.

  • Blivit dumpad

    Av personer jag inte ens dateat. Hur det gått till vet jag inte. Sorgligt var det i alla fall.

  • Gråtit

    Både av utmattning och känslosvall. Är jag i klimakteriet?



Ibland har jag varit glad också.

  • Inte fått kassan att gå ihop

    Kaos. Hela säsongen har det gått utmärkt med bokföringen. Sista veckan ska självfallet allt rasera och inget fungera. Tur att vi har en bra ekonomi ansvarig.

  • Vaxat bikinilinjen

    Smärta och konstig konversation kan den upplevelsen sammanfattas i. Vem skulle inte känna sig obekväm med att ligga och bresa samtidigt som personen som röjer runt där nere pratar om mentalsjukhus?

  • Jobbat för Snowbombing

    Bitvis slitigt, mestadels slappt. Tjänat storkovan. 

  • Blivit utskälld av Franziska

    Vardag.

  • Packat ihop lägenheten

    Vemodigt.

  • Fått gratis artiklar

    Alltid välkommet. Folk blir som galan när en gratis bilskrapa delas ut. Helt plötsligt är det den viktigaste saken på jorden att ha. Ett minst sagt intressant fenomen.

  • Köpt mössa, tröja, vantar, klänning, kjol

    Klart man ska spendera sina surt förvärvade stålar.



Harakiri är inte bara en pist.

  • Blivit allergisk

    Har det hunnit bli vår är det oundvikligt för min del. Gräs och jag är inte de bästa av vänner.

  • Blivit Fritzlad av kåt dansk

    Suttit instängd på toalett i 30 min med upprepade försök att dra ned mig i badkaret. När jag hade ena benet ute genom fönstret kom räddningen utifrån i form av trix med låset.

  • Litat på människor

    Har förändrat hela min människosyn och kanske än mer synen på mig själv och mina relationen. Jag har vågat visa mycket mer vad jag önskar.

  • Fått massage

    Och en date med massören. Blev dock stelare av detta möte.

  • Bastat

    Med äldre nakna män. Vet inte riktigt om jag är helt såld på detta koncept med delad nakenbastu.

  • Ramlat på Gasthof

    Det kan vara obligatoriskt för någon som spenderat 4 månader i Mayrhofen. Det är en klibbig förödmjukelse som dessutom gör ganska ont i rumpan.

  • Gjort masken på huvudgatan

    Det gäller att lägga ribban högt. Ville imponera lite med mina moves. Det gick hem.

  • Blivit stalkad

    Den övermogna mannen visste vem jag var och vart jag var folkbokförd innan han åkte ner. En smula obehagligt.

  • Blivit Facebook addad av gäster

    Varför? Vi känner inte varandra. Bara för att jag ler och nickar när du pratat betyder inte det att jag gillar dig.



Mys hos Jenny.

  • Bränt näsan

    Förvånansvärt lite med tanke på att ingen solkräm använts under säsongen.

  • Sovit för lite

    Måste man upp till frukost mingel klockan 7 så måste man.

  • Jobbat för mycket

    Knappast frivilligt

  • Varit på hiphop konsert

    A first.

  • Fått/snott snaps från Intersport

    PC fick det som gåva. Sofie snodde i ren avundsjuka.

  • Dansat på scen

    Har en tandens att vilja visa upp mina fantastiska danssteg.

  • Skedat

    En mysig vana som kommer att bli svår att vänja sig av med.

  • Ätit överkokta ägg

    Basföda hemma på bussgaraget.

  • Bråkat med Sofie

    Har man träffat henne förstår man att det är oundvikligt.

  • Varit på sjukhus

    Gäster kan inte hålla sig borta från trubbel och skador. Det är ett faktum.



Märta är skeptisk hon är inte ett stort fan av ägg.

  • Tjafsat med försäkringsbolag

    Självklart åt en gäst räkning. Det är vad jag kallar service.

  • Stått längst fram på Fat Boy Slim konsert

    Ingen diet på den fetheten.

  • Snott toarullar

    Något förbjudet måste man ändå göra för att känna sig lite levande.



Penken har varit en andra hem.

 

Likes

Comments

Vaknade av att jag fick ett sms som välkomnade mig till Tyskland. Först då upptäckte jag att vi var på väg att svänga in på Münchens flygplats. Jag ruskade på huvudet och torkade bort dreglet från min kind. Drog på mig uniformen och stapplade ut i kylan. Jag kan knappast ha varit vid medvetande när jag klev på bussen tidigt i okristlig timma.



 Hårmonstret Anthony

Jackan jag bar var inte gul utan det var en grön/blå illasittande historia som dessutom var alldeles för stor. Den här veckan jobbar jag nämligen för Snowbombing ”the biggest festival on snow”. Vilken typ av snö som slogan syftar på framgår inte. SB kallar vi in the biss. När jag säger biss så menar jag business som de coola kidsen uttrycker sig. När jag säger coola kids så syftar jag på mig själv. Det är inne med förkortningar. Jag är ganska ball i mina bagiga kläder och solglasögon med SB loggan på. Ingen vågar bråka med mig.



Ganska schysst häng.

 

Under SB ska jag hjälpa till med transfern. Slussa in alla fulla britter från flygplatserna likaså få dem till deras hotell. Vilket inte alltid är det lättaste för många vet inte vart de ska bo och våra listor stämmer inte för 5 öre. Hela apparaten är oerhört oorganiserad. Skulle jag jobba mer än 3 dagar i denna röra hade jag bilvit galen. Jag får 10 euro i timmen och ett gratis festivalpass. Det är en bra deal. Det ända som är jobbigt är alla dessa intelligensbefriade britter. Om de är sönderknarkade redan innan festivalen har börjat kan man fråga sig hur kommer det kommer att se ut i slutet av veckan.



Lieven jobbar på Manni´s

De här gästerna är helt annorlunda än de gäster som jag är van vid. De här gästerna är glada. Och höga. Jag frågade en förvirrad individ om hon reste med SB. Den brittiska kvinnan tittade på mig. Festivalen i Mayrhofen? Försökte jag. Hon såg om möjligt än mer förvirrad ut. Hon tänkte ett tag och svarade sedan långsamt; Is that this thingie in Austria? Jag log, pekade och förklarade vart bussen väntade.

 

När jag själv, 20 minuter senare, kom till bussen var kvinnan fortfarande inte där. Det är en bit mellan terminal 2 och parkeringen, ungefär lika långt som det är från ena ändan av Mayrhofen till den andra. Där emellan har jag sprungit oräkneligt många gånger under dagen. Jag hittar nu där som om jag aldrig gjort något annat än vandrat mellan terminal 1 och 2. det gjorde uppenbarligen in kvinnan.



Philipp är poppis med tjejerna.

Alla andra gäster hade också hittat parkeringen där bussen stod. Bagage luckorna hade stängts, motorn var igång och Arno, busschauffören,var just på väg att trycka mer gaspedalen när den brittiska kvinnan kommer i släptåg med en av flygplats personalen. Hon berättade att hon tappat bort sig vid hissarna och inte riktigt förstod vart det var hon egentligen skulle. Tips från en tourguide; Är du full är det bäst att resa i grupp! Det är alltid någon som snappar upp något och tillsammans kan de lägga pussel av den information de har. Är du hög ska du inte ensam åka till ett annat land. Arno undrade vad det var för fel på folk. Han öppnade bagageutrymmet igen. Vi hjälptes åt att hiva upp hennes väska i bussen och jag fick äntligen vinka av turisterna.



Märta chillar galet.

Jag åt middag med en annan av chaufför. Han är inte bra på engelska. Jag är värdelös på tyska. Vi talade om vädret, suckade åt festivalbesökarna och pratade lite mer om vädret. Det var en trevlig stund. Därefter frågade han mig om jag vill sova med honom. Jag tyckte att det var lite väl rättfram. Jag menar vi kände knappt varandra. Men tillslut gick jag med på att följa med honom tillbaka till bussen. Där lutade vi tillbaka stolarna och lade upp benen. Tydligen så snarkade jag som en Swedish chainsaw.

 

Bussen gick från garaget 6.40 den morgonen. Sista flighten landade 20.25 det betyder att jag var tillbaka i Mayrhofen vid halv 1 på natten. 16 timmar med påverkade britter, det är vad man kan kalla en lång dag. Jag ska inte klaga, får ju ändå ha på mig en häftig outfit.



Världens kanske snällaste människa.

Blodbussen kallar jag den transfer buss jag fick möta nere vid Banhof i lördags. Kastades bak av alkoholångorna som strömmade från bussen när dörrarna öppnades. Det var som att gå in i en vägg. Jag undrar hur chauffören höll schabraket på vägen. Hela bussen gungade av fyllon som sprang omkring. Ljudnivån var en som man bara förväntar sig på en rockkonsert. Jag kunde inte överrösta dem ens med mikrofonen. Ingen visste vart de bodde och alla ville ge mig sina resebevis. Ett gäng killar försökte att gå av vid varje stopp. Jag skrek på dem och motade tillbaka dem i bussen. Vi var tvungna att hålla den bakre dörren stängd för att inte tappa bort några britter. Att säga att det var kaos är en underdrift.



Tror inte att någon är på SB för att åka skidor.

Den här bussen hade bevisligen druckit nonstop sen de lämnat München. De glada skratten hade bytts ut mot skrål. De var flera gäng som halvt bråkade med varandra och det var en fientlig stämning på bussen. När jag lyckats släppa av nästan alla bröt helvetet lös. Samma gäng killar som försökt att gå av bussen vid flera tillfällen började tjafsa sinsemellan. En av dem ville inte sitta ner. Det ville en annan att han skulle göra. Knytnävar flög. Plötsligt blödde båda. Alla skrek och testosteronhalten slog nya rekord. Tillslut blev de släpade åt varsitt håll i bussen av kompisarna. En av killarna kastade sig av bussen, lämnade väskan och svor att han aldrig ville se de andra igen. Kul semester tänkte jag.



Flickor på Atferski.

Vi fortsatte, en man kort. Men det dröjde inte länge innan de började att slåss igen. Nu stod alla i en stor klunga i mittgången. Det vevades som aldrig förr. Jag undrar varför man känner sig manad att börja slåss när man ser andra slåss. De verkade inte ens bry sig om vem de slog bara de träffade någon. Helt chockad stod jag och tittade på medan busschauffören slängde av dem från bussen. När de väl var av kom chauffören fram till mig. Medlidande frågade han mig om det var min första SB. Jag nickade till svar. Han gav mig en jäger och sa att det skulle vara bra för mig. Lydigt drack jag.



Vi hade kul.

Inför SB har de förvandlat huvudgatan. Den är utsmyckad och inklädd med 1000-tals flaggor och vimplar. Jag antar att det är för att försäkra alla som trippar om att de fortfarande är i Mayrhofen. Många locals jobbar för festivalen och springer runt i de snygga SB jackorna. Hela dalen är fullsmockad med turister det är band som spelar hela tiden. Några uppe på berget andra på barer och på discotecken. De har byggt om tennishallen till en stor konsertsal. Här hoppar alla runt till dubstep, köper dricka till hutlösa priser och röker på. Jag kom på en brittisk guide med att stå och röka. Jag frågade vad han gjorde. Det är bara hasch så det är lugnt fick jag till svar.



Jag "råkade" hamna uppe på en scen. Hatar verkligen att vara i Centum.

Stämningen i byn är helt sjuk. Det var längesen jag träffade en nykter person. När jag undrade hur folk orkade fick jag insider tipset av någon som varit med förr; att det gäller att aldrig låta sig själv nyktra till. Jag upptäckte mig själv med att följa rådet alldeles för bra. Jag satt på golvet inne på discot Arena när insikten kom till mig. Vart är min plånbok? Varför har jag öl över hela mig? Sov jag inne på banken? Det var nog dags att gå hem. Taxi Kröll svarade inte när jag ringde. Uppgiven var jag på väg att acceptera mitt öde, att sova på en nerkissad toalett när transferchefen frågade om jag ville ha skjuts hem. Det var nära att jag började gråta av tacksamhet.



Scotland Yard har vi varit på några gånger.

Dagen efter det gjorde jag inte något av konsekvens. Jag låtsades vara upptagen och folk verkade köpa det. Jag har alltså fått betalt för att mingla runt lite. Jag tacka denna oorganiserad samling människor för det. När jag inte ville ”jobba” mer frågade jag om jag fick gå. Det fick jag. Jag gick ner och hängde på Mannis skiduthyrning en bra stund. Där jobbar Mayrhofens och kanske hela världens snällaste kille. Om det inte var för att han ständigt har på sig mössa och envisas med att dra dåliga skämt så skulle jag föda hans barn.



Work hard Play harder.

Efter att ha spenderat en semiproduktiv dag i byn tog jag äntligen tåget hem. Där gick jag över en bajsäng med mina gratis brillor i solskenet, blommor hade börjat att leta sig upp ur bajstäcket, fåglarna kvittrade, klockan var 6 och jag var fortfarande full. Välkommen till Snowbombing.

 

 

Likes

Comments

Alla turister är borta, inga mer gäster med underliga frågor. Det kanske ska firas? Det tyckte i alla fall Innsbruck ansvariga Viktor som poppade Champagne på flygplatsen när den sista flighten lämnat Österrikisk jord. Stämningen var hög när sedan flaskorna var tömda och hela gängen åkte in till Innsbruck för att äta lunch tillsammans.



Cornelia och jag i Innsbruck

Det är över nu. Hoppas nu bara att sista bokföringen går ihop så är allt klappat och klart. Eller riktigt klart är det inte. Min numera välkända vän Franziska på transferbolaget har utan min vetskap ordnat så att vi ska arbeta på den avslutande festivalen, Snowbombing, här i Mayrhofen. Vi träffades ute en sen kväll. Hon log. Efter minst 3 kindpussar för mycket sa hon att jag borde få mitt festivalpass gratis, jag höll med.



The Big Boss

En vecka senare ringde hon. Stressad och bitter som vanligt. Hon skrek i mitt öra att jag skulle komma till hennes kontor för att hämta pengarna för biljetterna. Jag undrade varför. Hon suckade och skrek ännu högre för att hon ändrat namnen på dem och att passen inte längre fungerade för mig och Sofie. Ni ska jobba för mig. Därefter lade hon på utan att säga hejdå. Vi är numera Snowbombing reps och ska jobba under våran semester.



Söta Angelica från Cortina

Det mesta börjar gå mot sitt slut, även våran vistelse på bussgaraget. Det visar sig genom att vi dammsög för första gången här om dagen. I ärlighetens namn ska jag tillägga att det inte var jag som utförde gärningen utan min goda kollega. Till mitt försvar kan man med all rätt hävda att det även är hon som stökar ner. Var gång som hon tycker att vi ska städa frågar jag henne vilka av mina grejer hon vill att jag ska ta bort. Hon tittar sig då förbryllat om, lika förvånad varje gång, pekar tillslut på flingpaketet och säger att det är vår gemensamma. Frågar jag vem det var som tog fram det suckar hon och börjar i barnslig myrtakt att plocka upp drivor av prylar från golvet.



Julia på väg hem.

Vi har tagit ett gemensamt beslut om att inte åka mer snowboard. Det är främst för att Sofie ser ut som en gravid anka när hon försöker. Lite också för att hon blir så sur. Det är dock en hel drös av andra saker vi vill hinna med innan det är dags att bege sig hem till Sverige igen.

 

  1. Få den snygga skidläraren att bli kär i mig

  2. Paragliding

  3. Turista runt på cykel

  4. Bada i Zillerfloden

  5. Grilla vid grottorna som tydligen ska vara superhäftiga

  6. Få den snygga skidläraren att bli kär i mig

 

Ja det så ser nog vår gemensamma list ut. Fast det är ju mest Sofie som vill 1an och 6an förstås. Något som inte är med på listan men som vi kommer att få göra i morgon är att gå på picknick hemma hos Northlander i Zell am Ziller. Vi var bjudna även förra vecka. Det var en succé om man bortser ifrån att jag blev Fritzlad på toaletten av en dansk i 20 minuter.



Lömska danskar.

Just Fritzlad är kanske inte just den familjetraditionen man vill uppleva när man är på besök i Österrike. Det är dock gjort och en annan sak jag kan bocka av på min lista över oönskade saker som hänt under säsongen. Annars var det superkul. Solen sken och det fanns gott om öl. För att inte tala om klassikern Obstler. Jag anförtrodde mig idag till Sofie om att jag kommer att vilja beställa Obstler även sen när jag går ut i Sverige. Hon sa att vår vänskap slutar på Arlanda.
 


Dagens värdinna Märta med Christian, opålitlig.

Jag gillar mössor, det går inte att komma ifrån. Den här vintern har jag hållit fingrarna i styr mycket på grund av att jag inte hunnit titta i affärerna. Men en mössa måste jag ändå ha med mig hem efter en säsong i Mayrhofen. Det blev en grön. Och Jenny köpte en likadan. Nu kan vi gå runt och matcha. Mössan försökte danskarna förövrigt också att sno. Vi får se hur det går den här gången. Jag tänker inte ta med mig något som är löst eller avtagbart.



De matchande mössorna.

 

Likes

Comments