Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Imorse så var jag hos läkaren på vårdcentralen och det var ett jobbigt samtal, för mådde verkligen skit dåligt. Så började skrika och grät, så min pappa var tvungen att lugna mig.
Jag tror själv att de har gått så långt och känner själv att jag inte har någon energi i kropen.
Åkte hem och min läkare på vårdcentralen ringde och sa att jag hade fått en remiss på physkatrin i örebro och ville att jag skulle läggas in. Men var väldigt skeptisk och visste inte riktigt vad jag ville. Och sa att jag behövde fundera. Men det tog inte lång tid innan jag sa, nej du tar jag denna chans och kanske för engångskull får den hjälpen och blir frisk. Så jag packade väskorna och bad mig iväg med pappa och syrra till physkatrin. Det tog några timmar innan jag fick ett rum och de var ett jobbigt hejdå av pappa. Kramade han hårt och gick tillbaka till mitt rum. Är så himla glad att jag har fått denna hjälp och den friheten att jag la in mig själv och det är mitt ansvar när jag vill gå.
Känner att jag vill gå härifrån när jag har blivit frisk. Vill inte vara sjuk, det är inget något som jag vill leva med.

01:05
PUSS OCH KRAM!

Likes

Comments

Godmorgon!

Vaknade 06:45 och skulle gå upp då för hade sjukbesök idag på sjukhuset. Men läkaren ringde och sa att dem behövde skuta fram tiden då min läkare var sjuk. Så det var ju lite tråkigt.
Gick upp jätte tidigt och är jätte trött.
Ligger i soffan och kommer nog somna om en stund, men det gör inget. Sen senare ska jag träffa en tjejkompis som jag inte har träffat på flera veckor. Så det ska bli mysigt.
Puss & kram!

Likes

Comments

Att ätstörning nästan tar livet av mig. Och de jobbigaste är att ingen förstår.
Det har gått nästan 2 år och på dem två åren har jag inte levt ett normalt liv för fem öre. Har försökt att få hjälp så himla länge. Men man måste tydligen vara dödssjuk för att få hjälp.
Och det gör mig väldigt ledsen för vet inte vart jag ska ta i vägen längre.
Vet själv att de inte kommer bli bättre om jag sitter hemma i min säng dagligen och kollar på serier för det känns bra i stunden. Men efter ett tag så kommer jag minnas till den stunden och ba tänka: vafan, har slösat bort 2 år att sitta inne och kolla serier och vart deppig. Och i den depressionen så har jag tänkt mycket på min kropp, kompisar, mat och livet helt enkelt. Känner mig ledsen och arg på mig själv för att jag har hamnat i den där situationen. Att allt är mitt fel, att jag borde skämmas för det är mitt fel att allt har blivit såhär.
Det är ingen annans fel, bara MITT!

Och de jobbigaste är att ingen förstår min situationen. Har ingen att prata med. Ingen förstår när jag försöker berätta, för ingen vet vad den andra går igenom. Och när jag försöker förklarar då tror folk man är dum i huvudet och behöver läggas in. Kanske är så också, kanske är jag physkigt sjuk.
Kan dock inte klandra mina vänner för kan förstå deras sits. Dem vet inte vad dem ska säga. Eller om dem nu säger något så blir de fel. Och då blir jag ledsen eller arg. Min syster förstår inte heller.

Något av det har gjort att jag har förlorat vänner då när jag har sagt hur mitt tillstånd är och ändå så säger dem att jag bara skyller på att jag mår dåligt dagligen. Försöker även finnas för alla så gott jag kan. Men går inte, för måste ta hand om mina egna problem då jag är så rädd att inte finnas kvar på jorden. Är så rädd att dö. VILL INTE DÖ!!!

Känner mig yr, ordlös, orklös, trött, nedstämd, ledsen, arg, deprimerad, ångest vardagligen. När ska allt ta ett stopp? Är yr dagligen och är rädd att svimma. Kan knappt duscha längre för blir yr, måste sitta på golvet för känner den där yrseln i hela huvudet och får seriöst panik för minsta lilla. Allt låter så sjukt.

Jag får aldrig njuta av att äta. Jag får aldrig en lugn stund kring mat. Äter aldrig som förr. Kan inte äta för är rädd att sätta i halsen. Allt detta bevisar på att man inte mår bra och att hjärnan har sagt emot. Den drar i mig från alla håll precis hela tiden. Och den där paniken blir ännu större nu när jag ska bli frisk. För den där lilla jäveln vet att jag försöker och tänker lämna den. Och att jag kan det. Att jag kan vara stark. Att jag inte tänker ge mig. Och det skrämmer den. Mig med. Och jag döljer det. För ingen ser eller förstår detta krig. Det är ett helvetes liv, och jag tänker inte ge upp även om det tar år att bli frisk. Ätstörningen ska inte ta mitt liv det ska jag se till.
Nu är det bara den långa vägen att gå. Få hjälp, må bra, äta igen, känna sig glad för engångskull.
Det kommer ta tid, de kommer bli tårar och utbrott. Men de får faktiskt ta den tiden de tar. Bara att jag blir frisk igen, det är de viktigaste!

Likes

Comments

I helgen så blev det en roadtrip till Kristinehamn med min syster och våran kompis Felicia. Vi gick även in på H&M Home där för att kolla runt lite om man hitta något fint.
Hittade så mycket fina saker där.. dock väldigt onödigt att köpa när jag ännu bor hemma och inte kan inreda hur jag själv vill ännu. Men hittade i allafall en kappa och små gulliga vantar. Eftersom vi kom ditt en bra tidpunkt då det också var rea så vart man glad. 🤗🤗

Likes

Comments