Många ser städning som något tråkigt, något jobbigt eller något som man bara måste göra för att ens föräldrar eller samhället säger de. Jag skulle utan att överdriva säga att städning och rensning har räddat mitt liv. Det finns så många gånger som jag inte vetat vart jag ska ta vägen, då jag sitter på mitt rum eller utomhus och bara gråter av panik för att jag känner mig så tom och överflödig. Så många gånger jag har känt mig ensam eller arg för att folk i min närhet har behandlat mig som skit eller tryckt ner mig på alla sätt de kan. Då jag har vänt mig till städningen, då jag exempelvis rivit ut alla kläder från garderoben och torkat ur alla lådor, tvättat och hänga upp alla kläder så att de ser rent och sorterat ut. Jag vet inte vart detta kommer ifrån, jag vet inte varför städning har blivit min terapi men de bara är så, de får mig att känna mig lugn och får mig att tänka på något annat.

Jag har under hela mitt liv varit en slagpåse i skolan, men framförallt i familjen och av släkten, jag har varit "de svarta fåret" som man brukar säga. Man vänjer sig, de gör man, men de kommer alltid att var jobbigt, de kommer alltid finna i mitt bakhuvud att jag inte ens för min släkt var bra nog, att inte ens de som har som sin plikt och "måste" älska mig. Jag skulle inte säga att jag alltid har varit pedant, det har kommit de senaste två- tre åren. innan de har jag inte brytt mig om de ligger skit över hela golvet, eller om sängen inte är bäddad innan jag går och lägger mig, men nu tål jag de inte. Dok har även jag har dagar då jag inte orkar gå upp ur sängen för att min ångest är så påtaglig, även jag har dagar då jag ligger i sången en hel dag från morgon till kväll, ligger vaken hela nätterna och gråter för att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Dessa dagarna kommer mer och mer sällan nu för tiden, men de finns kvar. På grund av att jag inte får dem så ofta så vet jag inte längre hur jag ska hantera dem, därför vänder jag mig till den ända sak jag vet hjälper, den sak som jag inte kommer att kunna springa ifrån, min drog, självskadande. När de gäller val av metod för att skada mig, så tänker jag inte så mycket längre utan jag tar de första bästa jag kan komma på. Så som, hälla kokande vatten över armen, eller slå mina knogar mot en sten, men även "små" saker som att skära mig med en kniv på fingret eller bränna mig på en cigg "av misstag". Uttrycket "av misstag" är något som jag använder mig av mycket när jag säger vad som har hänt, jag försöker göra saker som kan se ut som att de är ett misstag, som att de inte var meningen, att jag "råka". Går folk på de? vissa ja andra nej. funkar de? gör de mindre ont i mig? ja de funkar, det funkar för mig.

Det är svårt att lära sig kontrollera känslor som man inte vet varför man har, jag försöker att vara stark och jag vet att jag är de. Men ibland blir de för mycket och "bägaren rinner över". Idag har jag rensat garderoben inte bara en utan två gånger, jag har legat i min säng halva dagen och försökt att sova, för jag vill inte vara vaken för då har jag ångest. Jag har haft på musik så högt att jag inte kan höra mina tankar, för tankar är något jag är rädd för. Hjälper de? hjälper de att städa och försöka slänga mer och mer saker från rummet, kommer jag någonsin bli nöjd med städningen? Nej för de är tvångstankar, att jag måste rensa för att i mitt huvud kommer de aldrig bli rent.

Önska mig lycka till!

//Hanna Jakobsson

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

På sistone har jag mått väldigt dåligt, både för att jag har varit sjuk (sjukt jobbigt att hosta). Men också för att jag bara har känt mig tom, jag har inte varit glad, ledsen eller arg, bara inte känt något. Ibland kan man ha känsla av att livet inte blev som man tänkt sig eller att de inte blev som man hoppats. Jag brukar inte känna så, utan snarare känslan av att jag vill att de ska hända något, något som jag inte hade planerat. Att man bara vaknar en morgon och bestämmer sig för att resa, till ett annat land eller till en annan stad. I fredags åkte jag och hälsade på min syster i Stockholm, det var inte planerat utan de bara hände. Anledningen att jag åkte till henne var för att hon behövde låna min bankdosa, fyra timmars tågresa för en bankdosa(kan man få en bättre syster?).

Jag kan blir så arg på mig själv när jag inte kan uppskatta de jag har, det jag får göra och de jag kan göra. Men jag är människa och vi människor tar andra för givet och vi vill ha de vi inte kan få eller vi vill ha de vi inte har helt enkelt. Vi alla känner så ibland, vissa mer och andra mindre. Jag har lärt mig att livet inte är en dans på rosor utan att vi varje dag möter motgångar, jag vill inte längre förvänta mig att dagen kommer bli enkel när jag vaknar på morgonen för jag vet att de oftast inte stämmer. Det finns så mycket som kan hända som man inte förväntat sig (både bra och dåliga saker). .

Denna sommaren har varit en grym sommar, det har hänt mycket, men jag har ändå fått en chans att koppla av och ta de lugnt i perioder. Jag har varit med kompisar, med familj och släckt och en hel del med min pojkvän. Jag längtar inte tillbaka till skolan, inte för fem öre. Men jag måste tillbaka, det ända som får mig att känna att jag inte tänker hoppa av är att de bara är ett år kvar, ett ända år kvar. Jag har gått i skolan i stort sätt hela mitt liv, men jag är inte nervös över vad som ska hända efter utan jag ser de som en frihet, jag ser de som en chans att få börja leva.

Den här känslan av tomhet är borta för tillfället, den försvann igår när jag för första gången på ett tag fick umgås med de två som alltid gör mig glad och får mig att känna mig som en del av någon. Ni vet vem ni är, älskar er! Vissa människor i mitt liv, kan jag bara umgås utan att behöva känna skuld eller känna att jag behöver vara någon som jag inte är, de är jag tacksam för.

Jag är den jag är!

//Hanna Jakobsson.


Likes

Comments

Varför skulle man skydda en mördare, varför skulle man själv ta åt sig skulden för något som någon annan har gjort? En sån kärlek eller ett sånt behöv av att beskydda någon, att känna den känslan att man kan riskera allt för en annan människa, sitt liv eller sin frihet. Hade man själv gjort de? Jag vet inte om jag skulle kunna göra de, att åka in i fängelse för en annan människas skull, kanske för ett barn(mitt barn), jo för mitt barn hade jag nog kunnat göra de.

Känslan att veta att någon man älskar och bryr sig om, skulle kunna döda en annan människa är otänkbart, det är en sån stor och overklig tanke så att den knappt går att tänka. Jag hade inte kunnat se på den personen på samma sätt, jag hade kunnat förlåta och jag hade kunnat älska men jag hade inte sätt personen på samma sätt.

Enligt mig handlar livet om att hitta människor som man kan riskera allt för, att man ska kunna ge upp allt för den personen eller de personerna, den känslan ska vara unik. Men den känslan kanske inte alltid är gratis, man måste kämpa för att hålla kvar människor i sitt liv och att våga lita på människor(i alla fall jag).

Kärlek är något som vi aldrig kommer kunna förstå oss på, en kärlek så stark är de inte alla som hittar, inte alla som får. Vi kommer aldrig kunna förklara varför kärlek driver oss till att göra saker andra inte kan förstå eller till och med vi själva inte kan förstå. Men de är enligt mig när man inte med ord kan beskriva hur mycket eller varför man älskar en människa, de är äkta.

Varför skriver jag om detta? Helt ärligt så vet jag inte, jag tycker bara att kärlek och att offra sig för en annan människa, kanske till och med någon som man inte känner, är så himla ofattbart. Något som man hör att folk gör, men man inte vet om man hade kunnat göra de själv.

Ibland händer de olyckor då en annan persons liv tas, fast de inte var meningen och de kan hända den bäste mest "oskyldiga" människa.

Jag är den jag är!

//hanna jakobsson

Likes

Comments

Jag sätter upp en fasad om att allt är okej, jag ler och jag skrattar som vanligt. Men de är fejk alltihop. Eller är de verkligen de, är alla mina skratt alla mina leenden bara en fasad? Om de nu skulle vara de så lyckas jag inte bara att lura folk runtomkring mig, utan också mig själv.

Denna helgen fredag-söndag har jag spenderat i en husvagn på en camping, med cowboy tema (high Chaparral). Dagarna innan och under resan dit var jag ärligt talat inte alls taggad, jag hade förväntningar att de skulle bli tråkigt och stelt, men de blev inte som jag förutsatt. Jag behövde denna helgen, att bara få slappna av och inse vad jag har.

Första kvällen så var de fix med allt, sätta upp förtältet till husvagnen och grilla mat för att ätas. När vi var klara med allt sådant fix så började de, drickandet. Det är då som allt blir lättare, lättare att vara social och lättare att umgås. Med alkohol i kroppen kommer min vilja och mitt psyke överens och de är så jävla skönt rent ut sagt. Men eftersom att vi hade rest hela dagen så var vi alla ganska slut vid 01 tiden, så vi trängde in oss i husvagnen. Jag fick en plats på golvet emellan en garderob och en säng, där tre andra låg.

Morgonen därpå slapp jag med bakfylla, eftersom att jag hade tagit de ganska lugnt dagen innan. Denna dagen spenderade vi inne på självaste high Chaparral, vi kollade på de olika showerna och åkte ånglok och en båt. Åt gjorde vi också, en riktigt behövlig pizza. Vid 17 tiden(om jag minns rätt) tog vi oss tillbaka till campingen för att se vad de andra hade för sig. Blev lite chill kortspelning och lite deep talk blev de också (lyckas alltid komma in på de me människor). Denna kvällen blev de riktigt sup från mitt håll, äntligen lite vingliga ben och snurr i skallen. Känslan av att kunna slappna av och bara skratta och säga vad man känner för, kan inte bli bättre. Planen var att vi sedan skulle bada, men ibland så blir de inte riktigt som man har tänkt. De slutade med att vi hamnade på en personalfest, men kvällen var inte riktigt slut där. Vi hamnade på en annan fest, som vi ganska snabbt lämnade och tog oss tillbaka till husvagnen där vi satt och chillade ett tag till. Vid 04 var alla tillbaka och vi kunde gå och lägga oss, jag kände för att njuta av den sista kvällen ordentligt (jag sov ute mellan två stolar).

Nu sitter jag i bilen på väg tillbaka till Orust, till min kille. Min hjärna fick ta semester denna helgen och jag slapp tänka på allt som händer och har hänt den senaste tiden. Jag ger denna helgen 4 1/2 av 5, men nu längtar jag efter att lägga mig i en riktig säng och sova.

Jag är den jag är!
//Hanna jakobsson

Likes

Comments

Jag är rädd, rädd för att de som folk runtomkring mig som säger att de inte är nån fara eller "skyller" på att de är något jag ätit, inte har rätt. Jag har under en ganska lång period (på några månader) haft kramper i magen, i början var de milda och kom under "den perioden i månaden" så jag oroade mig inte så mycket (eftersom att jag haft de i flera år). Men de har på sista tiden blivit mer kraftfulla och kan komma lite när som, utan förvarning. Jag har fått dem i skolan, så jag har varit tvungen att gå hem. Jag har fått dem på stan, så att jag har varit tvungen att sätta mig ner mitt på golvet för att jag inte kunnat andas.

Jag vet inte vad detta beror på, om de är stress, om de är levern eller om de är något helt annat. Men va de än är så är jag rädd, rädd för att de ska vara något allvarligt eller till och med dödligt. Ja jag vet att jag är paranoid och att jag borde kolla upp de så jag får svart på vitt vad de är som faktiskt händer med min kropp, men vill jag veta? Jag vet inte. Är se värt att vänta ut de, är de värt att chansa att de ska gå över? Kanske, kanske inte. Det finns så mycket alternativ på vad de kan vara, saker som jag inte ens önskar min värsta fiende, som jag inte vill tro kan hända mig.

Jag ska försöka kolla upp de så snabbt som möjligt, håller tummarna för att de inte är vad jag tror och att de som säger att de inte är någon fara har rätt.
Puss och kram

//Hanna Jakobsson <3

Likes

Comments

Jag trodde att jag äntligen hade börjat att må bra, men jag hade fel som vanligt. det finns så mycket i mitt liv som bara går fel hela tiden, jag känner mig så värdelös ibland. Jag tycker att de är svårt att veta hur man ska tacklas med all stress som finns i vardagen, ska man bara låta de vara, ellr ska man be om hjälp? De är något som jag inte har svar på och kanske inte kommer att få, de ända jag kan göra är att försöka.

Jag blir på riktigt rädd, rädd för mig själv och mitt mående. Jag gör saker mot mig själv, mot folk i min omgivning som jag aldrig trodde att jag skulle kunna göra och jag vet inte hur jag ska kunna stoppa mig själv från att göra de. Jag säger förlåt men det är som om jag inte kan förlåta mig själv för de jag gör eller tänker att jag ska göra.

Mitt liv står ganska still just nu, även om jag gör saker, åker till andra platser, träffar nya människor så mår jag skit och känner att jag inte vet hur jag ska kunna säga till de som finns i mitt liv hur jag mår. Känns som om de är trötta på att höra att jag mår dåligt, trötta på att höra mig berätta hur mycket jag saknar min mamma, hur mycket jag hatar en viss familjemedlem och hur svårt de är för mig med min ångest. Helt ärligt jag är trött på att låtsas att allt är bra, trött på att hålla inne tårarna, trött på att hålla inne den ilska som finns i mig. Men också trött på att leva detta livet, i denna stad, i detta hus med dessa människor.

Jag blir inte längre glad för att folk i min närhet mår bra, jag vill inte höra att de går bra för dem i skolan eller att de har haft en kul helg för jag bryr mig helt ärligt inte längre. Jag säger inta att jag inte älskar dem eller att jag inte har känslor för dem längre, de är trotts att jag mår så här hela mitt liv och skulle gå under om jag förlora någon av dem. Men jag är så trött på att vara den snälla oskyldiga tjejen som inte har en egen röst, så trött på att vara osynlig men de är den rollen som jag har fått. jag behöver få blomma ut, bli den som jag på riktigt är, jag behöver hjälp!

en förändring!

// Hanna Jakobsson

Likes

Comments

Att vara trött på något eller helt enkelt känna att man har gjort något för länge, att man fastnat i något hjul. Då kan man få känslan att man vill göra något nytt, något man inte har gjort förut, något "farligt" eller något "olagligt" den känslan har jag just nu. jag känner mig klar med att gå till skolan varje dag. Jag känner mig färdig med att bo i samma hus, på samma gata, i samma stad. Jag är en person som behöver förändring, jag behöver något nytt i mitt liv, visst jag har fått ett nytt liv efter att jah träffat min kille, de kan jag inte säga emot. Jag är glad, jag mår bra, egentligen. Men jag vill göra något som jag brinner för vill hitta de där som får mig att känna mig stolt över mig själv. Får mig att känna en glädje att gå upp till och skolan är inte en sån sak.

Jag tror inte att jag är en skol person (vem är de egentligen), men de finns folk som "behöver" skolan för att känna sig coola eller sedda. Men jag är inte en av dem. Jag har alldrig varit cool eller populär (men jag är snygg så de är okej). Jag behöver inte skolan för att känna mig viktig, jag behöver inte skolan för att känna mig nöjd, och vet ni vad, de är jag så himla glad för. När jag tar studenten kommer jag inte att sakna min klass, jag kommer inte se tillbaka och se skolan som något jag behövde för att leva, jag kommer att se det som ett avslutat kapitel som en sak som man bara måste göra. Men ännu har jag inte hittat min låga de som jag brinner för, det som jag vill göra i livet.

Jag har en dröm eller i alla fall en tanke på vad jag vill bli, vad jag vill jobba med och hur jag vill att mitt liv ska se ut. Men jag vet inte vad min fritid ska bestå av, var jag ska bo eller hur min "familj" kommer att se ut. Vi får helt enkelt se vad som händer, men först ska man överleva skolan.

Ha de bra

//HaniCh

Likes

Comments

Min dag blev inte riktigt som planerat, jag hade planer på att gå till stan och köpa en kopp till mig själv, umgås med en kompis samt min kille innan vi båda ska iväg nu på lovet. Men de som för mig kunde bli en dag att samla energi, blev istället en dag då min energi togs ifrån mig och min ork bara försvann. I mitt liv och min livssituation vet jag om att detta kan hända men ibland så glömmer man, man glömmer vem man bor med, man glömmer hur den personen är och vad hon kan göra. Jag skulle inte säga att de som hände var hennes fel men hon var anledningen till att jag gjorde de, förstår ni vad jag menar då? kanske inte, eftersom att ni inte vet vad som hänt, jag tar de från början. jag kommer inte att gå in på detaljer om vad som sas osv eftersom att jag inte vill hänga ut henne men jag kan berätta vad jag kände.

Min morgon började bra, jag hade för första gången på länge väldigt mycket energi på morgonen. Jag är verkligen ingen morgon människa när jag är ensam ser ingen mening med att vakna. Men denna morgon var annorlunda eftersom att jag hade en dag att se fram emot. Så jag började dagen med att städa mitt rum, och inte bara plocka undan lite utan borsta och torka av alla bänkar och golv i mitt rum och i min toa. När jag var klar kände jag mig nöjd och tog då en varm dusch. de var vid frukosten då allt hände, då hela min dag spårades ur eftersom att nu är hon hemma igen, efter en månad borta på jobb resa så är hon tillbaka och då börjar allt igen. Alla anklagelser och alla nedtryckande ord, allt de som får mig att känna mig så svag i hela kroppen både fysiskt och psykiskt. och tro mig de är värre än vad de låter. Efter de att min familj lämnat köket efter att hon sagt allt hon gjort och ingen vill vara i samma rum längre, gjorde jag något som jag inte borde ha gjort. Hon borde inte kunna få mig att komma till den punkten då jag håller en kastrull med kokande vatten över min arm, men de kan hon eftersom att hon har den makten över mig och bara hon.

Så nu kanske ni fattar vad jag menar med att de inte var hennes fel men att de var hon som bidrog till de. jag skulle säga att de är en smärta som jag aldrig tidigare känt, inte den värsta men något jag aldrig känt förut. Efter att ha lugnat ner mig lite och slutat skaka, gråta och skrika så tog jag mig ut för att möta upp en kompis som kunde låna mig en salva som ska lindra lite, vilket den också gjorde/gör. Vi åkte in till stan och gick runt där lite. så denna dagen som började bra, slutade också helt okej trots allt mitt i mellan, men det blev inte som jag tänkt mig. Men dagen är ju inte slut än så jag får se vad kvällen har att erbjuda. Men de är något jag vill säga, jag är okej och jag kommer inte att ge upp.

ha de bra!

//HaniCh


Ps. här kommer den första bilden på hur jag ser ut, visst är jag snygg ;)

Likes

Comments

Hej,

Jag har nu varit sjuk i två dagar (är fortfarande de) så jag har inte varit på jobbet/praktiken. Men jag har behövt dessa dagarna och bara vara hemma. I måndags var planen att jag skulle gå till jobbet, vilket jag också gjorde, men när jag kom fram så kände jag bara att de tog emot att gå in så jag tog bussen hem igen. Dessa dagarna har jag verkligen inte gjort något, jag har i stort sätt sovit i två dygn, vilket jag utan tvekan har behövt. Jag har fått lite städning gjort och lite läxor men annars inget vettigt :D.

Men eftersom att jag har varit ensam hela dagarna så saknar jag att umgås med människor (vilket kanske inte är så konstigt). Så jag längtar tills jag blir frisk så att jag kan träffa lite kompisar och så.

På tal om att träffa människor, så har jag haft en underbar helg, jag har träffat min kille och mina två allra bästa vänner. Min helg började med att jag var sminkmodel för ett smink och hudvård märke, vilket var riktigt kul. Efter de hade jag bråttom till att möta upp min pappa, lille bror och kille för att gå på ishockey, vilket jag alltid tycker är lika kul (att gå på ishockey de vill säga). Lördagen spenderade jag dagen med mina bästa och viktigaste personer, vilket verkligen behövdes (lite alkohol på de, ska man inte klaga på).

Om jag skulle summera min helg så är jag väldigt nöjd, så om jag tänker på de så är de okej att vara lite sjuk nu. Känner mig nöjd och glad just nu, förutom rastlösheten jag känt idag.

ha de bra

//HaniCh

Likes

Comments

Jag fattar inte grejen, varför mår jag som jag gör? varför känns det som om mitt hjärta ska gå i tusen bitar. Fastän jah har allt man kan begära, ett hem (typ), vänner, mat, vatten. När jag till och med har fått de jag aldrig trodde att jag skulle få, när jag känner något jag inte trodde var möjligt i mitt liv. Hur kan jag då ändå må som jag gör och känna som jag gör?

Tomheten som jag känner när jag vaknar tills jag går och lägger mig, är en tomhet som river mig inifrån och ut. En tomhet som får mig att känna mig ensam och sviken. vissa dagar är värre än andra, vissa dagar vill jag inte ens leva och de är de dagar som jag inte bryr mig. De dagar jag inte bryr mig om hur mycket folk finns där för mig, då jag inte bryr mig om jag säger saker som sårar eller gör saker som sårar, de är de dagarna som jag är rädd för mig själv.

Dessa dagar hade jag inte haft på ett tag, men nu kommer de oftare än vanligt och jag kan inte kontrollera dem eller stoppa dem när de kommer. Då känner jag inte för att prata eller låsas att allt är okej för som sagt så bryr jag mig inte. jag vet inte vad detta beror på men jag tror att det kan ha att göra med att jag alla andra dagar bryr mig för mycket.

Jag är så trött på att må så här, jag är trott på att skifta mellan att vara en kärleksfull och omtänksam person till en kallhjärtad bitch. Det jag tror hjälper är att ta en paus, en paus från människor och då menar jag inte att jag inte ska träffa människor utan bara att jag ska lägga lite mer tid på mig själv och mindre på andra.

Men detta är i mitt liv inte så enkelt som de låter, eftersom att jag är den typen av person som alltid sätter andra först. Jag kan släppa allt och åka en timme eller mer för att träffa en kompis som mår dåligt. Detta är en bra sak, i många sammanhang, men de är också ett problem.

Jag ska försöka ta denna helgen som kommer till att plugga i alla fall, vi får se hur det går, jag återkommer.

ha de bra

//HaniCh


Likes

Comments