Mat!, Vardag!, Vänner!, Övrigt!

Hej kompisar! Det är svårt att hinna med bloggen men så fort jag får lite tid över så försöker jag skriva åtminstone något litet, så det är precis det jag tänkte göra nu!

Föregående veckan (det är måndag idag) flöt på hur fort som helst, jag inser nu att mina 13 veckor här kommer att vara över mycket snabbare än jag tänkt mig. Dagarna ser ganska lika ut här men vi har faktiskt hittat på lite grejer, bland annat har jag flyttat till ett nytt boende, vi åkte på en ny krokodil-tur och så bestämde jag och min nya roomie Silje (från Norge) oss för att börja spara lite pengar! Utöver det så har vi sagt hejdå till fler kompisar, men även sagt hej till nya. Fortfarande lika konstigt varje gång.

Jag har bott på Casa Papaya i två dagar nu och det har varit såååå skönt! Det är ett litet lägenhetshus precis utanför skolområdet med egen pool, eget kök, eget allt. Och jag har ÄNTLIGEN en vettig säng?! Hittills har jag sovit i underslafen på en våningssäng och vaknat så fort tjejen över mig vände sig. Det var ett fruktansvärt och frustrerande i-landsproblem kan jag lova er! Stället jag bor på nu erbjuder inte bara en skön säng och lite privatliv utan även fritt fram för både rökning och alkohol - kanske inte det jag brydde mig mest om när jag flyttade hit, men det är skönt att inte vara bunden till en massa regler.

Jag har gjort mig hemmastadd men det var svårt att packa ihop alla mina grejer och gå ut genom dörren för att sen packa upp allt 50 meter bort. Jag föreställde mig hur jag skulle sätta mig på flyget tillbaka till Sverige och det frambringade ganska blandade känslor..! Jag saknar min familj och alla kompisar hemma, rutiner och mitt jobb men samtidigt vill jag stanna här i Tamarindo för resten av mitt liv. Det går inte att förklara för någon som aldrig varit här hur vi har det eller hur vi lever, det är en fullständigt egen bubbla och omvärlden existerar knappt längre. Jag tror att jag har någon sorts personlig kris just nu för sedan jag bytte boende har jag känt mig väldigt kluven och stressad, att jag och Silje ska ha en hemma-vecka och bara fokusera på välmående kommer lägligt!

Jag har dessutom börjat spana på julklappar att ta hem! Det är svindyrt i Tamarindo men det går helt okej, att hitta presenter är min absoluta favorit-syssla så det ska bli kul! Kram på er, nu ska jag fixa lite middag och kolla på en film!

HÄNG MED!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Utmaningar!, Vänner!, Äventyr!

Dag 3, Söndag

Jag vaknade söndag morgon av världens skyfall, det är tydligen inte bara regnperiod i CR. Mitt larm stod på 07.15 då jag hade bokat en massage (det var halva priset för EF-studenter så jag och några fler morgonpigga tog tillfället i akt!), jag sprang ned till spa-området som var helt översvämmat med vatten, fick gå in i en liten stuga och lägga mig på bänken. Jag hade bokat en shiatsu-massage som är baserad på japansk läkekonst och akupressur. Jag förväntade mig relativt hårda tag men det var helt sjukt, jag blev bokstavligen vriden ut, in, upp och ned! Det var jätteskönt för knutarna i min rygg men det var kanske inte riktigt det jag var beredd på.

Jag hade packat ihop mina grejer kvällen innan så jag gick direkt till frukosten där jag beställde omelett och vitt bröd, jag ville inte riskera att må illa resten av bilfärden hem senare under dagen. Frukosten tog en EVIGHET, när jag fick min mat var jag tvungen att pressa i mig den och sen skynda iväg till dagens första aktivitet!

Vi skulle åka häst och vagn! Åter igen så tyckte jag fruktansvärt synd om djuren, de såg lika undernärda ut som de vi red när vi besökte Guachipelin. Vi körde runt staden Granada någon timme och stannade bland annat på kyrkogården "cementerio de San José". Det var otroligt vackert, deras gravstenar var väldigt flådiga och framför allt STORA. Det var rätt stor skillnad på deras gravar och de vi vanligtvis ser i Sverige.

Det kändes lite konstigt att gå runt på en gravplats som turist, det var en olustig känsla. Vår guide, en kvinna som är väldigt respekterad (hon står högre i rang än män och det är inte så vanligt i Nicaragua, hon var den första kvinnan som körde häst och vagn samt började driva verksamhet inom det. Sjukt härlig kvinna!) i Granada, berättade lite om hur systemet fungerar, vem som blir begraven där och varför. Mycket vacker plats, dock ganska skönt att få komma därifrån. Nästa stopp var Nicaraguas näst största stad, León!

Vi stannade bara lite kort i León för att äta lite lunch och spana runt efter souvenirer, jag hittade inte mycket alls. Jag fastnade mest för riktigt stora knivar och jättecoola läderväskor med rom-flaskor i, men inget av det fick jag ta med mig över gränsen tillbaka till CR (det kanske var lika bra..?).

Rätt snart började vi rulla hemåt igen och det var på tiden. Vi började gå varandra på nerverna, tre dagar ihopklämda i en liten buss var kanske inte det roligaste vi gjort under vår tid här (kan komma på ungefär tusen saker jag hellre skulle göra).

Jag är sååå nöjd med Nicaragua-resan. Hur skönt det än var att komma hem så var det en resa att minnas för resten av livet. Allt som allt ger jag denna weekend-trip 8/10 toast. Tiden gick snabbt och vi skyndade oss igenom det mesta för att hinna allt på så kort tid! Bussresan var lång och obekväm, om än sjukt rolig på samma gång, det var kul att få komma iväg med gänget här (det fanns tyvärr begränsat antal platser och vi SPRANG för att hinna skriva upp oss, de som inte hann fick tyvärr stanna hemma). Med tanke på att vi redan bor, i princip, ovanpå varandra så är det svårt att föreställa sig att man kan få ännu starkare sammanhållning men efter att all irritation släppt så känns det till och med bättre än innan vi åkte.

Helt otroligt. HÄNG MED!

Likes

Comments

Dag 2, Lördag

Lördagen spenderades på en vulkan, spännande! Vi slängde i oss frukost och for mot Cerro Negro, 728 meter över havet och en del av vulkankedjan Cordillera Los Maribios. Cerro Negro är en av världens yngsta vulkaner, den föddes i april 1850 och det senaste utbrottet var under år 1999 - alltså arton år sedan.

Vi blev tilldelade varsin gympapåse innehållande vår orangea pulka-klädsel (vi betalade personalen på företaget så att de bar upp våra pulka-brädor till toppen, jag hade aldrig klarat av att ta både mig själv och en TUNG, otymplig bräda dit) och fick sedan påbörja klättringen mot toppen. Det tog ungefär 50 minuter inklusive pauser, det var nog något av det jobbigaste jag har gjort i hela mitt liv och det är ingen överdrift! Det var varmt, det var fuktigt, det var brant och supersvårt att ta sig framåt i den lösa sanden. Fötterna gled undan, ett steg framåt och två steg bakåt. Jag och Leah (en av tjejerna på skolan) tog till taktiken "delmål-är-bra" genom att ta sikte på små stenar med 50 meters mellanrum. Vi stannade två minuter, samlade kraft och vandrade vidare!

När vi ÄNTLIGEN nådde toppen sprang vi de sista metrarna, lättnaden var total. Och det var så vackert. Det går inte ens att beskriva hur mäktig man kände sig, det måste upplevas. Det kändes som att jag hade hela världen under mina fötter, det var helt jäkla magiskt och jag imponeras inte så lätt. Jag är ofta exalterad och förväntansfull, men det är sällan mina förväntningar överträffas så som de gjorde där uppe. Vi tog runt en miljon bilder och drog på oss våra snygga vulkandräkter! Orange is the new black, eller?

Vill ni gissa vem som var långsammast ned? Vem tror ni att det var? Var det Julia? Ja, självklart. Jag fick tiden 18km/h vilket kändes ungefär lika fort i stundens hetta. Det var skitsvårt att styra brädan, den var så osmidig och sanden sköljde över den tills den var helt begraven under grus. När guiden förklarade hur man skulle göra verkade det så lätt men när man väl satt där mitt i backen var det helt plötsligt inte lika enkelt längre. Oups. När det gick för fort skulle man slänga sig mot backen och breda ut sig som en stjärna. Det var meningen att brädan då skulle tvärstanna (enligt guiden) men jag är nästan 100% säker på att det snarare gick snabbare, jag flög av min två eller tre gånger och såg den fara iväg innan jag lyckades fånga den igen. Jag fick gå någon sorts baklänges krabb-gång för att kunna sätta mig på brädan igen innan fötterna åter igen gled undan i sanden, men det var bara att kämpa, och jag lyckades ju så det är en vinst i sig!

Vi serverades pizza (vitt bröd med tomatsås och champinjoner) och öl när alla lyckats ta sig ned för vulkanen och sen åkte vi hem igen. Jag hade under morgonen och under dagen mått ganska bra men under eftermiddagen började jag må dåligt igen. Väldigt dåligt. Det slutade med att jag gick och la mig i bussen med mina kräkpåsar medan de andra käkade en sen lunch. Jag sov nästan hela vägen hem, köpte en subway-macka (som jag beställde helt på spanska?!?!?!?!??!) och sen somnade jag och Silke framför Grey's Anatomy.

Jag har aldrig haft så mycket sand i mina skor någonsin, de är fortfarande svarta i sulorna och mina strumpor kommer aldrig mer bli rena efter detta. Det finns inte en chans. Detta var något av det absolut roligaste, nervkittlande, jobbigaste och häftigaste jag gjort i hela mitt liv. Till och med kläderna är coola!!! Det är under stunder som dessa som jag förstår hur mycket jag kommer växa och hur mycket jag kommer få ut av den här resan. Att nu tänka tillbaka på mina tankegångar innan jag åkte iväg till CR, hur jag funderade över olika utvägar, att ställa in, oron jag kände. Det är som bortblåst och jag vill bara ruska om mig själv och skrika "ÅK!!!". Att jag kunde tveka inför livets äventyr, alla nya vänner, ett nytt språk, det är inte klokt.

Jag tänkte skriva om dag 3 imorgon, för nu ska jag sova! HÄNG MED!

Likes

Comments

Dag 1, Fredag

Transfern mot Nicaragua, Granada, gick 06.00 från skolan. ​Sexton elever klämde sig in i en vit minibuss och sen åkte vi iväg! Jag mådde fruktansvärt dåligt och tänkte till och med ställa in resan då jag kräktes precis innan vi skulle åka, men det var ingen återbetalning så jag blev övertalad att åka ändå vilket jag är sjukt tacksam för nu! Jag hade kastat 3000 kronor i sjön och dessutom missat världens äventyr om jag hade stannat hemma.

Resan dit tog ungefär 6 timmar, troligtvis lite längre på grund av alla kisspauser och stopp för att köpa mat! Det kändes som att det tog en evighet och väl framme vid gränsen mellan Costa Rica och Nicaragua var vi tvungna att visa våra pass ungefär 10 gånger. Minst 5 i alla fall. Det var helt galet och det tog sååå lång tid. Väl över gränsen så började tiden gå snabbare och vi var ganska snart framme på vårt hotell "Mansion de Chocolate" vilket, som ni kanske förstår, är ett hotell med temat CHOKLAD. Från golv till tak, möblerna och inredningen - choklaaaaad.

Vi packade in våra grejer och tog vår lilla buss till det första stoppet vilket var någon sorts "Beverly Hills star-tour" fast via båt (och självklart inte i Beverly Hills) i Nicaraguas skärgård. Vi åkte förbi flera öar med gigantiska, exotiska hus där det bodde multimiljardärer. Bland annat ägaren av Jamaha (motorer) bodde där ute, men jag var mest intresserad av att se mig omkring. Utöver alla vackra hus så åkte vi förbi en ap-ö och vi fick även gå i land för att ta en drink på en annan ö. Många öar.

Det tog några timmar och sen åkte vi hem till hotellet igen för att snabbt inse att rummet som jag, Silke och Felicia skulle bo i var fullkomligt invaderat av flugor och flyg-myror. Det gick inte ens att andas utan att man fick något i munnen, de var på golvet, väggarna, i våra väskor, i sängarna. Det KRYLLADE av insekter. Vi fick snabbt packa ihop alla våra grejer igen och fly in till grannen innan vi blev tilldelade ett nytt rum... Men när det var ur världen så var hotellet jättefint!

Under kvällen när insekterna var borta och alla äntligen kunde slappna av skulle vi tydligen ut och fara igen (något jag har märkt sedan jag landade i Costa Rica är att hur lugn atmosfären än är så är man ständigt i rörelse, det är en helt ny sorts stress) - nästa stopp var en restaurang där vi käkade middag och sedan äntligen i säng!!! Det var som ett skänk från ovan att efter en halv dag i en trång och svettig buss, illamående och ynklig, trött och slutkörd, få lägga sig och sova.

Dag 1 i Nicaragua var en mjukstart inför resans star-attraction, VULKANEN. Det berättar jag mer om i nästa inlägg! HÄNG MED!

Likes

Comments

Övrigt!

Hej kompisar! Det var ett tag sen vi hördes vid, så jag tänkte dela med mig av en liten update kring mitt mående! Jag har under de senaste två veckorna faktiskt hittat på väldigt mycket. Jag misstänker att det började med att jag köpte mat ur en bil (cocher-mama kallas hon, hon säljer mat ur bakluckan på sin bil i ett gathörn för typ 40 kronor), oavsett hur jag blev sjuk så är min slutsats att jag blev väldigt, väldigt sjuk. Jag började må dåligt en morgon och kände att något inte stod helt rätt till, så jag gick och la mig igen redan efter första lektionen och sov till 17 på eftermiddagen. Då gick jag upp och kräktes första gången. Efteråt mådde jag bra och vi trodde att det var en matförgiftning så ingen tänkte mer på det.

Dagen efter mådde jag 10 gånger värre och kom inte ens ur sängen, sprang till toan varannan timme och till slut blev jag tvingad att gå till farbror doktorn. Toppen! Väl där diskuterade vi om jag skulle få dropp, tabletter eller en spruta så att jag äntligen skulle börja må lite bättre och få i mig vätska, vi försökte med dropp men han kunde inte hittade mina ådror då jag var så otroligt uttorkad och då mitt blodtryck var så lågt. Han försökte 5 gånger i vardera arm och det var INTE kul. Det slutade med att jag fick en injektion mot illamåendet I RUMPAN då jag inte kunde behålla någon tablett. Skoj. Läkaren visste inte riktigt vad jag hade drabbats av så han skickade hem mig utan någon mer info.

Sen dess har jag kräkts till och från, men det gick över under söndagen (den 23e, jag blev sjuk den 19e). Jag fick probiotika och flytande elektrolyter som jag skulle ta i fem dagar för att se om jag mådde bättre vilket jag nu i efterhand kan berätta att jag inte gjorde. Dagen efter åkte vi till Nicaragua med buss under 6-7 timmar så jag tog med min underbara mag-åkomma dit, mer om detta i nästa inlägg.

Igår (26e, måndag) gick jag tillbaka till läkaren och köpte antibiotika då jag fortfarande inte mår bra. Det börjar vända så jag hoppas att jag är helt återställd inom en vecka!

Kram på er, HÄNG MED!


Likes

Comments

Det har inte hänt mycket alls under de senaste dagarna. Tiden har stått stilla och dagarna flyter ihop, jag insåg i förrgår att jag har varit här i över två veckor - och det känns som att jag kom hit för bara någon dag sedan (samtidigt som det känns som att jag varit här i en evighet)?!

Utöver det så har jag nu för första gången här sagt hejdå till en kompis här. Lynn åkte hem, det var väldigt tungt då man kommer varandra så otroligt nära och det känns nästan som att en familjemedlem har försvunnit. Jag försöker att inte tänka så mycket på avsked (dels för att jag är väldigt dålig på avsked, men det är inte så himla kul heller) och fokuserar på att "leva i nuet" men det är jättesvårt. Jag måste tvinga mig själv att inte gå runt och oroa mig över framtida avsked, det är många här som man aldrig mer kommer att träffa igen.

Igår var det karaoke-kväll på en bar som heter Sharky's. Det var meningen att jag skulle sjunga något men modet räckte inte riktigt till (behövde nog en eller två cervezas till om jag ska vara helt ärlig). Dock var det flera andra som ställde sig med mikrofonen i handen (varav en helt LOCO tjej som vrålade ut texterna, jag och mitt sällskap satt helt chockade haha)! Vissa var faktiskt ganska duktiga men majoriteten av de som sjöng var helt tondöva - sjukt roligt!

Eftersom att staden är så liten känner man väldigt snabbt igen de som bor här på heltid (de kallas för Ticos), de som jobbar på restaurangerna, i barerna, i butikerna. Det finns bara några få ute-ställen här så de flesta samlas på en och samma plats. Det innebär att man festar med vänner och bekanta lite varje dag, igår såg jag en anställd på en av matbutikerna sjunga! Barerna och klubbarna har dessutom "sin egen veckodag", på måndagar är det till exempel Aqua-night och då serveras det gratis alkohol till alla tjejer (man säger inte nej till gratis alkohol hur omoraliskt och sexistiskt det än låter, okej?) och på torsdagar gäller detsamma på "Pacifico", söndagar är beerpong-dag och så fortsätter det! Snacka om utmattande, det händer något precis varje kväll. Barernas kretslopp, tänk om det fungerade så här i Sverige?

På tal om utmattad så ligger jag just nu nerbäddad i min säng, klockan är inte ens 18.00 men jag är helt däckad. Jag ska kolla på en film och gå och lägga mig tidigt medan de andra ska gå och käka pizza och sedan festa. Jag känner hur mycket min kropp skriker efter vila, det ska bli sååå skönt att få somna i lugn och ro. Godnatt och kram på er!

HÄNG MED!


Likes

Comments

¡HOLA! Under fredagen bestämde jag och ett litet gäng oss för att hyra fyrhjulingar (något som varit på min bucketlist länge). Vi drog iväg under förmiddagen och var sedan borta i 5-6 timmar! Det var inte det lättaste i början, man gasar med tummen och att styra var väldigt tungt - det krävde nästan hela kroppsvikten för att vrida styret. För någon (jag) som inte ens kört, eller åkt, moppe i sitt liv var det väldigt konstigt att köra ett fordon utan skyddande dörrar och tak! Det var lite läskigt i början, men mest nervkittlande och spännande. Med tanke på trafiken i Costa Rica är det vettigt att åtminstone lägga en tanke på trafikfaran här. För några dagar sedan åkte vi förbi en trafikolycka där en person hade avlidit och det var väldigt omskakande för oss allihopa.

Vi körde nästan en timme innan vi stannade på en supermercada för att skaffa lite färdkost och sen for vi vidare till hela TRE paradis-stränder. Det var helt magiskt, stranden i Tamarindo är absolut en okej strand och den är underbar att hänga på men dessa tre stränder var något helt annat. De var som oaser, helt klarblått vatten, kritvit sand och tro det eller ej - inget regn alls!!! Vi slog oss ned, käkade lite chips, simmade och sen körde vi vidare till nästa strand där det fanns ett stort berg med en grotta i som vår guide Viktor absolut tyckte att vi skulle simma ut till!

Det var ganska strömt då det var högvatten så vi alla kämpade för att ta oss ut, vågorna kom från olika håll samtidigt så man var tvungen att vara lite försiktig! Berget på bilden ovan är den lilla ön som vi simmade ut till, väl på ön var vi tvungna att klättra ungefär 10 meter för att nå själva urholkningen - så coolt!

Det var en toppendag! Vi var alla helt slutkörda när dagen var över, och vi var dessutom helt vinröda av solsveda. Hur mycket vi än smorde in oss så hjälpte det inte så under kvällen såg vi alla ut som kräftor! Men lite after-sun hjälper nästan alltid och idag (lördag) har vi vilat i skuggan så det känns lite bättre.

Ikväll ska vi iväg till min personliga favoritrestaurang Green Papaya igen (stället som jag ska berätta mer om senare, deras tacos är himmelska) då det är några som ska åka hem denna helg. Det är alltid någon som ska lämna oss, varje dag önskar någon en restaurang och så går vi alla tillsammans för att skicka hem dem med ett fint minne, ungefär. Dock brukar det sluta med att alla tappar bort varandra på klubben senare under kvällen och det blir inte något riktigt hejdå!

Imorgon ska vi följa med en tjej här till läkaren (hon skar upp sin fot på stenar under ett nattbad... Inte vår smartaste idé kanske) och käka sushi, mer än så har vi inte planerat - så skönt!

Puss och kram på er, HÄNG MED!

Likes

Comments

Vänner!, Utmaningar!, Äventyr!

¡Hola! Min lördag spenderades i Guachipelin (någon form av aktivitetsområde). Vi vaknade tidigt, 05.30, och klämde ihop oss på en buss som tog oss dit på ungefär två timmar.

Vi började med ridning!
Alla fick skriva på ett papper (försäkran om att vi ansvarar för vårt eget liv antar jag) och sen blev vi tilldelade svinfula hjälmar (hjälmarna är ett återkommande tema under äventyrets gång, i olika färger). Hästarna stod trångt, de såg inte UNDERNÄRDA ut men de kunde definitivt få lite bättre frulle. Det var inte jättekul att se hur djuren behandlades. Men upp i sadlarna satt vi.

Många av oss i gruppen hade aldrig suttit på en häst tidigare. Jag har ridit sedan jag var kanske 6-7 år till att jag var 13-14? Jag slutade för ett rätt långt tag sedan men lite hästvana har jag ändå, så jag var inte jäääätteorolig. Jag och två grabbar (som aldrig hade ridit) tog täten och rätt snart såg jag hur de galopperade iväg med benen fladdrandes överallt! Fick skrika åt dem att sakna ner när de gasade på i en brant nedförsbacke fylld av stora stenblock, lera och stubbar. Moodkiller? Det är helt klart ett mirakel att de satt kvar och att ingen bröt några ben (detta gäller även hästarna).

Näst på tur var forsränning, vilket var helt galet. Och jätteläskigt. På med nya fula hjälmar och VAMOS A LA FORSEN! Alla tog varsin gigantisk badring och gick på led genom skogen fram till ett stort vattenfall. Väl i forsen så tog det lite mer än en timme att ta sig från A till B.

Jag föll i två gånger, första gången redan efter tre minuter. Jag förstod inte riktigt kraften i strömmarna innan men det gjorde jag då kan jag lova! Andra gången jag föll i var precis efter att vi fått tillåtelse att fortsätta mot den "värsta" delen av forsen. Jag föll baklänges ned för ett litet stup och fick ringen ovanför mig, någon tog tag i min flytväst och höll fast mig så att jag inte skulle flyta iväg helt okontrollerat. Dramatiskt! När forsränningen väl var över och vi var tvungna att stiga ur ringarna ville de allra flesta fortsätta åka, det var så fruktansvärt kul! Jag skakade av adrenalin och naturen runt omkring var helt magisk.

När vi kommit iland for vi vidare till höghöjdsbanan, eller Zipline-banan som det också kallas. Denna etapp var helt klart jobbigast både fysiskt och mentalt. Jag är rädd för både höjder, smärta och fart så detta var en enorm utmaning! Jag bestämde mig för att inte tänka på att jag var rädd alls utan intalade mig själv att det var så himla roligt, bra och säkert - och guess what? Det fungerade! Det VAR så himla roligt, bra och säkert (nja, kanske inte säkert). Vi blev släppta från 20 meters höjd, fritt fall rakt ner i ett stup! Vi fick åka zipline över dalar och i klippskrevor, vi fick klättra på klättervägg och vi blev både smutsiga, svettiga, livrädda och euforiska!

Som avslut på dagen (och även detta inlägg) åkte vi vidare mot heta källor invid några vulkaner! Vi smorde in oss i lera och sjönk ner i 42-gradigt (!!!!!!) vatten, det var så varmt att till och med luften som är så kvävande varm kändes SVAL. Då är det riktigt varmt, trust me on that!

Jag kan gott säga att man var ganska sliten efter den här dagen, att smörja in sig i vulkanisk lera var inte återhämtning nog! Men det var en sjukt rolig dag, mycket skratt, mycket skrik, mycket rädsla och mycket mod! Jag tror att vi alla var otroligt stolta och nöjda, riktiga superhumans!

Nu ska jag springa till min första lektion, så vi hörs! Om du orkade läsa och scrolla så här pass långt så kan jag dessutom bjuda på en eloge!

HÄNG MED!

Likes

Comments

Vardag!, Övrigt!

"Pura Vida" ungefär som carpe diem eller live, love, laugh. Här i CR är pura vida något man andas och lever efter, det betyder något i stil med "enkelt liv" eller "rent liv". Här får saker bli lite som de blir, och man tappar lätt bort tid och rum! Om det inte vore för lektionerna under förmiddagarna skulle tidsuppfattningen bli helt loco!

Tempot är väldigt avslappnat här vilket är tvärt emot det jag är van vid, Stockholm (min hemstad) är i mina ögon det vackraste organiserade kaoset på jorden. Det är rörelse och fart överallt, mycket människor och ett hektiskt schema. Det är tider att passa dagarna i ända. Tamarindo är det motsatta! Vi har lagt ifrån oss våra klockor, vi äter när vi är hungriga, vi ses när vi ses. Ungefär.

Idag har jag faktiskt haft lite ångest, jag blir lite rastlös av att inte riktigt ha en fast plats. Eller MIN plats kanske. Jag har mitt rum på campus som jag delar med Felicia, och min säng. Men det är allt, resten delar man med andra och det är svårt att hitta en tillhörighet! Jag stormtrivs med de som bor här, men det har varit några intensiva dagar nu under den första veckan. Det behövdes lite ensamtid idag, så jag gick på en promenad i ösregnet (åh, detta underbara ösregn i tid och otid) till stranden där jag låg och solade ett tag innan jag gick hem och tog en dusch!

Jag kan inte riktigt säga att Pura Vida är min typ av livsstil, jag är inte van vid att omgivningen är så flytande (om ni förstår vad jag menar med flytande). Kanske jag kan omfamna detta bekymmerslösa liv med öppna armar om några veckor?

Ikväll ska vi kolla på Game of Thrones finalen och fixa pommes i vår högst tvivelaktiga ugn, wish us luck! HÄNG MED!

Likes

Comments

¡Buenas noches mis amigos! Jag trodde att den här dagen (31 augusti) skulle bli en riktigt slö dag. Så blev inte fallet! Idag vaknade jag 07.30, slängde i mig lite frukost och masade mig till min första lektion. Just nu håller vi på med grammatik vilket måste vara något av det värsta jag vet. Jag kommer ihåg hur svårt jag tyckte att det var när jag försökte plugga spanska tidigare, i Sverige. Det går något bättre nu vilket är en stor lättnad!

Vi (jag, Felicia, Silke, Lynn, Livia, Jeanne) hade egentligen bara tänkt ta en macka och hänga på stranden resten av dagen när alla lektioner väl var över. Vi hamnade på en krokodiltur i stället! Planen var från början att åka med båt från Playa Tamarindo till en närliggande strand men lågvattnet gjorde det omöjligt. Efter lite övertalning från Henry, vår nya kompis och äventyrsguide, prutade vi oss till en liten krokodil-safari på en timme!

Vi såg nästan 10 krokodiler!!! Tro det eller ej, men jag var i extas. Minst sagt! Henry körde den där lilla båten som en dåre och vi kunde nästan sträcka ner våra händer och ta på deras huvuden, så nära var vi. Han släppte sedan av oss på en liten ö täckt av djungel där vi tvingades gå runt bland jord, gegga, vattenpölar och sjukt obehagliga växter... Han sa att han letade efter apor men de syntes tyvärr inte till. I stället såg vi enorma mängder färgglada krabbor, de ville dock inte vara med på bild.

Det blev en spännande dag trots allt och vistelsen här har knappt börjat, så jag börjar undra vad mer som väntar haha. Om femton minuter ska vi börja röra oss utåt, ikväll väntar restaurangen La Oveja Negra som ligger ungefär 5 minuter från skolan. Det mesta ligger faktiskt 5 minuter från skolan, om inte närmre, vilket är både fruktansvärt skönt men också lite trångt. Om 13 veckor kommer jag nog vara rejält trött på att vara granne med den enda gatan i hela staden haha! Det börjar bli liiite brottom medan jag skriver detta så jag ska slänga på mig ett par byxor och börja röra på mig!

Puss och kram på er så hörs vi senare. HÄNG MED!

Likes

Comments