Utmaningar!, Äventyr!, Övrigt!

Som avslut på vårt safari-äventyr åkte vi som tidigare nämnt förbi en Maasai-by vilket i all välmening var en sjukt märklig grej. Det var inte märkligt enbart på grund av det uppenbara missbruket av någon annans kultur från vår sida (se uttrycket Kulturell appropriering ) men även det faktum att stämningen var så tryckt och laddad gjorde hela situationen absurd. Där stod vi, två vita kvinnor av den moderna världen och skulle glo på någon annans hem, som råkade vara byggda av exkrement och diverse halmstrån.

Upplevelsen var minst sagt konstig. Lärorik men fruktansvärt jobbig.

Vi betalade 20 USD vardera till byns ledare, en man i yngre medelåldern, och blev tilldelade varsitt blå-rutigt tygstycke som de knöt likt mantlar runt våra axlar. Sedan blev vi blev beordrade att ta bilder, "Take pictures now, get your camera". Vi som tidigare hade varit lite tveksamma till om det var etiskt att fotografera dem som om de vore vandrande turistattraktioner halade snabbt fram kameran och tog några skrämda bilder. Vi blev placerade framför en grupp yngre män som välkomnade oss med en traditionsenlig dans. Här kunde vi knappt hålla tillbaka skrattet, hur mycket vi än skämdes över detta, då männen utlät höga grymtningar och skrik medan de hoppade runt i ring och behöll en stadig ögonkontakt med oss. Bara faktumet att vi verkligen _inte_ fick skratta gjorde det ännu svårare att hålla tillbaka det, vad gjorde vi ens där?

Efter att de hade välkomnat oss fick vi gå innanför byns inhängnad, vilken bestod av lite buskar, för ytterligare en dans. Denna grundades i en tävling om vem av byns unga män som kunde hoppa högst. Utöver våra mantlar fick vi nu även varsitt halsband av kvinnorna i byn då de ville att vi skulle klä oss som dem, vi tog tveksamt men lydigt emot våra nya fashion-statements och såg på medan männen turades om att hoppa.

Snart efter detta särade de på oss och vi gick åt olika håll tillsammans med två av de tre männen i byn som kunde engelska. Jag fick gå med in i ett av husen och där blev jag tillsagt att slå mig ned på en tom bensindunk medan killen berättade om sin boning. Huset hade hans mamma byggt åt honom, han var singel och därmed sov han själv (detta sa han och påpekade att han nu hade "bjudit in mig till hans sovrum". Mycket olämpligt och mycket jobbigt att försöka skämta bort.). Sängen bestod av blå pressening och halm. Han förklarade vidare hur männen tilläts gifta sig med fler än en kvinna och att de gjorde precis allt i deras små hyddor, de lagade mat, sov och umgicks där. Jag frågade om kvinnorna fick gifta sig med mer än en man och då tittade han på mig och skrattade, det var ju helt otänkbart.

När detta moment äntligen var över och jag fick pressa mig ut genom hyddans extremt smala dörr-öppning, skåda solljus och andas ren luft igen (och återförenas med Hedda) var det dags att se över kvinnornas hantverk. De gjorde små prylar i pärlor och ståltråd för att finansiera sin kultur och deras levnadssätt. Ackompanjerad av min tilldelade guide tog vi en liten runda förbi borden där grejerna låg utställda. Jag lyckades avvärja mig och sa ursäktande att jag tyvärr inte hade några pengar (vilket är delvis sant, jag är utfattig efter mina veckor utomlands. Ni vet att jag har swish va?). Hedda hade inte lika stor tur och blev till slut tvungen att köpa en urgröpt kalebass-termos ämnad för blod, vin, vatten och mjölk. De ville ha 350 kr för den men hon lyckades pruta ned den till 250 kr i stället. Hon ville verkligen inte ha den där kalebassen.

När förhandlingen var över gick vi vidare till deras skola, ett område på kanske 10 kvadratmeter omhägnat av långa pinnar som staket. De utbildade barnen i byn varje vardag, exakt vad de får lära sig fick vi inte riktigt grepp om men de sjöng för oss och vinkade oss glatt hejdå när vi gick därifrån. Vi kände oss väldigt redo att åka, det var enormt mycket intryck och våra försök att respektera dem samtidigt som vi varken ville eller kunde spendera några pengar var mer än utmattande. Det var otroligt svårt att säga nej, de var så sjukt påstridiga och pressade på punkter som "pengarna går till att stötta kvinnorna, tänk på kvinnorna, tänk på barnen, det går till utbildningen!". Vi skyndade tillbaka till bilen, Hedda betalade de 250 kronorna för sin kalebass-termos och sen fick vi rulla hemåt, trötta och några erfarenheter rikare.

FAKTA OM MAASAI-FOLKET

- Det är ett vandrande folkslag (nomader) som rör sig till fots ostört mellan Tanzania och Kenya.

- De lever på boskap, allt från kossor till getter. Ju större hjordar de har desto större respekt får de. Deras diet består av mjölk, kött, blod och under vår tid även råvaror de byter till sig under marknader. Boskap är prio ett och deras främsta sysselsättning utöver kvinnornas hantverk.

- De avsäger sig kontakt med den moderna världen, de arbetar för att bevara sin kultur och det innebär att de lever så naturligt som möjligt. Barnen går inte i ordentliga skolor och de går inte till läkaren när de är sjuka. ​De förlitar sig helt på naturmedel som honung och örter medicin-mässigt.

- Det är kvinnorna som bygger hyddorna och det tar i regel tre dagar för att ställa i ordning ett färdigt hus. De byggs av pinnar som stomme och isoleras med hjälp av lera och avföring från hjordarna. Till tak används halm och kvistar.

- Både män och kvinnor genomgår omskärelse. Pojkar vanligtvis mellan 12-16 års ålder, de använder ingen medicin eller smärtlindring och det anses vanärande att ge uttryck för smärta under ingreppet. Läketiden är omkring 3-4 månader och många upplever otrolig smärta. De måste i samband med ingreppet bära svarta kläder under de följande tre månaderna vilka tillbringas med andra pojkar på en avskild plats som ett steg mot högre rankning. De går från ung pojke till man och krigare.

- Flickorna könsstympas och måste raka av sig sitt hår. Ingreppen är riskfyllda och innebär omedelbar smärta. Då ingen bedövning används är risken stor att något går fel och att de drabbas av livslånga komplikationer som oförmåga att tömma blåsan, svårigheter att utföra samlag samt föda barn. Flickor som inte går igenom könsstympning anses mindre värda och är svåra att gifta bort.

- Män tillåts gifta sig med mer än en kvinna och i många fall får även män i samma åldersgrupp "lika rättigheter" till den gifta kvinnan. Det innebär att kvinnan gifter sig med hela åldersgruppen, eventuella barn anses vara makens. I dag får kvinnor dock avböja inviter från män hon inte är gift med.

HÄNG MED!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det var dags för flygtur nummer 10 under 4 månader för min del, mycket upp och ned. Denna gång bar det av mot fastlandet och Arusha!

Där skulle vi bo under två nätter då vi skulle på SAFARI! Det har stått högt upp på både min och Heddas bucket-list och det var vad vi båda sett fram emot mest med hela vår resa. Tidigare hade vi bokat med ett annat företag som tyvärr gick i konkurs, självklart tog de våra pengar med sig ned i graven och vi fick ingenting tillbaka. Efter många samtal till försäkringsbolag hit och dit, banken, bankens försäkringsbolag och gud vet vad så förstod vi att de pengarna var long gone. Tråkigt! Det var inte helt lätt att lita på ett nytt bolag via internet när vi hade tidigare erfarenheter av den sorten.

Vi behövde dock inte oroa oss, vår safari var flera mil över förväntan och vi hade aldrig kunnat förutspå hur fantastiskt det var. Vi blev till en början upphämtade av vår guide Jackson efter att vi fått i oss frukost och sedan bar det av mot nationalparken Lake Manyara! Det tog ungefär tre timmar att ta sig dit. Vi hade väl någon föraning om hur det skulle vara men det var verkligen helt otroligt. Det var dock lite svårt att skaka av sig Kolmården-känslan då djuren under vissa tillfällen bara var någon meter ifrån bilen, det var ju liksom vilda giraffer som gick omkring precis framför oss - surrealistiskt?? Vi åt lite lunch i parken och när klockan började närma sig 18 rörde vi oss hemåt igen. På vägen bestämde vi oss dessutom (efter att vår guide föreslagit det) för att besöka en Maasai-by, men det tänkte jag berätta mer om i inlägg nummer 5 om Tanzania.

HÄNG MED!

Likes

Comments

Vänner!, Utmaningar!, Äventyr!, Vardag!

Vi kom fram till hotell nummer ett i välbehåll och gott mod. Det första vi gjorde var att lägga oss vid poolen. Jag hade saknat solen och värmen enormt trots att jag bara varit tillbaka i Sverige en natt, men det var mer än nog kan jag lova. Efter att ha varit i konstant värme under hela 13 veckor var kylan en chock, och då hade snön inte ens kommit (undrar verkligen hur jag kommer må när jag åker hem om 5 dagar).

Vi var enormt trötta och jag hade jetlag, både jag och Hedda somnade tidigt. Under de två första veckorna gjorde vi inte så mycket alls utöver att läsa, bada och sola vilket var välbehövligt men ändå väldigt frustrerande. Till slut blev jag så rastlös att jag bestämde mig för att börja träna lite smått igen och jag insåg hur sjukt mycket jag har saknat att röra på mig. Det fanns inte så mycket att göra och det tog en timme med bil in till stan och 30 minuters promenad till en matbutik. Det blev mycket tid spenderad på hotellet, som ni kanske förstår.

Tyvärr var hotellet en besvikelse för oss, men man ska ju inte klaga! Vi gjorde det bästa av tiden där och åkte på två små utflykter, först till Prison Island där vi såg massor av helt otroligt vackra sköldpaddor och fick ta del av öns historia (den har använts som karantän för slavar för många, många år sedan... ). Under samma avstickare tog vi båten vidare till en sandbank där vi fick lite mat i form av pommes och grillade skaldjur innan vi åkte hemåt igen.

Vårt andra lilla äventyr blev en kort visit i Stone Town där vi gick runt och letade souvenirer och julklappar (kan ju inte komma hem tomhänt). Zanzibar är rent generellt ganska nedgånget och slitet, det är mycket skräp och fattigdom vilket syns rejält om man åker runt lite på ön. Stone Town är betydligt renare men fortfarande i behov av att rustas upp, det är stora kontraster mellan de platser som lockar turister och de platser där vardagslivet rullar på. Vi var inte där så länge, jag tog heller inga bilder och det vi hann med var en lunch vid hamnen och att kika in i några små-butiker innan det började ösregna och vi valde att åka tillbaka till hotellet.

Det var skönt att få komma iväg lite för att bryta av slappandet, jag läste en 550-sidig bok under bara en dag - det kanske ytterligare förklarar hur sysselsatta vi var haha..! När vi åkte därifrån var vi dock väldigt mätta på samma solstolar och samma frukostbuffé varje dag, det var dags för SAFARI! HÄNG MED!

Likes

Comments

Utmaningar!, Vänner!, Äventyr!

Halloj! Nu var det ju ett tag sedan jag uppdaterade er men jag tänkte att jag kunde bjuda på något färskt i minnet innan jag berättar vad som hänt sedan jag skrev något här sist!

Jag och Hedda befinner oss i skrivande stund i vår bungalow på ön Zanzibar, Tanzania. Vår resa har varit enormt lugn, det började med att vi åkte med taxi mot Arlanda, checkade in oss själva och våra väskor för att sedan åka mot vår första mellanlandning - Amsterdam. Vi hade hela 9 timmar i Holland så vi bestämde oss för att ta tåget från Schiphol airport in till Amsterdam central där vi först käkade lite donken (konstigt att ha McDonalds så lättillgängligt för min del då den närmsta i CR fanns cirka 1,5 timme från Tamarindo). Efter att vi hade fyllt på lite energi satte vi oss i en turist-båt och åkte runt i kanalerna under någon timma och sist men inte minst så besökte vi ett sex-museum! Helt klart höjdpunkten under vårt besök.

​​​Resan ​fortsatte och vi sov under majoriteten av vår 24-timmars färd. ​​Det var relativt smärtfria flygturer, det enda stressmomenten vi stötte på var ett väldigt kort byte i Nairobi där vi fick springa till nästa flyg. På Zanzibar fick vi vänta på våra väskor som inte hade hunnit med ombord. Vi var lite oroliga att vi skulle behöva åka ifrån flygplatsen (som för övrigt såg ut som en nedgången hangar utan rullband för väskor eller ordentliga säkerhets-spärrar) utan bagaget. Vi fick sätta oss i ett av de minst kontoren jag någonsin sett för att peka ut hur våra väskor såg ut (tänk er i stil med sällskapsresan) och fylla i papper, men som tur var anlände våra väskor med flyget efter vårt ungefär en timme senare. 

​Vi åkte strax efter detta vidare mot vårt första hotell. HÄNG MED! 

Likes

Comments

Mat!, Vardag!, Vänner!, Övrigt!

Hej kompisar! Det är svårt att hinna med bloggen men så fort jag får lite tid över så försöker jag skriva åtminstone något litet, så det är precis det jag tänkte göra nu!

Föregående veckan (det är måndag idag) flöt på hur fort som helst, jag inser nu att mina 13 veckor här kommer att vara över mycket snabbare än jag tänkt mig. Dagarna ser ganska lika ut här men vi har faktiskt hittat på lite grejer, bland annat har jag flyttat till ett nytt boende, vi åkte på en ny krokodil-tur och så bestämde jag och min nya roomie Silje (från Norge) oss för att börja spara lite pengar! Utöver det så har vi sagt hejdå till fler kompisar, men även sagt hej till nya. Fortfarande lika konstigt varje gång.

Jag har bott på Casa Papaya i två dagar nu och det har varit såååå skönt! Det är ett litet lägenhetshus precis utanför skolområdet med egen pool, eget kök, eget allt. Och jag har ÄNTLIGEN en vettig säng?! Hittills har jag sovit i underslafen på en våningssäng och vaknat så fort tjejen över mig vände sig. Det var ett fruktansvärt och frustrerande i-landsproblem kan jag lova er! Stället jag bor på nu erbjuder inte bara en skön säng och lite privatliv utan även fritt fram för både rökning och alkohol - kanske inte det jag brydde mig mest om när jag flyttade hit, men det är skönt att inte vara bunden till en massa regler.

Jag har gjort mig hemmastadd men det var svårt att packa ihop alla mina grejer och gå ut genom dörren för att sen packa upp allt 50 meter bort. Jag föreställde mig hur jag skulle sätta mig på flyget tillbaka till Sverige och det frambringade ganska blandade känslor..! Jag saknar min familj och alla kompisar hemma, rutiner och mitt jobb men samtidigt vill jag stanna här i Tamarindo för resten av mitt liv. Det går inte att förklara för någon som aldrig varit här hur vi har det eller hur vi lever, det är en fullständigt egen bubbla och omvärlden existerar knappt längre. Jag tror att jag har någon sorts personlig kris just nu för sedan jag bytte boende har jag känt mig väldigt kluven och stressad, att jag och Silje ska ha en hemma-vecka och bara fokusera på välmående kommer lägligt!

Jag har dessutom börjat spana på julklappar att ta hem! Det är svindyrt i Tamarindo men det går helt okej, att hitta presenter är min absoluta favorit-syssla så det ska bli kul! Kram på er, nu ska jag fixa lite middag och kolla på en film!

HÄNG MED!

Likes

Comments

Utmaningar!, Vänner!, Äventyr!

Dag 3, Söndag

Jag vaknade söndag morgon av världens skyfall, det är tydligen inte bara regnperiod i CR. Mitt larm stod på 07.15 då jag hade bokat en massage (det var halva priset för EF-studenter så jag och några fler morgonpigga tog tillfället i akt!), jag sprang ned till spa-området som var helt översvämmat med vatten, fick gå in i en liten stuga och lägga mig på bänken. Jag hade bokat en shiatsu-massage som är baserad på japansk läkekonst och akupressur. Jag förväntade mig relativt hårda tag men det var helt sjukt, jag blev bokstavligen vriden ut, in, upp och ned! Det var jätteskönt för knutarna i min rygg men det var kanske inte riktigt det jag var beredd på.

Jag hade packat ihop mina grejer kvällen innan så jag gick direkt till frukosten där jag beställde omelett och vitt bröd, jag ville inte riskera att må illa resten av bilfärden hem senare under dagen. Frukosten tog en EVIGHET, när jag fick min mat var jag tvungen att pressa i mig den och sen skynda iväg till dagens första aktivitet!

Vi skulle åka häst och vagn! Åter igen så tyckte jag fruktansvärt synd om djuren, de såg lika undernärda ut som de vi red när vi besökte Guachipelin. Vi körde runt staden Granada någon timme och stannade bland annat på kyrkogården "cementerio de San José". Det var otroligt vackert, deras gravstenar var väldigt flådiga och framför allt STORA. Det var rätt stor skillnad på deras gravar och de vi vanligtvis ser i Sverige.

Det kändes lite konstigt att gå runt på en gravplats som turist, det var en olustig känsla. Vår guide, en kvinna som är väldigt respekterad (hon står högre i rang än män och det är inte så vanligt i Nicaragua, hon var den första kvinnan som körde häst och vagn samt började driva verksamhet inom det. Sjukt härlig kvinna!) i Granada, berättade lite om hur systemet fungerar, vem som blir begraven där och varför. Mycket vacker plats, dock ganska skönt att få komma därifrån. Nästa stopp var Nicaraguas näst största stad, León!

Vi stannade bara lite kort i León för att äta lite lunch och spana runt efter souvenirer, jag hittade inte mycket alls. Jag fastnade mest för riktigt stora knivar och jättecoola läderväskor med rom-flaskor i, men inget av det fick jag ta med mig över gränsen tillbaka till CR (det kanske var lika bra..?).

Rätt snart började vi rulla hemåt igen och det var på tiden. Vi började gå varandra på nerverna, tre dagar ihopklämda i en liten buss var kanske inte det roligaste vi gjort under vår tid här (kan komma på ungefär tusen saker jag hellre skulle göra).

Jag är sååå nöjd med Nicaragua-resan. Hur skönt det än var att komma hem så var det en resa att minnas för resten av livet. Allt som allt ger jag denna weekend-trip 8/10 toast. Tiden gick snabbt och vi skyndade oss igenom det mesta för att hinna allt på så kort tid! Bussresan var lång och obekväm, om än sjukt rolig på samma gång, det var kul att få komma iväg med gänget här (det fanns tyvärr begränsat antal platser och vi SPRANG för att hinna skriva upp oss, de som inte hann fick tyvärr stanna hemma). Med tanke på att vi redan bor, i princip, ovanpå varandra så är det svårt att föreställa sig att man kan få ännu starkare sammanhållning men efter att all irritation släppt så känns det till och med bättre än innan vi åkte.

Helt otroligt. HÄNG MED!

Likes

Comments

Dag 2, Lördag

Lördagen spenderades på en vulkan, spännande! Vi slängde i oss frukost och for mot Cerro Negro, 728 meter över havet och en del av vulkankedjan Cordillera Los Maribios. Cerro Negro är en av världens yngsta vulkaner, den föddes i april 1850 och det senaste utbrottet var under år 1999 - alltså arton år sedan.

Vi blev tilldelade varsin gympapåse innehållande vår orangea pulka-klädsel (vi betalade personalen på företaget så att de bar upp våra pulka-brädor till toppen, jag hade aldrig klarat av att ta både mig själv och en TUNG, otymplig bräda dit) och fick sedan påbörja klättringen mot toppen. Det tog ungefär 50 minuter inklusive pauser, det var nog något av det jobbigaste jag har gjort i hela mitt liv och det är ingen överdrift! Det var varmt, det var fuktigt, det var brant och supersvårt att ta sig framåt i den lösa sanden. Fötterna gled undan, ett steg framåt och två steg bakåt. Jag och Leah (en av tjejerna på skolan) tog till taktiken "delmål-är-bra" genom att ta sikte på små stenar med 50 meters mellanrum. Vi stannade två minuter, samlade kraft och vandrade vidare!

När vi ÄNTLIGEN nådde toppen sprang vi de sista metrarna, lättnaden var total. Och det var så vackert. Det går inte ens att beskriva hur mäktig man kände sig, det måste upplevas. Det kändes som att jag hade hela världen under mina fötter, det var helt jäkla magiskt och jag imponeras inte så lätt. Jag är ofta exalterad och förväntansfull, men det är sällan mina förväntningar överträffas så som de gjorde där uppe. Vi tog runt en miljon bilder och drog på oss våra snygga vulkandräkter! Orange is the new black, eller?

Vill ni gissa vem som var långsammast ned? Vem tror ni att det var? Var det Julia? Ja, självklart. Jag fick tiden 18km/h vilket kändes ungefär lika fort i stundens hetta. Det var skitsvårt att styra brädan, den var så osmidig och sanden sköljde över den tills den var helt begraven under grus. När guiden förklarade hur man skulle göra verkade det så lätt men när man väl satt där mitt i backen var det helt plötsligt inte lika enkelt längre. Oups. När det gick för fort skulle man slänga sig mot backen och breda ut sig som en stjärna. Det var meningen att brädan då skulle tvärstanna (enligt guiden) men jag är nästan 100% säker på att det snarare gick snabbare, jag flög av min två eller tre gånger och såg den fara iväg innan jag lyckades fånga den igen. Jag fick gå någon sorts baklänges krabb-gång för att kunna sätta mig på brädan igen innan fötterna åter igen gled undan i sanden, men det var bara att kämpa, och jag lyckades ju så det är en vinst i sig!

Vi serverades pizza (vitt bröd med tomatsås och champinjoner) och öl när alla lyckats ta sig ned för vulkanen och sen åkte vi hem igen. Jag hade under morgonen och under dagen mått ganska bra men under eftermiddagen började jag må dåligt igen. Väldigt dåligt. Det slutade med att jag gick och la mig i bussen med mina kräkpåsar medan de andra käkade en sen lunch. Jag sov nästan hela vägen hem, köpte en subway-macka (som jag beställde helt på spanska?!?!?!?!??!) och sen somnade jag och Silke framför Grey's Anatomy.

Jag har aldrig haft så mycket sand i mina skor någonsin, de är fortfarande svarta i sulorna och mina strumpor kommer aldrig mer bli rena efter detta. Det finns inte en chans. Detta var något av det absolut roligaste, nervkittlande, jobbigaste och häftigaste jag gjort i hela mitt liv. Till och med kläderna är coola!!! Det är under stunder som dessa som jag förstår hur mycket jag kommer växa och hur mycket jag kommer få ut av den här resan. Att nu tänka tillbaka på mina tankegångar innan jag åkte iväg till CR, hur jag funderade över olika utvägar, att ställa in, oron jag kände. Det är som bortblåst och jag vill bara ruska om mig själv och skrika "ÅK!!!". Att jag kunde tveka inför livets äventyr, alla nya vänner, ett nytt språk, det är inte klokt.

Jag tänkte skriva om dag 3 imorgon, för nu ska jag sova! HÄNG MED!

Likes

Comments

Dag 1, Fredag

Transfern mot Nicaragua, Granada, gick 06.00 från skolan. ​Sexton elever klämde sig in i en vit minibuss och sen åkte vi iväg! Jag mådde fruktansvärt dåligt och tänkte till och med ställa in resan då jag kräktes precis innan vi skulle åka, men det var ingen återbetalning så jag blev övertalad att åka ändå vilket jag är sjukt tacksam för nu! Jag hade kastat 3000 kronor i sjön och dessutom missat världens äventyr om jag hade stannat hemma.

Resan dit tog ungefär 6 timmar, troligtvis lite längre på grund av alla kisspauser och stopp för att köpa mat! Det kändes som att det tog en evighet och väl framme vid gränsen mellan Costa Rica och Nicaragua var vi tvungna att visa våra pass ungefär 10 gånger. Minst 5 i alla fall. Det var helt galet och det tog sååå lång tid. Väl över gränsen så började tiden gå snabbare och vi var ganska snart framme på vårt hotell "Mansion de Chocolate" vilket, som ni kanske förstår, är ett hotell med temat CHOKLAD. Från golv till tak, möblerna och inredningen - choklaaaaad.

Vi packade in våra grejer och tog vår lilla buss till det första stoppet vilket var någon sorts "Beverly Hills star-tour" fast via båt (och självklart inte i Beverly Hills) i Nicaraguas skärgård. Vi åkte förbi flera öar med gigantiska, exotiska hus där det bodde multimiljardärer. Bland annat ägaren av Jamaha (motorer) bodde där ute, men jag var mest intresserad av att se mig omkring. Utöver alla vackra hus så åkte vi förbi en ap-ö och vi fick även gå i land för att ta en drink på en annan ö. Många öar.

Det tog några timmar och sen åkte vi hem till hotellet igen för att snabbt inse att rummet som jag, Silke och Felicia skulle bo i var fullkomligt invaderat av flugor och flyg-myror. Det gick inte ens att andas utan att man fick något i munnen, de var på golvet, väggarna, i våra väskor, i sängarna. Det KRYLLADE av insekter. Vi fick snabbt packa ihop alla våra grejer igen och fly in till grannen innan vi blev tilldelade ett nytt rum... Men när det var ur världen så var hotellet jättefint!

Under kvällen när insekterna var borta och alla äntligen kunde slappna av skulle vi tydligen ut och fara igen (något jag har märkt sedan jag landade i Costa Rica är att hur lugn atmosfären än är så är man ständigt i rörelse, det är en helt ny sorts stress) - nästa stopp var en restaurang där vi käkade middag och sedan äntligen i säng!!! Det var som ett skänk från ovan att efter en halv dag i en trång och svettig buss, illamående och ynklig, trött och slutkörd, få lägga sig och sova.

Dag 1 i Nicaragua var en mjukstart inför resans star-attraction, VULKANEN. Det berättar jag mer om i nästa inlägg! HÄNG MED!

Likes

Comments

Övrigt!

Hej kompisar! Det var ett tag sen vi hördes vid, så jag tänkte dela med mig av en liten update kring mitt mående! Jag har under de senaste två veckorna faktiskt hittat på väldigt mycket. Jag misstänker att det började med att jag köpte mat ur en bil (cocher-mama kallas hon, hon säljer mat ur bakluckan på sin bil i ett gathörn för typ 40 kronor), oavsett hur jag blev sjuk så är min slutsats att jag blev väldigt, väldigt sjuk. Jag började må dåligt en morgon och kände att något inte stod helt rätt till, så jag gick och la mig igen redan efter första lektionen och sov till 17 på eftermiddagen. Då gick jag upp och kräktes första gången. Efteråt mådde jag bra och vi trodde att det var en matförgiftning så ingen tänkte mer på det.

Dagen efter mådde jag 10 gånger värre och kom inte ens ur sängen, sprang till toan varannan timme och till slut blev jag tvingad att gå till farbror doktorn. Toppen! Väl där diskuterade vi om jag skulle få dropp, tabletter eller en spruta så att jag äntligen skulle börja må lite bättre och få i mig vätska, vi försökte med dropp men han kunde inte hittade mina ådror då jag var så otroligt uttorkad och då mitt blodtryck var så lågt. Han försökte 5 gånger i vardera arm och det var INTE kul. Det slutade med att jag fick en injektion mot illamåendet I RUMPAN då jag inte kunde behålla någon tablett. Skoj. Läkaren visste inte riktigt vad jag hade drabbats av så han skickade hem mig utan någon mer info.

Sen dess har jag kräkts till och från, men det gick över under söndagen (den 23e, jag blev sjuk den 19e). Jag fick probiotika och flytande elektrolyter som jag skulle ta i fem dagar för att se om jag mådde bättre vilket jag nu i efterhand kan berätta att jag inte gjorde. Dagen efter åkte vi till Nicaragua med buss under 6-7 timmar så jag tog med min underbara mag-åkomma dit, mer om detta i nästa inlägg.

Igår (26e, måndag) gick jag tillbaka till läkaren och köpte antibiotika då jag fortfarande inte mår bra. Det börjar vända så jag hoppas att jag är helt återställd inom en vecka!

Kram på er, HÄNG MED!


Likes

Comments