Ibland blir det liksom bara fel. Ibland dyker en person från helt fel sammanhang upp på helt fel plats vid helt fel tillfälle och hjärna förmår liksom inte riktigt att sortera upp det hela. Så var det till exempel den gången när Ingvar Oldsberg dök upp hemma i vardagsrummet hos en kompis för många år sedan. Oväntat, minst sagt. Om jag inte missminner mig så var detta dagen efter ett kalas dessutom och hjärnan kanske inte var riktigt påkopplad. Fast när det gäller kombinationen ”dagen efter” och oväntat besök, så finns det dom som haft det värre. Mycket värre.

Jag är uppvuxen på en gård strax utanför Göteborg. Här har min släkt bott i många år och levt på jordbruk, men när min farfar på 50-talet ställdes inför valet att satsa stort och fortsätta med jordbruk eller utnyttja gården och dess byggnader och mark till något annat, så valde han det senare. En del av arealen såldes, annan exploaterades. I de ekonomibyggnader som fanns gjordes enkla åtgärder för att kunna få in hyror. I ladugården där det stått hästar och 80 kor flyttade det in en mekanisk verkstad. Volvo hyrde en av de andra ladugårdarna till däckslager och magasinet hyrdes ut till en bilskrot.

I början av 80-talet gjöt man ett nytt golv i den gamla svinstian och hyrde ut till ett plåtslageri. Detta drevs av två män som hette Rolf och Sven. Dom var två knegare som väl egentligen inte på något sätt var urtypen för företagare, men dom byggde upp sin lilla rörelse och den var bara deras. Den gamla svinstian iordningställde dom i princip själva. På baksidan ställdes en gammal manskapsbod som integrerades med deras verkstad och den tjänstgjorde som fika- och omklädningsrum. Alla detaljer gjordes i det material man behärskade bäst, nämligen plåt. Dörrar, fönsternischer, trösklar, fasader, tak och passager kläddes med plåt, varsamt måttad, tillklippt och bockad. Vid sidan av ytterdörren, klädd i plåt såklart, bockades till en svart skylt och på denna klipptes silverfärgade bokstäver ut och poppnitades fast. ”TUVE PLÅT” stod det med raka fina versaler. Efter ett par år som egna företagare stod det varsin splitterny Volvo parkerade utanför verkstaden. Jag anar att det var med blandade känslor som dom framförde dessa, men för att visa att dom inte tappat kontakten med sin livsåskådning satt det ett domusmärke på ena sidan om den bakre registreringsskylten och en röd ros på den andra.

Sven var en tystlåten man med stålgrått hår och framåtlutad gång. Ryggen var lite kutig, kanske märkt av det slitsamma arbete som plåtslageri ändå är.

Rolf var mer pratsam. Han var filosofisk, lugn och sansad. Han tog sig tid även när tid inte fanns. Han hade gulaktigt, tunt hår, en välansad mustasch och en grop i hakan där rakhyveln aldrig nådde botten. När jag gick hem från skolbussen passerade jag förbi Rolf och Svens lilla plåtslageri. Under årets varma månader stod alltid dörren på vid gavel och P4 Radio Göteborg strömmade genom dörrhålet från en gammal transistorradio. Ibland stod Rolf på utsidan och man fick sig en liten pratstund under tiden som Sven fortsatte bocka och klippa plåt inne i verkstaden. Han stod och kisade mot solen med händerna instuckna under hängselbyxornas bröstlapp. Det luktade Röda Lacket och dialekten var tydligt göteborsk.

-Skall du ha dig en mandelkubb, frågade Rolf.

Vem kan tacka nej till detta dammiga bakverk? Man fick följa med genom verkstaden, säga hej till Sven för att sedan slå sig ner i den gamla manskapsboden. Det bjöds på mandelkubb direkt ur påsen och till detta serverades BOB apelsinsaft, blandat direkt i glaset.

-Hur gammal är du nu, frågade Rolf.

-12

-Bra, sa han, då kan du snart bli plåtslagare.

I hans värld var det troligtvis den finaste titeln man kunde ha. Han pratade alltid med en ironisk och humoristisk underton, även när det var allvar.

Granne med plåtslageriet, bara på andra sidan väggen, låg (och ligger än idag) ett stall. Hästarna som bodde här bestod av en salig blandning. Det var den folkskygga shetlandsponnyn som bet i allt som gick på färre än fyra ben. Den övergödda gamla arbetshästen som krävde en ryttare som kunde sitta i split för att rida. En tidigare travhäst som enligt ägaren varit väldigt värdefull och sprungit in stora summor på Åby, men som vid det här laget uppskattningsvis hade samma kilopris som blandfärs. Ytterligare ett par kreatur som starkt påminde om picadorernas hästar i Tjuren Ferdinand gick runt i hagen och så fanns det Calippo…… Calippo var ingen vanlig häst, långt ifrån. Han hade någon form av sjukdom stackarn som gjorde att han aldrig slutade växa. Mot slutet hade han mankhöjd på närmare två meter, huvudet var långt som ett sittbadkar och hela hans gestaltning påminde mer om ett urdjur än ett halvblod. Jag vågar inte ens gissa på hans vikt, men den var garanterat högre än en Fiat 500. Han stördes inte nämnvärt av att stå inne i boxen för när han ville ut och se sig om så gick han bara rakt igenom. Innan han tvingades till det evigt gröna ängarna så hann han med ett antal utflykter.

Det hände emellanåt att det i Rolf och Svens röda lilla flakbil satt en tredje person i mittensätet. Detta var Rolfs bror Kjell som med ojämna mellanrum gästspelade och hjälpte dom med diverse småjobb. Kjell hade inget annat jobb. Tyvärr så var han en av de olyckliga själar som fallit för frestelsen att titta lite för djupt i flaskan. Ibland varade hans gästspel i ett par veckor, ibland ett par dagar. Oavsett så var han alltid välkommen. Med andra ord så gjorde Rolf precis det som varje bror och medmänniska borde göra, nämligen hjälpa utsatta med det man kan. I det här fallet handlade det om att se till att hans bror under sina nyktra perioder mådde så bra han kunde.

Som tur är har jag ingen aning om hur man mår när man för första gången på flera veckor skall hålla sig nykter, men min gissning är: Inte så bra. Det är nog när skiten skall ur kroppen samtidigt som alla sinnen drar i ben och märg i rop efter mer, som demonerna dyker upp. Man har ju hört talas om drakar som växer ur bröstkorgen och hur man släpas genom eld. Det är nog bäst att inte testa, men om man som Kjell, plötsligt en dag bestämt sig för att pausa på obestämd tid, så är det nog sannolikheten hög att man får ta sig igenom just detta. Jag tror att tillståndet man befinner sig i då kallas delirium. Så här stod han nu, en ljummen vårdag, på skakiga ben och bockade fönsterbleck vid den stora bockmaskinen inne i plåtverkstaden. Utanför den öppna dörren sjung fåglarna men inne i verkstaden överröstades fågelsången av P4 och maskinbuller. Kjell var ensam i lokalen. Kanske stod han och höll tillbaka bilderna som dök upp i hans hjärna. Kanske hade han lärt sig detta genom åren, att hålla bilderna av helvetets eldar stången. Kanske visste han om att det tog ett par dagar, sedan var det bättre. Kanske hade han inga problem med demoner alls. Inte förrän just den här dagen. För där han stod med ryggen mot ytterdörren i radioskvalet blandat med det mekaniska oljudet från bockmaskinen, så hade han inte hört att det var besök i plåtslageriet. När han efter en lång stund vänder sig om så står han med näsan 10 centimeter från Calippos mule. Ett urdjur som gjorde att verkligheten överträffade dikten.

Jag har många gånger funderat på hur man reagerar i detta läget. Hade man inte kommit direkt från en treveckorsfylla så hade man nog fått panik, men jag tror att Kjell bara vände sig om och fortsatte med sitt. Han hade sett värre.

Dessvärre fungerade inte ens en förvuxen häst på rymmen som avskräckande utan Kjells perioder utanför arbetet blev längre och längre. Än mer tragiskt är att både Rolf och Sven dog långt innan pensionsålder och därmed försvann även Kjells sista halmstrå till ett drägligt liv. Jag mötte honom på bussen flera år efter deras död. Han kände inte igen mig.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Det är konstigt, men nästan allt man gör och säger påverkar någon annan. Medvetet eller omedvetet lär man ut något, gläder någon eller gör någon bedrövad genom det man säger eller gör. Någon enstaka gång får man redan på att man faktiskt bidragit med något. Som härom året när min tidigare kollega Helen hörde av sig ända från Zanzibar och berättade att jag lärt henne att blanda lasyr av vanligt målarfärg och varje gång hon använde denna metod så tänkte hon på mig. Mysigt! Själv tänker jag på Sara varje gång jag steker pannkakor. Det var nämligen hon som lärde mig hur man får pannkakorna riktigt frasiga och goda.

Sedan finns det lite mer invecklade fall när, man fått information om att man själv bidragit med något men mottagaren inte vet vem man är. Fast med hjälp av dagens moderna, sociala medier kanske det kan nå ända fram till mottagaren, även om det råkar vara landets mest älskade artist.

DDR-Sverige. Så kallades det lite elakt. Landet där min generation växte upp. I skuggan av kalla kriget lärde vi oss att stå i kö, att se på Nygammalt på bästa sändningstid på fredag, att Kaj Kindvall var en maktfaktor inom populärmusik och att stenciler smakade illa och man slickade på baksidan av dom. Man gick i den skolan som låg närmast rent geografiskt och till detta fanns det inga alternativ. Eller jo förresten, i Göteborg fanns ett par stycken och när man skulle göra sitt gymnasieval så hamnade jag på ett av dessa. Om man skulle följt regelverket så skulle jag hamnat på Lundby gymnasium men detta lockade inte. Istället hamnade jag på Göteborgs Högre Samskola. Snobb-skola, fick jag höra och det var väl en sanning med mycket modifikation. Om det kom sig av att man betalade 1900 kronor i terminsavgift eller för att skolan drog till sig folk från de lite bättre förmedlade delarna av stan vet jag inte, men jag upplevde det aldrig som snobbigt. Nu, med drygt 25 års distans, så skulle jag snarare säga att det var en salig blandning av just snobbar, nördar, mobboffer, sportfreaks, svartrockare och anonyma. Precis som vilken skola som helst. Och så hamnade jag här, som väl egentligen kvalade in någonstans mittemellan alla dessa.

Vår klassföreståndare och tillika svensklärare var inte mycket äldre än oss. I alla fall kändes det så. Han var barfota i sina seglarskor, hade jeansjacka och var förmodligen ganska kontroversiell i lärarrummet där merparten av kollegorna låg någonstans mellan pensionen och döden rent åldersmässigt. Peter Fredriksson hette han och vi kom väldigt bra överens. Till skillnad från alla andra lärare jag haft genom åren så förstod han mig och bara det är ju en bedrift. Han lät oss skriva. Uppsatser, reportage, granskningar och poesi och jag tyckte det var toppen. Han införde dikttoppen där vi fick rösta på den bästa dikten. Det kunde vara något som någon elev skrivit eller så kunde det komma från mer professionellt håll. Jag minns hur folk snodde verser från Mauro Scocco eller översatte texter från the Clash och lämnade in. Själv tog jag det på allvar som enda ämne under hela min gymnasietid. Faktum är att jag troligtvis hade Göteborgs Högre Samskolas sämsta avgångsbetyg under hela 1900-talet fast jag hade femma i svenska och gymnastik. När jag på studentdagen klev fram för att hämta mitt betyg så kramade Peter om mig och sa; -Det kommer gå bra för dig Kalle! Han sa aldrig när, bara att, och det har jag levt på sedan dess.

Som sagt så bestod eleverna av en salig blandning av personligheter. En grupp som stack ut och som jag minns väl var dom som hade artistdrömmar. När det anordnades melodifestival på skolan så dök mer eller mindre pretentiösa grupper upp. Vissa bra, vissa inte. De flesta hängde i rökrutan. Många verkade svårare än dom i själva verket var.

Ett antal år efter att jag lämnat gymnasiet dök ett gäng från rökrutan upp på radio och TV. Det är märkligt, men jag kopplade medlemmarna i gruppen direkt till hur dom såg ut i skolkatalogen, detta livsviktiga dokument, från 80-talets slut. Gruppen hette Broder Daniel och det skall villigt erkännas att det var lite svårt att tycka att det dom framförde var bra. Grabbarna från rökrutan liksom, men jag blev ganska omgående tvungen att kapitulera. Ur Broder Daniel gjorde sedan bandets trummis solokarriär och jag tror inte att Håkan Hellström behöver någon närmare presentation. Vår generations Evert Taube. För ett par år sedan läste jag Håkans bok PS. Lycka till ikväll. Där handlar flera stycken om hans tid på Samskolan. Han berättar om hur han sporrades att skriva av samma lärare som jag, nämligen en viss Peter Fredriksson. Han beskriver hur han öppnade ögonen på honom när det gäller poesi och att man faktiskt kan skriva själv. Håkan berättar om dikttoppen. Hur elevers dikter blandades med poeter och författares verk. Han citerar också en dikt som skrivits av en tidigare elev. Han säger till och med att detta blev helt avgörande för hans kommande skrivande och karriär. Nu börjar det bli intressant….

Det var ju det där som jag skrev i inledningen, att allt man gör har betydelse för någon annan på ett eller annat sätt. Det skulle också vara intressant att se kraften i moderna medier. Kanske når informationen ända fram till den store poeten. I så fall har jag en hälsning till dig Håkan:

Hör av dig! Jag har ett par texter till som jag tror att du kan vara intresserad av. För den som skrev dikten du citerar i din bok, den personen, det är jag.

Och om denna text även når ända fram till Peter Fredriksson så vill jag bara säga en sak till dig: Tack!

Likes

Comments

Det är intressant det här med tro. Jag kan ärlig säga att jag inte tror på särskilt mycket, förutom min familj, mina vänner, vetenskap. Ibland tror jag till och med på mig själv, men när det kommer till gudar och andeväsen så lämnar jag det till någon annan. Folk får naturligtvis tro vad dom vill, men själv vill jag gärna ha bevis för att tro på saker och ting. Att gå på vatten kanske kan funka med dagens teknik, fast inte för två tusen år sedan va? Och att vi vandrar runt på jorden omgiven av de dödas andar….. Nja, jag vet inte. Fast två gånger har jag faktiskt vacklat lite och verkligen trott att det kommer en hälsning från andra sidan. Ena gången var när min svärfar fick sin döde pappas klocka på posten på sin femtioårsdag. Andra gången var när en kortlek plötsligt dök upp.

Morfar Allan gick bort alldeles för tidigt. Jag var bara 6 år när det hände, morfar var 61. Han hade bara haft en enda arbetsgivare under hela sitt liv. På den här tiden fanns det tre stora varv i Göteborg och denna industri sysselsatte fler personer än Volvo. Under 43 år var han Götaverken trogen och när han erbjöds deltidspension vid sextio års ålder, och han och mormor tillsammans skulle få börja njuta lite extra av livet så fick han cancer och dog.

Jag minns såklart min morfar även om minnena idag är uppblandade med sådant man fått återberättat. Mina äldre syskon och kusiner minns nog bättre. Bäst av denna skara minns nog Jesper som är åtta år äldre. På senare år har jag förstått att han och morfar hade något särskilt och det kanske inte är så konstigt. Första barnbarnet liksom. Och om jag idag säger att just Jesper har haft en enda riktigt stor hjälte i livet och att det var vår morfar, så tror jag faktiskt att han håller med.

Dödsbudet kom runt midsommar och just det minns jag väl.

Några veckor senare fick jag följa med mamma ner till morfar arbetsplats för att hämta ut hans saker. Vi stod parkerade bredvid en stor, röd tegelvägg med mammas lilla Renault. Ut ur en stor port som stod på vid gavel kommer en man i grön arbetsoverall. Bakom sig drar han en liten vagn och på den står en sliten trälåda med lock, stor som en koffert. Mannen hette Lasse och lådan var morfars verktygslåda. Ett helt liv rymdes i denna luggslitna box. Det är konstigt, men jag kommer exakt ihåg hur Lasse såg ut. Lång med kraftig bröstkorg, lite tunt rödlätt hår med en lätt vågig lugg som vajade i vinden. Brunbränd. Overallen ganska långt uppknäppt och ärmarna uppkavlade till armbågarna. På ena underarmen hade han en suddig tatuering som föreställde ett segelskepp som plöjde genom vågorna. Han tog i hand. Först med mamma och sedan med mig.

-Här är Allans låda, sa han och öppnade locket.

Där i låg diverse konstiga prylar som man använde om man jobbade som riggare. Han tog upp en liten grön plåtask och förklarade att där i låg lite växel som dom använde när dom spelade kort på rasten. Han tog upp ytterligare en ask, stor som en cigarrlåda täckt med ett spräckligt mönster i guld.

-Här är Allans kortlekar, sa han och öppnade locket.

I etuiet låg mycket riktigt två kortlekar, en med blå och en med röd baksida.

Där slutar minnet från besöket på Götaverken, men dom detaljerna minns jag som igår.

Flera år senare, närmare bestämt 1995, gjorde jag ett par besök hos mormor för att dokumentera hennes långa och innehållsrika liv. Hon var en rolig människa.

-Du skall få något fint, sa hon alltid när man var på besök.

Ibland skickade hon med en påse med gaffelkakor, ibland var det en del av Bonniers uppslagsverk där bäst-före-datumen sedan länge var passerad, ibland ett kort från när man var liten. Just den här kvällen gick hon in i sitt sovrum och drog ut lådan i sin chiffonjé, i vilken hon också förvarade sin äggkoppsamling bakom glasade dörrar.

-Här får du, sa hon.

Jag kände igen den direkt. Morfars kortlek! På en millisekund återskapades bilden från den där soliga dagen i juni utanför Götaverken 19 år tidigare. Jag uppskattade minnet av morfar såklart och kortleken följde med hem. Där hamnade den i en låda någonstans och sedan i ytterligare en och sedan var den glömd. Den förblev dessutom glömd i ytterligare 19 år, men så var det det här med hälsningar från andra sidan.

Äldste kusinen fyllde 50 sommaren 2014. Vi blev bjudna på stort firande på lokal i Varberg. Ingen visste väl egentligen vad man ger till en 50-åring som dessutom har i princip allt. Vi syskon med respektive satte in pengar till Barncancerfonden och tyckte väl att det var en vettig present och så var det bra med det.

Jag vet inte vad det var som gjorde det, men dagen innan festen så fick jag plötslig för mig att jag skulle leta efter min luftpistol som jag trodde låg någonstans inne i klädkammaren. Det är inte det enda föremålet som ligger där inne om jag uttrycker mig milt, men jag började röja bland lådor, kartonger och påsar. Vansinnigt såklart och fina frun påtalade flera gånger att jag fick städa upp själv. Jag hittade den aldrig och nu återstod bara kära hustruns förmaning. Låda efter låda lyftets in och till sist var det bara en kvar, stor som en skokartong. Jag hade lyft på locket tidigare bara för att konstatera att där i låg det bara gamla brev. (Ja, jag har dom sparade….) När den skulle upp ovanpå allt annat så tappade jag den och allt åkte ut på golvet. Det som låg i botten hamnade på toppen och där på golvet i vår klädkammare låg nu morfars kortlek ovanpå en hög av gamla brev, dagen innan äldsta barnbarnet fyllde femtio. Detta måste väl ändå varit en hälsning från andra sidan? Särskilt med tanke på att ett av jubilarens största intressen är poker!

Kompletterad med denna historia kunde jag dagen efter gratulera och överlämna kortleken till Jesper. Fast egentligen så kom den ju inte från mig.

Likes

Comments

Det finns tillfällen i livet som man önskar att man var lite mer slagfärdig. Att man inte långt senare kommer på den perfekta repliken. Det finns ju också en viss typ av människor som lockar fram den, inte fullt så trevliga sidan, hos var och en av oss. Den sidan där blodet pumpar lite extra, trycket runt tinningarna ökar och känslan och lusten att verbalt dräpa den man har framför sig tar över fullständigt. För egen del leder det oftast till total tunghäfta och även om man med åren lärt sig att hålla pulsen låg så dyker känslan upp ibland. Med andra ord; jag vet precis hur Nils kände sig när han åkte till stan.

Bara en knapp kilometer från mitt barndomshem bodde Nils. Gården som under hela hans liv utgjorde både jobb och fritid låg längs den gamla bygatan, därför blev det Nils i Gata. Det fanns nog ingen på mils avstånd som visste vem enbart Nils var, men Nils i Gata kände alla till. Här bodde han med hustrun Anna-Maj och sin två döttrar. På gården bodde och jobbade även hans syster Rut. Av gården finns idag endast boningshuset kvar som skvallrar om att det en gång i tiden bedrevs jordbruk här. Ladugården är riven och ersatt med moderna villor. När de sista delarna av ladugården låg i en hög i väntan på att forslas bort och ge plats åt något modernare lyckades jag rädda en väderbiten panelbräda, målad med bleknad falurödfärg. Av denna tillverkade jag ett litet skåp och gav till en av döttrarna. För mig så symboliserade den gistna brädan på något sätt ett livslångt slit för att försörja sin familj.

Jag minns Nils väl. Vi var där ibland och köpte potatis och havrekärvar till fåglarna. När vi stod på gårdsplanen och pratade kunde Nils plötsligt, utan att vika med blicken, ropa:

-Rut, stäng dörra!

Han kände sin syster. Han visste hur nyfiken hon var och rent instinktivt kände han att hon stod med ladugårdsdörren på glänt och tjuvlyssnade. Dörren stängdes med en smäll.

Rut förtjänar egentligen ett eget kapitel. En riktig krutgumma, rapp både i mun och kropp. Om de varit ute och arbetat på potatisåkern och hon gick tillbaka, så var hon hemma före Nils, trots att han körde traktor. Nu hade väl inte Nils gjort sig känd som någon rallyförare direkt, men traktorn höll väl rask gångtakt åtminstone, men Rut var snabbare. Hon levde sitt liv tillsammans med sin bror och svägerska och bodde på gården, fast hon hade en fin lägenhet inne i stan. Hit åkte hon på onsdagar. Hon hade med sig Hemmets Veckotidning och en sockerkaka som hennes svägerska bakat. Hon satt i lägenheten och drack kaffe och läste den kolorerade blaskan, sedan åkte hon tillbaka hem till Gata.

Det finns många roliga historier om Nils. Om hur han tyckte att synen inte blev ett dugg bättre när han provade nya glasögonbågar utan glas eller när han i hög ålder bröt en tå efter att, som han själv uttryckte det, ”fotat te en ko i röva”. Eller varför inte historien om när han hade harvat en hel åker och tyckte att det gått så himla lätt. Det var först när han var färdig som han insåg att han glömt fälla ner harven. Bäst, enligt min högst personliga åsikt, är ändå när Nils for till stan.

Kanske syntes det att han kom från landet, eller så kanske han inte sände ut några riktiga köpsignaler. Hur som helst så befann han sig i centrala Göteborg och passerade en av stadens allra flottaste herrekiperingar. I skyltfönstret hängde en skinnjacka som väckte Nils intresse. Han stegade in i butiken och möttes av en expedit som förmodligen synade honom från topp till tå och genast gjorde bedömningen att; här blir det ingen affär. Hon stod med ryggen vänd mot Nils, fullt upptagen med att fila naglarna, när han stegade fram mot kassadisken.

-Vad kostar skinnjackan som hänger i fönstret, frågade han?

Utan att vända sig om eller att ens göra ansats till att sluta fila på sin naglar svarade hon:

-Den är hemskt dyr!

-Det var bra, replikerade Nils blixtsnabbt. Då tar jag den.

Det är precis i det ögonblicket som man skulle vilja stå på andra sidan kassan och se expeditens min. Tappade hon nagelfilen? Tappade hon hakan? Förmodligen både och. I vilket fall fick hon kapitulera och sedan göra sig besväret att plocka ner jackan från skylten och slå in den i ett vackert paket och räcka över den till Nils. Min farfar och Nils var samma generation och jag vet precis vad dom titulerade den här typen av snorkiga expediter. En riktig nippertippa!

Historien kunde ju sluta här men det finns faktisk en liten knorr som gör den ännu bättre. För när Nils väl kom hem så var skinnjackan åtminstone två storlekar för liten. Han kunde aldrig använda den. Fast att lämna tillbaka den kom aldrig på fråga. Den fick hänga kvar i garderoben i alla år och jag tror att den hängde där som en pokal. En triumf och en påminnelse över att man inte skall döma hunden efter håren.

Likes

Comments

Kanske var det bättre förr. Eller är det i själva verket nu som det är som allra bäst? Man kan nog inte generalisera utan bara konstatera att vissa saker kanske faktiskt var bättre förr och en del är bättre idag. Genomsnittet är nog detsamma. Som mellanmjölk ungefär med lagom hög fetthalt.

Jag vet inte riktigt vilken ålder jag hade uppnått, men jag vet med bestämdhet att jag inte hade fått körkort, så det var innan den åttonde april 1994. Jag hade fått i uppgift att på ett kommunalkontor i en kommun i västra Sverige hämta ut handlingar på stadsbyggnadskontoret. Handläggaren var underrättad och en namnad mapp låg i receptionen. Hur svårt kan det vara? In genom porten, tre trappor upp.

I början av nittiotalet hade den moderna tekniken ännu inte letat sig in i de svenska hemmen, än mindre hos våra kommunala och statliga myndigheter. Akter låg i mappar i bokstavsordning som sköttes av någon form av arkivansvarig vaktmästare. Dessa nåddes i bästa fall via interntelefon på en knastrig linje ett par våningar ner. Tidsstudiemannens årliga besök i dessa instanser hade troligtvis uteblivit under ett par decennier och arbetsdagen bestod av mer rast än arbete. Fast å andra sidan så hade ingen någonsin hört uttrycket ”utbränd” i annan mening än de fimpar som fyllde rökrummens askkoppar. Det gick sin gilla gång och det var tillräckligt ordning och redan även om man ibland, i väntan på besked från någon av dessa instanser, både hann odla helskägg, gifta sig, köpa sommarskor, åka på skidsemester, raka av skägget och skilja sig igen, innan man fick avslag.

Hur som helst, nu var jag på tredje våningen. Det var tomt, helt tomt. Jag tittade igen på öppettiderna som stod skrivna för hand på en lapp fasttejpad på den glasade aluminiumdörren. Jodå, det var öppet. Uppe i högra hörnet på lappen hade personen som skrivit den ritat en stor gul sol.

Jag gick in igen i det som var stadsbyggnadskontorets väntrum. Några typiska stolar i bok med en bleknad klädsel som nog varit färgglad för ett antal år sedan, ett ställ med broschyrer och några låga bord av samma träslag som stolarna. Längst bort i hörnet stod en liten kur med en glasad skjutlucka. Ovanför denna en skylt med texten ”reception – kundmottagning”. Vid sidan om skylten satt en klassisk LED-display med siffran 22 lysande i rött. Fint, tänkte jag och gick fram mot kuren och tittade in genom den tillskjutna luckan. Eftersom det inte fanns en enda människa i sikte och tystanden på hela våningsplanet var total, så tänkte jag att personen som jag såg sitta inne i kuren hade hört mig även om satt med sidan mot luckan. Icke! Jag tittade in och såg att damen var fullt upptagen med att lösa korsord. Allers veckokryss. Minuterna gick och jag harklade mig några gånger utan reaktion. Till sist bestämde jag mig för att knacka lite försynt på glasluckan och då hände det grejer. Det gick inte blixtsnabbt, men den vadderade kontorsstolen vreds sakta åt mitt håll och damen la sin Allers åt sidan. Ovanpå tidningen la hon sedan en välvessad blyertspenna och ett paket gul Blend. Med ett ansträng ansiktsuttryck sköt hon sedan glasluckan åt sidan och tittade på mig utan att säga ett ord. Ni som upplevt denna tidsepok kan garanterat höra ljudet när luckan av glas glider längs den utnötta styrskenan av aluminium.

Damen i fråga var kanske i sextioårs åldern, hade kläder som med all säkerhet var helrätta på den här tiden och en frisyr som skvallrade om att hon med hundra procents säkerhet hade samma frisör som Per Gessle. Till sist bröt jag tystnaden.

-Jag skulle hämta en mapp, sa jag och så i samma stund att mappen låg på bordet inne i kuren, precis bredvid damens Allers.

-Har du tagit nummerlapp, sa damen.

Jag tror att detta var ungefär samtidigt som Lennart Svan gjorde succé med ”Dolda kameran” och jag sneglade lite åt både höger och vänster när jag hörde frågan. Rummet, ja hela våningsplanet, var ju helt tomt bortsett från mig och damen med Per Gessle-frisyr. Nummerlapp? Frågan kändes inte riktigt relevant.

-Njaee, jag skulle bara hämta en mapp. Den ligger där förresten, sa jag och pekade på den röda pappersmappen som låg bredvid Per Gessle-damens Allers. Hon vek inte en tum med blicken.

-Har du tagit nummerlapp, upprepade hon.

-Nej!

Utan att yppa ett ord eller vika ner blicken pekade hon på den manuella nummerlappshållaren som satt monterad till vänster om dörren. Jag insåg att detta var hennes hemmaplan. Det var bara att kapitulera. Jag vände om och gick mot nummerlappsapparaten samtidigt som jag hörde hur luckan stängdes. Nu gör vi det rätt, tänkte jag och tog en nummerlapp och sjunk ner i en av de solblekta stolarna. 23 stod det på lappen.

Sällan går väl tiden så långsamt som när man sitter och väntar. Just vid detta tillfälle sattes dock ett inofficiellt världsrekord. Gul-Blend-Per-Gessle-damen var åter igen inne i sitt korsord. Hade hon rast? Jag fattade inte! Det kan ha gått 4 minuter. Det kan ha gått 16. Det är helt omöjligt att avgöra, men till sist öppnades luckan igen med sitt karaktäristiska ljud samtidigt som ett mekaniskt pipande ljud skär i öronen.

-23, halvskriker damen.

Jag sitter som fastlimmad i stolen och söker förtvivlat av rummet efter kameror. Jag hittar inga! Det enda jag ser är solblekta stolar, några bord ett broschyrställ och en dam med Per Gessle-frisyr som, av rösten att döma, fick gul Blend som efterrätt till amningen. Omtumlad går jag fram till luckan.

-Vad gäller det? säger damen, fortfarande med stenansikte.

Jag får verkligen inte fram ett ord. Jag lyckas peka på mappen som ligger bara en halvmeter bort. Hon greppar mappen, kastar upp den på disken och drar igen luckan på under en sekund.

Om det var bättre förr? Svårt att svara på, men en sak är säker: För mig som samlar på möten med verkligheten så är Per Gessle-tanten ett guldkorn. Idag är hon nog ersatt med en app, fast jag tror att hon lever. I min fantasi sitter hon i en blommig baden-baden i ett förtält på en camping i Dalsland och röker gul Blend. Glasluckan har hennes händige man installerat i husvagnsväggen.

Likes

Comments

Det finns dom som tror att sjömän som förlorats till havs lever vidare på havets botten. Att dom bor i gamla fartygsvrak och vandrar runt som osaliga andar bland tång och sjögräs. Dom tar hand om det som vi som lever ovanför ytan lämnat till havet. Om det är så, så är chansen stor att det spelas vacker musik i djupet mellan Hättan och Knapp, väster om Hermanö. Varför det gör det skall ni få veta nu.

Så gott som alla somrar har jag tillbringat på Gullholmen. Somrarna innan dess räknas liksom inte. Då, i början av åttiotalet, fanns det säkert tio fiskare som sålde färsk fisk i sina sjöbodar. Varje dag förutom söndag fanns framför allt makrill och krabba att köpa. Vi handlade nästan alltid utav Charles. Hans sjöbod var den mittersta av dom som ligger närmast Gullholmsbaden. På ena sidan av denna låga Bertils bod, på andra sidan låg Arturs.

Jag har alltid älskat att höra historier berättas. Om dom dessutom handlar om folk som man faktiskt känner till eller om det till och med är berättarens egna upplevelser, så gör det inte saken sämre. Längst ut på södra spetsen av lilla Gullholmen bodde den gamle sjökaptenen Torsten Johansson. Jag hade turen att få sitta en hel kväll och lyssna och ta del av hans historier från hela världen. Ren magi om ni frågar mig. Om hälften är sant så hade det räckt till en romanserie i tio volymer. Detta får dock någon annan berätta någon annan gång. Detsamma gäller bröderna Olssons härjningar längs kusten och ända bort till Island, men värda att berättas och minnas, det är dom.

Charles gick till sjöss som väldigt ung och var havet trogen hela sitt liv, bland annat som skeppare på den egna fraktskutan Gullskär. En extremt skicklig sjöman. Det sägs att han kunde se i mörker vilket naturligtvis var en tillgång. Dessutom kunde han navigera runt hela Sveriges kust utan sjökort och kompass, både i mörker och dagsljus, i storm och i bleke. Efter pensionering blev det fiske på hemmaplan och detta fortsatte långt upp i åldern. Det är så jag minns honom, sittandes i sjöboden och splitta garn. Till sist tyckte hustrun Alfhild att Charles var för gammal för att vara ute på havet själv.

-Du får ta med någon av de yngre ut, beordrade hon.

När detta sas var Charles runt 85. För att lugna sin hustru tog han med en yngre förmåga i båten. Han tog med Bertil. Han var 83….

Det kan med största säkerhet skrivas spaltkilometrar om Charles och övriga invånare på Gullholmen vid den här tiden, men jag är inte rätt person att göra det. Däremot har jag hört en historia berättas många gånger eftersom Charles barnbarn och jag häng ihop sedan barnsben. Jag vet egentligen inte sanningshalten i detta, men det finns tillfällen då man önskar att man kunde resa i tiden för att få uppleva någon speciellt. Detta är ett sådant.

Hemma i huset hade Charles och Alfhild en stor flygel. Alla som har sett en flygel vet att hur stor den är. Den kräver sin plats och framför allt så tar den mycket utrymme. Till sist tröttnade Alfhild och sa till Charles att göra sig av med den.

-Kast’et i havet, sa hon.

Detta var på den tiden då man gjorde så, så ingen skugga skall falla över vare sig Charles eller Alfhild. Ville man bli av med något så kasta men det i havet, så var det borta. Utanför bryggan på Gullholmsbaden ligger till exempel servis och husgeråd från hela den gamla Reso-restaurangen. Nu handlade det ju inte om ett uppläggningsfat eller en kastrull som skulle avyttras, utan en flygel. I min egen fantasi så talar vi om en vacker, blank, vitmålad pjäs. Som tur är så finns det både barn och barnbarn som kan rätta mig här, men så här vill jag minnas fortsättningen på historien.

På något vis lyckas Charles baxa ut flygeln ur huset och ner på gatan. Vidare längs vägen och ut på bryggan och till sist ombord på båten. Jag vet inte hur dags på dygnet detta skedde, men om folk var vakna när Charles rundade Gullholmen på sin väg norrut med en flygel på däck, så lär dom minnas detta. Eller så var det så att detta var helt normalt på den här tiden, vad vet jag. Hur som helst så kom ekipaget till sist ut i Hätterännan och där slutade flygeln sina dagar. Eller gjorde den verkligen det?

Tänk er en sån där ljummen sommarkväll i juli när havet ligger som en spegel. Tänk att ni då tar en tur ut på västsidan. Då tycker jag att ni skall göra följande:

Lägg er på drift precis mellan Hättan och Knapp. Slå av motorn och lyssna noga. Visst är det finstämd pianomusik som hörs från djupet?

Likes

Comments

Julen inleds och avslutas alltid med en ganska lång harang av svordomar. Om inte en fin, så i alla fall en gammal tradition. Orsaken till dessa ord, som garanterat inte platsat i ärkebiskopens ordlista, är alltid den samma.

-Oooooo vad mysigt, kvittrar fina frun. Alltså jag dööööör vad mysigt!

Det är söndagen innan första advent och jag hör vad hon säger, det är mest att hjärnan inte vill ta in och förstå. Än mindre vill den skicka signal till övriga kroppen om aktion. Det är alltså söndagen innan första advent och jag försöker återskapa minnet från början av januari. Var det i år som jag verkligen gjorde det, eller stannade det vid en tanke även i år?

-Är det inte mysigt, frågar den väna lilla varelse som valt att leva sitt liv ihop med mig. Erkänn? Göööör-mysigt, eller hur?

-Jag skall svara dig på det om en stund, muttra jag så där gubbtrött som bara en 44-åring i morgonrock kan låta.

Med mycket tunga steg går jag mot garderoben i hallen, öppnar dörren och plockar ner en till brädden fylld papperskasse från ICA. Jag blundar. Blundar och ställer kassen på golvet. Tar ett steg bakåt och öppnar ögonen. Jag tänkte bara i januari, jag gjorde det inte i år heller. Ett snabbt konstaterande men inte mindre sorgligt för det. I kassen ligger åtminstone tio olika julgransbelysningar hoptvinnade med varandra till en enda homogen klump. För säkerhets skull finns detr även två grendosor och fyra förlängningskablar med i denna ljuva mix av koppar, plast och glas. Nu inleds julen. Med uppgivenhet i rösten hör jag mig uttrycka alla fula ord jag kan i alla fall tretton gånger.

-Oooooo vad mysigt, kvittrar fina frun!

-God jävla jul, säger jag och lyfter härvan (som väger i runda slängar nio kilo) ut ur kassen och slår mig ner på golvet med härvan i knät i år igen. Efter någon minut bestämmer jag att flytta fram detta projekt till i kväll.

För bara några år sedan tog jag motsvarande kasse och dränkte in den med tändvätska och eldade upp allt i en tunna i trädgården. Primitivt kan man tycka men den svarta röken som gick till väders skänkte ett så härligt lugn till hela min själ och jag tror på fullt allvar att det var då julänglarna slog sig ner på mina axlar. Ett annat år hade jag trasslat ut alla slingor och lagt dom i långa, slingrande rader över golvet. Alla var prov tända, alla fungerade. Nöjd! Mycket nöjd! Plötsligt, som en blixt från klar himmel, kommer något av våra välartade barn (vem av dom spelar mindre roll) på en BobbyCar. I racerposition, febrilt sparkande med högerbenet, hade det vackra barnet uppnått topphastighet när hen körde över samtliga slingor. En slinga överlevde, i övrigt var det en orgie i sladdar och krossat glas. Förra året gick det en huvudsäkring varje gång det regnade. Ett fel kopplat direkt till utebelysningens grendosa. Med tanke på att vi bor i Göteborg så var vi utan ström i princip hela december, men när det inte regnade så var det gööööör-mysigt! Jag erkänner…..

Jag är verkligen ingen Clark W. Griswald, men två granar ute och en inne, lite ljus på balkongen, något i staketet och ett par i reserv blir säkert hundrafemtio meter. Minst! Och nu sitter jag här och försöker reda ut allt. BobbyCaren ligger i källaren. Barnen har gått och lagt sig. Snart lyser det säkert vackert och rogivande kring det röda huset igen. Precis som förra året och åren dess för innan. Jag har redan en plan för hur slingorna skall paketeras i början av januari, varenda en. Fast innerst inne vet jag att dom, under en harang av svordomar och i glädjerusig frustration över att julen är över och att våren snart gör sitt intåg, kommer att matas ner, meter för meter i samma påse som dom förlöstes ur. För man skall väl inte bryta en tradition? Särskilt inte en som hör julen till.

Förresten så lös bara varannan lampa på den första slingan som frigjordes i år. Fortsättning följer. God jävla Jul…!

Likes

Comments

Alla har gjort det någon gång. Mer eller mindre, men alla har gjort det. Ni vet när man öppnar munnen och hör sig själv säga något som blir fruktansvärt fel, eller gör något som blir alldeles, alldeles tokigt. Jag har till exempel slängt en helt okänd person i havet från en ganska hög kaj i tron att det var en kompis. Det blev jättepinsamt men framför allt väldigt knepigt att förklara.

Tystnaden som uppstår när sista stavelsen rullat ur munnen och man inser att; Nu blir det jobbigt! Det finns ingen bra utväg, det finns bara mindre dåliga tillvägagångssätt att ta sig ur situationen. Det ena är att backa långsamt och sedan springa, det andra är att försöka förklara. Helst av allt skulle man bara vilja ta fram minnesraderaren ur hölstret från höften, trycka in det i uttagen på personen i fråga och radera det som precis inträffat för att sedan göra samma sak på sig själv. Därefter öppnar man en hemlig lucka i marken, dold under nerfallna löv, och försvinner från platsen. Detta är dock väldigt ovanligt och ganska svårt. På gränsen till omöjligt.

Det finns många mustascher som satt avtryck i historien. Den mest kända vill man helst inte minnas, men många andra finns för alltid inpräntade i bildbanken. För oss som växte upp på 80-talet så är nog Tom Selleck den tydligaste, men även Zorro, Errol Flynn, Sverker Olofsson, Hulk Hogan och Freddy Mercury har gått till historien som tydliga förespråkare av denna, egentligen ganska knepiga, behåring.

Om det beror på någon av ovan nämnda personer vet jag inte, men jag har alltid behållit en mustasch när jag rakat mig bara för att visa familjen och sedan genast rakat bort den. Dels för att man är för feg för att bära, dels för att det i mitt fall är direkt gräsligt.

För några år sedan hörde jag talas om mustaschkampen för första gången. Det kallades så då, men har idag bytt namn till ”Movember” och blivit något av en folkrörelse. Syftet är naturligtvis gott då det handlar om att uppmärksamma och stötta forskningen kring prostatacancer. Förra året kändes det som att tillräckligt många kände till varför man bar mustasch i november och jag bestämde mig för att det var dags. Eftersom jag är en ganska orakad person så hade jag lite försprång.

-Varför skall du ha mustasch, frågade fina frun.

-För att jag kan, svarade jag.

För det är ju faktiskt så att det finns dom som kan, men inte vill. Det finns också dom som vill men inte kan och det brukar vara de sämsta exemplen. Men nu både kunde och ville jag och så fick det bli.

Ganska snabbt visade det sig att anlagen var ganska goda. Redan i mitten av november satt det en förhållandevis tät samling mellan näsa och läpp. Nu gick det att dölja genom att kombinera med skägg, men de sista dagarna i november så fick skägget gå och då var det inte lika snyggt. Jag minns att jag nästan höll för mustaschen, som nu mer liknade delar av ett överkört murmeldjur, för att ingen skulle tro att det var på riktigt. När man träffade någon så kände jag mig tvungen att berätta att det var Movember så att dom skulle förstå. Det var precis vid ett tillfälle som det här som det hände.

Jag befann mig på en av stadens mer välsorterade butiker för arbetskläder och tillbehör. Efter att ha smugit runt med ansiktet vänt mot väggens hyllor ett gott tag så hade jag lyckats plocka med mig det jag skulle ha. På väg fram mot kassadisken ser jag att personen som bemannar den också verkade vara med i Movember. Det är i alla fall min bedömning även om det verkar vara just den sorten som vill men inte kan. Med den skäggväxten hade det kanske varit bättra att låta bli.

Jag lägger upp varorna på disken och käck som man är, öppnar jag med repliken:

-Snart december. Dags att göra oss av med dom här, säger jag samtidigt som jag stryker mig ursäktande över mustaschen.

Ingen reaktion. Ingen replik, bara tystnad.

-Movember ,säger jag. Öööhh, mustachkampen..???!!

Tystnad…..

-Det är ju för den goda saken……

Fortsatt tystnad och nu börjar det bli riktigt jobbigt. Han måste tro att jag driver med honom. Eller är han sotis? Här står jag med en musch som hade gjort vem som helst avundsjuk, och där står han med glesare tangorabatt än de flesta sextonåringarna trots att säkert är runt femtio. Precis när jag i ren panik, för att försöka komma vidare, skall börja gå in på olika förutsättningar, att man har olika gener, att alla faktiskt är olika men bra ändå, så bryter han tystnaden.

-Var det bra så?

I samma sekund som detta yppas så inser jag att jag talat med en kvinna.


Ingen minnesraderare. Ingen lucka. Bara skam. Jag backade långsamt ut ur lokalen. När jag satte mig i bilen inser jag att jag glömt en tröja som jag köpt. Troligtvis ligger den kvar än.

By the way; Det är november! Självklart kör jag Movember i år igen, fast med lite högre buret huvud än förra året och utan att förklara eller försvara varför jag ser ut som en state-trooper. Jag tycker till och med att det är ganska snyggt.

Förresten så heter mustasch "överskägg" på danska. Roligt!

Likes

Comments

Man skall sluta när man är på topp. Man skall gå hem när festen är som roligast. Livet är en jakt på kickar inom alla områden och när man väl får känslan att man nått toppen, då är det dags att lägga av. Torbjörn Nilsson gjorde det. Och med detta som ledstjärna har jag härmed gjort mitt sista besök på återvinningsstationen.

Det finns mängder av saker som triggar igång folk och verkligen tar fram det absolut sämsta hos dem. Det kan vara alkohol, trafikköer, parkeringsvakter eller instruktionsböcker. Det finns något mycket humoristiskt med folk som tappar fattningen eller irriterar sig över obetydligheter. Det värsta, eller bästa beroende på hur man ser det, är miljöstationer. Folk som skall lämna plast, metallförpackningar ofärgat glas och så vidare, är sjukt komiska i de flesta fall. Dom hamnar i en mental gråzon och stubinen tändes redan innan dom satte sig i bilen och hade brunnit upp när dom kom fram. Så när dom kliver ur bilen för att börja sortera så är dom extremt komiska utan att veta om det.

Vi har ett litet eget sophus där vi har för ovana att samla på oss flera månaders sorterat avfall. Därför blir besöken på den närliggande miljöstationen inte så frekventa. Jag (det är oftast jag) packar högst pliktskyldigt bilen till bristningsgränsen och åker med backen för ofärgat glas i passagerarsätet och eventuellt något i knät. Med förhoppning om att möta någon som stämmer in på ovan nämnda beskrivning, så är det med viss spänning som jag sätter mig bakom ratten. Jag har genom åren fått skäll av återvinnings-gestapo för att vi inte diskat ur syltflaskorna med squeezfunktion, för att korken inte plockats av ketchupflaskan, för att någon annan försökt trycka ner en skivstång bland metallförpackningar. Fram till i söndags så var min bästa utskällning den jag fick för att jag på behållaren för ofärgat glas använde mig av handikappinkastet….. Ni som varit och slängt returglas vet att det finns två öppningar i behållaren och att den undre har en handikappsymbol. Glaset hamnar på samma ställe och enda skillnaden är att den ena öppningen sitter lite lägre.En kvinna i 70-års åldern hade inte förstått detta och för ett par år sedan blev jag kallad både korkad, dum, okänslig och ful för att jag nyttjade den nedre öppningen.Jag älskade det!

I söndags var det åter igen dags för denna resa. Eftersom vi inte tömt sophuset sedan i våras så var bilen överfull.

När jag kommer fram så möts jag av ett par i 60-års åldern. Redan innan jag klivit ur bilen ser jag på deras sätt att röra sig att dom lämnat förståndet på garageuppfarten. Kvinnan gestikulerade lite för yvigt. Mannen går lite för snabbt. Lite för ryckigt. Kvinnan har, för att skydda sig mot höstkylan, klivit i sitt skidställ från åttiotalets mitt. Mannen har skoteroverall och fodrad keps. Detta bådar gott!

Jag börjar med plastförpackningarna.

-Det är upptaget här, säger skoteroverallen.

-Okej, säger jag och ställer påsarna åt sidan och hämtar tidningarna istället.

-Skall det stå här nu då, säger skoteroverallen, med tydlig riktning mot påsarna med plastförpackningar.

-Öhhhh, nej bara tills det blir ledigt. Det var ju tydligen upptaget, säger jag och noterar i samma stund att mannen i skoteroverall har en ganska stor och lite rödsprängd näsa. Den rör sig i takt med andningen som sakta ökar för varje gång han drar i sig av den kyliga höstluften.

-Här lämnas inget på backen, säger han och börjar så smått flåsa och nästan kippa efter andan.

Han är riktigt grinig alltså! Så där på riktigt! Nu snackar vi inte en dålig dag. Det här handlar om veckor och månader. I bakgrunden talar kvinnan för sig själv samtidigt som hon lastar ut mängder av yoghurtburkar som ligger travade direkt i baksätet. Jag slänger tidningarna i föreskriven behållare och frågar mannen, som nu är sysselsatt borta vid batterierna, om det är okej att slänga plast nu.

-Då hade jag sagt till, nästan ryter han.

Och så där fortsätter det. Mannen i skoteroverall blir surare och surare, kvinnan talar mer och mer för sig själv och jag blir på bättre och bättre humör. Till sist är det bara färgat glas kvar att slänga. Det sportiga paret håller fortfarande på att tömma baksätet. Eftersom även behållaren för just färgat glas var ”upptagen” så har även den stora plastbacken med flaskor och förpackningar blivit stående i direkt anslutning till glascontainern. Jag har bara behövt flytta på den en gång. Skoteroverallen hade synpunkter på placeringen.

-Nu vet ju jag att den står där, men om det kommer någon annan…..

På väg fram till finalen av mitt besök får skoteroverallen ett fullständigt bryt över frigolitemballage som inte går in genom hålet i behållaren. Det fullständigt snöar frigolit över återvinningsstationen när han, med både händer och fötter till hjälp, fullständigt pulvriserar det som en gång skyddat någon form av teknikpryl. Jag kämpar för att hålla tillbaka skrattet. Tänker på sjuka barn, på grundstötningar och fortkörningsböter, på höstdepressioner och vidbränd mat. Det hjälper inte….. Skoteroverallen vänder sig mot mig. Jag står handfallen med min plastback med för färgat glas i famnen och fnissar så tårarna börjar tränga fram i ögonvrån. Skoteroverallen är inte det minsta road. Jag betraktar honom i all hans vrede. Den fodrade kepsen har åkt upp och satt sig en bra bit uppe på huvudet och hans genomsvettiga panna är blottlagd. Den röda näsan ventilerar som bälgen på en tramporgel. Han är bortom svart och vitt, täckt med frigolitspån som fastnat på overallen med hjälp av statisk elektricitet. Hela han skakar och till sist, efter något som känns som en evighet, så öppnar han munnen och säger till mig i något sam kan klassas som falsett:

-Och du! Du som dricker så jävla mycket champagne, du har väl råd att låta någon annan ta hand om din skit!

Jag tittar ner i plastbacken. På toppen ligger förvisso en champagneflaska, resten består av halvbilliga vinbuteljer och eventuellt en prosecco eller två. Jag skattar fortfarande.

-Kanske det, säger jag. Hur mycket skall du ha?

-Du, säger mannen och slår sig så hårt på bröstet att den statiska elektriciteten släpper greppet om frigoliten som naglat sig fast på skoteroverallen.

-Den här gubben är inte till salu!

-Näää, just det, hörs det från damen i skidstället som ger sig till känna bakom ett berg med bubbelplast som hon bär i famnen.

-Den gubben är inte till salu!

Sluta när du är på topp var det ja….. Eller sätta nya delmål kanske? Just när det gäller återvinningsstationer så är det nog nödvändigt, för skoteroverallen bjöd på ett riktigt once-in-a-lifetime! Tack kära gubben i skoteroverall! Jag kommer tänka på dig varje gång jag dricker bubbel, oavsett prislapp.

Likes

Comments

Jag hade en ganska liten mormor. Ja, så var det faktiskt. I passet stod det 153 centimeter fast jag tror att hon stod på tå vid inmätningen. Det hade dessutom varit väldigt likt just henne att med ett litet lurigt leende tjäna en centimeter mest för att se om det gick. Hon gjorde sådana saker och ögonen var fulla av bus. När hon klev av danmarksfärjan så hade hon stoppat smuggelsprit i strumpbyxorna även om gränsen för införsel inte var passerad, mest för att det var spännande antar jag. En gång för inte så värst många år sedan när jag kom hem till mina föräldrar hörde jag ett svagt rop på hjälp. Ganska högt upp i en rönn fylld med bär satt mormor. Hon kom inte ner. Jag hjälpte henne ner såklart och med fast mark under fötterna la hon handen på min axel och sa:

-Vad skulle jag så högt upp att göra?

En högst relevant fråga. Är man runt åttio så kanske man egentligen skall lägga fokus på att ta sig fram på plant underlag hellre än att klättra i träd, men har man förmånen att behålla barnasinnet så antar jag att det bara är att klättra på. Om man skall sammanfatta mormor med tre ord så skulle det nog vara full-i-fan, och de flesta av oss syskon och kusiner ryser fortfarande längs ryggraden när vi tänker på mormor som Dracula.

Rut Viola Linnea föddes i fattig-Småland. Ett förfärligt namn egentligen, men just i det här fallet så stämde det, varenda stavelse. Hennes pappa var dräng och mamman var hemma och tog hand om en storskara med barn. Nya arbetstillfällen gjorde att familjen ofta bytte ort och bostad. Skola gick man i några år. Mat fanns det oftast och man blev tillräckligt mätt. Nu talar vi om den förrförra generationen och man inser att det har hänt mycket på väldigt kort tid.

En regnig höstdag 1995 tog jag med mig en hederlig bandspelare med mikrofon och åkte hem till mormor som nu bodde i en fin, ny lägenhet inne i centrala Göteborg. Hon hade då varit änka i närmare 20 år. Jag ville höra och bevara hennes historia. Hur resan sett ut och vad den innehållit. Det blev en lång kväll med historier som förpassar både Raskens, Kristina och Karl-Oskar till bibliotekets barnavdelning. Det handlade om yxmord, avhuggna fingrar, död, skratt, barn som blev bortlämnade, gråt och mycket kärlek. Någon gång skall allt detta översättas från tal till skrift, men just nu får ni hålla till godo med historien om mormor och trä-änglarna.

När hon var runt 5 år fick hennes pappa nytt jobb som ladugårdsförman på Öijareds gård mellan Göteborg och Alingsås. Pappan åkte i förväg och resten av familjen skulle komma efter med flyttlasset från Småland. En inte helt kort resa på den här tiden. Resan gick bra trots allt och väl framme vid det lilla huset som ingick i anställningen möttes man av rättaren på gården. Han berättade att pappan var död. Första dagen på sitt nya jobb hade han fått en elektrisk stöt inne i ladugården och döden var omedelbar. Trots detta fick familjen stanna på Öijared ett par månader och de fick begrava sin make och far. Mormor minns hur flott hon och hennes syskon tyckte att det var på begravningskaffet där man fick både ost och korv på de generöst skurna limpsmörgåsarna. Mitt i allt detta elände så fanns det ändå plats för lek. Barn var barn även på den tiden och trots att det inte fanns massor av leksaker så höll dom sig sysselsatta ändå.

Inne på Öijareds gods finns ett litet kapell. Detta låg inte långt från stugan där den nyblivna änkan med alla barnen nu bodde. En varm julidag, när sommaren är som allra bäst, lekte några av syskonen i skogsbrynet runt kapellet. Just då pågick någon form av renovering av denna guds boning och stora delar av interiören hade lyfts ut på utsidan. Kapellets bänkar kantade vägen och där i kanten av ett dike låg ett stort antal snidade änglar av trä, vackert målade och förgyllda. Eftersom inga vuxna syntes till så kunde man ju passa på att leka lite med änglarna. Det var ju så nära dockor man kunde komma för ett faderlöst barn från fattig-Småland. Leken pågick länge utan att någon avbröt och dom hade så roligt att dom ville fortsätta nästa dag. Om man nu för en gångs skull har hittat något riktigt roligt att fördriva tiden med, så vill man ju inte att det skall ta slut. För att ingen annan skulle överta deras nyfunna leksaker så bar dom ett gott stycke in i skogen. Där gömdes dom med hjälp av grenar och mossa. Dom måste gjort ett gott jobb för änglarna hittades aldrig igen. Inte av mormor och hennes syskon. Inte av någon annan heller. Så om du är uppe och trampar i terrängen runt Öijareds kapell och springer på en uppsättning trä-änglar, ägna då min mormor en tanke och låt dom ligga kvar. Med tanke på att detta inträffade i mitten av 1920-talet så får väl brottet anses preskriberat.

När mormor dog i maj 2012 så hade hon fortfarande massor av bus i blicken och det finns många fler historier att berätta.

Likes

Comments