View tracker

Det finns dom som tror att sjömän som förlorats till havs lever vidare på havets botten. Att dom bor i gamla fartygsvrak och vandrar runt som osaliga andar bland tång och sjögräs. Dom tar hand om det som vi som lever ovanför ytan lämnat till havet. Om det är så, så är chansen stor att det spelas vacker musik i djupet mellan Hättan och Knapp, väster om Hermanö. Varför det gör det skall ni få veta nu.

Så gott som alla somrar har jag tillbringat på Gullholmen. Somrarna innan dess räknas liksom inte. Då, i början av åttiotalet, fanns det säkert tio fiskare som sålde färsk fisk i sina sjöbodar. Varje dag förutom söndag fanns framför allt makrill och krabba att köpa. Vi handlade nästan alltid utav Charles. Hans sjöbod var den mittersta av dom som ligger närmast Gullholmsbaden. På ena sidan av denna låga Bertils bod, på andra sidan låg Arturs.

Jag har alltid älskat att höra historier berättas. Om dom dessutom handlar om folk som man faktiskt känner till eller om det till och med är berättarens egna upplevelser, så gör det inte saken sämre. Längst ut på södra spetsen av lilla Gullholmen bodde den gamle sjökaptenen Torsten Johansson. Jag hade turen att få sitta en hel kväll och lyssna och ta del av hans historier från hela världen. Ren magi om ni frågar mig. Om hälften är sant så hade det räckt till en romanserie i tio volymer. Detta får dock någon annan berätta någon annan gång. Detsamma gäller bröderna Olssons härjningar längs kusten och ända bort till Island, men värda att berättas och minnas, det är dom.

Charles gick till sjöss som väldigt ung och var havet trogen hela sitt liv, bland annat som skeppare på den egna fraktskutan Gullskär. En extremt skicklig sjöman. Det sägs att han kunde se i mörker vilket naturligtvis var en tillgång. Dessutom kunde han navigera runt hela Sveriges kust utan sjökort och kompass, både i mörker och dagsljus, i storm och i bleke. Efter pensionering blev det fiske på hemmaplan och detta fortsatte långt upp i åldern. Det är så jag minns honom, sittandes i sjöboden och splitta garn. Till sist tyckte hustrun Alfhild att Charles var för gammal för att vara ute på havet själv.

-Du får ta med någon av de yngre ut, beordrade hon.

När detta sas var Charles runt 85. För att lugna sin hustru tog han med en yngre förmåga i båten. Han tog med Bertil. Han var 83….

Det kan med största säkerhet skrivas spaltkilometrar om Charles och övriga invånare på Gullholmen vid den här tiden, men jag är inte rätt person att göra det. Däremot har jag hört en historia berättas många gånger eftersom Charles barnbarn och jag häng ihop sedan barnsben. Jag vet egentligen inte sanningshalten i detta, men det finns tillfällen då man önskar att man kunde resa i tiden för att få uppleva någon speciellt. Detta är ett sådant.

Hemma i huset hade Charles och Alfhild en stor flygel. Alla som har sett en flygel vet att hur stor den är. Den kräver sin plats och framför allt så tar den mycket utrymme. Till sist tröttnade Alfhild och sa till Charles att göra sig av med den.

-Kast’et i havet, sa hon.

Detta var på den tiden då man gjorde så, så ingen skugga skall falla över vare sig Charles eller Alfhild. Ville man bli av med något så kasta men det i havet, så var det borta. Utanför bryggan på Gullholmsbaden ligger till exempel servis och husgeråd från hela den gamla Reso-restaurangen. Nu handlade det ju inte om ett uppläggningsfat eller en kastrull som skulle avyttras, utan en flygel. I min egen fantasi så talar vi om en vacker, blank, vitmålad pjäs. Som tur är så finns det både barn och barnbarn som kan rätta mig här, men så här vill jag minnas fortsättningen på historien.

På något vis lyckas Charles baxa ut flygeln ur huset och ner på gatan. Vidare längs vägen och ut på bryggan och till sist ombord på båten. Jag vet inte hur dags på dygnet detta skedde, men om folk var vakna när Charles rundade Gullholmen på sin väg norrut med en flygel på däck, så lär dom minnas detta. Eller så var det så att detta var helt normalt på den här tiden, vad vet jag. Hur som helst så kom ekipaget till sist ut i Hätterännan och där slutade flygeln sina dagar. Eller gjorde den verkligen det?

Tänk er en sån där ljummen sommarkväll i juli när havet ligger som en spegel. Tänk att ni då tar en tur ut på västsidan. Då tycker jag att ni skall göra följande:

Lägg er på drift precis mellan Hättan och Knapp. Slå av motorn och lyssna noga. Visst är det finstämd pianomusik som hörs från djupet?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Julen inleds och avslutas alltid med en ganska lång harang av svordomar. Om inte en fin, så i alla fall en gammal tradition. Orsaken till dessa ord, som garanterat inte platsat i ärkebiskopens ordlista, är alltid den samma.

-Oooooo vad mysigt, kvittrar fina frun. Alltså jag dööööör vad mysigt!

Det är söndagen innan första advent och jag hör vad hon säger, det är mest att hjärnan inte vill ta in och förstå. Än mindre vill den skicka signal till övriga kroppen om aktion. Det är alltså söndagen innan första advent och jag försöker återskapa minnet från början av januari. Var det i år som jag verkligen gjorde det, eller stannade det vid en tanke även i år?

-Är det inte mysigt, frågar den väna lilla varelse som valt att leva sitt liv ihop med mig. Erkänn? Göööör-mysigt, eller hur?

-Jag skall svara dig på det om en stund, muttra jag så där gubbtrött som bara en 44-åring i morgonrock kan låta.

Med mycket tunga steg går jag mot garderoben i hallen, öppnar dörren och plockar ner en till brädden fylld papperskasse från ICA. Jag blundar. Blundar och ställer kassen på golvet. Tar ett steg bakåt och öppnar ögonen. Jag tänkte bara i januari, jag gjorde det inte i år heller. Ett snabbt konstaterande men inte mindre sorgligt för det. I kassen ligger åtminstone tio olika julgransbelysningar hoptvinnade med varandra till en enda homogen klump. För säkerhets skull finns detr även två grendosor och fyra förlängningskablar med i denna ljuva mix av koppar, plast och glas. Nu inleds julen. Med uppgivenhet i rösten hör jag mig uttrycka alla fula ord jag kan i alla fall tretton gånger.

-Oooooo vad mysigt, kvittrar fina frun!

-God jävla jul, säger jag och lyfter härvan (som väger i runda slängar nio kilo) ut ur kassen och slår mig ner på golvet med härvan i knät i år igen. Efter någon minut bestämmer jag att flytta fram detta projekt till i kväll.

För bara några år sedan tog jag motsvarande kasse och dränkte in den med tändvätska och eldade upp allt i en tunna i trädgården. Primitivt kan man tycka men den svarta röken som gick till väders skänkte ett så härligt lugn till hela min själ och jag tror på fullt allvar att det var då julänglarna slog sig ner på mina axlar. Ett annat år hade jag trasslat ut alla slingor och lagt dom i långa, slingrande rader över golvet. Alla var prov tända, alla fungerade. Nöjd! Mycket nöjd! Plötsligt, som en blixt från klar himmel, kommer något av våra välartade barn (vem av dom spelar mindre roll) på en BobbyCar. I racerposition, febrilt sparkande med högerbenet, hade det vackra barnet uppnått topphastighet när hen körde över samtliga slingor. En slinga överlevde, i övrigt var det en orgie i sladdar och krossat glas. Förra året gick det en huvudsäkring varje gång det regnade. Ett fel kopplat direkt till utebelysningens grendosa. Med tanke på att vi bor i Göteborg så var vi utan ström i princip hela december, men när det inte regnade så var det gööööör-mysigt! Jag erkänner…..

Jag är verkligen ingen Clark W. Griswald, men två granar ute och en inne, lite ljus på balkongen, något i staketet och ett par i reserv blir säkert hundrafemtio meter. Minst! Och nu sitter jag här och försöker reda ut allt. BobbyCaren ligger i källaren. Barnen har gått och lagt sig. Snart lyser det säkert vackert och rogivande kring det röda huset igen. Precis som förra året och åren dess för innan. Jag har redan en plan för hur slingorna skall paketeras i början av januari, varenda en. Fast innerst inne vet jag att dom, under en harang av svordomar och i glädjerusig frustration över att julen är över och att våren snart gör sitt intåg, kommer att matas ner, meter för meter i samma påse som dom förlöstes ur. För man skall väl inte bryta en tradition? Särskilt inte en som hör julen till.

Förresten så lös bara varannan lampa på den första slingan som frigjordes i år. Fortsättning följer. God jävla Jul…!

Likes

Comments

View tracker

Alla har gjort det någon gång. Mer eller mindre, men alla har gjort det. Ni vet när man öppnar munnen och hör sig själv säga något som blir fruktansvärt fel, eller gör något som blir alldeles, alldeles tokigt. Jag har till exempel slängt en helt okänd person i havet från en ganska hög kaj i tron att det var en kompis. Det blev jättepinsamt men framför allt väldigt knepigt att förklara.

Tystnaden som uppstår när sista stavelsen rullat ur munnen och man inser att; Nu blir det jobbigt! Det finns ingen bra utväg, det finns bara mindre dåliga tillvägagångssätt att ta sig ur situationen. Det ena är att backa långsamt och sedan springa, det andra är att försöka förklara. Helst av allt skulle man bara vilja ta fram minnesraderaren ur hölstret från höften, trycka in det i uttagen på personen i fråga och radera det som precis inträffat för att sedan göra samma sak på sig själv. Därefter öppnar man en hemlig lucka i marken, dold under nerfallna löv, och försvinner från platsen. Detta är dock väldigt ovanligt och ganska svårt. På gränsen till omöjligt.

Det finns många mustascher som satt avtryck i historien. Den mest kända vill man helst inte minnas, men många andra finns för alltid inpräntade i bildbanken. För oss som växte upp på 80-talet så är nog Tom Selleck den tydligaste, men även Zorro, Errol Flynn, Sverker Olofsson, Hulk Hogan och Freddy Mercury har gått till historien som tydliga förespråkare av denna, egentligen ganska knepiga, behåring.

Om det beror på någon av ovan nämnda personer vet jag inte, men jag har alltid behållit en mustasch när jag rakat mig bara för att visa familjen och sedan genast rakat bort den. Dels för att man är för feg för att bära, dels för att det i mitt fall är direkt gräsligt.

För några år sedan hörde jag talas om mustaschkampen för första gången. Det kallades så då, men har idag bytt namn till ”Movember” och blivit något av en folkrörelse. Syftet är naturligtvis gott då det handlar om att uppmärksamma och stötta forskningen kring prostatacancer. Förra året kändes det som att tillräckligt många kände till varför man bar mustasch i november och jag bestämde mig för att det var dags. Eftersom jag är en ganska orakad person så hade jag lite försprång.

-Varför skall du ha mustasch, frågade fina frun.

-För att jag kan, svarade jag.

För det är ju faktiskt så att det finns dom som kan, men inte vill. Det finns också dom som vill men inte kan och det brukar vara de sämsta exemplen. Men nu både kunde och ville jag och så fick det bli.

Ganska snabbt visade det sig att anlagen var ganska goda. Redan i mitten av november satt det en förhållandevis tät samling mellan näsa och läpp. Nu gick det att dölja genom att kombinera med skägg, men de sista dagarna i november så fick skägget gå och då var det inte lika snyggt. Jag minns att jag nästan höll för mustaschen, som nu mer liknade delar av ett överkört murmeldjur, för att ingen skulle tro att det var på riktigt. När man träffade någon så kände jag mig tvungen att berätta att det var Movember så att dom skulle förstå. Det var precis vid ett tillfälle som det här som det hände.

Jag befann mig på en av stadens mer välsorterade butiker för arbetskläder och tillbehör. Efter att ha smugit runt med ansiktet vänt mot väggens hyllor ett gott tag så hade jag lyckats plocka med mig det jag skulle ha. På väg fram mot kassadisken ser jag att personen som bemannar den också verkade vara med i Movember. Det är i alla fall min bedömning även om det verkar vara just den sorten som vill men inte kan. Med den skäggväxten hade det kanske varit bättra att låta bli.

Jag lägger upp varorna på disken och käck som man är, öppnar jag med repliken:

-Snart december. Dags att göra oss av med dom här, säger jag samtidigt som jag stryker mig ursäktande över mustaschen.

Ingen reaktion. Ingen replik, bara tystnad.

-Movember ,säger jag. Öööhh, mustachkampen..???!!

Tystnad…..

-Det är ju för den goda saken……

Fortsatt tystnad och nu börjar det bli riktigt jobbigt. Han måste tro att jag driver med honom. Eller är han sotis? Här står jag med en musch som hade gjort vem som helst avundsjuk, och där står han med glesare tangorabatt än de flesta sextonåringarna trots att säkert är runt femtio. Precis när jag i ren panik, för att försöka komma vidare, skall börja gå in på olika förutsättningar, att man har olika gener, att alla faktiskt är olika men bra ändå, så bryter han tystnaden.

-Var det bra så?

I samma sekund som detta yppas så inser jag att jag talat med en kvinna.


Ingen minnesraderare. Ingen lucka. Bara skam. Jag backade långsamt ut ur lokalen. När jag satte mig i bilen inser jag att jag glömt en tröja som jag köpt. Troligtvis ligger den kvar än.

By the way; Det är november! Självklart kör jag Movember i år igen, fast med lite högre buret huvud än förra året och utan att förklara eller försvara varför jag ser ut som en state-trooper. Jag tycker till och med att det är ganska snyggt.

Förresten så heter mustasch "överskägg" på danska. Roligt!

Likes

Comments

Man skall sluta när man är på topp. Man skall gå hem när festen är som roligast. Livet är en jakt på kickar inom alla områden och när man väl får känslan att man nått toppen, då är det dags att lägga av. Torbjörn Nilsson gjorde det. Och med detta som ledstjärna har jag härmed gjort mitt sista besök på återvinningsstationen.

Det finns mängder av saker som triggar igång folk och verkligen tar fram det absolut sämsta hos dem. Det kan vara alkohol, trafikköer, parkeringsvakter eller instruktionsböcker. Det finns något mycket humoristiskt med folk som tappar fattningen eller irriterar sig över obetydligheter. Det värsta, eller bästa beroende på hur man ser det, är miljöstationer. Folk som skall lämna plast, metallförpackningar ofärgat glas och så vidare, är sjukt komiska i de flesta fall. Dom hamnar i en mental gråzon och stubinen tändes redan innan dom satte sig i bilen och hade brunnit upp när dom kom fram. Så när dom kliver ur bilen för att börja sortera så är dom extremt komiska utan att veta om det.

Vi har ett litet eget sophus där vi har för ovana att samla på oss flera månaders sorterat avfall. Därför blir besöken på den närliggande miljöstationen inte så frekventa. Jag (det är oftast jag) packar högst pliktskyldigt bilen till bristningsgränsen och åker med backen för ofärgat glas i passagerarsätet och eventuellt något i knät. Med förhoppning om att möta någon som stämmer in på ovan nämnda beskrivning, så är det med viss spänning som jag sätter mig bakom ratten. Jag har genom åren fått skäll av återvinnings-gestapo för att vi inte diskat ur syltflaskorna med squeezfunktion, för att korken inte plockats av ketchupflaskan, för att någon annan försökt trycka ner en skivstång bland metallförpackningar. Fram till i söndags så var min bästa utskällning den jag fick för att jag på behållaren för ofärgat glas använde mig av handikappinkastet….. Ni som varit och slängt returglas vet att det finns två öppningar i behållaren och att den undre har en handikappsymbol. Glaset hamnar på samma ställe och enda skillnaden är att den ena öppningen sitter lite lägre.En kvinna i 70-års åldern hade inte förstått detta och för ett par år sedan blev jag kallad både korkad, dum, okänslig och ful för att jag nyttjade den nedre öppningen.Jag älskade det!

I söndags var det åter igen dags för denna resa. Eftersom vi inte tömt sophuset sedan i våras så var bilen överfull.

När jag kommer fram så möts jag av ett par i 60-års åldern. Redan innan jag klivit ur bilen ser jag på deras sätt att röra sig att dom lämnat förståndet på garageuppfarten. Kvinnan gestikulerade lite för yvigt. Mannen går lite för snabbt. Lite för ryckigt. Kvinnan har, för att skydda sig mot höstkylan, klivit i sitt skidställ från åttiotalets mitt. Mannen har skoteroverall och fodrad keps. Detta bådar gott!

Jag börjar med plastförpackningarna.

-Det är upptaget här, säger skoteroverallen.

-Okej, säger jag och ställer påsarna åt sidan och hämtar tidningarna istället.

-Skall det stå här nu då, säger skoteroverallen, med tydlig riktning mot påsarna med plastförpackningar.

-Öhhhh, nej bara tills det blir ledigt. Det var ju tydligen upptaget, säger jag och noterar i samma stund att mannen i skoteroverall har en ganska stor och lite rödsprängd näsa. Den rör sig i takt med andningen som sakta ökar för varje gång han drar i sig av den kyliga höstluften.

-Här lämnas inget på backen, säger han och börjar så smått flåsa och nästan kippa efter andan.

Han är riktigt grinig alltså! Så där på riktigt! Nu snackar vi inte en dålig dag. Det här handlar om veckor och månader. I bakgrunden talar kvinnan för sig själv samtidigt som hon lastar ut mängder av yoghurtburkar som ligger travade direkt i baksätet. Jag slänger tidningarna i föreskriven behållare och frågar mannen, som nu är sysselsatt borta vid batterierna, om det är okej att slänga plast nu.

-Då hade jag sagt till, nästan ryter han.

Och så där fortsätter det. Mannen i skoteroverall blir surare och surare, kvinnan talar mer och mer för sig själv och jag blir på bättre och bättre humör. Till sist är det bara färgat glas kvar att slänga. Det sportiga paret håller fortfarande på att tömma baksätet. Eftersom även behållaren för just färgat glas var ”upptagen” så har även den stora plastbacken med flaskor och förpackningar blivit stående i direkt anslutning till glascontainern. Jag har bara behövt flytta på den en gång. Skoteroverallen hade synpunkter på placeringen.

-Nu vet ju jag att den står där, men om det kommer någon annan…..

På väg fram till finalen av mitt besök får skoteroverallen ett fullständigt bryt över frigolitemballage som inte går in genom hålet i behållaren. Det fullständigt snöar frigolit över återvinningsstationen när han, med både händer och fötter till hjälp, fullständigt pulvriserar det som en gång skyddat någon form av teknikpryl. Jag kämpar för att hålla tillbaka skrattet. Tänker på sjuka barn, på grundstötningar och fortkörningsböter, på höstdepressioner och vidbränd mat. Det hjälper inte….. Skoteroverallen vänder sig mot mig. Jag står handfallen med min plastback med för färgat glas i famnen och fnissar så tårarna börjar tränga fram i ögonvrån. Skoteroverallen är inte det minsta road. Jag betraktar honom i all hans vrede. Den fodrade kepsen har åkt upp och satt sig en bra bit uppe på huvudet och hans genomsvettiga panna är blottlagd. Den röda näsan ventilerar som bälgen på en tramporgel. Han är bortom svart och vitt, täckt med frigolitspån som fastnat på overallen med hjälp av statisk elektricitet. Hela han skakar och till sist, efter något som känns som en evighet, så öppnar han munnen och säger till mig i något sam kan klassas som falsett:

-Och du! Du som dricker så jävla mycket champagne, du har väl råd att låta någon annan ta hand om din skit!

Jag tittar ner i plastbacken. På toppen ligger förvisso en champagneflaska, resten består av halvbilliga vinbuteljer och eventuellt en prosecco eller två. Jag skattar fortfarande.

-Kanske det, säger jag. Hur mycket skall du ha?

-Du, säger mannen och slår sig så hårt på bröstet att den statiska elektriciteten släpper greppet om frigoliten som naglat sig fast på skoteroverallen.

-Den här gubben är inte till salu!

-Näää, just det, hörs det från damen i skidstället som ger sig till känna bakom ett berg med bubbelplast som hon bär i famnen.

-Den gubben är inte till salu!

Sluta när du är på topp var det ja….. Eller sätta nya delmål kanske? Just när det gäller återvinningsstationer så är det nog nödvändigt, för skoteroverallen bjöd på ett riktigt once-in-a-lifetime! Tack kära gubben i skoteroverall! Jag kommer tänka på dig varje gång jag dricker bubbel, oavsett prislapp.

Likes

Comments

Jag hade en ganska liten mormor. Ja, så var det faktiskt. I passet stod det 153 centimeter fast jag tror att hon stod på tå vid inmätningen. Det hade dessutom varit väldigt likt just henne att med ett litet lurigt leende tjäna en centimeter mest för att se om det gick. Hon gjorde sådana saker och ögonen var fulla av bus. När hon klev av danmarksfärjan så hade hon stoppat smuggelsprit i strumpbyxorna även om gränsen för införsel inte var passerad, mest för att det var spännande antar jag. En gång för inte så värst många år sedan när jag kom hem till mina föräldrar hörde jag ett svagt rop på hjälp. Ganska högt upp i en rönn fylld med bär satt mormor. Hon kom inte ner. Jag hjälpte henne ner såklart och med fast mark under fötterna la hon handen på min axel och sa:

-Vad skulle jag så högt upp att göra?

En högst relevant fråga. Är man runt åttio så kanske man egentligen skall lägga fokus på att ta sig fram på plant underlag hellre än att klättra i träd, men har man förmånen att behålla barnasinnet så antar jag att det bara är att klättra på. Om man skall sammanfatta mormor med tre ord så skulle det nog vara full-i-fan, och de flesta av oss syskon och kusiner ryser fortfarande längs ryggraden när vi tänker på mormor som Dracula.

Rut Viola Linnea föddes i fattig-Småland. Ett förfärligt namn egentligen, men just i det här fallet så stämde det, varenda stavelse. Hennes pappa var dräng och mamman var hemma och tog hand om en storskara med barn. Nya arbetstillfällen gjorde att familjen ofta bytte ort och bostad. Skola gick man i några år. Mat fanns det oftast och man blev tillräckligt mätt. Nu talar vi om den förrförra generationen och man inser att det har hänt mycket på väldigt kort tid.

En regnig höstdag 1995 tog jag med mig en hederlig bandspelare med mikrofon och åkte hem till mormor som nu bodde i en fin, ny lägenhet inne i centrala Göteborg. Hon hade då varit änka i närmare 20 år. Jag ville höra och bevara hennes historia. Hur resan sett ut och vad den innehållit. Det blev en lång kväll med historier som förpassar både Raskens, Kristina och Karl-Oskar till bibliotekets barnavdelning. Det handlade om yxmord, avhuggna fingrar, död, skratt, barn som blev bortlämnade, gråt och mycket kärlek. Någon gång skall allt detta översättas från tal till skrift, men just nu får ni hålla till godo med historien om mormor och trä-änglarna.

När hon var runt 5 år fick hennes pappa nytt jobb som ladugårdsförman på Öijareds gård mellan Göteborg och Alingsås. Pappan åkte i förväg och resten av familjen skulle komma efter med flyttlasset från Småland. En inte helt kort resa på den här tiden. Resan gick bra trots allt och väl framme vid det lilla huset som ingick i anställningen möttes man av rättaren på gården. Han berättade att pappan var död. Första dagen på sitt nya jobb hade han fått en elektrisk stöt inne i ladugården och döden var omedelbar. Trots detta fick familjen stanna på Öijared ett par månader och de fick begrava sin make och far. Mormor minns hur flott hon och hennes syskon tyckte att det var på begravningskaffet där man fick både ost och korv på de generöst skurna limpsmörgåsarna. Mitt i allt detta elände så fanns det ändå plats för lek. Barn var barn även på den tiden och trots att det inte fanns massor av leksaker så höll dom sig sysselsatta ändå.

Inne på Öijareds gods finns ett litet kapell. Detta låg inte långt från stugan där den nyblivna änkan med alla barnen nu bodde. En varm julidag, när sommaren är som allra bäst, lekte några av syskonen i skogsbrynet runt kapellet. Just då pågick någon form av renovering av denna guds boning och stora delar av interiören hade lyfts ut på utsidan. Kapellets bänkar kantade vägen och där i kanten av ett dike låg ett stort antal snidade änglar av trä, vackert målade och förgyllda. Eftersom inga vuxna syntes till så kunde man ju passa på att leka lite med änglarna. Det var ju så nära dockor man kunde komma för ett faderlöst barn från fattig-Småland. Leken pågick länge utan att någon avbröt och dom hade så roligt att dom ville fortsätta nästa dag. Om man nu för en gångs skull har hittat något riktigt roligt att fördriva tiden med, så vill man ju inte att det skall ta slut. För att ingen annan skulle överta deras nyfunna leksaker så bar dom ett gott stycke in i skogen. Där gömdes dom med hjälp av grenar och mossa. Dom måste gjort ett gott jobb för änglarna hittades aldrig igen. Inte av mormor och hennes syskon. Inte av någon annan heller. Så om du är uppe och trampar i terrängen runt Öijareds kapell och springer på en uppsättning trä-änglar, ägna då min mormor en tanke och låt dom ligga kvar. Med tanke på att detta inträffade i mitten av 1920-talet så får väl brottet anses preskriberat.

När mormor dog i maj 2012 så hade hon fortfarande massor av bus i blicken och det finns många fler historier att berätta.

Likes

Comments

Ibland ramlar man över små ställen, platser eller personer som etsar sig fast i den del av kroppen som skulle kunna kallas för själen. Ibland återvänder man eller ses igen, ibland blir det bara ett enda möte men minnet bär man med sig livet ut. Alla har vi väl upplevt detta? Det skulle kunna jämföras med förälskelsens pirrande eller bara den varma känslan av välmående och i minnet kan man alltid återvända hit. Känna doften. Höra ljuden. Känna känslan.

Jag har alltid haft en viss förkärlek till rejält folk. Såna som har ett handslag som känns lite även efter hälsningen är avslutad. Folk som tittar in i ögonen på den man talar med och där man i blicken kan se att här finns det ett gott hjärta och en uppriktig ärlighet. Den förrförra generationen, mina far- och morföräldrar, upplevdes på något sätt som mer rejäla än vad många är idag och därmed träffar man dom allt mer sällan. Man får helt enkelt plocka fram dom ur minnet. En av dom jag mött genom åren höll till på Brämaregatan 1.

1889 öppnade Gustaf Adolf Svensson sin järnhandel på ovan nämnda adress. I ett vackert landshövdingehus med stora skyltfönster ut mot gatan, mitt i det då nybyggda kvarteret i utkanten av Kvillestaden på Hisingen. Närheten till den då blomstrande Göteborgs Porslinsfabrik måste bidragit till intäkter stora nog att försörja sig och sin familj. Denna rörelse kom att gå i arv, först till sonen, senare till sonsonen. Den sist ägaren, det vill säga sonsonen, hette Sture och han hade både fast handslag och distinkt blick. En rejäl person med andra ord, född 1930.

Jag besökte Gustav A. Svenssons järnhandel förstagången i slutet av 90-talet. Att kliva in genom den glasade entrédörren var som att ta ett kliv in i en svunnen tid. Det mesta var sig likt från det att Gustav Adolf en gång i tiden öppnade för första gången. Vissa varor var troligtvis även också från detta år. Många av dem hängde i krokar i taket och Sture plockade skickligt ner dom med hjälp av en lång båtshake. I ärlighetens namn så plockades det inte ner så mycket från taket. Det plockades inte så mycket från hyllor och lådor heller, men Sture stod där pliktskyldigt varje dag förutom söndagar. Alltid välkammad. Alltid iklädd en rock från mitten av sjuttiotalet, tillverkad i ett strykfritt material. De modernaste varorna som fanns i butiken var bara moderna här och ingen annanstans. Jag åkte gärna hit. Inte ofta, men gärna. Här fanns saker som jag ibland behövde, och ibland fanns det saker som jag inte visste att jag behövde men köpte ändå. Priserna höjdes nog sista gången ungefär samtidigt som USA lämnade Vietnam. Köpte man mässingsskruv så vägde Sture dom noga på en våg av gjutjärn, snurrade vant ihop en strut av brunt papper, hällde skruven i struten, valde med omsorg en penna i bröstfickan och skrev med snirkliga bokstäver: ”MässingsskruvFörsänkt. 4,2x25”. Sandpapper såldes som metervara och nycklar filades för hand. Ni fattar ju själva vilken kvalitet! Och köpte man en lackpensel så var det en med naturborst som Sture tog med sig in i affärens innandöme och nogsamt tvättade med såpa innan den lades fram på disken.

På senare år, kanske var det runt 2006, så hade Sture ofta ett par goa kompisar sittande på varsin stol direkt innanför dörren till höger. Dom bidrog med än mer gemyt. Jag har ju egentligen ingen aning, men jag hävdar med bestämdhet att dom båda hade jobbat i hamnen eller på något av stadens varv. Känslan sa mig detta. Dom överträffade Sture med hästlängder när det kom till göteborgska och dom bjöd gärna på en gliring eller två och jag älskade det.

-Vet du, sa den ene när jag klev fram till disken och beställde tvinnade skruvkrokar i förnicklat stål.

-Jag får ta mig en jävel varje gång Sture stämplar in i kassan!

-Hoppla, sa jag, det låter jobbigt.

-Inte ett dugg, jag har vatt nökter i tre månader nu! Ofrivilligt!! Fast i går va ja så tössti, så jag fick köpa 8 schatullhakar. En i taget!

-Vad skulle du med dom till?

- Vet la inte ja! Men e´ man tössti så e man. Ja lämna tillbaks dom precis innan stängning.

-Ja, va fan Sture, sa den andre, du skulle haft en ICA-affär, följt av den typen av skratt som bara tre goa göteborgare med förflutet i varvsmiljö kan få fram.

Jag frågade någon gång vem som skulle ta över efter Sture om han mot förmodan hade tänkt sig att gå i pension.

-Än har ingen klivit in genom dörren och kallat mig för farsan, sa han, och jag förstod att den tredje generationen i Gustav A.Svenssons järnhandel skulle bli den sista.

Ibland ångrar jag att det inte blev tätare besök, men det händer ju att man har ett jobb att sköta och mässingsskruv går det ju inte åt varje dag. Sture och hans kompisar skulle man dock vilja spara på burk och plocka fram när man behöver piggas upp.

En dag, bara ett par månader efter mitt senaste besök, så var dörren låst och butiken släckt. Inget meddelande, ingen notis. Bara stängt. Jag åkte tillbaka flera gånger och det såg alltid likadant ut. Det gick ett år och nästa gång jag svängde vänster in på Brämaregatan så låg det en italiensk restaurang i Stures järnaffär.

Senare fick jag reda på lite mer fakta kring varför dörren blivit låst för gott. Ungefär samtidigt som jag var där för sista gången, hade fastigheten på Brämaregatan 1 blivit såld. Det hade under många år varit ganska ruffa kvarter, men nu hade nya politiska beslut tagits och hela centrala Hisingen skulle rustas upp och en helt ny stadsdel, Kvillestaden, skulle byggas. Området där Stures farfar en gång öppnade sin järnaffär började bli attraktivt. Den nya fastighetsägaren tyckte att Sture hade tagit utrymmen i anspråk som han inte hade rätt till. Sture hävdade att han hade ett hyreskontrakt, ett avtal som sträckte sig tillbaka till 1889. Tvisten var ett faktum och den slutade i tingsrätten år 2010. Sture, nu 80 år gammal, kom själv till rätten. Han litade på domaren. En person med en så fin titel måste ju precis som Sture vara av det rätta virket. Rejält folk, tänkte säkert Sture när han klev in genom tingsrättens dörrar.

Ingen lyssnade på Sture. Inge ville höra på hans historia. Ingen ville ta till sig berättelsen om hur hans farfar, hans far och han själv försett invånarna i Kville och Brämaregården med järnmanufaktur i över 120 år. Den nya fastighetsägarens advokater körde över Sture och när han med tunga steg lämnade den instans som skall skipa rättvisa, så bar han ett beslut om avflyttning under armen.

En morgon när de boende i området kring Brämaregatan 1 passerade förbi Gustaf A. Svensson kunde de se att hela järnaffärens innehåll låg slängd i en lång rad av containrar.

Ödets ironi är också det faktum att samma dag som första etappen av den nya stadsdelen invigs med pompa och ståt av kommunstyrelsens dåvarande ordförande Anneli Hultén, så drabbas Sture av hjärtsvikt och avlider. Järnmanufaktursbranschen blir aldrig den samma.


Bilden på Sture inne i hans järnaffär är lånad från boken "Göteborg bakom fasaderna" av Jörgen Persson och Anders Rising. STF förlag.

Likes

Comments

Jag är ingen jurist och har ganska dålig koll på vad som står i lagboken, förutom det där vardaglig som de allra flesta känner till. Jag tror mig dock veta att preskriptionstiden för ett begånget brott, statsministermord undantaget, är 25 år. Därför kan man idag, år 2016, ställa frågan och också få svar på; Vem eldade egentligen upp ekan?

Vi befinner oss alltså på paradisön Gullholmen sommaren 1991. Egentligen är jag lite osäker på just årtalet, men med tanke på ovan nämnda preskriptionstid så fastslår vi här och nu att det var just 1991. På den här tiden arrangerades det inte sällan fester på öarna runt omkring. Nu snackar vi inte om Käringön eller Grundsund, nej fredagsholmen, lilla- och stora Risholmen eller Högholmen var att likna med Stureplan i början av nittiotalet.

I hamnen satt en handskriven lapp:

Fest på stora Risholmen ikväll. Medtag stol och dreck.

Undertecknat: GUF

GUF stod för Gullholmens Ungdomsförening. Troligtvis hade det varit lite mer essens i föreningens aktiviteter tidigare, men nu sträckte sig styrelsens uppmaningar till öns unga att komma till stora Risholmen och ta med stol och dreck. Gott så. Tveksamt för övrigt om det ens fanns en styrelse så här dags, men det lär i alla fall ha funnits en bankbok och Vessla var kassör. Men det fanns i alla fall en bank på ön. Orust Sparbank hade kontor med begränsade öppettider i huset mittemot skolan och Rut satt i kassan.Här kunde man ta ut och sätta in pengar på bankboken och alla transaktioner registrerades i boken i en maskin som starkt påminde om ett krypteringsverktyg i gjutjärn, daterad under mellankrigstiden. Jag vet inte, men jag misstänker starkt att när bankkontoret stängde igen för gott så behövdes åtminstone 8 fullvuxna för att lyfta ut maskinen från lokalen.

Hur som helst, festerna på de små obebodda öarna hade i regel samma upplägg. Man hämtade ett rejält gäng med trälådor på baksidan av Provianten som skulle användas till lägereld. (någon enstaka gång hade någon med korv och bröd, men det var sällsynt) Lådorna stuvades ner i en båt tillsammans med medlemmar och icke-medlemmar i GUF, och så var festen igång. Allt ackompanjerat av en kassettspelare med dubbelt batteripack och ibland en gitarr. Enkelt, löst och ledigt. Festerna varade tills det blev ljust. Festplatsen rensades dagen efter av öns yngre generation som förvandlade kvarlämnade flaskor och burkar till godis i kiosken.

Någon gång om året blev det dock lite mer genomarbetade arrangemang. Genom åren genomfördes ett antal vikinga- och piratfester, fast 1991 tror jag de flesta som var med minns. I flera dagar spikades det på skeppen samtidigt som jutesäckar och lakan syddes om till kostymer, plåtburkar blev till vikingahjälmar och ribborna i botten på gästsängen blev till svärd. Det var roddtävling med start vid ångbåtsbryggan och målgång vid stranden på stora Risholmen. De allra flesta fartyg var både vackert smyckade och dessutom sjövärdiga. Det fanns dock ett undantag.

Som de flesta vet så behöver en träbåt ligga i vattnet för att må riktigt bra. På land torkar och spricker träet och båtens dagar brukar sluta där. Som en grånad relik från en svunnen tid, vänd upp och ner med botten mot himlen. Söder ut på Hermanö, precis nedanför mördarbacken, låg en sådan båt. Det enda vatten den fått under kölen de senaste 20 åren var regn. Denna sjösattes och skulle fungera som vikingaskepp på 1991-års vikingafest. Den framfördes av Stefan-skåning, Långben och ytterligare en som jag inte minns vem det var. I början rodde två och en öste. Knappt halvvägs var det en som rodde och två som öste och strax innan målet så var det tre som simmade med en sjunken eka på släp. Besättningen lyckades i alla fall ta sig i land, blöta men glada och med hjälp av övriga vikingar kom båten upp på stranden. Festen var igång! Det var helstekt gris över öppen eld, det var tvekamper och någon påhittad form av vikingalek. Det var mjöd (eller dess lite modernare avkomma) det skålades och var alldeles, alldeles jättebra! Efter mörkrets inbrott kom ett gäng korsriddare med facklor över ön norrifrån. Det skålades och de flesta vikingarna gjorde som korsriddarna sa och tog nattvarden. Åtminstone tre nya par bildades denna kväll.

Detta utspelade sig alltså före smartphonens tid. Därmed fanns det efter en kväll som det här väldigt få, om ens några, bildbevis över vad som egentligen hänt och om det fanns en kamera med så hamnade man i bästa fall i ett album i en bokhylla i en gillestuga och inte på sociala medier. Med 25 års distans till just denna vikingafest så är det kanske lika bra…..

Dagen efter talades det om kvällen innan. Vad hade hänt? Några skandaler? Kom alla med hem? Just frågan om alla kom med hem är vari allra högsta grad relevant eftersom det ganska ofta var någon som blev akterseglad och fick köra ett swim-run hem via Korsholmarna långt innan begreppet var uppfunnet. Just det här ”dagen-efter” var dock den hetaste frågan: ”Vem eldade upp ekan?”

Kvar på stranden låg nämligen bara en liten del av stäven på Långbens eka som med livet som insats fungerat som vikingaskepp. I skydd av mörkret  och bristande sinnesnärvaro från festglada vikingar, hade någon eller några lyckats få fyr på ekan i ett bål som syntes till Käringön. Som sagt, det fanns ju inga mobilkameror med smattrade slutare på den här tiden, men av någon outgrundlig anledning så finns det ändå, om inte ett bevis, så i alla fall en ledtråd. Så, vem eldade egentligen upp ekan? Ja, döm själva…….

Och förresten, är det inte dags för en riktig vikingafest igen?

Likes

Comments

När vi var små åkte vi ut till landet. Det varegentligen fel eftersom vi åkte från landet och ut till kusten, men nu hade denna plats fått namnet ”landet” och det fick det fortsätta att heta oavsett om det var rätt eller fel. Det korrekta namnet var, och är än idag, Torslanda Havsbadskoloni och är en liten pärla vid havet längs det vackra hisingslandets klippiga kust.

Här hade min mormor och morfar sitt lilla paradis.En stuga vars kvadratyta gick att räkna till ganska fort, ett garage vars tak vi barn klättrade upp och sprang på, bakom garaget låg ett utedass som jag inte har en aning om vem som tömde och en gäststuga som morfar och min pappa byggt. Allt samlat i sluttningen ner mot havet med berg som stack upp på tre sidor om den lilla trädgården. Ett par stora tallar stod som en grön barriär mellan huset och havet. Mellan dem fanns en hängmatta spänd. Fick man lite för högfart i denna så föll man ur och ner på den barrtäckta marken.

Huset hade egentligen bara ett rum, ett litet kök och ett litet tvättrum. Ner mot havet låg den härliga glasverandan vars takhöjd egentligen bara passade vår mormor, som var 153 centimeter lång, och oss barn. Här serverade mormor middagar och avslutade alltid med orden: -Det räckte precis! Runt bordet satt vi, fortfarande hungriga, och tittade hålögt ner på de tomma uppläggningsfaten. Utsikten var dock härlig. Man såg havet och bryggorna inne i den lilla hamnen genom spröjsade englasfönster med glas tunna som stenciler. Måltiden avslutades med kaffe och gaffelkakor med russin, bakade på riktigt smör. På vägen ut i det fria bjöd morfar oss barn på Ako-kola som låg väl gömda i den avlutade chiffongen.

Bordet på verandan kantades oftast av föräldrar, syskon, kusiner och moster och morbror. Jordens medelpunkt för en femåring.

Morfar gick bort alldeles för tidigt, men mormor spenderade varje sommar på landet fram till hon var över nittio år. Besöken blev dock allt färre i takt med att vi barn blev äldre. Någon gång ibland samlades vi dock på verandan och fick uppleva samma känslor man gjort som barn, även om det var något annat då. Det kändes som att äntra lilleputtarnas värld med de små, små husen med tillhörande trädgårdar. Schemat för besöken var desamma. Först en promenad ner till Alida, förbi tennisbanan och ut till den gamla ångbåtsbryggan och sedan hem igen. Orkade man inte gå hela vägen tillbaka kunde man gena över grannarnas trädgårdar. –Dom är ändå inte här, sa mormor.

Vid just ett tillfälle som detta hade jag precis träffat Erika, senare även känd som fina frun. Hon skulle med ut till landet och träffa släkten. Det var kanske inte första gången de sågs, men just den här dagen fanns det ett par personer med som jag själv inte sett på många år. För fina frun blev det första, och tyvärr även enda, gången de sågs.

Min morbror heter Ole och kommer från Danmark. När vi var små och semestrade med båt tillsammans längs Bohusläns kust kunde han vandra runt i naturhamnarna iklädd lejonskor, skärp och kniv. Endast. Inte ens på sjuttiotalet var detta helt vanligt, och ändå är Ole normal om man jämför med hans äldre bröder. Jag är osäker på om dessa fakta stämmer, eller om de har blivit förvrängda med åren, men det är så här jag minns det och så det får bli.

Äldst av bröderna var Kjell. Han var ett geni. Han läste till läkare och präst samtidigt. Gick ut med toppbetyg på rekordkort tid. När han var färdig med studierna hittades han liggandes ute på ett fält. Han hade blivit träffad av blixten och kunde aldrig jobba efter det. Han hade absolut gehör och kunde spela precis vad som helst på piano. Han höll en lågprofil, men i och med att han pratade danska så var han oförståelig och skrämmande för oss som barn.

Mellanbrodern Ib kunde under en middag försvinna från bordet för att sedan dyka upp som mannekäng i övriga gästers ytterkläder. Varv efter varv. Han kunde också spela trumpet på tummen eller spela piano på bordskanten, imiterandes en Steinwayflygel. Han hade ett radioprogram i dansk radio under pseudonymen Hubert. Även Ib var en person som man som barn var rädd för. Helt utan anledning såklart, men det visste man ju inte då.

Just denna dag, när vi skulle ut till landet, promenera till ångbåtsbryggan, äta för lite mat på verandan och  kaffe med gaffelkakor med russin till och fina frun var med, så var även Kjell och Ib på plats.

Vi satt på verandan hela sällskapet, alla åt ochkonverserade. Kjell höll låg profil och Ib gick runt iklädd mormors basker, vadderad med toalettpapper och låtsades prata med Ronald Reagan i en osynlig telefon.

Precis innan kaffeservisen ställdes fram på bordetlyfte Kjell blicken för första gången under middagen, tittade med trötta ögonpå fina frun och talade för första gången under middagen.

-Du är väldigt vacker, sa han till henne och vände åter blicken ner i tallriken.

Trots att orden yppades på danska, så gick budskapet fram och fina fruns ansiktsfärg ändrades genast från vinterblek till pionröd med skiftning åt lila samtidigt som vägguret slog. Lite stolt av dessa ord satt jag med ett fånigt leende på läpparna samtidigt som Kjell åter igen lyfte blicken och tittade på mig.

-Och du, sa han, du har ju ditt på insidan.

Många gånger har vi skrattat åt detta. Det blev ju lite skönheten och odjuret av det hela. Fast nu, med många års distans till denna dag, så tänker jag, att det kanske inte är så illa. Att ha sitt på insidan är kanske det bästa. Orden yppades ju bevisligen av ett geni och kanske såg han någon som ingen annan såg. Det är i alla fall min tolkning.

Likes

Comments

Ända sedan barnsben har jag haft förmånen att tillbringa somrarna på en ö i yttersta kustbandet. Bland saltstänkta klippor,sjöbodar målade i förrädiskt kritande falurödfärg, öbor och sommargäster, nätter som är ljusa ända till morgonen, dofter och ljud som bara hör sommaren till, så var ljumma sommarlovsdagar lätta att leva. Från att ha lärt sig att dyka från mjölkbryggan, via optimistsegling och rödavita rosen, ända fram till den första sommarförälskelsen och sedan med snabba steg in i vuxenvärlden, så har somrarna framlevts på denna paradisö. Minnena är många, bortglömda upplevelser ännu fler.

Från balkongen på föräldrahemmet där högst uppe på berget är utsikten hänförande med havet som dominerande blickfång. Ett otal timmar har spenderats med händerna under hakan och armbågarna som stöd mot det vitmålade balkongräcket. De första åren, då man ännu bara kunde lägga hakan direkt på räcket, hördes fortfarande hemmafiskarnas dunkande dieselmotorer om morgnarna. Det var Charles, Bertil, Nils, Viktor på Härm, Alibin och Per i Klippan som tillsammans bildade en liten flotta av plastade träjullar som gav sig ut för att förse oss sommargäster med färsk fisk och krabba. Nu för tiden hörs just det ljudet allt mer sällan, men vyn är den samma. Havet och taken. Ett gytter av orange tegeltak täckande hus vars kroppar placerats huller om buller. Dessa bildar gångar och prång, som gjorda för kurragömma. Ständigt upptäcker man nya saker när man blickar ut. Små förändringar, en nymålad fasad, sängkläder på vädring, morgongymnastik eller kvällsdrink på gräsplätten framför huset. Allt som en tavla mot bakgrund av en stigande eller sjunkande sol.

Snett nedanför vår balkong ligger ett vackert gult kaptenshus. Från höjden ser vi in i en bedårande liten trädgård där varje liten planta som kämpar för sin överlevnad i denna karga miljö, är exemplariskt underhållen. Vatten, kärlek och plantjord från öns Tempobutik håller dem vid liv. Även detta hus har såklart ett tak, täckt med betongpannor. Genom detta lapptäcke av pannor i raka rader tränger sig två vackert murade skorstenar, en mot norr och en mot söder. Mitt emellan dessa finns en gisten gammal taklucka klädd med kopparplåt. Av gångjärnen att döma har den inte öppnats sedan den förra sillperioden, och hade det inte varit för en nyfiken fyraåring så hade luckan i taket fortsatt leva ett högst anonymt liv, men ödet ville något annat.

När min kära hustru, mer känd som fina frun, och jag själva blev föräldrar så fanns det en förhoppning om att kunna erbjuda våra barn samma möjlighet som jag själv haft, nämligen att få uppleva sommarens magi och små mysterier på ön. Med lite fantasi löstes detta genom byggnation av ett 15 kvadratmeter stort sommarchateau som döptes till ”Lilla-Huset”. Framför detta residens byggdes en altan som erbjuder samma utsikt som den något högre placerade balkongen på föräldrahemmet. Lyckan var gjord! Våra barn springer nu på samma ställen som deras pappa gjorde i samma ålder, känner samma dofter, hör samma ljud och badar på samma platser. På altanen, med utsikt över havet och alla tak, nattades barnen insvepta i en filt med pappan tyst sjungandes ”Möte i monsunen” med rätt text fast i helt feltonart. Alla sjutton verserna…. Det var sommar.

Sommaren då sonen Axel var 4 år fylldes med frågor. En 4-åring är ju vetgirig, men också ganska lättlurad. Man skall ju inte ljuga för sina barn! Inte för andras barn heller för den delen. Inte förvuxna heller förresten. Det är fult att ljuga, men att fantisera ihop småhistorier eller sagor är ju något helt annat, så när 4-åringens frågor om sådant som inte kunde bevisas besvarades med just sådana historier så ansåg pappan (med åtminstone ett ben kvar i barndomen) att det var utvecklande och odlade den egna förmågan att fantisera. Så när en trut stillsamt svävade över oss där vi satt på altanen och han frågade: -Var bor den?, så kunde svaret bli:

-”Han bor på andra sidan fabriken. Du vet i det där röda huset med stegen hängandes på gaveln. Han är ju bror till Fritjof, han som bara har ett öga. Trots det är han otroligt skicklig på att fånga sill, menen dålig skytt. Du vet, han är högerhänt men ser bara på vänster öga”

-Jaha, sa fyraåringen, nöjd och imponerad över faderns kunskap och kännedom om öns flygande invånare.

Eller: -Vart skall den båten?

- Amsterdam! Dom har ju haft problem med sötvattenspumpen ett längre tag nu och Frank, som är bäst i Europa på just den pumpen, jobbar på varvet där. Han är på semester nu men har lovat att avbryta den ett par timmar för att hjälpa till. Han är ju lite galen den där Frank. Han pratar snabbare baklänges än framlänges. Och så är han passgångare, fast bara när han går på händer.

-Jaha.

Så här höll det på och jag tror att vi båda uppskattade våra små samtal lika mycket. Det var precis vid ett tillfälle som detta som den stora frågan ställdes.

-Pappa, var bor Karlsson på taket?

-Ja, han bodde ju i Stockholm från början, blev svaret. På Kungsholmen tror jag, fast det var ju ett tag sedan. Han är gammal nu de vet, och flyger inte så mycket längre. Det blir ett par turer om året mest för att hålla motorn igång. Han bor ju där nu för tiden, utbrister jag och pekar på det närliggande, vackra gula huset med trädgård, skorstenar och taklucka.

Fyraåringen tittar storögt på mig, greppar min hand och vi tittar gemensamt ner mot det gula huset. Precis i samma sekund, exakt just där och då, rör sig den gamla gistna taklucka i koppar, skjuts upp och ställs på vid gavel och en äldre man med mörkt hår med inslag av grått sticker upp huvudet ett gott stycke över takpannorna, ser sig omkring, och stänger igen. Det var över på ett par sekunder. Tystnaden hos fyraåringen är total. Pappan är, om möjligt, ännu tystare.

Länge står vi där hand i hand och undrar vad som hände. Till sist bryts tystnaden.

-Pappa, det var Karlsson!! Fyraåringen har nu så smått börjat hoppa upp och ner på stället, ivrigt viftande med armarna i allt snabbare takt. –Bor han verkligen där pappa?

Ja, svarar jag, fortfarande helt nollställd i huvudet. Ja, Karlsson på taket bor verkligen på Gullholmen.

Likes

Comments